Bilden. En kör av björktrastar, trädpiplärkor och rödhakar som ackompanjeras av en avlägsen storlom. Och ett hav av vitsippor vars blomställningar gör honnör mot en skymning som inte vill släppa taget om det sista dagsljuset.
Text och foto: Jens Flyckt
Brohuset i Vaholm i Västra Götaland är en lika säregen som unik byggnadsverk med kopplingar till amerikanskt brobyggande under 1800-talet. Det exakta byggåret är inte känt, men bron finns med på en karta från 1877.
Text och foto: Jens Flyckt
Brohuset över ån Tidan i Vaholm i Skövde kommun är ett säreget inslag i traktens rika kulturlandskapet. Brohusets har som funktion och att skydda den underliggande hängverksbron mot väder och vind. Bron har två spann och en totallängd på 34 meter. Brokonstruktionen är byggd med huvudreglar i rundtimmer. Landfästena och mittstödet består av kallmurad sten.
Enligt Tekniska museet är egentligen varken brohuset eller hängverksbron särskilt märkvärdiga. Det är istället kombinationen av hängverksbro och brohus som gör konstruktionen unik.
”…ett märkligt stycke kommunikationshistoria som inte representerar svensk brobyggnadstradition utan snarare en anomali, troligen inspirerad amerikanskt brobyggande…” skriver Tekniska museet i ett utlåtande från 2009.
Varför denna märkliga, täckta brokonstruktion uppfördes i Vaholm har länge diskuterats. Någon liknande bro är inte känd i Sverige. Enligt Länsstyrelsen i Västra Götalands län så är liknande broar kända från flera länder, bland annat Österrike, Tyskland, Norge och Amerika. Det konstruktionssätt som bron i Vaholm är byggd med anses vara snarlik med brohus som uppfördes i Amerika under 1800-talets färsta hälft.
Brohusets exakta ålder är inte känd, men anses vara byggt någon gång mellan 1830 och 1870.
I början av 1980-talet var brohuset så rötskadat att det stängdes av för biltrafik. Redan 1989 beviljade Riksantikvarieämbetet bidrag för renovering av brohuset, men skadorna visade sig vara för omfattande och någon renovering blev det inte då.
År 1991 beslutade Vägverket att gå in med ett större ekonomiskt bidrag. Ett samarbete mellan brons privata ägare, Västergötlands museum och Länsstyrelsen möjliggjorde en renovering och bevarande av detta märkliga byggnadsverk.
Vid renoveringsarbetet monterades hela bron ner och byggdes sedan upp igen med nytillverkade delar. Få delar från den ursprungliga konstruktionen kunde räddas och återanvändas.
Brohuset i Vaholm återinvigdes i maj 1992 och har sedan dess varit öppen för biltrafik.
I juni 2010 beslutade Länsstyrelsen att byggnadsminnesförklara Vaholmsbron.
”Länsstyrelsen bedömer att Vaholms bro är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde” skriver länsstyrelsen i sitt beslut.
De har kamperat ihop länge – granen och kättingen. Så lång tid har gått att ingen längre minns vem som var här först. Hit kommer numera få, med undantag från någon enstaka jägare.
Text och foto: Jens Flyckt
För de flesta nutidsmänniskor är detta en främmande och skrämmande värld – långt bortom smarta mobiltelefoner, snabbmat och toalettpapper.
Kättingen är grov, men ändå bitvis illa medtagen efter alla dessa år under årstidens växlingar. Bitvis är det som om något tagit stora tuggor ur länkarna av rostbrunt järn.
Hade det inte varit för granen, som sakta men säkert lyft upp den med sina rötter från mossan, så hade fukt och rost för länge sedan förgjort kättingen.
Den omkringliggande granskogen är bitvis grov. Här, i ett enormt plockepinn av fallna och knappt stående barrträd, ropar spillkråkan. Här jagar mården ekorre om nätterna och väl upptrampade viltstigar vittnar om att ett stort antal vildsvin rör sig här efter att de daglevande djuren bidat skymning.
Men skogen är inte så gammal som man kan tro. Den är knappt hundra år. I början av 1900-talet var detta bottnen på en ganska stor och grund sjö. Då var sjön fortfarande farbar med roddbåt.
På bronsåldern, för 4000 år sedan, var sjön en del i ett större sjösystem som då var en viktig transportled. Men sjön hade även en annan, djupare betydelse för de människor som då bodde på höjderna runt sjön.
Runt sekelskiftet 1800/1900 inleddes flera dikesföretag för att sänka sjöns vattennivå och på så sätt frigöra värdefull odlingsmark. Så när vattnet var borta kunde gräs, buskar, träd och annan vegetation inleda ett hitintills obesegrat segertåg över den blottade bottnen av svartmyllan, eller kärrtorv som det även kallas för. Den mörka färgen kommer från multnat organiskt material som genom årtusendena fallit ner på bottnen.
En gran kan bli 9500 år gammal. Så gammal är åtminstone den unika granen på Fulufjället i Dalarna. I mer normala fall blir granen sällan äldre än 200 år. I fuktiga miljöer, som gamla sjöbottnar med svartmylla där marken alltid är blöt, blir de sällan över 100 år innan röta, insekter och hackspettar blir deras fall.
Granar kommer falla, förmultna och försvinna. I veden från fallna jättar kommer nya granar att gro, växa upp och sträcka sig mot skyn som sina förfäder gjorde. Och under mossan vilar en ständig påminnelse om att allt som lämnas eller glöms kvar i denna värld, oavsett om det är offrade föremål från bronsåldern eller kättingar som glömts kvar i timmerskogen, tids nog alltid blir en del av torvens tidlösa mylla.
Först utrotad på 1800-talet genom hänsynslös jakt. Men nu är bävern tillbaka. Uppemot 100 000 exemplar beräknas den svenska populationen till. I Uppland finns numera bävern i varje vattendrag – från sjöar som Mälaren till större diken.
Bilden. På många håll i Mälardalen är älgen numera sällsynt. Det är ovanligt att man ser enskilda älgar. Att få se tio älgar komma vandrandes på rad hör därför till det ännu mer ovanliga.
Älgarna kom ut från en ekbacke, följde en å och försvann sedan in i en björksumpskog.
Text och foto:Jens Flyckt
Vid landsvägen i närheten av Upplands Bro kyrka står en säregen runsten. Stenen är rest av en kvinna vid namn Ginnlög till minne av sin man, Assur – som skyddade sin hembygd mot härjande vikingar.
Reportage. Runstenen, som kallas för Assurstenen, i Upplands Bro har många säregna och märkliga detaljer. Det gäller inte minst runtextens innebörd. I århundraden har det forskats, diskuterats och spekulerats om den på många sätt häpnadsväckande texten.
Översatt till nutidssvenska står det så här på runstenen:
”Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd, och till Göt, hon lät
göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon Jarl.
Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans
ande och själ.”
Assurstenen restes någon gång på 1000-talet. Stenens ursprungliga placeringen är inte känd. På 1400-talet, då seden att resa runstenar för långe sedan var över, återanvändes Assurstenen som byggmaterial och murades in i Bro kyrkas vapenhus. Där i vapenhuset satt den inmurad fram till år 1868. Då flyttades den till sin nuvarande plats.
I runtexten nämns att Assur var landvärnare mot vikingar, vilket gör den unik bland svenska runstenar. Inte från någon annan runsten är en liknande formulering känd.
Meningen har tolkats som att Assur var vikingaväktare, en person som sov utomhus vid stränderna för att hindra vikingar att komma i land och härja. Även om det på 1000-talet inte fanns någon militär organisation som idag, så kan man ana likheter med dagens hemvärn.
Att låta resa en runsten, som ofta runmästare anlitades för, var en handling som inte vem som helst hade möjlighet och råd att göra. I Assurstenen nämns även att hustrun även lät göra en bro.
På vikingatiden var bro inte samma sak som idag, utan en vägbank över sanka områden. Att bygga en bro, eller vägbank, var en hedersvärd handling i det vikingatida samhället. Därför nämns de ofta i runstenarnas texter.
Den vikingatida vägen var tekniskt avancerade konstruktioner för sin tid. Arkeologiska undersökningar har visat att man lade ner stor möda och energi på att göra vägbankarna stabila på de instabila, våta underlagen. Detta löste man bland annat med bärlager. Grundprincipen för dessa forntida vägbankar är den samma som för moderna vägar.
På många platser i landskapet är dessa vägbankar fortfarande i drift – mer tusen år efter att de byggdes. Ett sådant exempel är gården Lejden utanför Arlanda flygplats, där en runsten markerar och nämner en sådan vägbank. Den vägbanken, som är 70 meter lång, används än idag av bonden på gården för transport av betesdjur och jordbruksredskap.
Någon närmare information om vem Assur var, hur han dog och vilken social status han hade är inte känt. Men har var knappast en vanlig vaktpost. Att Grinnlög hade makt och resurser till att både bygga bro och resa runsten till sin mans minne, vittnar om en familj från de övre samhällsklasserna i det vikingatida Bro.
En annan omdiskuterad fråga är vem den Håkon Jarl, det vill säga Assurs far, som nämns i runtexten var. Man känner till en handfull personer med det namnet som som tidsmässigt stämmer med Assurstenen.
En person som flera forskare pekat ut som Assurs far är Håkon Sigurdsson Ladejarl, som var den danske kungen Harald Blåtands regent i Norge från år 970 och femton år framåt. När Håkon Sigurdsson störtades från tronen år 995 flydde hans söner till Sverige.
Sverigereportage 