Om Jens Flyckt

Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser. Sverigereportage.om är ett ideellt projekt.

Infrusen gädda kvävdes av gös

Knivstabon Eric Svensson gjorde nyligen en makaber upptäckt när han åkte långfärdsskridskor. I den klara sjöisen låg en stor gädda som hade försökt svälja en allt för stor gös.

Foto: Eric Svensson
Text: Jens Flyckt

Det var när Eric Svensson åkte långskridskor på sjön Valloxen i Knivsta, tillsammans med sin son, dotter och deras respektive, som han fick syn på gäddan i isen.

-Jag har aldrig sett något liknande tidigare. Tidigare har jag bara sett mindre betesfisk som fastnat i isen. Detta var något som fascinerade mig och familjen mycket. Vi blev som tagna över vad vi såg, säger Eric Svensson.

Den infrusna gäddan, med en stor gös i käften, som Knivstabon Eric Svensson nyligen fotograferade.

Under söndagen publicerade han bilden i en lokal grupp på Facebook – där han har fått mycket beröm för bilden. Många kallar den för årets naturbild. Inlägget har i skrivandets stund fått 538 likes och 48 kommentarer.

”Sista måltiden för denna stora gäddan som har en stor gös i sin ”käft”. Den som gapar efter mycket…” skriver Eric Svensson i sitt inlägg.

Av hans bilder att döma har gäddan försökt äta upp gösen. Men gösen var för stor. På grund av att gäddan har en nåldyna med inåtriktade tänder i under- och överkäften, så satt gösen fast och gäddan dog. Av en tillfällighet frös den sedan fast i den klara sjöisen.

Eric Svensson säger att han aldrig varit med om något liknande tidigare.

Eric Svensson säger att gäddan låg en bit ner i isen och att dess vikt därför var svår att avgöra. Men han uppskattar vikten till 5-6 kilo.

-Jag lär nog aldrig få se något liknande igen, säger Eric Svensson.

Minnet av Sumpadoria

En av de märkligaste båtar som någonsin trafikerat svenska farvatten. Hjulångaren SS Sumpadoria af Lesjöfors fraktade under 70 års tid järnvaror, matvaror, folk och virke via ett nät av farleder och järnvägar i syd/östra Värmland.

Text Jens Flyckt
Fotograf okänd. Bilder från Tekniska museet
/Public Domain
Järnvägsmuseet Public Domain
Järnvägsmuseet, KG, Widborgh, Public Domain

En klinkbyggd, pråmliknande skapelse, med låga bord, hög skorsten och dubbla skovelhjul som sakta puffar fram på älven. Det sägs att den 11,7 meter långa och 2,45 meter breda hjulångaren Sumpadoria var så grundgående att hon kunde gå i daggvått gräs.

Det är sommar någon gång under 1800-talets sista årtionde. Sumpadoria ligger vid hemmastranden. Kanske väntar hon och mannarna på en ny last. Det ryker ur skorstenen och väser säkert från ångmaskinen. På säkert avstånd betraktar en ko den märkliga tingesten.

Sumpadoria byggdes år 1860 vid Lesjöfors bruk som en grundgående fraktbåt. Konstruktionen var anpassad för att hon skulle kunna ta sig fram med tung last på grunda vattendrag i syd/östra Värmland.

Från 1830 utvecklades en invecklad transportled av vattenvägar, landvägar och små bruksjärnvägar som förband bruksorter mellan Kristinehamn med Vänern. Sumpadoria var en länk i denna transportled. Blockenhus och Stjärnfors var två bruksorter som Sumpadoria kontinuerligt lade till vid för lastning och lossning.

Lesjöfors bruk i slutet av 1800-talet. Bruket har anor från tidigt 1600-tal och under 1900-talets första hälft betraktades Lesjöfors som ett idealsamhälle. På det gamla bruksonrådet är idag bland annat fjädertillverkaren Lesjöfors AB verksamt.

För att kunna frakta större kvantiteter, bland annat stångjärn, tackjärn och spik, byggdes fem lastekor. Med dessa lastekor, som var mindre pråmar av trä, drog hon sin last upp och ner för Lesjöforsälven och intilliggande vattendrag.

En av de fem lastekor, som bland annat lastades med tackjärn, som Sumpadoria drog genom Lesjöforsälven. Bilden är tagen vid Lesjöfors hamn och järnväg.

Sumpadoria är för länge sedan borta. Men tack en handfull bilder som tillhör Tekniska museet finns minnet av henne kvar. Men det är anonyma bilder utan närmare förklaring.

Den mesta informationen om denna udda båt är bortglömd. Det är till exempel oklart vilken sorts maskin som satt i henne. Men att det rörde sig tom någon form av ångmaskin är experterna ense om.

Det är tack vare värmländska lokalhistoriker, som grävt i arkiven och intervjuat personer som var med när det begav sig i början av 1900-talet, som denna båts historia är känd idag. En bok där Sumpadoria finns omnämnd i, är ”Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870” av Egil Akre och Martin Jansson.

Det sägs att Sumpadoria var väldigt långsam, varför lokalbefolkningen jämförde henne med en loppa som simmar i tjära. Men med tanke på de laster av bland annat stångjärn, som finns dokumenterade, tycks hon ha varit enormt stark. Ögonvittnen berättar att hon var svårmanuvrerad och ställde höga krav på hennes skeppare.

Sumpadorias maskinrum utgjordes av en överbyggnad av trä med plåttak.

Det är som utomstående lätt att skratta åt denna märklig båt, som idag ser ytterst primitiv ut. Men på sin tid var hon allt annat än primitiv – snarare ett tekniskt under som inte enbart möjliggjorde brukens tillväxt, utan även en viktig transportmöjlighet för vanligt folk.

”Då tog en eka och rodde till älvmynninga å pass på båten (Sumpadoria reds. anm.) Å så tog di länken å sätt fast i den sist pråmen å tog eka på släp. Mång gånger kunn en hinn och handel menas di laste, annars feck en ju ro hem med mä eka” berättar en röst i boken Med sjöbanan Liljdal – Kristinehamn 1870.

Dokumenterade berättelser vittnar även om att Sumpadoria spelade en viktig roll i leveranser av livsmedel. Närmare 900 ton livsmedel ska hon enligt uppgift ha fraktat genom åren. I snitt ska hon ha fraktat 6,9 ton varor per år från Lesjöfors bruk per år, enligt brukets anteckningar.

En av många hamnar i det system av sjövägar och vattenvägar som från 1830-talet talet växte fram i öst/västra Värmland. Det var i denna typ av värmländsk bruksmiljö, där transporleder på vatten och korta bruksjärnvägar möttes, som Sumpadoria verkade i. Notera ångslupen. Bilden är tagen i hamnen vid Gammelkroppa som var en del av Kroppa järnväg Sjöbanan 1857 – 1874.

Sumpadoria är därför inte enbart värmlandshistoria i allmänhet. Hon är även gruvhistoria, brukshustoria, sjöfartshistoria, fartygshistoria, järnvägshistoria, väghistoria och inte minst folklivhistoria.

Under de 70 år som Sumpadoria var i drift hade hon två skeppare. Det var Gustaf Ångström, som beskrevs som en skogsmänniska och vars tjänst senare övertogs av hans son. Tillsammans ska de ha tjänstgjort 50 respektive 32 år ombord på Sumpadoria.

I takt med att det nya århundrandet framskred och nya transportvägar på land öppnade, bland annat järnvägen Inlandsbanan , förlorade Sumpadoria sin betydelse. De sista årtiondena transporterade hon trävaror.

1930 var det slut och Sumpadoria försvann in i den dimma som alla fartyg och båtar tids nog seglar in i. Men innan hon försvann fick hon en under en kort period en ny uppgift.

Med feststämning och lövutsmyckat däck, lik en åldring som avtackas efter ett ett långt arbetsliv, fick hon slutligen göra utflykter med ortsbefolkningen som passagerare på sjön Bredreven. Där tuffade hon fram under sommarkvällarna utan den enorma last av järnvaror som hon hade släpat på i 70 år.

Under de 70 år som Sumpadoria trafikerade vattendrag insyd/östra hade hon två skeppare, som inte enbart navigerade henne i trånga och grunda vatten, utan även såg till att hennes panna tändes på mornarna.

Det fanns röster som förespråkade att den märkliga Sumpadoria skulle bevaras till eftervärlden som ett minne över den värmländska brukstraditionen – men så blev det inte.

Frötuna kyrkas mörka hemlighet

Att gå genom Frötuna kyrkas medeltida stiglucka är att färdas tillbaka i tiden – särskilt när decembersolen går ner och silhuetten av långhuset tonar upp dig. Intrycket blir särskilt starkt med vetskapen om att det finns gravar intill stigluckan – strax utanför den norra kyrkogårdsmuren.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax utanför Norrtälje stad, som år 2022 fyller 400 år, ligger Frötuna kyrka på en höjd intill Kyrksjön. Det är en praktfull byggnad i gråsten från sent 1100-tal, som troligen byggdes på en kultplats – helgad till den hedniska guden Frö.

En decemberkväll vid Frötuna kyrka anno 2021. Stigluckan av tegel är från medeltiden. Strax intill stigluckan, intill muren till höger i bilden, ruvar jorden på hemligheter. Där, utanför den kyrkliga gemenskapen, finns gravar som grävdes sönder sommaren 2008. Dessa gravar sträcker sig sannolikt fram till stigluckan.

Genom århundradena har kyrkan genomgått åtskilliga om- och nybyggnationer. Många spår finns kvar av den äldst kyrkbyggnaden.

Kyrkan har flera bevarade medeltida konstruktioner som utmärker sig. Dit hör bland annat ett unikt konstruerat stjärnvalv med breda ribbor från 1400-talet. I den norra muren finns en välbevarad medeltida stiglucka i slaget tegel.

Som med många andra medeltida kyrkor är jorden full med arkeologiska lämningar – från gångna tidevarv då livet var hårt – särskilt för de svaga.

Ur schaktkanten knappt en meter utanför Frötuna kyrkas norra kyrkogårdsmur, intill den medeltida stigluckan, ramlade lårben och andra mänskliga kvarlevor ut ur jorden efter grävmaskinens framfart. De döda tycks ha placerats i en nord/sydlig riktning – med huvudena mot den norra murens fundament.

År 2008 grävdes flera schakt, ett stort och ett mindre, strax utanför den norra kyrkogårdsmuren i samband med ett husbygge, som länsstyrelsen hade gett tillstånd till. Schaktningen gjordes några meter från muren och stigluckan. Ingen arkeolog var närvarande.

Undertecknad stannade av en tillfällighet vid kyrkans parkering och såg på långt avstånd att grävarbetet hade skett i påtagligt kulturpåverkad jord. Nedanför schaktkanten låg bland annat mänskliga kvarlevor.

Förutom lårben, vadben och skenben från minst två individer var några revben, bitar av ett bäckenben synligt. Benmaterialet var i varierande skick – från välbevarat till pulveriserat. Även kalkbruk, spikar, keramik och lerklining låg synligt. Ett oxiderat, halvmåneformat kisthandtag med små smidda öglor i ändarna, stack fram i den raserade jorden.

Kyrkogårdsmuren byggdes om år 1805, enligt Riksantikvarieämbetet, och ersatte en medeltida mur. Sannolikt följer den nutida muren, som alltså är från 1805, den medeltida murens sträckning. Men detta är inte säkert. Det är därför oklart om de söndergrävda gravarna ursprungligen låg innanför eller utanför den medeltida muren.

Frötuna kyrka 2008. Till höger ses stigluckan i detta reportage. Den gula pilen visar schaktet strax utanför den norra kyrkogårdsmuren där gravmaskinens skopa hade skurit genom jorden och gravar.

Det fanns tecken som tyder på att personerna vid stiglucka begravts med huvudena vilandes mot murens fundament – vilket innebär att de i så fall placerats i nord/sydlig riktning. Eventuellt sträcker sig gravarna in under muren.

Fynden och kvarlevorna är vare sig daterade eller undersökta. Fyndmaterialet kan vara från tidig medeltid eller äldre. Men de kan även vara från 1600/1700-talet eller ännu yngre. Om den sistnämnda dateringen gäller så rör det sig troligen om självspilares gravar, det vill säga personer som inte fick begravas i vigd jord på grund av att de tagit livet av sig – vilket var olagligt fram till 1864. Därför förpassats de till den ovigda jorden utanför kyrkogården – för evigt uteslutna från den kristna gemenskapen.

Sverigereportage har skrivit om begravningar utanför norra kyrkogårdsmurar tidigare.

https://sverigereportage.com/tag/hatuna-kyrka/

Godsvagn krossade lastbil

Det var inte mycket kvar av lastbilen som år 1953 var involverad i en järnvägsolycka i Gävle hamn.

Text: Jens Flyckt
Foto: Järnvägsmuseet/Public Domain

Olycksdatumet har inte gått att få fram. Men det skedde 1951 vid Gävle hamn – vid en udde mellan Inre viken och Yttre viken, enligt uppgift. Platsen heter Fredriksskans efter en försvarsanläggning som började byggas där år 1717.

Enligt bildens information var det en godsvagn som körde över lastbilen.

Fredriksskans, som åren1719 och 1720 ska ha räddat Gävle från plundring, revs i samband med utbyggnaden av hamnen 1902, enligt Riksantikvarieämbetet.

Bilderna från tågolyckan vid Fredriksskans visar en fullständigt krossad lastbil och skildrar hur räddningsarbetet fortskrider. Få personer syns på de första bilderna, som tycks vara tagna direkt efter olyckan. Senare bilder visar hur timmer används som stöttor när järnvägsvagn lyfts bort.

På de första bilderna står vagnen, som lastbilen ligger under, på rälsen.

Med stöttor säkras godsvagnen så att lastbiksvraket kan tas loss.

På senare bilder, när vagnen har lyfts bort och står vid sidan om rälsen, är det betydligt mer folk på olycksplatsen. Utifrån deras ansiktsuttryck och kroppshållning kan man ana hur de diskuterar och spekulerar över olyckan.

Enligt den lilla information som finns till bilden var det en godsvagn som kolliderade/körde över lastbilen. Det är en märklig formulering. Det borde, inte minst med tanke på de omfattande skadorna, rimligtvis ha varit ett tågsätt inklusive lok i relativt hög fart som var inblandat. Det framgår inte heller vad vagnen var lastad med.

Här har den vagnen lyfts bort och lastbilsvraket har kommit på hjul. Notera kopparkannan längst ner till höger i bilden.

Om passagerare eller förare satt i lastbilen vid olyckstillfället lär de knappast ha överlevt. Uppgifter om personskador saknas.


Är det någon av er läsare som har närmare information om olyckan eller/och vet vilket märke och årsmodell det är på lastbilen, så får ni gärna kommentera det.

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten


Intill Edsbro kyrkas vapenhus står en gravsten från 1200-talets första hälft. Det är en lika ovanlig som anonym lämning från en avlägsen brytningstid
.

Text och foto: Jens Flyckt

Sveriges äldsta gravstenar med latinsk skrift är från1200-talets första årtionden. De berättar inte enbart om personer som levde för 800 år sedan, utan även om en brytningstid – då den16-teckniga runraden allt mer övergavs till förmån för det latinska alfabetet.

Iacob Michelsons gravsten intill Edsbro kyrkas vapenhus. Den andra stenen (till höger) på bilden är möjligen en annan, gammal gravsten. Men om den sistnämnda stenen har Sverigereportage inte lyckats hitta någon information om.

Det forna järnvägssamhället Edsbro i östra Uppland är främst känd för sin välbevarade masugn – den enda bevarade i sitt slag i Stockholms län. Några hundra meter norr om masugnen ligger en sagolikt vacker gråstenskyrka från 1200-talet, på en höjd med utsikt över den forna järnvägsperrongen och en ås som kantas av bautastenar från äldre järnålder.

Till kyrkan hör en klocka från 1300-talet – en av Upplands äldsta. Kyrkogårdens in- och utgång sker genom en välbevarad och ovanlig stiglucka från 1400-talet.
En annan intressant detalj är att kyrkan saknar fönster mot norr – detta för att hålla onda makter borta. Många uppländska gråstenskyrkor byggdes utan fönster mot norr. Det ovanliga med Edsbro kyrka är att fönster inte tagits upp under senare tid, enligt Riksantikvarieämbetet.

Edsbro kyrka i Östra Uppland ruvar på många kulturhistoriska skatter.


Den aktuella gravstenen står lutad mot hörnet mellan långhus och vapenhus – i takdroppet. Den är 1,6 meter hög och själva ristningen är 1,5 meter högt. På det så kallade korsbenen är ”Iacob Michelson” ristat.

På stenen är namnet Iacob Michaelson ristat.

Gravstenen, som i toppen är dekorerad med ett ringkors, borde vara samtida med stenkyrkans äldsta delar – som är från 1200-talet. En intressant detalj är ringkorsets horisontella korsarm, som i bägge ändor avslutas med en upp- och nerböjd böjd – vilket påminner om en svastika. Denna detalj är lättast synlig i släpljus. Om det är en synvilla, felhuggning eller medveten utsmyckning är oklart.

Ringkorset i släpljus notera den horisontella korsarmens avslut, som pekar upp och ner.

Vem denna Iacob Michelson var, hur gammal han blev och vad han gjorde i livet är sedan bortglömt. Kanske var han kyrkans man. Han hade i alla fall så pass hög status att hans grav fick en gravsten och hans namn skrivet i latin.

Gravstenens exakta ålder oklar. Närmare datering än till 1200-talets första hälft finns inte. Om vi utgår från att Iacob Michelson blev 50-70 år, vilket i så fall var en hög ålder på medeltiden, så kan han ha fötts under 1100-talets första hälft – då seden att resa runstenar upphörde. Det ger ett perspektiv på hur gammal den är.

Edsbro kyrkas norra vägg – som saknar fönster.

De flesta besökare som går förbi Edsbro vapenhus har ingen aning om vad det är för sten de går passerar. De reflekterar över huvudtaget inte över den. Och skulle någon mot förmodan bli intresserad, så är tillgänglig informationen begränsad till ett par meningar.

Iacob Michelsons gravsten är en sorglig påminnelse om en undanskymd kategori kulturhistoriska lämningar i de medeltida landsortskyrkorna, som sällan eller aldrig behandlas med den respekt de förtjänar – trots deras stora kulturhistoriska värden.

God jul önskar…

…Sverigereportage med en bild på julbocken – detta urgamla väsen som i gamla tider härjade i stugorna och skrämde barn i juletid.

Sverigereportage är tillbaka på juldagen, antingen med ett reportage om en gravsten från 1200-talet eller en raketpistol.

Foto: Nils Keyland 1910-1920/Nordiska museet.
Bilden är beskuren.

Nu återkommer ljuset

Idag inträffar årets viktigaste händelse – vintersolståndet. Detta är den dag då ljuset övervinner mörkret och vårdträdet här hemma sakta träder fram ur mörkret.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Strax utanför torpets sovrumsfönster står en gammal ek. Detta jätteträd, som planterades som ett vårdträd för några hundra år sedan, är en del av sovkammaren i det lika gamla torpet under vår, sommar och höst.
Varje gång jag går upp eller går och lägger mig tittar jag ut på eken och dess långa grenar som sträcker sig halvvägs till den stocktimrade väggen. Sommartid somnar vi till vindsuset i dess lövverk.

Eken utanför sovrumsfönstret.

Så här års har de flesta svenskar fullt upp med att fira den rödklädda tomten, den klädda granen och andra mer eller mindre utländska traditioner som kom till Sverige på 1800-talet.

Men någonstans i bården av rök från skorstenar, trädstammarnas former och blänket i istapparna, finns det något uråldrigt. Detta något sträcker sig lågt tillbaka i tiden, förbi kristendomen och till hednisk tid. Sannolikt är denna längtan efter solens återkomst ännu äldre.

Kanske är det numera en fråga om stad eller landsbygd – om närhet till naturen eller ett liv i städer. För dem som lever dygnet runt i konstgjort ljus från gatlampor och skyltfönster, spelar kanske vintersolståndet mindre roll.

För några år sedan sålde jag en bil. När köparna, ett par från Stockholm, klev ur bilen den där sena januarikvällen blev de stående i mörkret hemma på stallbacken. Där stod de och stirrade uppåt. Sedan utbrast den ena av dem:

”Titta, stjärnor. De lyser ju.”

För personer som aldrig har stått under en stjärnklar himmel bryr sig knappast om vintersolståndet. Men för oss andra spelar det en stor roll.

Från och med slutet av oktober och början av november göms eken här hemma i mörker. Det enda jag ser från sovrumsfönstret, när jag tittar ut på mornar och kvällar, är ett kompakt mörker.

Men från och med idag vänder det. Sakta men säkert kommer ljuset återvända – och eken ska träda fram ur mörkret.

Ännu är det lång tid kvar innan ljuset gör sig påmind.

Men nu när årets kortaste dag skymmer väcker ändå ekens försvinnande silhuett glädje och känsla av delaktighet i något större – särskilt när ekot från sjöisarnas sång kommer rullandes upp genom skogen – likt en hymn från en urtida ande.


Vikingatida väg genom villatomter

Medeltidsstaden Sigtuna anlades i slutet av 900-talet. Staden hade under vikingatid och tidig medeltid flera in- och utfarter. Den norra utfarten markeras idag av två runstenar intill gatan Runstigen.

Text och foto: Jens Flyckt

I nordvästra delen av Sigtunas stadskärna ligger den asfalterade lokalgatan Runstigen. Den följer bitvis den sträckning som den vikingatida vägsträckningen tros ha haft i slutet av 900-talet och början av 1000-talet.

Runsten U 393 står på sin ursprungliga plats och markerar vad som troligen var Sigtuna stads norra utfart på 1000-talet. Den asfalterade vägen till vänster i bilden är Runstigen. Grusvägen leder upp till berget Klockbacken. Möjligen följer grusvägen den vikingatida färdvägen, i alla fall några tiotals meter före och efter runstenen.

Exakt hur den vikingatida/tidigmedeltida vägsträckningen såg ut vet man inte. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts på platsen. Det är runstenarna som indikerar att där fanns någon form av väg eller stig genom området.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 1945 skriver arkeologen och Sigtunaforskaren Erik Floderus (1902-1955) följande om runstenarna vid Runstigen:

”Sigtunas utfartsled mot norr, mot den centrala Upplands­ bygden under 1000-talet”

Runstenar restes eller ristades för att folk skulle se dem. Ungefär som med dagens reklamskyltar valdes platser där runstenarna fick mesta möjliga exponering – vid till exempel gränser och färdvägar.
Den aktuella färdvägen började sannolikt vid Prästgatan och fortsatte sedan norrut i terrängen. Prästgatan anlades under tidig medeltid.

En mycket förenklad ”karta” över Runstigen, de två runristningarna och den vikingatida färdvägen. Ristningsytan på U 392 vetter mot väster och U 391 mot öster. Det gula strecket är en teoretisk tolkning av vägsträckningen, sträckningen som utgår från runristningarnas placering. Hur och var anslutningen till Prästgatan såg ut är okänt. Även färdvägens fortsättning norr om U 393 är höljt i dunkel.

Runstigens ena runsten, U 393, står med stor sannolikhet på ursprunglig plats, strax nedanför Klockbackens västra sluttning, cirka 85 meter norr om Prästgatan. Den låg ner på platsen fram till 1934, då den restes.
Runslingan är daterad till 1020-1080 eKr och är en av de äldst avbildade runstenarna i staden. Den finns dokumenterades redan år 1599.

Runstenen står i korsningen mellan Runstigen och den grusväg som leder upp på berget Klockbacken. Detta berg är framför allt känt för den dansbana som en gång låg där.

Runorna berättar om Ofeg som reste stenen till minne över sina två systrar. Runstenar som rest av en bror över systrar är mycket ovanliga. Kvinnonamnet Ridvi är endast känt från tre andra runinskrifter från Gotland.

”Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar, Tora och Ridvi.”

Denna runsten utmärker sig även i sin utformning. Runtexten som berättar om Ofegs systrar finns på stenens östra kortsida – som vätter Klockbacken och den vikingatida vägens förmodade sträckning.
På den sida av stenen, som är vänd mot söder, längs Runstigen och mot Prästgatan, finns en runslinga med kors som saknar runor. Ytan ytan är uppenbart grov.

Runristning på U 393 som berättar om en bror som reste runstenen till minne av sina två systrar.
Den sida av U 393 som har en runslinga och kors, men utan runor. Notera den grova ytan.

Den andra runristningen, U 392, finns på ett flyttblock som idag ligger på gränsen till en privat tomt intill Runstigen – knappt 40 meter norr om Prästgatan. Den runristningen är daterad till 980-1015 eKr. Den är alltså äldre än den andra runristningen. När U 392 ristades bör Sigtuna som stad inte varit mer än något årtionde gammal.

Flyttblockets runslinga, som vätter mot väster och den vikingatida vägsträckningen, är skadad genom vittring och därför har delar av texten gått förlorad. Redan på 1600-talet var runristningen skadad på detta

Runsten U 392. Redan på 1600-talet avbildades ristningen med den omfattande skadan.

Den fragmentariska runtexten berättar om Sven och nämner ett antal mansnamn.

”Sven lät rista dessa runor… hette den andra, Assur den tredje, Germund den fjärde… hette deras moder.”

Sven var troligen far till de namn som räknas upp. Tyvärr är även moderns namn borta.

Runsten U 392 intill Runstigen i Sigtuna stad. Exakt var den vikingatida färdvägen låg och hur bred den var är inte känt. Men sannolikt följde den det svarta staketets längdriktning.

Runstenarna U 392 och U 393 är bara två av Sigtuna stads 30-tal kända runstenar och runstensfragment. Dessutom tillkommer flera hundra runristade föremål från vikingatid och tidig medeltid, som djurben och vardagsföremål, som arkeologerna har hittat i Sigtunas bitvis metertjocka stadslager under det senaste hundra åren.

Ett av få runristade träföremål som hittats i Sigtunas stadslager. Runtexten har inte gått att tolka. Den decimeterlånga träpinnen kan ha använts som märkpinne för gods som kom med skepp till Sigtuna på 1000-talet. Pinnen, som förvaras i Sigtuna Museum & Arts museums magasin, ger en inblick i den vardagliga användningen av runor under vikingatiden och tidig medeltid.

Sigtunas stadslager (som sträcker sig över en 1100×250-650 meter stor yta) är bitvis svart av kol, sot, bebyggelselämningar och andra arkeologiska fynd. U 393 och U 392 ligger inom stadslagrens nordvästra begränsning.

På en villatomt intill Klockbackens södra kant, drygt 40 meter söder om U 392, finns ytterligare en runristning – U 391. Den ristningen, vars ålder språkliga innebörd är omdiskuterad, är ristad av Frisernas gillebröder till minne av Albod, Slides bolagsman.

Lokalgatan Runslingan mot söder. Längst bort ses Prästgatan, som har en östvästlig riktning. Bakom det gula garaget till vänster i bilden finns runristning U 392.

På en annan villatomt i närheten av U 391 och U 392 finns uppgifter om en runsten som påträffades vid schaktningsarbeten under modern tid. Antikvariska myndigheter kontaktades dock aldrig och runstenen grävdes ner på den plats den hittades – där den lär ligga kvar.

Det är inte osannolikt att Sigtunas norra utfart en gång i tiden kantades av ytterligare runstenar, som försvunnit då de återanvänds som byggnadsmaterial i stadens många stenkyrkor.


Färdväg är ett diffust begrepp.

Forntida landvägar kan vara uppenbart anlagda och kraftiga konstruktioner. Men allt för ofta är dessa transportsträckor på land inte anlagda, utan följer stränder, bergsryggar, åsar och liknande naturformationer. I sällsynta fall, där marken består av mjuka jordarter och sluttningen är den rätta, kan så kallade hålvägar bildas. Men i regel finns inga synliga spår av dessa tidiga vägar – som snarare var stigar. Så är även fallet med den vikingatida/medeltida färdvägen vid Runstigen.

Ett annat exempel är Sigtuna stads äldsta in och utfart från öster. – som är samtida med den norra. Denna färdväg markeras med tre runristningar – U 410, U 411 och U 412 på vardera sida av Garnsviken. En står vid Rosendal och två vid och i närheten av Norrthils strand.
Vid Norrthil-sidan finns fundamentet efter en brygga som är samtida med de två intilliggande runstenarna.

Norrthil är idag hårt exploaterat med villor. Den vikingatida/tidig medeltida bryggan och runstenarna ligger numera mitt i ett villaområde.
Innan byggstarten genomförde Sigtuna museum arkeologiska undersökningar i området. Trots att färdvägen, från färjelägret och förbi två runstenar utgörs av mjuk åkermark, hittades inga spår av vägen
.

Egentligen borde dessa diffusa vägar eller stigar heta färdsträckor och inte vägar. Men för att inte krångla till det får de heta fördvägar.

Kungliga Postverkets perfekta posthantering

Första världskriget rasar i Europa. Men för Kungliga Postverkets uniformsklädda personal i Haparanda tycks kriget inte spela någon roll. Pakethögen växer och lastbilarna är överlastade. Posten ska fram.

Text: Jens Flyckt
Foto:
Hildur Ortman (1860-1943)/Postmuseet/Public Domain

Den är i juni månad och året är 1915. Vid Haparanda postexpedition tonar ett berg av paket upp sig. På två lastbilsflak sträcker sig enorma paketlaster mot skyn. Paketen är exemplariskt inslagna med brunt papper och perfekt knutna snören. Inte ett enda paket tycks vara sönderslaget, öppnat eller krossat.Sannolikt kom alla paketen fram – i tid.

Det är enligt uppgift paket som ska till utlandet som ligger där i den gigantiska högen.

Det är inte enbart paketen det är ordning på. I bakgrunden syns tre personer ur Kungliga Postverkets personal – prydligt klädda i 1910 år släpuniform, vilket var en obligatorisk klädsel för postanställda. Det kravet gäller inte ogifta kvinnor, som från och med 1863 har möjlighet att bli postexpeditionsföreståndare.

Att arbeta med post var ett aktat jobb med anor från 1636. Kungliga Postverkets personal hade högt anseende. Mycket av statusen låg i ansvaret att posten skulle fram – oavsett omständigheter. En annan detalj som vittnar om postämbetets betydelse är att lantbrevbärarna var beväpnade med skarpladdade revolvrar och pistoler – som skydd mot rånförsök. Skjutvapnen fanns kvar inom Posten fram till början av 1960-talet. Även värja och senare batong ingick i postanställdas utrustning. Batongen, med varningstexten ” slå ej mot huvudet”, avskaffade Posten så sent som 1973.

Även de staplade pakethögarna på Kungliga Postverkets lastbilar är imponerade. Säkerhetsdetaljer som lastförskjutningsskydd var ännu inte påtänkte. Lastbilen till höger är en Scania-Vabis, möjligen 1912 års modell. Är det någon av er läsare som vet vad det är för märke och årsmodell på den vänstra lastbilen, så får ni gärna kommentera det.

När dessa bilder togs den där junidagen 1915 var dagens postkaos en otänkbar framtid. Men å andra sidan hade folk i slott och koja varken råd eller möjlighet att beställa en massa onödiga prylar från Kina.

Tiden då jobb på posten förknippades med status är för länge sedan förbi. Borta är även den stolthet som Kungliga Postverkets personal kände och som Postmueum för några år sedan formulerade inför en utställning:

”Mörkblått kläde och blanka knappar fyller bäraren med stolthet och skapar respekt hos allmänheten. Uniformsplikt råder för brevbärarna och visar vem du är och vilket uppdrag du har.”

Greklandsfararen från Vedyxa

En runsten med en mycket säregen form, med en ristning på två plan och en text som berättar om Greklandsfararen Vidbjörn, står vid länsväg 282 strax öster om Uppsala.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag passerar motorfordon och cyklister nära den två meter höga runstenen som sannolikt står på, eller i närheten, av sin ursprungliga plats. Redan på vikingatiden stod runstenen intill en väg. Men den vikingatida vägen, som det inte finns några synliga spår av ovan mark, gick i en helt annan sträckning – tvärs över dagens åkermark.

Runsten U 956 strax öster om Uppsala är märklig på många sätt. Ristningen löper över två plan på det L-formade stenblocket.

Runtexten är daterad till 1000-talets andra hälft. Den berättar om en kvinna som reste runstenen till minne av sin man.

”Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Åsmund Kåresson ristade.”

Ett 30-tal runstenar som berättar om greklandsresor, så kallade greklandsstenar, är kända. Majoriteten av dem finns i Uppland. När man på vikingatiden sade eller skrev att man varit i Grekland, menade man den Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – som i Norden kallades Miklagård. Idag heter staden Istanbul.

Byn Vedyxa ligger knappt en kilometer nordöst om runstenen. Byn nämns för första gången år 1348. Det finns inga uppgifter om att Vidbjörn var därifrån. Men sannolikt bodde han i närheten.

Runsten U 956 är alltså signerad av Åsmund Kåresson. Ett 60-tal runstenar är tillskrivna honom.

Åsmund och hans runristningar har länge intresserat forskarna. I sin formgivning räknas han som en av dåtidens främsta runristare – en runmästare. Men på det språkliga planet är det sämre ställt. På grund av att han ofta har stavat sitt eget namn fel misstänker vissa forskare att Åsmund Kåresson var ordblind – en vikingatida dyslektiker.

Runsten U 956 sedd från sidan. Någonstans i åkern bakom stenen gick den vikingatida vägen som denna runsten restes intill. Flera andra runstenar i närområdet markerar den vikingatida vägen. I bakgrunden syns byn Vedyxa.

U 956 dokumenterades redan på 1600-talet av arkeologen Joan Rhezelius. År 1710 besökte fornfoskaren Johan Peringskiöld (1656-1720) runstenen, vars märkliga form han tolkade som att den var sönderslagen. Den var då omkullfallen.
Flera forskare, bland annat vetenskapsmannen Anders Celsius (1701-1744), besökte platsen flera gånger på 1720-talet. De konstaterade då att runstenen inte alls var sönderslagen.

U 956 skulle ligga omkullfallen i många år. Först 1988 restes den. Runslingan målades senast i år 2008, enligt Riksantikvarieämbetet.