Månadsarkiv: januari 2023

Skeppshövdingen Vigmunds runsten

Publicerad den av
Svara

På vikingatiden reste Vigmund, som ansåg att han var den skickligaste av alla män, en runsten till minne av sig själv – medan han var i livet. Cirka 900 år senare tappades hans runsten från en båt i hamnen i franska Le Havre. Slutligen hamnade denna beresta runsten i Universitetsparken i Uppsala.

Text och foto: Jens Flyckt
Svartvit bild: Public Domain

Uppland. Den så kallade Örbystenen restes i slutet av 1000-talet i byn Örby, cirka 1,5 mil nordost om Uppsa. Stenen är ristad på två sidor och är rest av skeppshövdingen Vigmund och hans hustru Åfrid, till minne av Vigmund. Enligt uppgifter från 1594 stod runstenen vid ett gravfält i Örby.

Sedan 1940-talet står Örbystenen, som gjort en otrolig resa, i Universitetsparken i Uppsala.


Den sortens runinskrifter, där någon rest runstenen till minne av sig själv medan vederbörande var i livet, förekommer men är inte särskilt vanliga.

Inskriften på Örbystenen lyder:

”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe skeppshövdingen Vigmunds själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.”

Närmare uppgifter om denna denna Vigmund är inte kända. Av runtexten att döma var ödmjukhet inte hans starka sida.

Enligt Örbystenens ristning höggs den av skeppshövdingen Vigmund och hans hustru Åfrid. Men på grund av Örbystenens höga kvalitet är forskarna tveksamma om det verkligen är makarna som gjort den. Mycket tyder på att den är utförd av Fot eller annan framstående runristare.

Så gick tiden. Seden att resa runstenar dog ut och Vigmund försvann in i den historiska dimman. I närmare 600 år fick Örbystenen stå kvar i sin hembygd.

1628 flyttades Örbystenen, i den nationalromantiska anda som drabbade den nya stormakten Sverige i början av 1600-talet, till en trädgård på Övre Slottsgatan i Uppsala. På adressen bodde historikern och universitetsläraren Olof Verelius. Motiveringen till flytten var att Olof Verelius, som beslutade om flytten, behövde undervisningsmaterial till sina studenter

Åtskilliga runstenar flyttades till gods och herresäten på 1600-talet. Enkelt beskrivet berodde detta på att den dåtida forskningen betraktade runstenar som artefakter. Man var alltså inte intresserad av runstenarnas kontext i landskapen, som är viktig i dagens forskning.

År 1726 flyttades den till domprosten och universitetsrektorn Olof Celsius den äldres trädgård i Uppsala. Det var inte den enda runsten som hamnade Celsius trädgård.

I samband med Världsutställningen i Paris 1867 fick Örbystenen tillsammans med bland annat två andra uppländska runstenar och en kopia av Ornässtugan, representera Sverige. Allt skeppades och byggdes/ställdes upp på utställningsområdet.

Världsutställningen i Frankrike 1867 där Sverige bland annat representerades av Örbystenen och Ornässtugan.

När de uppländska runstenarna skulle skeppas tillbaka till Sverige och Uppsala, tappades Örbystenen i vattnet i Le Havre. I och med att runstenen var försäkrad fick den ligga kvar på bottnen.

På 1890-talet muddrades hamnen i Le Havre. Plötsligt fick arbetarna upp ett märkligt stenblock med huggna tecken. Efter att expertis tillkallats stod det klart att det var Örbystenen som återvänt från djupet.

Återigen lastades Örbystenen på en båt och denna gång gick det bättre. Den anlände till Uppsala och ställdes upp utanför Uppsala universitets Museum för fornsaker, som låg vid Linneträdgården i Uppsala. Där stod Örbystenen fram till 1949, då den flyttades till sin nuvarande plats i Universitetsparken

Örbystenen i början av 1900-talet vid Uppsala universitets Museum för nordiska fornsaker.

Vigmund kunde knappast ana vilken märkliga resa hans runsten skulle inleda efter 600 år. Och egentligen är den inte hemma ännu. Den står visserligen i Uppland, men inte i den uppländska byn Örby där den en gång restes.

Arlanda Flygsamlingar stängs och magasineras

Publicerad den av
1

Sveriges största civila flygsamling stängde den 9 januari 2023 efter 35 år i lokalerna vid Stockholm Arlanda Airport. Anledningen är att fastighetsägaren Swedavia har sagt upp hyreskontrakten och verksamheten inte har råd med de ersättningslokaler som Swedavia erbjudit. Bland besökarna var stämningen uppgiven över stängningen.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var många flygintresserade som ville se Arlanda Flygsamlingar en sista gång. Kön till entrén var stundtals 40 meter lång. Vissa besökare hade aldrig besökt samlingarna tidigare, andra hade varit där många gånger genom åren.

Insamlandet till Arlanda Flygsamlingar startade redan 1953, då en tjänsteman på Luftfartsstyrelsen. Numera i går 50 flygplan, varav 25 var utställda, i samlingarna. 1972 öppnade en utställning i den gamla charterhallen. 2001 bildades en vänförening, som 2008 blev den ideella föreningen Arlanda Flygsamlingars vänner.

Jan Forsgren Från Arlanda Flygsamlingars vänner, som bland annat har skrivit böcker om Arlanda Flygsamlingar, artiklar i utländska tidningar och även guidat i samlingarna, var mycket nöjd över besöksantalet den sista dagen.

-Vi slutar med flaggan i topp. Det var ett avslut som heter duga. Det kom drygt 700 besökare. Barnen är inte medräknade. De reaktioner vi har fått om flytten till magasinet i Rosersberg, är häpnad, sorg och oförståelse, säger Jan Forsgren.

Modell av Emanuel Swedenborgs flygmaskin från 1700-talet som är tillverkad av Arlanda Flygsamlingar.

Arlanda Flygsamlingar ägs sedan 2017 av Statens Maritima och Transporthistoriska museer, SMTR. I ett pressmeddelande kommenterar SMTR stängningen:

”Arlanda flygsamlingar, AFS, består av ca 3000 objekt med bland annat flygplan, motorer, simulatorer och servicefordon. Samlingarna finns idag i en hangar på Arlanda flygplats och sköts och visas av föreningen Arlanda flygsamlingars vänner. Fastighetsägaren Swedavia har under 2022 sagt upp hyresavtalet på grund av att lokalerna behövs till annan verksamhet.”

Samlingarna förvaltas av den ideella förening Arlanda Flygsamlingars vänner.

Arlanda Flygsamlingar hyser så mycket mer än enbart civila flygplan. Elektronik, flygsimulatorer, flygplatsärenden, modeller, flygplanssäten, propellrar, bibliotek, uniformer, en vindtunnel, kolvmotorer, jetmotorer, historiska miljöer, verkstäder etcetera gör samlingarna till vad många anser är ett unikt, civilt flygmuseum.

Arlanda Flygsamlingar är inte enbart ett museum för civila flygplan. Där finns verkstäder för metall, trä, elektronik och en stor samling av delar, modeller, Ett av Arlanda Flygsamlingars mindre uppmärksammade verksamhetsområden, är ett referensbibliotek för civilt flyg världen över.

Totalt ingår 50 flygplan i Arlanda Flygsamlingars samlingar. Av dem var 25 stycken utställda i den nu stängda lokalen vid Stockholm Arlanda Airport.

En stor del av Arlanda Flygsamlingars samlade historia berör den tekniska utvecklingen på Arlanda under 1900-talet.

En av besökarna som kom för att leta information i biblioteket under den sista öppna dagen, var Kai-Mikael Jää-Aro.

-För några år sedan upptäckte jag Arlanda Flygsamlingars bibliotek. Jag ville besöka biblioteket en sista gång innan de stänger och samlingarna magasineras. Det jag är intresserad av är ett haveri på 1950-talet, då en av Shell Aviations kärror havererade i Afrika. Med hjälp av pinnar, tyg och spännlack lyckades piloten flyga hem planet, säger Kai-Mikael Jää-Aro.

Kai-Mikael Jää-Aro anser att Arlanda Flygsamlingar, som ett civilt flygmuseum, saknar få jämförelser i världen. Han är kritisk till stängningen.

Han är medlem i IPMS Stocockolm. Förkortningen står för International Plastic Modellers’ Society, som är en världsomspännande organisation för modellbyggare. Informationen om haveriet i Sydafrika behöver han till ett modellbygge.

Vad anser du om stängningen av Arlanda Flygsamlingar?

-Det är oerhört sorgligt. När Arlanda Flygsamlingar blev ett statligt museum hoppades vi att staten skulle ta tag i det här och sätta in resurser. Men så skedde inte. Civila flygmuseum är jätteovanligt. Det här är inte bara unikt i Sverige, utan nästan i världen. Det finns några stycken civila flygmuseer, men där finns i stort sett bara flygplan. Det unika med Arlanda Flygsamlingar att hela kontexten runt omkring – vilket gör Arlandasamlingarna till en skattkammare, säger Jää-Aro.

Han tillägger:

-Det är bara att hoppas att samlingarna överlever magasineringen och inte ruttnar bort. Frågan är om det blir något ställe för samlingarna att uppstå på. Jag har sett att det bland annat kommit erbjudande från Skavsta, men hur seriöst det är vet jag inte. Det är inte bara att ställa samlingarna i magasin. Det måste skötas och vårdas för att inte förstöras, säger han.

I Arlanda Flygsamlingar ingår även ett antal markfordon som användes på flygplatser – främst Arlanda..


Fastigheten ägs av Swedavia. På frågan varför uppsägningen av hyresavtalet skett svarar Peter Wärring, pressansvarig Swedavia Airports, att Arlanda behöver marken.

-Detta har vi gjort eftersom lokalen måste tas i anspråk och användas för att möta Arlanda flygplats utvecklingsbehov. Arlandasamlingarnas nuvarande lokal ligger i ett område på Arlanda flygplats där det ska byggas en ny hangar och terminal. Både ur säkerhetssynpunkt och utifrån driftsskäl behövs därför lokalen användas för denna utbyggnad, skriver Peter Wärring i ett mejl till Sverigereportage.

Peter Wärring skriver att Swedav har erbjudet Statens Maritima och Transporthistoriska museer ersättningslokaler, och att de erbjudna lokalerna ligger i ett logistikområde vid Arlanda och tillgång till hangar.

Närmare 700 besökare, barn ej inräknade, besökte den 9 januari 2023 Arlanda Flygsamlingars utställningshall vid Arlanda.

Jan Forsgren säger att de erbjudna lokalerna bara rymmer Arlanda Flygsamlingars största flygplan och att hyran dessutom är på tok för hög.

Flera av de besökare som besökte Arlanda Flygsamlingar den sista dagen hade läst i tidningen om stängningen, men aldrig tidigare hört talas om samlingarna.

-Av olika skäl har våra huvudmän varit ovilliga till annonsering, säger Jan Forsgren.

Arlanda Flygsamlingars hemsida.

Stadsmurar skyddade medeltidens Stockholm

Publicerad den av
1

Under medeltiden fanns det flera stadsmurar, som revs redan på 1600-talet, runt Stockholm. Arkeologerna vet att murarna hade vakttorn, vallgravar och portar. Under asfalt och betong finns 55 meter av stadsmuren från 1530-talet bevarad.

Text och foto: Jens Flyckt
Kartbild: Public Domain
Bild stentavla: Stockholmskällan
Närbild på Söderport: Public Domain

Gamla stan är Stockholms äldsta stadsdel. Runt denna medeltida stadskärna byggdes den första stadsmuren. Det skedde någon gång vid slutet av 1200-talet och början av 1300-talet. Murarna var en försvarsanläggning med syfte att skydda staden.

Prästgatan i Gamla stan i Stockholm. Husen på bildens vänstra sida följer den sträckning som den äldre stadsmuren, som uppfördes någon gång i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet, hade.

Gamla stan i Stockholm är en turistmagnet. Stundtals är det så mycket folk där att det är svårt att ta sig fram utanför butiker och restauranger.

Vill man uppleva Gamla stan på riktigt så gör man det bäst under tidig morgon, eller sen kväll, då gator och gränder är folktomma. Om man i dunklet går upp för Prästgatans kullerstenar så följer man en sträcka av den gamla stadsmuren. Det finns visserligen inga synliga spår av muren ovan mark. Men husen som ligger längs den västra delen av Prästgatan, de har samma sträckning som den äldre stadsmuren från 1200-talet hade.

Karta över Stockholms medeltida stadskärna – Gamla stan. Pilarna markerar den bevarade ringmuren från 1400/1500-talet , samt Prästgatan vars västra bebyggelse följer den sträckning som den äldsta stadsmuren hade.

Det äldsta kända belägget, där Stockholm nämns i skrift, är från 1252. Under senmedeltiden var inte Stockholm större än dagens Gamla stan. Då bodde 6000 till 7000 personer i staden. Stockholm var då en stor stad, i alla fall med svenska mått mätt.

Arkeologerna har ganska mycket kunskap om Stockholms stadsmurar. Ursprungligen byggdes murarna i natursten, som med tiden ersattes med tegel. Murarna hade flera portar – bland annat Söderport.

Det är ej enbart i skriftliga källor och arkeologiska fynd, som man kan hitta spår från den äldre muren. I Vädersolstavlan, en målning från 1525, är det medeltida Stockholm (dagens Gamla stan) avbildat.

I gyttret av stenbyggnader och strandnära trähus, finns ett stenhus som arkeologerna har identifierat som Lejontornet. Det revs på 1630-talet och var ett av flera försvarstorn som ingick i den äldre stadsmuren. På Vädersolstavlan har byggnaden hög trappgavel och skottgluggar. Ingången låg på den sidan som vätte in mot staden.

Vädersolstavlan (beskuren) från 1525. Pilen pekar på en byggnad som arkeologerna har identifierat som Lejontornet – ett av flera försvarstorn i den äldre stadsmuren.

Ett arkeologiskt fynd som indikerar att stadsmuren var en praktfull och påkostad anläggning, är den vapensten som satt över Söderport. Stenen påträffades på 1930-talet i rivningsmasmassor när gamla Slussen byggdes. Stenen, som är ett fragment av en vapenstenen, är ett arbete med mycket hög kvalitet. Den föreställer det svenska riksvapnet, med två lejon, och en vasakärve i mitten.

En del av den vapensten som satt över Söderport – en av Stockholms stadsmurars portar. Bild: Stockholmskällan.

Så här skriver Stockholmskällan.se om vapenstenen:

”Stenen har ursprungligen suttit över den senmedeltida yttre södra stadsporten. Porten var en del av den försvarsanläggning som kallades Söderport, och som låg mellan Gamla Stan och Södermalm i dagens Slussenområde. Söderport bestod av ett antal torn och försvarsvallar och utgjorde en viktig del av Stockholms medeltida försvar. Anläggningen moderniserades under kung Johan III:s tid (1567-1592) och yttre porten kom då att efter kontinentala förebilder krönas med denna vapensten. Stenen är troligtvis huggen av en utländsk mästare. Söderport som försvarsverk försvann med Stockholms stadsförnyelse på 1640-talet.”

Byggnadsprocessen, då den gamla (inre) stadsmuren ersattes med den nya, skedde i etapper från 1400-talet och fram till 1500-talet. Från 1420-talet är den ”Nya muren” omnämnd i skrift. Länge var den yngre stadsmuren, som hade tjugotal försvarstorn, något som arkeologer och forskare bara kunde ana.

Söderport avbildat i Vädersolstavlan.


I början av 1600-talet hade stadsmuren förlorat sin militära funktion. Den revs i etapper och försvann ur stadsbilden.

I slutet av 1970-talet påträffade arkeologerna oväntat en 55 meter lång mur, av natursten och tegel. Det var en del av den yngre stadsmuren som Gustav Vasa lät uppföra på 1530-talet – som ett förstärkt försvar av Stockholm.

Stockholms stadsmur från 1530 som är centrum i Medeltidsmuseets underjordiska inställningar på Helgeandsholmen. Den uppfördes av Gustav Vasa på 1530-talet.

Fyndet gjordes i den så kallade Riksgropen på Helgeandsholmen, som ligger intill Riksdagshuset. Medeltidsmuseet skriver att den yngre stadsmuren byggdes nära vattnet för att stärka försvaret av Stockholm.

Så här skriver Medeltidsmuseet om försvaret av det medeltida Stockholm:

”Stockholm ansågs vara närmast ointagligt med stadsmurar, portar, torn och bommar ute i vattnet, så kallade pålkransar. I orostider byggdes även tillfälliga försvarsanläggningar i trä.
Den skatt som medeltidens stockholmare betalade gick i första hand till att bygga ut och underhålla försvarsanläggningarna.
År 1400 kallades Stockholm för huvudfästet i riket och vid slutet av århundradet hade staden ett väl utbyggt artilleri som även innefattade bestyckade skepp.”

Stadsmuren i Medeltidsmuseets underjordiska utställning var ursprungligen sex meter hög. Trots att mycket av den bevarade stadsmuren fattas, ger en unik inblick i hur det medeltida Stockholm såg ut och hur stadsmuren var

Medeltidsmuseet är byggt över den yngre stadsmuren. Den påträffades vid arkeologiska undersökningar på 1970-talet. Muren ger en unik inblick i det medeltida Stockholm.

Nyligen meddelades att Medeltidsmuseet ska flytta från sina nuvarande, underjordiska lokaler. I och med att stadsmuren står där den byggdes på 1530-talet går den inte att flytta. En stor del av murens värde skulle dessutom gå förlorade om den flyttades till annan plats.

Ett tips är att ni passar på att besöka Medeltidsmuseet (gratis inträde) i deras nuvarande lokaler, innan de stänger.