Runstenspelaren från Märsta

En av Sveriges mer säregna runstenar kommer från byn Arenberga i Märsta. Runstenen, som består av en ristad sandstenspelare, är lika unik som gåtfull.

Text och foto: Jens Flyckt

”Det är mycket beklagligt att av denna i sin art enastående runsten endast ett fragment har blivit bevarat” står det i Upplands runinskrifter från 1940-talet.

Runstenspelaren (U-436) från Arenberga by i Märsta. Stenen, som är daterad till vikingatid, förvaras på Historiska museet.

Runstenen är känd sedan rannsakningarna på 1600-talet, där det framgår att den då nyfunna runstenen fanns vid en av gårdarna i Arenberga by. Platsen där byn låg, en halvmil väster om Arlanda flygplats i tätorten Märsta, är sedan länge bebyggd med villor.

Runpelaren förvaras på Historiska museet.

Detta är ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan är foten av en sandstenspelare med elliptisk genomskärning.

Den är 0,8 meter hög och 0,5 meter bred.

Träsnitt från 1600-talet föreställande runstenspelaren från Arenberga by.

I och med att uppskattningsvis tre fjärdedelar av den ristade pelaren saknas, finns bara fragment av runtexten kvar. Den lyder:

”Frörik lät… och efter…”

Stenens exakta fyndplats är inte känd. Trots efterforskningar har resterande delar inte återfunnits.

”Inskriften har tydligen varit en vanlig minnesinskrift, men den har varit anbragt på en sten av mindre vanligt material och ännu mer ovanlig form. Man frågar sig, vad detta kan ha varit för föremål: en kolonn eller möjligen ett hugget stenkors?” står det i Upplands runinskrifter.

Kronvalls skans skulle stoppa ryssen

Med kanoner, jord och stockar skulle Gotlands västkust försvaras mot ryska anfall. Det här är berättelsen om Kronvalls skans – en försvarsanläggning med lång militär tradition.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid den sagolikt vackra Ekstakusten, på västra Gotland, där endast Stora och Lilla Karlsöarna bryter horisonten, finns en gammal försvarsanläggning, en skans, från 1700-talet

De enda synliga spåren ovan mark på platsen, där de stormpinade tallarna tycks stå i givakt mot vinden, är en 130 meter lång och 5 meter bred vall där nio mynningsladdade svartkrutskanoner en gång stod redo att bekämpa fienden med.

Skansudd, som platsen heter vid Ekstakusten på Gotlands västkust, har en 300-årig tradition som försvarsanläggning. Här anlades Kronvalls skans i juni år 1713

Skansar är (enkelt beskrivet) historiska försvarsanläggningar för kanonbatterier där trupper tillfälligt var förlagda. Vissa var konstruerade som sluta stjärn- eller korsformiga anläggningar, andra som öppna och bågformiga skjutvallar.

Den sistnämnda typen, dit Kronvalls skans räknas, anlades längs kusterna – i grupper eller i ensamliggande positioner vid inlop, farleder och andra strategiskt viktiga platser.

Skansudd och Ekstakusten var strategiskt viktiga områden. Längs kuststräckan har strider tidigare skett.

Enligt sägnen var det vid ett närliggande fiskeläge, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sin här den 22 juli år 1361. Atterdags invasion av Gotland ledde bland annat till slaget vid Visby, där närmare 1 800 gutar stupade,

Enligt sägnen var det här, i närheten av Skansudd vid Ekstakusten på Gotland, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sina truppen den 22 juli år 1361. Uppgifterna kommer från en författare på 1600-talet. Men några konkreta bevis för sägnen finns inte.

Gotland var danskt fram till freden i Brömsebro år 1645 då ön blev svensk. Men 1676 återtog ärkefienden Danmark Gotland.

Utanför Klintehamn, norr om Ekstakusten, ankrade den 28 april 1645 den danska flottan, som bland annat bestod av elva linjeskepp och som hade en styrka på cirka 1 500 man ombord.

Vid Klintehamn fanns en skans som hade anlagts under dansk tid, men som svenska trupper i hemlighet hade befäst med lättare artilleri. Svenskarna öppnade eld med sina kanoner mot danskarna, vilka besvarade elden. Dagen därefter landsteg 500 danska soldater under eldunderstöd från skeppen.

Men det gick illa. Danskarna avancerade inåt land. Ett antal strider och händelser ledde till att Gotland åter blev danskt fram till 1679.

Stora Nordiska kriget bröt ut i februari år 1700 och i takt med ryska krigsframgångar på Östersjön ökade åter hotet mot Gotland. Vid flera tillfällen inträffade ryska angrepp mot ön. Ett av angreppen skedde den 3 augusti 1715 då 350 man ur den ryska flottan, som var allierad med Danmark, gick iland Herrviken i Östergarn och plundrade.

Ritning över Kronvalls skans, med nio kanoner, från 1713. Platsen hade en militär funktion fram till år 2004.

Kronvalls skans anlades i juni 1713 av Hablinge och Hemse kompanier, som en del i försvaret mot ryska angrepp. Vid samma tid anlades ytterligare ett tjugotal skansar längs den gotländska kusten.

Skansarna ingick i ett system med strandvakter och vårdkasar, som i kombination med ringning i kyrkklockorna, varnade gutarna när fientliga skepp närmade sig.

Kronvalls skans är speciell i och med att platsen har en lång kontinuitet i försvaret av Gotland. På 1800-talet användes den av Gotlands nationalbeväring – som var en tidig variant av Hemvärnet. En intressant detalj är att piken, ett medeltida stångvapen som användes mot kavalleri, ingick i nationalbeväringens utrustning fram till 1867, då de ersattes med gevär.

Under första världskriget låg det en signalstation vid Skansudd.

Kulsprutevärn från 1900-talet vid Ekstakusten, några hundra meter söder om Skansudd och Kronvalls skans. Fotot är taget genom vindrutan.

I samband med andra världskrigets utbrott återanvändes många kustnära skansar som militära ställningar.

Norr och söder om Kronvalls skans finns flera skyttevärn av betong från 1900-talet, där kulsprutor en gång var riktade genom skottgluggarna mot havet.

Från 1970-talet och fram till 2004 användes Skansudden av Hemvärnet.

Nya runstensfynd utanför Bålsta

Två runstensfragment påträffades i början av juni i Övergran kyrka, mellan Bålsta och Enköping i Uppland. Fynden gjordes i sakristias vind i samband med renoveringsarbeten.

Text och foto: Jens Flyckt

Det handlar om två tidigare okända runstensfragment. De är 30-40 centimeter långa och inmurade i sakristians vindsvägg. De tycks komma från en och samma, sönderslagna runsten.

Det ena fragmentet består av en avhuggen slinga med sex runtecken.

Det ena nyfunna runstensfragmentet består av en kort, avhuggen runslinga. Texten verkar bestå av sex runtecken och ett skiljemärke.

Fragmenten har ännu inte undersökts av Riksantikvarieämbetets experter. Möjligen lyder det ena fragmentets text:

…n : hasti…

De fem sista runorna skulle kunna tolkas som personnamnet Håsten. Men detta är inte bekräftat.

Det andra fragmentet är svårare att tyda där det är inmurat. Dels är det delvis täckt av kalkbruk. På grund av ett enormt fågelbo som är över en meter högt är fragmentet svåråtkomligt och svårfotograferat.

Det andra runstensfragmentet, som verkar bestå av en böjd runslinga, är svårtolkat.

Seden att resa runstenar dog ut i början av 1100-talet. Vissa runstenar föll omkull och i glömska. Andra återanvändes, både som hela stenar och sönderslagna fragment, som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder och broar.

Så sent som i oktober 1964 återfanns en hel runsten, som var försvunnen sedan länge, i Övergrans kyrka. Den runstenen, som hade gått av på mitten, hade fraktats dit och medvetet använts som tröskelsten när vapenhusets dörröppning byggdes om år 1718.

Den runsten som i oktober 1964 påträffades under tröskeln i Övergran kyrka.

Fragmenten har med stor sannolikhet suttit inmurade i sakristians vägg sedan 1200-talet. Att de inte har påträffats fören nu beror delvis på att vinden saknar ingång. För att hantverkarna ska kunna komma in i den trånga vinden har ett hål sågats upp i spåntaket.

Övergrans kyrka i Uppland uppfördes på 1100-talet. I början av juni 2021 påträffades två runstensfragment i sakristians vindsvägg.

Stora delar av den aktuella stenväggen är täckt med två enorma fågelbon. Kanske finns det där bakom allt bråte som kajorna släpat in genom åren, ytterligare runstensfragment.

Sverigereportage återkommer till Övergrans sakristia och de upptäckta runstensfragmenten.

Medeltidsborgen Telge hus

Den brändes ner år 1436 – fogdeborgen Telge hus strax norr om Södertälje. Sedan 1500-talet är den en ruin – men en gång i tiden var platsen ett strategiskt maktcentrum.

Text och foto: Jens Flyckt

Borgruinen Telge hus ligger lika vackert som strategiskt beläget på Slottsholmen – en vattenomfluten plats i Linasundet vid inloppet till Mälaren, där medeltiden lämnat tydliga spår i den svarta jorden.

Telge hus låg strategiskt vid Linasundet, vid Mälarens inlopp.

Telge hus, som även har kallats Ragnhilds holme, anlades troligen på 1300-talet och brändes redan år 1436 i samband med ett uppror (Engelbreksfejden) mot unionskungen Erik av Pommern. Men fynd av förkolnade stockar under ruinens västra mur visar att det funnits träbyggnader på platsen innan borgen byggdes.

”Platsen kan ha varit befäst redan under vikingatiden eller tidigare” skriver Södertälje kommun i vårdplanen för Telge hus.

Från Telge hus, som första gången nämns inskrift på på 1400-talet då en riddare vid namn Jönis Rut skötte administrationen, drev kungens fogde in skatter från omkringliggande härader. Några historiska källor som anger Kungsholmen som plats för Telge hus är inte kända. Men sannolikt är det resterna av Telge hus som ligger där.

Omrörda och blottlagda kulturlager, med bland annat järnföremål och medeltida tegel, i sydslänten på den höjd som dominerar Kungsholmen, på vilken ruinen efter Telge hus ligger. Notera den bearbetade benbiten under tegelbitarna.

Upproret mellan åren 1434 och 1436, då dalkarlar bland annat brände Köpingshus och intog Västerås, leddes av frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson. Orsaken var (enkelt beskrivet) från början ett stort missnöje bland folket i Bergslagen, mot en fogde i Västerås. Folket vände sig till Erik av Pommern, med krav på att kungen skulle vidta åtgärder mot fogden. När ingenting hände övergick protesterna i våldsaktioner, vilka eskalerade till inbördeskrig och ledde till det så kallade Engelbreksupproret.

Bakgrunden till bränningen av Telge hus var att Engelbrekt hade lovat den tyska Hansan, men även andra viktiga handelsstäder, tullfrihet och fri tillgång till handeln i Mälaren. Detta uppskattade dock inte danskarna. Enligt traditionen ska fogden på Telge hus varit emot Engelbrekts löfte till tyskarna och istället beslagtagit ett tyskt handelsskepp. Det lär ha varit orsaken till att Engelbrekts närmaste män lät driva bort fogden Bengt Stensson och bränna ner Telge hus.

År 1445 försökte Engelbrekt öppna upp en kanal mellan Saltsjön och Mälaren, genom den plats där Södertälje idag ligger. Detta för att främja handeln och för att fullfölja löftet till Hansan om att slippa segla in i Mälaren via det danskkontrollerade Stockholm. Det skulle dröja flera hundra år innan Södertälje kanal blev verklighet.

Den ruin som ligger på Slottsholmen är resterna från den borg som återuppbyggdes år 1448, efter att den tidigare 1300-talsborgen hade bränts ner. I bildens övre, vänstra kant syns resterna av tornet.

Telge hus byggdes upp av den då nyinsatta kungen Karl Knutsson Bonde, ett par år efter branden. Men i takt med att 1400-talet led mot sitt slut så förlorade borgen allt mer av sin betydelse. Uppgifter från 1500-talets första hälft antyder att Telge hus då var en ruin.

Teglet till vänster i bild är en del i den valvrekonstruktion som gjordes år 2016, med syfte att ge besökare en inblick i hur Telge hus slagna tegelvalv kan ha sett ut. I bakgrunden syns den medeltida skalväggen med inslag av medeltida tegel.

Flera arkeologiska undersökningar har gjorts vid Telge hus, vilka inte enbart har gett ett rikt fyndmaterial som armborstpilar, knivar och delar av ringbrynjor, utan även kunskap om den medeltida borgens planlösning.

Man vet att borgen hade ett rektangulärt torn, två rum och en hall med slaget tegeltak. Dagens ruin är resterna av källarvåningen, i gråsten, från den borg som återuppbyggdes år 1448. Man tror att borgens övre våningar bestod av murat tegel.

Plan över Telge hus ruin av arkeologen Bengt Söderberg, som undersökte platsen år 1937.

2016 restaurerades ruinen. Då murades en mindre del tegelvalv upp, för att illustrera hur de medeltida valven kan ha sett ut.

Slottsholmen är på grund av landhöjningen idag betydligt större än på medeltiden. Det har genom åren funnits olika uppfattningar om hur platsen såg ut på medeltiden. Idag är uppfattningen att Slottsholmen var en vattenomfluten ö.

Terrängen runt ruinen är präglad av terrasseringar och andra spår av medeltida verksamheter. I söder syns rester av den jordvall som på medeltiden var en del i borgens försvarsanläggning.

Delar av den jordvall som på medeltiden troligen omgav Telge hus. Vallen tros ha haft en träpallisad.

Arkeologerna har även hittat rester av en tegelugn och ett hovslageri på platsen.

Cirka 50 meter norr om ruinen finns ett upphöjt område med stenmaterial. Platsen låg sannolikt under vatten på 1400-talet, men kan enligt Riksantikvarieämbetet ändå ha med Telge hus att göra. Vad anläggningens haft för funktion är inte känt.

Upphöjningen med stensättning på Slottsholmen norra del.

Åren 1999 – 2002 undersökte arkeologistudenter från Södertörns högskola bottnen runt Slottsholmen. Då upptäcktes bland annat en pålspärr, rester av en hamnanläggning och en tio meter lång, klinkbyggd träbåt från 1400-talet. Det är den äldsta klinkbyggda båt som påträffats i Mälaren.

Även ett rikt, medeltida kulturlager hittades på bottnen.

Några meter ut från stranden nedanför Telge hus har arkeologerna bland annat hittat rester efter en hamnanläggning och en klinkbyggd båt från 1400-talet.

Förstörelsen av Telge hus upphörde inte på medeltiden. Ruinen har i modern tid vandaliserats vid ett flertal tillfällen. Så sent som 2016 skrev Länstidningen om att besökare bröt loss sten ur ruinens väggar. Av stenarna byggde besökare grillplatser inne i ruinen.

Hela Slottsholmen, med ruinen, terrasserngar, kulturlager, de intilliggande bottnarna, båtlämningen, hamnanläggning etcetera, är en lagskyddad fornlämning.

En forntida väg över en forntida sjö


Det är en tidig sommarmorgon några århundraden före Kristi födelse någonstans i Uppland. Över en grund sjö, som omgärdas av täta vassar och alkärr, kommer någon gåendes i dimman.
Personen följer en smal vägbank i vattnet, som längre ut på sjön övergår till en pålad spång och som sedan försvinner upp på den andra stranden
.

Text och foto: Jens Flyckt

Mer än tvåtusen år senare har landhöjningen och flera dikesföretag förvandlat sjön till åkermark. Men så sent som på 1800-talet rodde folk över sjön under vårarna. I området har flera stockbåtar påträffats.

Det var i den här sortens miljö – en näringsrik slättsjö med täta vassbälten, näckrosor, omgivande alskog och syrefattiga dybottnar, som den förmodade vägbanken anlades för närmare tvåtusen år sedan.

Kvar i en skogsdunge finns en cirka 40 meter lång, två meter bred och en halvmeter hög vägbank – som för cirka tvåtusen år sedan anlades över sjön.
Det är en anonym lämning som delvis är övervuxen av träd och buskar och därför svår att se, även under vinterhalvåret.

Det råder delade meningar om lämningens funktion. Ansvariga myndigheter gör en helt annan tolkning. Sverigereportage har valt att berätta om denna lämning utifrån markägarens (bondens) teori – om att det är en vägbank. Men det finns som sagt andra uppfattningar i frågan.

Banken löper nästan spikrakt ut från en större åkerholme och ut i en skogsdunge som för tvåtusen år sedan var botten i en grund och näringsrik sjö. Den är anlagd på den plats där det forntida sundet var som smalast.

Från söder utgår vägbanken från en berghäll nedanför en stor åkerholme, som i sydväst avgränsades av ett smalt sund.

Mot norr slutar banken tvärt vid åkerkanten. Resten är sannolikt bortodlad.
Den är inte undersökt. Att det verkligen är en vägbank är en tolkning som dels bygger på anläggningens karaktär, placering och de fynd som bondens gjort i den intilliggande åkern.

Bonden som äger och brukar marken är intresserad av arkeologi. Han berättar att det i åkern, i vägbankens riktning, genom åren kommit upp mängder av sten, som han menar är rester från den bortodlade vägbanken.

Banken, som ligger i strandkanten på den nivå (14 meter över havet) som sjön hade under äldre järnålder, är dessutom anlagd på den plats där det forntida sundet är som smalast.

I denna sträckning förmodas vägbanken ha legat. Bonden som brukar marken har hittat mängder av sten i torvjorden, vilka han tror kommer från den bortodlade vägbanken.

Det stenmaterial som bonden berättar om kan bara hamnat där med hjälp av människohänder. Eftersom stenmaterialet ligger på och i torven, som bildades av multnade växtdelar och annat organiskt material efter den senaste inlandsisen, så kan morän uteslutas. I övrigt finns ingen sten i dessa torvjordar – som alltså är en gammal dybotten som omvandlats till torv.

Morän är en jordart som består av blandat material, från lerpartiklarna och upp till stenblocks storlek. Morän bildas när inlandsis/glaciär rör sig och skrapar loss material från berggrunden.

Cirka tvåtusen år gamla växtdelar från bland annat bland annat bladvass. Bilden togs i samband med den arkeologiska undersökning som gjordes i området för några år sedan, efter att bonden hade gjort ett marinarkeologiskt fynd.

För några år sedan gjordes ett märkligt marinarkeologiskt fynd några hundra meter från banken. Sverigereportage återkommer om detta fynd i ett senare reportage.

I samband med den arkeologiska undersökning av fyndplatsen kom det fram stora mängder bevarat organisk material, som trädstammar och växtdelar från bland annat bladvass, i schakten. Dessa rester är en tidskapsel som berättar hur sjön såg ut.

Det finns även så kallad papplera i torven. Denna lera, som när den är torr skivar sig som sidor i en bok, bildas syrefattiga och stillastående vattendrag.

Därför går det med ganska stor säkerhet att beskriva miljön i den forntida sjön, vars dybottnade stränder bestod av täta vassar, täta alsnår och med en växtlighet som påminner om dagens vegetationsrika fågelsjöar, som Hornborgarsjön och Tåkern.

Hornborgarsjön i Västergötland.

För några år sedan registrerades den förmodade vägbanken i fornlämningsregistret. Men ansvariga myndigheter gör här en helt annan tolkning av lämningens funktion. Enligt fornlämningsregistret är detta en stensträng. Eller som det står i den antikvariska rapporten, eventuellt en hägnad för forntida våtmarksslåtter.

”I det här fallet förefaller det troligast att den har inhägnat en äng för våtmarksslåtter” står det i arkeologiska rapporten.

Men det är en tolkning som ställer fler frågor än den ger svar. Varför forntidens människor skulle lagt stora resurser på att bygga en överdimensionerad bank i vattnet, när den mjuka, dyiga bottnen gör det lätt att sticka ner störar och bygga en inhägnad, är en fråga.

En annan frågeställning handlar om den utpekade miljöns, det vill säga grund vassvik med dybotten, lämplighet som slåtteräng? Det var en miljö där det växte mer vass än ätbara örter och som dessutom var växtplats för flera giftiga växter, som sprängört.

Om det nu är en inhägnadsvall för våtmarksslåtter så måste man även ställa sig frågan varför det på platsen inte finns några andra spår av denna inhägnad- varken ovan mark eller i åkerns torvjord?

Typisk stensträng från äldre järnålder i östra Uppland, i detta fall strax utanför Norrtälje stad.

Stensträngar, som enkelt beskrivet består av stenrader från raserade, kallmurade hägnadsmurar, är i regel agrara lämningar – det vill säga lämningar från jordbruksverksamhet. Men på vissa platser kan de även haft symbolisk betydelse.

Stensträngar dateras i regel till järnålder och är vanliga i bland annat östra Uppland.
De ingår ofta i kilometerlånga system. På den intilliggande åkerholmen (vid banken) som vid övergången mellan bronsålder och äldre järnålder var en ö, finns flera bevarade stensträngar.

Det finns konstruktionsmässigt inte någon likhet mellan stensträngarna på åkerholmen och den 40 meter långa banken.

Stensträngarna består av meterstora stenar i relativt glesa rader på fast morän.

Banken består av en jämnbred, rak kropp som byggts upp med stenar i storlek 30-50 centimeter och stora mängder grus. Den är byggd på dyig sjöbotten, vilket förutsätter ett komplicerat och tidskrävande grundarbete..

Höjdmässigt skiljer det närmare tio meter mellan den förmodade vägbanken och stensträngarna på den intilliggande åkerholmen. Men mycket tyder på att de är samtida.

Mot norr är banken bortodlad och slutar tvärt med ett relativt tydligt snitt. Det blå strecket markerar den ungefärliga sjöbottennivån, på vilken banken är anlagd. Det röda strecket visar profilen och de gula strecken höjden i längdriktningen.

Vägbanken är en avancerad konstruktion som krävde kunskap och erfarenhet för att anlägga, inte minst för att stabilisera de tunga massorna på den mjuka sjöbottnen. Sannolikt är den uppbyggd på samma principer som de vikingatida broarna, som ofta nämns i runstenarnas texter. Men denna förmodade vägbank kan vara upp till tusen år äldre än vikingatiden.

Den eller de personer som anlade banken i en avlägsen forntid anlade först en rustbädd, en grundförstärkningsmetod med ris, grenar och virke på bottnen som massorna sedan lades på. Samma metod används än idag vid vägbyggen, dock med andra material. Trots att den anlades på ett ytterst instabilt underlag, så har den tunga vägbanken legat stilla under de årtusenden som gått.

Bitvis är den förmodade vägbanken, som ligger på bottnen av en sedan länge försvunnen sjö, kraftigt övertorvad – det vill säga täckt med jord.

Kanske var det så här de första anlagda vägarna såg ut, enkla smala bankar över marker och vatten som var besvärliga eller omöjliga att korsa till fots. Sannolikt fanns den här typen av vägbankar lite varstans i landskapen.

Gabriel Cronstedt föll för vådaskot

Den 24 maj år 1921 dödades friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt av ett vådaskott från en kulspruta vid Bögs gård på Järvafältet, strax norr om Stockholm.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är idag hundra år sedan olyckan skedde. På platsen, som ligger vackert belägen bland hagar och järnåldersgravar på det tidigare övningsfältet, är en minnessten rest.

Det vilar ett sorgligt skimmer över Gabriel Cronstedt, han som överlevde ett krig men dog i samband med en övning hemma Sverige.
Han blev fänrik i februari 1918 vid Kungliga Svea Livgarde, en tjänst som han hade i drygt två månader. Samma år begav han sig till Finnland för att strida med skyddskårerna i det finska frihetskrigets/inbördeskriget mot rödgardisterna i det röda gardet.

I Finland ingick han bland annat i svenska brigaden som kompani- och bataljonschef. Han tjänstgjorde vid offensiven mot Viborg, som ägde rum mellan den 23 och 29 april 1918, och för sina insatser i striderna fick han ett skriftligt erkännande av general Mannerheim. Erkännandet telegraferade Mannerheim personligen till sekundchefen vid Kungliga Svea Livgarde.

Cronstedt återinträdde som löjtnant vid Kungliga Svea Livgarde i oktober 1920. En vårdag drygt två år senare föll han alltså av ett vådaskott från en svensk kulspruta vid Bögs gård, som ingick i Järvafältet som då var militärt övningsområde.

Det tänds fortfarande ljus och marschaller vid Gabriel Cronstedts minnessten som står vid Bögs gård, som är en del av Järvafältet, strax norr om Stockholm.

För att hedra sin kamrat och kolega reste Kungliga Svea Livgardets officerskår minnesstenen på olycksplatsen, två månader efter vådaskottet.

På minnesstenen står det skrivet:

”LÖJTNANTEN VID KUNGL SVEA LIVGARDE FRIH GABRIEL CRONSTEDT FÖLL HÄR FÖR VÅDASKOTT DEN 24 MAJ 1921. KUNGL SVEA LIVGARDES OFFICERSKÅR RESTE STENEN”

Stenens bergart, textens typsnitt och ristningens djup gör att den är svårfotograferad. Men texten är imålad. Med undantag från någon enstaka, närgången slånbuske är platsen öppen och sikten fri. När Sverigereportage var på platsen, i början av mars i år, hade någon ställt en marschall intill minnesstenen.

När det här reportaget publiceras är det på dagen hundra år sedan vådaskottet vid Bögs gård, då friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt dödades av ett vådaskott från en kulspruta.

Kungliga Svea Livgarde var ett infanteriförband med anor från Gustav Vasas livvakt år 1521, som 1523 fick namnet Kungliga Majestäts drabanter. Gardet var delaktigt i många av Sveriges största slag, som slaget vid Lützen 1632, Tåget över Bält 1658 och slaget vid Narva 1700. Fram till år 2000, då Kungliga Svea Livgarde blev Livgardet, var det världens näst äldsta förbandet i världen.

Ortnamnet Bög är gammalt och kommer från verbet böja. Det kan även syfta på båge. Sannolikt syftar namnet på att vägen gör en kraftig sväng vid gården.

Handbok för huggare

Om böcker som fallit i glömska handlar en artikelserie som Sverigereportage nu inleder. Först ut är ”Handbok för huggare”, ett häfte från 1943 om allt som dåtidens skogshuggare skulle veta om klyvyxor, barkspadar och skogssågar – i en tid då skogsarbetet skedde för hand och timret kördes ut med häst.

Text och foto: Jens Flyckt

Boktips. Det var Kungliga Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning och föreningen Skogsarbetaren, i samarbete med Sandvikens Jernverks AB och Svensk filmindustri, som 1943 gav ut Handbok för huggare, som består av 111 rikt illustrerade sidor.

Handbok för huggare, som gavs ut i 105 000 exemplar mellan åren 1943 och 1953, är idag en raritet.

Syften med handboken var att förbättra skötseln av handredskap, som till exempel handsågar, släggyxor, klyvyxor, lyftsaxsar och slipstenar. Men framför allt handlade det om att effektivisera det tunga skogsarbetet, öka resultatet och möta den växande konkurrensen. Det hela var ingen slump utan grundades på 1940-talets noggranna effektivitetsberäkningar.

1940-talets ökade krav på redskapsvård handlade i grunden om att öka skogsarbetarnas arbetstakt.

Arbetet i skogen var hårt och farligt. I början av 1940-talet skedde fortfarande skogsarbetet för hand. Stora träd fälldes med tvåmans sticksåg eller skogssvans. Barkning, vilket i många år var ett krav för att timret skulle få flottas på älvar och andra vattendrag, gjordes med barkspade. Stockarna lastades för hand.

Idag är det nog få personer som kan förstå hur utsatt och krävande arbetet, som skedde på ackord, var. Särskilt under de kalla och snörika krigsåren på 1940-talet var förhållandena svåra.

Hur man inte ska behandla yxor. Teckningar av Sture Rosengren.

En yxa som tog fel kunde få fatala konsekvenser – särskilt med tanke på att avverkningarna skedde i väglöst land, långt bort från sjukstugor och lasarett. Monotona rörelser, hemska arbetsställningar, blöta kläder och kyla gjorde att skogshuggarna tidigt drabbades av förslitningsskador. Skyddsutrustning som hjälm och vattenavvisande sågkläder var ännu inte påtänkta.

Skogshuggarens arbetsmiljö på 1940-talet.

Författaren och illustratören, civiljägmästaren Sture Rosengren, upprepar vikten av att jobba säkert, vilket illustreras med skämtteckningar och skogsarbetare med kryckor. Handboken har även ett litet kapitel om vilka första förband skogshuggaren skulle ha med sig.

Yxtyper, yxskaft, yxvikter och vikten av att inte hugga sig själv i ben och fötter.

Från 1800-talets sista årtionden och fram till 1900-talets första hälft hände väldigt mycket inom svenskt skogsbruk – inte minst när det gällde statens kontroll över det svenska guldet – skogen.

De första motorsågarna kom i början av 1900-talet, men var så tunga och otympliga att de krävde två man för att använda dem. 1916 godkändes patentet på Sector trädfällningsmaskin, en svensk uppfinning och ett första försök att mekanisera själva fällningsmomentet. 1929 lanserade tysken Andreas Stihl den första enhandsmotorsågen – som vägde 46 kilo.

Den första svenska enmansmotorsågen var Be-Bo, som vägde 20 kilo, kom 1949. År 1958 tillverkade Husqvarna Vapenfabrik AB hundra exemplar av sin första motorsågsmodell – Alaska. Den efterföljdes av modell A90, som vägde 11 kilo. Därmed var motorsågarna tillräckligt lätta för att klara av kvistningen av fällda träd, ett arbete som i tusentals år hade utförts med yxa.

Arbetshästar, som i urminnes tider hade dragit ut timmmerlass från skogen vintertid, började ersättas av maskiner efter andra världskriget. Vägnätet byggdes ut och flottningen av timret ersattes med vägtransporter.

Innan motorsågar började användas inom skogsbruket var det sågning för hand som gällde.

År 1953, då den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut, utfördes fortfarande mycket av skogsarbetet manuellt. Men nya tider väntade strax bortom skogsbrynen.

1950 gick det åt 1,4 dagsverken för att avverka 1 kubikmeter virke, en siffra som skulle komma att rationaliseras med hela 5,5 procent per år fram till 1990.
Det var i denna brytningstid, mellan det gamla och nya, som den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut.

En stor del av Handbok för huggare ägnas åt yxor.

Många av de redskap som beskrivs i Handbok för huggare hittar man idag enbart i hembygdsföreningarnas samlingar och minnenas arkiv. Hur man slipar och vårdar en skogssvans är en kunskap som ytterst personer idag besitter. Och hur olika yxor ska slipas, beroende på modeller och årstider, är en kunskap som i stort har gått förlorad. Men helt bortglömd är inte kunskapen. Inom vissa traditionella yrkesgrupper, som timmermän, är delar av denna kunskap fortfarande i bruk.

Det första kapitlet heter ”skärpning av eggredskap” och handlar om slipning av filar, sågar, yxor och andra redskap för timmerskigen.

”All skärpning , vare sig den sker med fil, slipsten, slipskiva eller bryne, bör så länge arbetstrycket är stadigt nog, ske mot eggen för att undvika grader och ojämnheter” står det i det inledande kapitlet.

Filning av svansar och andra sågar beskrivs med en närmast vetenskaplig detaljrikedom.

”Och så är det slut på den här handboken. Har du läst igenom den? Har du hittat något av värde för ditt fortsatta arbete? Om du att tycker något är fel, läs då om det igen, praktisera det och diskutera med Dina kamrater ” avslutar Sture Rosengren.

Handbok för huggare gavs ut i 105 000 exemplar. Idag är den en raritet med stort samlarvärde. Ibland dyker den upp hos antikvariat och på auktionssajter på nätet. Beroende på skick och upplaga brukar priserna kunna skena väg. Även slitna exemplar i sen upplaga kan kosta upp till 1 500 – 2 000 kronor.

Hamnen och fartyget som försvann

Det är den 15 januari 2010. Vid hamnen i Norrtälje ligger det Tongaflaggade lastfartyget M/V ANDA och lossar rostiga järntackor.
Elva år senare är hamnen förvandlad till en ny stadsdel med bostäder och ANDA är ett skeppsvrak på Svarta havets botten.

Text och foto: Jens Flyckt

År 2022 fyller Norrtälje stad 400 år. Redan under bronsåldern bodde det människor i området runt Norrtäljeåns strömmande utlopp – där den stad som Gustav II Adolf gav stadsrättigheter till år 1622, idag ligger. Hamnen, som även var ett industriområde med järnvägsförbindelse, var i århundraden stadens centralpunkt.

Norrtälje hamn i januari 2010. Lastfartyget M/V ANDA lossar rostiga järntackor. Sju år senare förliste hon. Längre ner i reportaget finns en bild från samma vy idag.

Norrtäljebon Ronny Eriksson minns en levande hamn med lastfartyg, fiskebåtar och finlandsfärjor – en spännande plats där stadens grabbar köpte vodka av sovjetiska sjömän.

-När jag var i 10-årsåldern tyckte jag att det var spännande att hålla till nere i hamnen när finlandsfärjorna kom och gick. Jag bodde i närheten så det var nära att cykla ner dit. Det var där mitt intresse för fartyg grundades, säger Ronny Eriksson och fortsätter:

Norrtäljebon Ronny Eriksson har ett stort fartygsintresse och jobbade i sin ungdom en kort tid på sjön.

-Senare, runt 1980 när jag var i 16-17-åldern, köpte jag vodka av besättningar på de polska och sovjetiska fartygen. Besättningarna var hela tiden övervakade. De stod vid skeppens relingar. Sade man ”vodka” och inga sovjetiska befäl var i närheten så räckte de fram flaskor. Vi fick vodka och besättningarna fick västvaluta, säger Ronny Eriksson.

Den låga tegelbyggnaden i bildens vänstra ovankant är den gamla färjeterminalen, som ska rivas.

En ny epok i Norrtälje inleddes med ålandsfärjor på 1960-talet. Fortfarande finns det gamla terminalhuset kvar, men det ska rivas.

Ronny Eriksson berättar att de första färjefartygen hette Nordia, Botnia och Skandia.

-Dom två sista fartygen som gick när Silja Line lade ner trafiken 1976 hette Svea Regina och Aallotar. Den sistnämnda såldes till Polferries och sattes i trafik mellan Nynäshamn och Gdansk under namnet Rogalin. Sedan gjordes ett försök sommaren 1980 med en färja mellan Norrtälje och Mariehamn. Några kända affärsmän i Norrtälje bildade ett bolag under namnet Telje Line och chartrade ett danskt fartyg som hette Dana Gloria, säger Ronny Eriksson.

Han berättar att ett sista försök att behålla färjetrafiken till Åland gjordes i slutet av 1980-talet, med snabbgående katamaraner.

-Flying Cats hette rederiet. Men det blev ingen succé, säger Ronny Eriksson.

Norrtälje hamn 2021. Bilden är tagen från samma plats som bilden på lastfartyget ANDA längst upp i reportaget. Den gamla hamnen och dess gråa silos, som enligt Stockholm Läns Museum hade ett kulturhistoriskt värde, är borta. Den enda som återstår från 2010 är lyktstolpen strax under kranen, i bildens högerkant.

Sedan mitten av 1900-talet var de väldiga betongsilosarna, där spannmål förvarades, Norrtäljes mest kända landmärken. Silosarna är rivna och nästan allt från den gamla hamnmiljön, med undantag från någon lyktstolpe, är det mesta borta eller kommer försvinna. Istället växer stadsdel Norrtälje Hamn fram.

Det 44 meter långa och 8 meter breda ångfartyget S/S Norrtelje. Hon byggdes år 1900 på Stockholmsvarvet William Lindbergs Verkstads- och Varfs AB och kostade då 225 000 kronor. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje. Källa: faktaomfartyg.se.

Kvar är den K-märkta ångbåten S/S Norrtelje som byggdes år 1900 och som trafikerade sträckan Stockholm – Furusund – Norrtälje. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje och är sedan många år en resturangbåt.

Östra silon från 1975 under rivning i Norrtälje hamn. Inför rivningen av hamnen och bygget av den nya stadsdelen, Norrtälje Hamn, gjorde Stockholms Läns Museum en kulturhistorisk dokumentation över området. Museet klassade Norrtäljes silosarna som kulturhistoriskt värdefulla, då den typen av miljöer blir allt mer sällsynta. Numera står två höghus med lägenheter på platsen.

När omvandlingen av hamnområdet, som är Norrtälje kommuns hitintills största stadsutvecklingsprojekt, är klar kommer det rymma närmare 2 000 nya bostäder. Byggnationen beräknas ta femton år och vara klart runt 2030. År 2018 stod det första kvarteret klart för inflyttning.

”Norrtälje Hamn är en levande stadsdel som har dynamik, puls och hjärta med en mångfald av människor, aktiviteter och trevliga platser. Här ska boende känna sig trygga och besökare välkomna. Här ska det byggas parker, torg, kajstråk och mängder av ytor för handel, rekreation, service och kultur” skriver Norrtälje kommun om Norrtälje Hamns stadsmiljö.

År 2021.Numera är silosarna i hamnområdet borta och stadsdelen Norrtälje Hamns två höghus är stadens nya landmärken.

Om hamnen har utvecklats till det bättre, enligt många Norrtäljebor, så gick det värre för det 95 meter långa lastfartyget M/V ANDA, som byggdes i Tyskland 1981.

Drygt sju år efter den där januaridagen, då hon låg vid Norrtälje hamn för lossning, var hon trots varningar om hög sjö på väg ut på Svarta havet.
Den 29 juli 2017 fick ANDA problem, sannolikt slagsida, och förliste i stormen utanför kuststaden Sevastopol på Krimhalvön sydliga spets, enligt wrecksite.eu och en.portnews.ru.

Av besättningen på nio man räddades åtta personer. Den nionde besättningsmannen försvann med M/V ANDA ner i djupet.


Två gammelgäddor på grunt vatten

Två mörka skuggor kommer sakta glidandes in på den grunda dybottnen. Solen speglar i vattnet, där några gula svärdsliljors gröna blad börjar titta upp ur sin vinterdvala.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är två gäddor, en hona och en hane. Hur mycket de väger är svårt att avgöra. Men den stora gäddan, som är en hona, är stor – över en meter lång. Hanen ser betydligt mindre ut, trots att även han är stor.

Stundtals rör de sig på så grunt vatten att deras ryggfenor sticker upp ur utan.

Det är gäddlek då gäddan lägger sin rom på översvämmade stränder.
De båda gäddorna står stilla för en stund, i soldiset mellan ytan och bottnen, sedan exploderar vattnet och de är borta.

Fattigbössan i Vaxholm

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.