Kategoriarkiv: Öde och övergivet

Gråbrödernas ruin på Vätö

Publicerad den av
Svara

Under medeltiden anlade franciskanermunkarna i Stockholm ett terminarhus på Vätö i Roslagen – inte långt från Norrtälje stad. Det var ett ordenshus som användes vid brödernas årliga prediko- och tiggarvandringar. Ruinen ligger numera undanskymd i en lövskogsdunge ett par hundra meter söder om Vätö kyrka.

Text och nutidsfoto: foto: Jens Flyckt
Övriga bilder: https://digitaltmuseum.se/011013997101/vato-kyrka-med-klockstapel-och-kyrkogard-vato-socken-uppland-i-maj-191
https://sv.wikipedia.org/wiki/Franciskanorden#/media/Fil:Guido_di_Graciano._Staint-Francis-and-Stories-from-his-Life._1270..jpg

”Munkhärbärget” står det på en liten hemmagjord skylt intill en stig i skogsbrynet strax, söder om Vätös medeltida kyrka. Skyltarna leder besökaren längs en smal stig, upp för en slänt som sommartid beskuggas av ädellövträdens kronor. I sluttningens nakna jord avtecknar sig ruinen efter ett ovanligt stenhus – ett terminarhus som uppfördes på 1400-talet.

Ovanför de synliga murarna finns en platå med ett grånat träkors som markerar att platsen inte är övergiven och att det sommartid hålls gudstjänster på platsen. Denna platå är sannolikt en del av den anläggning som gråbröderna anlade på platsen under medeltiden. I grenverket bakom korset skymtar Vätösundets vatten.

Franciskanerorden, vars medlemmar i Sverige kallades gråbröder och barfotabröder, bildades i Italien på 1210-talet. Grundaren var den helige Franciskus av Assi som kom från en förmögen familj. Efter inre uppenbarelser där han uppmanades att återuppbygga upp Kristus kyrka, förkunnade han ett liv fattigdom, kyskhet och lydnad. Han fick snabbt tusentals följare och hans orden spreds över Europa.

Gråbröderna kom till Sverige (Visby) år 1223. Följande år grundade de konvent i bland annat Söderköping, Skara och Uppsala. Konventet i Stockholm som terminarhuset på Vätö tillhörde grundades år 1270.

Till skillnad mot andra ordnar tillhörde gråbröderna inte specifika kloster, utan provinser som kunde rymma åtskilliga konvent.

Konvent var klosterliknande sammanslutningar. Franciskus av Assi motsatte sig andra ordnars kollektivt ägda kloster. Därför hade svartbröderna, eller franciskanerna, konvent. Medlemmarna kallades bröder och systrar, inte munkar och nunnor.

Franciskanernas svenska provins hette Dacia och bestod av tre stycken mindre områden, så kallade kustoider – Stockholm, Lindköping och Bergen.

Helige Franciskus av Assi avbildad runt år 1270. Han är en av den kristna världens mest omtyckta helgon.

Enligt ett pergamentbrev från den 20 juli år 1453 skänkte kung Karl Knutsson mark på Vätö till gråbrödernas konvent i Stockholm. Platsen som nämns är Vätötorp vid Vätö kyrka. Det uppges att gråbröderna redan disponerade platsen vid tiden för gåvan.

Under gråbrödernas säsongsbundna vandringar, som kallades terminarus, vandrade de runt i landet och besökte gårdar och byar, men även avsides trakter där folk samlades. De predikade och tog emot allmosor.

Medeltidsruinen vid Vätö kyrka är dåligt uppmärksammat. En liten skylt, som sannolikt är rest av den lokala hembygdsföreningen, berättar för besökare om platsens historia.

Allmosorna förvarades säsongvis i speciella lagerlokaler – terminarhus, som ofta låg långt ifrån konventen. I slutet av säsongen fraktades de insamlade allmosorna till konventet, i Vätös fall till Stockholm.
Att terminarhuset anlades intill kyrkan på Vätö var knappast någon slump. För utom den kyrkliga närvaro fanns där ett gammalt färjeläger som förband fastlandet med Vätö. Färjelägret var i bruk fram till 1992 då en bro över sundet stod klar.

Terminarhusen hade även en funktion som härbärgen. I Vätös fall styrks funktionen som rastplats av det faktum att det ligger alldeles intill färjelägret. Det var inte enbart en passage mellan Vätö och fastlandet, utan sannolikt även för resor öster ut över Ålands hav.

Ruinens norra vägg.
Ruinen (källare?) fotad från väster. Längst bort i bilden syns den gräsbevuxna platån där korset är rest.

Enligt den folkliga berättartraditionen kallas ruinen vid Vätö kyrka för Klostret. Men att ruinen skulle vara ett kloster, eller konvent i och med att det har med gråbröder att göra, är tveksamt.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2002 redogör konstvetaren Christian Lovén, som 1996 disputerade med en avhandling Borgar och befästningar i medeltidens Sverige, för terminarhusen och den folkliga berättartradition om kloster som ibland förekommer kring ruiner.

”Terminarhus och kapell kan inte betecknas som klosterliknande. I den mån bröder vistades där under längre lid av kan de kanske kallas filialer och därmed jämställas med klosterceller, men till skillnad från dessa avsågs de inte att bebos permanent. Däremot kunde det hända att de uppgraderades till konvent.”

Gråbrödernas konvent kombinerades i regel med kapell. Christian Lovén skriver att gråbröderna inte tycks ha grundat något kapell vid Vätö och att det sannolikt kan förklaras med Vätö kyrkas närhet.

Ruinen vid Vätö torp fotad från platån, det vill säga öster. Bakom grenverket i bakgrunden skymtar Vätösundet.

Vätö kyrka räknas till en av Roslagens bäst bevarade medeltidskyrkor. Men när den började byggas är oklart och närmare datering än 1300-tal har inte kunnat ges. Den nämns första gången år 1337. Det är därför svårt att avgöra om kyrkan fanns på platsen när gråbröderna etablerade sig där.

Vätö kyrka och klockstapel i maj år 1917. Det höga gräset beror inte på en lat vaktmästare, utan för att kyrkogårdarna historiskt användes som betes- och ängsmarker.

Det finns fem kända terminarhus i Sverige – bland annat på Vätö.

Exakt vilken funktion ruinen på Vätö hade eller hur den såg ut är inte känt. Men sannolikt är ruinen, eller åtminstone delar av den, rester av terminarhuset.

Lämningarna på Vätö består enligt fornlämningsregistret av en ruin som är 30 meter lång och 9 till 12 meter bred. Största delen av de tjocka stenväggarna är övertorvade, det vill säga täckta med jord.

Under löv och grenar ligger mängder av kalkbruk och bränd lera helt synligt.

Kalkbruk och bränd lera från den medeltida ruinen vid Vätö kyrka.

Ruinen ligger i en slänt och de murar som är synliga kan ha varit en källare. Enligt fornminnesregistret har det sannolikt varit två vinkelbyggda hus. Men det är en beskrivning som är otydlig och inte riktigt stämmer överens med hur det ser ut på platsen. När inventeringen gjordes var platsen igenvuxen med täta buskars. Numera ligger ruinen relativt öppet.

Det är oklart om fornlämningsregistrets uppgifter omfattar den gräsbevuxna platån, där korset är rest. Längs plattåns södra sida finns spår efter mur- eller sylstensliknande konstruktioner, som antyder att platån varit bebyggd.

Vid platåns södra kant finns rader med stenar som kan bilda en mur eller syllstensrad. De gula strecken markerar stenradens ungefärliga sträckning.

Om man frångår krav på källkritik, accepterar den bristande kunskapen om hur det ser under marknivån och dessutom tillåts spekulera lite, framträder en avancerad och påkostad anläggning som byggts i östvästlig riktning vid Vätösundets strand.

En annan detalj som inte finns omnämnd är de stenröjda ytor som finns bland de tätvuxna hasselsnåren strax söder om ruinen. Intill dessa ytor finns stenrösen som tyder på att småskalig odling skett där. Det behöver inte vara ett verk av gråbröderna, men i och med att det ligger i anslutning till ruinen är de intressanta.

Strax söder om ruinen och platån och ruinen finns stenröjda ytor och stenrösen i den täta hasselskogen. Den sortens lämningar är i regel förknippade med forntida och historiska odlingar.

Det är som sagt oklart när gråbröderna kom till Vätö och när kyrkan började byggas. Inte heller är det känt när deras verksamhet upphörde på platsen.

Slutet för konventen och terminarhusen kom i samband med Gustav Vasas reformation. Till skillnad mot tidigare regenter var inte imponerad av tiggarordnar, som gråbröderna. Det var början på år av övergrepp, rivningar och stölder. Riksdagen i Västerås år 1527 innebar att kyrkan förlorade sin makt och därmed stora problem för gråbröderna, som bland begränsades i sin rörlighet.

Gråbrödernas sista konventet i Sverige stängdes år 1540.
Man kan därför anta att terminarhuset på Vätö övergavs eller revs någon gång i mitten av 1500-talet.

Diskreta skyltar som leder upp till ruinen som sannolikt är en av Sveriges fåtal kända terminarhus – som gråbröderna anlade på medeltiden.

Men Vätö kyrka är kvar och även franciskanerna finns kvar i Sverige, dock inte i sin gamla organisation och inte på Vätö.

Sommartid brukar Roslagens västra pastorat ställa ut sittplatser och bord intill vändplanen vid det gamla färjelägret, där gråbröder och rospiggar passerat i hundratals år, med utsikt över Vätösundet. Där är bilister, cyklister och vandrare välkomna att ta en paus. Medvetet eller ej så lever därmed Vätötorps medeltida roll som en plats för rast och vila kvar.

Dit tåget inte längre kommer

Publicerad den av
3

Järnvägsrälsen är för länge sedan uppriven, men andra spår från järnvägstiden finns fortfarande kvar. Nydal är en av flera faluröda stationsbyggnader längs sträckan där det sista tåget avgick för länge sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Decemberdagen skymmer och den smala stigen, som följer den igenväxta banvallen, är knappt synlig. Kvistar och grenar slår mot ansiktet. Man får gå på känn och passa sig för de gropar vildsvinen har bökat upp. Några hundar skäller på avstånd och kylan biter i ansiktet. Frosten tecknar de intilliggande vallarna och hagarna som ljusa fält i det grånande mörkret.

Banvallen är i det närmaste igenvuxen. En smal stig gör det fortfarande möjligt för vandrare att ta sig fram.

Som en befrielse öppnar sig skogen. Stigen övergår till en rak och bred banvall för enkelspårig järnväg. På avstånd syns ett rött hus i skuggan av högresta granar. Det är Nydals stationsbyggnad – en faluröd dröm från sekelskiftet 1800/1900, med vita knutar, spröjsade fönster och en handmålad stationsskylt strax under den raka taknocken.

Det är oklart om Nydal enbart fungerade som väntsal eller om den även var expeditionsbyggnad.

1977 gick det sista tåget och samma år påbörjades arbetet med att riva upp rälsen. Men Nydals stationsbyggnad står kvar intill banvallen.

Några meter norr om stationsbyggnaden skymtar en igenvuxen, kallmurad perrong eller möjligen lastkaj, av fint huggna granitblock. Från denna enkla men stiliga konstruktion syns en hundra meter lång yta som var bangård.

Det hela tog sin början år 1891 då Rimbo-Skedbo Järnvägsaktiebolag bildades med syfte att bygga en smalspårig järnväg mellan de aktuella orterna. Men på grund ekonomiska problem skulle det dröja ytterligare sex år innan rallarna kunde påbörja sitt ofattbart hårda arbete att bryta mark för banvallen genom dessa blockrika och vattensjuka skogstrakter.

Några tiotals meter norr om Nydals stationsbyggnad finns denna lastkaj eller/och perrong.

Samtidigt som byggstarten, år 1897, bytte bolaget namn till Rimbo-Sunds Järnväg. Genom skogsbygder och förbi byar drogs järnvägen. Det byggdes banvaktarstugor, stationshus och järnvägsövergångar.

Men i takt med att nya tider framskred minskade behovet av järnvägen. Persontrafiken upphörde den 25 september 1966. Godstrafiken fortsatte gå i ytterligare elva år. Men den 1 juli 1977, 80 år efter att bygget av järnvägen påbörjades, upphörde även godstrafiken och rälsen började rivas upp.

Ekstolpe med skylt från järnvägstiden mitt emot stationshuset Nydal.

På vissa håll är banvallen borta och ersatt med villatomter och andra avspärrningar som gör det omöjligt att följa hela banvallen. För varje år blir den gång- och cykellvänliga sträckan allt kortare då privata markägare använder banvallen som sandtag.

Minnen från järnvägstiden, som stationshuset vid Nydal, vårdas och ägs numera av privatpersoner. Och någonstans där ute i decembermörkret, där enstaka lampor gör sig påminda bakom torpfönster, finns en dröm om att tåget åter ska börja gå.

Kolarnas bortglömda kojor

Publicerad den av
4

Kolarkojor har länge haft en undanskymd roll inom arkeologin. Dessa ödemarkens oansenliga små byggnader hade i hundratals år en stor betydelse för kolarnas ensamma och hårda arbete långt inne i skogen.

Text och foto: Jens Flyckt

Granskogen är tät. Mellan grenverken lyckas solstrålarna ändå nå den mossbeklädda marken. Där under grenarna skymtar en hög med stenar – rester från en kallmurad eldstad. Det är allt ovan mark som återstår av den kolarkoja som stod på platsen för 200-300 år sedan.

Rekonstruktion av kolarkoja vid Finsta i Roslagen. Även om denna koja är bygd med moderna kompromisser, som tjärpapp och plåttak, så ger den ändå en insikt i hur en kolarkoja såg ut. Kojan ingår i en lokal kulturstig som Föreningen för Finstas forntid och framtid sköter om.

Dessa enkla kojor har fått sitt namn efter att de byggdes och användes säsongsvis av kolarna, som vaktade de tända kolmilorna.

Det tog 2-5 veckor för veden i milan, genom torrdestillation, att omvandlas till träkol. Milan skulle bevakas dygnet runt. Om den började brinna förstördes det eftertraktade kolet och allt förberedande jobb var förgäves.

Kolarkojornas historia, i alla fall den mellan medeltiden och fram till 1700-talet, är som mycket av den svenska kolningen dåligt känd. Den bild vi idag har av kolarnas hårda och smutsiga arbete är på många sätt präglad av skönlitterära verk, främst Dan Anderssons diktning.

”Då får du glömma din ödemarksnöd –
somna ej, somna icke förr!
Då får du sova och drömma dig död
bakom kolkojans sotiga dörr.”

Ur dikten Visa vid kolvakten av Dan Andersson

Kolarkojans väggar och tak har för länge sedan multnat bort. Men stenarna från den kallmurade eldstaden ligger kvar. I detta fall kan man, trots att det gått närmare 200-300 år sedan kojan användes, fortfarande se strukturerna av den raserade eldstaden.

Träkol var en mycket viktig råvara för landets järnproduktion och många järnbruk hade koltorpare med leveransplikt. Under 1800-talets andra hälft stod kolningen för 15 procent av landets totala virkesförbrukning.

Lämningar från kolningsverksamheter har länge haft en låg antikvarisk status i Sverige. Konsekvensen av det låga intresset är att många skogstrakter, som är fulla med rester av kolbottnar och kolarkojor, helt saknar registrerade lämningar i fornlämningsregistret.

Blottlagd träkol, cirka 200 år gammalt, från en kolbotten som körts sönder av en skogsmaskin.

Ett sådant exempel är bilderna i detta reportage. De är tagna mindre än 300 meter från artikelförfattarens tomt. Redan på 1300-talet beskrevs denna trakt som en avlägsen utmark. Än idag är det en ödemark med stora skogar i väglöst land. Med undantag från någon torpgrund och några odlingsrösen, finns inga lämningar registrerade i fornlämningsregistret. Några kolningslämningar nämns det ingenting om.

Är man bara lite arkeologiskt bildad och besöker dessa skogsmarker, så inser man snabbt att skogen är full med lämningar från kolning. Mestadels kan lämningarna dateras från slutet av 1600-talet och till början av 1800-talet, efter närliggande järnbruks verksamhetsår. Där finns även lämningar som kan vara från medeltiden.

Kolbottnarna ligger relativt tätt i artikelförfattarens hemmamarker. Mellan de forna kolmilorna finns bevarade vägsträckningar som användes för transport av träkolet. I vissa svängar eller ojämna partier, där den hästdragna vagnen eller släden har kränkt till, ligger det under mossan kolbitar som ramlat av lasset.

Under senare år har den arkeologiska forskningen börjat intressera sig för kolarnas lämningar, som idag tas tas på betydligt större allvar än tidigare.

Typisk lämning från en kolarkoja cirka 300 meter från artikelförfattarens tomt. Till höger i bild syns ett stenröse, som är resterna av den kallmurade eldstaden. Väggarna är för länge sedan borta, men svaga upphöjningar i marken avslöjar kojans storlek. Gult streck: kojans kortsida. Rött streck: norra långsidan. Blått streck: södra långsidan. Observera att strecken är inte exakta.

År 2019 sammanställde Riksantikvarieämbetet rapporten Spår av kolning – Arkeologiskt kunskapsöverlag och forskningsunderlag. Där redovisas den kunskap och frågeställningar man har om kolningslämningar.

”Som kulturspår betraktad är kolbottnen en symbol för det hårda och ensamma arbetet i skogen förr i tiden. I ett större sammanhang speglar lämningstypen och dess talrikhet kolningens stora betydelse för den ekonomiska och industriella utvecklingen i Sverige från tidig medeltid och framåt. Ändå är kunskapen om kolningens historia liten” skriver Riksantikvarieämbetet i rapporten.”

Kolbotten är resterna av en kolmila som tömts på kolet. Kvar är en rund upphöjning eller vall, 5-25 meter i diameter. Det finns i regel alltid en bäck, kärrmark, sjö eller annat vattendrag i närheten. Använder man jordsond, eller lyfter på mossan, är jorden svart av sot och större kolbitar. Det finns även rektangulära kolbottnar.

Rekonstruerad kolarmiljö i Finsta.

Spåren från kolning hör alltså till de vanligaste lämningarna i skogslandskapen. Trots det kan resterna från dessa enkla, små kolarkojor vara svåra att upptäcka. Ibland gömmer sig enkla syllstensrader under mossan. Ganska ofta tycks kojorna byggts direkt på marken, vilket gjort att de multnat bort utan att lämna några spår- förutom spisrösen.

Det har funnits många typer av kolarkojor med många lokala variationer, både vad gäller val av byggnadsmaterial, konstruktioner och storlek. De enklaste kojorna bestod av hålor av grus och sten. I regel var kolarkojorna cirka 2,5 meter långa och 2 meter breda, enligt Riksantikvarieämbetet.

Av vissa eldstäder kan man, efter flera hundra år, fortfarande ana dess ursprungliga form. Det vanliga är dock att eldstäderna är en hög med sten – som kan misstas för odlingsrösen.

Kolkojornas eldstäder bestod av kallmurad natursten (inget murbruk) och stod i regel i kojans ena kortsida. I denna sentida kolarkoja är eldstad murad, men ger ändå en inblick i hur det såg ut.

Konsekvensen av att kolbottnar, kolarkojor och liknande lämningar inte alltid har registrerats, blir att de ofta skadas av skogsbruket. Kvar efter skogsmaskinernas framfart är sönderkörda kolbottnar, utspridda stenar från eldstäder och djupa hjulspår som är svarta av blottad träkol.

I och med att lämningar från kolning inte är registrerade, så förstörs de ofta av skogsbruket. På bilden har skogsmaskin kört sönder ytterområdet på en kolbotten, som är resten av en kolmila.

Spår från kolning finns i skogsmiljöer i helala landet. De äldsta, så kallade kolningsgropar, kan vara upp till 2 000 år gamla. De miljöer som kolarkojorna förknippas med är betydligt yngre, från 1700-1800-talet.

Den storskaliga kolningen, där kolbottnar, transportvägar, förvaringsplatser och kojor ligger tätt i större grupper, är främst knuten till trakter med masugnar och andra bruksmiljöer. På grund av skakningar, som förstörde kolbitarna, kunde kolet från milorna bara transporteras korta sträckor.

Med en jordsond, som är ett lika enkelt som viktigt redskap inom arkeologin, kan enkelt få en uppfattning om det finns lämningar efter kolning i marken. Längst ner i provet syns den sterila sanden/moränen och där över ett djupt kol- och sotlager.

Vill man leta efter kolningsanläggningar (som inte är registrerade) i skogsområden nära bruksmiljöer, så finns det några enkla tips:

1. Kontakta den lokala hembygdsföreningen och hör vad de vet.

2. Kolarkojornas spisrösen ligger alldeles i närheten av kolbottnarna.

3. Kolbottnarna anlades alltid i närheten av vattendrag – som bäckar.

4. Titta efter kol och sot under rotvältor eller där djur har grävt.

5. Gå in på fornsök.se och kontrollera om lämningen är registrerad.

6. Kontakta länsstyrelsen om ni hittar oregistrerade lämningar.

De kolarkojor som är registrerade är sannolikt bara en bråkdel av de lämningar som gömmer sig i de svensk skogarna. Här finns det mycket att upptäcka för den som är intresserad.

”Av skogens många kulturlämningar är kolbottnen, grundresterna efter milan, den talrikaste. Det är också den som därför blivit mest utsatt för skogsbrukets skador. I Fornminnesregistret finns 50 000 registrerade kolrelaterade lämningar och ytterligare 13 500 skogsbrukslämningar, där en majoritet innehåller kolningslämningar och kolarkojor” skriver Riksantikvarieämbetet.

Skogen – det dolda kulturlandskapet.

Soldattorpets sista strid

Publicerad den av
Svara

Den siste indelte soldaten som bodde på torpet hette Kilberg – en mångsidig karl som lär ha skjutit sönder vedspisen i köket med sitt tjänstevapen.
Soldaten är för länge sedan borta och soldattorpet är snart omringat av moderna villor.

Text och foto: Jens Flyckt

För tjugo år sedan år sedan var soldattorpet fortfarande omgärdat av syrenberså, enklare uthus och åkrar. I många år ägdes torpet av ett äldre par, som sommartid brukade parkera sin himmelsblå amerikanare under en stor björk vid uppfarten.

Den forna landsbygden fylls i hög takt med nyproducerade villor. Det är sagt att soldattorpet ska bevaras, men relativt omgående revs torpets uthus.

Soldaten Kilberg föddes år 1863. När Karl XI indelningsverk avskaffades 1901 och allmän värnplikt infördes, försörjde sig han som fjärdingsman och arbetskarl. Det var när han skulle visa sitt tjänstevapen som han hade som fjärdingsman, som skottet lär ha gått av och gått igenom ugnsluckan på spisen.

Kilbergs gamla soldattorp står tomt. Hängrännor vajar för vinden och färgen flagnar. Den nya tiden står på rak linje strax utanför knuten. Kanske känner soldattorpet på sig att slaget är förlorat och att inga fångar kommer tas i den sista striden.

Den svarta skogens hemligheter

Publicerad den av
Svara

Under mossan är jorden svart – av kol och sot. Här har det kolats i hundratals år. En rotvälta invid ett spisröse, som värmde kolarnas för länge sedan försvunna koja, avslöjar bortglömda ting.

Text och foto: Jens Flyckt

Det finns tusentals av dem – kolbottnar, som är rester från kolmilor. Och ännu fler är det som fallit i barrskogens glömska. Men här, där en rotvälta har avslöjat den svarta jorden, tändes för länge sedan den sista resmilan.

Ett spisröse är det enda som återstår från kolarnas koja.

I Skandinavien har man kolat sedan århundradena runt Kristi födelse, fram till våra dagar. Först kolade man i gropar i marken och sedan i olika milor. Och än idag kolas det, dels i traditionella milor, men även i ombyggda oljefat och andra hemmabyggda anordningar.

Allt fler hemmafixare intresserar sig för hemmakolning, vilket Facebook-gruppen Träkolstillverkning vittnar om.

Rotvältan avslöjar kol och sot under mossan.
Flera hundra år gammalt träkol i resterna av en kolmila.

Den träkol som en gång i tiden kolades här i skogen var för industriellt bruk och gick oavkortat till traktens masugn. Numera kan det hända att undertecknad går ut och hämtar lite kol som kommit i dagen, när det ska grillas.

Dessa skogens hemligheter är anonyma lämningar. De flesta svampplockare och jägare som passerar har ingen aning om vad de trampar på. Sällan dyker det upp några föremål som kan kan berätta. Men här har det skett. Rotvältan har frigjort en gammal såg – en timmersvans.

Glömde de sista kolarna sin såg?

Timmersvansen infördes i Sverige i slutet av 1800-talet och vid den tiden började träkolet ersättas med importerat stenkol i masugnarna.

Kanske var det någon av de sista kolarna som glömde kvar sågen, den där gången för länge sedan då den sista milan hade slocknat och kolet hade körts bort på forvägarna genom skogen.

Sverigereportage återkommer senare med ett längre reportage om dessa kolbottnar och kolarkojor.

Liket grävdes ner bakom huset

Publicerad den av
Svara

År 1902 försvann hantverkaren Karl från färdenesgården i en by i Uppland.
Officiellt har han aldrig har återfunnits. Men mycket tyder på att hans kvarlevor påträffades nergrävda bakom ett hus i byn år 1937.
Fyndet av kvarlevorna har sedan dess hemlighållits av byinnevånarna.

Text och foto: Jens Flyckt

Lite är känt om Karl. År 1902 tog han ut arbetsintyg från den lokala prästen. Men han tog aldrig ut något flyttintyg, vilket då var ett krav för att få flytta. Han försvann lika plötsligt som spårlöst från hembyn, som ligger ett par mil utanför Uppsala.

35 år senare, 1937, påträffades mänskliga kvarlevor i byn. Fyndet gjordes i samband med dräneringsarbeten bakom ett boningshus i en annan del av byn. Det finns inga tidningsklipp eller dokument som styrker att fyndet någonsin gjorts, eller rapporterades till polisen eller andra myndigheter.

Någonstans mellan betongsockel till vänster och husgrunden till höger, påträffades mänskliga kvarlevor 1937. Mycket tyder på att det var hantverkaren Karl, som försvann spårlöst 35 år tidigare, som hade grävts ner bakom huset.

Att det verkligen påträffades mänskliga kvarlevor bakom huset råder det inga tvivel om. Minnet av händelsen är idag i högsta grad levande hos släkten, som ägde huset vid tidpunkten för fyndet och som fortfarande bor där. Samma fynduppgifter kommer även från annat håll i byn.

Det finns flera detaljer om fyndet. Som att kvarlevorna låg i jorden på baksidan av huset, under takdroppet, att personen hade fickrova med initialer samt plånbok med sig i jorden. Eventuellt var personen klädd i kavaj eller skinnväst.

Platsen där kvarlevorna hittades är angiven på någon halvmeters noggrannhet, bland annat av nuvarande ägarens pappa. Andra släktingar har berättat samma sak. Däremot är det oklart på vilket djup kvarlevorna påträffades.

Arkivbild. Det finns inga bilder eller dokument som styrker
fyndet bakom huset. Men att det påträffades mänskliga
kvarlevor råder det inga tvivel om.

Det har i nutid gjorts grävarbeten på fyndplatsen. Men inga mänskliga kvarlevor eller andra spår från fyndet för drygt 80 år sedan, har gjorts.

Från en annan person i byn berättas att kvarlevorna i hemlighet kördes iväg och begravdes på på socknens kyrkogård. Den informationen lämnade aldrig byn eller inblandade från kyrkan.

Men varför skulle fyndet av en nergrävd person bakom boningshuset vara så känsligt så att inte ens polisen informerades? Om detta kan vi bara spekulera. Klart är dock att händelsen tystades ner.

Kanske finns svaret i gårdens dåvarande ägare anseende. Mannen som köpte gården 1920 var bonde och en högt ansedd person som tidigare hade varit kommunstyrelsens ordförande i en grannkommun. Han betalade 21 500 kronor för fastigheten.

Denna snusdosa av silver fick gårdsägaren som tack för
sina politiska insatser i grannkommunen.

Gården bytte flera gånger ägare från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Personen bakom huset verkar ha hamnat i jorden i en period mellan ägarbytena då huset stod tomt.

Det var sannolikt han (politikern) och en släkting som grävde bakom huset när kvarlevorna påträffades. Den exakta tidpunkten på året då fyndet gjordes är inte känd.

Det mesta talar för att det var den försvunna Karl som låg nergrävd bakom huset. Det finns en detalj som styrker detta och att kvarlevorna i hemlighet kördes till kyrkan. Samma år, det vill säga 1937, dödförklarades Karl, enligt kyrkböckerna.

Med största sannolikhet begravdes kvarlevorna bakom huset vid socknens kyrkogård. Det har under senare tid gjorts grävarbeten bakom huset. Men inga spår av fyndet 1935 har gjorts. Men det har inte
grävts så djupt. Helt uteslutet är det därför inte att kvarlevorna ligger kvar.

Karls mystiska försvinnande och den lika plötsliga dödförklaringen av honom, har inte gått obemärkt förbi. Den finns nämnd i en lokal hembygdsbok. Där framgår att han efter 37 år dödförklaras utan närmare förklaring.

Karl reste antagligen aldrig bort. Han mördades sannolikt av någon eller några i byn.

Det finns ett par hypoteser om vad som kan ha varit motivet till att han dräptes eller mördades. Det kan ha varit ett svartsjukedrama, mellan Karl och en av hans bröder, och en piga.

Om Karl mördades vid tillfället vid sitt försvinnande år 1920, så var mordet preskriberat när fyndet gjordes.

Med hänsyn till gårdens nuvarande ägare, vars släkt har ägt gården sedan 1902, har Sverigereportage valt att inte nämna var gården eller byn ligger.

Ödegården

Publicerad den av
1

Idag är alla spår från gården borta. Tegar och vallar som det tog generationer av småbrukare hundratals år att bryta och rensa från sten, skuggas nu av granar.  Det här är ett reportage om en gård som inte existerar annat än i bilder som togs av en slump för tjugo år sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var en tillfällighet att jag stannade just på den parkeringsfickan för att sträcka på benen.

Där inne i ett igenväxande odlingslandskap låg en ödegård. Ett falurött boningshus med sönderslagna rutor, drängstuga med inrasat tak, vagnslider och en liten ladugård. Och uppe på skogen låg smedjan.

Då hade jag ingen aning om gårdens historia eller vem som hade bott där. Jag tog några bilder och samlade ihop dokument som låg utspridda i det höstblöta höggräset i trädgården.

Idag, mer är tjugo år senare, vet jag mer om vems hem som låg i spillror den där höstdagen.

Han hette Knut och han hade enligt bouppteckningen tagit över gården från sina föräldrar i början av 1960-talet. Han var i ungdomen en duktig mauserskytt och jakten var ett intresse som följde honom hela livet.

Nog jobbade han hårt och gjorde allt han kunde. Men i takt med att 1900-talet fortskred och det blev allt mer omöjligt att överleva på småskaligt jordbruk, så verkar det gått sämre och sämre för honom och gården.

Avräkningar och kvitton, som jag fick med mig den där höstdagen, visar att gårdens lilla produktion blev mindre och mindre. I mitten av 1970-talet kördes mjölkkorna till slakt.

En tid senare försvann fåren. Och utan betande mular började ganska snart sly att återta de ängar och hagar som hävdats i nästan tvåhundra år.

Han tycks ha levt i det förgångna – och ensam. I ladugården låg djurens sista hö fortfarande kvar – trots att det då var närmare trettio år sedan de försvann. Den där dagen då slaktbilen åkte därifrån verkar Knut bara ha stängt dörren till ladugården för att sedan aldrig mer gå in dit igen.

Hans sista tid på gården var nog inte så trevlig. Spåren i boningshuset, som när jag besökte platsen hade plundrats och slagits sönder, vittnade om misär. Bakugnen ovanför vedspisen var fylld med äggskal som hade rasat ut på golvet och runt om i det sönderslagna köket, låg det mängder av hushållssopor.

Mycket tyder dock på att han bodde på ett äldreboende under sin sista tid i livet.

Bland de papper som låg utspridda fanns ett dokument som vittnade om kontakt med släktingar eller vänner under senare tid. Det var ett vykort daterat i februari 1996:

”Vi kommer och hälsar på dig när det tinar upp. Var rädd om dig”

Dit ingen längre kommer

Publicerad den av
Svara

De vita hundlokorna med sina skira blomflor blev ödestugans sista gardiner, skrev Harry Martinsson i dikten Multnande stuga.
Det är många år sedan de raderna skrevs. Men ödehus som lämnats åt sitt öde är lika aktuellt nu som då.

Text och foto: Jens Flyckt

Bilden. Det finns juridiskt sett inga ödehus i Sverige. Alla fastigheter har en ägare – någonstans. Varför vissa fastigheter lämnas åt sitt öde och förfall är i många trakter en gåta. Eller så ligger det tragedier bakom ödeläggelsen som ingen vill tala om – trots att det är länge sedan ”det” hände och alla inblandade är borta.

I vissa fall har ägaren av någon anledning plötsligt rest sig upp från kökssoffan och gått därifrån, för att aldrig mer återkomma.
Det kan vara dödsbon där delägarna är oense och träter. Åren går och hellre än att enas så låter de naturen krypa på husknuten och påbörja nerbrytningen av läckt, förstukvistar och taktegel.

Andra hus har så att säga kommit i skymundan efter större markförvärv. Huset råkade bara ligga i vägen för affären. Och med ett befintligt värde, i förhållande till markens totala pris, blir de förpassade som undantag intill någon granplantering som för varje år kastar allt längre skuggor.

I vissa trakter, långt bortom de tätbebyggda samhällena, där folk dör i större utsträckning än folk föds och flyttar dit, blir ödehusen plågsamma påminnelser av ett samhälle som inte längre finns kvar.

I regel ligger de i trakter där samhällsutvecklingen för länge sedan tog en lång omväg runt. Men de återfinns även i utvecklingskommuner med hög inflyttning och tillväxt. Oavsett vilket så ligger alltid dessa ödehus långt bortom detaljplaner och gatubelysning – dit ingen längre kommer.

Kättingen och granen

Publicerad den av
Svara

De har kamperat ihop länge – granen och kättingen. Så lång tid har gått att ingen längre minns vem som var här först. Hit kommer numera få, med undantag från någon enstaka jägare.

Text och foto: Jens Flyckt

För de flesta nutidsmänniskor är detta en främmande och skrämmande värld – långt bortom smarta mobiltelefoner, snabbmat och toalettpapper.

Kättingen är grov, men ändå bitvis illa medtagen efter alla dessa år under årstidens växlingar. Bitvis är det som om något tagit stora tuggor ur länkarna av rostbrunt järn.

Hade det inte varit för granen, som sakta men säkert lyft upp den med sina rötter från mossan, så hade fukt och rost för länge sedan förgjort kättingen.

Den omkringliggande granskogen är bitvis grov. Här, i ett enormt plockepinn av fallna och knappt stående barrträd, ropar spillkråkan. Här jagar mården ekorre om nätterna och väl upptrampade viltstigar vittnar om att ett stort antal vildsvin rör sig här efter att de daglevande djuren bidat skymning.

Men skogen är inte så gammal som man kan tro. Den är knappt hundra år. I början av 1900-talet var detta bottnen på en ganska stor och grund sjö. Då var sjön fortfarande farbar med roddbåt.

På bronsåldern, för 4000 år sedan, var sjön en del i ett större sjösystem som då var en viktig transportled. Men sjön hade även en annan, djupare betydelse för de människor som då bodde på höjderna runt sjön.

Runt sekelskiftet 1800/1900 inleddes flera dikesföretag för att sänka sjöns vattennivå och på så sätt frigöra värdefull odlingsmark. Så när vattnet var borta kunde gräs, buskar, träd och annan vegetation inleda ett hitintills obesegrat segertåg över den blottade bottnen av svartmyllan, eller kärrtorv som det även kallas för. Den mörka färgen kommer från multnat organiskt material som genom årtusendena fallit ner på bottnen.

En gran kan bli 9500 år gammal. Så gammal är åtminstone den unika granen på Fulufjället i Dalarna. I mer normala fall blir granen sällan äldre än 200 år. I fuktiga miljöer, som gamla sjöbottnar med svartmylla där marken alltid är blöt, blir de sällan över 100 år innan röta, insekter och hackspettar blir deras fall.

Granar kommer falla, förmultna och försvinna. I veden från fallna jättar kommer nya granar att gro, växa upp och sträcka sig mot skyn som sina förfäder gjorde. Och under mossan vilar en ständig påminnelse om att allt som lämnas eller glöms kvar i denna värld, oavsett om det är offrade föremål från bronsåldern eller kättingar som glömts kvar i timmerskogen, tids nog alltid blir en del av torvens tidlösa mylla.