Det vilar något mystiskt över staden Enköping och dess tidiga historia. Historiska och arkeologiska spår vittnar om en kyrklig närvaro under medeltiden. Förutom grundmurarna av S:t Ilian och en av Upplands äldsta kyrkor, Vårfrukyrkan, har övriga kyrkor försvunnit genom århundraden av bränder och glömska.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Mycket av Enköpings medeltida historia är okänd. Det gäller inte minst stadens kyrkliga betydelse under medeltiden. I handlingar från 1314 nämn tre kyrkor i Enköpings stad – S:t Ilian, S:t Olof och Vårfrukyrkan. Av dessa finns endast Vårfrukyrkan, vars äldsta bebyggelsefas är från 1100-talets andra hälft, kvar.
Vårfrukyrkan på toppen av Kyrkåsen. Där uppe finns en vida utsikt över staden. Av det medeltida Enköping finns inget bevarat ovan mark, för utom Vårfrukyrkan.
Enköpings högsta punkt är Kyrkåsen. Där uppe, med vida utsikt över staden, ligger Vårfrukyrkan. Strax nedanför åsen tror man att Enköping växte fram under tidig medeltid.
År 1164-1167 nämns Enköping för första gången i det skriftliga källmaterialet, enligt Upplandsmuseet. Exakt när staden grundades är oklart. Men troligen skedde det inte långt efter att Sigtunas etablerades i slutet av 900-talet. Landvägen är det fem mil mellan Sigtuna och Enköping. I likhet med Sigtuna växte Enköping fram intill Mälaren.
Enköpings äldsta kända brev med stadsprivilegium är från år 1413.
På medeltiden fanns som sagt fler kyrkor i staden. S:t Ilian anlades på 1200-talet. Grundmurarna, som är restaurerade, ligger intill åsen nedanför Vårfrukyrkan.
På 1940-talet (Sundquist 1944) undersöktes resterna av S:t Ilian – en gotisk salkyrka som bestod av gråsten och tegel. Under murarna hittade arkeologerna spår från ytterligare en (ej namngiven) stenkyrka – en romansk stenkyrka med kraftigt västtorn. Den romanska stenkyrkan är daterad till 1100-talet och överlappas delvis av S:t Lilian.
De restaurerade grundmurarna efter S:t Ilian, en Salkyrka som troligen revs på 1500-talet. Under de synliga murarna hittade arkeologerna rester av en annan kyrka, från 1100-talet.
S:t Illian var stadskyrka i Enköping fram till 1548, då Vårfrukyrkan övertog den rollen. Vad som därefter hände med S:t Ilian är något oklart. Enligt forskarna talar mycket för att den revs på 1600-talet.
S:t Olof är endas känd från skriftliga källor. Dess exakta läge är inte känd. Sommaren 1992 påträffades gravar vid schaktarbeten vid Kyrkogatan. Arkeologerna tror att dessa gravar är en del av S:t Olofs kyrkogård. Till skillnad mot S:t Ilian och Vårfrukyrkan, som låg i utkanten av det medeltida Enköping, var S:t Olof en stadskyrka.
I Enköpings tänkeböcker berättas berättas att S:t Olof förstördes i den stora stadsbrand som drabbade staden år 1572. Tänkeböcker består av protokoll som städernas rådhusrätter förde under medeltiden.
Vårfrukyrkan är en ovanligt stor romansk stenkyrka. Under 1100-talets andra del byggdes långhuset och korsarmarna. Den har en korsformig plan. Över korsmitten finns ett centralt placerat torn. Det nuvarande tornet fick sittutseende på 1800-talet.
Till denna kyrkliga närvaro i det medeltida Enköping fanns även ett fraciskanerkloster som anlades 1250, samt ett hospital som nämns 1279. På medeltiden var hospitalen, som låg utanför städerna, vårdinrättningar där nunnor och munkar tog hand om sjuka. Dessutom har arkeologerna hittat fynd i Enköpings stadslager som tolkas som pilgrimsmärken.
Det medeltida, sakrala livet i Enköping har länge förbryllat forskarna. Inget av det medeltida Enköping finns bevarat ovan jord – förutom Jungfrukyrkan som stått på åsen och vakat över staden och människorna i närmare 900 år.
Vintern 1516/1517 höggs timret till det skepp som 500 år senare skulle bli ett av Stockholms mest betydande arkeologiska fynd – Riddarholmsskeppet. 2018 kom ny forskning om skeppet – som numera betraktas som ett av den svenska flottans äldsta kända krigsskepp – med en besättning på närmare 100 man.
Text och Foto: Jens Flyckt
På Medeltidsmuseet i Stockholm finns sedan 1980-talet resterna av Riddarholmsskeppet utställt. Exakt hur detta skepp såg har under lång tid varit okänt. Det utställda skrovet är en tolkning.
Bevarade delar från Riddarholmsskeppets skrov.
Fyndet gjordes år 1930. Det skedde i vattnet mellan Gamla stan och Riddarholmen. Ett stort antal föremål hittades. Totalt registrerades 2465 fyndposter – bland annat 132 kanonkulor av sten och 101 kanonkulor av metall.
Först trodde man att det var resterna från ett vikingatida skepp, men sedan flyttades dateringen fram till sen medeltid – det vill säga 1400/1500-tal. Där efter har teorierna om skrovets ursprungliga utseende och användning kommit och gått. Man har bland annat trott att skeppet var en snabbseglande jakt.
”Bottenskrovet och ett stort antal föremål finns bevarat. Det hittades 1930 i samband med att en ny bro skulle byggas till Riddarholmen. Till en början identifierades vraket som ett vikingaskepp, senare ett senmedeltida skepp. Fartyget var också den centrala utställningen år 1947 i nya stadsmuseet, nyss inrättat. En ny rekonstruktion gjordes 1964 och först på 1980-talet gjordes en årsringsdatering” skriver Medeltidsmuseet.
År 2018 inleddes ett nytt forskningsprojekt som fick stor uppmärksamhet och som helt har ändrat synen på Riddarholmsskeppet.
En av de kammarladdade kanoner från 1500-talets början, som påträffades i samband med den arkeologiska undersökningen av Riddarholmsskeppet år 1930. Pilen pekar mot den vapendel som kallas ”krutkammare” och som enkelt kan beskrivas som ett primitivt slutstycke. 46 krutkammare påträffades på vraket. Notera stämpeln på lådans framkant.
När forskare från Försvarshögskolan gick igenom skeppets källmaterial lade man märket till flera avvikande detaljer, som tidigare inte hade noterats. Man hittade bland annat åtskilliga delar från så kallade kammarkanoner. Fyra stycken kammarkanoner påträffades intill eller i Riddarholmsskeppet.
43 stycken så kallade krutkammare, som kan beskrivas som en del av laddmekanismen i 1400/1500-talets kammarkanoner, hittades när fynden från Riddarholmsskeppet undersöktes. Även andra vapenrelaterade delar och tillbehör kom fram.
Mängden kanondelar fick forskarna att misstänka att antalet kanoner ombord på Riddarholmsskeppet varit större än man tidigare trott. Även synen på skeppets storlek och vikt har förändrats. Nu tror man att det var ett stort och cirka 200 ton tungt slagskepp. Besättningen tros ha uppgått till närmare 100 man.
Efter regalskeppet Vasa räknas Långholmsskeppet som Stockholms mest betydande vrakfynd. Riddarholmsskeppet är utställt på Medeltidsmuseet i Stockholm.
Rönen pekar på att Riddarholmsskeppet var ett av Sveriges första slagskepp i den första flottan. Dateringen av virket placerar skeppet till tiden för Gustav Vasas befrielsekrig mot Danmark på 1520-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Gustav Vasas befrielsekrig och arkeologiska spår från det medeltida Stockholms försvar: Stadsmurar skyddade det medeltida Stockholm
På fyndplatsen är numera Gamala stans tunnelbanestation belägen. Riddarholmsskeppet var och är fortfarande, långt ifrån det enda medeltida skrov/vrak som då hade påträffats i området. I det smala sund som på medeltiden skiljde Gråmunkeholmen (Riddarholmen idag) och den muromgärdade stadsbebyggelsen (Gamla stan idag), finns uppgifter om att 26 fartygsskrov under vatten. Där efter har ytterligare skrov/vrak påträffats i området.
Planritningen över Riddarholmsskeppet på fyndplatsen år 1930.
Riddarholmsskeppet utgör en central del av Medeltidsmuseets utställningar, som är byggda kring tre fasta fornlämningar, bland annat Gustav Vasas stadsmur från 1500-talet samt en medeltida kyrkogård. Dessa lagskyddade fornlämningar, som alltså inte är ditflyttade, är en del av utställningarna.
Ni som vill se Riddarholmsskeppet i sin nuvarande, medeltida miljö bör skynda er. Nyligen meddelade riksdagen, som äger fastigheten, att de behöver lokalerna och att Medeltidsmuseet därför måste flytta.
På åtskilliga vikingatida runstenar nämns resor till avlägsna länder. Ett exempel är runsten vid Angarns kyrka – där runorna nämner Toke som omkom i Grekland. Men runstenen är inte enbart ett minnesmärke. Den är även ett juridiskt dokument.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Det är en ovanligt vacker runsten (U 201) som är inmurad i Angarns kyrkas korvägg. Ristningen är daterad till1000-talet första hälft. Mycket av skönheten ligger i stenens röda, finkorniga bergart och det sätt som runmästaren har disponerat hällen. Den är inte signerad, men är sannolikt ett verk av runmästaren Gunnar. Ett tjugotal runstenar kan knytas till honom.
Runsten U 201 är inmurad i Angarn kyrkas korvägg. Den är ristad till minne av Toke som omkom i ”Grekland”. Troligen var Toke väring i den bysantinska kejsarens livvakt.
Runinskriften på U 201 lyder:
”Tägn och Götdjärv och Sunvat och Torulv de läto resa denna sten efter Toke sin fader. Han omkom ute i Grekland. Gud hjälpe hans ande och själ.”
Toke var troligen en väring – en man från det dåtida Angarn iUppland, som tog värvning i väringagardet, en utländsk trupp som fungerade som livvakt hos den Bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Där omkom han.
Resor till fjärran länder var vanligt på vikingatiden. Det finns ett 30-tal kända runstenar som berättar om resor till Grekland. Det är dock inte det Grekland vi idag syftar på. På vikingatiden var ”Grekland” det Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – dagens Istanbul.
Angarns kyrkas (Uppland) äldsta byggnadsfas anses härröra från 1280-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om flera andra greklandsstenar:
Att det på vikingatiden var mycket folk som reste utomlands, på mer eller mindre obestämd tid, är tydligt. Långt ifrån alla kom tillbaka. Många försvann på grund av förlisningar till sjös, sjukdomar, våldsamheter, strider, olyckor och kanske även av fri vilja. Men åtskilliga personer, som kanske var borta i årtionden, kom även hem.
Angarn är namnet på en kyrkby i Vallentuna kommun, strax norr om Stockholm.
Under bortavaron satt familjerna hemma och undrade om och när deras man, bror etcetera, skulle komma hem. Då som nu lockades säkert anhöriga av den frånvarande mannens egendomar och andra tillgångar här hemma, som tids nog skulle bli deras arv.
Men arvskifte var inte möjligt så länge mannen ’satt” i fjärran land.
Runsten U 201 är inte signerad. Men utifrån stilen kan man anta att signaturen Gunnar är runmästaren. Denna Gunnar har lämnat efter sig ett 20-tal kända runstenar, varav ett par stycken är signerade, i bland annat Orkesta.
I den äldre Västgötalagen, från början av 1200-talet, finns ett stycke som skyddade den frånvarande mannens egendom. Samma lag gällde på vikingatiden. Den betonar äganderätten här hemma – även om personen ”satt i Grekland”.
I den äldre Västgötalagen står bland annat:
”Ingen mans arv tager han, medan han sitter i Grekland”
Så länge fadern eller brodern levde/satt där, långt borta i Grekland, fick hans tillgångar hemma på gården inte röras eller fördelas i arv mellan hans släktingar.
Runsten U 201 är inte bara ett minnesmärke över Toke som omkom i ”Grekland”. Runinskriften är även ett juridiskt dokument som styrker att arvskiftet efter Toke skedde påsett korrekt sätt.
Ett stycke av texten i runstenen i Angarns kyrka anknyter till denna ålderdomliga lag.
Formuleringen ”han omkom ute i Grekland” i runtexten visar att budet om att Toks död slutligen nådde familjen familjen hemma i Angarn i Uppland.
Angarnsstenen är därför inte enbart en minnessten. Den är även ett juridiskt dokument som visar att arvskiftet efter Toke skedde på korrekt sätt och att hans arvingarna är legitima.
Det var tänkt att bli Gustav III drömslott – ett magnifikt paradbygge med inspiration från antiken, som hade förändrat Stockholms framtida utseende, om det hade byggts klart. Men skotten mot kungen på maskeradbalen 1792 satte stopp för Stora Haga slott. Kvar är grunden som arbetarna hastigt lämnade efter att kungen mördats.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Hagaparken är belägen intill Brunnsviken, strax norr om Stockholms stadskärna. I skuggan av träd och vegetation i parkens norra del gömmer sig ruinen efter Gustav III storslagna slottsdrömmar. Bygget kom inte längre än till källarvåningen, vilken är en imponerande syn som påminner om en labyrint av rum.
Det här är början på Gustav III storslagna slottsbygge i Hagaparken, strax norr om Stockholms stadskärna. Bygget av Stora Haga Slott avbröts när kungen sköts på maskeradbalen och återupptogs aldrig efter kungens död.
Hagaparken, som anlades av Gustav III åren 1780 till 1797, är en del an Kungliga nationalparken. Den var en del av kungens stora planer. Förutom Haga lät han anlägga ytterligare två, intilliggande engelska parker – Tivoliparken och Berzelii park på andra sidan av Brunnsviken.
Hagaparken är ett mycket populärt strövområde. Men det strandnära landskap som präglar parken är dock inte naturlig, utan är en skapelse efter sprängningar, schaktningar och kanalgrävningar på 1780-talet. Anläggningsarbetena skedde enligt dåtidens stora ideal – den engelska parken.
Påverkad av sina upplevelser i Frankrike och Italien ville Gustav III skapa ett storslaget slott i Hagaparken. För att frigöra utrymme för sina slottsplaner utvidgades Hagaparken norrut genom markköp.
Så här beskriver nationalstadsparken.se Stora Haga slotts grund/ruin:
”Grundläggningsarbetena för slottet påbörjades 1786. Det var tänkt som ett stort klassiskt tempel och som arkitekt stod Louis Jean Desprez.”
Stora Haga Slott som Gustav III tänkte sig det. Målningen/skissen är från början av 1790-talet och gjord av den franska arkitekten Louis Jean Desprez. Bilden är beskuren. Public Domain.
Själva slottsgrunden ligger undangömd vid sidan av Hagaparkens större gångstråk och grönytor. Trots sina historiska, byggnadstekniska och arkeologiska värden, är en ruinen relativt okänd. Hela ruinen är dessutom skyddsobjekt, vilket tas upp senare i reportaget.
Ruinen är 150 meter lång, 50 meter bred och belägen på en höjd. Den är 2 till 10 meter hög. Längs de högsta delarna av grunden finns skyddsräcken.
Så sent som 1968 skedde en första restaurering av grunden/ruinen. Där efter har grunden restaurerats ytterligare en gång.
Den norra väggen. Notera mängden stenblock som stenhuggarna lämnade efter sig när de gick hem.
Upp till 800 personer ska enligt uppgift varit upptagna med bygget när det begav sig. Längst kom arbetet på den mittersta och östra delarna. Där får man en uppfattning om hur källarvåningen men även andra delar av slottet var tänkt att se ut.
Den västra delen består till stor del av grundmurar, som bara har påbörjats. Där man man även se hur vatten, från berggrunden eller en bäck, leds bort i stensatta diken. Dessa diken leder fortfarande bort vattnet, trots att det är 230 år sedan de anlades.
Källarvåningen består av ett antal runda och kvadratiska rum, som via dörröppningar, står i förbindelse med varandra. I mitten ligger det största källarrummet – som har flera dörröppningar mot intilliggande rum. Mitt i detta rum står en stor mittspelare – murad av natursten som övriga grunden. Denna pelare var tänkt att bära upp ett monumentalt trapphus och en stor takkupol – i slottets centralpunkt.
Troligen var det under denna pelare som kungen lade grundstenarna. Det skedde den 19 augusti 1786. Kungen, som var intresserad av arkitektur, var delaktig i skissarbetet. Det var även kungen som bidrog till att slottet blev längre på bredden och att det senare i byggnaden skulle få långa rader med 70 stycken kolonner – i söderläge.
Pelaren mitt i det stora runda rummet var tänkt att bära upp tyngden från det stora kupolrum som var tänkt att byggas i slottets mittpunkt.
Gustav III hade stora planer för sitt slott – med starka influenser från antiken. Det var långt ifrån enbart tänkt som en kunglig bostad – utan även som ett monument över svenskt kulturliv. En teater och ett museum skulle bland annat inhysas i stora Haga slott, enligt kungens planer. Dessutom skulle hovet bo där.
Men på grund av kapten Ankarströms skott mot kungen blev Stora Haga slott inte mer än en källarvåning. Med kungens död dog även byggplanerna. Byggnadsmaterial till slottsbyggnaden, som tegel, ekgolv och stenarbeten, användes istället till andra, dåtida byggnadsprojekt i närheten.
Kvar i marken finns stenflisor och efter stenhuggarnas arbeten och mängder av stenblock som aldrig murades in i väggarna.
Louis Jean Desprez planritning över Stora Haga slott. Till grund för Desprez ritning låg den skiss Gustav III själv gjorde. Public Domain.
I ruinen efter stora Haga slotts källarvåning kan man ännu ana Gustav III storslagna planer.
Detta byggnadsverk, som övergavs hastigt, är på många sätt unikt. Det finns gott om ruiner som en gång i tiden var byggnader, men som av olika anledningar revs eller förföll genom århundradena. I många fall har resterna av de rivna byggnaderna varit så fragmatiska, att ruinerna har fått återskapas under modern tid.
Stora Haga slott varken revs eller byggdes klart. Källarvåningen är en ruin och samtidigt inte. Resterna är inte bara spåren efter kungens drömmar, ideal och ambitioner. Det är även en orörd arbetsplats och bebyggelsefas från 1700-talets slut.
Sedan Gustav III död har ruinen legat undanskymd och bortglömd i Hagaparken. En och annan besökare hittar dit, vilket vältrampade stigar vittnar om. Med för den stora allmänheten är detta byggnadsverk relativt okänt.
Den västra delen av Stora Haga slotts grund är den del som knappt hann påbörjas innan Gustav III mördades 1792 och byggarbeten lades ner. Notera den halvfärdiga väggen i bildens vänstra kant.
Det finns ännu en detalj som gör grunden/ruinen till Stora Haga slott, som är registrerad i Fornlämningsregistret, speciell. Den är ett skyddsobjekt med beträdande- och fotoförbud. Vid grundens östra delar finns det skyltar och staket som upplyser om att det är ett skyddsobjekt. Men på de mittersta och västra delarna, där stigar leder upp på grunden, finns inga skyltar eller annan information om skyddsobjekt.
Det är länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för skyddsobjekt. Ansvarig tjänsteman på länsstyrelsen i Stockholms län blir förvånad när Sverigereportage hör av sig och frågar om det är okej att publicera bilder på Stora Haga slotts grund. Liknande bilder finns bland annat på Wikipedia. På frågan om det är många som hör av sig och vill ha tillstånd för att fota källarvåningen/ruinen, säger ansvarig tjänsteman att han aldrig tidigare fått den frågan.
Länsstyrelsen kunde dock inte ge besked. Det kan inte heller Statens Fastighetsverk, som äger ruinen, göra. Istället hänvisar man till Kungliga Hovstaterna. Efter kontakt med ansvarig tjänsteman vid hovstaterna blir svaret ja, Sverigereportage fotografering publicering är okej.
Det visar sig att ruinen/källarvåningen är en del av ett utökat skyddsobjekt, som berör ett intilliggande objekt.
I ett av rummen i grunden har allmänheten anlagt en grillplats, sannolikt med sten från grundens väggar. Ruinen/grunden är skyddad enligt lag. Att ta, bryta eller gräva fram sten i eller intill lämningen är en olaglig handling.
Ruiner har alltid haft en dragningskraft. De väcker känslor och nyfikenhet, även hos personer som annars inte är intresserade av historia, arkeologi eller solkungen Gustav III slottsplaner. Och så är det även med Stora Haga slotts källarvåning/ruin.
Men den som beträder och fotograferar ruinen efter Stora Haga slott bör vara medveten om att det är ett skyddsobjekt och att de begår ett brott som har fängelse på straffskalan, såvida man inte har tillstånd.
Norrtälje var fram till år 2000 en garnisonsstad. l och på luftvärnsförbandet Lv 3 tidigare logement, forndonshallar övningsområde bedrivs numera civila verksamheter. Ett litet museum, Norrtälje luftvärnsmuseet, vårdar minnet av luftvärnets historia i staden.
Text och foto: Jens Flyckt
Vore det inte för en stor stor luftvärnsrobot från kalla krigets dagar som står uppställd vid parkeringen, så är det lite som vittnar om att det gråa lilla huset är ett museum. Verksamheten drivs av en ideell kamratförening. Ordföranden heter Stig Schyldt, som var regementschef för Lv 3 – Roslagens luftvärnsregemente. Han tog även beslutet att bilda museet.
Lv 3 kamratförenings ordförande – Stig Schyldt. Tillsammans med föreningens övriga eldsjälar vårdar de minnet av svenskt luftvärn och Lv 3.
-Jag beslutade att det skulle bli ett museum, som det hade diskuterats i flera år. Sedan bytte jag jobb. Själva genomförandet av museet skedde under annan ledning, säger Stig Schytt och öppnar museets fordon- och pjäshall.
Norrtälje luftvärnsmuseum är ett teknik- och arbetslivsmuseum. Numera har vänföreningen cirka 300 medlemmar. Flera av medlemmarna är tidigare officerare från Lv 3.
Museet visar bland annat artilleriets utveckling, från tidigt 1900-tal till år 2000, Roslagens artilleriregementes (Lv 3) verksamhet i Stockholm och Norrtälje med mera.
Överallt i hallen står pjäser, fordon annan materiell med anknytning till artilleriets historia. Några exempel är en 150 centimeters strålkastare m/37, som under andra världskriget användes för att artilleriet skulle hitta sina mål nattetid.
Längst in i maskinhallen står luftvärnsrobotvagn modell 701B, som är bestyckad med robot 70. Mer om robot 70 längre fram i reportaget.
Luftvärnsrobotvagnen 701 B
Luftvärnsrobotvagnen utvecklades i mitten av 1980-talet av Hägglund och Söner och bygger på chassit av en äldre kanonvagn. Vagnen väger 9700 kilo och har en topphastighet på 45 kilometer i timmen. Den användes inom mellan åren 1984-2000 inom svenska armén.
Totalt tillverkades 45 exemplar av luftvärnsrobotvagn model 701.
Hallen är full med pjäser, vapen, fordon och militära föremål som alla i sig är värda ett reportage. Där finns bland annat en stor målning som visar hur garnisionsområdet såg ut och vilka byggnader som ingick i verksamheten.
Stig Schyldt berättar att barnen tycker att en 40 millimeters Boforskanon som står inne i ett hörn är roligast, i och med att de kan höja och sänka pipan.
Intill en vägg står två dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett. Modellen är mest känd som understödsvapen till infanteriet, men modifierades även för att kunna bekämpa flyg. Men det är inte enbart vapen som är utställda. På en vägg hänger kronans skidor.
Dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett.
Genom åren verkade flera förband och skolor i Norrtälje garnision. Några exempel är:
Den 1 juli år 2000 halades garnisionsflaggan i Norrtälje för sista gången. Därmed var en militär tradition och närvaro, som inleddes med att Stockholms luftvärnsregemente flyttade till Norrtälje år 1953, över.
Norrtälje Luftvärnsmuseum öppnade 1995.
Ett av rummen, 1940-tal, i Norrtälje luftvärns museums samlingar.
Museets huvudbyggnad består av övervåning och källarvåning. Temat i utställningarna berör inte enbart luftvärnet. Rummen i övervåningen är uppdelade i tidsperioder som börjar på 1940-talet. Personligt skydd, sjukvårdsutrustning, optik, bajonetter och uniformer är något av innehållet.
Där beskrivs bland annat luftvärnets tillkomst – som innebar att man från början vinklade artilleriets kanoner upp i luften, med stöd av en högstubbe eller liknande.
Så här såg de första försöken med ett svenskt luftvärn ut. Man tog vad man hade, en artillerikanon som lutades upp i luften och hoppades på arr fientligt flyg skulle flyga in i kanonens skjutriktning.
Där efter följer en tidsaxel med rum, från 1950-talet och fram till 1990-talet. Förutom föremål visas ett stort antal fotografier, dokument, utbildningsplancher, kartor och liknande. Även om fokus ligger på luftvärnets historia, så har samlingarna en bred inriktning. Åtskilliga föremål är hämtade från andra truppslag.
Där ryms allt från robot 70 till halmöverdrag till känga m/39. Halmöverdraget användes vid riktigt kallt väder och som skyddade soldater på pass, att förfrysa fötterna under krigsårens kalla vintrar.
Även kontorsmiljöer från1970- och 80-talet ingår i utställningen.
Det finns en stor igenkänningsfaktor i Norrtälje luftvärnsmuseums samlingar. Många av de tusentals personer som gjorde sin värnplikt i Norrtälje återkommer. Det är en av anledningarna till museets höga besökssiffror.
Pilmål bogserades av flyg, på säkert avstånd från flygplanet, över skjutfältet på Väddö.
Även civilister som aldrig haft med svenskt luftvärn att göra känner igen sig i delar av utställningen, i alla fall i ett föremål och om man bodde på Väddö under 1970- och 80-talet. Då var det vanligt att lågt flygande flygplan vände över stugor och båthus. Efter sig bogserade flyget röda, avlånga ”cigarrer”.
Cigarren, som på militärspråk heter pilmål PM7B, användes som övningsmål för luftvärnet. Det typen av övningar genomfördes regelbundet på från Väddö skjutfält.
Lite av den ammunition som är utställd på Norrtälje luftvärnsmuseum.
Utställningarna på ovanvåningen är präglad av tekniska system – allt från kommunikation och tidiga mobiltelefoner och datorer, till spaningsradar och målsökning.
En vägg i utställningens rum täcks av panelen från en eldgivningsradar – Cig 790, som var en del av luftvärnsdystem m/48. I systemet ingick bland annat den Boforstillverkade luftvärnspjäsen lvakan m/48, som är utställd på museets källarvåning och som reportaget återkommer till.
Panelen till cig 790 som var i drift cirka 30 år.
Flera radiostationer är utställda – bland annat modell 200. Den utvecklades i mitten av 1950-talet. Det är en kortvågsradio som även var avsedd för telegrafi.
Radiostation 200 var ”bärbar”. Dock krävdes det ett antal mannar för att. transportera samtliga enheter.
Radiostation 200 moderniserades i mitten av 1960-talet.
Radiostation 200 i bildens förgrund. Där bakom raden av militära och civila radioapparater och telefoner.
Även tidiga mobiltelefoner, som Motorola Micro Tac som kom ut på marknaden 1989, är utställda.. De första versionerna vara analoga. Micro Tac betraktades i slutet av 1980-talet som den minsta mobiltelefonen på marknaden. Typiskt för Motorola Micro Tac är luckan av svart plast som fälldes upp för att komma åt knappsatsen.
På samma hylla står en telefonväxel som en gång i tiden satt i en stridsledningskärra tillhörande spaningsradar PS 23 från 1940-talet. Modellen var den första spaningsradarn inom svenskt luftvärn och byggde på ett engelskt system. Efter att PS 23 utrangerades användes denna växel i många år vid Lv 3:s skjutfält på Väddö.
Telefonväxel som ursprungligen satt i en stridsledningskärra, tillhörande det svenska försvarets första stridsledningsradar från 1940-talet. Där efter användes växeln under många år som en del av säkerhetsanordningarna på Väddö skjutfält.
I museets källarvåning är samlingarna mer inriktad på pjäser, minor och liknandeutrustning.
Där finns bland annat 20 millimeter lvakan m/40, en pjäs som användes som luftvärn- och pansarvärnspjäs.
Även en Ivakan m/36, en 40 millimeters automatkanon tillverkad av Bofors, är utställd. Modellen var en försäljningssuccé som tillverkades på licens i flera länder, bland annat USA, Holland och Österrike. Även Sovjetunionen föll för modellen, men brydde sig inte om att söka tillverkningslicens utan stal idén och tillverkade en kopia.
40 millimeters automatkanon – Ivakan m/36.
Ett av museets nyaste föremål är robot 70 – ett luftvärnsrobotsystem som utvecklades av Bofors och togs i bruk inom det svenska försvaret 1977. Luftvärnsrobotvagnen i början av reportaget är utrustad med detta system.
Sista gången värnpliktiga vid Lv 3 sköt skarpt med robot 70 var vid en stor slutövning den 7 mar år 2000. Platsen var Ravlunda skjutfält i Skåne.
Så här beskrivs de sista skotten i utställningen:
”Robotskytten hette Andreas Flodman från 2.pluton/2 kompaniet. 5 stycken robot 70 sköts mot ett bogserat flygmål. Andreas Flodman kommer från Täby.”
Systemet är fortfarande i bruk inom svenska försvaret, men har uppdaterats flera gånger. Det används främst för att bekämpa fientliga flygplan och helikoptrar, enligt Försvarsmakten.
Källarvåningen i Norrtälje luftvärnsmuseums huvudbyggnad. I förgrunden robot 70.
Numera bedrivs civila verksamheter det forna kasernområdet och övningsområdet exploateras i snabb takt. Museets närmsta granne är handelsområdet Norrtäljeporten med 33 butiker och resturanger. Där stridsskolan tidigare höll till bedriver bland annat Komvux verksamhet. I kassernvakten håller Securitas till. I den tidigare officersmässen är det förskola. I logementen är det hyresbostäder.
Men minnet av Lv 3 lever kvar. Runt om i området finns skyltar, minnesstenar och inte minst luftvärnsmuseet som vittnar om platsens militära historia.
Sedan många år bedrivs civila verksamheter på det forna garnisionsområdet. Logementen är numera privatbostäder. En emaljskylt vittnar om vilka som höll till i byggnaden tidigare.
Vad som inte heller är glömt är försvarsbeslutet år 2000, som var den största omorganiseringen av Försvarsmakten sedan 1920-talet, som innebar att Sverige gick från att ha ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.
En konsekvens av detta blev att den dåvarande regeringen, trots protester och motargument, avvecklade bland annat Lv 3. Regeringen ansåg då att omvärlden var så säker att endast fyra artilleribataljoner behövdes.
Kartan över Lund är stämplad i Berlin år 1940. Den är försedd med tysk text och stämplat hakkors. Byggnaderna på kartan hade tyskarna numrerat och översatta till tyska. Men de gjorde ett misstag som hade fått stora konsekvenser om Hitlers anfallsplaner mot Sverige blivit verklighet.
Text och foto: Jens Flyckt
Skåne. Vilket syfte kartan hade och om den ingick i Hitlers anfallsplaner mot Sverige, operation Polarräv, är oklart. Men tyskarna hade i detalj klarlagt Lunds byggnader och infrastruktur. Liknande kartor fanns sannolikt över andra svenska städer.
April 1940 är denna stadskarta över Lund daterad. Tyskarna gjorde det enkelt för sig. De tog en svensk karta, numrerade viktiga byggnader och översatte sedan namnen till tyska. Men tyskarna hade inte riktigt koll på vad de gjord, vilket ledde till att samtliga numrerade byggnader fick fel beskrivning.
Tyskarna hade gjort sig enkelt för sig. De utgick från en vanlig, svensk karta från 1933. Viktiga byggnader markerades och siffror och namn, till exempel Epidemisjukhuset, Ribbingska sjukhemmet och Stadshuset, översattes till tyska.
De översatta namnen är tryckta på kartans vänstra hörn.
Kyrkor och kyrkogårdar är vitmarkerade på kartan och inte upptagna i listan. Övriga objekt är gulbruna.
Noggrann men ändå helt felaktigt översatt. Nazitysklands kartlagda byggnader i Lund. Översättaren råkade dock hoppa över nummer i början av listan. Det resulterade i att samtliga byggnader fick felaktiga namn i den tyska översättningen.
Det är en detaljerad karta över Lunds stadsplan som tyskarna tog fram. Men skenet av noggrannhet bedrar. Faktum är att tyskarna begick ett stort misstag när de överste de numrerade byggnaderna. I praktiken innebr denna miss att ingen av de byggnader som tyskarna räknar upp, stämmer överens med verkligheten.
Det är oklart om tyskarna insåg sitt misstag och senare rättade felen på kartan.
Hitler gjorde aldrig verklighet av sina invasionsplaner mot Sverige. Men att det fanns långt gångna planer är sedan tidigare känt.
Bland annat skulle tyska trupper inledningsvis tränga in i Sverige från samtliga väderstreck, från bland annat Finland och Norge. Med bombflyg, falkskärmstruppper och motoriserat infanteri, skulle Sverige tas i en kniptångsmanöver. Städer som Göteborg, Södertälje, Visby, Stockholm och Karlstad skulle bombas. Samtidigt skulle viktiga järnvägsknutar förstöras för att förhindra svenska trupptransporter.
Ett avgörande sista slag med den svenska armén väntades stå någonstans mellan Västerås och Uppsala. Därefter skulle tyskarna ta Stockholm.
Vilket syfte Nazitysklands kartläggning av Lund hade är oklart. Men att den ingick i någon form av anfallsplats är troligt.
Vissa forskare menar att Hitler inte hade någon anledning att anfalla, så länge Sverige fortsatte levererade järnmalm, grafit, kullager och kullager som var viktiga för Nazitysklands vapenindustri. Andra forskare menar att Sverige var nära att anfallas 1943.
Men hur nära det var att operation Polarräv sattes i verket är det ingen som med säkerhet vet.
I hörnet på släktfotografiet från 1870-talet sitter en genomskinlig pojke på knä. Det här är berättelsen om ett släktfotografotografi som under flera årtionden var ett samtalsämne vid släktmiddagar, men som fick en annan innebörd efter att pojken upptäcktes.
Text Jens Flyckt
Min barndoms jular firade jag med familj och släkt hos mormor. Ovanför gammelskåpet vid långväggen i matrummet hängde ett fotografi, taget på 1870-talet. Det föreställer min mormors pappas släckt i Algustboda i Småland. Fotografiet var varje år en återkommande samtalspunkt vid middagarna. Det finns nämligen inte ett enda fönster, som i höjd eller bredd, som stämmer överens med varandra. Trähuset har stående panel och torvtak. Dörren är lövad.
Släkten på min mormors sida, fotograferad på 1870-talet. Att inte ett samtliga fönster har olika mål, olika bredd och höjd. Detta fotografi var under många år ett återkommande diskussionsämne vid jularna hemma hos min mormor. I slutet av 1980-talet upptäckte undertecknad att det finns ytterligare en gestalt på fotografiet, som aldrig hade nämnts i tal, eller i texten bakom ramen. Personen, en liten pojke, tycks vara genomskinlig, och sitter i bakgrunden.
En jul- eller nyårsafton i slutet av 1980-talet, lade undertecknad plötsligt märket till en detalj, som ingen uppmärksammat tidigare. Längst ner till vänster i bilden finns ytterligare en person – en genomskinlig pojke som sitter på knä. Min mormor, som har skrivit ner namnet på samtliga fem, närvarande på bilden, hade inte sett pojken. Under alla år hade ingen sett eller nämnt honom.
Han ser ut att ha mössa och en klädsel som liknar en sjömanskostym. Bilden är dock för gammal och för dålig för att klädseln ska kunna studeras närmare. Han sitter där i bakgrunden, utanför gemenskapen.
Huvudpersonen på fotografiet är kvinnan, som sitter ner, längst till vänster. Vid fotograferingstillfället fyllde hon 40 år, men hon ser ut att vara över 60. Denna kvinna är min mormors, farmors mormor. Mannen är sannolikt i samma ålder.
Förstoring av den sjätte personen på släktfotot från 1870-talet, som inte är nämnd, ser ut att vara genomskinlig.
Vem denna pojke, den sjätte personen,.är har inte gått att få fram.
Det spelar det ingen roll att det med största sannolikhet är en dubbelexponering på glasplåten, eller annat fotografiskt fel som ligger bakom fenomenet. Det är minnet runt detta fotografi som är det viktigaste.
Sveriges största civila flygsamling stängde den 9 januari 2023 efter 35 år i lokalerna vid Stockholm Arlanda Airport. Anledningen är att fastighetsägaren Swedavia har sagt upp hyreskontrakten och verksamheten inte har råd med de ersättningslokaler som Swedavia erbjudit. Bland besökarna var stämningen uppgiven över stängningen.
Text och foto: Jens Flyckt
Det var många flygintresserade som ville se Arlanda Flygsamlingar en sista gång. Kön till entrén var stundtals 40 meter lång. Vissa besökare hade aldrig besökt samlingarna tidigare, andra hade varit där många gånger genom åren.
Insamlandet till Arlanda Flygsamlingar startade redan 1953, då en tjänsteman på Luftfartsstyrelsen. Numera i går 50 flygplan, varav 25 var utställda, i samlingarna. 1972 öppnade en utställning i den gamla charterhallen. 2001 bildades en vänförening, som 2008 blev den ideella föreningen Arlanda Flygsamlingars vänner.
Jan Forsgren Från Arlanda Flygsamlingars vänner, som bland annat har skrivit böcker om Arlanda Flygsamlingar, artiklar i utländska tidningar och även guidat i samlingarna, var mycket nöjd över besöksantalet den sista dagen.
-Vi slutar med flaggan i topp. Det var ett avslut som heter duga. Det kom drygt 700 besökare. Barnen är inte medräknade. De reaktioner vi har fått om flytten till magasinet i Rosersberg, är häpnad, sorg och oförståelse, säger Jan Forsgren.
Modell av Emanuel Swedenborgs flygmaskin från 1700-talet som är tillverkad av Arlanda Flygsamlingar.
Arlanda Flygsamlingar ägs sedan 2017 av Statens Maritima och Transporthistoriska museer, SMTR. I ett pressmeddelande kommenterar SMTR stängningen:
”Arlanda flygsamlingar, AFS, består av ca 3000 objekt med bland annat flygplan, motorer, simulatorer och servicefordon. Samlingarna finns idag i en hangar på Arlanda flygplats och sköts och visas av föreningen Arlanda flygsamlingars vänner. Fastighetsägaren Swedavia har under 2022 sagt upp hyresavtalet på grund av att lokalerna behövs till annan verksamhet.”
Samlingarna förvaltas av den ideella förening Arlanda Flygsamlingars vänner.
Arlanda Flygsamlingar hyser så mycket mer än enbart civila flygplan. Elektronik, flygsimulatorer, flygplatsärenden, modeller, flygplanssäten, propellrar, bibliotek, uniformer, en vindtunnel, kolvmotorer, jetmotorer, historiska miljöer, verkstäder etcetera gör samlingarna till vad många anser är ett unikt, civilt flygmuseum.
Arlanda Flygsamlingar är inte enbart ett museum för civila flygplan. Där finns verkstäder för metall, trä, elektronik och en stor samling av delar, modeller, Ett av Arlanda Flygsamlingars mindre uppmärksammade verksamhetsområden, är ett referensbibliotek för civilt flyg världen över.
Totalt ingår 50 flygplan i Arlanda Flygsamlingars samlingar. Av dem var 25 stycken utställda i den nu stängda lokalen vid Stockholm Arlanda Airport.
En stor del av Arlanda Flygsamlingars samlade historia berör den tekniska utvecklingen på Arlanda under 1900-talet.
En av besökarna som kom för att leta information i biblioteket under den sista öppna dagen, var Kai-Mikael Jää-Aro.
-För några år sedan upptäckte jag Arlanda Flygsamlingars bibliotek. Jag ville besöka biblioteket en sista gång innan de stänger och samlingarna magasineras. Det jag är intresserad av är ett haveri på 1950-talet, då en av Shell Aviations kärror havererade i Afrika. Med hjälp av pinnar, tyg och spännlack lyckades piloten flyga hem planet, säger Kai-Mikael Jää-Aro.
Kai-Mikael Jää-Aro anser att Arlanda Flygsamlingar, som ett civilt flygmuseum, saknar få jämförelser i världen. Han är kritisk till stängningen.
Han är medlem i IPMS Stocockolm. Förkortningen står för International Plastic Modellers’ Society, som är en världsomspännande organisation för modellbyggare. Informationen om haveriet i Sydafrika behöver han till ett modellbygge.
Vad anser du om stängningen av Arlanda Flygsamlingar?
-Det är oerhört sorgligt. När Arlanda Flygsamlingar blev ett statligt museum hoppades vi att staten skulle ta tag i det här och sätta in resurser. Men så skedde inte. Civila flygmuseum är jätteovanligt. Det här är inte bara unikt i Sverige, utan nästan i världen. Det finns några stycken civila flygmuseer, men där finns i stort sett bara flygplan. Det unika med Arlanda Flygsamlingar att hela kontexten runt omkring – vilket gör Arlandasamlingarna till en skattkammare, säger Jää-Aro.
Han tillägger:
-Det är bara att hoppas att samlingarna överlever magasineringen och inte ruttnar bort. Frågan är om det blir något ställe för samlingarna att uppstå på. Jag har sett att det bland annat kommit erbjudande från Skavsta, men hur seriöst det är vet jag inte. Det är inte bara att ställa samlingarna i magasin. Det måste skötas och vårdas för att inte förstöras, säger han.
I Arlanda Flygsamlingar ingår även ett antal markfordon som användes på flygplatser – främst Arlanda..
Fastigheten ägs av Swedavia. På frågan varför uppsägningen av hyresavtalet skett svarar Peter Wärring, pressansvarig Swedavia Airports, att Arlanda behöver marken.
-Detta har vi gjort eftersom lokalen måste tas i anspråk och användas för att möta Arlanda flygplats utvecklingsbehov. Arlandasamlingarnas nuvarande lokal ligger i ett område på Arlanda flygplats där det ska byggas en ny hangar och terminal. Både ur säkerhetssynpunkt och utifrån driftsskäl behövs därför lokalen användas för denna utbyggnad, skriver Peter Wärring i ett mejl till Sverigereportage.
Peter Wärring skriver att Swedav har erbjudet Statens Maritima och Transporthistoriska museer ersättningslokaler, och att de erbjudna lokalerna ligger i ett logistikområde vid Arlanda och tillgång till hangar.
Närmare 700 besökare, barn ej inräknade, besökte den 9 januari 2023 Arlanda Flygsamlingars utställningshall vid Arlanda.
Jan Forsgren säger att de erbjudna lokalerna bara rymmer Arlanda Flygsamlingars största flygplan och att hyran dessutom är på tok för hög.
Flera av de besökare som besökte Arlanda Flygsamlingar den sista dagen hade läst i tidningen om stängningen, men aldrig tidigare hört talas om samlingarna.
-Av olika skäl har våra huvudmän varit ovilliga till annonsering, säger Jan Forsgren.
Under medeltiden fanns det flera stadsmurar, som revs redan på 1600-talet, runt Stockholm. Arkeologerna vet att murarna hade vakttorn, vallgravar och portar. Under asfalt och betong finns 55 meter av stadsmuren från 1530-talet bevarad.
Text och foto: Jens Flyckt Kartbild: Public Domain Bild stentavla: Stockholmskällan Närbild på Söderport: Public Domain
Gamla stan är Stockholms äldsta stadsdel. Runt denna medeltida stadskärna byggdes den första stadsmuren. Det skedde någon gång vid slutet av 1200-talet och början av 1300-talet. Murarna var en försvarsanläggning med syfte att skydda staden.
Prästgatan i Gamla stan i Stockholm. Husen på bildens vänstra sida följer den sträckning som den äldre stadsmuren, som uppfördes någon gång i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet, hade.
Gamla stan i Stockholm är en turistmagnet. Stundtals är det så mycket folk där att det är svårt att ta sig fram utanför butiker och restauranger.
Vill man uppleva Gamla stan på riktigt så gör man det bäst under tidig morgon, eller sen kväll, då gator och gränder är folktomma. Om man i dunklet går upp för Prästgatans kullerstenar så följer man en sträcka av den gamla stadsmuren. Det finns visserligen inga synliga spår av muren ovan mark. Men husen som ligger längs den västra delen av Prästgatan, de har samma sträckning som den äldre stadsmuren från 1200-talet hade.
Karta över Stockholms medeltida stadskärna – Gamla stan. Pilarna markerar den bevarade ringmuren från 1400/1500-talet , samt Prästgatan vars västra bebyggelse följer den sträckning som den äldsta stadsmuren hade.
Det äldsta kända belägget, där Stockholm nämns i skrift, är från 1252. Under senmedeltiden var inte Stockholm större än dagens Gamla stan. Då bodde 6000 till 7000 personer i staden. Stockholm var då en stor stad, i alla fall med svenska mått mätt.
Arkeologerna har ganska mycket kunskap om Stockholms stadsmurar. Ursprungligen byggdes murarna i natursten, som med tiden ersattes med tegel. Murarna hade flera portar – bland annat Söderport.
Det är ej enbart i skriftliga källor och arkeologiska fynd, som man kan hitta spår från den äldre muren. I Vädersolstavlan, en målning från 1525, är det medeltida Stockholm (dagens Gamla stan) avbildat.
I gyttret av stenbyggnader och strandnära trähus, finns ett stenhus som arkeologerna har identifierat som Lejontornet. Det revs på 1630-talet och var ett av flera försvarstorn som ingick i den äldre stadsmuren. På Vädersolstavlan har byggnaden hög trappgavel och skottgluggar. Ingången låg på den sidan som vätte in mot staden.
Vädersolstavlan (beskuren) från 1525. Pilen pekar på en byggnad som arkeologerna har identifierat som Lejontornet – ett av flera försvarstorn i den äldre stadsmuren.
Ett arkeologiskt fynd som indikerar att stadsmuren var en praktfull och påkostad anläggning, är den vapensten som satt över Söderport. Stenen påträffades på 1930-talet i rivningsmasmassor när gamla Slussen byggdes. Stenen, som är ett fragment av en vapenstenen, är ett arbete med mycket hög kvalitet. Den föreställer det svenska riksvapnet, med två lejon, och en vasakärve i mitten.
En del av den vapensten som satt över Söderport – en av Stockholms stadsmurars portar. Bild: Stockholmskällan.
Så här skriver Stockholmskällan.se om vapenstenen:
”Stenen har ursprungligen suttit över den senmedeltida yttre södra stadsporten. Porten var en del av den försvarsanläggning som kallades Söderport, och som låg mellan Gamla Stan och Södermalm i dagens Slussenområde. Söderport bestod av ett antal torn och försvarsvallar och utgjorde en viktig del av Stockholms medeltida försvar. Anläggningen moderniserades under kung Johan III:s tid (1567-1592) och yttre porten kom då att efter kontinentala förebilder krönas med denna vapensten. Stenen är troligtvis huggen av en utländsk mästare. Söderport som försvarsverk försvann med Stockholms stadsförnyelse på 1640-talet.”
Byggnadsprocessen, då den gamla (inre) stadsmuren ersattes med den nya, skedde i etapper från 1400-talet och fram till 1500-talet. Från 1420-talet är den ”Nya muren” omnämnd i skrift. Länge var den yngre stadsmuren, som hade tjugotal försvarstorn, något som arkeologer och forskare bara kunde ana.
Söderport avbildat i Vädersolstavlan.
I början av 1600-talet hade stadsmuren förlorat sin militära funktion. Den revs i etapper och försvann ur stadsbilden.
I slutet av 1970-talet påträffade arkeologerna oväntat en 55 meter lång mur, av natursten och tegel. Det var en del av den yngre stadsmuren som Gustav Vasa lät uppföra på 1530-talet – som ett förstärkt försvar av Stockholm.
Stockholms stadsmur från 1530 som är centrum i Medeltidsmuseets underjordiska inställningar på Helgeandsholmen. Den uppfördes av Gustav Vasa på 1530-talet.
Fyndet gjordes i den så kallade Riksgropen på Helgeandsholmen, som ligger intill Riksdagshuset. Medeltidsmuseet skriver att den yngre stadsmuren byggdes nära vattnet för att stärka försvaret av Stockholm.
Så här skriver Medeltidsmuseet om försvaret av det medeltida Stockholm:
”Stockholm ansågs vara närmast ointagligt med stadsmurar, portar, torn och bommar ute i vattnet, så kallade pålkransar. I orostider byggdes även tillfälliga försvarsanläggningar i trä. Den skatt som medeltidens stockholmare betalade gick i första hand till att bygga ut och underhålla försvarsanläggningarna. År 1400 kallades Stockholm för huvudfästet i riket och vid slutet av århundradet hade staden ett väl utbyggt artilleri som även innefattade bestyckade skepp.”
Stadsmuren i Medeltidsmuseets underjordiska utställning var ursprungligen sex meter hög. Trots att mycket av den bevarade stadsmuren fattas, ger en unik inblick i hur det medeltida Stockholm såg ut och hur stadsmuren var
Medeltidsmuseet är byggt över den yngre stadsmuren. Den påträffades vid arkeologiska undersökningar på 1970-talet. Muren ger en unik inblick i det medeltida Stockholm.
Nyligen meddelades att Medeltidsmuseet ska flytta från sina nuvarande, underjordiska lokaler. I och med att stadsmuren står där den byggdes på 1530-talet går den inte att flytta. En stor del av murens värde skulle dessutom gå förlorade om den flyttades till annan plats.
Ett tips är att ni passar på att besöka Medeltidsmuseet (gratis inträde) i deras nuvarande lokaler, innan de stänger.
Sverigereportage 