Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.
I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.
Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.
I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:
”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”
Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.
Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.
Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.
I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.
På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.
En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.
När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.
I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.
På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.
Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.
Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.
I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.
Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.
Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.
Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.
För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.
Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.
Sverigereportage 