Månadsarkiv: februari 2022

I skuggan av Folklandstingstad

Publicerad den av
1

Om en son som på vikingatiden föll i strid i fjärran land handlar en runsten vid Ängby i Lunda, strax norr om Arlanda flygplats, om. Runstenen är rest på ett gravfält som redan på vikingatiden var en fornlämning och som sannolikt har en koppling till den mytiska tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Text och foto: Jens Flyckt

I närheten av Lunda kyrka, en halvmil öster om Arlanda flygplats i Uppland, står en runsten ( U 356). I stenens tusen år gamla text berättar om en mor om sin döde son som stupade i strid i Virland, eller Wierland som det heter idag, som var vikingarnas namn på området i nordöstra Estland,
Runstenen är unik på flera sätt. Det är den enda kända svenska runsten där Virland nämns.

Runsten U 356 står på sin ursprungliga plats -på ett gravfält från äldre järnåldern. Redan på vikingatiden var detta gravfältet 1500 år gammalt och vad vi idag betraktar som fornlämning. Begreppet fornlämning fanns dock inte då. Hade det inte varit för alla träd som idag står i vägen så hade runstenen stått i siktlinje med Lunda kyrkbacke – där en stadsliknande handelsplats fanns på medeltiden.

Ristningen är daterad till 1050-1080 eKr och tolkningen lyder:

”Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Han föll i Virland. Och Åsmund ristade.”

Runstenen räknas till ett av runmästaren Åsmund Kåressons främsta verk.

Kulturlandskapen runt runstenen är mycket rikt och ruvar på några av Upplands största arkeologiska gåtor. Runstenen står på ursprunglig plats i västra kanten av ett stort gravfält (Lunda 91:1) med 250 registrerade gravar. Att döma av gravfältets många gravtyper har det nyttjats under lång tid – från tiden äldre järnålder till yngre järnålder.

Järnålder, som föregicks av bronsåldern, är ett komplicerat begrepp som i Skandinavien omfattar tiden från 500 fKr till 1100 eKr. Tidsperioden är enkelt beskriven indelad i två mindre tidsepoker – en äldre ( 500 fKr-400 eKr) och en yngre (400 eKr-1100 eKr. Dessa två epoker är sedan indelade kortare tidsperioder som till exempel förromersk järnålder, folkvandringstid och vikingatid. Efter järnåldern inträdde medeltiden.

Runstenen står på den äldsta delen av gravfältet som är daterat till äldre järnålder och som domineras av 43 resta stenar.

Åren 1947-48 undersöktes delar av gravfältet av arkeologen Gunnar Ekholm. Undersökningen visade att runstenen ursprungligen flankerats av 14 resta stenar. Det bör ha varit en imponerande anläggning.

Forntida hålväg eller traktorväg? Strax bakom runstenen finns denna vägsträckning som inte är registrerad och vars datering är okänd. Den förmodade vägen syns som ett dike i bildens mitt. Eventuellt delar sig den i bildens bakgrund och viker av ner mot åkrarna och en å.

Bara några tiotals meter söder om runstenen finns en avlång fördjupning som sannolikt är en gammal vägsträckning. Hur gammal den är är inte känt. Den kan vara mycket gammal eller ett resultatet av de senaste århundradenas jordbruk. Vägen leder snett upp genom gravfältet, strax bakom runstenen.

Möjligen delar sig vägen, med en avstickare ner mot ån, cirka 50 meter öster om runstenen. Runstenen anses markera ett vikingatida vadställe vid ån strax söder gravfältet.

Några av gravfältets kvarvarande bautastenar från äldre järnålder. Arkeologiska undersökningar på 1940-talet visade att endast ett fåtal av de bautastenar som en gång restes står kvar.

Vilken by detta gravfält en gång tillhörde har länge diskuterats. Vissa arkeologer menar att det finns en koppling till den intilliggande gården Ängby, som fram till laga skifte var en by. Men gravfältet har även förknippats med den medeltida tings- och handelsplatsen Folklandstingstad.

Enligt medeltida källor låg Folklandstingstad i Lunda socken i Uppland. Men exakt var den låg är omdiskuterat. Verksamheten var på 1300-talet så omfattande att handelsmännen i Sigtuna stad vände sig till kungen och klagade på konkurensen från Folklandstingstad. Efter år 1380 nämns inte Folklandstingstad i de skriftliga källorna.

En numera vedertagen teori är att Folklandstigstad låg intillLunda kyrka – som ligger cirka 800 meter norr om den aktuella runstenen.

Lunda kyrka. På den höjd som kyrkan är byggd på finns spår av en omfattande medeltida anläggning/verksamhet. Mycket tyder på att denna verksamhet uppstod redan på bronsålderna.

Runt Lunda kyrka, eller Lunda kyrkbacke som den även kalkas, har lämningar som går tillbaka till bronsåldern hittats. Idag omgärdas Kyrkbacken av åkrar. Men under forntiden låg platsen intill ett stort sjösystem, den så kallade Långhundraleden, som på vikingatiden sträckte sig från Uppsala och Åkersberga. Åkersberga var in- och utfart till Östersjön.

De åkrar som idag bitvis omgärdar Kyrkbacken är bottnen på en stor vik som redan fanns där under bronsåldern och som sedan blev en del av Långhundraleden.

Strax väster om Lunda kyrka finns en större plattå med berg i dagen i sluttningarna. Här har meterdjup kulturpåverkad jord uppmätts. På bilden syns den omgivande åkermarken som under forntid och långt in i historisk tid var en sjö. Notera den västra kyrkogårdsmuren i bildens högerkant.

Under forntiden fanns det även en sjöförbindelse västerut till Mälaren. Den gick över den ås som ligger vid Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrka. Vid Halmsjöns södra strand ligger Arlanda flygplats tredje landnings- och startbana.

På bägge sidor om åsen finns rännor – cirka 50-90 meter långa, tre meter breda och 0,5 meter djupa. Rännorna vittnar om en lång tradition att dra båtar och skepp över åsen som utgjorde ett naturligt hinder mellan Långhundraleden och Mälaren. Halmsjön har än idag förbindelse med Mälaren. Numera består förbindelsen av en grund å som till stor del går under landningsbanor och genom kulvertar.

Dragrännorna var okända för vetenskapen fram till början av 1980-talet. Forskaren och grävmaskinisten Gunnar Skoglöv från Knivsta hade hört lokalbefolkningen berätta om att vikingarna skulle ha dragit sina båtar över åsen. Han blev visad en plats vid Sjöås (Halmsjön) där flera branta rännor är synliga på åsens sidor. På uppdrag av Riksantikvarieämbetet genomförde han en mindre arkeologisk undersökning av en av rännorna. Fynd av bevarat trä visade att rännan hade varit klädd med virke. Den hade varit i bruk under lång tid. Ett av C14-proverna gav dateringen100 år före Kristus – det vill säga äldre järnålder.

Två av dragrännor vid Sjöås registrerades i fornlämningsregistret år 1987. Sannolikt finns det på platsen flera, äldre rännor som inte är registrerade.

För några år sedan arrangerades en kombinerad filminspelning och fältforskning vid dragrännorna. Då drogs en kopia av Viksbåten, en vikingatida båt som hittades i Söderby-Karl, från Halmsjöns strand och upp för åsen genom en av dragrännorna. Fältforskningen och filminspelningen arrangerades Timo Lipitsä, som Sverigereportage skrivit om tidigare.

https://sverigereportage.com/2020/03/12/pyntar-tradgarden-med-sovjetiska-antonov-flygplan/

Experimentet skedde med tillstånd från länsstyrelsen. Resultatet av testerna visade att det är relativt lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek genom den branta dragrännan. Hade rännan varit träskodd, vilket den alltså en gång var, skulle det sannolikt gått ännu lättare.

Intill Halmsjön, cirka fyra kilometer väster om Lunda kyrkbacke, finns en sträcka av Stockholmsåsen. Över åsen går flera handgrävda rännor som daterats till järnålder. I samband med en kombinerad fältforskning och filminspelning för några år sedan drogs kopian av Viksbåten upp och ner för rännorna. Projektet hade tillstånd från länsstyrelsen och arrangerades av hembygdsforskaren Timo Lipitsä. Experimentet visade att det var förhållandevis lätt att dra en båt av Viksbåtens storlek upp genom dragrännan.

De mest påtagliga arkeologiska bevisen för en medeltida, stadsliknande bebyggelse vid Lunda kyrkbacke under tidig medeltid, finns vid Tingsängarna. Platsen ligger 200 meter öster om Lunda kyrka och 800 meter norr om Ragnfrids runsten.

I början av 1980-talet genomförde Arbetsgruppen Långhundraleden tillsammans med bland annat Riksantikvarieämbetet och Sigtuna museum, en arkeologisk undersökning av Tingsängarna. I två sökschakt påträffade 0,4 meter tjocka kulturlager. Totalt registrerades 562 fyndnummer. Fynd som bebebyggelselämningar, silvermynt, keramik, bultlås, bränd lera, spåren från en bronsgjutares verkstad och en sopgrop daterades till 1100 – 1400-talet.

Vy från Tingsängarna mot Lunda kyrkbacke. Kyrkan skymtar till vänster bakom det gula trähuset. Vid Tingsängarna finns medeltida kulturlager från en stadsliknande anläggning.

Undersökningen bekräftade att det på platsen finns en stor medeltida anläggning.

På kyrkbackens västra del har metertjock kulturpåverkad jord påträffats. Men mycket av detta totalförstördes år 1989 då Sigtuna kommun anlade en avloppsanläggning. Ett par årtionden senare grävdes kulturlager sönder strax norr om kyrkan i samband med att elledningar drogs till kyrka. I schaktmassorna påträffades keramik som Sigtunamuseum museum daterade till 1100-talet.

”Frågan är om inte Lunda kyrkbacke rentav är Upplands äldsta handelsplats i kontinuerligt bruk från bronsålder till medeltid” skriver Långhundragruppen i boken Långhundraleden – en seglats i tid och rum från 1993.

Konkreta bevis för att lämningarna runt Lunda kyrka verkligen är Folklandstingstad finns inte. Men klart är att där pågick en omfattande verksamhet, både till sjös och på land, från bronsåldern och fram till mitten av medeltiden.

Gravfältets västra del ligger på en smal landremsa med bautastenar resta intill vägen. I bakgrunden syns Lunda kyrkbacke, en plats med tjocka medeltida kulturlager och där man tror att handels- och tingsplatsen Folklandstingsstad låg. Runstenen står i siktlinje med Kyrkbacken – om man bortser från de träd som idag växer runt runstenen.

När man betraktar Ragnfrids runstenen bör man inte enbart se ett vackert konstverk med en unik språklig innebörd, utan även i ett samband med det omgivande kulturlandskapets gåtfulla lämningar och de verksamheter som pågick där före, under och efter 1000-talet – både till land och till sjös.

En tid efter att Björn hade fallit i Virland nådde dödsbudet slutligen hans hembygd och familj. Ragnfrid lät då rista och resa den ståtliga runsten till minne av sin son. Hon lät resa runstenen på en plats där den norra (förmodade) landvägen mot det man idag tror var Landstingstingstad passerade. Runstenen står på den del av gravfält som redan på vikingatiden var urgammalt och där förfäderna hade begravts i närmare 1000 år. Och om man bortser från alla skymmande träd så står runstenen i rak siktlinje mot Lunda kyrkbacke.

Det här reportaget är en förenkling av de arkeologiska, kulturgeografiska och historiska förhållandena i och runt Lunda kyrkbacke. Av utrymmesskäl har det inte varit möjligt att belysa saknen närmare.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Folklandstingstad och de arkeologiska lämningarna vid Lunda kyrka.

Blixtkuben – ljuset från 1970-talet

Publicerad den av
Svara

Hos de flesta 70-talister väcker blixtkuben garanterat minnen. Denna fyrkantiga lilla blixtanordning, avsedd att montera på Kodaks ikoniska Instamatickameror, blev en enorm försäljningssuccé när den lanserades i slutet av 1960-talet.

Text och nutids foto: Jens Flyckt
Länsmuseet Gävleborg https://digitaltmuseum.se/021028556095/kamera

För inte allt för länge sedan skedde fotografering men analoga kameror som laddades med filmrullar – med svartvit- eller färgfilm. Då räknades varje bild på filmrullen och att ta 20 – 30 bilder på ett motiv, som vi lätt gör idag, var bara att glömma. Det gällde att vara sparsam. Filmrullar, framkallning och blixtkuber var dyra.

Blixtkuben – ett numera bortglömt fototillbehör. Den vänstra kuben är använd och har ett karaktäristiskt bränt utseende. Den högra är oanvänd.

Så var det i alla fall om man var en tioåring med en Kodak Instamatic – en med dagens mått mätt ganska dålig och plastig kamera. Men då var kameramodellen i kombination med kubblixten någon av ett teknisk revolution.

Det hela började den 23 juli 1968. Då meddelade de amerikanska bolagen Sylvania Electric och Eastman Kodak Company att de gemensamt hade tagit fram en ny fyrsidig blixtanordning för engångsbruk – blixtkuben. Sylvania hade utvecklat blixten och Kodak hade tagit fram ett fäste för den nya blixten.

Instamatic, som sålde i över 60 miljoner exemplar, hade Kodak tagit fram redan 1963 och blev en enorm succé. Kameran var avsedd för 126-film vars bilder känns igen på sitt kvadratiska format. Instamatic 104 kom 1968 och var den första modellen som hade fästet som var avsedd för den nya kubblixten.

Kodas numera ikoniska stillbildskamera Instamatic 104 med fästet för blixtkuben. https://digitaltmuseum.se/021028556095/kamera

Till skillnad mot de dyra, otympliga och batterikrävande elektronblixtarna var blixtkuben den direkta motsatsen. Den innehöll fyra engångsblixtar. Den var snabb, liten, krävde inga inställningar och förhållandevis billiga. En nackdel var att bilderna ofta blev över- eller underexponerade och nästan alltid resulterade i att alla på bilderna fick röda ögon. Men det gjorde inte så mycket så länge bildernas motiv gick att se.

Blixtkuben monterades i ett runt uttag på kamerans överdel. När en bild tagits och blixten lösts ut, roterade kuben när man matade fram en ny bildruta. Efter fyra blixtar var kubblixten slut och fick bytas. Och så där höll man på.

En förpackning blixtkubar, till exempel PHILIPS PHOTOFLUX PFC4 3X FLASH CUBE BULBS, räckte till 12 fotografier. Det fanns även andra typer av liknande engångsblixtar.

Då varje blixt avfyrades uppstod ett karaktäristiskt ljud som sedan följdes av det mekaniska ljudet då man matade fram nästa bild. Direkt efter att en blixt avfyrats var den brännhet.

Ur Kodaks marknadsföring 1968.

Med tiden blev den elektroniska blixten så pass liten att den kunde byggas in i kameror som rymdes i en ficka. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var blixtkubens tid över och en era med pocketkameror tog vid.
Tjugo år senare, 1990, lanserade Kodak den första kommersiella digitalkameran – Kodaks DCS 100. Men för den vanliga familjefotografen skulle det dröja ytterligare 10 – 15 år innan den digitala fototekniken slog igenom.

I många hem ligger det fortfarande blixtkubar undangömda lådor och vråer – tillsammans med kassettband, Instamatickameror, femkronorssedlar, burkkapsyler, unikaboxar och andra tidsdokument från ett inte allt för avlägset, analogt samhälle.

Bara ödekyrka – mer än bara en ruin

Publicerad den av
2

Det vilar något sagolikt över Bara ödekyrka – Gotlands kanske mest okända medeltidskyrka. Särskilt sommartid, då ruinen från 1200-talet står inbäddat i ett lummigt lövtäcke, förstärks intrycket av en bortglömd plats som är mest känd för ett hedniskt offerberg.

Text och foto: Jens Flyckt

Gotland är en skattkammare med ofattbart stora kulturhistoriska värden. Det gäller inte minst öns 92 medeltida stenkyrkor. Gotlands långa historia har undersökts och skildrats i hundratals år. Men fortfarande kan man hitta platser som knappt är omskrivna – där fantasier och folktro går tätt intill det skrivna ordet.

Bara gamla kyrka var redan på 1500-talet så förfallen att predikningarna upphörde. Ruinen ruvar på många hemligheter. Den har ett nästan kvadratiskt kor och ett rektangulärt, tvåskeppigt långhus. På långhusets västra del vilar resterna av ett torn.

Några kilometer norr om Hörsne kyrka ligger ruinen efter Bara kyrka – som tros ha uppförts runt år 1239. Platsen är svår att hitta, som om lokalbefolkningen vill behålla sin ödekyrka för sig själva. När man väl hittat dit slås man av hur sällsam platsen är – särskilt sommartid.

Det har skrivits hyllmeter om Gotlands medeltida kyrkor. Men den turist eller historieintresserad besökare som lyckas hittat Bara ödekyrka och vill veta mer om dess historia, blir snabbt besviken. Faktum är att lite är skrivet om denna kyrkoruin.

Ett annat exempel på det dåliga kunskapsunderlaget är Bebyggelseregistret, ett nationellt register över vårt bebyggda kulturarv Där finns mycket detaljerade redovisningar om landets medeltidskyrkor – om deras arkitektur, byggnadsår, ombyggnationer, inventarier och liknande. Men Bara ödekyrka är i stort sätt en blank sida där enbart kyrkan och kyrkogårdens mått nämns.

Resterna av korets bågformiga fönster från 1300-talet.

Dock inte sagt att Bara ödekyrka aldrig varit omskriven. I verket Sveriges kyrkor från 1947 finns en detaljerad beskrivning.

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1244048/FULLTEXT01.pdf?fbclid=IwAR2o1lnwvLaIH_UsPPMcWeezbOweazdZ4InMDIgYLJ31hSm8x4UV-ieW0nk

Men i förhållande till Gotlands övriga kyrkor är Bara anonym.

Någon har beskrivit Bara ödekyrka en byggsats där alla delar finns kvar och endast behöver monteras ihop igen. Riktigt så enkelt är det inte. Men mycket är bevarat och i bra skick. I långhuset ligger bland annat rester av den mittkollon som en gång höll uppe valven. Även rester av den ursprungliga dopfunten finns kvar.

Det finns mängder av bevarade byggnadsdetaljer i och runt ruinen. En av dessa detaljer är korets bågformiga fönster, eller snarare resterna av det, från 1300-talet. Ursprungligen hade koret rundbågiga fönster i koret.

Inne i långhuset finns en annan lämning som få besökare lägger märket till. På den medeltida puts som är bevarad på väggar och valv, finns sakrala ristningar. Dessa ristningar är de mallar som först gjordes på 1200-talet när valven skulle dekoreras med målningar. Ett arbete med att dokumentera dessa ristningar pågår.

Fortfarande är delar av långhusets innerväggar täckta av den medeltida putsen.

Sverigereportage tog dessa bilder för ett par år sedan. När undertecknad nyligen behandlade bilder till det här reportaget dök något märkligt upp på skärmen. På en av bilderna, en närbild på en ristning från 1947, framträdde ett gytter av små ristade linjer, bokstäver, siffror och runor.

På bilden framträder en ristad rad med minst tre stycken runtecken: u, n och r. Runorna syns i bildens ovankant, strax ovanför den rektangulära ristningen. (1947). Även i bildens nederkant finns runliknande tecken – grunt ristade och uppskattningsvis en halv centimeter höga.

På grund av att kameran var felinställd vid fotograferingstillfället är bildernas upplösning för dålig för att kunna zooma in på runorna. Men att det finns minst tre, 16-typiga runor är klart. Men hur gamla de är, om de är ristade på medeltiden eller på 1900-talet går inte att avgöra i nuläget.

Vid fotoögonblicket var det enbart den stora ristningen från 1947 som var synlig. Men vid behandling av bilden framträdde ett myller av streck, bokstäver och runliknande tecken. Runorna skymtar i bildens ovan- och nederkant.
Genom att förstora, ändra skärpa, kontrast och svartpunkt i bilden framträder runorna tydligare. Runorna är markerade med en gul cirkel.

Runorna är grunt ristade och bara synliga om man granskar väggen i närbild. Någon datering är idag omöjlig att göra. Runorna kan lika gärna vara ristade på 1200-talet som på 1900-talet.

Sverigereportage har rapporterat fyndet till Riksantikvarieämbetet och expertis kommer undersöka fyndet i Bara ödekyrkas medeltida puts vid nästa besök på Gotland. Inga runristningar är sedan tidigare registrerade vid eller i Bara ödekyrka.

Baras historia som församlingskyrka blev kort. Historiska källor vittnar om att kyrkan redan på 1500-talet var i så dåligt skick att predikningarna upphörde.

Den 14 februari år 1588 begärde Baraborna att predikningarna skulle återupptas i deras kyrka. Men motkraven från högre ort var bland annat att kyrkans tak och klockor först måste åtgärdas samt att församlingen skulle ordna med mässkläder till prästen. Samtidigt varnades Baraborna av kyrkan för att fortsätta med sitt avguderi. Tydligen var detta avguderi, det vill säga avbildningar som inte stämmer överens med den kristna kyrkans uppfattning om den sanna guden, så omfattande att kyrkans centralmakt var tvungen att agera.

Men det blev aldrig någon upprustning eller fortsatta predikningar, kanske pågrund av Baraborna tillbad andra gudar eller inte hade råd. Efter år 1588 nämns inte Bara kyrka fören långt senare.

Långhuset i Bara ödekyrka, en plats som ruvar på många hemligheter. I och runt ruinen finns till exempel ett antal bildstensfragment.

Cirka femhundra år efter att Bara kyrka lämnades till sitt öde kom arkitekten och författaren Anders Roland (1879-1926) med ett förslag om att återställa Bara ödekyrka till en fungerande kyrka. Under sitt yrkesliv restaurerade han åtskilliga kyrkor. Men förslaget genomfördes aldrig. Istället restaurerades ruinen med pengar från gotlänningen och riksdagsmannen och Harald Laurin (1875-1950). Arbetet leddes av arkitekten Sven Brandel (1886-1931).

På en av kyrkans innerväggar finns en tavla som påminner om arbetet.

”BARA ÖDEKYRKA K ONSERVERADES ÅR 1923 EN GÅRD AF TACKSAMHET TILL FÄDERNEÖN AF HARA LD LAURIN”

I april 2021, nästan hundra år efter restaureringen, inleddes en ny restaurering av Bara ödekyrka. Denna gång är det företaget Gotlandsbyggen som genomför arbetet. Arbetet kommer att fortsätta i år (2022).

Rester av mittkolonnen gång i tiden höll uppe Bara ödekyrkas valv.

Kulturlandskapet runt Bara ödekyrka är rikt på lämningar, som stensträngar och gravfält. I omgivningen har arkeologerna bland annat hittat mynt och keramik från 1400-talet.

2011 påträffade arkeologer en stenskodd vattenbrunn drygt hundra meter norr om kyrkan. Brunnen var känd av befolkningen i Bara by sedan länge som en plats för offer. Än idag lever platsens namn, Offerbrunnen, kvar.

Mitt emot den ålderdomliga vägsträckning som leder från den större grusvägen mot Bara ödekyrka, finns ett låglänt berg – Baraberget. På denna höjd finns bland annat rester av en fornborg och forntida gravar. Nedanför detta berg ska det enligt uppgift funnits ytterligare en offerkälla, där man offrade ull och pengar för djur och människors hälsa. Brunnen togs bort när vägen breddades i mitten av 1900-talet.

Baraberget är vida känt och betydligt mer omskrivet än kyrkan. Enligt sägnen ska det på detta berg ha stått en helig ask som aldrig fällde sina löv och därför stod grön året runt. Länsstyrelsen på Gotland skriver att detta berg var en känd offerplats under forntiden. Uppenbarligen pågick denna hedniska verksamhet ända in på medeltiden.

Sägnen säger att den heliga asken stod kvar fram till år 1452. Då dök plötsligt det svenskdanska riksrådet Ivar Axel Thott upp och grävde upp det heliga trädet.

Bara ödekyrka år 1897. Foto: J.W. Hamner

Ytterligare en offerplats, som beskrivs som ”en stor helgedom”, ska ha legat på Barabergets topp. Det var enligt luddiga källor ett stort kors av ek. Där ska ortsbefolkningen ha offrat för att kreatur som försvunnit skulle komma tillbaka.

Det är alltså fråga om tre offerplatser inom någon hektar runt Bara ödekyrka. Dessutom trodde länge ortsbefolkningen att det bodde troll i Baraberget och att ett skräckinjagande väsen, Troll-oxen, gick omkring på bygden ställde till med problem.

Trolloxen är en doldis i svensk folktro och förekommer på Öland och Gotland. Den beskrivs som en mystisk oxe som plötsligt dök upp i hagmarkerna om kvällarna. Ingen visste vem som ägde oxen. Det berättas att några bönder en gång ledde hem oxen och slaktade den. Halvvägs in i slakten, då bönderna gått in för att ta sig en sup, började trollen ropa efter sin oxe. Oxen svarade att den inte hade några ben kvar och därför inte kunde komma. Trollen ropade åt oxen att hasa sig därifrån. När bönderna kom tillbaka hade trollens oxe gett sig iväg.

Bara ödekyrkas torn.

Trots trollens härjningar, halvstyckade oxar som släpade sig fram i sommarhagar, offer och århundraden av förfall står Bara gamla kyrka kvar.

Det må vara länge sedan den förlorade sin funktion som församlingskyrka – men ingången till kyrkogården försedd med en trägrind. Muren runt kyrkogården är i fint skick och gräset i långhuset och på kyrkogården är välklippt. Varje år i december sker vinterbön i långhuset.

Och fortfarande begravs Barabor på kyrkogården intill sin ruin. Så helt öde är inte Bara kyrka.

Gamla stans sista runsten

Publicerad den av
Svara

I en husvägg i Gamla stan i Stockholm finns en runsten som ristades ungefär 200 år innan huvudstaden grundades. Var den en gång stod rest är okänt, men den murades in i källarväggen på medeltiden och där har den suttit sedan dess.

Text och foto: Jens Flyckt

Bakom ett mynningsladdat kanonrör i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken är runsten U 53 inmurad i en källarvägg. Det är den ända kända runstenen inom Gamla stan – en av Europas bäst bevarade medeltida stadskärnor.

Gamla stans numera enda kända runsten. Kanske restes den i närheten – på holme som med tiden skulle bli Gamla stan. Mycket pekar på att den transporterades dit på medeltiden för att återanvändas som byggmaterial.

Runstenen i U 53 är utifrån runslingans stil daterad till 1070-1100-tal. För att passa i grunden är delar av den borthuggna. Men runtexten är trots det relativt bevarad. Det är en traditionell minnesinskrift:

”Torsten och Frögunn de (läto resa) stenen efter…, sin son.”

Med hjälp av runslingans utseende har runsten U 53 daterats till 1070/1100-tal.

Det har funnits fler runstenar, två eller tre stycken beroende på vad man betraktar som runsten, i Gamla stan. Två av runstenarna är sedan länge försvunna.

Den första försvunna runstenen är U 54 som var ett större runstensfragment och som fanns i Riddarholmskyrkan. Stenen är nämnd och avbildad på1700-talet. Runtexten lyder:

”… och Östen och Sote… reste denna sten efter… sin… Gud hjälpe (hans) ande.”

Runsten U 54 avbildad år 1624.

Den andra försvunna runstenen ska ha varit inmurad i en vägg i Storkyrkobrinken och ska då ha haft följande tolkning:

”Skäggig haka passar icke i dans”

Bakom den mycket märkliga texten döljer sig troligen ett skämt. Runforskaren Johannes Bureus nämner att runstenen i början av 1600-talet fanns i Mäster Olaus Petri hus på Kyrkbrinken. Olaus Petri (1493-1552), historiker och reformator, förvärvade år 1527 fastigheten. Han var även intresserad av runor och är troligen upphovsmannen bakom den skämtsamma runstenen.

”Det förefaller därför icke osannolikt, att det är han själv, som har försett sitt hus med den skämtsamma inskriften” står det i Upplands runinskrifter.

Runsten SÖ 274 är ytterligare ett fragment som fanns inmurat i ett stenhus kvarteret Medusa, vid Söderport och som först beskrevs på 1600-talet. Den runtexten är inte heller komplett men lyder:

”Karl och Adisla lät resa [denna sten efter] Arnisl, fader (sin).”

SÖ 274 är bevarad men finns inte kvar i Gamla stan. Vid ombyggnationer år 1878 räddades runstenen. 1913 restes den vid Skansen och 1991 flyttades den till Medeltidsmuseet.


Runsten U 53 är inmurad i en medeltida husgrund i korsningen Prästgatan/Kåkbrinken. Notera kanonen till vänster.

Efter att seden att resa runstenar ebbade ut på 1100-talet återanvändes många runstenar som byggnadsmaterial i väggar, broar, murar och spisrösen. Runsten U 53 är inmurad i en medeltida källare. Stenen finns nämnd redan på 1600-talet.

Stockholm anses ha grundats år 1244. Det äldsta skända stadsprivilegiet är från 1436. Men redan på vikingatiden, då dessa runstenar restes, fanns det någon form av samlad bebyggelse och verksamhet i området, som sedan tros ha utvecklats till Stockholm.

Arkeologerna har funnit rester av vikingatida bebyggelse i området. Flera vikingatida depåfynd, det vill säga silvermynt som lagts ner i jorden vid ett tillfälle, har påträffats i Stockholms stad. Ett exempel är de 47 vikingatida mynt som påträffades år 1913 när Tekniska högskolan byggdes.

Det finns ingen informationsskylt på platsen som informerar om runstenen i väggen. Många turister, som shoppar vikingahjälmar och miniatyrrunstenar i Gamla stans många souvenirbutiker, missar därför den vikingatida runstenen.

Det har spekulerats om dessa runstenar på vikingatiden var resta intill en väg på den holme som flera hundra år senare blev Gamla stan. Om så är fallet är spåren från vägen sedan länge utplånade av bebyggelsen.

Det mesta pekar på att runstenarna aldrig varit resta på platsen, utan att de på medeltiden eller senare transporterades från de omkringliggande landskapen, till exempel Södermanland, för att återanvändas som byggnadsmaterial i den nya stadens framväxt.

Sannolikt finns det runstenar som ingen har upptäckt i Gamla stans grunder, källare och väggar. Men på grund av att stenarnas ristade ytor är vända inåt eller nedåt kommer de förbli okända – i alla fall så länge husen står kvar.