Ängslador är lämningar från dem som levde för länge sedan – i det gamla bondesamhället. Dessa enkla och små ekonomibyggnader var livsviktiga för försörjningen, men har för länge sedan förlorat sin roll.

Text och foto: Jens Flyckt

En stig letar sig förbi högresta enar, björkdungar en ridå av tätvuxen granskog. Skogen öppnar sig och en kraftledningsgata tar vid. Och där, i gränszonen mellan aspsly, ljung och fjolårsgräs, står en av ålder snedvriden hölada i kvällssolen.

Ängslada är ett ord som man av någon märklig anledning blir glad av att höra, ungefär som när spiskrok, rubank och pärlspont nämns. Men det är ett ord som få personer idag har en relation till.

I ängsladorna förvarades i gångna tider hö som slogs på slåttermarker i närheten, på så kallade madängar, som i sin tur låg långt ut på gårdarnas utmarker. När vintern kom hämtades det värdefulla höet med häst till djuren hemma på gården.

”Madängar är naturligt våta slåttermarker som låg i utmarken, långt från byn och gården. För förvaring av höet till vintern uppfördes därför ängslador. Madängen och ladan var viktiga delar i foderproduktionen men deras funktion finns inte längre kvar, därför är de extra viktiga att vårda och bevara” skriver lansstyrelsen.se.

Ingen vet med säkerhet hur många ängslador som finns kvar i Sverige. De som återstår är enbart spillror av vad som en gång fanns. Förr var dessa små, enkla och livsviktiga ekonomibyggnader en vanlig syn i dåtidens småskaliga jordbrukslandskap.

Ängslador nämns redan i kartor från 1600-talet, men som byggnadstyp är de betydligt äldre. De äldsta skriftliga beläggen för madängar hittar man i jordeböcker från 1500-talet.

Man kan ana och anta, men inte riktigt säga när de första ängsladorna uppfördes. Till skillnad mot till exempel smedjor, som lämnar kol och andra daterbara ämnen och föremål efter sig, är en enkel ängslada betydligt mer komplicerad att hitta daterbara spår efter.

I Skandinavien anses ängsbruket ha införts vid äldre järnålder, det vill säga vid tiden för Kristus födelse. Fanns ett ängsbruk så borde det även funnits ett behov av av ängslador.

Den äldsta kända och bevarade ängsladan i Sverige finns i byn Övre Gärdsjö utanför Rättvik i Dalarna. Den kallas för ” Blånnesladu” och är daterad till åren 1293-94, det vill säga medeltid.

Ängslador kan tidsmässigt delas in i två huvudkategorier: äldre och yngre. De äldre ängsladorna är i regel glest timrade, har ingång i gaveln och ibland snedställda väggar.

De yngre ängsladorna, som brukar dateras till 1800-talets senare del och början av 1900-talet, är byggda i regelverk. Fasaden består ofta av vertikalt spikade granbrädor. Ingången, som ibland har dubbeldörrar, finns på långsidorna.

Under 1900-talets första årtionden slutade ängsladorna att användas att förvara hö i. Istället byggdes hölador intill djurstallen hemma på gårdarna.

”Ingångarna i timrade och regelverksbyggda ängslador skiljer sig tydligt ifrån varandra . I motsats till den timrade ladornas gavelin- gångar har den yngre typen alltid minst en ingång på varje långsida . Öppningarna är stora och sluts av parställda portar som tillåter att en vagn eller kälke med hölasset kan passera genom byggnaden” skriver Länsstyrelsen.se.

Vilken gård ängsladan i detta reportage en gång tillhörde är oklart. Numera står den på avstyckad jaktmark. Likt en åldring med sned rygg har åldern satt sina spår. Minst två hörnstenar har satt sig.Hela byggnaden har vridit på sig och taket sviktar.

Där inne i dunklet, där solen knappt letar sig fram genom gliporna i väggen, finns spår efter reperationer och förstärkningar som gjorts genom åren.

Likt många andra ängslador var det länge sedan denna hade någon funktion. Ängen är för länge sedan borta och maden utdikad. Men ännu dröjer sig darrgräs och några andra uråldriga ängsväxter kvar på platsen.

Hade det inte varit för kraftledningsgatan så hade den gamla slåtterängen för länge sedan varit igenvuxen och ladan slukad av granskogen.
När den användes som hölada senast vet ingen. Kanske skedde det någon gång på 1900-talets början.

Det finns två årtal skrivna inne i ladan. På dörren står ”CB 1903” och på två ställen på väggen år ”1913” skrivet med falu rödfärg. Vad dessa årtal står för får vi aldrig veta, inte heller vem personen bakom initialerna var. 1903 kan vara det år då ladan restes. Kanske målades ängsladan dessa år, eller så var höskördarna dessa år så bra att de var tvungna att dokumenteras.

Mellan årtalen hänger några gamla seldon till arbetshästar. De är i väldigt dåligt skick och tidsmässigt stämmer de överens med de målade årtalen. Men seldonen har sannolikt hängts upp långt efter att ängsladan slutade användas. Att dyrbara seldon skulle ha förvarats i en olåst ängslada långt ifrån gården, är inte sannolikt.

Hö från det sista lasset kan man fortfarande se spår av. Men det hö som ligger där inne är inte från början av 1900-talet. Balsnören vittnar om att det är högst femtio år gammalt.

Som många andra ängslador är även denna belamrad med gamla prylar, som timmerslädar, störar till hässjor, sönderrostade sågar och jordbruksredskap som drogs av hästar. I taket hänger en gammal fotogenlykta.

Första gången undertecknad träffade på denna ängslada var en regnig höstkväll för sjutton år sedan. Jag hade gått vilse i de omgivande skogsmarkerna. Det började skymma och ett regnoväder närmade sig. Som en välsignelse dök plötsligt den lilla ängsladan upp i mörkret framför mig.

Där inne blev jag sittandes på jordgolvet, med ryggen mot en gammal såmaskin, medan regnbyarnas dån drog fram genom dungarna där utanför.
Efter en timme vaknade jag till i mörkret – med en förnimmelse av nyslaget hö, avlägsna röster och insikten om att en gammal hölada kan hysa mer än enbart fysiska lämningar från förr.