Ett medeltida hospital och en kyrka där sjuka i spetälska togs om hand. Det berättar en sägen och en ristad sten på norra Visingsö om.

Text och foto: Jens Flyckt

Småland. På Visingsö, som enligt legenden skapades när jätten Vist slängde ut en grästuva i Vättern, är historien mycket påtaglig och omskriven. På öns södra udde ligger till exempel Näs borgruin från 1100-talet, där åtskilliga medeltida kungar har huserat. Mindre känd är den anspråkslösa sten som står rest intill vägen på öns norra sidan och som berättar om en kyrka för spetälska.

Stenen restes år 1680 av rådsherren och greven Per Brahe den yngre, som bland annat påbörjade byggde Brahehus vid Vätterns östra strand. Han var en mångsysslare som gjorde insatser för bland annat Visingsös skolverksamhet.

Hostitalsstenensv yta är grov, lavbevuxen och texten går inte längre att tyda. Men tack vare äldre nedteckningar är hela texten känd:

”HÄR HAR STÅDT SPETALS KIÖRCAN. PET: BRAHE C. I. V. ANO MDCLXXX”

Det är alltså fråga om en minnessten över en kyrka för spetälska – eller lepra som den fruktade sjukdomen heter.

Nu kan man fråga sig var hospitalet kommer in, något sådant nämns inte på stenen. Förklaringen är att sjukhus för sjuka i spetälsk ofta benämndes som hospital på 1400/1500-talet. Enligt en lokal tradition kallas platsen där minnesstenen ursprungligen stod för Hospitalet.

I kandidatuppsatsen Hospital och Helgeandshus – En studie av omsorgsväsende i medeltidens Sverige, beskriver Martin Arleskär det språkliga sambandet mellan hospital och spetälska:

”Går man tillbaka till högmedeltid har termen hospital primärt en innebörd som just spetälskesjukhus. Ordet spetälsk, fornsvenska spitælsker, är en bildning till hospital (sjukhus) ofta förkortat spital, och betecknar egentligen den spitälske =den på hospital intagne. Under första halvan av medeltiden var spetälskan/lepran en vanlig sjukdom i Sverige…”

Det ligger därför nära till hands att tro att Hospiralet och den kyrka som nämns på Brahes sten har en koppling till varandra.

Det är dock omtvistat om Hospitalet som ortnamn verkligen är medeltida, utan snarare är från slutet av 1500-talet.

Den kyrka som nämns är ett mysterium. Det finns inga synliga spår ovan mark som tyder på en kyrka i området. Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts. En möjlig förklaring är en annan lokal tradition/sägen. Den berättar att Per Brahe den yngre, som alltså reste minnesstenen, lät frakta ett kapell från Vaggeryd till norra Visingsö.

Vid stenens ursprungliga placering ska flera arkeologiska fynd gjorts. Arkeologen Anna Ödeén skriver på Visingsö hembygdsförenings hemsida om en mindre stenhäll med ett ristat träd, som de kallar för livsträd. Hällen påträffades av en bonde på 1920-talet. Stenen, som förvaras på hembygdsgården, är formad som ett löv och har ett stiliserat träd bestående av en stam och fem grenpar som pekar uppåt.

Här är länken till Visingsös hembygdsförenings sida om Hospitalstenen.

Enligt hembygdsföreningens uppgifter låg den ristade hällen i jorden, under ett lager med kol, sot och brända ben. Ytterligare hällar ska ha hittats på platsen. Varken hällarna eller platsen är registrerade i fornlämningsregistret.

Sverigereportage återkommer senare med fler reportage om Visingsös historia.

Europas största dagbrott, Storrymningen i uppländska Dannemora, är idag en lugn och fridfull plats. Men på 1800-talet var platsen ett utpräglat gruvsamhälle.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Unika geologiska förutsättningen gjorde tidigt Dannemoras järnmalm eftertraktad. Från Storrymningen finns belägg för brytning av järnmalm redan från slutet av 1400-talet. Men experterna tror att brytning kan ha skett redan på 1200-talet.

Storrymningen är idag en anonym lämning, med undantag för spåren från tillmakning – en uråldrig brytningsmetod. Innan sprängämnenas tid bröts malen genom att man eldade på berget, vilket resulterade i att berget sprack och bildade typiska spår i berget.

Annars är det idag svårt att förstå det omänskligt hårda arbete som underbetalda vuxna och barn tvingades utföra i och runt detta dagbrott, för att bryta den värdefulla järnmalmen. Det är endast i svartvita bilder från förr som man kan ana röken och ljuden från släggor som slår.

Storrymningen bestod ursprungligen av ett antal mindre gruvor, som genom ras bildat det stora dagbrottet

Bilderna i reportaget är tagna med cirka 130 års mellanrum.
På den svartvita bilden syns gruvsjön i bakgrunden. Ursprungligen låg sjöns strand i närheten av Storrymningen bakre kant. Allt man ser bort mot Gruvsjön var tidigare vatten, som byggts upp av slagg från brytningen.

Så mycket sten tippades i sjön att det till slut uppstod ett läckage in i Storrymningen. Muren som syns på båda bilderna anlades för att hindra sjövattnet att rinna ner i dagbrottet. Men idag är den överflödig då berget för länge sedan tystnade.

Frustrationen över hur civila behandlas i krigets Ukraina fick svenska Peter Werner att bilda en ideell organisation, SOE, som bland annat transporterar nödhjälp till funktionshindrade som är kvar i stridszoner.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt om inget annat anges

Vid en rödvit stuga utanför Uppsala påtar Peter i trädgården, under några björkar vars löv susar i sommarvinden. När Sverigereportage träffar honom är nyligen hemkommen från Ukraina. Tillsammans med andra svenskar, ukrainare, amerikaner och engelsmän har han startat en ideell hjälporganisation – SOE.

-SOE står för Shield Of Europe. Det är en NGO (Icke statlig organisation reds. anm.) som utbildar civila i sjukvård, överlevnad, civilförsvar och hjälper ukrainska medborgare i nöd. Även militär personal utbildas. Idag står ett flertal städer står i kö för utbildning, vilket vi uppskattar, säger Peter Werner och visar några bilder på en fullastad skåpbil någonstans i Ukraina, säger Peter Werner.

Han berättar att de flesta inom gruppen har en militär bakgrund och att det har visat sig vara ovärderligt för att kunna planera och utföra uppdragen på ett säkert sätt.

– I Ukraina samarbetade vi bland annat med en hjälporganisation från Kanada. Men av olika anledningar fungerade det inte. Vi kände att vi kan göra så mycket mer för Ukraina, utan att lura folk. I krig ser man både folks bästa och sämsta sidor, och korruptionen är stor, säger han.

Kan du beskriva ett typiskt uppdrag?

-Vi jobbar bland annat med att leverera mediciner, mat och transportera flyktingar till och från områden dit andra hjälporganisationer inte vill åka – det vill säga stridszoner. Det kan exempelvis vara äldre eller funktionshindrade som inte kan fly.

Han fortsätter:

-Det hela började med att vi levererade mat och mediciner till en 19-åring med funktionshinder, i sydostlig riktning från Odessa. Det var två mil från den ryska gränsdragningen. Uppdraget gick bra men komplikationer på vägen fick oss att vilja förenkla och driva det i egen regi, för att minimera risker för de inblandade, säger han.

Hur är de civila ukrainarna?

– Folk försöker leva så normalt de kan. De som kan går och jobbar, men de får inget betalt. I stället får de ett statligt krigsbidrag. Ukrainarna är nästan för stolta för sitt eget bästa. Reträtt är ett begrepp som de inte känner till. Det var en väldig omställning att komma från lugna Sverige och sedan bli inkastad i deras kaotiska värld, säger han.

Vilken tillgång finns det på förnödenheter som vatten och andra livsmedel?

-I södra delarna är det brist på allt och lidandet är påtagligt. Efter att ryssarna kastade ner lik i varje vattenbrunn så går vattnet varken att dricka eller tvätta sig med. Men i norra Ukraina är det som vanligt och affärerna säljer levande krabba och andra delikatesser. Det är jävligt provocerande att se de sociala orättvisorna i Ukraina. Det skiljer bara 80 mil mellan misär och överflöd, säger han.

Är ni beväpnade?

– När man jobbar i en NGO får man inte bära vapen. Blir man som utlänning påkommen med skjutvapen utan tillstånd, blir man tvingad av den ukrainska staten att skriva på för tjänstgöring vid fronten. Där blir man kvar så länge kriget pågår eller att man stupar. Det kommer många svenskar som åkte ner dit bli påminda om. Vapen förekommer endast när man utbildar eller strider, säger han.

Vilket bemöttande får ni?

-Civilbefolkningen är väldigt välkomnande och tacksamma. Gränspoliserna däremot, de är inte lika trevliga. Tänk dig unga, överspända ukrainska polisaspiranter som utan anledning drar sina vapen och riktar mynningarna in i bilen där man sitter.

Han fortsätter:

-Dessutom finns det ett antal större grupperingar med ukrainska, militära fascister som är galna och som inte har några problem med att skära halsen av folk. Då alla har en gemensam fiende, ryssarna – så har de nu gått samman med ukrainska armen. Men tidigare förde de sina egna krig. De utgör ett stort hot mot oss. De grupperingarna har SOE tagit avstånd från att utbilda eftersom vi inte stödjer deras synsätt, säger han.

Hur intensiv är ryssarnas beskjutning?

– Senast vi var i Nikolaj var det artilleribeskjutning var femte minut. En så kallad vakuumbomb slog ner ca 600 meter ifrån oss. Det kändes som evigheter, men varade kanske i knappt två minuter. Bomben skapar en chockvåg som gör att allt syre försvinner. Det var det värsta jag varit med om.

Han säger att ryssarnas beskjutning av bostadsområden handlar om att omöjliggöra bemanning av framtida, återuppbyggda industrier.

-Vår enda förklaring är att det troligtvis är rent strategiskt, varför ryssarna beter sig på det svinaktiga sättet. Sönderbombade fabriker går att bygga upp igen. Men genom att bomba bostadsområden där fabriksarbetare och annan personal bor, kommer det inte finnas någon personal att bemanna fabrikerna med i framtiden. Det är dessa bostadsområden som ryssarna siktar in sig på.

-All rysk beskjutning mot Ukrainas norra del handlar enbart om att jävlas. Man bombar till exempel höghus med 300-400 personer, för då måste Ukraina avsätta militära resurser dit, vilket ryssarna hoppas tas från fronten, säger han.

Peter Werner säger att de hitintills har de själva finansierat verksamheten med egna pengar.

-Men nu är våra besparingar slut. Syftet med SOE är att samla in resurser så vi kan fortsätta verksamheten där nere. Hittills har vi fått fram tre engelska ambulanser med sjukvårdsutrustning från Danmark. Stödet är stort, men vi behöver all hjälp vi kan få, för att gemensamt kunna fortsätta vår verksamhet. Vi samarbetar även med skolor som är i stort behov av datorer, böcker, skrivmaterial och material till fritidsaktiviteter, säger han.

Vad händer om någon av er dödas?

-SOE säkerställer att i händelse av att någon volontär avlider, så transporteras kroppen hem. I och med att vi befinner oss i stridszon ska svenska staten inte behöva stå för kostnaderna, säger Peter Werner.