Om Jens Flyckt

Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser. Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annonser. Verksamheten är politiskt och religiös obunden. Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges. Allt material på Sverigereportage.com är skyddat av upphovsrätt. Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain. Överträdelser av upphovsrätten beivras.

Häverö kyrka – tillbaka till 1300-talet

Uppländska Häverö kyrka är sällsam. Under koret har arkeologerna hittat spår från en träkyrka, som byggdes 300 år tidigare än den gråstenskyrka som sedan 1300-talet står på platsen. Genom långhusets ena hörn finns en gång som kröns med tegelvalv och där församlingsbor gått fram och tillbaka till kyrkogården i 700 år.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto klockstapeln: Einarspetz

Det är lätt att missa vackra Häverö kyrka om man kommer körandes längs den gamla vägen, som kantas av sju milstenar, mellan Älmsta och Hallstavik i Roslagen. Sommartid göms denna salkyrka från 1300-talet i en bård av grönska – som bland annat består av stora lönnar som planterades år 1813.

Häverö kyrkas sedd från kyrkogårdens västra ingång. Notera den märkliga gången genom långhusets nordvästra hörn.

1972 gjordes en arkeologisk undersökning av korgolvet. I likhet med många andra medeltidskyrkor misstänkte man att det stått en tidigare träkyrka på platsen. I Häverö kyrka finns bevis för att så är fallet.

Arkeologerna kunde konstatera att träkyrkan, som är daterad till 1100-talet, var 7×7 meter stor och sammanbyggd med den nuvarande sakristian. Man hittade bland annat syllar från den tidigare träkyrkan.

Den nuvarande kyrkan är betydligt större. Väggarna är murade av och natursten och är upp till 2,5 meter tjocka.

Dateringen av stenkyrkan bygger främst på tegel i kyrkans nordvästra hörn, målningsfragment i form av tidig gotisk ornament på en bräda som en gång satt i ett borttaget innertak av trä samt stenväggarnas oregelbundna mönster. Men helt säker är man inte på dateringen. Den kan även vara från slutet av 1200-talet.

Häverö kyrka sedd från väster. Muren på bilden är sannolikt rester från den ursprungliga, medeltida kyrkogården.

Klockstapeln av trä är byggnadstekniskt avancerad och en av Upplands äldsta. Konstruktionen har många medeltida drag. Bland annat består stapelns bas av en kista med timrade fackverk som är fyllda med sten. Så här beskriver Bebyggelseregistret klockstapeln:

”På kyrkogårdens högsta punkt, i det nordvästra hörnet, återfinns en medeltida klockstapel av imponerande mått och kvalitet. Klockstapeln har ingen säkerställd datering, men härrör med all säkerhet från 1500-talet och kan troligtvis vara äldre än så”

Klockstapelns, vars översta etapper är klädda med tjärade träspån, påminner i sin konstruktion och utseende om en stavkyrka.

Häverö kyrkas medeltida klockstapel. Foto: Einarspetz

Det finns mycket att berätta om märkliga Häverö kyrka. Den kanska mest uppseendeväckande detaljen, som sällan nämns, finns i långhusets nordvästra hörn. Där leder en gång med valvmurat tak genom väggarnas hörn.

Genomgången är samtida som långhusets äldsta bebyggelsefas – det vill säga tidigt 1300-tal.

Kyrkogården har utökats i flera etapper. I kyrkogårdsmuren västra och norra delar finns spår av fogning med kalkbruk. Dessa partier av kyrkogårdsmuren är sannolikt rester från den medeltida kyrkogården, vilken nämns i sockenstämmoprotokoll från tidigt 1700-tal. I denna mur fanns tidigare två stigluckor, som nämns år 1688.

Stiglucka är en överbyggd kyrkogårdsgrind, ofta med portar och tegeltak.

Gången genom långhusets nordvästra hörn. Notera den oregelbundna formen och att inte en linje är rak – utan har en böljande form. I bakgrunden syns kyrkogårdens västra ingång. Där grindstolparna står fanns ursprungligen en medeltida stiglucka – det vill säga en överbyggd kyrkogårdsmur.

Att man valde att konstruera hörnet på detta sätt beror på berg som ligger intill hörnet, vilket gör det svårt att gå runt hörnet, såvida man inte vill klättra. För att folk inte skulle behöva halka runt på bergsknallen för att ta sig till kyrkogården, valde man denna udda lösning.

Tittar man noga så har lägre partier av berget tagits bort. Gångens yttre vägg vilar på den bearbetade bergskanten. En annan rolig detalj är att gången inte är rak någonstans – vilket ger ett sagolikt intryck. Gissningsvis är detta en medveten formgivning.

Flickan i massgraven


Svärdshugget hade nästan gått igenom den lilla kroppen. Därefter hade det döda barnet kastats ner i en massgrav tillsammans med ett tjugotal andra kroppar.
Vintern 1998 upptäckte arkeologerna den medeltida massgraven i Sigtuna stad.

Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Foto svartvit bild: Sigtuna museum

Teckning: Sigtuna museum

Det var inför ett avloppsarbete som den arkeologiska undersökningen genomfördes. Undersökningen skedde i utkanten av ett område som från 1100-talets slut och fram till 1500-talets slut var en kyrkogård – tillhörde S:t Lars kyrka. Av kyrkan återstår numera enbart ruinen av västtornet. Platsen ligger idag mellan Prästgatan och stadens lilla rådhus från 1744 – cirka 60 meter från ruinen.

Massgraven vid S:t Lars i Sigtuna. Foto: Sigtuna Museum.

Arkeologerna kände till kyrkogården sedan tidigare och förväntade sig därför att hitta gravar, vilket de också gjorde. Totalt hittades 86 gravar – kristna ensamgravar samt några dubbelgravar. Men massgraven var de inte beredda på. 

Undersökningen var komplicerad i och med att benen låg tätt intill varandra. De döda hade kastats ner på mage och rygg, orienterade i östvästlig riktning, enligt kristen tradition. Enligt den arkeologiska undersökningen var det minst 20 individer i massgraven.

Senare undersökningar har visat att 11 individer hade skador efter så kallat sharp force-trauma, som är en rättsteknisk benämning av kroppsskador som orsakats av vassa eller spetsiga föremål.

Skadorna vittnar om att personerna utsatts för grovt våld. Många av huggen hade riktats mot offrens halsar och huvuden. Minst ett av skeletten hade skador som tyder på att personen försökt skydda sig mot huggen med sina armar.

I den vetenskapliga uppsatsen ”En medeltida massgrav från Sigtuna” av osteologen Anna Kjellström, finns en analys av skeletten i massgraven.

Genom att analysera de synliga skadorna har Anna Kjellström kommit fram till att vapnet/vapnen som användes med stor sannolikhet var svärd. 

”Ett svärd orsakar vanligtvis ett rakt kliniskt långt enkelt snitt med få sekundära sprickbildningar. Ett trubbat vapen brukar splittra benet lämna ett mer fragmenterat märke. Generellt kan man säga att resultatet av ett yxhugg vanligtvis är en kombination av våld från ett skärande och trubbigt instrument. Eggen på yxan orsakar en skärskada och yxhuvudet orsakar en mer krossande kilformad skada” skriver Anna Kjellström.

Troligen har personerna begravts vid ett och samma tillfälle. De tycks mer eller mindre ha kastats ner i graven.

Medellängden hos männen och kvinnorna i massgraven är beräknad till 172 respektive 159 centimeter. Den äldsta individen var cirka 60 år gammal.

Denna bild är tagen med ryggen mot S:t Lars ruin. Massgraven ligger under Prästgatans trottoar, ungefär vid det gula strecket. Området mellan runstenen och stolpen var på medeltiden kyrkogård.

Arkeologerna misstänker att massgraven ursprungligen är/varit större. Eventuellt fortsätter den utanför det undersökta området.

Anna Kjellström skriver att mängden hugg- och skärskador är uppseendeväckande. Skadorna visar inte några tecken på läkning, vilket innebär att offren avlidit i samband med huggen.

Sammantaget vittnar skadorna om en våldsam händelse och att vissa av offren huggits ner bakifrån.

Denna bild är tagen från samma plats som bilden här ovan, men mot S:t Lars ruin. Av kyrkan återstår endast delar av västtornet ovan mark.

Här följer ett urval av de undersökte skeletten med huggskador:

Skelett nummer 4: ”Kvinna (25–35 år gammal) har en huggskada (5–3 centimeter) på vänster hjässben och ytterligare en lateralt på höger lårben…”

Skelett nummer 7: ”Man (25–30 år) med kraftig huggskada (6-7centimeter) längs hela pannbenet

Skelett nummer 10: ”Man 15–20 år gammal) med multipla huggskador i halsregionen. Första, andra och tredje halskotan bär spår av flera hugg på vänster sida. Dessutom har minst tre revben huggits itu.”

Anna Kjellström skriver att de skador som framkommit sannolikt bara är en liten del av det våld som offren utsatts för. Skador från trubbigt våld, till exempel efter slag med klubbor, är svåra att urskilja från postmortala benskador – det vill säga skador som uppstått i benen efter döden.

Denna bild är tagen från rådhusets västra hörn och mot den lutande skylten, som markerar den ungefärliga platsen för massgraven. Schaktet arkeologerna öppnade följde den synliga delen av bussen på bilden.

Längst ner i massgraven hittade arkeologerna skelettet från ett barn, en flicka i åldern 8–9 år. Skador i skelettet vittnar om att hon dödades med ett kraftfullt hugg bakifrån, som tog mellan bröstkorgen och höften. Hugget var så våldsamt att det nästan gick igenom den lilla kroppen.

Om flickan skriver Kjellström:

”Barnet måste ha huggits i ryggen så att ett av ländkotans ledutskott höggs av…”

Om offren i massgraven var ett verk av en ensam galning eller konsekvensen efter någon form av anfall eller konflikt, kan man bara spekulera om. Det är inte klarlagt om offren tillhörde ortsbefolkningen. 

Massgraven har med kol-14-metoden daterats till 800–1000-tal.

Ritningen ger en inblick hur komplicerad undersökningen av massgraven var. Ritning: Sigtuna Museum.

Det finns egentligen bara en våldsam och omdiskuterad händelse, som inte stömmer med massgravens datering, under tidig medeltid som förknippas med Sigtuna stad och som historiska källor nämner. Enligt en notis i Visbyannalerna, som nedtecknades på 1420-talet, anfölls och ödelades Sigtuna år 1187. Liknande uppgifter, som nämner att förövarna kom från östra sidan om Östersjön, finns i Erikskrönikan från 1320-talet. 

Detta är dock omdiskuterade uppgifter utan några arkeologiska bevis.

När arkeologerna har undersökt Sigtuna stads rika kulturlager från 1100-talet, så har de inte hittat några spår från förstörelse och ödeläggelse. Tvärt om så vittnar fynd och bebyggelse om att Sigtuna blomstrade på 1100-talet.

Det var kalt och mörkt när arkeologerna undersökte platsen där massgraven hittades.

En detalj som arkeologerna lagt märket till är att den plats på kyrkogården där massgraven anlades, lämnades orörd under de 400 år som kyrkogården var i bruk. Vanligtvis brukade begravningar ske ovanpå äldre gravar och så har även skett på S:t Lars kyrkogård. Men platsen där massgraven ligger förblev orörd.

Arkeologerna tror inte att frånvaron av sekundära gravar på massgraven är en slump, utan att man medvetet valt att lämnat platsen orörd. Kanske levde minnet av den våldsamma händelsen kvar hos medeltidens Sigtunabor i flera hundra år.

Fotnot. Tack till Sigtuna Museum & Art för information samt lån av bild och ritning.

 

Strykjärnet – en forntida historia

Vår tids ångstrykjärn har en teknikhistoria som går flera tusen år tillbaka i tiden. Det började i forntiden med stenar som användes för strykning, och sedan utvecklades under 1800-talet till järnkonstruktioner med bland annat glödande kol som värmekälla.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Eskilstuna stadsmuseum/CC BY 4.0
Svartvita bilder: Västergötlands museum/Public Domain

Behovet att stryka har sannolikt funnits så länge det funnits kläder av textilier.
Glättstenar är de äldsta kända belägget för en textilbehandling som liknar strykning. Glättstenar är kända från från flera forntida kulturer världen över. De äldsta kända fynden i Sverige är cirka 2 000 år gamla – från järnåldern.

Ett ”modernt” strykjärn och en glättsten.

Glättstenar är inte enbart en förhistorisk företeelse. I Sverige använde allmogen glättstenar för strykning in på 1800-talet. Det är inte osannolikt att de kan ha används ända in på 1900-talet.
Man använde även runda gnidstenar, men dessa är mindre och tillverkade av glas.

Glättstenar är till storlek och utseende lika löpare till gnidkvarnar – en forntida handkvarn som består av en underliggare (skålformat stenblock) och löpare – en rund sten som man malde för hand med. I Sverige användes dessa handkvarnar från stenålder och fram till medeltiden.

Typiskt för glättstenar (av naturligt formade bergarter) är att de ligger fint i handen och har en glatt yta som uppstått efter bearbetning av textilier. Det förekommer även glättstenar som inte är runda. De användes på blöta textilier – främst linnetyg. Genom att gnida stenen mot det blöta linnet, som låg på ett gnidbräde, blev tyget mjukt och jämt. Även gnidbräden är kända från järnåldern.

Lodstrykjärn med tillhörande lod. Foto: Eskilstuna Stadsmuseum

Det finns flera teorier om strykjärnets (som en metallkonstruktion) äldsta historia. Enligt en teori började allt i 300-talets Kina. Hur och när det tog sig till Europa och vidare till Skandinavien är är långt ifrån klarlagt.

Historiska strykjärn (av metall) kan delas in i två huvudgrupper – lodjärn och pressjärn. Enkelt beskrivet brukar man säga att pressjärnet användes för grövre textilier och lodjärnet för finare textilier.

Det finns uppgifter om att lodstrykjärnet började användas i Sverige på 1500-talet och att pressjärnet har ett medeltida ursprung. ”Medeltid” är en väldigt grov tidsangivelse i och med att det handlar om en tidsepok på 500 år – från 1000-talet till 1500-talets första hälft. Lodjärnet och pressjärnet kan därför ha börjat användas samtidigt.

Klart är att glättstenar, lodstrykjärn och presstrykjärn var i bruk samtidigt i flera hundra år.

Två fröknar som stryker med varsitt lodstrykjärn i salongen.

Ett lodstrykjärn består av ett båtformat lodhus av järn eller mässing, med träskott handtag och ett löstagbart lod. När det var dags för strykning värmde man först lodet. Därefter stoppade man tillbaka det i en lucka i strykjärnets baksida.

Lodstrykjärnen indikerar ofta högre samhällsklasser, jämfört med pressjärnen. De tidigaste fotografierna där lodstrykjärn är avbildade, är tagna i högborgerliga miljöer med uppklädda kvinnor som uppställda står och stryker i ombonade salonger.

Klassiskt pressjärn från 1800-talet.

De solida pressjärnen var ursprungligen avsedda för att värmas direkt i eldstädernas glödbädd. Förutom risken att bränna sig blev pressjärnen sotiga, vilket är en mindre bra vid strykning.

Pressjärn användes även inom finsnickeri när man strök på fanér.

Det traditionella pressjärnen är starkt förknippade med allmogen. Men de förekom även i andra miljöer. De enklaste modellerna består av en avlång, solid järnklump med enkelt jätnhandtag. Från 1700-talet är framsidan spetsig. Tidigare var den rundad.

I mitten av 1800-talet innebar utvecklingen av gjutjärnstekniken att vedspisen fick sitt stora genombrott. Därmed kunde pressjärnen och lodjärnens lod värmas på spisarna utan att de kom i kontakt med glöden och blev svarta av sot.

Värmning av lod i kamin någon gång på 1700/1800-talet. Okänd konstnär.

Även pressjärn av täljsten har används. Hur dessa ska placeras tidsmässigt är oklart. Möjligen kan strykjärnen i solid täljsten ses som mellanting mellan glättsten och pressjärn.

Genom århundradena har det exprementerats med olika värmekällor till lodjärn – men även till pressjärn. Gas- och bensinbrännare är några exempel, vilka ganska snabbt övergavs.

Den i särklass viktigaste händelsen i strykjärnets historia skedde 1882, då amerikanen Henry W. Seeley uppfann det elektriska strykjärnet. Det skulle dock dröja en bra bit in på 1900-talet innan elen blev den dominerande värmekällan vid strykning.

Strykjärn från 1901, ett så kallat pressjern no:1 från Husqvarna Vapenfabrik. Modellen tillverkades sannolikt redan på 1860-talet. Fram till 1920-talet, då termoststrykjärn började användas, var strykjärnen grova och tunga metallkonstruktioner. Detta exemplar ingår i Brandstorps hembygdsförenings samlingar.

Vid sekelskiftet 1800/1900 värmdes strykjärnen fortfarande med en rad olika värmekäller, bland annat glödande kol.

Ett exempel är Husqvarna Vapenfabriks ”pressjern för glöd no:1”. Det är en rejäl, ihålig järnkonstruktion som väger strax över 10 kilo och där det glödande kolet fylls på genom att dra fram järnets överdel. Rökgången är utformad som ett fantasidjur. Modellen brukar dateras till 1860-tal, men marknadsfördes så sent som 1901, enligt Husqvarna fabriksmuseum som uträtta frågan åt Sverigereportage.

Pressjärn no:1 brukar även kallas för skräddarstrykjärn och vittnar om att det främst hade en yrkesmässig användning.

Husqvarna Vapenfabriks pressjärn för kol no:1. Rökgångens utlopp ör formad som ett sagodjur. 1901 kostade denna modell 7,50 kronor.

1926 kom det första elstrykjärnet med termostat, vilket gjorde det möjligt att reglera temperaturen, ut på marknaden. Samtidigt som den nya tekniken gjorde succé i hushåll med ekonomiska resurser, användes fortfarande ålderdomliga pressjärn i stugorna på landsbygden.

Kanske låg då glättstenarna kvar, som minnen från en inte allt för avlägsen forntid, på spiselhyllorna ovanför vedspisarna.

Amarican Car Show glänste i Norrtälje

Lördagen den 16 juli arrangerades Yankee Ranch (Norrtälje motorklubb) Amarican Car Show i Societetsparken i Norrtälje för 45:e gången.

Text och foto: Jens Flyckt

Motorklubben har arrangerat den årliga utställningen sedan 1977. Sedan 1986 arrangeras den i Societetsparken. 2019 hade utställningen 10 400 betalande besökare.

Amarican Car Show är inte enbart en lokal bilutställning, ett ett evenemang som lockar även många långväga besökare. I år kom besökarna bland annat från Värmland och Finland.

Enligt Norrtelje Tidning var det totalt 600 utställda bilar (av varierande skick och ursprung Sverigerereportage notering) i parken under lördagen.

Årets upplaga av Amarican Car Show i Norrtälje bjöd på många ovanliga bilar..

Ruinen efter tjuvjägaren Lasse i berget

I livet var tjuvjägaren Lars Petter Eriksson avskydd, utstött och hemlös.
Under 30 års tid levde han och hustrun Inga i misär och armod på en klippavsats i skogen inte långt från Husaby kyrka vid Kinnekulle. 110 år år efter hans död har uppfattningen om honom förändrats och han framställs numera som en frihetskämpe.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Foto sekelskiftet: Karl, Andersson, Fredrik/Public Domain.

”Lasse i bergets grotta” är en av Kinnekulles sevärdheter som varje år lockar mängder av svenska och utländska besökare. Från parkeringsplatsen leder en stig in under lövsalarna och fram till det kalkberg där Lars Petter Eriksson på 1880-talet murade ett 9X2 meter stort utrymme med putsad kalksten intill klippväggen – utan att markägaren visste om det.

Ruinen efter Lasse i berget och hans hustru Ingas bostad är en rekonstruktion från 1940-talet. Den ursprungliga grottliknande byggnaden vandaliserades och revs av lokalbefolkningen strax efter hans död.

Lars Petter Eriksson föddes 1828 i en backstuga. Han var analfabet och hankade sig fram i livet som bland annat dräng, skjutskarl, korgbindare och tjuvjägare.

På grund av den mytbildning som uppstod kring denna man redan när han levde, är det svårt att avgöra sanningshalten i allt som påstås. Han ska ha haft ett närmast maniskt intresse för jakt och ville helst av allt gå i skog med sin bössa. Han beskrivs även som en hyfsad vapensmed som tillverkade sin egna jaktvapen. Hur han lyckades med en så pass tekniskt avancerad verksamhet utan tillgång till en smedja är oklart.

År 1860 gifte han sig med Inga Andersson och tillsammans fick de fem barn under loppet av sju år. Vid denna tid ska Lasse försökt etablera sig som torpare, vilket missväxt satte stopp för. Därefter bosatte de sig i en hyrd stuga vid Husaby.

Han har beskrivits som en enstöring med hetsigt humör och hårda nävar. Detta i kombination med hans notoriska tjuvjagande gjorde att han blev omöjlig att ha att göra med. Han hade få vänner. Tre gånger fördrev länsman honom ut ur socknen, enligt uppgift.

Det faktum att markägaren lät hans olagliga bygge stå kvar och användas som bostad under så pass lång tid, vittnar om att han var en person som det dåtida samhället hade en viss respekt för. Det finns uppgifter om att han ska ha skjutit efter inkräktare.

Lasse i berget, eller Lars Petter Erikson, som han egentligen hette, utan för sitt grottliknande bostad. Bilden är tagen vid sekelskiftet 1900. Notera den uniformsliknande klädseln.

I början av 1880-talet blev Lasse och hustrun uppsagda från den stuga de hyrde. Då var barnen utflugna. Någon annan bostad fick de inte fick tag på och de hotades med att sättas på fattighuset. Utan att berätta något för sin hustru ska han i hemlighet ha murat upp två rum under en klippavsats i skogen.

Den del där makarna sov i hade bland annat eldstad, fönster med träkarmar, innertak, golvbrädor och väggar av tapetbeklädda träbrädor. Där fanns en enklare säng, soffa, några stolar, väggklocka, ett bord och en symaskin. Symaskinen hade Inga fått av grevinnan Hamilton. Med den sydde Inga förekläden som hon sedan sålde.

Det är inte känt hur Inga reagerade när hon insåg var de skulle bo. Egentligen är de kvarvarande väggarna varken ett hus eller grotta. Det är snarare en backstuga av sten på och i berget. Men den beskrivs ofta som en grotta.

Ruinen efter Lasse i bergets bostad är ett populärt turistmål.

1908 dog Inga. Sista tiden tillbringade hon på fattighuset. Det sägs att man hittade stora mängder mögel i soffan hon låg i, när hon skulle bäras ut och köras till fattighuset.

Lars bodde kvar i två år tills han själv lämnade jordelivet år 1910. Även han tillbringade en kort tid på fattigstugan. Kort efter hans död plundrade och vandaliserade lokalbefolkningen bostaden i berget. Enligt uppgift återstod endast en hög med sten när skadegörelsen var över.

På 1940-talet byggde några av Lars Petter Erikssons vänner upp väggarna som det hade sett ut, till minne av Lasse i berget. Enligt länsstyrelsen i Västergötland är rekonstruktionen inte helt autentisk.

Även rekonstruerade vandaliserades. Bland annat förstördes inredningen som vännerna hade återskapat. Men de murade väggarna fick stå och är numera registrerad i fornlämningsregistret.

Lasse i bergets och hustrun Ingas stugliknande bostad i berget vid sekelskiftet 1900.

Det skiljer cirka 120 år mellan bilderna i reportaget. Det som på den översta bilden ser ut som ett ombonat vykortsmotiv från Sagan om ringen, var i själva verket en lika primitivt som ohälsosam bostad med av fukt, mögel, rök och kyla.

På bilden syns den symaskin som grevinnan Hamilton skänkte till Inga. Med denna symaskin sydde Inga förekläden som hon sedan sålde till olika gårdar.

Ungefär samma vy 2022.

Kvar från den ursprungliga bostaden är taket – som består av en utskjutande kalkstensklippa. Taket ger en unik inblick hur ohälsosamt och hemskt de två rummen måste varit att bo i, särskilt vintertid då dörr och fönster var stängda och fukten stängdes inne. Även om de två öppna spisarna har/hade skorstenar så är det uppenbart att det rökte in. Taket är fortfarande svart från röken.

Även en varm och solig julidag blir råheten och fukten påtaglig när man kliver in i ruinen. Hur det var att bo där år efter år när snön vräkte ner utanför och de små öppna spisarna inte räckte till för att hålla kylan och råheten borta, är det svårt att förstå idag.

Taket är fortfarande svart av sot efter 30 års eldande.

Med tiden har bilden av Lasse i berget förändrats. Numera beskrivs han som en person med magiska egenskaper, som träffade allt han sköt mot, som stod upp mot den förtryckande överheten likt en västgötsk Fantomen, levde i samklang med naturen och gick sin egen väg utan att låta sig kuvas av överheten.

Sanningen är naturligtvis en helt annan. Han föddes och levde hela sitt liv i fattigdom – på samhällets botten. Från första stund var han kuvad och valet att bo i ett kallt, fuktigt, mögligt och rökigt grotthus mitt i skogen var knappast självvalt.

Utanför den primitiva bostaden odlade bär och grönsaker i sluttningen.

Lasse och Inga begravdes på Husaby kyrkogård. Deras gravar, som sannolikt markerades av enkla träkors som fattigt folk fick som gravvårdar, är för länge sedan borta. Men år 2002 restes en minnessten över Lars, Inga och deras barn på kyrkogården. På minnesstenen står:

”Till minne av jägaren och naturmannen”

Avrättningsplatser genom 1 000 år

Det finns 452 registrerade avrättningsplatser runt om i Sverige. Men det är bara en liten del av de platser där dömda har halshuggits och hängts offentligt under de senaste 1 000 åren. Så sent som 2010 upptäcktes en tidigare okänd avrättningsplats vid Mora stenar utanför Uppsala.

Text och nutids foto: Jens Flyckt.

Nutidsbild på Galgberget i Visby, Public Domain, foto:Artifex.
Svartvita bilder (Public Domain): grävbilden från Stora Tuna i Dalarna år 1921.

Den sista offentliga avrättningen (Public Doman) 1874 – bilden förvaltas av Malmköpings hembygdsförening.


1921 skulle en ny kyrkskola byggas vid Stora Tuna, Borlänge i Dalarna. Ganska omgående påträffades 14 mänskliga skelett på byggarbetsplatsen och fler skulle det bli. Fram till 1950-talet har totalt ett tjugotal skelett, med skador från halshuggning och hängning, hittats i marken på skolgården.

På medeltiden var platsen där Kyrkskolan vid Stora Tuna i Borlänge, en avrättningsplats. Totalt har ett tjugotal skelett hittats i marken vid skolgården. Sannolikt finns det ännu mer mänskliga kvarlevor på platsen där barnen leker.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2018 skriver Joakim Wehlin från Dalarnas museum om skeletten vid Stora Tunas kyrkskola:.

”De låg på varierande djup och i olika riktningar. Gemensamt för nästan samtliga var att de låg i onaturliga ställningar, förvridna, på mage eller med skallen skild från kotraden. I två fall hade två individer lagts ned ovanpå varandra. Inga föremålsfynd gjordes i anslutning till skeletten, men i några fall observerades kolrik jord eller koncentrationer med kol. Det stod snart klart att det rörde sig om avrättade människor”

Länge trodde man att det var Gustav Vasa som låg bakom avrättningarna vid Stora Tuna. Men nutida analyser visar att avrättningarna inte hade skett på 1500-talet, utan på 1000/1200-talet.

Ritningarna från den arkeologiska undersökningen 1921 visar att skeletten låg på rad intill skolans ytterväggar. Det beror på att det främst var för väggarna man grävde. Sannolikt finns det mer mänskliga kvarlevor på skolgården.

Några av de avrättade individerna vid Kyrkskolan.

Relativt lite känt om svenska avrättningsplatser. Den största arkeologiska undersökning som gjorts i Sverige av en konstaterad avrättningsplats, genomfördes 2005 i Vadstena. På Gotland har tre avrättningsplatser undersökts – bland annat Galgberget utanför Visby.

Äldre avrättningsplatser, som redan på 1600/1700-talet var övergivna, återges sällan på kartor. Dessa är därför svåra att lokalisera. Däremot kan lokala ortsnamn och berättartraditioner vittna om avrättningar.

Stora Tuna är ett sådant exempel. I fornlämningsregistret finns visserligen en avrättningsplats registrerad i området. Men den ligger cirka sju kilometer sydöst om kyrkskolan. Skolgården är istället registrerad som behravningsplats.

De äldsta kända avrättningsplatserna är från tidig medeltid. Då låg avrättningsplatserna förhållandevis centralt i de dåtida samhällena. Ofta finns en koppling till tingsplatser. Så tros vara fallet med Stora Tuna kyrkskola, som ligger i närheten av Stora Tuna kyrka. När denna kyrka uppfördes är oklart. Troligen skedde det på 1300-talet eller möjligen 1200-talet.

Avrättningsplatsen vid Kyrkskolan låg ursprungligen på en naturlig höjd intill en forntida vägsträckning som leder i riktning mot kyrkan. Vägen är bitvis ufortfarande synlig som en avlång fördjupning i skolans gräsmatta.

Några arkeologiska bevis för en tingsplats vid Stora Tuna vid den aktuella tiden finns inte. Men man tror att den låg i området runt kyrkan.

Galgberget vid Visbys utkant. Galgen är den enda bevarade av sitt slag i Skandinavien. Den användes som avrättningsplats från 1200-talet och fram till 1800-talet.

En annan medeltida avrättningsplats är Galgberget strax söder om Visbys ringmur. Till skillnad mot andra avrättningsplatser som det inte syns några spår av ovan mark, är denna galge i högsta grad påtaglig. Galgen uppfördes sannolikt redan på 1200-talet. Det är för övrigt den enda av sitt slag i Skandinavien och troligen den äldsta i Europa.

Den består av av kallmurad, rund mur som är 16 meter i diameter och som kantas av tre pelare. Ovanpå pelarna satt träbjälkar som de dödsdömda hängdes i. Den sista avrättningen på Galgberget skedde år 1845 då hattmakaren Carj Johan Anders Andersson halshöggs. Han dömdes för mord efter att ha slagit ihjäl en ockrare.

Avrättningsplats. Stora torget och rådhuset i Sigtuna stad. Bilden är tagen från Stora gatan som har samma sträckning idag som den hade i slutet av 900-talet då Sigtuna grundades. Stora torget är inte registrerad eller känd som avrättningsplats. Men här har flera avrättningar ägt rum. Det visar nutida forskning.

En avrättningsplats som både tidsmässigt och rumsligt är svårtolkad finns i centrala Sigtuna stad i Uppland. Stora torget ligger i stadens centrala delar och intill Stora gatan, som har samma sträckning sedan slutet av 900-talet då staden anlades.

Detta är dock ingen plats som historiskt förknippas med avrättningar. Uppgifterna om avrättningar på torget är nya. Det är författaren och hembygdsforskaren Ragnar Fornö som har grävt i arkiven. Uppgifterna om avrättningar på torget publicerades 2021 i Sigtuna hembygdsförenings årsbok.

Det är minst två personer, soldathustrun Karin Eriksdotter och den gifta bonden Per Olofsson, som har dömts till halshuggning på Stora torget. Brottet bestod i att Karin och Per hade inlett en utomäktenskaplig, sexuell relation år 1701. Otrohet rubricerades då som horeri. Om bägge parter var gifta ansågs brottet vara särskilt allvarligt, dubbelt horeri, och straffet var döden. I oktober 1706 slog häradsrätten fast dödsdomarna, som några dagar senare fastställdes av Svea hovrätt.

Datumet för dubbelavrättningen, de skulle alltså avrättas tillsammans utanför rådhuset, fastställdes till 26 januari 1706. Att det tog så lång tid mellan att otroheten uppdagades och att dödsdomarna fastställdes, berodde dels på att Karin Eriksdotter hade blivit gravid och att barnet först måste födas innan hon kunde halshuggas.

Stortorget i Gamla stan, Stockholm. Under tre dagar i november år 1520 halshöggs uppemot 100 personer på torget i samband med Stockholms blodbad.

Ett medeltida torg som förknippas med avrättningar är Stortorget i Gamla stan i Stockholm. På denna plats utspelade sig under tre dagar 1520 Stockholms blodbad. Bakgrunden var en maktkamp med den nykrönta unionskungen kungen Cristian II, även kallad Christian Tyrann, i centrum.

Exakt hur många människor som halshöggs på Stortorget under dessa dagar är oklart. Ansvarig bödel har angett 82 personer. Men den exakta siffran är närmare 100.

Det var inte enbart Kristian Tyranns meningsmotståndare, som svenska biskopar och adelsmän, som fick möta bödeln. Även tjänstefolk, borgare och köpmän som inte hade med maktstriderna att göra halshöggs.

Rännstenar och kullerstenar vid Stortorget badade i blod i samband med Stockholms blodbad i november år 1520.

En relativt okänd avrättningsplats liggeri Norrtälje stad – eller snarare 900 meter utanför den historiska stadskärnan. Norrtälje fick stadsprivilegier 1622.

Riksantikvarieämbetet refererar till äldre kartor och pekar ut en skogsbevuxen bergsrygg mellan Stockholmsvägen och Flygfältets handelsområde. Delar av avrättningsplatsen är bortschaktad och asfalterad.

Det finns inga kända uppgifter om personer som avrättats eller hur länge avrättningsplatsen var i bruk. Att den inte finns markerad på kartor från 1800-talet tyder på att den övergavs någon gång på 1700-talet.

Platsen heter Stegelbäcken. Namnet kommer från stegling, en grym avrättningsmetod som i Sverige brukades från1200-talet och fram till1840-talets första hälft. Ursprungligen gick metoden ut på att den dömde först utsattes för rådbråkning. Det innebar att personen bands fast på ett vagnshjul, med armar och ben på hjulets utsida. När vagnen med hjulet kördes iväg krossades armar och ben.

Stegelbäckens avrättningsplats i Norrtälje är numera bebyggd, i alla fall delvis. I fornlämningsregistret pekas området från bilarna på bilden och den trädbevuxna höjden i bakgrunden, ut som avrättningsplatsens läge.

Därefter togs hjulet loss, fortfarande med den dömde fastbunden, och restes på en stång – en så kallad stegel. Där fick personen hänga för allmän beskådan. Slutligen styckades kroppen och delarna spetsades på pålar på allmän plats. Det fanns flera variationer av metoden och exakt i vilken ordning momenten gjordes är oklart. Det finns dokumenterade fall från 1600-talet där den dömde ska ha steglats levande.

I många fall halshöggs först personen innan hen steglades. Ett av de mest kända avrättningarna med stegling skedde den 27 april 1792 på galgbacken vid dagens Hammarbyhöjden i Stockholm. Personen var Jacob Johan Anckarström, som den 16 mars samma år hade skjutit Gustav III.

Vid Hammarbyhöjden är det fråga om två avrättningsplatser, en yngre och en äldre, som ligger intill varandra. Den ursprungliga galgen, som tros varit konstruerad som den i Visby, övergavs någon gång i början av 1800-talet då man övergick från hängning till halshuggning.

Avrättningsplatserna vid Hammarbyhöjden är idag belägna i grönytor mellan bostadshus. Det finns en nyligen uppsatt informationsskylt på platsen. Tidigare informationsskyltar har försvunnit i samband försäljningar av bostadsrätter i området.

Sverigereportage har uppmärksammat avrättningsplatserna vid Hammarbyhöjden tidigare.

Platsen vid Hammarbyhöjden, där Anckarström avrättades, markeras idag av några större stenar. Om dessa stenar är rester av galgen är oklart.

En släkting till Anckarström som bevittnade avrättningen har i detalj beskrivit steglingen av den huvudlösa Anckarström:

”… De ristade sedan upp liket från halsen nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En spik slogs genom huvudet, och en av bödeldrängarna klättrade upp och spikade fast det vid galgen med många hammarslag…”

Avrättningsplatsernas geografiska lägen indikerar ofta, men inte alltid, deras ålder. Man skiljer mellan tillfälliga och permanenta avrättningsplatser. En avrättningsplats behöver alltså inte ha en lång tradition, utan kan ha använts vid enstaka tillfälle.

Efter medeltiden flyttades avrättningsplatserna ut till avlägsna gränstrakter i landskapen. Ofta valdes platser intill sockengränser, häradsgränser och länsgränser. I regel nyttjades avrättningsplatserna av av flera socknar och är i stort sett alltid belägna i närheten av dåtida vägar. När denna flytt genomfördes är en av många obesvarade frågor. Sannolikt finns det en stor tidsmässig skillnad mellan olika län. Men det tycks ha skett från mitten av 1500-talet och fram till 1600-talet. Det finns även exempel på centralt belägna avrättningsplatser som användes från medeltid till 1800-talet.

Galgstenen i Jordbro. Bilvägen har ungefär samma sträckning som den dåtida Stockholmsvägen hade på 1700-talet. Cykelvägen är dock nutida. Till höger i bild syns en industribyggnad. Bakom björkarna skymtar ett järnvägsspår.

Ett exempel på avrättningsplats i avlägsna gränstrakter är Galgstenen i Jordbro i Haningekommun. som var Sotholms härads avrättningsplats. Platsen markeras av ett stort flyttblock och till skillnad mot många andra avrättningsplatser finns en informationsskylt som bland annat berättar om drängen Gustav Pettersson. Han hade slagit ihjäl sin husbonde och dömdes till döden. I mars 1855 halshöggs han. Det var den sista avrättningen som skedde på platsen.

Den väg som idag passerar intill blocket heter Gamla Nynäsvägen. Den har samma sträckning som på 1700-talet, men då hette den Stockholmsvägen.

På en karta från 1732 är Galgstenen beskriven som ”Exsecutions Platz” Då var platsen en ödemark. Idag ligger den i utkanten av ett industriområde.

På kartan från 1732 är avrättningsplatsen i Jordbro utmärkt. Vägen förbi Galgstenen har i stort sett samma sträckning idag som på 1700-talet, vilket en milstolpe i dikerar.


En annan avrättningsplats i gränsland finns i Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland, som Sverigereportage skrivit om tidigare. Området är än idag en ödemark. Platsen heter Falks grav, efter den 27-åriga skräddare Jonas Falk som dömdes för rånmord och i november 1855 halshöggs på platsen.

Platsen är belägen beläget på en sagolik tallhed, inte långt från Svea landsväg. Ett sentida kors markerar platsen som marknadsförs som ett besöksmål av den lokala turistnäringen. Jonas Falks öde har även blivit film.

Falks grav är mycket välbesökt. Platsen har vandaliserats åtskilliga gånger.

Rånmördaren Jonas Falks grav som även är den plats där han halshöggs år 1855.

Hur många avrättningsplatser som funnits i Sverige är det ingen som vet. Genom att studera gamla kartor kan man upptäcka bortglömda avrättningsplatser.

Ett exempel på en nyupptäckt avrättningsplats är Blötan vid Mora stenar i Knivsta, på gränsen mellan länen Upsala och Stockholm. Här gick även gränsen för Attunda och Tiundaland. Närområdet är förknippat med Mora stenar där kungaval gjordes under medeltiden. I ett litet stenhus från 1770-talet förvaras minnesstenar från de medeltida kungavalen. Huset ligger några hundra meter sydöst om avrättningsplatsen.

Vid Blötas avrättningsplats nordvästra hörn finns en mindre byggnad, en hölada eller vagnsskjul.

Det var bloggen Scribo – perspektiv och närmiljö som 2010 upptäckte och uppmärksammade avrättningsplatsen – som på 1700-talet hette Blötan. 2018 registrerades platsen som fornlämning.

Blötans nuvarande placering är idag inte den samma som på 1700-talet. Idag ligger Blötan cirka 500 meter söder om avrättningsplatsen.

Första gången Blötan nämns är på en karta från 1748 är Blötan markerad med en röd prick och texten:

”Häradets afrätts Plats”.

På en karta från 1770 beskrivs avrättningsplatsens utbredning mer detaljerat i bild och text:

”Gamla afrätsplatsen på Blötan uti Lagga socken på Morstena ägor”

Kanske innebär formuleringarna att den var i drift 1748, men övergiven 1770.

Några hundra meter från den nyupptäckta avrättningsplatsen vid Mora stenar förvaras minnesstenar från medeltida kungaval som gjordes på platsen. Huset som minnesstenarna förvaras i uppfördes 1770.

Avrättningsplatsen ligger idag mitt på en åker. Två hölador och ett vagnsskjul från 1900-talet är byggda på platsen. 400 meter norrut rinner Storån, den sista resten av det forntida vattenleden Långhundraleden. En rak åkerväg går idag rakt genom avrättningsplatsen i nordsydlig riktning. Denna väg fanns inte på 1700-talet,

Tidigare gick en gammal landsväg i östvästlig riktning över åkern och passerade några meter söder avrättningsplatsen. Denna väg är sedan länge bortodlad. Men på flygbilder syns fortfarande vegetationsspår efter vägen i åkern.

Vegetationsspår kan uppstå i gräsmattor och åkrar efter försvunna byggnader och vägar. I och med att marken där lämningarna fanns ofta har en annan densitet som i sin tur binder fukten mer eller mindre effektivt än omgivande jord, blir gräs och gröda högre eller lägre. På så sätt kan man i vegetationen ana var vägar, gravar och liknande lämningar låg.

Numera är ängsladorna den enda bebyggelsen i området. Enligt fornlämningsregistret var det relativt tätt mellan torpen på 1600/1700-talet. Torplämningarna ligger på rad och tillsammans med en 80 meter lång vägbank längs med ån.

Det är inte känt när Blötan började användas som avrättningsplats. Men med tanke på omgivningens medeltida historia och att det redan på 1200-talet tros ha funnits en tingsplats i närområdet, är det inte osannolikt att den har medeltida anor.

Sydöst om Uppsala i Knivsta kommun, där gränsen mellan länen Stockholm och Uppsala går, ligger den nyligen upptäckta avrättningsplatsen, som nämns på kartor från 1700-talet. Ängsladorna i bildens bakgrund markerar avrättningsplatsens läge .Den väg som syns på bilden är en relativt ny skapelse. Den äldre landsväg som gick genom området på 1700-talet är för länge sedan bortodlad, men följde horisontlinjen strax bakom ängsladorna på bilden.

I takt med att 1800-talet fortskred och 1900-talet närmade sig ifrågasattes dödsstraffet i allt högre grad i den allmänna debatten, inte minst som offentliga tillställningar.

De sista offentliga avrättningarna genomfördes år 1874 på två platser – utanför Visby och Malmköping. Då halshöggs rånmördarna Konrad Petterson Lundqvist Tector och Gustav Adolf Eriksson Hjert, som tillsammans bland annat hade skjutit ihjäl två personer i ett misslyckat rånförsök utkanten av Malmköping. Därefter inledde de bägge gärningsmännen en stöldturné på Gotland

Gustav Adolf Eriksson Hjerts avrättning är för övrigt den enda kända som finns dokumenterad i bild. Fotografiet ger en unik inblick om hur en avrättningsplats var organiserad på 1800-talet. Fotot togs strax efter avrättningen. Fotografen var tingsvaktmästaren Petterzon.

Gustav Adolf Eriksson Hjerts avrättning år 1874 i Malmköping. Till vänster står bödeln med sin bila vilandes mot trägolvet. Personen till höger är troligen Hjerts själasörjare. Runt platsen står män i cirkel, en så kallad gistgård, vars syfte var att hindra den dödsdömda att avvika från platsen. Enligt uppgift bevittnades avrättningen av 1 500 personer.

Det är 148 år sedan de sista offentliga avrättningarna verkställdes i Sverige. Statistik som Statistikmyndigheten tagit fram visar att en halv miljon svenskar bor mindre än en kilometer från närmaste avrättningsplats. Den statistiken omfattar långt ifrån alla avrättningsplatser.

1877 förbjöds offentliga avrättningar och 1910 verkställdes det sista dödsstraffet – då Johan Alfred Andersson Ander halshöggs med giljotin på Långholmen i Stockholm. År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid. Så sent som 1975 avskaffades dödsstraff i krigstid.

Det här med avrättningsplatser är en känslig fråga. Lokalbefolkningen uppskattar inte alltid att det ställs frågor om platser, som man gör allt för att glömma. Det är särskilt tydligt om det finns skolor eller bostäder i mångmiljonklassen på platsen. Kanske är avrättningsplatserna en besvärande påminnelse om ett Sverige som för mindre än 50 år hade dödsstraff på straffskalan, visserligen i krigstid, och att det för bara några år sedan fortfarande fanns personer i livet som var barn när den sista avrättningen genomfördes.

Att åka runt i Sverige och fota dessa platser är en känslomässig utmaning. Många avrättningsplatser är kända men omtalas aldrig. De är och förblir kulturlandskapets mörkaste hemligheter.

Solnedgång vid Blötans avrättningsplats.






Vintervägar – det bortglömda kulturlandskapet


Skvattramens vita blommor lyser som avlägsna bloss över mossen.

En knappt synlig korridor skymtar mellan de hundraåriga tallarna. Det är spåren från en vinterväg som för evigheter sedan användes för transporter med häst och släde över mossen.

Text och foto: Jens Flyckt

Redan på bronsåldern anlade man vägar i Sverige. Många av de tidiga vägarna kan man fortfarande se spåren från landskapen. Vintervägar är ett samlingsbegrepp på diffusa lämningar efter historiska/förhistoriska vägar över sankmarker och vattendrag.

Uppland. En smal korridor, som kantas av hundraåriga talllar och som naturen sakta håller på att ta tillbaka, avslöjar den gamla vintervägens sträckning – från norr till söder.

Det krävdes inga pålningar, inga bärlager, grävda diken, resurskrävande vägbankar eller tekniskt avancerade terrasser för att anlägga vintervägarna. Det ordnade naturen – med vatten och minusgrader. Möjligtvis behövdes vägkorridoren genom mossen huggas fram.

Forntidens vägar kan delas in i två huvudkategorier – vägar som följer naturformationer och anlagda vägar. Spåren från vintervägarna är egentligen ett mellanting – spår i vegetationen som indikerar var vägarna uppstod vintertid.

Foror var transporter av till exempel timmer och kol med häst och släde. De kördes av körlkarlar, på uppdrag av sina forbönder. I Uppland och södra delarna av landet är forbondekulturen mer eller mindre bortglömd. Men i Dalarna och Jämtland har dessa traditioner levt vidare och har idag en stark folklig förankring på landsbygden.

När mossarna frös och de tjälfrusna stränderna täcktes med snö skapades ett system med stenfria och jämna vintervägar, som lämpade sig bra för forornas tyngre transporter. Genom att utnyttja dessa frusna våtmarker sparade man tid, istället för att fördas på de dåliga landsvägarna.

När våren kom och isen smälte försvann vintervägarna. Det enda som återstod var korridorerna genom mossarna, som kunde återanvändas vinter, efter vinter, efter vinter…

Skvattram.

De var länge sedan som vintervägarna i detta reportage användes. I och med att tillväxten i den näringsfattiga mossen är så långsam, tar det hundratals år innan nya tallar vuxit upp och korridoren växer igen.

De spår som ännu dröjer sig kvar berättar att mossarna inte enbart användes som raka transportsträckor. De var även förbindelselänkar för forvägar från flera riktningar, vilket korsande korridorer vittnar om.

Mossen har efter hundratals år nästan tagit tillbaka den fem meter breda korridor, som för flera hundra år sedan var en vinterväg. Hit kommer inte längre några forkörare. Av en slump följer en modern vandringsled vintervägens sträckning.

Vintervägar är svårdaterade lämningar. Men de har antagligen varit i bruk så länge bygderna varit bebodda. Teoretiskt kan de gå så långt tillbaka som järnåldern.

I och med att de arkeologiska spåren ofta är obefintliga, får man istället förlita sig på folkminnen, ortsnamn och gamla kartor som kunskapskällor. En bit in på 1900-talet var vissa vintervägar ännu utmärkta på kartor.

I södra och mellersta Sverige är dessa försvinnande fornminnen ett närmast okänt kapitel. Över huvudtaget är forkörarnas historia och isvägar dåligt dokumenterad.

En av vintervägarna i detta reportage, i östra Uppland, finns dokumenterad med några korta meningar. Skogsvaktaren Artur Johansson har berättat för den lokala hembygdsföreningen hur han på 1940-talet fick se en mäktig syn, då hundratals forkörare kom farandes över mossen med häst och tunga timmerlass i den kalla gryningen. Han mindes särskilt ljudet från hästarnas bjällerkransar.

Artur Johanssons observation var en av de sista fororna som gick längs denna vinterväg. Sedan dess har den legat öde.

Hjortronblomma.

Vintervägarna ligger i regel i stiglöst land, vid sidan om mossarnas spångade leder. Dock händer det att dagens vandringsstigar följer eller korsar vintervägarnas urgamla sträckningar.

Vet man bara vilka tecken man ska leta efter, så kan man ännu se vintervägarna – i alla fall fragment av dem.

Särskilt under juninätterna, då de igenväxande korridorerna tecknas vita av hjortronblommor, skvattram och tuvull, framträder vintervägarna – likt hägringar från förr.

Masugn från 1600-talet vandaliserades

Edsbro masugn, som sedan 2021 är ett riksintresse för kulturmiljövården, har utsatts för vandalisering och stöld. Någon har huggit loss slaggtegel ur en vägg och grävt sönder ett jordgolv. Länsstyrelsen har besiktigat skadorna.

Text och foto: Jens Flyckt

Edsbro masugn grundades år 1686 och är den enda bevarade masugnen i Stockholms län. I motiveringarna till Riksantikvarieämbetets beslut om riksintresse från 2021, står bland annat att Edsbros bruksmiljö representerar den tidiga järnhanteringen.

Edsbro masugn mot norr och delar av bruksområdet.

Edsbro masugn har genom århundradena byggts på – vilket syns tydligt i valen av byggmaterial. Den äldsta delen i den 16 meter höga masugnen är från 1600-talet är av murad gråsten. Därefter kommer murad slaggtegel, putsad tegel och oputsat tegel högst upp.

Det är lite oklart hur länge Edsbro masugn var i drift, 1918 eller 1919 brukar nämnas som det år då verksamheten upphörde. Bruksområdet utgörs bland annat av bruksgatan med de tidigare arbetarbostäderna, timrade hamnmagasin, den medeltida Edsbro kyrka som Sverigereportage skrivit om tidigare samt grunder från ekonomibyggnader.

Sedan 2021 är Edsbro masugn och tillhörande bruksområde riksintresse för kulturmiljövården.

Skadegörelsen uppmärksammades våren 2022 (av undertecknad). En skaderapport skickades till masugnens ägare, Norrtälje kommun, som anmälde händelsen till länsstyrelsen i Stockholms län.

Vad som skett är att någon huggit loss två eller eventuellt tre rader med slaggtegel ur en vägg i en av masugnens gångar. Upp till ett tjugotal slaggtegel kan ha avlägsnats från plattsen. Mycket tyder på att detta har skett i flera omgångar och under längre tid.

Man har även grävt sig ner i gångens jordgolv. Grävningen är så djup att vatten från den intilliggande bäcken sipprar fram i hålet.

Väggen varifrån slaggtegel har huggits loss och fraktats bort. Det är två till tre rader med ett tjugotal stenar som är borta. Det gula strecket i bildens högra hörn markerar den ursprungliga, ungefärliga golvnivån.

Varför man grävt är oklart. Flera oxiderade järnföremål, bland annat ålderdomliga huggmejslar, låg i de uppkastade jordmassorna. Möjligen har gärningsmännen sökt med metalldetektor i tron om att de skulle hitta guld eller andra skatter, vilket de garanterat inte gjorde då detta är en industrimiljö från 1600-talet.

Den eller de personer som grävt i ruinen tycks inte känt till att Edsbro masugn hör till ett av de mest förorenade markområdena i Stockholms län. Runt masugnen uppmättes 2011 höga halter, eller akuttoxiska värden som det heter, av arsenik i jorden. Den eller de personer som grävde kan därför ha utsatt sig själva för hälsofara.

Både länsstyrelsen och undertecknad har sökt i området i och runt masugnen efter det försvunna slaggteglet, men utan resultat. Troligen har gärningspersonerna fraktat bort stenarna med bil.

Denna bild är tagen från andra hållet, jämfört med tidigare bild. Här får man en uppfattning om hur djupt det har grävts. Notera stenarna som troligen härstammar från masugnens äldsta bebyggelsefas och som vräkts upp i gången i samband med den olagliga grävningen.

Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.

Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander.

Slaggteglet var en lika enkel som genial uppfinning.

Typisk murad vägg med slaggtegel vid Edsbro masugn.

Anledningen till att man utvecklade slaggtegel som byggnadsmaterial var ett tidigt hållbarhetstänkande. Masugnarna förbrukade enorma mängder träkol, som framställdes i kolmilor i intilliggande skogar. Trä/virke var därför en bristvara runt masugnarnas omgivande skogar, som med tiden blev glesare och glesare.

Att bygga med slaggtegel innebar en besparing av trä, som man istället kunde driva masugnarna med. Dessutom var slaggteglet en mer eller mindre gratis biprodukt från den egna verksamheten och som kunde tillverkas vid byggarbetsplatsen, vilket även innebar minimala transportkostnader.

Edsbro masugn mot söder med en slaggstensvägg i förgrunden.

Slagg fanns och finns det gott om vid Edsbro. Arkeologiska undersökningar som gjorts vid masugnen visar att det finns 2,2 meter djupa lager med slagg, sot, järnfragment och tegel på platsen.

Slaggteglet skiftar ofta i olika färger och kan ha fantasifulla mönster, beroende på hur den flytande slaggen har stelnat i formen. Ytan kan vara förglasad eller likna lava.

I Edsbro masugn syns tydligt de olika bebyggelseetapperna.

Slaggtegel, som producerades fram till början av 1900-talet, kallades i folkmun för fattigmanstegel. Idag har detta tidigare mer eller mindre bortglömda kulturarv en helt annan status.

I Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidsskrift från 2008 skriver antikvarien Ann Marie Gunnarsson om slaggteglets historia och betydelse:

”Slagghusen vittnar om gångna generationers arbete och livsbetingelser. De speglar även, genom att de byggts av en restprodukt vid järnframställningen, den stora efterfrågan på svenskt järn, som rådde under 1600- och 1700-talet”

Läs artikeln i Byggnadsvårdsföreningens tidskrift här.

Vid Edsbro masugn avslutade blomsterkungen Carl von Linné sin lappländska resa.

I och med att tidpunkten för vandaliseringen inte är känd, det inte finns några kända vittnen och teknisk bevisning som skulle kunna leda till åtal saknas, har länsstyrelsen valt att inte göra en åtalsanmälan.

Länsstyrelsen i Stockholms län har jobbat mycket med Edsbro och hoppas kunna uppmärksamma bruksområdet, som nu alltså är ett riksintresse för kulturmiljövården, nästa år.

.


Trevlig midsommar…

…önskar Sverigereportage med en bild från fullriggaren och övningsfartyget HMS Najaden, en midsommarafton för länge sedan när det förra seklet var ungt.

Midsommardans ombord på HMS Najaden i början av 1900-talet.

HMS Najaden sjösattes i Karlskrona örlogsvarv 11 februari 1897. Fram till 1938 användes hon för utbildning av skeppsgossar i segling.

Hon är cirka 43 meter lång, 8 meter bred och är därmed en av världens minsta fullriggare.

HMS Najaden utrangerades 1945. Under andra världskriget användes hon bland annat som hamnspärr, med stora skador som följd.
På 1980-talet startades föreningen Najadens Vänner som lade ner tiotusentals timmar på att återställa och bevara henne och den 500-åriga skeppsbyggartradition som hon representerar.

I många var skeppet en sevärdhet i Halmstad.

2014 såldes HMS Najaden, trots protester, till Norge.

HMS Najaden i sin fulla glans.

Träansiktet i Haga medeltidskyrka

Haga kyrka i Uppland är ett mysterium. Likt många andra små medeltidskyrkor på den uppländska landsbygden är Hagas äldsta historia höljd dunkel. Sakristian avslöjar att det från början stod en träkyrka på platsen.

Text och foto: Jens Flyckt

Med sin rosa puts syns kyrkan på långt håll. I 700 år har Haga kyrka varit ett riktmärke och en samlingspunkt för folk i bygden. Likt många andra landsortskyrkor är Haga stängd när det inte är gudstjänst eller annan verksamhet. 

Haga kyrka norr om Sigtuna stad – en rosa skönhet från 1300-talet.

Men om man ringer kyrkvaktmästaren Ronny Stensvik kan han öppna och berätta om kyrkans historia. Han kan han sin kyrka väl. 

-Predikstolen lutar något framåt. Många präster tycker det är obehagligt att stå där uppe och känna lutningen. Därför används den inte så ofta. Där uppe ligger Karl XII bibel, men det är mest för syns skull, säger Ronny Stensvik och visar runt i kyrkan.

I 17 år har Haga kyrka varit kyrkvaktmästare Ronny Stensviks arbetsplats

Långhusets innerväggar och valv är vitkalkade. Några vägg- eller takmålningar finns inte och har aldrig funnits, påpekar Ronny Stensvik.

Kyrkan tros ha byggts i etapper på medeltiden med start någon gång på 1300-talet. Den sista utbyggnaden, mot väster, skedde på 1400-talet. Syftet med utvidgningen var att Haga då skulle få ett torn. Utvidgningen av långhuset genomfördes, men själva tornet blev aldrig verklighet.

Valven i Haga kyrka har aldrig varit dekorerade med målningar. Till höger syns den lutande predikstolen.


Det är oklar när Haga kyrka uppfördes. I samband med en restaurering år 1974, då all puts avlägsnades, studerades kyrkans detaljer av experter. Man kom då fram till att Haga sannolikt tillkommit under flera tidsperioder. Men större delen av kyrkan tros vara från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.

-Men sakristian är troligen ännu äldre, påpekar Ronny Stensvik.

Det här med sakristian är något som sticker ut i och med att den i sitt äldsta skede tros ha byggts intill en träkyrka som stod på platsen innan den nuvarande stenkyrkan byggdes. Några andra spår av träkyrkan har inte hittats och den är därför svår att datera. Men träkyrkan är alltså äldre än den nuvarande kyrkobyggnaden.

Det har inte gjort någon arkeologisk undersökning av Haga kyrka.

Haga kyrkas kor är äldre än övriga kyrkan. Det tros ha byggts till en tidigare träkyrka.

En detalj som knappt är uppmärksammad är dörren till sakristian. Dörren är av trä. Utsidan är slagen med plåt och smidda band och beslag. Utifrån järnsmidets formspråk har dörren, i alla fall delar av den, ett medeltida ursprung.

Det är en smått svindlande känsla att gå in i sakristian med vetskapen om att stentröskeln vid dörren, inte bara är en nutida passage utan även en dörr tillbaka till medeltiden och den träkyrka som en gång i tiden stod på platsen.

Det finns två föremål i långhuset som är daterade till 1200-talet och därmed är äldre än Hagas nuvarande kyrka. Dessa föremål, en dopfunt och ett rökelsekar, kan ha tillhört den tidigare träkyrkan.

Utsikten från sakristian. I bakgrunden syns dopfunten

Dopfunten har en märklig nutidshistoria. Fram till 1920-talet, då den flyttades tillbaka till kyrkan, stod den i trädgården vid Torslunda herrgård någon kilometer nordväst om Haga. Varför den stod i Torslunda är oklart.
Rökelsekaret från 1200-talet är inte enbart en indikation om en äldre träkyrka, utan även påminnelse om att Sverige var katolskt på medeltiden..

Haga kyrkas kanske mest säregna detalj finns på utsidan, inmurat i triumfbågen ovanför ingången. Därifrån tittar ett huvud från en medeltida träskulptur, troligen från 1400-talet, ner på passerande besökare. Det är ett fint träarbete och ansiktsdragen är fortfarande väl synliga efter hundratals år ute i det fria.

portalen ovanför ingången sitter detta huvud som kommer från en medeltida skulptur.

Vem trähuvudet föreställer är omdiskuterat. Enligt en teori är det Erik den helige, Sankt Erik, som år 1160 slogs ihjäl av danskar i Uppsala, men som innan dess ska ha varit över till Finland och slagit ihjäl hedningar som vägrade gå över till kristendomen och som i kyrkmålningar från 1400-talet beskrivs som varulvar. Som motivering till detta korståg, som forskarna inte är säkra på om det verkligen har hänt, ska Erik ha angett hämnd för härjningar i Mälaren, som han p` lösa grunder anklagade finländarna för.

-Men träskulpturen kan även vara Sankt Olov, tillägger Ronny Stensvik.

En annan av kyrkans sevärdheter är högaltarskåpet från 1400-talet. Skåpet är ett svenskt arbete. Expertis har påpekat likheterna med Mariakyrkans så kallade Lekmanna-altarskåp, från samma tid.

Altarskåpet är från 1400-talet och kan vara tillverkat i Sigtuna

En teori gör gällande att de bägge skåpen är tillverkade i dominikanordens konvent i Sigtuna stad.

Mariakyrkan ligger i Sigtuna stad, cirka sju kilometer från Haga. Mariakyrkan invigdes år 1247 och byggd i tegel. Strax söder om kyrkan finns grundmurarna från dominikanordens konvent, som grundades på 1230-talet och som Gustav Vasa lät riva på 1530-talet.

Den dagen som Sverigereportage är på besök i Haga kyrka pågår arbeten i grönområdet mellan kyrkan och klockstapeln. När vi står på stentrappan och blickar ut mot den avlägsna gården Österby, på andra sidan havet av åkrar, berättar Ronny Stensvik att han började med att sköta om Hagas gravar.

-Sedan tog jag över tjänsten som kyrkvaktmästare. Det är nu 17 år sedan jag började här. Det är en intressant miljö att jobba i, säger han.