Infrusen gädda kvävdes av gös

Knivstabon Eric Svensson gjorde nyligen en makaber upptäckt när han åkte långfärdsskridskor. I den klara sjöisen låg en stor gädda som hade försökt svälja en allt för stor gös.

Foto: Eric Svensson
Text: Jens Flyckt

Det var när Eric Svensson åkte långskridskor på sjön Valloxen i Knivsta, tillsammans med sin son, dotter och deras respektive, som han fick syn på gäddan i isen.

-Jag har aldrig sett något liknande tidigare. Tidigare har jag bara sett mindre betesfisk som fastnat i isen. Detta var något som fascinerade mig och familjen mycket. Vi blev som tagna över vad vi såg, säger Eric Svensson.

Den infrusna gäddan, med en stor gös i käften, som Knivstabon Eric Svensson nyligen fotograferade.

Under söndagen publicerade han bilden i en lokal grupp på Facebook – där han har fått mycket beröm för bilden. Många kallar den för årets naturbild. Inlägget har i skrivandets stund fått 538 likes och 48 kommentarer.

”Sista måltiden för denna stora gäddan som har en stor gös i sin ”käft”. Den som gapar efter mycket…” skriver Eric Svensson i sitt inlägg.

Av hans bilder att döma har gäddan försökt äta upp gösen. Men gösen var för stor. På grund av att gäddan har en nåldyna med inåtriktade tänder i under- och överkäften, så satt gösen fast och gäddan dog. Av en tillfällighet frös den sedan fast i den klara sjöisen.

Eric Svensson säger att han aldrig varit med om något liknande tidigare.

Eric Svensson säger att gäddan låg en bit ner i isen och att dess vikt därför var svår att avgöra. Men han uppskattar vikten till 5-6 kilo.

-Jag lär nog aldrig få se något liknande igen, säger Eric Svensson.

Minnet av Sumpadoria

En av de märkligaste båtar som någonsin trafikerat svenska farvatten. Hjulångaren SS Sumpadoria af Lesjöfors fraktade under 70 års tid järnvaror, matvaror, folk och virke via ett nät av farleder och järnvägar i syd/östra Värmland.

Text Jens Flyckt
Fotograf okänd. Bilder från Tekniska museet
/Public Domain
Järnvägsmuseet Public Domain
Järnvägsmuseet, KG, Widborgh, Public Domain

En klinkbyggd, pråmliknande skapelse, med låga bord, hög skorsten och dubbla skovelhjul som sakta puffar fram på älven. Det sägs att den 11,7 meter långa och 2,45 meter breda hjulångaren Sumpadoria var så grundgående att hon kunde gå i daggvått gräs.

Det är sommar någon gång under 1800-talets sista årtionde. Sumpadoria ligger vid hemmastranden. Kanske väntar hon och mannarna på en ny last. Det ryker ur skorstenen och väser säkert från ångmaskinen. På säkert avstånd betraktar en ko den märkliga tingesten.

Sumpadoria byggdes år 1860 vid Lesjöfors bruk som en grundgående fraktbåt. Konstruktionen var anpassad för att hon skulle kunna ta sig fram med tung last på grunda vattendrag i syd/östra Värmland.

Från 1830 utvecklades en invecklad transportled av vattenvägar, landvägar och små bruksjärnvägar som förband bruksorter mellan Kristinehamn med Vänern. Sumpadoria var en länk i denna transportled. Blockenhus och Stjärnfors var två bruksorter som Sumpadoria kontinuerligt lade till vid för lastning och lossning.

Lesjöfors bruk i slutet av 1800-talet. Bruket har anor från tidigt 1600-tal och under 1900-talets första hälft betraktades Lesjöfors som ett idealsamhälle. På det gamla bruksonrådet är idag bland annat fjädertillverkaren Lesjöfors AB verksamt.

För att kunna frakta större kvantiteter, bland annat stångjärn, tackjärn och spik, byggdes fem lastekor. Med dessa lastekor, som var mindre pråmar av trä, drog hon sin last upp och ner för Lesjöforsälven och intilliggande vattendrag.

En av de fem lastekor, som bland annat lastades med tackjärn, som Sumpadoria drog genom Lesjöforsälven. Bilden är tagen vid Lesjöfors hamn och järnväg.

Sumpadoria är för länge sedan borta. Men tack en handfull bilder som tillhör Tekniska museet finns minnet av henne kvar. Men det är anonyma bilder utan närmare förklaring.

Den mesta informationen om denna udda båt är bortglömd. Det är till exempel oklart vilken sorts maskin som satt i henne. Men att det rörde sig tom någon form av ångmaskin är experterna ense om.

Det är tack vare värmländska lokalhistoriker, som grävt i arkiven och intervjuat personer som var med när det begav sig i början av 1900-talet, som denna båts historia är känd idag. En bok där Sumpadoria finns omnämnd i, är ”Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870” av Egil Akre och Martin Jansson.

Det sägs att Sumpadoria var väldigt långsam, varför lokalbefolkningen jämförde henne med en loppa som simmar i tjära. Men med tanke på de laster av bland annat stångjärn, som finns dokumenterade, tycks hon ha varit enormt stark. Ögonvittnen berättar att hon var svårmanuvrerad och ställde höga krav på hennes skeppare.

Sumpadorias maskinrum utgjordes av en överbyggnad av trä med plåttak.

Det är som utomstående lätt att skratta åt denna märklig båt, som idag ser ytterst primitiv ut. Men på sin tid var hon allt annat än primitiv – snarare ett tekniskt under som inte enbart möjliggjorde brukens tillväxt, utan även en viktig transportmöjlighet för vanligt folk.

”Då tog en eka och rodde till älvmynninga å pass på båten (Sumpadoria reds. anm.) Å så tog di länken å sätt fast i den sist pråmen å tog eka på släp. Mång gånger kunn en hinn och handel menas di laste, annars feck en ju ro hem med mä eka” berättar en röst i boken Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870.

Dokumenterade berättelser vittnar även om att Sumpadoria spelade en viktig roll i leveranser av livsmedel. Närmare 900 ton livsmedel ska hon enligt uppgift ha fraktat genom åren. I snitt ska hon ha fraktat 6,9 ton varor per år från Lesjöfors bruk per år, enligt brukets anteckningar.

En av många hamnar i det system av sjövägar och vattenvägar som från 1830-talet talet växte fram i öst/västra Värmland. Det var i denna typ av värmländsk bruksmiljö, där transporleder på vatten och korta bruksjärnvägar möttes, som Sumpadoria verkade i. Notera ångslupen. Bilden är tagen i hamnen vid Gammelkroppa som var en del av Kroppa järnväg Sjöbanan 1857 – 1874.

Sumpadoria är därför inte enbart värmlandshistoria i allmänhet. Hon är även gruvhistoria, brukshustoria, sjöfartshistoria, fartygshistoria, järnvägshistoria, väghistoria och inte minst folklivhistoria.

Under de 70 år som Sumpadoria var i drift hade hon två skeppare. Det var Gustaf Ångström, som beskrevs som en skogsmänniska och vars tjänst senare övertogs av hans son. Tillsammans ska de ha tjänstgjort 50 respektive 32 år ombord på Sumpadoria.

I takt med att det nya århundrandet framskred och nya transportvägar på land öppnade, bland annat järnvägen Inlandsbanan , förlorade Sumpadoria sin betydelse. De sista årtiondena transporterade hon trävaror.

1930 var det slut och Sumpadoria försvann in i den dimma som alla fartyg och båtar tids nog seglar in i. Men innan hon försvann fick hon en under en kort period en ny uppgift.

Med feststämning och lövutsmyckat däck, lik en åldring som avtackas efter ett ett långt arbetsliv, fick hon slutligen göra utflykter med ortsbefolkningen som passagerare på sjön Bredreven. Där tuffade hon fram under sommarkvällarna utan den enorma last av järnvaror som hon hade släpat på i 70 år.

Under de 70 år som Sumpadoria trafikerade vattendrag insyd/östra hade hon två skeppare, som inte enbart navigerade henne i trånga och grunda vatten, utan även såg till att hennes panna tändes på mornarna.

Det fanns röster som förespråkade att den märkliga Sumpadoria skulle bevaras till eftervärlden som ett minne över den värmländska brukstraditionen – men så blev det inte.

Frötuna kyrkas mörka hemlighet

Att gå genom Frötuna kyrkas medeltida stiglucka är att färdas tillbaka i tiden – särskilt när decembersolen går ner och silhuetten av långhuset tonar upp dig. Intrycket blir särskilt starkt med vetskapen om att det finns gravar intill stigluckan – strax utanför den norra kyrkogårdsmuren.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax utanför Norrtälje stad, som år 2022 fyller 400 år, ligger Frötuna kyrka på en höjd intill Kyrksjön. Det är en praktfull byggnad i gråsten från sent 1100-tal, som troligen byggdes på en kultplats – helgad till den hedniska guden Frö.

En decemberkväll vid Frötuna kyrka anno 2021. Stigluckan av tegel är från medeltiden. Strax intill stigluckan, intill muren till höger i bilden, ruvar jorden på hemligheter. Där, utanför den kyrkliga gemenskapen, finns gravar som grävdes sönder sommaren 2008. Dessa gravar sträcker sig sannolikt fram till stigluckan.

Genom århundradena har kyrkan genomgått åtskilliga om- och nybyggnationer. Många spår finns kvar av den äldst kyrkbyggnaden.

Kyrkan har flera bevarade medeltida konstruktioner som utmärker sig. Dit hör bland annat ett unikt konstruerat stjärnvalv med breda ribbor från 1400-talet. I den norra muren finns en välbevarad medeltida stiglucka i slaget tegel.

Som med många andra medeltida kyrkor är jorden full med arkeologiska lämningar – från gångna tidevarv då livet var hårt – särskilt för de svaga.

Ur schaktkanten knappt en meter utanför Frötuna kyrkas norra kyrkogårdsmur, intill den medeltida stigluckan, ramlade lårben och andra mänskliga kvarlevor ut ur jorden efter grävmaskinens framfart. De döda tycks ha placerats i en nord/sydlig riktning – med huvudena mot den norra murens fundament.

År 2008 grävdes flera schakt, ett stort och ett mindre, strax utanför den norra kyrkogårdsmuren i samband med ett husbygge, som länsstyrelsen hade gett tillstånd till. Schaktningen gjordes några meter från muren och stigluckan. Ingen arkeolog var närvarande.

Undertecknad stannade av en tillfällighet vid kyrkans parkering och såg på långt avstånd att grävarbetet hade skett i påtagligt kulturpåverkad jord. Nedanför schaktkanten låg bland annat mänskliga kvarlevor.

Förutom lårben, vadben och skenben från minst två individer var några revben, bitar av ett bäckenben synligt. Benmaterialet var i varierande skick – från välbevarat till pulveriserat. Även kalkbruk, spikar, keramik och lerklining låg synligt. Ett oxiderat, halvmåneformat kisthandtag med små smidda öglor i ändarna, stack fram i den raserade jorden.

Kyrkogårdsmuren byggdes om år 1805, enligt Riksantikvarieämbetet, och ersatte en medeltida mur. Sannolikt följer den nutida muren, som alltså är från 1805, den medeltida murens sträckning. Men detta är inte säkert. Det är därför oklart om de söndergrävda gravarna ursprungligen låg innanför eller utanför den medeltida muren.

Frötuna kyrka 2008. Till höger ses stigluckan i detta reportage. Den gula pilen visar schaktet strax utanför den norra kyrkogårdsmuren där gravmaskinens skopa hade skurit genom jorden och gravar.

Det fanns tecken som tyder på att personerna vid stiglucka begravts med huvudena vilandes mot murens fundament – vilket innebär att de i så fall placerats i nord/sydlig riktning. Eventuellt sträcker sig gravarna in under muren.

Fynden och kvarlevorna är vare sig daterade eller undersökta. Fyndmaterialet kan vara från tidig medeltid eller äldre. Men de kan även vara från 1600/1700-talet eller ännu yngre. Om den sistnämnda dateringen gäller så rör det sig troligen om självspilares gravar, det vill säga personer som inte fick begravas i vigd jord på grund av att de tagit livet av sig – vilket var olagligt fram till 1864. Därför förpassats de till den ovigda jorden utanför kyrkogården – för evigt uteslutna från den kristna gemenskapen.

Sverigereportage har skrivit om begravningar utanför norra kyrkogårdsmurar tidigare.

https://sverigereportage.com/tag/hatuna-kyrka/

Godsvagn krossade lastbil

Det var inte mycket kvar av lastbilen som år 1953 var involverad i en järnvägsolycka i Gävle hamn.

Text: Jens Flyckt
Foto: Järnvägsmuseet/Public Domain

Olycksdatumet har inte gått att få fram. Men det skedde 1951 vid Gävle hamn – vid en udde mellan Inre viken och Yttre viken, enligt uppgift. Platsen heter Fredriksskans efter en försvarsanläggning som började byggas där år 1717.

Enligt bildens information var det en godsvagn som körde över lastbilen.

Fredriksskans, som åren1719 och 1720 ska ha räddat Gävle från plundring, revs i samband med utbyggnaden av hamnen 1902, enligt Riksantikvarieämbetet.

Bilderna från tågolyckan vid Fredriksskans visar en fullständigt krossad lastbil och skildrar hur räddningsarbetet fortskrider. Få personer syns på de första bilderna, som tycks vara tagna direkt efter olyckan. Senare bilder visar hur timmer används som stöttor när järnvägsvagn lyfts bort.

På de första bilderna står vagnen, som lastbilen ligger under, på rälsen.

Med stöttor säkras godsvagnen så att lastbiksvraket kan tas loss.

På senare bilder, när vagnen har lyfts bort och står vid sidan om rälsen, är det betydligt mer folk på olycksplatsen. Utifrån deras ansiktsuttryck och kroppshållning kan man ana hur de diskuterar och spekulerar över olyckan.

Enligt den lilla information som finns till bilden var det en godsvagn som kolliderade/körde över lastbilen. Det är en märklig formulering. Det borde, inte minst med tanke på de omfattande skadorna, rimligtvis ha varit ett tågsätt inklusive lok i relativt hög fart som var inblandat. Det framgår inte heller vad vagnen var lastad med.

Här har den vagnen lyfts bort och lastbilsvraket har kommit på hjul. Notera kopparkannan längst ner till höger i bilden.

Om passagerare eller förare satt i lastbilen vid olyckstillfället lär de knappast ha överlevt. Uppgifter om personskador saknas.


Är det någon av er läsare som har närmare information om olyckan eller/och vet vilket märke och årsmodell det är på lastbilen, så får ni gärna kommentera det.