Vid Rimbo kyrka finns en ålderdomlig vägsträckning – en stig som delvis består av en stensatt vägbank och som slingrar sig fram i kulturlandskapet. Stigen beskrivs av bland annat Riksantikvarieämbetet som kyrkväg. Men spår i landskapet vittnar om att den kan vara betydligt äldre – kanske från 1000-talet eller ännu äldre.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Rimbo kyrka i Roslagen byggdes på 1400-talet. Med undantag från tre runstenar från 1000-talet i och intill kyrkan, är det omgivande kulturlandskapet tomt på registrerade fornlämningar. Men det betyder inte att det inte finns lämningar.

Förra veckans reportage handlade om sakramentskåpet i Rimbo kyrka. Även denna veckas reportage fokuserar på Rimbo kyrka, eller rättare sagt kulturlandskapet runt kyrkan.

Strax söder och öster om Rimbo kyrka finns en stig som kallas för Kyrkvägen. Den följer åkerkanten och sammanbinder kyrkan, kyrkskolan och den närbelägna byn Liesta – vars äldsta skriftliga belägg är från 1409.

Kyrkans äldsta historia är ett mysterium. Den nuvarande kyrkan uppfördes under 1400-talets senare hälft. Men det finns teorier att det funnits en ännu äldre kyrka på platsen, vilket en rad inventarier som är äldre än 1400-talet vittnar om. Det finns dock inga arkeologiska bevis för en äldre kyrka.

Kyrkvägar är vägar/stigar som den kyrklig administrationen lät anlägga för att göra det lättare för församlingsborna att ta sig till kyrkan. Men få kyrkvägar är verkliga kyrkvägar/stigar. Det räcker med att en väg eller stig ligger i närheten av en kyrka för att folk ska börja kallade för ”kyrkväg”, vilket i de flesta fall saknas historiska belägg för. I vissa fall finns det belägg för att kyrkvägar användes närmare 1000 år innan kyrkan byggdes – under hednisk tid.

Ett sådant exempel är den vikingatida vägen vid Eds kyrka, som Svenska kyrkan namngett som ”kyrkstig”. Mer om vägen vid Eds kyrka här: Till fots tillbaka till forntiden.

Min pappa, vars urna är jordsatt på Rimbo kyrkogård, har berättat att han gick denna stig som barn, fram och tillbaka till Rimbo kyrkskola. Att stigen under lång tid har används av folk i bygden råder det inga tvivel om. Men frågan är om den verkligen anlades som kyrkväg? Nya fynd i området, som Sverigereportage gjorde sommaren och hösten 2022, pekar på att stigen är från 1000-talet.

Rimbo kyrka ligger på en höjd, som på bronsåldern var en halvö i en havsvik, och som idag sluttar mot åkrar i söder, öster och väster. Ett par hundra meter söder om kyrkan viker den så kallade Kyrkvägen/stigen över åkern mot byn Liesta. Sträckan över åkern är rak och cirka 90 meter lång.

Denna övergång är högintressant och spelar en central roll i förståelsen av Rimbo kyrkas kulturlandskap. Mer om den senare i reportaget.

Det äldsta kända historiska belägg för stigens sträckning är en karta från 1641. Kartan är i dåligt skick, men det är ändå tydligt att sträckningen är den samma som i dag.

På en karta från 1803, där Rimbo kyrka är avbildad, är stigens sträckning markerad med röda punkter. Den röda markeringen börjar strax väster om kyrkan, går vidare över en åker i öst och vidare in i z-mönster in i Liesta by – samma sträckning som stigen har idag.

Även på en karta från 1903 finns sträckningen markerad. Men 1903 fortsätter markeringen spikrakt några hundra meter upp i skogen, norr om kyrkan och över en bergsrygg. Sannolikt är det en gräns – en så kallad rågång.

Stigen följer i stort sett den så kallade 25-metersnivån – det vill säga ungefär den strandlinje i landskapet som havet nådde upp till på bronsåldern.

En annan intressant detalj är tre resta stenar, cirka 40 centimeter höga, och som är resta intill stigen på flera platser. Det är högst oklart vilken innebörd dessa stenar har och när de restes. Stenarna är inte bearbetade. Om de fallit omkull är de mycket svåra att skilja från andra stenar.

I och med att stenarna troligen markerar en rågång är det inte orimligt att det är gränsstenar. I så fall bör det ha funnits fler.

Rimbo kyrkas runstenar är från 1000-talet. Ursprungligen restes de någonstans i det omkringliggande kulturlandskapet.

Runstenar restes där de fick så stor exponering som möjligt – det vill säga där folk rörde sig. Vägar, broar, gränser, vad och landningsplatser är typiska platser där man reste runstenar, från slutet av 900-talet och några årtionden in på 1100-talet.

En av runstenarna, U 514, står uppställd vid kyrkans ingång. Den berättar om ett brobygge – det vill säga en vägbank av sten över sankt område. Att bygga bro var en hedersvärd handling på vikingatiden. Det är anledningen varför brobyggen nämns på många runstenar.

Runsten U 514 har för övrigt ett ristat kors, som tolkats som ett processionskors – det vill säga ett kors med stång som är avsett att bäras vid kyrkliga sammanhang. Ristningens färg har nästan försvunnit och korset är därför svårt att se.

Runtexten lyder:

”Anund lät också göra bron och reste stenen stenen till minne av Källgatan, sin fader, och Furuluv.”

Var denna vikingatida bro byggdes har varit okänt – i alla fall fram tills nu.

Längs stigens riktning, cirka 200 meter sydöst om kyrkan, är avståndet över åkern som kortast till andra sidan där byn Liesta ligger. Där följer stigen på en tydlig, stensatt vägbank över åkern.

Vägbanken, som uppskattningsvis är tre meter bred, är inte en naturformation. Det är är en konstruktion byggd av människohänder. Stor del av denna övergång är delvis skadad av lantbruket, vilket märks på en tydlig nivåskillnad. Men på den norra sidan, kyrksidan, finns en bevarad sträcka som är cirka 15 meter lång.

Den bevarade sträckan markeras av tydliga kantstenar.

En indikation på att stora delar av vägbanken är skadad/bortodlad, det vill säga att bönder under lång tid tagit bort stenar som fastnat i plogen, är de stora odlingsrösen som finns intill vägbanken norra sida. Tittar man på de omkringliggande åkrarna runt kyrkan är odlingsrösena relativt små. Den enda plats där odlingsrösena är påtagligt stora är intill vägbanken – vilket indikerar att det finns ovanligt mycket sten på platsen.

Att så mycket stor sten finns inom ett litet begränsat område, i alla fall i uppländska åkrar, brukar betyda att man någon gång i tiden fraktat sten till platsen – till exempel till bygget av en vägbank.

Vägbanken är varken daterad eller registrerad. För att klargöra ålder och hur den är konstruerad krävs en arkeologisk undersökning. Utseendemässigt påminner den om en vikingatida vägbank/bro.

Vägbanken är inte nutida och mängden sten i odlingsrösena indikerar att bönderna haft problem med denna plats i flera hundra år. Den är inte markerad på någon av de historiska kartor som Sverigereportage har studerat.

Det är inte helt osannolikt att vägbanken är samma bro som nämns i runstenen (U 514) vid Rimbo kyrka – har stått vid denna vägbank/bro. Ytterligare en indikation på att det är fråga om en väg från och bro från 1000-talet, är en annan runsten (U 515) vid Rimbo kyrka.

Runstenen hittades år 1870 i samband med grävarbeten på den del av kyrkogården som vätter mot stigen/vägen. Riksantikvarieämbetet skriver att den hittades på sin ursprungliga plats i närheten av den ”södra kyrkvägen”, det vill säga den stig som detta reportaget handlar om.

Under många år stod runstenenuppställd vid stora kyrkogårdsgrinden intill parkeringen. Men numera är den uppställd i närheten av sin ursprungliga plats intill stigen/vägen.

Runtexten lyder:

”Gunne lät resa sten efter Alvger sin fader. Gud hjälpe hans ande.”

Rimbo kyrkas tredje (kända) runsten (U 513) är inmurad i korväggen. Den nämner tre bröder som reste stenen till minne av en bror, som troligen dog i Grekland. Vid Husby Sjuhundra kyrka, som ligger drygt en mil från Rimbo, har samma bröder rest en annan runsten, troligen till minne av Anund, som dog i Grekland. Sverigereportage har tidigare skrivit om dessa bröder och brodern som dog i Grekland.

När runstenen (U 513)i Rimbo kyrkas vägg restes var samtliga bröder i livet. Det är inte osannolikt att även denna runsten har stått i anslutning till stigen och vägbanken, och sedan återanvänts som byggnadsmaterial till kyrkan på 1400-talet.

Stigen har en ålderdomlig sträckning och trots att området inte har några registrerade fornlämningar, finns det anledning att titta närmare på platsen. Mellan kyrkan och stigen finns till exempel en hagmark med halvcirkelformade strukturer av sten som inte är naturliga. Dessa formationer syns på flygfoton. Formationerna är även markerade på äldre kartor.

Även området sydväst om stigen, som även den är hagmark och som sluttar ner mot åkern med en vida utsikt, är arkeologiskt intressant.

Genom byn Liesta går stigen, som tidigare nämnts, i ett z-mönster och övergår till en väg. Sträckningen genom byn har, som övriga sträckningen, en ålderdomlig karaktär.

Bynamnet Liesta har stavats olika genom århundradena. På 1800-talet stavades byn Lista. Liknande bynamn finns på flera platser i landet. I Södermanland finns ett Lista som bland annat tolkats som stenfri mark som kan slås med lie. I Uppland finns ett Lejsta, som tolkats (Calissendorff) som som ”byn vid leden”. Samma Lejsta stavades år 1291 Leestum. Liesta i Rimbo stavades år 1427 Liestom.

Att kyrkvägen/stigen är äldre än 1400-talet, då kyrkan uppfördes, kan anses som styrkt i och med att minst en runsten restes intill den på 1000-talet. Var Anund reste sin runsten och byggde bro för tusen år sedan borde det inte råda några tvivel om längre. Men så länge vägbanken inte är daterad så förblir det en teori.

Fynden som presenterats i reportaget kommer rapporteras till länsstyrelsen.