Det är så tyst som det bara kan vara i en västgötsks stenkyrka från 1130-talet. Genom den medeltida fönstergluggen i de metertjocka stenväggarna, bryter dagsljuset dunklet i det smala långhuset och sveper försiktigt fram över träbänkarnas blankpolerade ytor – i vilka hårda årsringar har rest sig likt uråldriga bergskedjor.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Det sägs att den är byggd på en större hednisk gravkulle. Oavsett hur det är med den saken är Suntak gamla kyrka, en tidskapsel från 1100- och 1700-talet, en mer eller mindre häpnadsväckande lämning. Kyrkan är stängd för besök sedan 2019 då den blev statligt byggnadsminne. Men ibland hålls det gudstjänster där. Den13 juli 2022 fick Sverigereportage låna nyckeln av Tidaholms pastorat och därmed möjlighet att nära studera och dokumentera detta säregna kyrkorum.

När man stoppar in nyckeln i det medeltida stocklåset i den medeltida järndörren och kliver över tröskeln från 1700-talet, öppnar sig en värld som stått oförändrad under lång tid. Mycket är skrivet om denna kyrka. Men det finns fortfarande upptäckter att göra, till exempel i den välanvända bänkinredningen, som är daterad till 1730-talet.

En sliten bänkinredning av trä från 1700-talet kanske inte låter så häpnadsväckande, särskilt med tanke på att det är fråga om en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor – från 1130-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Suntak gamla kyrka och dess medeltida historia, som sträcker sig tillbaka till 1130-talet. Klicka på följande länk om ni vill läsa det första reportaget: Suntak gamla kyrka – en resa tillbaka till 1130-talet.

Under 1700- och 1800-talet genomgick många små sockenkyrkor stora renoveringar och utbyggnader, då bänkinredningar och annat gammalt moderniserades. Många sockenkyrkor revs och ersattes med nya, överdådiga skrytbyggen.

1902 ersattes gamla Suntak kyrka med en ny kyrka, några hundra meter bort, där den växande församlingen fick plats. Det fanns långt gångna planer på att riva den gamla kyrkan, som i slutet av 1800-talet hade dömts ut på grund av sina trånga utrymmen. Men protester satte stopp för rivningen. Dock tog man med sig den medeltida dopfunten, klockan från 1200-talet och den ståtliga predikstolen från 1700-talet till den nya kyrkan.

Men den gamla kyrkan skonades. Den fick förbli gammal. Även om skicket har varierat så står den orörd kvar idag.

Suntaks tidiga, medeltida historia har gjort att bänkarna och annan träinredning från 1600- och 1700-talet, har kommit i skymundan. När bänkarna nämns så är det i regel endast med några få ord. Det är märkligt med tanke på det stora kulturhistoriska värde den idag representerar.

På dessa obekväma bänkar, som enligt Riksantikvarieämbetet är daterade till 1730/40-tal, har generationer av västgötar suttit och väntat på att predikningarna skulle ta slut. Interiören ger en närmast unik inblick i hur det såg ut i en liten, svensk sockenkyrka i början av 1700-talet.

Den som förväntar sig snickeriarbeten av någon mästare, blir snabbt besviken. Bänkinredningen i Suntak gamla kyrka är på många sätt ett grovarbete där ojämnheter justerats med yxa. Golvet består av slitna, kilsågade brädor som ligger löst direkt på jorden.

En annan intressant detalj är de brädor med rundade ovandelar som ligger på golvbrädorna mellan bänkraderna. Det är oklart vad detta är. Kanske är de fotstöd för att skydda församlingsborna fötter mot det dragiga och kalla golvet. Men det kan även vara så kallade knäfall – som är stöd för knäna vid knäfallning, vilket är en tradition från den katolska tiden.

Dessa brädor har det inte gått att hitta någon skriftlig information om.

Bänkinredningar från 1700-talet finns det i flera kyrkor. Men i regel har de finsnickerier, har målade och förgyllda detaljer och mjuka sittdynor. Inget av detta finns i Suntak. Det är det mesta grovt tillyxat. Längst upp på bänkväggarna listerna är träet blankslipat och årsringarna sticker upp efter hundratals år av slitage.

Ojämnheter med stickor, till exempel efter yxhugg, har under hundratals år polerats släta av passerande händer och kläder. Bänkarna saknar färg och har sannolikt aldrig varit målade. Däremot är nedersidan av bänkdörrarna mörkförgade, efter att församlingsbor stött till dem med smutsiga skor under hundratals år.

För den oinvigde kan det vara svårt att se värdet i dessa detaljer. Det är just i denna ”ärlighet” som stor del av det kulturhistoriska värdet ligger. Detta är den vanliga människans historia, som ofta glöms bort. Hur primitivt och slarvig och grovhugget vi än må tycka det är idag, så var det så här det en gång i tiden såg ut i sockenkyrkorna.

Lägger man sig på golvbrädorna mellan de smala bänkraderna och tittar, så blir det tydligt att snickarna som byggde bänkarna använde de brädbitar de hade tillgång till. Det är snett, skarvat och för att få bänkraderna någorlunda raka har man justerat med stenar direkt mot jorden.

Hål och urhuggningar i golvbrädorna och andra konstruktionsdetaljer, visar att virket är återanvänt. Sannolikt har snickarna återanvänt den tidigare bänkinredningen, eller åtminstone delar av den, när nuvarande bänkar byggdes. Det återanvända virket kan även ha ett annat ursprung.

Hur den förmodat återanvända bänkinredningen såg ut eller hur gammal den var går inte att säga.

Tittar man riktigt noga, med förstoringsglas, kan man se att den synliga delen av jorden innehåller arkeologiska fynd – skräp som besökare och hantverkare har tappat under nästan 1000 års tid. Sandstenarna i väggen, som längst ner mot jorden inte är kalkade, framträder tydligt – som ett förstelnat ögonblick i en byggnadsprocess för nästan 1000 år sedan.

Över detta strålar färgerna ner, från innertakets målningar som är daterade till 1769, över den bleka bänkinredningen.

Det finns två läktare, varav den västra är från 1600-talet. Upp till den västra läktaren leder en sliten, brant och smal trätrappa – som snarare påminner om en stege. Det är tydligt att trappan har lagats och lappats vid åtskilliga tillfällen.

Det finns ingen orgel på läktaren, bara enkla bänkrader av trä.

Någon form av trappa har funnits där sedan 1600-talet, då läktaren alltså byggdes, enligt Riksantikvarieämbetet. Vid en av reparationerna eller ombyggnationerna som gjorts under århundradena, tycks trappan inte ha passat i övre infästning. För att kunna fästa den har man med yxa huggit upp utrymmet i den intilliggande golvbrädan.

Hål och uttag i brädorna och som inte har någon funktion i inredningen, visar tydligt att den delvis är återanvänd. Det är därför inte omöjligt att delar av brädorna/virke kan vara medeltida, men det är spekulation.

Ett konkret bevis för att man har återanvänt medeltida brädor hittar man längst in under predikstolen. Den ursprungliga predikstolen är ett praktfullt arbete från 1700-talet, som alltså flyttades till den nya kyrkan. Den nya och betydligt enklare predikstolen i Suntak gamla är från 1902.

Där inne i mörkret under predikstolen gömmer sig något särskilt intressant. Där finns en bräda med medeltida målningar, som är en del i predikstolens konstruktion. Enligt uppgift tros denna bräda ingått i det medeltida innertak, som sträckte sig upp till takstolarna, Man vet att detta innertak var målat i och med att det finns rester av målningar på takstolpar. Det medeltida innertaket tros ha ersatts med dagens målade innertak på 1600-talet.

Huvudmotivet i målningen på brädan under predikstolen föreställer en person, iklädd röda kläder och med en stor krona på huvudet. Det är oklart hur gammal konstruktionen under predikstolen är. Det ser dock inte ut som ett arbete från 1900-talet, men den saken är svårt att avgöra. Om brädan spikades dit på 1900-talet är det ett bevis på att återanvändandet av virke fortsatte länge. Gissningsvis är denna del en kvarvarande rest från den gamla predikstolen. Brädan bör om så är fallet ha hamnat där på 1700-talet.

I bänkinredningens främre rader finns lämningar som inte tidigare har uppmärksammats, i alla fall har det inte gått att hitta något skrivet om dem. Där finns mängder av ristningar i träet, som besökare i hundratals år lämnat efter sig.

Ristningarna förekommer som mest i de främre bänkraderna och avtar ju längre bak man kommer. De avtar i bänkradernas mitt. Vissa av dessa ristningar motsätter bänkarnas dateringen till 1730/40-tal i och med att de är betydligt äldre. Den äldsta ristningen som gått att datera är från 1709. Kanske är det här fråga om ytterligare exempel på återanvända delar från äldre bänkinredning.

Om ristningarna har tillkommit efter att bänkinredningen byggdes, är det inte omöjligt att den byggdes på 1600-talet – det vill säga samtida med den västra läktaren

Ristningarna kan grovt delas in i fyra kategorier: årtal, namn, födelse- och dödsdatum och obegripligt klotter. I den sistnämnda kategorin finns det klotter som påminner om runor, men det är troligen en slump. Även klotter med blyerts och kulspetspenna förekommer.

Många av ristningar är så slitna att de inte längre går att läsa och är täckta av ”nya” ristningar som är 200-300 år gamla. De flesta av i ristningar är gjorda med kniv – ofta med knivspetsarnas baksidor. De flesta av ristningarna är grunda.

Där finns även klotter med penna. Det äldsta är från 1800-talet och det yngsta från 2006.

Detta reportage har fokuserat på ett ämnesområden som knappt har nämnts tidigare – bänkinredningen. Men denna lilla kyrka, som är en tidskapsel från forna tiders Sverige, har garanterat fler hemligheter att bjuda på.

Suntak gamla kyrka påverkar, eller snarare berör, sina besökare.

Kanske är det ärligheten i detta enkla kyrkorum som trollbinder besökare när de passerar den medeltida järndörren.

Långt efter att den där dagen i juli, sommaren tagit slut, övergått till höst och vinter hemma i Roslagen, dyker den där lilla stenkyrka på sin kulle upp i tankarna – som ett ljus bortom hagmarkernas disiga mörker utanför arbetsrummets fönster.