Forntid i Stockholms tunnelbana

Stockholms tunnelbanesystem är föga förknippat med fornlämningar. Men där i underjorden finns 1 200 år gamla runor och byggnadsrester från Stockholms långa historia.
Där lever även en liten varelse som som hittat dit från katakomber och andra grottliknande miljöer vid Medelhavet.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är få resenärer som reflekterar över avbildning av den världskända Rökstenen, en 1 200 år gammal runsten som står vid Röks kyrka i Östergötland, när de stiger av vid Bergshamra tunnelbanestation i Solna.

Bergshamra är en av 100 konstutsmyckade tunnelbanestationer i Stockholm.

”Röster ur det förflutna, en symfoni i tiden” är temat i Göran Dahls, Kristina Anshelms och Carl Johan De Geers konstnärliga utsmyckning på Bergshamramra tunnelbanestation. I utsmyckningen finns bland annat en avbildning av den 1 200 år gamla Rökstenen.
Stockholms tunnelbana har stora konstvärlden.

Rökstenen, som i Bergshamra är återgiven i en vägg av blästrad granit, är från 800-talet, det vill säga vikingatiden. Förutom att den har världens längsta runtext, så betraktas den även som Sveriges äldsta kända skönlitterära verk. Texten är gåtfull, svårtolkad och skriven på ett fornnordiskt versmått.

Runtexten inleds med en fars minnesord över sin döde sin.

Forskare har i närmare hundra år diskuterat Rökstenens språkliga innebörd och är idag inte helt överens om tolkningen. Den översättning som finns på väggen vid Bergshamra tunnelbanestation är från 1975 då stationen invigdes. Citatet här nedan är hämtat från Riksantikvarieämbetet: https://www.raa.se/publicerat/9789172095991.pdf

”Till minne av Vämod står. dessa runor.

Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.

Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var

som tolv gånger blev tagna krigsbyte,

båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-

ra vem som för nio släktled sedan miste livet

hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld.

Då rådde Tjodrik den dristige. Sjökrigarnas

hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på

sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.

Det säger jag som det tolfte var Gunns häst

ser föda på slagfältet, där tjugo konungar

ligger. Det säger jag som det trettonde, vilka

tjugo konungar satt på Själland under fyra

vintrar, med fyra namn, födda

åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-

ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-

s söner, fem Gunnmund, Björns söner.

Nu för för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?)

Jag säger de unga, vem av Ingvald-

ättlingar som blev gäldad genom en hustrus offer.

Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling

är född. Vilken är det. Han kunde krossa

en jätte. Vilen är det. Nit.

Jag säger de unga Tor

Sibbe vivets väktare

Avlade nittioårig (en son).

Rökstenen, avbildad i blästrad granit vid Bergshamra tunnelbanestation.

Runalfabetet började användas vid tiden för Kristi födelse och hade ursprungligen 24 tecken. Hur det uppstod är en omtvistad fråga. De äldsta kända runristningarna i Sverige är från 200-talet e.Kr. och finns på vapen och smycken.

Den äldsta kända runstenen, med den 24-teckninga runraden, är Kylverstenen från 400-talet. Det är egentligen ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan en gravhäll där texten sannolikt har ett magisk innehåll. Hällen påträffades i samband med arkeologiska undersökningar i Spånga socken på Gotland år 1903.

Även Kylverstenen finns avbildad på Bergshamra tunnelbanestation.

På samma vägg vid Bergshamra tunnelbanestation, där Rökstenen är återgiven, finns även världens äldsta kända runsten – Kylverstenen från Gotland. Kylverstenen har ingen läsbar text, utan består till stor del av den 24-teckniga runraden, den så kallade futharken. Den sista runan, som syns till höger i bild, är en t-runa. Ristaren har försätt den med flera bistavar, vilket indikerar att runraden har en magisk innebörd.

Vid tiden runt 700-talet genomgick den 24-teckniga runraden en förändring. 24-tecken blev då 16-tecken, troligen som följd av att språket hade förändrats sedan runor började användas i Skandinavien.
Rökstenen ristades i denna brytningstid och har runor från både den äldre och yngre runraden, men även så kallade lönnrunor.

När Rökstenen ristades var det ännu tvåhundra år kvar till 1000-talet, då de flesta svenska runstenar restes.

Seden att rista och resa runstenar upphörde i början av 1100-talet, men den 16-teckninga runraden fortsattes att användas och utvecklas som skriftspråk under medeltiden. I Älvdalen i Dalarna användes runor, så kallade älvdalsrunor, ända in på 1900-talet.

Forntid möter nutid vid Bergshamra tunnelbanestation.

En annan tunnelbanestation, vars konstutsmyckning har hämtat tydliga influenser från forntid och Stockholms historia, är Kungsträdgården. Där har konstnären Ulrik Samuelson skapat en grottliknande miljö som ska föra tankarna till en arkeologisk utgrävning, med statyer, kolonner och andra byggnadsfragment som Stockholm Stadsmuseum har lånat ut.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation innehåller många mysterier, som dröjer sig kvar i tanken hos förbryllade resenärer. Ett exempel är de gigantiska koppardörrarna med lejonhuvuden som står vid en av uppgångarna. De tycks leda till hemliga, stängda rum.

Koppardörrarna är som mycket annat en utsmyckning utan praktisk funktion. De satt en gång i Telegrafstyrelsens hus vid Brunkebergs torg i Stockholm. Huset byggdes 1837 som lyxhotell och revs 1969.

De mystiska koppardörrarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en sällsam miljö – 40 meter under markytan.

Ulrik Samuelson har även inspirerats av palatset Makalös från 1630-talet, som byggdes av adelsmannen och riksmarskalken Jakob De la Gardie i Kungsträdgården – 40 meter ovanför den Kungsträdgårdens tunnelbanestation.

Makalös var fem våningar högt och var byggt i kvadrat med torn och koppartak. Det var ett sällan skådat skrytbygge, präglat av stormaktstiders ideal, där fasaden var rikt utsmyckad med bland annat friser och lejonmaskaroner – det vill säga grinande stenansikten.

Makalös förstördes i en brand år 1825. En del av palatsets utsmyckningar togs tillvara och såldes. I Kungsträdgårdens tunnelbanestation finns flera kopior av Makalös lejonmaskaroner, som förvaras på Stockholm stadsmuseum, uppsatta längs perrongerna.

Kopia av torso från 1600-talspalatset Makalös.

Ulrik Samuelson har även låtit göra kopior på de ”väktare” av sten som står på Riddarhusets tak i Gamla stan. En av dessa väktare står vid tunnelbanestationens entré, och en annan möter resenärerna vid plattformarnas början.

En av väktarna, som är en kopia av en staty på riddarhusets tak.

Riddarhuset byggdes i mitten av 1600-talet som samlingssal och förvaltningscentrum för den svenska adeln och ridderskapet. I riddarhussalen hänger cirka 2 300 vapensköldar som vardera representerar de adliga ätterna i Sverige.

Kopior av lejonmaskaroner från palatset Makalös.

Denna blandning av statyer, kala bergsväggar, rinnande vatten, ljus och dunkla vråer har inte enbart skapat en av tunnelbanesystemet märkligaste stationer, utan även ett helt unikt ekosystem med stora naturvärden.

Sedan år 2012 arbetar en grupp forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med att kartlägga livet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. 2016 hittades två för vetenskapen nya svamparter på de blöta granitväggarna intill perrongerna.

Den mest synbara rariteten i stationen är den mycket sällsynta tuffkuddmossan – som växer på de blöta bergsväggarna.
På 1980-talet påträffades där en åttafotig liten varelse som aldrig tidigare hade observerats i Sverige – dvärggruvspindeln.

Den sällsynta tuffkuddmossan på bergsväggarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation. På bilden syns även dvärggruvspindelns nät.

Den två millimeter stora dvärggruvspindeln lever vanligtvis i grottliknande miljöer vid Medelhavet. Efter det första fyndet vid Kungsträdgården har den lilla spindeln spridit sig till några andra tunnelbanestationer, men är annars inte känd från Sverige.

Hur denna lilla spindel lyckades hitta till Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en gåta. Men uppenbarligen är Ulrik Samuelsons historiska konstutsmyckning så tilltalande, att dvärggruvspindeln tror det är en grotta eller katakomb – det vill säga en underjordisk begravningsplats.

Ängsladan under kraftledningen

Ängslador är lämningar från dem som levde för länge sedan – i det gamla bondesamhället. Dessa enkla och små ekonomibyggnader var livsviktiga för försörjningen, men har för länge sedan förlorat sin roll.

Text och foto: Jens Flyckt

En stig letar sig förbi högresta enar, björkdungar en ridå av tätvuxen granskog. Skogen öppnar sig och en kraftledningsgata tar vid. Och där, i gränszonen mellan aspsly, ljung och fjolårsgräs, står en av ålder snedvriden hölada i kvällssolen.

Ängsladan någonstans i östra Uppland.

Ängslada är ett ord som man av någon märklig anledning blir glad av att höra, ungefär som när spiskrok, rubank och pärlspont nämns. Men det är ett ord som få personer idag har en relation till.

Det skymmer.

I ängsladorna förvarades i gångna tider hö som slogs på slåttermarker i närheten, på så kallade madängar, som i sin tur låg långt ut på gårdarnas utmarker. När vintern kom hämtades det värdefulla höet med häst till djuren hemma på gården.

”Madängar är naturligt våta slåttermarker som låg i utmarken, långt från byn och gården. För förvaring av höet till vintern uppfördes därför ängslador. Madängen och ladan var viktiga delar i foderproduktionen men deras funktion finns inte längre kvar, därför är de extra viktiga att vårda och bevara” skriver lansstyrelsen.se.

Den gamla ängsmarken, maden, är utdikad och finns inte kvar.

Ingen vet med säkerhet hur många ängslador som finns kvar i Sverige. De som återstår är enbart spillror av vad som en gång fanns. Förr var dessa små, enkla och livsviktiga ekonomibyggnader en vanlig syn i dåtidens småskaliga jordbrukslandskap.

Ängslador nämns redan i kartor från 1600-talet, men som byggnadstyp är de betydligt äldre. De äldsta skriftliga beläggen för madängar hittar man i jordeböcker från 1500-talet.

För mindre än tjugo år sedan kunde man här se spåren av en gammal väg eller stig som ledde fram till ängsladan.

Man kan ana och anta, men inte riktigt säga när de första ängsladorna uppfördes. Till skillnad mot till exempel smedjor, som lämnar kol och andra daterbara ämnen och föremål efter sig, är en enkel ängslada betydligt mer komplicerad att hitta daterbara spår efter.

I Skandinavien anses ängsbruket ha införts vid äldre järnålder, det vill säga vid tiden för Kristus födelse. Fanns ett ängsbruk så borde det även funnits ett behov av av ängslador.

Den äldsta kända och bevarade ängsladan i Sverige finns i byn Övre Gärdsjö utanför Rättvik i Dalarna. Den kallas för ” Blånnesladu” och är daterad till åren 1293-94, det vill säga medeltid.

Gles brädvägg, mer än 100 år gammal, bildar ett perfekt inneklimat för höet.

Ängslador kan tidsmässigt delas in i två huvudkategorier: äldre och yngre. De äldre ängsladorna är i regel glest timrade, har ingång i gaveln och ibland snedställda väggar.

De yngre ängsladorna, som brukar dateras till 1800-talets senare del och början av 1900-talet, är byggda i regelverk. Fasaden består ofta av vertikalt spikade granbrädor. Ingången, som ibland har dubbeldörrar, finns på långsidorna.

Under 1900-talets första årtionden slutade ängsladorna att användas att förvara hö i. Istället byggdes hölador intill djurstallen hemma på gårdarna.

Typiskt för ängslador från 1800-talets senare del är dubbla dörrar.
Takkonstruktion, sentida försök till stabilisering av taket och ett fågelbo.
Under 1800-talets senare hälft slutade man timra hölador, Istället övergick man till betydligt enklare regelverk av klenare timmer.

”Ingångarna i timrade och regelverksbyggda ängslador skiljer sig tydligt ifrån varandra . I motsats till den timrade ladornas gavelin- gångar har den yngre typen alltid minst en ingång på varje långsida . Öppningarna är stora och sluts av parställda portar som tillåter att en vagn eller kälke med hölasset kan passera genom byggnaden” skriver Länsstyrelsen.se.

I skuggan av kraftledningen.

Vilken gård ängsladan i detta reportage en gång tillhörde är oklart. Numera står den på avstyckad jaktmark. Likt en åldring med sned rygg har åldern satt sina spår. Minst två hörnstenar har satt sig.Hela byggnaden har vridit på sig och taket sviktar.

Där inne i dunklet, där solen knappt letar sig fram genom gliporna i väggen, finns spår efter reperationer och förstärkningar som gjorts genom åren.

Överallt i ängsladan finns nödlagningar av varierande kvalitet. Här har någon stöttat upp delar av taket.

Likt många andra ängslador var det länge sedan denna hade någon funktion. Ängen är för länge sedan borta och maden utdikad. Men ännu dröjer sig darrgräs och några andra uråldriga ängsväxter kvar på platsen.

Hade det inte varit för kraftledningsgatan så hade den gamla slåtterängen för länge sedan varit igenvuxen och ladan slukad av granskogen.
När den användes som hölada senast vet ingen. Kanske skedde det någon gång på 1900-talets början.

Det finns två årtal skrivna inne i ladan. På dörren står ”CB 1903” och på två ställen på väggen år ”1913” skrivet med falu rödfärg. Vad dessa årtal står för får vi aldrig veta, inte heller vem personen bakom initialerna var. 1903 kan vara det år då ladan restes. Kanske målades ängsladan dessa år, eller så var höskördarna dessa år så bra att de var tvungna att dokumenteras.

Mellan årtalen hänger några gamla seldon till arbetshästar. De är i väldigt dåligt skick och tidsmässigt stämmer de överens med de målade årtalen. Men seldonen har sannolikt hängts upp långt efter att ängsladan slutade användas. Att dyrbara seldon skulle ha förvarats i en olåst ängslada långt ifrån gården, är inte sannolikt.

På dörrarnas baksida är två årtal målade. Däremellan hänger några gamla seldon.

Hö från det sista lasset kan man fortfarande se spår av. Men det hö som ligger där inne är inte från början av 1900-talet. Balsnören vittnar om att det är högst femtio år gammalt.

Som många andra ängslador är även denna belamrad med gamla prylar, som timmerslädar, störar till hässjor, sönderrostade sågar och jordbruksredskap som drogs av hästar. I taket hänger en gammal fotogenlykta.

En såmaskin som drogs av häst.
Timmerslädar, takpannor och en stålskodd skyffel av trä.

Första gången undertecknad träffade på denna ängslada var en regnig höstkväll för sjutton år sedan. Jag hade gått vilse i de omgivande skogsmarkerna. Det började skymma och ett regnoväder närmade sig. Som en välsignelse dök plötsligt den lilla ängsladan upp i mörkret framför mig.

Fotogenlampan i taket.

Där inne blev jag sittandes på jordgolvet, med ryggen mot en gammal såmaskin, medan regnbyarnas dån drog fram genom dungarna där utanför.
Efter en timme vaknade jag till i mörkret – med en förnimmelse av nyslaget hö, avlägsna röster och insikten om att en gammal hölada kan hysa mer än enbart fysiska lämningar från förr.

Björntämjaren i Härja kyrka

I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.

Text och foto: Jens Flyckt

Härja kyrka, inte långt från Tidaholm, är unik – tack vare dess romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.

Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.

Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.

Längst upp i Härja kyrkas portal från tidig medeltid syns en kvadstenen med huggen relief som visar en man som ligger över en björn och stoppar in sin ena hand i björnens käft. Där under blickar två stenansikten med välansade frisyrer, mustascher och skägg ut. I den halvrunda stenytans (tympanon) relief sitter en biskop i centrum. Till vänster knäböjer en man och personen till höger överräcker ett mystiskt föremål till biskopen.

Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.

”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.

Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.

I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.

Lite fakta:
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på.
Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten.
Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid.
Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.

Härja kyrkas torn från 1200-talet. Notera den utsmyckade kolonen i ljusöppningen.

Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.

Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.

Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund som då var under uppbyggnad.

Den romanska portalen i Härja kyrka är märklig på flera sätt. En intressant detalj som inte verkar ha uppmärksammats, är den till synes dåliga passformen delarna emellan. Delarna i portalen är från tidig medeltid och återanvändes när Härja kyrkas nya långhus byggdes 1767.

I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenyxan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.

Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.

Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.

Två nakna män som tolkats som nakna lindansare, håller sig hängande i en repstav och vidrör varandras fötter.

I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.

”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.

Detalj ur stenrelief i Härja kyrkas kor. En man ligger på marken och angrips av en djävul, som har en ödla på ryggen. En man iklädd kjortel och med draget svärd kommer springandes till undsättning.

Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.

En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.

Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.

Kolonnernas placering innebär att anläggningsytan mot ovanliggande tympanon är mindre än en tredjedel. Hade kolonnerna placerats med sin hela anläggningsyta mot ovan reliefer, så hade passagen blivit väldigt smal. Detta skulle kunna bero på att det fattas delar eller att det är ett ihopplock från flera portaler.

Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.

”En väsentlig del av korportens omfattning torde ha varit en del i Härjas sydportal” skriver Riksantikvarieämbetet.

Den svarta skogens hemligheter

Under mossan är jorden svart – av kol och sot. Här har det kolats i hundratals år. En rotvälta invid ett spisröse, som värmde kolarnas för länge sedan försvunna koja, avslöjar bortglömda ting.

Text och foto: Jens Flyckt

Det finns tusentals av dem – kolbottnar, som är rester från kolmilor. Och ännu fler är det som fallit i barrskogens glömska. Men här, där en rotvälta har avslöjat den svarta jorden, tändes för länge sedan den sista resmilan.

Ett spisröse är det enda som återstår från kolarnas koja.

I Skandinavien har man kolat sedan århundradena runt Kristi födelse, fram till våra dagar. Först kolade man i gropar i marken och sedan i olika milor. Och än idag kolas det, dels i traditionella milor, men även i ombyggda oljefat och andra hemmabyggda anordningar.

Allt fler hemmafixare intresserar sig för hemmakolning, vilket Facebook-gruppen Träkolstillverkning vittnar om.

Rotvältan avslöjar kol och sot under mossan.
Flera hundra år gammalt träkol i resterna av en kolmila.

Den träkol som en gång i tiden kolades här i skogen var för industriellt bruk och gick oavkortat till traktens masugn. Numera kan det hända att undertecknad går ut och hämtar lite kol som kommit i dagen, när det ska grillas.

Dessa skogens hemligheter är anonyma lämningar. De flesta svampplockare och jägare som passerar har ingen aning om vad de trampar på. Sällan dyker det upp några föremål som kan kan berätta. Men här har det skett. Rotvältan har frigjort en gammal såg – en timmersvans.

Glömde de sista kolarna sin såg?

Timmersvansen infördes i Sverige i slutet av 1800-talet och vid den tiden började träkolet ersättas med importerat stenkol i masugnarna.

Kanske var det någon av de sista kolarna som glömde kvar sågen, den där gången för länge sedan då den sista milan hade slocknat och kolet hade körts bort på forvägarna genom skogen.

Sverigereportage återkommer senare med ett längre reportage om dessa kolbottnar och kolarkojor.

Kallmurat mästerverk med slaget valv

Likt ett tempel från en för länge sedan utdöd kultur står jordkällaren med kallmurade väggar och slaget stenvalv kvar på hygget – i väntan på att återupptäckas av mänskligheten.

Text och foto: Jens Flyckt

På Björkö i Roslagen finns en jordkällare som påminner om ett forntida helgedom, snarare än en byggnad att förvara potatis, grönsaker och frukt i.

Vid stranden av sankmarken står den uppseendeväckande jordkällaren kvar – byggd i kallmurad natursten och med slaget tunnelvalv.

I en avlägsen forntid började människorna att förvara livsmedel i stensatta gropar i marken. Jordkällaren, som enkelt beskrivet är en med jord isolerad stenbyggnad, är en vidareutveckling av denna grop. Men hur och när gropen blev en byggnad med slagna stenvalv är oklart.

Kanske uppstod de första jordkällarna redan på medeltiden. Vissa uppgifter anger att de äldsta kända jordkällarna är från 1400-talet och andra från 1700-talet. Den verkliga ”jordkällarbyggbomen” uppstod på 1820-talet och från denna period härrör många jordkällare.

Öster Edsvik på Björkö i Roslagen.

I hundratals år har Björkö präglats av sjöfart och livet på och vid havet. Jordkällaren i reportaget ska ha tillhört ett sedan länge försvunnet båtmanstorp. Marken som källaren står på tillhör en gammal redargård i Öster Edsvik.

Gårdens ägare, Lena Svenonius, vars släkt byggde gården 1870-71, säger att källaren är belägen i ett område där det enligt gamla kartor låg flera små hus. Bebyggelsen är sedan länge borta och båtsmanstorpet revs på 1920/30-talet.

Båtsmanstorp var örlogsflottans motsvarig het till soldattorp.

Numera är jordkällaren befriad från träd.

Det finns mängder av jordkällare i dessa trakter. Källaren i reportaget urskiljer sig och är på många sätt unik. Dels är den ovanligt stor och med ytterväggarna av kallmurad natursten. Den portalliknande ingången, som en gång förmodligen hade dubbla trädörrar, är kantad med två rader staplad, grov natursten som stöd för valvbågen över ingången.

När markägaren gallrade markerades källaren för att den inte skulle
skadas.

Själva valvet består av bearbetad, kilformad kalksten. Kalk förekommer inte naturligt i berggrunden i denna trakt, men däremot som småsten och mindre block i moränen. Kalkstenen i jordkällaren måste därför ha fraktats till platsen.

Det slagna tunnelvalvet av kilformad kalksten. Genom århundradena har den fuktiga havsluften skapat ett grönt lager av alger på den del av valvet närmast öppningen.
  • -Det härliga är att valvet är helt. Den har ju garanterat inte använts på 100 år. Under de senaste 70 har det inte funnits nåt yttertak, vet inte om det kan ha varit något yttertak tidigare. Det har blivit rätt frodigt på taket, först smultron och småbuskar, men sen allt större växter. Till sist var det stor björk som vi tog bort för ett par år sen, säger Lena Svenonius.

Jordkällare har byggnadstekniskt mycket gemensamt med landets stenvalvsbroar. De tidigaste stenvalvsbroarna, de äldsta kända i Sverige är från 1700-talet, är kallmurade med och har slagna stenvalv med grovhuggen sten – ungefär som de äldsta jordkällarna. Men under 1800-talets senare hälft började man sammanfoga stenblocken med murbruk – vilket även skedde med jordkällarna.

Slagning av valv, så kallade tunnelvalv, är en komplicerad och resurskrävande byggteknik.

Under 1900-talets första sekel genomgick jordkällarna ännu en utvecklingsfas, då naturmaterial i allt högre grad ersattes av lecablock, betong och andra moderna byggmaterial.

I äldre tider präglades valet av byggnadsmaterial av den lokala tillgången. I områden med tegelbruk användes tegelstenar. Där järnbruken låg tätt var det givna materialet så kallad slaggtegel, som är en biprodukt av järnframställning. På Gotland, vars berggrund består av kalk, var kalksten det naturliga byggnadsmaterialet.

Jordkällaren ligger på en liten höjd intill en sankmark som kallas ”Stillmankärret”.

På 1950-talet, då kylskåpen blev allt vanligare, övergavs många jordkällare. Men sedan flera år ökar nu åter intresset för jordkällaren. Numera går det att köpa färdiginredda jordkällare-moduler av glasfiber, som som är klara att användas efter de grävts ner eller täckts med jord. Ett annat exempel på det ökande intresset är Facebookgruppen ”Jordkällarens vänner” som i skrivandets stund har över 16 000 medlemmar.

Hela jordkällaren lutar svagt bakåt. Om den byggdes så, kanske för att undvika att den med tiden skulle kalva ner för sluttningen, eller har blivit så med åren är oklart.

Fram till för några år sedan var jordkällare i reportaget omgiven av skog. Men en gallring har frigjort jordkällaren, som nu ligger öppet och vackert upphöjd på kanten av en sankmark – som enligt Lena Svenonius kallas för ”Stillmankärret” efter en man som bodde i en av byggnaderna.

Hur gammal är då jordkällaren i Öster Edsvik? Den är inte registrerad i fornlämningsregistret. Det slagna valvet och kallmurade väggarna antyder att den borde vara äldre än 1800-tal. Kanske är den från 1700-talet, eller ännu äldre.

Oavsett ålder är källaren av hög kvalitet och byggd av en skicklig yrkesman – vars omsorgsfulla handlag och val av material skapade ett byggnadsverk som förbipasserande häpnar över än idag.