Om ett 1 000 år gammalt dråp eller mord handlar en vikingatida runsten vid Granby i Vallentuna om. Den dräpte var Björn. Han var bror till Kalv – en betydelsefull person i bygden på 1000-talet och som är omnämnd på flera runstenar.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Kulturlandskapet runt Orkesta, Vallentuna (norr om Stockholm), är mycket rikt på fornlämningar. Det vittnar om forntida stormän och kvinnor, vars lämningar och monument än i dag präglar trakten. En av dessa personer var den mördade/dräpta Björn.
Runsten U 338 berättar om ett dråp vid slutet av 900-talet och början av 1000-talet.
I runtexten står att Björn bodde i närbelägna Granby, 500 meter öster om den aktuella runstenen.
Runtexten lyder:
”Torsten och Ragnfrid de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade.”
Granby var under vikingatiden och början av medeltiden en stormannagård. Tack vare flera runinskrifter är namnen på några av de personer som bodde där för 1000 år sedan kända idag.
Numera är platsen ett fornlämningsområde, som delvis har undersökts. De mest påtagliga lämningarna är en 33 meter lång och 7 meter bred husgrund/platå samt en intilliggande berghäll med en praktfull runristning. Husplatån och runhällen är samtida.
Den stora husplatån i krönläge vid Granby signalerar hög status.. Här bodde bland annat den dräpta Björn, som omnämns på runsten U 338.
Granbyristningens yta är tyvärr så övervuxen med alger och lav att den inte längre går att avbilda på bild. Enbart vissa partier går att att ana under täcket av lav och alg.
Granbyhällen räknas tack vare sin storlek, närmare tio kvadratmeter, det stora antalet runor (200 stycken) och den vackra ornamentiken som en av Upplands främsta runristningar. Den är ett arvsdokument som är signerad mästaren Visäte.
Närbild på den lavbevuxna Granbyhällen. I bakgrunden syns den imponerande husplatån, som är samtida med runhällen.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Granby.
Även på den runristade hällen i Granby nämns Kalv, som är ett ovanligt namn. När hällen ristades var han inte i livet. Runristningen på hällen är därför yngre än den runsten som reportaget handlar om.
Runstenen är ristad på två sidor
Den aktuella runstenen är smal, avlång och ristad på två sidor. Den är daterad till sent 900-tal och tidigt 1000-tal. På grund av alger och mossa är stora delar av ristningen inte möjlig att läsa. Den står inte på sin ursprungliga plats.
Närmare omständigheter kring Björns död, eller varför Vigmund dräpte honom, är inte kända. Björns död var sannolikt en händelse som fick mycket allvarliga konsekvenser och som det talades länge om i bygden. I formuleringen, där dråparen tydligt pekas ut, kan man ana det förkristna rättssamhälle som gällde på vikingatiden.
Den isländska sagolitteraturen ger en inblick i hur rätt skippades på vikingatiden. Äran och släktens sammanhållning var mycket högt värderad. Enkelt beskrivet kan man säga att straffen för brott som dråp var kollektiva. Det var alltså inte bara mördaren som var skyldig för sitt begångna dråp, utan hela dennes släkt.
För Vigmunds släkt innebar dråpet sannolikt allvarliga konsekvenser.
Kanske är det för den dräpta Björn som någon tänder gravljus vid runstenen.
Det har gått mer än 1000 år sedan dråpet på Björn. Men hans öde är långt ifrån glömt, trots att ingen levande människa har någon känd släktrelation med honom. Ibland kan man hitta gravljus som någon tänder intill runstenen.
Även högadeln gick på toaletten på 1500-talet. Högt upp på Mörby slottsruins rundtorn finns en utbyggnad av tegel – ett avträde. Därunder gjorde man klokt i att inte stå för 500 år sedan. Det forna renässansslottet är även känd för en händelse julen 1554 då så kallade Mörbyleken utspelade sig.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Mörby är något så ovanligt som en privatägd slottsruin. Platsens historia går att spåra till järnåldern. Under tidig medeltid var platsen en udde med stupande bergskanter vid sjön Skedviken. Vid 1380-talet finns skriftliga uppgifter om en timrad sätesgård. På 1450-talet uppfördes det första stenhuset som senare utvecklades till ett praktfullt renässansslott.
På 1380-talet bestod Mörby av en timrad sätesgård. Ägaren var då den tyska adelsmannen Henrik Damerow. Någon gång på 1450-talet lät släkten Slaweka (från Pommern) uppföra det första stenhuset på platsen, vars partier går att urskilja i ruinens norra väggar. Största förändringar skedde under 1500-talet, då släkten Oxenstierna var ägare. På 1550-talet blev Mörby ett imponerande renässansslotten. I slutet av 1600-talet förföll det och i en brand 1740 totalförstördes slottet.
I byggnadshistorikern Armin Tuulses skriftliga beskrivning av Mörby slottsruin, som gavs ut 1964, förvånads han över slottets läge som en gång i tiden var vattenomflutet mot norr:
”Ruinens läge på en udde med branta klippkanter påminner om medeltidsborgar på kontinenten, där man ofta drog nytta av naturens skyddande formationer. Sällan påträffar man detta i Sverige. Nästan helt omotiverat var höjdförsvaret efter eldvapnens uppkomst. Men Mörby har medeltida anor, vilket man vet genom historiska fakta och ruinens uppbyggnad— skriver Armin Tuulses.
Vägen till Mörby slottsruin går till fots, från parkeringen vid Fasterna kyrka, ner över den gamla sjöbottnen i en sank dalgång, och vidare upp på höjden där ruinen ligger. Även om det inte är så mycket kvar av det praktfulla slottet, så ger ruinen ett imponerande intryck. Upp till 100 meter runt om ruinen är jorden färgad av järnföremål, tegel och sot.
Särskilt mäktig är ruinen under månklara vinternätter, då medeltiden är starkt närvarande i skuggorna bakom gråstensmurarna.
Rundtornet till vänster och resterna av vakttornet längst fram till höger.
I ruinen, som till stor del är rester av det renässansslott som började uppföras i mitten av 1500-talet, finns spår från slottets äldsta bebyggelsenamnet på 1400-talet.
Många av slottsruinens byggnader och rum är präglade av försvar. Där finns till exempel resterna av ett vakttorn.
”Det runda tornets östligaste glugg på södra sidan är byggd så att eldlinjen når precis porttornets yttre kant; på samma sätt är porttornets västligaste glugg riktad. En gammal fortifikationsregel således, vilken man följde redan under 1200-talet i länder, där det runda tornet var det dominerande elementet i en befästningsanläggning”
Sverigereportage har tidigare nämnt Mörby slott: Slaget i Knutby.
Rundtornets ålder är omtvistad och svårbedömt, inte minst för att det har byggts om i omgångar.
På denna plats, där undertecknad står, var det olämpligt att stå under medeltiden. Utbyggnaden av tegel på rundtornet är en så kallat avträde – en medeltida toalett.
Det är detta torn, eller snarare delar av det, som det här reportaget handlar om. En bit upp på den norra sidan finns en vacker, halvrund utbyggnad av tegel.
Det är en medeltida toalett – ett avträde. Den är inte unik för Mörby slottsruin, utan finns på åtskilliga, medeltida slott och herresäten runt om i landet. Däremot är Mörbys avträde knappt omnämnd.
Armin Tuulses nämner Mörbys avträde i en mening:
”På tornets norra sida befinner sig slottets avträde, en äkta medeltidsanordning på enkelt och ogenerat sätt”
Stenbyggnaden, strax nordöst om rundtornet och avträdet, var på 1600-talet bageri.
Avträdena var inredda så att besökarna skulle ha det så bekvämt som möjligt.
Medeltida avträden, som Mörbys, var inte direkt diskreta. Att resultaten av besöken hängde eller rann längs med stenväggen, tycks inte varit så chockerande för medeltidsmänniskan.Tvärt om var det snarare ett uttryck för status.
Tittar man noga på bilden så sticker en flat sten ut ur ur väggen, direkt under avträdets öppning. Från marken är det svårt att avgöra om det är en äldre byggnadskonstruktion, eller om den tillhör toaletten/avträdet. Liknande utstickande stenblock finns även på andra medeltida avträden
Konsekvensen av stenens placering borde vara att det som föll ner i samband med besök på avträdet, första hamnade på avsatsen – som om slottsherren ville fördröja att det föll ner direkt på marken.
I århundrade föll resultaten från besöken inavträdet ner på marken. Idag finns inga synliga spår från medeltidens toalettbesök. Men fosfathalterna borde vara höga på platsen. Notera resterna av medeltida tegel och kalkbruk – som jorden runt ruinen är full med.
Det som hamnade på marken fick knappast ligga där orört längre tid. Från medeltida källor vet man ganska ingående hur saneringen av toalettbesök fungerade. Nattetid kom nattmannen körde bort avskrädet. Så skedde i alla fall i städer som Visby.
Nattman var en person som utförde de värsta sysslorna i samhället. Han hjälpte bödeln vid avrättningar, byggde likbål och samlade upp kroppsdelarna från den avrättade. Han begravde självspillare i skogen. En annan uppgift var att nattetid tömma priveter.
Om det var nattmannen som skötte renhållning under Mörbys avträde är inte känt. Men det var sannolikt en person som stod på samhällets botten.
Även om marken under rundtornets norra del städades måste stanken, särskilt sommartid då skiten rann längs väggen, varit oerhörd. I huset alldeles intill ”nedslagsplatsen” låg bageriet, med ett vänster vänd mot de stinkande högarna.
På 1600-talet ändrades synen på toalettbesök och avträdena på ytterväggarna ersattes med mer diskreta anordningar innanför borggårdar – vilket knappast lära ha luktat mindre. Men den tid då avföring rann längs ytterväggarna var över.
Rester av det så kallade Sjötornet och den norra längan i bakgrunden. I dessa murar finns spår frun den stenbyggnad som uppfördes på 1480-talet och som blev en del i det renässansslott som började byggas i mitten på 1500-talet.
Slottet byggdes ut, både på höjden och bredden, i omgångar och blev som störst på 1630-talet. Kopparsnitt ur verket Suecia anticua, som avbildar bland annat slott på 1640-talet, visar Mörby som ett praktfullt renässansslott.Till skillnad mot avbildningar av andra slott, som ofta överdrevs med våningar och detaljer som inte fanns i verkligheten, så anses Mörby slotts avbildade grundplan vara sanningsenligt avbildat.
Trots att inte mycket finns kvar av slottet vet man relativt mycket om dess konstruktion, vilka funktioner rummen hade, rummens bebyggelsefaser och så vidare.
Mörby slottsruin började restaureras på 1930-talet. Stora delegera av ruinen var då täckta av jord- och rasmassor. Mycket av borggården är restaurerad. 2021 utsattes ruinen för vandalisering. Arbetet med att återställa skadorna pågick fram till hösten 2022.
Mörbys glansdagar som praktfullt renesansslott upphörde under 1600-talets sista årtionden, då slott och intilliggande byggnader förföll. På 1730-talet lät den dåvarande ägaren, Arvid Horn, flytta Mörbys koppartak till sitt slott i Ekebyholm slott. Ekebyholm ligger några kilometer bort, i nordöstlig riktning och är idag skola.
Efter en brand år 1740 lämnades Mörby slottsruin åt sitt öde. Så fick ruinen stå fram till 1930-talet, då arbetet med att undersöka, restaurera och förstärka de illa åtgångna stenväggarna, påbörjades. Det arbetet pågår än idag.
Mörby slott på 1640-talet och Mörby slottsruin år 2022.
Mörby slottsruin är privatägt, men tillgänglig för allmänheten. Med hänsyn till ett stort antal fladdermöss som håller till under de medeltida valven, är ruinen stängd vintertid. Men det går bra att titta på Mörby slottsruin utifrån. Stigen till ruinen går från och till Fasterna kyrka och ger en bra inblick hur landskapet såg ut på medeltiden.
Den gåtfulla Sparlösastenen är en av Sveriges mest svårbegripliga runstenar. Den anses ha restes för cirka 1 200 år sedan, men det finns forskare som anser att den är betydligt äldre, att bildmotiven är kristna med ursprung i det östgotiska riket i Italien på 500-talet. Morgan Nilsson, ordförande i Historieforum Västra Götaland, menar att Sparlösastenen är en viktig pusselbit i förståelsen av det västsvenska kulturarvet.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Sparlösastenen är skadad, omdiskuterad och svårbegriplig. Den ursprungliga runtexten, i huvudsak kortkvistrunor men även urnordiska (24-typiga) runor, tros ha ristats på 700- eller 800-talet-talet. Numera förvaras denna nationalklenod i ett litet gult hus intill Sparlösa kyrka i Västergötland.
I ett litet hus vid Sparlösa kyrka i Västergötland står en av Sveriges mest omdiskuterade och svårtolkade runstenar – Sparlösastenen.
Morgan Nilsson säger att Historieforum i Västra Götaland är en förening, med syfte att bland annat är att skydda och forska om det västsvenska kulturarvet. På frågan om vilken betydelse Sparlösastenen har i västgötsk historia svarar han:
-Den spelar en stor och viktig roll, inte minst i kontexten av hela Varabygdens otroligt viktiga historia och kulturarv; från yngre järnålder med bland annat storhögar, folkvandringstida runstenar och Skandinaviens största krigsbytesofferplats från folkvandringstid och fram till Stenkilska ätten, säger Morgan Nilsson.
Den offerplats Morgan Nilsson nämner är Finnestorp, en av få kända offerplatser där man offrat vapen.
Morgan Nilsson. Foto: Privat.
Egentligen är Sparlösastenen alldeles för komplex och svårbegriplig för att kunna beskrivas i ett kortare reportage. Tillsammans med den samtida Rökstenen räknas Sparlösastenen, inte minst för sina unika bildframställningar, till en av Sveriges märkligaste runstenar.
Första gången som Sparlösastenen nämndes i text var år 1669. Då satt stenen inmurad i gamla Sparlösa kyrkas vägg. 1687 togs stenen loss i samband med en ombyggnation efter en brand, för att sedan muras in igen. Men innan den murades in höggs den sönder i två delar. Den medeltida kyrkan revs 1847 och en ny byggdes på platsen. Sparlösastenens två delar fick följa med in i den nya kyrkans vägg, där den doldes under puts.
1937 togs den ut från kyrkväggen för sista gången. Först då uppmärksammades att delarna var ristad på ytterligare fler sidor. Efter att den konserverats och satts ihop ställdes den på kyrkogården.
Nya Sparlösa kyrka. Den medeltida kyrkan revs 1847 och ersattes med den nuvarande kyrkan.
Vädrets makter innnebar att Sparlösastenen for illa ute i det fria. Staten ville därför flytta stenen till Historiska museet i Stockholm. Det uppskattades inte av lokalbefolkningen som protesterade mot planerna.
Förutsatt att det anlades en skyddande byggnad fick Sparlösastenen vara kvar i sin hembygd.
I början av 1980-talet skickades Sparlösastenen till Stockholm för restaurering. Samtidigt påbörjade lokalbefolkningen bygget av ett litet hus, en minimuseum, där Sparlösastenen inte bara skulle skyddas mot vädret utan även presenteras för besökare.
Sparlösastenen restes på en ny plats och huset byggdes sedan runt den. Sedan 1982 är den en av Västergötlands mest besökta sevärdheter.
På väggarna i det hus som skyddar Sparlösastenen, finns bland annat information om bygdens historia.
Exakt var Sparlösastenen en gång restes är oklart. Men det var sannolikt i närheten av kyrka.
Sedan den uppmärksammades bakom putsen 1937 har forskarna diskuterat och debatterat de svårtolkade runtexterna och bilderna. Stenen har två runtexter. Den senare runtexten består av 16-typiga runor som sannolikt ristades på 1000-talet.
Forskarna tror att den urnordiska, 24-typiga runraden, började användas i Sydskandinavien strax efter Kristi födelse. Först var det föremål som smycken och vapen som försågs med runor. Runt 400 eKr började de första runstenarna med 24-typiska runor att resas i det dåtida Sverige, av vilka ett fåtal är kända. Vid tiden runt 800-talet genom gick den 24-typiga runraden en förändring – 24 runor blev 16. Både i Sparlösastenens och Rökstenens runtexter finns spår från denna utveckling.
Den senare, 16-typiga runristningen på Sparlösastenen gjordes sannolikt 200/300 år efter att den äldre runtexten ristades. Den lyder:
”Gisle gjorde detta minnesmärke efter Gunnar, sin broder”
Till skillnad mot den senare runraden är den ursprungliga runtexten betydligt mer svårtolkad. Dessutom skadades stenen när den höggs itu på 1600-talet och i efterföljande hantering. Delar av runtexten är därför borta.
I likhet med Rökstenen, som sannolikt är ristad vid samma tid och med samma typ av runor, är Sparlösastenens runtext mystisk och det är omtvistat om den är ett litterärt verk, släkthistoria, arvsdokument eller har en annan innebörd.
Med sina 280 runor är Sparlösastenen Sveriges näst, längsta, kända runskrift. Runstenens kombination med rika bildframställningar gör den unik
Flera forskare har dragit paralleller mellan Rökstenen och Sparlösastenen, inte minst beträffande de tidsmässiga och språkliga likheterna. Det finns även teorier att den Erik som nämns på Sparlösastenen, är samma Erik som är omnämnd på Rökstenen i Östergötland. Enligt en annan teori vittnar Sparlösastenen om att sveakungen Alfred styrde över götalandskapen på 800-talet.
I Sparlösastenens fragmentariska runtexten har forskarna tolkat slag, personnamn, att runorna härstammar från gudarna, ortnamnet Uppsala och så vidare. Sparlösastenen betraktas som det äldsta belägget för namnet Uppsala.
Det är dock inte säkert att det är Gamla Uppsala, tidigare Östra Aros, i Mälardalen som runtexten syftar på. Som ortnamn förekommer Uppsala på åtskilliga platser runt om i landet, bland annat i Västergötland.
En del av Sparlösastenens runslingor med sina 288 runor.
Det har presenterats åtskilliga tolkningar om Sparlösastenen runristningar. Vissa detaljer är forskarna överens om, men det mesta är höljt i dunkel.
Dagens nuvarande tolkningen ser ut så här:
”Öjuls, Erik son, gav (likaså) gav Alrik…gav…i gengäld. Då (?) satt fadern i Uppsala (?), fadern som…Nätter och dagar…Alrik lu/b/ir fruktade(?) ej (?) Öjuls…att Sigmar (eller `segerfrejdad´) heter (eller `må kallas´) Eriks son…väldigstrid (?)…Efter Öjuls (är minnesvården rest). Och tyd runorna, de från gudarna stammande, som Alrik lubu ristade.
Annat var det 1938 (Fornvännen):
”Öjuls gav (lycka), Eriks son, Alrik gav (lycka). Ätten gav ljudligen segerrop i gengäld. Åt dem såg ättfadern, om dem såg Allfadern, så att de alltid ägde sitt bröd. Döden vållar klagan; dog också Dag, Alriks överpräst, och därtill Ojuls. ——ljuder nu talet ä den tappres vi, att Sigmar heter sonen av Erik.
Till Nattens son (Dag) nå därför fram! Till minne av Öjuls (står vården) Och råd runorna, de av gudar upprunna, de heliga där, som Alriks överstepräst ristade.
Vevårdarn (prästen) är jag. Jag högg dessa runor — den rade dem som kan —, jag gör dem bindande. (Fare han??), frejdad och ljus! [Gissning: Styre till Fröj sinff] häst(?).”
Ett talande exempel på hur komplicerad Sparlösastenen är finns i verket Västergötlands runinskrifter. I regel beskrivs varje runristning på en sida. Sparlösastenens beskrivning omfattar 35 sidor.
Det finns mängder av teorier om Sparlösastenens runinskrifter och märkliga bilder. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd de har.
Om Sparlösastenens äldre runristning är svårtolkad, så är det ingenting jämfört med dess bilder – som är unika.
Även när det gäller bilderna finns och har det funnits en mängd olika hypoteser och teorier.
En av många teorier är att bilderna är betydligt äldre än runristningen – det vill säga att Sparlösastenen restes på 500-talet som en bildsten.
Detta är ännu en av Sparlösastenens märkliga bilder. Längst ner en figur som tycks sträcka sina armar uppåt. Kryssen har bland annat tolkats som bysantinska ikoner – så kallade krisogram, enligt Ingemar Nordgren. Enligt samma teori är de korsliknande tecknen ett så kallat korsband.
Det finns likheter med de gotländska bildstenarnas bildvärld, som har påpekats. Det har även föreslagits att Sparlösastenens bildmotiv inte är samtida med den nordiska, utan är hämtade från Medelhavet på 500-talet.
En av stenens fyra sidor är helt täckt med bilder. Längst upp syns en husliknande avbildning. Kanske är det Valhall dit fallna krigare kom enligt hedendomen eller ett kulthus. Det tycks vara byggt med stående timmer och har en stor ring, som enligt vissa teorier symboliserar en dörring.
Sparlösastenens berömda byggnad.
Det har även påpekats att huset påminner om de äldsta träkyrkorna – så kallade stavkyrkor.
Ytterligare en teori som tidigare lagts fram är att huset föreställer mausoleet i Ravenna, Italien, som kung Teoderiks lät uppföra omkring 500 efter Kristus.
Uppsatsen Sparlösastenen – ett möte mellan Västergötland och Ravenna är ett utdrag ur boken Goterkällan av historikern Ingemar Nordegren. Han menar att Sparlösastenens har anknytning till kristna motiv i det gotiska riket i Italien på 500-talet.
”Från mig har redan tidigare detta givit vid handen att ristaren eller hans uppdragsgivare måste ha besökt det östgotiska riket i Italien eller ha fått en mycket noggrann beskrivning avnågon som varit där och sett det med egna ögon” skriver Ingemar Nordgren.
Ingemar Nordgren är vice ordförande och redaktör i Historieforum Västra Götaland.
Under Sparlösastenens hus syns ett segelfartyg med kraftigt uppåtböjd för och akter. På relingen syns hål som tolkats som uttag för åror. Skeppet har hissat segel och toppen på masten avslutas med något som tolkats som vimpel. Ett korsliknande tecken är ristat på seglet.
Så där uppåtböjd för och akter hade inte de vikingatida skeppen, har det påtalats från flera håll. Andra forskare har refererat till Gokstadsskeppet och att de vikingatida skeppen visst kunde ha så uppåtböjd akter och för.
Forskare har även påpekat likheterna mellan Sparlösastenens skepp och skepp på gotländska bildstenar.
Längst upp på rån sitter två stora fåglar. Kanske är det Odens två korpar – Hugin och Mumin. Figurerna har även tolkats som bysantinska kejsarens påfåglar. Andra uttolkare menar att de är svanar.
Ingemar Nordgren anser att skeppets form, som en liggande månskära, symboliserar Jungfru Maria. Sverigereportage har tidigare skrivit om denna symbolik.
”Ett skepp med påminnande form återfinnes på en bildsten från Endre, med en hjort nedanför och en stiliserad orm. Den dateras till 500-600-talet. En avbildning av en båt med distinkt mediterran månskäreformfinns på stenar på Gotland i Hemse, och i Väskinde, Björkome och de dateras till folkvandringstid” skriver Ingemar Nordgren.
Sparlösastenens skeppsristning, med kraftigt uppböjd akter och för. Notera korset på seglet.
Under skeppet syns en ryttare till häst, med draget svärd och djurliknande varelser omkring sig. Notera ryttarens huvudbonad.
Det övre djuret är betydligt grövre, har halvcirklar på kroppen, en kort och kraftig svans, bred nos samt ett spetsigt huvud. Strax bakom det stora djuret syns en mindre, hundliknande gestalt som tycks vända sig mot det stora djuret.
Till höger, strax bakom ryttaren springer ett djur som vissa forskare tolkat som en hjort, sannolikt pågrund av de hornliknande strecken ovanför djurets huvud.
En teori är att det är en jaktscenerna, vilket har ifrågasatts med motivering att man inte jagade med svärd på järnåldern.
Även i denna scene finns det teorier som kopplar samma händelsen med goterkungen Teoderik den store i Italien, som dog år 526 och som begravdes i Mausoleet i Ravenna (Italien), som nämns tidigare i reportaget. I denna teori har det fläckiga djuret tolkats som en gepard.
I detta sammanhang finns det en mening i Rökstenens runskrift, som i en äldre tolkning beskriver följande:
”Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.”
Sparlösastenens berömda och omdiskuterade ryttare, med draget svärd och märkliga djur. Notera huvudbonaden som tolkats som en frygisk mössa.
Viktigt att komma ihåg är att tolkningar av Sparlösastenens bildvärld och runinskrifter, är teorier. De teorier och hypoteser som Sverigereportage har presenterat är endast ett urval. Ingen vet än så länge med säkerhet vilken innebörd Sparlösastenens bilder och äldre runtext har.
Morgan Nilsson säger att han visserligen har en uppfattning om Sparlösastenens innebörd, men att dess kryptiska runtext och bildvärld sannolikt aldrig kommer kunna lösas.
-Även om vi idag inte har en aning om vad Sparlösastenens bilder och runskrift berättar om, så är den ett enastående tidsdokument från järnåldern, säger Morgan Nilsson.
Medeltidskyrkan Össeby-Garn i Uppland uppfördes som en liten salkyrka under 1200-talets första hälft. Ungefär 600 år senare förstördes den då övergivna kyrkan av blixtnedslag och brand. Genom lokalbefolkningens omsorg är ruinen sedan 50 år åter en plats för bröllop och dop.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Össeby-Garns kyrkoruin ligger på en höjd vid sjön Garnsvikes västra strand. Mot övriga väderstreck kantas kyrkogården av ett gammalt kulturlandskap och ett vägsystem som med säkerhet kan beläggas till 1630-talet.
Össeby-Garn kyrkoruin. Stenkyrkan uppfördes på 1200-talet. Innan dess stod en träkyrka på platsen.
Som ruin är Össeby-Garn relativt välbevarad, jämfört med många andra kyrkoruiner. Kyrkan hade från början golv och slagna valv av tegel. Ett vapenhus, som för länge sedan är borta, av liggande timmer uppfördes troligen på 1500-talet. Sakrestian är från 1200-talets första hälft och byggdes ursprungligen intill en träkyrka på platsen.
Så här skriver Riksantikvarieämbetet (Bebyggelseregistret) om Össeby-Garns kyrkoruins äldsta kända historia::
”Till den tidigaste träkyrkan i Össeby-Garn tillfogades kor och sakristia av sten under 1200-talets första hälft. Vid 1200-talets mitt ersattes långhuset av trä av ett i sten. Dateringen har gjorts med ledning av den låga triumfbågen och den södra ursprungliga ingångens ålderdomliga utformning. Vapenhuset är inte i förband med långhuset utan byggdes till vid 1400-talets mitt eller senare del.”
Össeby-Garns kyrkoruin anses vara typisk för de små uppländska, romanska landsortskyrkorna. Ett annat exempel på denna kategori kyrkor är Haga kyrka, som Sverigereportage har skrivit om tidigare. Här är länken till reportaget: ”Träansiktet i Haga kyrka.”
Mer än 100 år efter att Össeby-Garns kyrka övergavs restaurerades ruinen, som 1976 återinvigdes.
Under ett tak på kyrkogården förvaras ett antal gravhällar. En av dessa är medeltida.
I samband restaureringsarbeten 1971 påträffades 12 runstensfragment av röd sandsten vid Össeby-Garns gamla kyrka. Minst ett av dem låg i rasmassorna. Fragmenten tros komma från 6 eller 7 runstenar. I denna del av Uppland förknippas runstensfragment av röd sandsten med kristna gravmonument på de tidigaste kyrkogårdarna.
En på många sätt märklig runsten står uppställd på kyrkogården. Stenen är från slutetav 900-talet eller början av 1000-talets och tros även den ha varit en del i ett tidigt, kristet gravmonument. Rundligan är enkel, utan ornamentik och kors. Den följer stenens vänstra sida och viker i toppen av mot höger.
Runtexten lyder:
”Här ligger Huskarl.”
Ristningen är vittrad och resterande text är borta. Det är inte klarlagt om Huskarl är ett namn eller benämning på en fri tjänare/livvakt, till kung eller hövding.
Oavsett vem denna Huskarl var och vad han sysslade med i livet, så var han så betydelsefull att han fick en grav med ett påkostat gravmonument på den tidiga kyrkogården.
”Här ligger Huskarl” berättar runstenen vid Össeby-Garn.
På 1700-talet var kyrkan i dåligt skick på grund av eftersatt underhåll. 1753 genomfördes därför reperationer och ombyggnationer. 1797 föreslogs att kyrkan skulle överges och att församlingen i Össeby istället skulle föras samman med grannsocknen.
Sista gången kyrkan renoverades var 1824. Vid det tillfället revs även vapenhuset, som beskrevs vara i dåligt skick. Några år efter den sista renoveringen började man sälja inventarierna. Föremål som rökelsekar uppges ha försvunnit.
1838 övergavs kyrkan
1840 köpte Eksta kyrka på Gotland två ljuskronor, altartavlan och predikstolen av Össeby-Garns gamla kyrka.
1841 revs kyrkans valv och golv av tegel, som sedan såldes.
Össeby-Garn kyrkoruin under tidigt 1920-tal.
1858 eldhärjades resterna av den övergivna kyrka. Därefter var Össebys gamla kyrka en ruin. Men helt överbliven blev aldrig platsen. Kyrkogårdsmuren (bogårdsmurren) lades om 1781 och ersatte en äldre mur. Handlingar visar att muren reparerades långt in på 1800-talet, med respekt för de döda som är jordfästa på kyrkogården.
Össeby-Garns gamla kyrka stod och förföll som ruin en lång bit in på 1900-talet. Bilder från början av 1920-talet visar att ruinen nästan var igenvuxen och att rasmassor låg nedanför väggarna.
Sedan 1976 är Össeby-Garns gamla kyrka/ruin åter en plats för bröllop, dop, gudstjänster och konserter.
Efter 1920-talet hände inte så mycket med ruinen. Men i bygden fanns det en vilja att rädda detta kulturarv. 1963 bildades därför ”Össeby kyrkoruin – Föreningen för dess restaurering och vård”.
”Ett omfattande upprustningsarbete möjliggjordes, framför allt genom ett betydande AMS-anslag, men också tack vare gåvor och insatser från enskilda personer. Med tiden, närmare bestämt 1970, gjordes kyrkoruinföreningen om, och därmed tillkom Össeby hembygdsförening i sin nuvarande form” skriver Össebys hembygdsförening.
1970 ombildades föreningen till Össebys hembygdsförening, som sedan dess är ruinens beskyddare. Hembygdsföreningen förvaltar även en ovanliga kvarn, om Sverigereportage skrivit om tidigare. Här är länken till reportaget: ”Den unika skenkvarnen i Brottby”
Össeby-Garns kyrka övergavs 1837, då teglet i valven och i golven såldes
1971 avslutades restaureringsarbeten, där även arkeologiska undersökningar ingick. 1976 återinvigdes ruinen.
Sedan dess har mycket av Össeby hembygdsförenings verksamhet kretsat kring ruinen. 1988 byggde föreningen en liten klockstapel med klocka. De har även byggt ett skyddande tak över gravhällarna. Bänkarna inne i ruinen är ett annat av hembygdsföreningens initiativ.
Bilderna till det här reportaget var tänkt att tas i höstas. Men vid det tillfället var Össeby-Garns kyrkoruin fullsatt med bröllopsgäster.
Det är så tyst som det bara kan vara i en västgötsks stenkyrka från 1130-talet. Genom den medeltida fönstergluggen i de metertjocka stenväggarna, bryter dagsljuset dunklet i det smala långhuset och sveper försiktigt fram över träbänkarnas blankpolerade ytor – i vilka hårda årsringar har rest sig likt uråldriga bergskedjor.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Det sägs att den är byggd på en större hednisk gravkulle. Oavsett hur det är med den saken är Suntak gamla kyrka, en tidskapsel från 1100- och 1700-talet, en mer eller mindre häpnadsväckande lämning. Kyrkan är stängd för besök sedan 2019 då den blev statligt byggnadsminne. Men ibland hålls det gudstjänster där. Den13 juli 2022 fick Sverigereportage låna nyckeln av Tidaholms pastorat och därmed möjlighet att nära studera och dokumentera detta säregna kyrkorum.
Suntak gamla kyrka sedd från den västra läktaren. Bröstmålningarna föreställer profeter och evangelister. Kalkmålningarna i bakgrunden, på den så kallade triumfbågen, är daterade till 1400-talet.
När man stoppar in nyckeln i det medeltida stocklåset i den medeltida järndörren och kliver över tröskeln från 1700-talet, öppnar sig en värld som stått oförändrad under lång tid. Mycket är skrivet om denna kyrka. Men det finns fortfarande upptäckter att göra, till exempel i den välanvända bänkinredningen, som är daterad till 1730-talet.
En sliten bänkinredning av trä från 1700-talet kanske inte låter så häpnadsväckande, särskilt med tanke på att det är fråga om en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor – från 1130-talet.
Suntak gamla kyrka sägs vara byggd på en hednisk gravkulle.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Suntak gamla kyrka och dess medeltida historia, som sträcker sig tillbaka till 1130-talet. Klicka på följande länk om ni vill läsa det första reportaget: Suntak gamla kyrka – en resa tillbaka till 1130-talet.
Under 1700- och 1800-talet genomgick många små sockenkyrkor stora renoveringar och utbyggnader, då bänkinredningar och annat gammalt moderniserades. Många sockenkyrkor revs och ersattes med nya, överdådiga skrytbyggen.
Till skillnad mot många andra sockenkyrkor, som mordeniserades, byggdes ut och till och med revs, fick Suntak gamla stå kvar i orört skick. Den västra läktaren (till vänster), med bröstmålningar som föreställer profeter och evangelister, är från 1600-talet. Den högra läktaren var avsedd för herrskapsfolk och uppfördes på 1700-talet. På väggen hänger anvapen (begravningsvapen) över ätten Hård af Segerstad.
1902 ersattes gamla Suntak kyrka med en ny kyrka, några hundra meter bort, där den växande församlingen fick plats. Det fanns långt gångna planer på att riva den gamla kyrkan, som i slutet av 1800-talet hade dömts ut på grund av sina trånga utrymmen. Men protester satte stopp för rivningen. Dock tog man med sig den medeltida dopfunten, klockan från 1200-talet och den ståtliga predikstolen från 1700-talet till den nya kyrkan.
Men den gamla kyrkan skonades. Den fick förbli gammal. Även om skicket har varierat så står den orörd kvar idag.
Suntaks tidiga, medeltida historia har gjort att bänkarna och annan träinredning från 1600- och 1700-talet, har kommit i skymundan. När bänkarna nämns så är det i regel endast med några få ord. Det är märkligt med tanke på det stora kulturhistoriska värde den idag representerar.
Bakom den medeltida järndörren…
På dessa obekväma bänkar, som enligt Riksantikvarieämbetet är daterade till 1730/40-tal, har generationer av västgötar suttit och väntat på att predikningarna skulle ta slut. Interiören ger en närmast unik inblick i hur det såg ut i en liten, svensk sockenkyrka i början av 1700-talet.
Den som förväntar sig snickeriarbeten av någon mästare, blir snabbt besviken. Bänkinredningen i Suntak gamla kyrka är på många sätt ett grovarbete där ojämnheter justerats med yxa. Golvet består av slitna, kilsågade brädor som ligger löst direkt på jorden.
För att besökarna lättare skulle ta sig ut från denna bänkrad togs en bit av hyllan bort. Av spåren att döma skedde det med yxa. Genom århundradena har brottytan polerats av kläder.
En annan intressant detalj är de brädor med rundade ovandelar som ligger på golvbrädorna mellan bänkraderna. Det är oklart vad detta är. Kanske är de fotstöd för att skydda församlingsborna fötter mot det dragiga och kalla golvet. Men det kan även vara så kallade knäfall – som är stöd för knäna vid knäfallning, vilket är en tradition från den katolska tiden.
Dessa brädor har det inte gått att hitta någon skriftlig information om.
Så här såg det ut i många sockenkyrkor i början av 1700-talet och ännu längre tillbaka i tiden. Den lösa brädan är troligen ett så kallat knäfall, en kvarleva från den tid då Sverige var ett katolskt land. Uttaget mitt på brädan har ingen funktion och är ett av många bevis på att man återanvänt virke i kyrkan.
Bänkinredningar från 1700-talet finns det i flera kyrkor. Men i regel har de finsnickerier, har målade och förgyllda detaljer och mjuka sittdynor. Inget av detta finns i Suntak. Det är det mesta grovt tillyxat. Längst upp på bänkväggarna listerna är träet blankslipat och årsringarna sticker upp efter hundratals år av slitage.
Ojämnheter med stickor, till exempel efter yxhugg, har under hundratals år polerats släta av passerande händer och kläder. Bänkarna saknar färg och har sannolikt aldrig varit målade. Däremot är nedersidan av bänkdörrarna mörkförgade, efter att församlingsbor stött till dem med smutsiga skor under hundratals år.
För den oinvigde kan det vara svårt att se värdet i dessa detaljer. Det är just i denna ”ärlighet” som stor del av det kulturhistoriska värdet ligger. Detta är den vanliga människans historia, som ofta glöms bort. Hur primitivt och slarvig och grovhugget vi än må tycka det är idag, så var det så här det en gång i tiden såg ut i sockenkyrkorna.
En av korbänkarna som är samtida med bänkarna. Dessa bänkar var avsedda för fint folk.
Lägger man sig på golvbrädorna mellan de smala bänkraderna och tittar, så blir det tydligt att snickarna som byggde bänkarna använde de brädbitar de hade tillgång till. Det är snett, skarvat och för att få bänkraderna någorlunda raka har man justerat med stenar direkt mot jorden.
Hål och urhuggningar i golvbrädorna och andra konstruktionsdetaljer, visar att virket är återanvänt. Sannolikt har snickarna återanvänt den tidigare bänkinredningen, eller åtminstone delar av den, när nuvarande bänkar byggdes. Det återanvända virket kan även ha ett annat ursprung.
Hur den förmodat återanvända bänkinredningen såg ut eller hur gammal den var går inte att säga.
Tittar man riktigt noga, med förstoringsglas, kan man se att den synliga delen av jorden innehåller arkeologiska fynd – skräp som besökare och hantverkare har tappat under nästan 1000 års tid. Sandstenarna i väggen, som längst ner mot jorden inte är kalkade, framträder tydligt – som ett förstelnat ögonblick i en byggnadsprocess för nästan 1000 år sedan.
Över detta strålar färgerna ner, från innertakets målningar som är daterade till 1769, över den bleka bänkinredningen.
Detalj ur en av Suntak gamla kyrkas plafondmålningar (takmålningar) från 1769.
Det finns två läktare, varav den västra är från 1600-talet. Upp till den västra läktaren leder en sliten, brant och smal trätrappa – som snarare påminner om en stege. Det är tydligt att trappan har lagats och lappats vid åtskilliga tillfällen.
Det finns ingen orgel på läktaren, bara enkla bänkrader av trä.
Någon form av trappa har funnits där sedan 1600-talet, då läktaren alltså byggdes, enligt Riksantikvarieämbetet. Vid en av reparationerna eller ombyggnationerna som gjorts under århundradena, tycks trappan inte ha passat i övre infästning. För att kunna fästa den har man med yxa huggit upp utrymmet i den intilliggande golvbrädan.
Den slitna trappen upp till den västra läktaren som uppfördes på 1600-talet. Notera hur snickaren har huggit upp golvbrädan, i bildens högra ovankant, för att trappan skulle få plats.
Hål och uttag i brädorna och som inte har någon funktion i inredningen, visar tydligt att den delvis är återanvänd. Det är därför inte omöjligt att delar av brädorna/virke kan vara medeltida, men det är spekulation.
Ett konkret bevis för att man har återanvänt medeltida brädor hittar man längst in under predikstolen. Den ursprungliga predikstolen är ett praktfullt arbete från 1700-talet, som alltså flyttades till den nya kyrkan. Den nya och betydligt enklare predikstolen i Suntak gamla är från 1902.
Golv och bänkar i den västra läktaren – som är daterad till 1600-talet.
Där inne i mörkret under predikstolen gömmer sig något särskilt intressant. Där finns en bräda med medeltida målningar, som är en del i predikstolens konstruktion. Enligt uppgift tros denna bräda ingått i det medeltida innertak, som sträckte sig upp till takstolarna, Man vet att detta innertak var målat i och med att det finns rester av målningar på takstolpar. Det medeltida innertaket tros ha ersatts med dagens målade innertak på 1600-talet.
Huvudmotivet i målningen på brädan under predikstolen föreställer en person, iklädd röda kläder och med en stor krona på huvudet. Det är oklart hur gammal konstruktionen under predikstolen är. Det ser dock inte ut som ett arbete från 1900-talet, men den saken är svårt att avgöra. Om brädan spikades dit på 1900-talet är det ett bevis på att återanvändandet av virke fortsatte länge. Gissningsvis är denna del en kvarvarande rest från den gamla predikstolen. Brädan bör om så är fallet ha hamnat där på 1700-talet.
Längst in under predikstolen är en bräda med medeltida målningar uppspikad. Den kommer troligen från det innertak, som på medeltiden sträckte sig upp till takstolarna och som sannolikt ersattes med det nuvarande innertak på 1600-talet.
I bänkinredningens främre rader finns lämningar som inte tidigare har uppmärksammats, i alla fall har det inte gått att hitta något skrivet om dem. Där finns mängder av ristningar i träet, som besökare i hundratals år lämnat efter sig.
Ristningarna förekommer som mest i de främre bänkraderna och avtar ju längre bak man kommer. De avtar i bänkradernas mitt. Vissa av dessa ristningar motsätter bänkarnas dateringen till 1730/40-tal i och med att de är betydligt äldre. Den äldsta ristningen som gått att datera är från 1709. Kanske är det här fråga om ytterligare exempel på återanvända delar från äldre bänkinredning.
Om ristningarna har tillkommit efter att bänkinredningen byggdes, är det inte omöjligt att den byggdes på 1600-talet – det vill säga samtida med den västra läktaren
Ristningarna kan grovt delas in i fyra kategorier: årtal, namn, födelse- och dödsdatum och obegripligt klotter. I den sistnämnda kategorin finns det klotter som påminner om runor, men det är troligen en slump. Även klotter med blyerts och kulspetspenna förekommer.
Enligt Riksantikvarieämbetet är bänkinredningens äldsta datering 1730-talet. Men i bänkarna finns synliga ristningar som är flera årtionden äldre. Ristningen på bilden är från 1717 och är tydligast. Om de ristade delarna av bänkarna är återanvänt virke från en äldre bänkinredningen, eller om den byggdes tidigare än man trott, är oklart.
Många av ristningar är så slitna att de inte längre går att läsa och är täckta av ”nya” ristningar som är 200-300 år gamla. De flesta av i ristningar är gjorda med kniv – ofta med knivspetsarnas baksidor. De flesta av ristningarna är grunda.
Där finns även klotter med penna. Det äldsta är från 1800-talet och det yngsta från 2006.
Märklig streck som ristats med kniv.Dåtida och nutida ”klotter”.Några minnesord från en begravning år 1899.
Detta reportage har fokuserat på ett ämnesområden som knappt har nämnts tidigare – bänkinredningen. Men denna lilla kyrka, som är en tidskapsel från forna tiders Sverige, har garanterat fler hemligheter att bjuda på.
Suntak gamla kyrka påverkar, eller snarare berör, sina besökare.
Kanske är det ärligheten i detta enkla kyrkorum som trollbinder besökare när de passerar den medeltida järndörren.
Vy från absidkoret. Triumfbågen, som skiljer långhuset från koret, var vanliga i kyrkorna på medeltiden. Men i de allra flesta kyrkor har triumfbågen för länge sedan byggts bort. Men i Suntak gamla kyrka är denna detalj från 1130-talet bevarad
Långt efter att den där dagen i juli, sommaren tagit slut, övergått till höst och vinter hemma i Roslagen, dyker den där lilla stenkyrka på sin kulle upp i tankarna – som ett ljus bortom hagmarkernas disiga mörker utanför arbetsrummets fönster.
Sverigereportage 
