Kolarnas bortglömda kojor

Kolarkojor har länge haft en undanskymd roll inom arkeologin. Dessa ödemarkens oansenliga små byggnader hade i hundratals år en stor betydelse för kolarnas ensamma och hårda arbete långt inne i skogen.

Text och foto: Jens Flyckt

Granskogen är tät. Mellan grenverken lyckas solstrålarna ändå nå den mossbeklädda marken. Där under grenarna skymtar en hög med stenar – rester från en kallmurad eldstad. Det är allt ovan mark som återstår av den kolarkoja som stod på platsen för 200-300 år sedan.

Rekonstruktion av kolarkoja vid Finsta i Roslagen. Även om denna koja är bygd med moderna kompromisser, som tjärpapp och plåttak, så ger den ändå en insikt i hur en kolarkoja såg ut. Kojan ingår i en lokal kulturstig som Föreningen för Finstas forntid och framtid sköter om.

Dessa enkla kojor har fått sitt namn efter att de byggdes och användes säsongsvis av kolarna, som vaktade de tända kolmilorna.

Det tog 2-5 veckor för veden i milan, genom torrdestillation, att omvandlas till träkol. Milan skulle bevakas dygnet runt. Om den började brinna förstördes det eftertraktade kolet och allt förberedande jobb var förgäves.

Kolarkojornas historia, i alla fall den mellan medeltiden och fram till 1700-talet, är som mycket av den svenska kolningen dåligt känd. Den bild vi idag har av kolarnas hårda och smutsiga arbete är på många sätt präglad av skönlitterära verk, främst Dan Anderssons diktning.

”Då får du glömma din ödemarksnöd –
somna ej, somna icke förr!
Då får du sova och drömma dig död
bakom kolkojans sotiga dörr.”

Ur dikten Visa vid kolvakten av Dan Andersson

Kolarkojans väggar och tak har för länge sedan multnat bort. Men stenarna från den kallmurade eldstaden ligger kvar. I detta fall kan man, trots att det gått närmare 200-300 år sedan kojan användes, fortfarande se strukturerna av den raserade eldstaden.

Träkol var en mycket viktig råvara för landets järnproduktion och många järnbruk hade koltorpare med leveransplikt. Under 1800-talets andra hälft stod kolningen för 15 procent av landets totala virkesförbrukning.

Lämningar från kolningsverksamheter har länge haft en låg antikvarisk status i Sverige. Konsekvensen av det låga intresset är att många skogstrakter, som är fulla med rester av kolbottnar och kolarkojor, helt saknar registrerade lämningar i fornlämningsregistret.

Blottlagd träkol, cirka 200 år gammalt, från en kolbotten som körts sönder av en skogsmaskin.

Ett sådant exempel är bilderna i detta reportage. De är tagna mindre än 300 meter från artikelförfattarens tomt. Redan på 1300-talet beskrevs denna trakt som en avlägsen utmark. Än idag är det en ödemark med stora skogar i väglöst land. Med undantag från någon torpgrund och några odlingsrösen, finns inga lämningar registrerade i fornlämningsregistret. Några kolningslämningar nämns det ingenting om.

Är man bara lite arkeologiskt bildad och besöker dessa skogsmarker, så inser man snabbt att skogen är full med lämningar från kolning. Mestadels kan lämningarna dateras från slutet av 1600-talet och till början av 1800-talet, efter närliggande järnbruks verksamhetsår. Där finns även lämningar som kan vara från medeltiden.

Kolbottnarna ligger relativt tätt i artikelförfattarens hemmamarker. Mellan de forna kolmilorna finns bevarade vägsträckningar som användes för transport av träkolet. I vissa svängar eller ojämna partier, där den hästdragna vagnen eller släden har kränkt till, ligger det under mossan kolbitar som ramlat av lasset.

Under senare år har den arkeologiska forskningen börjat intressera sig för kolarnas lämningar, som idag tas tas på betydligt större allvar än tidigare.

Typisk lämning från en kolarkoja cirka 300 meter från artikelförfattarens tomt. Till höger i bild syns ett stenröse, som är resterna av den kallmurade eldstaden. Väggarna är för länge sedan borta, men svaga upphöjningar i marken avslöjar kojans storlek. Gult streck: kojans kortsida. Rött streck: norra långsidan. Blått streck: södra långsidan. Observera att strecken är inte exakta.

År 2019 sammanställde Riksantikvarieämbetet rapporten Spår av kolning – Arkeologiskt kunskapsöverlag och forskningsunderlag. Där redovisas den kunskap och frågeställningar man har om kolningslämningar.

”Som kulturspår betraktad är kolbottnen en symbol för det hårda och ensamma arbetet i skogen förr i tiden. I ett större sammanhang speglar lämningstypen och dess talrikhet kolningens stora betydelse för den ekonomiska och industriella utvecklingen i Sverige från tidig medeltid och framåt. Ändå är kunskapen om kolningens historia liten” skriver Riksantikvarieämbetet i rapporten.”

Kolbotten är resterna av en kolmila som tömts på kolet. Kvar är en rund upphöjning eller vall, 5-25 meter i diameter. Det finns i regel alltid en bäck, kärrmark, sjö eller annat vattendrag i närheten. Använder man jordsond, eller lyfter på mossan, är jorden svart av sot och större kolbitar. Det finns även rektangulära kolbottnar.

Rekonstruerad kolarmiljö i Finsta.

Spåren från kolning hör alltså till de vanligaste lämningarna i skogslandskapen. Trots det kan resterna från dessa enkla, små kolarkojor vara svåra att upptäcka. Ibland gömmer sig enkla syllstensrader under mossan. Ganska ofta tycks kojorna byggts direkt på marken, vilket gjort att de multnat bort utan att lämna några spår- förutom spisrösen.

Det har funnits många typer av kolarkojor med många lokala variationer, både vad gäller val av byggnadsmaterial, konstruktioner och storlek. De enklaste kojorna bestod av hålor av grus och sten. I regel var kolarkojorna cirka 2,5 meter långa och 2 meter breda, enligt Riksantikvarieämbetet.

Av vissa eldstäder kan man, efter flera hundra år, fortfarande ana dess ursprungliga form. Det vanliga är dock att eldstäderna är en hög med sten – som kan misstas för odlingsrösen.

Kolkojornas eldstäder bestod av kallmurad natursten (inget murbruk) och stod i regel i kojans ena kortsida. I denna sentida kolarkoja är eldstad murad, men ger ändå en inblick i hur det såg ut.

Konsekvensen av att kolbottnar, kolarkojor och liknande lämningar inte alltid har registrerats, blir att de ofta skadas av skogsbruket. Kvar efter skogsmaskinernas framfart är sönderkörda kolbottnar, utspridda stenar från eldstäder och djupa hjulspår som är svarta av blottad träkol.

I och med att lämningar från kolning inte är registrerade, så förstörs de ofta av skogsbruket. På bilden har skogsmaskin kört sönder ytterområdet på en kolbotten, som är resten av en kolmila.

Spår från kolning finns i skogsmiljöer i helala landet. De äldsta, så kallade kolningsgropar, kan vara upp till 2 000 år gamla. De miljöer som kolarkojorna förknippas med är betydligt yngre, från 1700-1800-talet.

Den storskaliga kolningen, där kolbottnar, transportvägar, förvaringsplatser och kojor ligger tätt i större grupper, är främst knuten till trakter med masugnar och andra bruksmiljöer. På grund av skakningar, som förstörde kolbitarna, kunde kolet från milorna bara transporteras korta sträckor.

Med en jordsond, som är ett lika enkelt som viktigt redskap inom arkeologin, kan enkelt få en uppfattning om det finns lämningar efter kolning i marken. Längst ner i provet syns den sterila sanden/moränen och där över ett djupt kol- och sotlager.

Vill man leta efter kolningsanläggningar (som inte är registrerade) i skogsområden nära bruksmiljöer, så finns det några enkla tips:

1. Kontakta den lokala hembygdsföreningen och hör vad de vet.

2. Kolarkojornas spisrösen ligger alldeles i närheten av kolbottnarna.

3. Kolbottnarna anlades alltid i närheten av vattendrag – som bäckar.

4. Titta efter kol och sot under rotvältor eller där djur har grävt.

5. Gå in på fornsök.se och kontrollera om lämningen är registrerad.

6. Kontakta länsstyrelsen om ni hittar oregistrerade lämningar.

De kolarkojor som är registrerade är sannolikt bara en bråkdel av de lämningar som gömmer sig i de svensk skogarna. Här finns det mycket att upptäcka för den som är intresserad.

”Av skogens många kulturlämningar är kolbottnen, grundresterna efter milan, den talrikaste. Det är också den som därför blivit mest utsatt för skogsbrukets skador. I Fornminnesregistret finns 50 000 registrerade kolrelaterade lämningar och ytterligare 13 500 skogsbrukslämningar, där en majoritet innehåller kolningslämningar och kolarkojor” skriver Riksantikvarieämbetet.

Skogen – det dolda kulturlandskapet.

Ett mausergevär i varje stuga

Runt om i Sverige finns spår från nedlagda skjutbanor, som vittnar om en tid då det fanns minst en skjutbana i varje socken. Det var en tid då det stod ett mausergevär i var och varannan garderob och ingen hade hört talas om gängskjutningar.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Det är en en morgon i juli. Gräset är blött av dagg och i ett buskage, som för några årtionden sedan var en skjutbana, sjunger en lövsångare. Det är svårt att tro att det skjutits hundratusentals skott på denna plats som naturen nu tar tillbaka.

Det var länge sedan som det markerades skjutresultat här. Tavelställen står kvar.

I den igenväxta målboden, där olika måltavlor förvaras, är det orört sedan den där dagen då den sista skjutningen skedde och banan lades ner.

Semaforen, en anordning som används för att signalera när skytte pågår, är helt omsluten av vegetation. Man måste stå alldeles intill för att se den.

Här har tiden stått stilla.

Dörren till den gamla klubbhuset står öppen. Någon har rivit runt där inne och kastat ut kvarlämnade prylar. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Där inne finns bara gammalt bråte.

Målboden.

Skytte var i över hundra år en stor folkrörelse i Sverige. Skjutbanor fanns det visserligen redan under 1500-talet, men det var under 1800-talets första hälft som skyttet tog fart som folkrörelse. Det hela började i samband med bildandet av skarpskytterörelsen.

Skarpskytterörelsen var en form av frivillig folkbeväpning i nationalistisk anda. De första skarpskytteföreningarna bildades i Stockholm och Göteborg. I mitten på 1800-talet hade antalet föreningar vuxit till 239 stycken runt om i landet.

För inte allt så länge sedan var detta en skjutbana. Nu har skjutvallarna förvandlats till artrika hagmarker.

Men den militära disciplinen gjorde att folk med tiden tröttnade. Runt 1860 föddes istället den frivilliga skytterörelsen, FSR, som fokuserade på skyttet som folksport. Dock var FSR en frivillig försvarsorganisation med årligt anslag från försvarsmakten. Ända fram till 2000-talet skänkte Försvarsmakten stora mängder av ammunition och annat materiell till landets skytteföreningar.

Många av landets skytteföreningar bildades runt sekelskiftet 1800/1900. Så är även fallet med den förening som höll till på denna bana.

Den igenvuxna semaforen.

FSR hade sin storhetstid under 1900-talets mitt. Svenskar, som på 1950-talet sysslade med skytte, kan berätta om ett helt annat samhälle, där skyttet verkligen var en folkrörelse och synen på skjutvapen var en helt annan än idag. Då var det ingen som reagerade om en tonåring kom cyklande på väg till skjutbanan, med ett mausergevär på axeln och patronaskar på pakethållaren. Tvärt om ansågs ungdomar som sysslade med skytte som sunda.

Den svenska civilbefolkningens kunskap och vana att hantera skjutvapen var under 1900-talet stor. När Hitler skissade på sina anfallsplatser mot Sverige, så räknade man med stora förluster på grund av svenskarnas skjutskicklighet och tillgång till skjutvapen.

Det fanns en tid, långt innan dagens våldsamma samhälle med sprängningar och gängskjutningar, där det stod ett mausergevär i var och varannan stuga.

Under 1900-talets sena hälft förändrades samhällets syn på skyttet och legalt vapenägande. Bostadsbebyggelse på landsbygden, hårdare regelverk och miljökrav och nya politiska vindar har gjort det allt svårare för landets skytteföreningar – och skyttar.

Den 30 maj 2009 avvecklades den Frivilliga skytterörelsen. Idag är svenskt skytte en spillra av vad det en gång var. Men fortfarande är många svenskar involverande i någon form av sportskytte.

Den gamla skytteföreningens klubbhus – som numera är omgiven av en äng där den biologiska mångfalden frodas.

Den så kallade skjutbanedöden, då banor läggs ner på grund av exploateringar, hårdare regelverk eller miljöskäl, har pågått länge. Och den fortsätter.

Att just denna skjutbana lades ner berodde på att ett villaområde skulle byggas i närheten på 1970-talet. Nu är det länge sedan skott avlossades. Av 300-metersvallen återstår knappt 100 meter öppen mark. Resten är igenvuxet.

Målboden där det mesta är orört.

I vallen på 50-meters banan har grävlingen grävt sig ett gryt.

Den tidigare gräsmattan har tack vare betande kor förvandlats till en artrik hagmark. Där, bland tuvorna, blommar orkidéer. Många ängsarter, som i Sverige minskar på grund av att hag- och ängsmarker försvinner, frodas nu på skjutbanan.

Artrik hagmark på den gamla skjutbanan.

Över den mark där gevärskulor tidigare flög fram i 900 meter per sekund, fladdrar nu en mångfald av fjärilar och om natten stryker lågt flygande fladdermöss över blommande gulmåra.

Soldattorpets sista strid

Den siste indelte soldaten som bodde på torpet hette Kilberg – en mångsidig karl som lär ha skjutit sönder vedspisen i köket med sitt tjänstevapen.
Soldaten är för länge sedan borta och soldattorpet är snart omringat av moderna villor.


Text och foto: Jens Flyckt

För tjugo år sedan år sedan var soldattorpet fortfarande omgärdat av syrenberså, enklare uthus och åkrar. I många år ägdes torpet av ett äldre par, som sommartid brukade parkera sin himmelsblå amerikanare under en stor björk vid uppfarten.

Den forna landsbygden fylls i hög takt med nyproducerade villor. Det är sagt att soldattorpet ska bevaras, men relativt omgående revs torpets uthus.

Soldaten Kilberg föddes år 1863. När Karl XI indelningsverk avskaffades 1901 och allmän värnplikt infördes, försörjde sig han som fjärdingsman och arbetskarl. Det var när han skulle visa sitt tjänstevapen som han hade som fjärdingsman, som skottet lär ha gått av och gått igenom ugnsluckan på spisen.

Kilbergs gamla soldattorp står tomt. Hängrännor vajar för vinden och färgen flagnar. Den nya tiden står på rak linje strax utanför knuten. Kanske känner soldattorpet på sig att slaget är förlorat och att inga fångar kommer tas i den sista striden.

Den svarta skogens hemligheter

Under mossan är jorden svart – av kol och sot. Här har det kolats i hundratals år. En rotvälta invid ett spisröse, som värmde kolarnas för länge sedan försvunna koja, avslöjar bortglömda ting.

Text och foto: Jens Flyckt

Det finns tusentals av dem – kolbottnar, som är rester från kolmilor. Och ännu fler är det som fallit i barrskogens glömska. Men här, där en rotvälta har avslöjat den svarta jorden, tändes för länge sedan den sista resmilan.

Ett spisröse är det enda som återstår från kolarnas koja.

I Skandinavien har man kolat sedan århundradena runt Kristi födelse, fram till våra dagar. Först kolade man i gropar i marken och sedan i olika milor. Och än idag kolas det, dels i traditionella milor, men även i ombyggda oljefat och andra hemmabyggda anordningar.

Allt fler hemmafixare intresserar sig för hemmakolning, vilket Facebook-gruppen Träkolstillverkning vittnar om.

Rotvältan avslöjar kol och sot under mossan.
Flera hundra år gammalt träkol i resterna av en kolmila.

Den träkol som en gång i tiden kolades här i skogen var för industriellt bruk och gick oavkortat till traktens masugn. Numera kan det hända att undertecknad går ut och hämtar lite kol som kommit i dagen, när det ska grillas.

Dessa skogens hemligheter är anonyma lämningar. De flesta svampplockare och jägare som passerar har ingen aning om vad de trampar på. Sällan dyker det upp några föremål som kan kan berätta. Men här har det skett. Rotvältan har frigjort en gammal såg – en timmersvans.

Glömde de sista kolarna sin såg?

Timmersvansen infördes i Sverige i slutet av 1800-talet och vid den tiden började träkolet ersättas med importerat stenkol i masugnarna.

Kanske var det någon av de sista kolarna som glömde kvar sågen, den där gången för länge sedan då den sista milan hade slocknat och kolet hade körts bort på forvägarna genom skogen.

Sverigereportage återkommer senare med ett längre reportage om dessa kolbottnar och kolarkojor.

Liket grävdes ner bakom huset

År 1902 försvann hantverkaren Karl från färdenesgården i en by i Uppland.
Officiellt har han aldrig har återfunnits. Men mycket tyder på att hans kvarlevor påträffades nergrävda bakom ett hus i byn år 1937.
Fyndet av kvarlevorna har sedan dess hemlighållits av byinnevånarna.


Text och foto: Jens Flyckt

Lite är känt om Karl. År 1902 tog han ut arbetsintyg från den lokala prästen. Men han tog aldrig ut något flyttintyg, vilket då var ett krav för att få flytta. Han försvann lika plötsligt som spårlöst från hembyn, som ligger ett par mil utanför Uppsala.

35 år senare, 1937, påträffades mänskliga kvarlevor i byn. Fyndet gjordes i samband med dräneringsarbeten bakom ett boningshus i en annan del av byn. Det finns inga tidningsklipp eller dokument som styrker att fyndet någonsin gjorts, eller rapporterades till polisen eller andra myndigheter.

Någonstans mellan betongsockel till vänster och husgrunden till höger, påträffades mänskliga kvarlevor 1937. Mycket tyder på att det var hantverkaren Karl, som försvann spårlöst 35 år tidigare, som hade grävts ner bakom huset.

Att det verkligen påträffades mänskliga kvarlevor bakom huset råder det inga tvivel om. Minnet av händelsen är idag i högsta grad levande hos släkten, som ägde huset vid tidpunkten för fyndet och som fortfarande bor där. Samma fynduppgifter kommer även från annat håll i byn.

Det finns flera detaljer om fyndet. Som att kvarlevorna låg i jorden på baksidan av huset, under takdroppet, att personen hade fickrova med initialer samt plånbok med sig i jorden. Eventuellt var personen klädd i kavaj eller skinnväst.

Platsen där kvarlevorna hittades är angiven på någon halvmeters noggrannhet, bland annat av nuvarande ägarens pappa. Andra släktingar har berättat samma sak. Däremot är det oklart på vilket djup kvarlevorna påträffades.

Arkivbild. Det finns inga bilder eller dokument som styrker
fyndet bakom huset. Men att det påträffades mänskliga
kvarlevor råder det inga tvivel om.

Det har i nutid gjorts grävarbeten på fyndplatsen. Men inga mänskliga kvarlevor eller andra spår från fyndet för drygt 80 år sedan, har gjorts.

Från en annan person i byn berättas att kvarlevorna i hemlighet kördes iväg och begravdes på på socknens kyrkogård. Den informationen lämnade aldrig byn eller inblandade från kyrkan.

Men varför skulle fyndet av en nergrävd person bakom boningshuset vara så känsligt så att inte ens polisen informerades? Om detta kan vi bara spekulera. Klart är dock att händelsen tystades ner.

Kanske finns svaret i gårdens dåvarande ägare anseende. Mannen som köpte gården 1920 var bonde och en högt ansedd person som tidigare hade varit kommunstyrelsens ordförande i en grannkommun. Han betalade 21 500 kronor för fastigheten.

Denna snusdosa av silver fick gårdsägaren som tack för
sina politiska insatser i grannkommunen.

Gården bytte flera gånger ägare från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Personen bakom huset verkar ha hamnat i jorden i en period mellan ägarbytena då huset stod tomt.

Det var sannolikt han (politikern) och en släkting som grävde bakom huset när kvarlevorna påträffades. Den exakta tidpunkten på året då fyndet gjordes är inte känd.

Det mesta talar för att det var den försvunna Karl som låg nergrävd bakom huset. Det finns en detalj som styrker detta och att kvarlevorna i hemlighet kördes till kyrkan. Samma år, det vill säga 1937, dödförklarades Karl, enligt kyrkböckerna.

Med största sannolikhet begravdes kvarlevorna bakom huset vid socknens kyrkogård. Det har under senare tid gjorts grävarbeten bakom huset. Men inga spår av fyndet 1935 har gjorts. Men det har inte
grävts så djupt. Helt uteslutet är det därför inte att kvarlevorna ligger kvar.

Karls mystiska försvinnande och den lika plötsliga dödförklaringen av honom, har inte gått obemärkt förbi. Den finns nämnd i en lokal hembygdsbok. Där framgår att han efter 37 år dödförklaras utan närmare förklaring.

Karl reste antagligen aldrig bort. Han mördades sannolikt av någon eller några i byn.

Det finns ett par hypoteser om vad som kan ha varit motivet till att han dräptes eller mördades. Det kan ha varit ett svartsjukedrama, mellan Karl och en av hans bröder, och en piga.

Om Karl mördades vid tillfället vid sitt försvinnande år 1920, så var mordet preskriberat när fyndet gjordes.

Med hänsyn till gårdens nuvarande ägare, vars släkt har ägt gården sedan 1902, har Sverigereportage valt att inte nämna var gården eller byn ligger.

Ödegården

Idag är alla spår från gården borta. Tegar och vallar som det tog generationer av småbrukare hundratals år att bryta och rensa från sten, skuggas nu av granar.  Det här är ett reportage om en gård som inte existerar annat än i bilder som togs av en slump för tjugo år sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var en tillfällighet att jag stannade just på den parkeringsfickan för att sträcka på benen.

Där inne i ett igenväxande odlingslandskap låg en ödegård. Ett falurött boningshus med sönderslagna rutor, drängstuga med inrasat tak, vagnslider och en liten ladugård. Och uppe på skogen låg smedjan.

Då hade jag ingen aning om gårdens historia eller vem som hade bott där. Jag tog några bilder och samlade ihop dokument som låg utspridda i det höstblöta höggräset i trädgården.

Idag, mer är tjugo år senare, vet jag mer om vems hem som låg i spillror den där höstdagen.

Han hette Knut och han hade enligt bouppteckningen tagit över gården från sina föräldrar i början av 1960-talet. Han var i ungdomen en duktig mauserskytt och jakten var ett intresse som följde honom hela livet.

Nog jobbade han hårt och gjorde allt han kunde. Men i takt med att 1900-talet fortskred och det blev allt mer omöjligt att överleva på småskaligt jordbruk, så verkar det gått sämre och sämre för honom och gården.

Avräkningar och kvitton, som jag fick med mig den där höstdagen, visar att gårdens lilla produktion blev mindre och mindre. I mitten av 1970-talet kördes mjölkkorna till slakt.

En tid senare försvann fåren. Och utan betande mular började ganska snart sly att återta de ängar och hagar som hävdats i nästan tvåhundra år.

Han tycks ha levt i det förgångna – och ensam. I ladugården låg djurens sista hö fortfarande kvar – trots att det då var närmare trettio år sedan de försvann. Den där dagen då slaktbilen åkte därifrån verkar Knut bara ha stängt dörren till ladugården för att sedan aldrig mer gå in dit igen.

Hans sista tid på gården var nog inte så trevlig. Spåren i boningshuset, som när jag besökte platsen hade plundrats och slagits sönder, vittnade om misär. Bakugnen ovanför vedspisen var fylld med äggskal som hade rasat ut på golvet och runt om i det sönderslagna köket, låg det mängder av hushållssopor.

Mycket tyder dock på att han bodde på ett äldreboende under sin sista tid i livet.

Bland de papper som låg utspridda fanns ett dokument som vittnade om kontakt med släktingar eller vänner under senare tid. Det var ett vykort daterat i februari 1996:

”Vi kommer och hälsar på dig när det tinar upp. Var rädd om dig”

Dit ingen längre kommer

De vita hundlokorna med sina skira blomflor blev ödestugans sista gardiner, skrev Harry Martinsson i dikten Multnande stuga.
Det är många år sedan de raderna skrevs. Men ödehus som lämnats åt sitt öde är lika aktuellt nu som då.

Text och foto: Jens Flyckt

Bilden. Det finns juridiskt sett inga ödehus i Sverige. Alla fastigheter har en ägare – någonstans. Varför vissa fastigheter lämnas åt sitt öde och förfall är i många trakter en gåta. Eller så ligger det tragedier bakom ödeläggelsen som ingen vill tala om – trots att det är länge sedan ”det” hände och alla inblandade är borta.

I vissa fall har ägaren av någon anledning plötsligt rest sig upp från kökssoffan och gått därifrån, för att aldrig mer återkomma.
Det kan vara dödsbon där delägarna är oense och träter. Åren går och hellre än att enas så låter de naturen krypa på husknuten och påbörja nerbrytningen av läckt, förstukvistar och taktegel.

Andra hus har så att säga kommit i skymundan efter större markförvärv. Huset råkade bara ligga i vägen för affären. Och med ett befintligt värde, i förhållande till markens totala pris, blir de förpassade som undantag intill någon granplantering som för varje år kastar allt längre skuggor.

I vissa trakter, långt bortom de tätbebyggda samhällena, där folk dör i större utsträckning än folk föds och flyttar dit, blir ödehusen plågsamma påminnelser av ett samhälle som inte längre finns kvar.

I regel ligger de i trakter där samhällsutvecklingen för länge sedan tog en lång omväg runt. Men de återfinns även i utvecklingskommuner med hög inflyttning och tillväxt. Oavsett vilket så ligger alltid dessa ödehus långt bortom detaljplaner och gatubelysning – dit ingen längre kommer.

Kungen sa ja till skjutning i Solna

Intill en tegelvägg vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna står ett märkligt stenblock – som är urgröpt i mitten efter träffar från tusentals gevärskulor. Stenblocket är numera ett minnesmärke över den skjutbana som Svenska Jägareförbundet lät anlägga på platsen år 1832 och som låg där i hundra år.

Text och foto Jens Flyckt, om inget annat anges.

År 1830 frågade en kommitté inom det nystartade Jägareförbundet, som senare bytte namn till Svenska Jägareförbundet, kung Karl XIV Johan V om de fick anlägga en ”jägarebana” vid Solna skog – ett skogsområde strax utanför Norrtull i Stockholm, som tillhörde Karlbergs kungsgård. I april samma år svarade Kungen ja, under förutsättning att banan byggdes och drevs i Jägareförbundets regi.

”…som blott till det uppgivna ändamålet må av förbundet begagnas ” skrev kungen i sitt brev till Jägareförbundet den 2 april 1831.

Samma vy från målområdet vid Solna skogs skjutbana – men med 189 års mellanrum. Ovan stentryck från 1832 och nedan fotografi från våren 2020.

Tidigt på våren 1831 påbörjades arbetet med att staka ut den 300 alnar långa skjutbanan, vilket motsvarar cirka 177 meter. Den 26 oktober samma år höll förbundet sin första målskjutning på banan. Senare uppfördes även en skjutpaviljong, som ritades av hovarkitekten Per Axel Nyström.

Skjutbanan vid Solna skog var på många sätt ett nytänkande och en av Sveriges tidigaste, allmänna, civila skjutbanor. Kanske var Solna skog rent utav den första skjutbanan i sitt slag i Sverige.

Att skjutbanan vid Solna skog anlades berodde inte enbart på att det fanns lokala jägare som ville ha en plats att öva på. Det var även ett uttryck för tidens anda och en tidig indikation på skyttets framväxt som folkrörelse, vilket Svenska Jägareförbundet hade och än idag har en stor del i.

Den så kallade kulfångstenen från Solna skogs skjutbana. 1832 var denna konstruktion, det vill säga ett stenblock som kulfång, en viktig del i skjutbanans säkerhet. Idag är ett stenblock som kulfång på en skjutbana en fullständigt orimlig tanke på grund av risken för rikoschetter.

På 1830-talet var skjutbanor som den vid Solna skog ovanliga. En annan mycket tidig skjutbanan var Wisby skyttegille, som anlades 1835.

Det var först på 1860-talet och med framväxten av den svenska skarpskytterörelsen, som var en halvmilitär organisation i fosterländsk anda som bland annat vapentränade skolelever, som allmänna skjutbanor blev vanligare.

Men det skulle dröja till slutet av 1800-talet och bildandet av den Frivilliga skytterörelsen (1893–2009) som det civila skyttet blev en riktigt stor folkrörelse. Vid den tiden och fram till 1900-talets mitt anlades det minst en skjutbana i varje socken runt om i landet. Många av de skjutbanor som anlades vid sekelskiftet 1800/1900 finns fortfarande kvar. Ett exempel är den Närtuna Gottröra skytteförening som grundades 1901 och som i högsta grad fortfarande är aktiv.

Skjutbanan i Solna skog var i drift under en mycket händelserik och avgörande period i den svenska skyttehistorien. Det handlar inte enbart om skyttets utveckling till ett folkrörelse, utan även den vapentekniska utvecklingen som i högsta grad påverkades av den industriella revolutionen. Under de hundra år som det bedrevs skytteverksamhet vid Solna skog så gick man från ålderdomliga, mynningsladdade svartkrutsvapen med flintlås, till moderna gevär med cylindermekanism och gastäta enhetspatroner med röksvagt krut – det vill säga moderna patroner.

Så här kunde ett exklusivt tävlingsgevär, eller targetrifle, se ut i mitten av 1800-talet. Detta var ett importerat vapen som långt ifrån alla hade råd med. Vanligt folk sköt då med betydligt enklare svartkrutsgevär.



Gevär m96, som fått sitt namn efter att modellen antogs av svenska försvaret år 1896, är ett klassiskt tävlingsvapen som har används i över hundra år vid ban-och fältskytte och som fortfarande är i bruk på landets skjutbanor. Denna gevärsmodell var en vanlig syn på Solna skogs skjutbana från sekelskiftet 1800/1900 och fram till 1932 då banan lades ner.

Anders Lindkvist är jakthistorisk skribent och driver bloggen Kurage -Hantverk och reenactment.

-Vid 1832 så befann sig vapenutvecklingen i en spännande tid. Flintlåsvapnen började sjunga sin svanesång för att välkomna slaglåset in i den vapentekniska historien. Förmodligen sköt de flesta tävlande skyttar år 1832 med filintlåsvapen, säger Anders Lindkvist.

Anders Lindkvist. Foto: Lars Arvidsson

Han säger att de som hade råd antagligen kostade på sig målskjutningsstudsare, men att de flesta skyttar förmodligen sköt med sina vanliga jaktbössor.

-De som grundade Jägareförbundet var huvudsakligen välbeställda herrar med fina jaktvapen, säger Anders Lindkvist.  

Vid denna tid var kvinnor en ovanlig syn vid jakt- och skyttesammanhang. Kvinnor och skjutvapen betraktades av den manliga samtiden som en opassande kombination. Det skulle dröja till 1800-talets slut innan det synsättet började luckras upp.

Enligt handlingar och samtida beskrivningar så utvecklades skjutbanan vid Solna skog ganska snabbt till en imponerande anläggning med bland annat en skottmur för pistolskytte samt en ”inrättning” för flankskjutning. Redan vid 1840 inledde Jägareförbundet kulskytte mot löpande björnfigur vid Solna skog.

Solna skogs målområde anlades i ett stenbrott som delvis finns kvar.
Där Karolinska universitetssjukhuset idag ligger, tegelbyggnaderna i bildens bakgrund, anlades år 1832 en skjutbana. Då beskrevs området, som hette Solna skog, som en stillsam och naturskön plats.

Onsdagen den 6 juni 1832 invigdes skjutbanan i Solna skog med den första allmänna tävlingsskjutningen. Då fanns en skottavla av trä och en säkerhetsmur – med kulfångsten. Ett 70-tal personer hade anmält sig till premiärtävlingen. Efter tävling och prisutdelning följde middag i skjutpaviljongen. Där åt, sjöng och skålade man för jakten och för Jägareförbundets högsta beskyddare, kronprins Oscar.

En av sångerna som sjöngs vid premiärskjutningen var denna:

”Upp! Bröder och slutom vår manliga krets..
Vårt jägarförbund uti nord!
Att jaga det onda vi äro tillfreds.
Varhelst vi det träffa på jord.
Men allt ädelt och gott
I sin vingande flykt
Är för jägarens skott
Evigt fridlyst och tryggt.
Låt nu jakthornen skalla.
Då bägaren går.
Den bäst skjuta förstår
Var konung vi kalla  
         i skogen.”

Det var tänkt att kronprinsen skulle ha närvarat vid invigningen. Men han fick förhinder. Han lovade att närvara vid nästa tävling vid Solna skog den 11 juni samma år. 

Hundra år senare, 1932, var det slutskjutet vid Solna skog och skjutbanan lades ner. På platsen skulle istället Karolinska sjukhuset byggas. Så sent som 1979 revs den skyddsvägg, eller skottmur som det hette år 1832, och som kulfångstenen satt monterad i.

Solna skogs omtalade skjutpaviljong bör ha legat på denna bergshöjd, med skjutriktning mot målområdet som låg cirka 100 meter bakom tegelhuset i bakgrunden.

Till 150-årsminnet av skjutbanans grundande, det vill säga 1982, sattes en liten metallskylt upp på platsen där målområdet för Solna skogs skjutbana en gång låg och där kulfångstenen från 1832 står kvar än idag.

Tack till: Lars Arvidsson för lån av bilden.
Mickes svartkrutsvapen (mickessvartkrutsvapen.se) för lån av vapen till fotografering.

Tre gevärstyper som kan representera vapenutvecklingen vid Solna skogs skjutbana. Överst i bilden ett flintlåsgevär, som konverterats till slaglås. I mitten targetgevär med slaglåsmekanism från 1840-talet. Längst ner gevär m96 från 1916.

.

Kättingen och granen

De har kamperat ihop länge – granen och kättingen. Så lång tid har gått att ingen längre minns vem som var här först. Hit kommer numera få, med undantag från någon enstaka jägare.

Text och foto: Jens Flyckt

För de flesta nutidsmänniskor är detta en främmande och skrämmande värld – långt bortom smarta mobiltelefoner, snabbmat och toalettpapper.

Kättingen är grov, men ändå bitvis illa medtagen efter alla dessa år under årstidens växlingar. Bitvis är det som om något tagit stora tuggor ur länkarna av rostbrunt järn.

Hade det inte varit för granen, som sakta men säkert lyft upp den med sina rötter från mossan, så hade fukt och rost för länge sedan förgjort kättingen.

Den omkringliggande granskogen är bitvis grov. Här, i ett enormt plockepinn av fallna och knappt stående barrträd, ropar spillkråkan. Här jagar mården ekorre om nätterna och väl upptrampade viltstigar vittnar om att ett stort antal vildsvin rör sig här efter att de daglevande djuren bidat skymning.

Men skogen är inte så gammal som man kan tro. Den är knappt hundra år. I början av 1900-talet var detta bottnen på en ganska stor och grund sjö. Då var sjön fortfarande farbar med roddbåt.

På bronsåldern, för 4000 år sedan, var sjön en del i ett större sjösystem som då var en viktig transportled. Men sjön hade även en annan, djupare betydelse för de människor som då bodde på höjderna runt sjön.

Runt sekelskiftet 1800/1900 inleddes flera dikesföretag för att sänka sjöns vattennivå och på så sätt frigöra värdefull odlingsmark. Så när vattnet var borta kunde gräs, buskar, träd och annan vegetation inleda ett hitintills obesegrat segertåg över den blottade bottnen av svartmyllan, eller kärrtorv som det även kallas för. Den mörka färgen kommer från multnat organiskt material som genom årtusendena fallit ner på bottnen.

En gran kan bli 9500 år gammal. Så gammal är åtminstone den unika granen på Fulufjället i Dalarna. I mer normala fall blir granen sällan äldre än 200 år. I fuktiga miljöer, som gamla sjöbottnar med svartmylla där marken alltid är blöt, blir de sällan över 100 år innan röta, insekter och hackspettar blir deras fall.

Granar kommer falla, förmultna och försvinna. I veden från fallna jättar kommer nya granar att gro, växa upp och sträcka sig mot skyn som sina förfäder gjorde. Och under mossan vilar en ständig påminnelse om att allt som lämnas eller glöms kvar i denna värld, oavsett om det är offrade föremål från bronsåldern eller kättingar som glömts kvar i timmerskogen, tids nog alltid blir en del av torvens tidlösa mylla.