Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser.
Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annonser. Verksamheten är politiskt och religiös obunden.
Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.
Allt material på Sverigereportage.com är skyddat av upphovsrätt. Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain.
Överträdelser av upphovsrätten beivras.
Stora stenbrottet på Kinnekulle i Västergötland har en svindlande lång geologisk historia – cirka 400 miljoner år. Då var denna del av Sverige var ett tropiskt hav. På 1800-talet påbörjades brytning av kalksten på platsen.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Kinnekulle stora stenbrott är egentligen ett stort sår i naturen, som skapats av kalkbrytningen. Men tack vare de höga bergsväggarna av kalksten som skiftar i färg beroende på väder, tid på dygnet och årstider, svindlande vyer och en sjö med grönt vatten, är detta stenbrott en nästan magisk plats som räknas till ett av Västergötlands stora sevärdheter.
Kinnekulle stora stenbrott är en märklig plats där 400 miljoner år av jordens historia ligger öppen, som sidorna i en ofantligt tjock bok.
Stenbrottet är cirka 40 meter djupt. De kalkstenslager som besökare idag går på och intill är 400 – 500 miljoner år gamla.
I de lodräta kalkstensväggarna är lagren från olika tidsperioder tydligt – varierande i grått, rött och brunt. Varje tunt kalkstenslager berättar sin historia – om urtider då skelettdelarna från till exempel bläckfiskar med koniska skal, föll till botten och som med tiden bildade det berg som idag kallas Kinnekulle. Kalkstenen består nästan uteslutande av avlagringar från fossila (havslevande) djur och organismer.
Det tog cirka 50 miljoner år för organismerna i detta tropiska hav att bilda kalkstenen i Kinnekulle stora stenbrott. Det var en nästan svårbegripligt långsam process – cirka 1 millimeter per tusen år. Människan är som art knappt 200 000 år gammal.
Kinnekulle stora stenbrott. Det tog naturen 50 miljoner år att bilda kalkstenslagren, som en gång i tiden var bottnen på ett tropiskt hav med rikt djurliv.
År 1882 började man bryta kalksten på platsen. År 1978, då brytningen upphörde, hade man brutit cirka 25 miljoner ton kalksten – som det alltså tog naturen 50 miljoner år att skapa.
Av den brutna kalkstenen har man bland annat tillverkat betong av, men byggnadsdetaljer. Kinnekulle, som är ett så kallat plattåberg, är i övrigt en plats där man brutit kalksten sedan medeltiden. Spår från äldre tiders brytning finns på flera platser runt om Kinnekulle.
Kinnekulles röda kalksten – i kontrast med den frodiga växtligheten.
Det var först i samband med den industriella revolutionen brytningen brytningen blev industriell och mer omfattande.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Råbecks mekaniska stenhuggeri vid Kinnekulle:
Naturen vid Kinnekulle stora stenbrott är lika vacker som farlig. Från kanten stupar det 40 meter. Några staket finns inte. Här finns inga utrymmen för misstag.
Den gröna sjön, som bildats efter brytningen upphörde, på stenbrottets botten är ett udda inslag i naturen. Från vissa riktningar och i vissa ljus är vattnet närmast smaragdgrönt. Sjön, där man har planterat in ädelfisk, är ett populär fiskesjö. Dock gäller fiskekort, som bland annat kan köpas i Hällekis.
Kalkstenslager är rika på fossiler som länge har lockat geologer. Regelbundet lossnar kalksten, i bland stora block, från bergsväggarna och frilägger nya fossiler från havslevande organismer som levde för cirka 400 miljoner år sedan.
Uppställningsplatsen för husvagnar och husbilar.
I brottets norra del finns en populär uppställningsplats för husvagnar och husbilar. Det är dock inte fråga om en camping, utan snarare om en öppen yta. Under sommarens högsäsong är det stundtals fullt med husvagnar och husbilar på platsen. Och det är inte konstigt att platsen lockar besökare.
Särskilt på kvällen, då solens strålar dröjer sig kvar i dunklet på stenväggarnas östra sida och kalkgruset knastrar under skorna, då är det lätt att drömma sig bort till andra kontinenter.
Kinnekulle stora stenbrott kallas även för Sveriges Grand Canyon och Västergötlands Grand Canyon.
Rasbranter i brottets södra del är svårframkomliga – ett stycke vild natur
Det går att vandra runt stenbrottet,. Det går att följa bergsvägarna, på bottnen av brottet, runt sjön. Den södra delen saknas stigar och är bitvis mycket svårframkomlig. Detta på grund av att terrängen sluttar och består av nedfallna stenar och flera ton tunga kalkstensblock.
Är man hyfsat tränad och van vid bergsmiljöer går det att ta sig runt på bottnen. Dock är det inte riskfritt då sten lossnar och faller. Terrängen är dessutom bitvis mycket svår.
Fossil. Skalet från en cirka 400 miljoner år gammal bläckfisk som levde i ett tropiskt av i en tid då landmassan som skulle bli Sverige var ett tropiskt hav vid ekvatorn.
Lättast att ta sig runt på en högre nivå/plattå/avsats. Därifrån är utsikten enastående – var man än tittar. Men det är en skönhet med faror. Det finns inga staket och stupen till de 40 meter höga bergsväggarna ligger helt öppna. Bland turister är det populärt att sitta på kanten och dingla med fötterna högt över sjön på bottnen.
Detta är en värld där ett misstag kan få katastrofala konsekvenser. Ett fall från från 40 meter ner mot stenblock är det få som överlever. Kanske är det denna blandning av bländande vacker och samtidigt farlig natur som skapar magin runt stora stenbrottet.
Kinnekulle stora stenbrotts smaragdgröna sjö.
Även om det bröts kalksten i nästan hundra år på platsen, så är naturen långt från tämjd. Men håller man sig bara borta från fallande stenblock och 40 meter höga bergsstup är naturen enbart bländande vacker i Kinnekulles stora stenbrott.
Vid Husby i Markim står en runsten som berättar om en förstfödd och enda son, som dog ung. På vikingatiden reste föräldrarna stenen intill en intilliggande väg.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Runsten (U 326) är utifrån en formulering i runtexten unik. Runorna berättar om Holmgärd och Sigröd och deras enda son Sven, som föddes sent och dog ung.
Runsten U 326 består av ett vackert huggen stenhäll. Notera staget som stöttar stenen och niten. Pilen markerar Markim kyrka i bakgrunden.
Det som gör denna minnesskrift unik är formuleringen ”sent född”, som varken är känt från någon annan runsten, från fornsvenskan eller från isländskan.
”Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar efter Sven, sin son, sent född”
Runinskriften är daterad till 1000-talets första hälft.
Stenens undre del är avslagen och försvunnen. Men utifrån gamla avbildningar är den försvunna den försvunna runtexten känd.
Förleden i det fornsvenska ordet, som tolkas som ’sent född”, betyder ”sen”, ”sena kvällen” eller ”sent färdig”. Det har tolkats som att makarna länge hade väntat på ett barn, men att lyckan blev kortvarig och förbyts till sorg när Sven dör ung.
Inskriptionen är alltså två föräldrars uttryck över den döda sonen.
Runsten U 326 vid Husby i Markim, Uppland.
Stenblocket är vackert hugget. Som många andra runstenar gör lav och mossa att runslingan numera är otydlig.
Stenen står på en berghäll några meter från vägen, strax innan gården Husby. Stenen flyttades till sin nuvarande plats någon gång efter år 1924. Enligt flera historiska källor (bland annat karta) stod den ursprungligen cirka 125 meter nordost om sin ursprung plats, intill vägen mellan Markim kyrka och Husby. Den ursprungliga platsen är idag ett större, vattenfyllt dike.
Historiska källor uppger även att runstenen användes på 1600/1700-talet som grindsten vid övergången över ån/diket. Stenen hålls uppe med stöd av ett metallstag som är fäst genom stenen och runristningen. Det är en brutal behandling av en runsten. Hålet är rektangulärt, vilket vittnar om att ursprungligen kan ha tagits upp för att fästa grindens gångjärn i. Hål av samma storlek och form återfinns i de många grindstenar som står kvar i kulturlandskapen.
Det finns inga synliga spår efter den vikingatida bron på platsen. Numera leder en modern vägtrumma vattnet i diket under vägen.
Det är oklart varför runstenen flyttades. Sannolikt berodde det på breddning av den gamla vägen, som slingrar sig fram i Markims fornlämningstäta kulturlandskap, eller annan ombyggnation, som innebar att stenen stod i vägen.
Där vägen överkorsar ån går det fortfarande se spår efter efter en historisk stenkonstruktion/bro. Bearbetade stenblock, som som återanvänds till övergången (sekundär användning) vittnar om att det funnits en historisk stenbro på platsen. Detta är dock inte den vikingatida bron.
Platsen där Holmgörd och Sigrid reste två runstenar på 1000-talet. Eventuella rester av den vikingatida bron är inte synliga ovan mark. På platsen finns dock spår, formhuggna stenblock, som indikerar att det funnits en historisk stenbro på platsen. Numera leds vattnet genom en modern vägtrumma.
Enligt runtexten lät Holmgärd och Sigröd resa två stenar till minne av den döda sonen.
Den andra stenen är sedan länge borta. På storskiftskarta från 1764 är två runstenar markerade vid bron, enligt Riksantikvarieämbetet. Stenarna beskrivs då stå intillvarandra, några meter strax söder om den nuvarande övergången.
Även om vägen har moderniserats (breddats, höjts och asfalterats) och den kvarvarande runstenen har flyttats 125 meter, kan man med vägens gamla karaktär, fortfarande förnimma det vikingatida kulturlandskapet.
Kompassrosen i Furusund är daterad till år 1463 och är därmed äldsta kända avbildningen av en 24-delad kompass i Norden. Dock förekommer kompassrosor och andra maritima hällristningar vid flera kustområden i landet – bland annat i Bohuslän och i Roslagen.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. På en klippavsats i det lilla kustsamhället Furusund i Roslagen finns en märklig hällristning – en kompassros från medeltiden. Den representerar en relativt okänd typ av hällristningar som dateras från medeltid och fram till 1900-talet.
Kompassrosen i förgrunden. I bakgrunden syns Ålandsviken, ursprungligen en naturhamn där unionskungen Kristian 1, enligt medeltida källor, gjorde ett uppehåll med sin örlogsflotta i juli år 1463
Så här beskriver Stockholms läns Museum Furusunds kompassros och dess historia:
”Den första kände besökare som ankrade här (Furusund reds. anm.) var den danske kungen Kristian I som i juli 1463 var på väg mot Ryssland med en flotta. Till minne av uppehållet finns en kompassros inristad i en häll ovanför hamnen”
De maritima hällristningarna påträffas i kustbandet, intill vikar och naturhamnar där sjöfarare och fiskare i hundratals år har sökt natthamn eller skydd när sjön gick hög.
Kompassrosor är relativt vanliga motiv.
De maritima ristningar, som alltså dateras från medeltiden och framåt, ska inte jämföras med bronsålderns hällristningarna. Mellan de maritima hällristningarna och bronsålderns hällristningar skiljer det cirka 3 000 år.
I de maritima hällristningarnas bildvärld förekommer bland annat minnesskrifter från kungliga besök, monogram, vapensköldar, årtal, kompassrosor, labyrinter, bomärken, initialer och båtnamn; men även mystiska symboler och tecken som troligen är uttryck för magi och bortglömda sjömanstraditioner.
I Ålandsviken utanför dagens Furusund lade Kristian 1 till sommaren 1463, enligt medeltida källor.
De maritima ristningarna på har under senare årtiondena uppmärksammats, inte minst av forskningen. Runt om i landet pågår arbeten med att inventera och bevara ristningarna. Men i förhållande till andra historiskt, maritima lämningar är kunskapsbasen kring dessa ristningar fortfarande begränsad.
Vad som är ännu mindre känt är att sjömän och fiskare även ristade vissa av hällarnas motiv i strandnära bodar och andra träbyggnader, intill gamla hamnlägen och naturhamnar. Dessa ristningar är mycket sällsynta, eller möjligen förbisedda. Hur som helst är kunskapen kring maritima ristningar i trä i stort sett obefintlig.
Sverigereportage har tidigare skrivit om maritima i en strandbod i Roslagen.
Ytterligare en typ av maritim ristning, som inte direkt är knuten till sjöfarten, är namnristningar på vågslipade hällar. Dessa tycks främst förekomma vid tidigare kurorter, som Grisslehamn i Roslagen. Dessa namnristningar dateras i regel från tidigt 1900-tal och några årtionden fram i 1900-talet. Vid Grisslehamn förekommer det även motiv som tyder på en sjömanstradition.
Kompassrosen i Furusund målades senast i år 2010. Idag är den svår att skönja på grund av matt färg och lavpåväxt.
Senaste gången kompassrosen fylldes i, med länsstyrelsens tillstånd, var år 2010. Numera är den röda färgen matt och blek. Möjligen framträder den tydligare i solsken. Kompassrosen är dessutom rikligt bevuxen med lav.
Så här beskriver Riksantikvarieämbetet kompassrosens motiv:
”Figurerna ilågrelief, bestående av en vindras i mitten. Runt omkring är enkrona, en bila två vapensköldarsamt bokstäver i minuskler”
Uppgifterna om att Kristian 1 närvaro vid Furusund år 1463 kommer bland annat från Vadstenadinariet, som Vadstenabröderna skrev mellan åren 1336 och 1554. Det är en minnesbok där anmärkningsvärda händelser utanför klostret i Vadstena nämns.
Vapensköld i Furusunds roskompass.
Det är dock oklart om kompassrosen nämns i de medeltida handlingarna, och om så är fallet, om Kristian 1 uppges som upphovsman/initiativtagare till ristningen. På vilka grunder kompassrosen vid Furusund har daterats till 1463 är en annan fråga Sverigereportage sökt svar på utan resultat. Är det någon i läsekretsen som har kunskap om detta får ni gärna kommentera inlägget eller höra av er till Sverigereportage.se.
Grunden till ett 2 000 år gammalt romerskt hus har påträffats intill Sveriges mest trafikerade motorväg – E4:an vid Upplands Väsby. Fyndet är sensationellt, säger arkeologen Inge Gräv. I samband med den arkeologiska undersökningen av lämningarna stängs all trafik på E4:an av i sommar. Trafiken leds istället om genom Upplands Väsby centrum.
Text och foto: Jens Flyckt
Denna artikel är, som datumet indikerar, ett skämt. Dock är är uppgifterna om den romerska servicen av brons, som arkeologer hittade vid Carlslund på 1990-talet, sant. Lösfynd, som till exempel mynt och glas, som ursprungligen kommer från romarriket har hittats på åtskilliga platser i Sverige.
Uppland. Fynden består en välbyggd vägbank och en intilliggande husgrund. Fynd av av golvmosaik indikerar att det är en romersk villa, kan Sverigereportage avslöja. Fynden är så unika att E4:an, där 88 000 fordon passerar varje dygn, stängs av för trafik i samband med den arkeologiska undersökningen.
Exakt var de romerska lämningarna, som är 2 000 år gamla, hittades är hemligt. Men enligt dokument som Sverigereportage tagit del av berörs ett stort område på bägge sidor av E4:an i höjd med Upplands Väsby. I samband med den arkeologiska undersökningen i sommar stängs E4:an av och trafiken leds tillfälligt om genom centra Upplands Väsby.
Mellan den 1 maj och 1 augusti leds trafik på E4:ans norrgående och södergående filer om via lokalgatorna in i tätorten och Upplands Väsby centrum. Därefter leds trafiken ut på länsväg 859 (Gamla Stockholmsvägen) till Rosersbergs anslutning till E4:an – en mil norr om Upplands Väsby.
Docent Inge Gräv från Strömsunds universitet är utom sig av glädje.
-Det är inte klokt vilken tur vi har. Fyndet är sensationellt. När E4:an mellan Stockholm och Uppsala byggdes år 1968 missade man detta, säger Inge Gräv.
Aldrig tidigare har fasta fornlämningar från romarriket påträffats i Sverige. Men i Upplands Väsby har det tidigare påträffats romerska föremål. Vid bostadsområdet Carlslund hittade man på 1990-talet flera bronsföremål från en romersk dryckesservice, som dateras till 50-100 e.Kr. Det mest praktfulla föremålet är en vinskopa från Capua i Italien. Liknande vinskopor har även hittats i Pompeji.
Bostadsområdet Carlslund i Upplands Väsby.
Det romerska riket var en politisk, kulturell och militär stormakt som grundades år 753 f.Kr Centrum i riket, som dominerade stora delar av Europa, var staden Rom. Riket kollapsade och försvann år 476 e.Kr.
Att 88 000 fordon per dygn leds om och in genom Centrala Upplands Väsby ser inte Inge Gräv några problem med. På frågan hur de lyckades få ansvariga myndigheter att gå med på omläggningen svarar han:
-Det är bara fyra månader och dessutom är det sensationella fynd det är fråga om. Aldrig tidigare har romerska lämningar hittats så långt norr ut i Europa. Att trafiken på E4:an leds genom Upplands Väsby centrum är en bagatell, säger Inge Gräv.
Vad skulle du tycka om någon grävde upp vägen och ledde om trafiken utanför din uteplats?
-Det är ingenting jag drabbas av. Jag har varken körkort, bil eller uteplats. Jag bor inte heller i Upplands Väsby, säger han.
Mellan maj och augusti i sommar dras trafiken från E4:an tillfälligt genom centrala Upplands Väsby.
På frågan hur han tror att alla som drabbas av stängningen av E4:an reagerar, blir han irriterad.
-Jag tycker din frågeställning är vinklad och negativ. Istället för att fokusera på lite trafikproblem tycker jag du ska fokusera på det positiva – att Upplands Väsby troligen grundades som en nordlig utpost i det romerska riket. Med tanke på hur historielöst Upplands Väsby är kommer denna upptäckt som en välsignelse för folket, säger Inge Gräv.
Väsbyborna ska alltså tvingas stå ut med trafiken från E4:an utanför bostäder, skolor och idrottsplatser på grund av några romerska stenrader?
-Nu är du så där negativ igen. Jag tycker dessutom att du är fördomsfull. Som kompensation kommer alla Väsbybor få varsin t-tröja med ryggtexten: ”cīvis Rōmānus summed” Det är latin och betyder ”Jag är en romare” säger Inge Gräv.
Han tillägger:
-Dessutom dras E4:an genom Upplands Väsby och vidare längs 859:an under kort tid. Fyra månader går fort när det är sommar och man har roligt, säger Inge Gräv.
På Visingsös sydöstra udde ligger Näs borgruin. Platsen var under flera hundra år ett medeltida maktcentrum och residens för kungamakten. Idag är ruinen med sin vida utsikt över Vättern ett populärt turistmål. Men under medeltiden var platsen präglad av maktkamper och död.
Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt
Småland. Ruinen efter borgen i Näs räknas som en av Sveriges äldsta stenbyggnader utan kyrklig koppling. Den dateras 1100-talets första hälft, enligt Jönköpings läns museum. Eventuellt uppfördes borgen tav Sverker den äldre (1100-1156) under 1100-talets första hälft, eller möjligen av hans son Karl Sverkersson (1130-tal till 1167) under 1100-talets andra hälft.
Näs ruin är hård restaurerad. De synliga resterna, bland annat ett runt och ett rektangulärt torn, är enbart bottennivåer av den medeltida borgen/slottet. Resten av borgen är borta. Det är dock en sevärd plats, särskilt sommardagar när Vätterns vatten är lugnt. Notera den branta sluttningen som Vätterns vågor har orsakat.
Näs är på många sätt en ruin över den maktkamp som rasade under tidig medeltid, mellan den Sverkerska ätten och den Erikska ätten från Västergötland – långt innan Sverige som nation fanns. Detta var en brutal tid då kungar levde farligt. Till skillnad mot senare tids regenter, som väljs, tog man då konung.
Så här beskriver Jönköpings läns museum konflikten, vilken till sist ödelade borgen i Näs:
”Stridande parter var den Sverkerska ätten från Östergötland och den Erikska ätten från Västergötland. Under 1100- och 1200-talen ”turades” de om att vara i maktställning och använde borgen som residens vid särskilda tillfällen. Flera av landets kungar dog också på ön: Karl Sverkersson 1167, Erik Knutsson 1216 och Sverker den yngre 1222. Även Magnus Birgersson) Ladulås dog här och han blev den siste kungen på borgen. Efter hans död 1290 bröt inbördeskrig ut mellan hans söner och det var i samband med striderna år 1318 som borgen anfölls och förstördes”
Karl Sverkersson mördades av år 1167 vid Stigby i närheten av Näs.
Flertalet av de medeltida kungar som dog på Näs blev inte ihjälslagna, utan dog av sjukdom.
Mellan tornen finns denna bevarade mur, som är resterna av en större stenbyggnad. De rektangulära hålen är uttag för den övre våningens bjälklag.
Lämningarna vittnar om att borgen bestod av två torn – ett rektangulärt och ett runt. Mellan tornen finns en mur som är en del av en stenbyggnad. De kvadratiska hålen i väggen är uttag bjälklagen den försvunna övervåningens golv. Vad som är bevarat är borgens hårt restaurerade och förstärkta bottennivåer.
En bild från 1907 ger en inblick i varför man gjorde så stora ingrepp, som förstärkningar och rekonstruktioner av murar. I slänten ner mot stranden ligger stora mängder stenblock, kalkbruk och annat material som lossnat från borgen. Och delar av tornen är hänger fritt i luften.
Stora delar av den plattå som borgen anlades på har alltså försvunnit/spolats bort av Vätterns vågor genom århundradena. Anläggningen har varit betydligt större. Men hur mycket större är inte känt. Arkeologerna har till exempel letat efter en eventuell vallgrav, men inte hittat någon.
Hur borgen vid Näs såg ut under sina glansdagar är inte heller känt. Arkeologiska undersökningar har skett vid tre tillfällen: åren 1907, 1911 och 2003. Men fortfarande ruvar Näs på mycket av sin historia.
Arkeologisk undersökning Näs borgsruin år 1907.Foto Algot Friberg/Jönköpings läns museum
Resultaten från senare tids arkeologiska undersökningarna av Näs visar att det i marken strax norr om ruinen finns ett 60X35 meter stort område med kulturlager och bebyggelselämningar. I provrutor har bland annat djurben, keramik, hästskosömmar, delar från från en armbortstpil och järnringar som används i ringbrynjor påträffats. Träkol från tre härdar i området har daterats med C14 till den tidigare delen av medeltiden.
I vattnet utanför ruiner hittade marinarkeologer en 40 meter lång bryggkonstruktion. Den består av timmerkistor som fyllts med sten. Enligt resultatet från dendrodatering av stockarna är konstruktionen medeltida. Konstruktionen är omnämnd på 1700-talet och beskrevs då som bryggor som båtar och skepp en gång lade till vid.
Vi från det kvadratiska tornets bottennivå. In- och utgången är inte ursprunglig. Den är upptagen under tidigt 1900-tal.
Från vattnet utanför ruinen har dykare även hittat flera föremål. Ett exempel är en liten medeltida statyett av brons, som föreställer en ryttare till häst. Statyetten förvaras hos Jönköpings läns museum.
Ett annat exempel är ett järnföremål som tros vara ett ämnesjärn för smide.
Även en guldring har hittats på bottnen.
En illustration visar hus Näs kan ha sett ut under tidig medeltid. Illustration: Pontus Berglund.
Borgen vid Näs nämns i tre medeltida skrifter, bland annat i den isländska sagolitteraturen. Ett exempel är Rimbegla från 1100-talet. Där beskrivs Näs som den mäktigaste borgen i riket.
”Så kommer Visingsö (Visnisey) och dess ansenliga slott, där kungen förvarar sina dyrbarheter, och är den starkaste punkten i riket”
Sista gången Näs nämns i skrift är år 1318, då Kung Birger Magnusson ska ha pantsatt Visingsö och Näs till Danskarna. Efter sin fars (Magnus Ladulås) död år 1290 drogs Birger in i en skoningslös fejd med sina bröder (hertigarna Erik och Valdemar); vilket år 1306 resulterade i att Birger blev inlåst av sina bröder i Håtuna kungsgård i Uppland. Detta ledde i sin tur till Nyköpings gästabud år 1317, då Birger låste in sina bröder i Nyköpingshus, där Erik och Valdemar dog 1318. Händelserna har gått till historien som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.
Efter Birgers dåd mot sina bröder utbröt uppror och stridigheter, som beskrivits som inbördeskrig, ut. Det var troligen i samband med dessa uppror år 1318 som Näs borg belägrades, brändes och förstördes.
Näs är sedan medeltiden i statlig ägo. Sedan 2015 förvaltar Statens fastighetsverk platsen.
”Efter Nyköpings gästabud 1317, då Birger lät fängsla och svälta ihjäl sina bröder, utbröt ett uppror i landet. Under dessa oroligheter förstördes borgen på Visingsö men de kungliga egendomarna stannade kvar i kronans ägo” skriver Statens Fastighetsverk.
Det rektangulära tornets utsida. På kortsidan skymtar en murad ränna i väggen. Det är en latrinränna från den toalett som fanns i tornets övre våningar.
Mycket av kunskapen om Näs kungsborg bygger på gamla traditioner, sägner och legender. Det är till exempel oklart vem som lät bygga borgen, exakt när den byggdes, hur den såg ut och hur hög den var.
Sägnerna nämner dessutom ytterligare en borg på Visingsö – Borga slott. Denna anläggning ska enligt sägnen/sagan (om Kettil Runske och Gilbert) ha legat på öns norra sida – vid Borga sten. Enligt sägnen ska Borga ha spolats bort av Vättern för länge sedan.
Att det inte funnits en trollkarl som stal från Oden är självklart. Men sägnen om Borga slott, vilken innebär att det skulle ha funnits två samtida kungaborgar under tidig medeltid på Visingsö, har levt kvar till våra dagar. Idag har Borgas existens avvisas dock av den etablerade forskningen, inte minst för att den inte nämns någon annanstans i skriftliga källor. Det finns inte heller några synliga spår av någon borg på Visingsös norra udde.
Men i början av 1900-talet fanns det frågeställningar om Borga slott hade existerat, vilken av borgarna på ön som i så fall hade varit kungsborg – eller om det suttit två kungar i varsin borg på Visingsö.
Bilden är tagen med det runda tornet i förgrunden. Mycket av det ni ser på bilden är efterkonstruktioner/restaureringar från 1907. Hade det inte varit för dessa åtgärder hade resterna av Näs Borg förstörts av Vätterns vågor.
Oavsett vem som lät uppföra Näs är det en mycket gammal stenbyggnad/ruin, den äldsta av sitt slag i Sverige. Den uppfördes i en våldsam brytningstid där vikingatiden nyligen (cirka 100 år tidigare) hade övergått till medeltid.
Kanske är det denna historiska osäkerhet, ruinens höga åldern, kungliga illdåd och ruinens sagolika läge som gör borgen på Näs så spännande. Detta trots att stora delar av ruinen består av betong från 1900-talet och att den kunskap vi har om Näs till stor del bygger på sägner.
Vid Runsa några par mil norr om Stockholm finns en ovanlig fornborg som tros ha varit stormannagård. Där finns även en förmodad forntida hamnanläggning och två skeppssättningar – varav den ena anses vara en av landets största.
Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt
Uppland. Resterna av Runsa fornborg ligger på en 30 meter hög bergshöjd, med en stor plattå, intill Mälaren. Längst ut på fornborgens västra klipphällar, som stupar ner mot Mälarens strand, har man en hissnande vacker utsikt mot Sigtunafjärden och Sigtuna stad i fjärran. Detta är historiska vatten och Runsa fornborg en plats där de mänskliga spåren går tillbaka till bronsåldern.
Utsikt mot väster från Runsa fornborg sommaren 2023.
Vattnet nedanför borgen, som till stor del utgörs av Skarven och Sigtunafjärden, är en förhistorisk/historisk vattenväg mellan Uppsala och Östersjön – med bland annat Fornsigtuna, Sigtuna, Helgö och Birka/Hovgården längs vattenvägen.
Den norska skalden Valgarðr á Velli skrev i mitten av 1000-talet följande dikt, som skildrar den norska kungen Harald Hårdrådes färd från Gårdarike till Norge, via Sigtuna.
”Mångbeprövade hövding, du styrde käckt genom hårda stormen; skeppen satte i böljorna; men när sjögången lättade, såg du Sigtuna”
Citatet är hämtat ur ”Sigtuna i myt och verklighet – de språkliga källorna till Sigtunas äldsta historia” av Jan Paul Strid, som ingår i publikationen ”Avstamp för en ny Sigtunaforskning” från 1989 (Sigtuna museum).
Illustration av Runsa fornborg under folkvandringstid,
Fornborgen har undersökts i flera omgångar. Den beskrivs som en höjdboplats och befäst stormannagård som anlades någon gång i slutet av 300-talet och början av 400-talet – det vill säga folkvandringstid.
Den första arkeologiska undersökningen av borgen skedde år 1902. Den genomfördes av arkeologen Oscar Almgren och prins Gustaf Adolf. Länge trodde man att borgen och dess bebyggelselämningar var vikingatida och att den var en del i Sigtuna stads försvar. Detta motbevisades i samband med arkeologen Michael Olaussons undersökningar i början av 1990-talet.
De arkeologiska undersökningarna har även visat att det fanns en bebyggelse av okänd omfattning och karaktär på Runsa redan under yngre bronsåldern, alltså långt innan de tjocka stenmurarna började uppföras runt bergplattån.
Arkeologisk undersökning av Runsa fornborg i juni 2015. Foto: Holger Ellgaard.
Runsa ligger monumentalt högt i landskapet. Den har dubbla (tjocka) stenmurar. Den innersta muren är 310 meter lång, enligt Riksantikvarieämbetet.
Om Runsas placering i landskapet skriver arkeologen Michael Olausson:
”Runsa placerades svårtillgängligt och långt ifrån samtida bebyggelse under folkvandringstid. Därmed skiljer sig platsen markant från det lilla vi vet om andra folkvandringstida elitmiljöer i lan-det, och inte minst de från Vendeltid”
Vidare skriver han:
”Slår vi en halvcirkel på 15 kilometer mot norr, öster och söder med Runsa som fokus, finner vi en av södra Upplands rikaste och mest omfattande järnåldersbygder, som förutom de redan nämnda även omfattar Odensala, Husby-Ärlinghundra, Norrsunda, Skånela, Täby, Sollentuna, Järfälla och Spånga socknar”
Michael Olausson (1948-2019) var professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han disputerade år 1995 med: ”Det inneslutna rummet: om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse” Forskningen kring Runsa fornborg blev något av hans livsverk.
Under de senaste årtiondena har det skett flera forskningsundersökningar av Runsa fornborg. Arkeologerna har undersökt flera hus innanför murarna, bland annat en hallbyggnad (30×10 meter) som bränts och byggts upp i omgångar. Minst åtta hus tror man det har det funnits inne i borgen. Borgen har varaktigt varit i drift under hela folkvandringstiden – cirka 300 år.
Runsas sydvästra mur med Sigtuna stad och Sigtunafjärden skymtandes i fjärran.
Idag ligger borgen på en hög udde. Vattnet intill Runsa fornborgs nordöstra sida heter Rosersbergsviken, som är en del av Skarven. Några hundra meter nordöst från borgen, fågelvägen, är Rosersberg slott beläget på andra sidan av Rosersbergsviken.
Nedanför Runsas östra stup vid stranden intill (Lilla Borgviken, som är en del av Rosersbergsviken) och på jordbruksmarken cirka 120 meter utanför de södra murarna, har arkeologerna hittat svårtolkade lämningar av vad som kan vara ett hamnområde med hamnlämning. Upptäckten gjordes i samband med nedgrävningen av en telekabel. Fynden som tyder på ett hamnområde är bland annat ett halvmeter djupt jordskikt, en stock (daterad till 1400-talet) från en förmodad brygglämning och en stock som tolkas som en stockbåt – daterad till vendeltid.
Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:
Cirka 180 meter söder om hamnanläggningen, eller 250 meter sydöst om Runsa fornborgs södra murar, ligger Runsaskeppet.
Runsas största skeppssättning är cirka 55 meter lång och 16 meter bred. Platsen håller på att växa igen. Denna bild är tagen på ungefär samma plats som den sista bilden i reportaget, som föreställer Runsaskeppet i början av 1900-talet.
Runsaskeppet är en stor skeppssättning. Det finns tre olika uppgifter om dess längd. Upplands Väsby kommun anger 56 meter. Enligt Fornlämningsregistret är skeppssättningen 53 meter, medan Michael Olausson skriver att den är 43 meter.
Det skiljer alltså 13 meter i längd i de olika beskrivningarna.
Vad denna skillnad, rent matematiskt, beror på har Sverigereportage inte med säkerhet kunna fastslå. Kanske har det att göra med att den nordöstra delen har en rest stävsten, medan den motsvarande sidan (syd/västra) inte har det, och att det längdmässigt finns ett tolkningsutrymme i den syd/västra stäven.
Däremot verkar alla vara överens om att skeppssättningen är 16 meter bred.
Skeppssättningens södra stäv. Det röda pilen i bakgrunden markerar den nordöstra stävsten. Notera hur buskars och sly tar över skeppssättningen. Numera stora delar av skeppssättningen skymd under sommarhalvåret.
Strax sydöst om den stora skeppssättningen finns en mindre, skadad skeppssättning. Den sistnämnda är enligt uppgift cirka 37 meter lång och 9 meter bred. Den mindre är mycket svår att se på grund av tät sly och annan vegetation.
Skeppssättningarna ligger i anslutning till ett gravfält med bland annat 33 stensättningar.
Idag är platsen till stor del igenvuxen. Men för cirka tjugo år sedan var platsen betydligt mer öppen och den stora skeppssättningen framträdde på ett helt annat sätt i landskapet. Utifrån sin storlek och kontext i det omkringliggande kulturlandskapet, kan man med ganska stor säkerhet i alla fall fastslå att Runsaskeppet är Sveriges mest igenväxta skeppssättning.
Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar som i regel är gravar från järnåldern. Sverigereportage har tidigare skrivit om gotländska skeppssättningar, en text som även berör skeppssättningar ur ett bredare perspektiv.
Det finns en bild på Runsaskeppet som togs av en okänd fotograf i början av 1900-talet. Platsen är då öppen. Skeppssättningen framträder med en monumental skepnad och man kan ana omkringliggande gravar på den suddiga bilden.
Kopplingen mellan fornborgen och gravfältet med dess skeppssättningar har länge varit en omdebatterad fråga. Michael Olausson menade att gravfältet är knutet till personerna bakom borgen. Den stora skeppssättningen, som är en grav, är inte undersökt.
Runsaskeppet i början av 1900-talet. Bilden är tagen från ungefär samma plats som den övre bilden på samma skepp i reportaget.
Runsa fornborg och skeppssättningen har länge varit populära besöksmål – vilket söndertrampade stigar vittnar om. Åtskilliga besökare har förvånats över att det är 800 meter till närmaste parkering; och inte minst hur brant och svårklättrad den södra ingången till fornborgen är.
Runsa fornborg är en svårtillgänglig plats och så har det alltid varit.
I Forsmarks bruks engelska park finns ett märkligt stenblock – en klangsten som ljuder när man knackar på den. Klangstenar kallas även för sångstenar och är ett arkeologiskt mysterium. I likhet med många andra klangstenar har den i Forsmark skålgropar.
Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt
Uppland. Forsmarks bruks engelska park betraktas som en av Sveriges vackraste platser. Klangstenen som finns på ett bergsparti i närheten av det gamla fågelhuset, är en relativt okänd sevärdhet.
Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park. Stenblocket, som ljuder med metalliska toner om man knackar på det, flyttades troligen till platsen i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet, enligt uppgift.
Den arkeologiska forskningen kring klangstenar är ung. Vad dessa stenblock, som relativt ofta har skålgropar, hade för betydelse för forntidens människor är en arkeologisk gåta. Under senare år har dock arkeologerna fått en viss inblick i dessa stenblocks ursprung.
Alla stenblock med skålgropar är inte klangstenar. Alla klangstenar har inte skålgropar. Skålgrop är en vanligt förekommande hällristning.
Namnet klangsten kommer från det ljud som uppstår då man slår med en mindre sten, gren, slägga eller annat hårt föremål på stenen. Beroende var på stenen man slår uppstår olika toner.
Någon tydlig vetenskaplig beskrivning av begreppet klangsten finns inte.
”Benämningen klangsten har ingen entydig väldefinierad förklaring, fenomenet är fortfarande för okänt för det” skriver Maja Hultman i sin C-uppsats Ljud i landskapet – ”Akustikarkeologi och öländska klangstenar”.
Klangstenarna förekommer ofta på berg. Men de kan även stå på mindre stenar, i regel tre eller fyra stycken. I det sistnämnda fallet finns ofta ett decimeterstort hålrum mellan klangstenen och marken. Men alla flyttblock som står på mindre stenar är inte klangstenar, utan sannolikt resultatet av den senaste istiden.
Klangstenar finns i stora delar av landet. Få av dessa ljudande stenblock är registrerade som klangstenar, eller registrerade över huvud taget. Det är en typ av lämning som ofta är känd hos lokalbefolkningen och hembygdsföreningar.
Sveriges kanske mest kända (och registrerade) klangsten finns vid Laikarhaid (Lärbro) på Gotland. En annat finns vid Borgs kyrka i Östergötland. Det finns åtskilliga andra exempel, bland annat på Öland.
Klangstenar förekommer i stora delar av landet, men tycks vara koncentrerade i kustnära- eller sjönära områden.
Namnen på dessa ljudande stenblock varierar. Sångsten, klingsten, ljudsten, sjungsten och klocksten är några exempel.
Klangsten vid Borgs kyrka, Östergötland. Notera stenarna blocket står på. Foto: Västgöten
Relativt ofta förekommer skålgropar på klangstenar. Ett sådant exempel är Sveriges kanske mest kända klangsten vid Laikarhaid på Gotland. Enligt uppgift ska dessa skålgropar häröra från stenåldern, men någon exakt datering har Sverigereportage inte fått fram.
I vissa fall har arkeologerna konstaterat att klangstenar förekommer intill gamla landvägar, men även i skärgårdsmiljöer. I ett unikt fall, utanför Uppsala, påträffades en klangsten i samband med en arkeologisk undersökning i vad arkeologerna tolkar som ett kulthus.
Många av de fåtal klangstenar man känner till förekommer i bronsåldersmiljöer.
Det är dokumenterat att många klangstenars ljud/toner ändras efter väderlek. En blöt sten ger till exempel ett annat ljud om den är torr och varm. Samma skillnad har noterats vid kyla och värme.
Relativt ofta är klangstenarna knutna till lokala berättelser och traditioner, som till exempel kungar och slag. Förekomsten av skålgropar är sannolikt anledningen till att klangstenar ibland kallas för offerstenar.
Begreppet ”offersten” används ofta av den historieintresserade allmänheten. Det syftar i regel till alla möjliga stenar med avvikande former – bland annat älvkvarnar som är ett folkligt ord för skålgropar. Även sång- och klangstenar benämns ofta som offerstenar.
I begreppet ”älvkvarn” finns en dyrkan av naturföremål (stenar) inom allmogen, som är dokumenterad från åtminstone 1700-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar och älvkvarnar:
Arkeologerna delar in klangstenar i fyra kategorier:
Typ 1. Ljudegenskap och mänsklig påverkan, som skålgropar, i direkt anslutning till fornlämning.
Typ 2. Ljudegenskap utan annan mänsklig påverkan än att vara del av fornlämning.
Typ 3. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Ingen fornlämning, men plats med tradition känd bland människor i området.
Typ 4. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Okänd i området eller mycket nyligen påträffad.
Varför klangstenar ljuder när man slår eller knackar på dem är oklart. Beträffande klangstenen i Forsmarks finns en informationsskylt där det framgår att ljudet beror på höga halten järnmalm i stenen. Andra teorier går ut på att det finns hålrum i blocken, eller att det är resonansen i kontakten med berget eller underliggande stenar är källan till ljudet. Beträffande teorien om hålrum har den i ett fall, då en sångsten klövs, motbevisats.
När det gäller ljudalstrande stenblock finns det ett sidospår, en annan typ av ovanliga block som kan alstra ljud – de så kallade runkestenarna. Om dessa flyttblock har haft någon funktion för forntidens människor är högst oklart. Men i sammanhanget kring klangstenar bör runkestenarna ändå nämnas. Mest känd är runkestenarna i Rumskulla i närheten av Vimmerby.
”Runka” är fornsvenska och syftar på en vajande rörelse. Begreppet ”runkstenar” eller ”runkestenar” syftar på stora flyttblock, med vikter på tiotals ton, som inlandsisen lämnade efter sig på berghällar och av en slump är så väl avvägda att de med handkraft kan sättas i gungning. När flyttblocket/runkstenen rör sig fram och tillbaka på berget uppstår ett dovt ljud som får marken att vibrera.
Runkstenar är sällan registrerade, men den i Rumskulla är registrerad som naturföremål med tradition. Det är dock en mycket sällsynt lämning. Sverigereportage känner till en runkesten nordväst om Sigtuna stad i Uppland.
Klangstenen i Forsmark ska enligt uppgift vara dokumenterad på platsen i början av 1800-talet. Enligt ej bekräftade källor ska den ha hämtats från skärgården och ställts upp i parken någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Så kan det mycket väl vara.
På Forsmarks bruks klangsten ligger rundade stenar som besökare kan använda för att framkalla ljud ut stenen. Enligt en informationsskylt på platsen har de skålformade fördjupningarna skapats av besökare, som knackat i stenen i cirka 220 år. Ursprungligen är dessa skålformade fördjupningar sannolikt skålgropar – den vanligaste förekommande typen av hällristningar från bronsåldern.
Under romantiken, då var och varannan slotts- och herrgårdsägare drabbades av ett starkt fornintresse, flyttades åtskilliga runstenar och andra fornlämningar till engelska parker – som då var högsta modet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om romantiken och adelns plötsliga intresse för forntiden och fornlämningar.
Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park har tre tydliga (cirka 1 decimeter breda) skålformade fördjupningar. Enligt informationsskylten har dessa uppkommit i samband med att besökare knackat i klangstenen med mindre stenar.
Att besökare sedan 1800-talets början ska ha orsakat skålformationerna på klangstenen i Forsmark tycks vara en allmänt spridd uppfattning. Men frågan är om det verkligen är så?
Att så pass stora och perfekt formade skålgropar slumpmässigt ska ha formats av besökare under 220 år, från början av 1800-talet, är inte lätt att förklara rent praktisk. Herrgården och dess trädgård var i privat ägo fram till 1980-talet och dessutom är klangstenen relativt okänd lämning. Den är inte registrerad, är inte markerad i turistkartor över Forsmarks bruk och överhuvud taget knappt omnämnd någon annanstans.
Mycket pekar på att det är fråga om forntida (bronsålder) skålgroparna och att dessa har ändrat form/skadats på grund av knackandet. I likhet med skålgroparna på klangstenen vid Laikarhaid på Gotland är det populärt att knacka i groparna med stenar som ligger på klangstenarna.
En expert kan sannolikt avgöra om groparna på Forsmarks klangsten är skålgropar, eller nyligen knackade hål.
Är skålgroparna registrerade som fornlämningar är knackandet ett lagbrott.
Klangstenen i Forsmark har tre större fördjupningar, som på bilden markeras med mindre stenar. Dessa stenar är inte arrangerade av fotografen utan låg i skålgroparna när artikelförfattaren besökte platsen i mars 2024.
I den skandinaviska världslitteraturen förekommer det i två verk, Kalevala från Finnland och kvädet Húsdrápa från 900-talets Island, ord som möjligen kan kopplas till klang- och sångstenar. Det finns i alla fall en möjlig språklig likhet.
Det finska nationaleposet Kalevala består av 50 hjältesånger (finsk runometer) i versform. Det är en ålderdomlig skapelseberättelse, om bland annat kärlek, svartsjuka, våld och där naturen och dess gestalter besitter magiska egenskaper. Sångerna bygger på nedteckningar från början av 1800-talet, från bland annat den finska karelen och Savolax. Där levde den muntliga berättarpoesin, som motarbetades av kyrkan, kvar hos gamla runosångare i avlägsna trakter.
Kalevala är dock inte en dokumentation, utan till stor del ett skönlitterärt verk. Så här beskriver Nationalencyklopedin Kalevala:
”Finlands nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på grundval av finska forndikter.”
Elias Lönnrot (1802-1884) var en finsk författare och språkforskare.
Kalevala kom ut i svensk översättning år 1841.
I flera av Kalevalas sånger förekommer det hällar och stenblock rämnar, klingar och rasslar. Även om inte klangsten eller sångsten ordagrant nämns, så så finns det intressanta liknelser.
Ett exempel är den tredje sången:
”Han tog plats på glädjestenen klippan som gav klang åt sången sjöng ett tag och än ett andra, tog för tredje gången tonen: lät sin trollsång mista makten, löste upp sin förra låsning.”
(svensk översättning Lars Huldén och Mats Huldén)
I den efterföljande versen hoppar en häst ut ur stenen.
Kalevala som motiv på frimärke. Public Domain
I det isländska kvädet Húsdrápa nämns ”Singasten” (Singasteini) på två stället. Kvädet är från 980-talet och är en hyllningsdikt till hövdingen Olav påfågel Höskuldsson, som vid tillfället gifte bort sin dotter och bjöd på en imponerande gästabud/fest i ett lika imponerande hus. Författaren är den isländska skalden Úlfr Uggason som var verksam på Island i slutet av 900-talet.
Det finns flera teorier om ”Singasten” (Signasteini) och dess betydelse. Flertalet teorier anknyter till fruktbarhetsgudinnan Freja och/eller till hennes halssmycke – Brisingamén, som fyra dvärgar gjorde och som uppges vara det vackraste halssmycket/halskragen i världen.
Som tack för Brisingamén tillbringade Freja en natt med vardera dvärg/smed.
Det finns uppgifter om att Loke (en komplicerad asagud av jättesläkt som orsakade Balders död) stal Brisingamén från Freja. Därefter utkämpade Heimdal (gudomlig representant för världsträdet Yggdrasil och han som ständigt vakar över världen) en kamp med Loke, för att kunna ge tillbaka Brisingamén, till Freja, vilket han lyckades med. Denna kamp ska ha skett på ett skär ute i havsbandet.
Detta skär är Singasten, enligt den isländska författaren och skalden Snorre Sturlasson (1179-1241). Men Signastenen uppfattas i den nordiska mytologi även som pseudonym för halssmycket Brisingamén.
Med skär menas en uppstickande berghäll, en mindre ö med mycket sten eller ett grund i havet. Naturen på skären är ofta karg med inga eller få träd, som till exempel stormvinda martallar. Ordets betydelse varierar beroende var i landet man befinner sig.
På ett skär vid namn Singasten kämpade Heimdal med Loke för att få tillbaka Frejas vackra halssmycke – Brisingamén, enligt den isländska skalden Snorre Strulasson. Var detta skär låg är inte känt.
Singa betyder sjunga på isländska.
Ur Húsdrápa:
”Makternas vägrens vakt sig vant till Singasten svingar, snar mot Farbautes farligt frejdsluge son att fejda: anstor sonen av en och åtta mödrar brått tar sjönjuren skön: hans lön jag sjunger i balkens klungor.”
Den isländske språkforskaren Finnur Jónsson (1858-1934) hade en idé om att singasten betyder ”stor sten”. En annan teori är att singasten står för ”magisk sten”.
Under kalla krigets dagar var svenska skyddsrum förberedda med så kallade samaritväskor – sjukvårdsväskor som bland annat innehöll avpolletteringssedlar för civilpersoner som skadats av stridsgas eller hade smittsamma sjukdomar.
Text och foto: Jens Flyckt
Samaritväskorna från svenska försvaret fanns i alla skyddsrum, men är idag bortglömd historia. I dessa väskor fanns allt från en liten morakniv, säkerhetsnålar, fetvadd, kompresser, pennor, tvål och spjälor för att stabilisera benbrott.
Samaritväskor fanns en gång i tiden i alla svenska, civila skyddsrum. På bilden är innehållet arrangerat för bildens skull. De föremål som syns på bilden är enbart ett fåtal av de sjukvårdsartiklar som väskan innehåller.
Dessa väskor var avsedda för första hjälpen inne i skyddsrummen i samband med krig. Beroende på modell har väskorna fyra eller sex fack. I väskornas utrustning märks bland annat en sax av hög kvalitet och en liten och mycket vass Erik Frost Morakniv. I förhållande till väskornas yttre storlek rymmer de ett förvånansvärt stort antal sjukvårdsartiklar.
Exempel på annat innehåll är: förbandsduk (12 stycken), förbandsduk (10 stycken) och liten steril kompress (40 stycken).
I skarpt läge skulle väskorna förses med läkemedel. Vilken typ av läkemedel det var fråga om har inte gått att få fram, men morfineller liknande smärtstillande medel ingick sannolikt.
En liten och vass Erik Frost Morakniv.
I väskan finns även två häften med så kallade avpolletteringssedlar – som är avsedda för att fästas med snören på den sårade personer.
Det finns två typer av avpolletteringssedlar. Den ena (1) är för sårade (utan gasskador) och sjuka (utan smittade sjukdomar.
Den andra avpolletteringssedeln är för patienter med gasskador eller/och smittsamma sjukdomar.
I dessa sedlar finns bland annat kroppskartor där patientens brännskador ska markeras i procent.
Avpolletteringssedel som skulle fylls i och fästas på den skadade inför transport till sjukhus eller fältsjukhus.
Samaritväskan på bilden är troligen från början av 1960-talet. Utseendet på dessa väskor varierar dock.
Det var Civilförsvarsstyrelsen som var ansvarig för skyddsrummens utseende och utrustning. År 1985 avvecklades Civilförsvarsstyrelsen och ersattes året därefter med Räddningsskolan. Räddningsskolan lades i sin tur lades ner år 2008. År 2009 inrättades Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
År 1989, då Berlinmuren föll, slutade man bygga skyddsrum för civilpersoner i Sverige. Det fanns en uppfattning om att den krigsföring som skyddsrummen skulle skydda mot, var historia. Skyddsrummen var avsedda att skydda mot mot bland annat stridsgaser, bombanfall och radioaktiv strålning.
Notera avpolletteringssedlarnas snören som är avsedda att knytas fast i den skadade.
Sedan Kalla krigets dagar har många civila skyddsrum permanent byggts om eller förfallit. År 2024 påbörjade Myndigheten för civilförsvar och beredskap, MSB, en inventering av Sveriges 64 000 civila skyddsrum. Inventeringen väntas ta fem år.
I vissa skyddsrum kan man fortfarande hitta dammiga samaritväskor – likt kvarglömde fornminnen från civilförsvarets storhetstid.
Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson föddes under fattiga förhållanden år 1908 i byn Kalvträsk i Västerbotten. För eftervärlden är han känd som en lagtrotsande pilot och självlärd flygplanskonstruktör, som byggde och flög två egna flygplan – bland annat flygbåten Beda.
Västerbotten. I Arlanda Flygsamlingars numera stängda lokaler/utställning fanns ett märkligt litet flygplan, flygbåten Beda, utställd. Beda är på många sätt unik i den svenska, civila flyghistorien. Arlanda Flygsamlingar tvingades stänga och magasinera sina samlingar år 2023, vilket Sverigereportage skrev om:
Flygbåten Eda som konstruerades, byggdes och flögs av Erland ’Flygar-Nisse” Nilsson fram till 1957. Bilden är tagen den 9 januari 2023, Arlanda Flygsamlingar var öppet sista gången i dåvarande lokaler.
Erland Nilsson var äldsta sonen bland sju syskon i en fattig jordbrukarfamilj. Han blev tidigt föräldralös och växte upp under svåra förhållanden.
Tidigt visade han begåvning för tekniska lösningar och konstruktioner. Han ska som barn ha tillverkat ett modellflygplan med delar från en väckarklocka. Relativt lite är skrivet om detta tekniska geni, som även hade en musikalisk ådra. På släktforskarforumet Rötter finns en del skrivet om hans märkliga liv och gärningar.
I ungdomen ska han bland annat ha jobbat som springpojke och dräng – med mat och husrum som betalning. Senare i livet startade han en taxirörelse. Han öppnade även en svetsfirma.
Piloten och den självlärda flygplanskonstruktören Erland ’Flygar-Nisse” Nilsson.
Efter att ha hankat sig fram i tillvaron fick han 1931 anställning vid Rönnskärsverken i Skellefteå hamn. Ungefär samtidigt gifte han sig med sin tidigare hushållerska, Anna. Paret fick en son år 1932. Två år senare avled hustrun. 1943 gifta han sig med sin tidigare hustrus syster – Beda.
Erland Nilsson svetsade bland annat staket. Han konstruerade även en maskin som tillverkade tredimensionella tavlor i trä. Ett populärt tavelmotiv, som lär ha sålt bra i trakterna runt Arjeplog, var porträtt av Stalin. Erland Nilsson konstruerade även en prototyp till en snöskoter. Dessutom finns uppgifter om att han byggde en husvagn samt konstruerade en autoklav – den sistnämnda för sterilisering av kirurgiska redskap. Det finns många berättelser om Erland Nilssons uppfinningar, men inga kända dokument eller andra fysiska lämningar som styrker eller beskriver dem.
Men framför allt har Erland Nilsson gått till historien som självlärd flygplanskonstruktör.
Intresset för flyg och flygplan ska ha väckts hos honom som barn när han för första gången såg en flygmaskin i hemma i Kalvträsk.
I boken ”Arlanda Flygsamlingar – svenska civilflygets historia i ord och bild” är ett kapitel ägnat åt flygplanskonstruktören och flygpionjären Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson. Bokens författare, Jan Forsgren, skriver att Erland Nilsson tog flygcertifikat 1937.
1936 ska han enligt uppgift ha rest till Stockholm för att träffa flygare och titta på flygplan.
”Samtidigt höll han på att bygga ett flygplan av egen konstruktion. Detta flygplan, döpt till ”Blixten”, lyfte för första gången den 18 mars 1939 från Kurjovikens is utanför Skeleftehamn. Blixten hade en tomvikt om 225 kilo och hade en startsträcka om endast 50 meter. Motorn varen Aeronca E-11 om 38 hästkrafter” skriver Jan Forsgren.
Skelefteå museum skriver att Erland Nilsson hyrde ett rum när han påbörjade bygget av Blixten. Vid besök flyttades flygplansdelarna under sängen. När bygget blev för stort flyttades det till källaren under Folkets hus. Två år tog bygget av Blixten.
Blixten var ensitsigt, byggt helt inträ och mätte 8,9 meter mellan vingspetsarna.
Enligt uppgift ska Erland Nilsson flugit på upp till 5 000 meters höjd, men om detta stämmer är oklart.
Erland Nilsson hade in brytt sig om att registrera sitt flygplan hos luftfartsmyndigheten, vilket var ett allvarligt lagbrott. Efter tolv flygtimmar beordrade polisen Nilsson att upphöra med flygningarna.
Jan Forsgren skriver att Blixten blev en lekplats efter flygförbudet. Delar av Blixten hamnade med tiden hos Arlanda Flygsamlingar.
Det var ett flygplan av denna typ, Klemm KI 35, som Erland Nilsson köpte från Flygvapnet. Det är dock 8nte detta exemplar som Erland Nilsson köpte och flög.
Efter Blixten köpte Erland Nilsson en Klemm KI 35 från svenska flygvapnet.
Den 12 januari år 1950,efter att Erland Nilsson hade lyft från Porjusselets is, havererade han och hans Klemm KI35 blev skrot. Själv klarade han sig utan större skador.
Trots det allvarliga haveriet mildrades inte Erland Nilssons flygintresse. Kort efter haveriet började han skissa på en egen flygplanskonstruktion – en flygbåt. Delar av hans tidigare haverist, bland annat motorn, användes i bygget av flygbåten.
Hans flygbåt fick namnet Beda, efter sin andra hustru. Planering och bygge skedde utan några ritningar, enligt flera källor. Däremot byggde han först en modell i skala 1:10.
Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson med sin flygbåt Beda i bakgrunden.
Bygget tog fyra år. Erland Nilsson genomförde premiärflygningen den 11 juli 1954 på Porjusselet, en sjö i Jokkmokks kommun. Trots att Beda byggdes utan ritningar var hon så pass välkonstruerad och flygfärdig redan från start, att Erland endast behövde göra mindre justeringar, enligt uppgift.
Så här skriver Arlanda flygsamlingar om Beda:
”Flygbåten visar på ett hemmabygge med flera intressanta konstrutionslösningar såsom en omställbar propeller av egen konstruktion och en ställbar stabilisator. Motorn startades med ett startsnöre av den typ som används till utombordsmotorer och själva flygplanskroppen är klädd i plywood.”
Enligt de uppgift ska Erland Nilsson blivit mycket nöjd med sitt bygge. Senare fick Beda en starkare motor.
Det finns uppgifter om att han fick inbjudning att visa upp sin Beda i USA, för eventuell serietillverkning av sin flygbåt. Men om detta stämmer är oklart.
Erland Nilsson gjorde cirka 500 flygtimmar med Beda fram till 1957. Ibland var familjen med på flygningarna, som ofta gick till fiskesjöar i väglöst land.
Beda är ur ett svenskt perspektiv ett unikt flygplan.
Inte heller Beda var blev upptagen i civilflygregistret. Enligt uppgift var det inte bara myndigheterna som retade sig på den egensinniga lagtrotsande Erland Nilsson. Vid ett tillfälle ska något försökt sabotera en flygtur med familjen genom att hälla grus i bränsletanken, vilket upptäcktes innan de hunnit starta.
”Flygturerna började anmälas till polisen och böterna blev mer och mer kostsamma. För att inte riskera att förlora sitt flygcertifikat lät Erland därför flygmaskinen stå kvar på marken tills vidare” står det på släktforumet Rötter.
Namnet fick flygbåten efter Erland Nilssons fru. Notera dragögglan.
Erland Nilsson dömdes till slut till 40 dagsböter för sina olagliga flygningar med Beda som aldrig inregistrerades i civilflygregistret, enligt Jan Forsman.
Därefter plockades Beda ner i delar för att aldrig mer flygas. Innan Beda kom till Arlanda Flygsamlingar var hon bland utställd i Ugglarp.
Flygbåten Beda konstruerades av den självlärde Erland Nilsson.
Erland ”Flygar-Nisse” Nilsson gick ur tiden den 4 augusti 1965.
Kvar finns flygbåten Beda (som är magasinerad på bestämd framtid) och minnet av en egensinnig flygplanskonstruktör och pilot som gick och flög sin egen väg – i Västerbottens vildmark.
År 1665 beordrades tvåhundra knektar från Dalkarlsregementet att marscherade mot Stäketön strax väster om Stockholm. Deras uppdrag var att bygga en ny väg, upp för en brant bergskant, som var en av stormaktstiders sämsta och viktigaste landsvägar.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Alla som färdas på E18 mellan Stockholm mot Enköping passerar Stäketön och Dalkarlsbacken – en historisk plats som är mest känd för en bevarad landsväg från 1660-talet. Men området rymmer inte enbart en historisk väg, utan ett antal mer eller mindre gamla vägsträckningar. Det är komplicerade lämningar som ibland missuppfattas och blandas ihop. Särskilt komplicerat är de spår som tyder på att det fanns en landväg i området redan på vikingatiden.
Dalkarlsbacken är ett så kallat levande vägmuseum – ett pedagogiskt exempel på hur vägnätet utvecklats från 1600-talet och fram till idag. När Dalkarlsbacken hade spelat ut sin roll på 1800-talet, fick den en ny och rakare sträckning – som delvis gick genom berg. Berget sprängdes med svartkrut.
Stockholms norra in-och utfart gick en gång i tiden via Stäketön. Det var även via denna väg som trafiken till och från Sigtuna, Västerås, Dalarna gick till och från huvudstaden. Än idag är området en viktig knutpunkt i Storstockholms infrastruktur – bland annat för trafiken på E18.
Stäketön har historiskt spelat en viktig strategisk roll sedan medeltiden – inte enbart för landtransporter. Vid Almare-stäket, på öns södra del, fanns en borg intill farleden.
Ruinen/lämningarna efter Almare-Stäkets borg.
År 1516/15 belägrade Sten Sture den yngre Almare-Stäket. Borgen, som då innehavdes av den danskvänliga ärkebiskopen Gustav Trolle, belägrades och revs. Borgens teglet forslades bort för att återanvändas. Rivningen av Almare-Stäket var upptakten till Stockholms blodbad år 1520
Numera är Stäketöns västra udde en smal och sammanhängande landremsa – med Mälarvikarna Ryssgraven och Svartviken på vardera sida. Men för cirka 1000 år sedan, då vikingatiden övergick till medeltiden, var Stäketön västra del en vattenomfluten udde. På en karta från 1690 (jordeboken) är det tydligt att det på 1600-talet fortfarande fanns en smal vattenpassag som förband Ryssviken med Svartviken.
Denna karta från år 1690 visar Stäketöns västra sida och udde. På kartan är den z-formade Dalkarlsbacken markerad. Notera det smala sundet.
Det finns flera spår som indikerar att det fanns en vikingatida landväg, en cirka 600 år äldre föregångare till Dalkarlsbacken, i området.
En runristning (U 605) på en berghäll, som uppges ha täckts över med schaktmassorna när Dalkarlksrlsbacken byggdes, dokumenterades av riksantikvarien Mårten Aschaneus (1575-1641) på 1600-talet. Enligt Aschaneus avbildning stod följande på ristningen:
”Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut och ut till Jerusalem. Fot ristade runorna”
Aschaneus avbildning visar att ristningen var gjord på berghäll, inte på ett löst stenblock. Den exakta platsen för runristningen är inte klarlagd. Sannolikt ristades den intill den dåtida, vikingatida vägen på Stäketsö västra udde.
Den försvunna runstenen (ristad på berghäll) U 605 som avbildades i början av 1600-talet, men som troligen täcktes av schaktmassor när Dalkarlsbacken byggdes.
Den kanske bästa beskrivningen av den äldsta vägen är från 1700-talet, då rester av den gamla vägen uppges ha varit synlig intill Dalkarlsbacken. Den gamla vägen beskrevs då som en tvärbrant ås som gick tvärbrant upp mellan berghällar och stenar.
Att döma av beskrivningen låg denna väg, som sannolikt följde toppografin, intill Dalkarlsbacken – i alla fall på den plana och sjönära marken. Mycket tyder på att Dalkarlsbacken delvis anlades på eller i den gamla vägens sträckning.
Att det gamla vägen var i uruselt skick på 1600-talet framgår med all tydlighet I flera historiska handlingar.
I ett brev till Krigskollrgiet år 1665 uppmanar regeringen att ”Stäkes backa”, som senare fick namnet Dalkarlsbacken, skulle tas bort. I handlingarna framgår det att landsvägen upp för Stäkes backa var så dålig att den betraktades som ett nationellt problem.
Det var den franska slottsarkitekten och trädgårdsarkitekten Jean de la Vallée (1624-1696) som ritade Dalkarlsbacken. Hans kanske mest kända praktverk är Katarina kyrka i Stockholm. Själva bygget leddes av Jacob Cosway – som utsågs till Sveriges första och sista riksvägmästare. Han är en anonym person i den svenska historien. Det heter ibland att han utsågs till riksvägmästare i samband med bygget av Dalkarlsbacken. Men i handlingarna verkar det som om han fick tjänsten ett år senare, det vill säga år 1666. I hans tjänstebeskrivning från 1666 står följande: ”hwar efter wägemästaren Jacob Coswail uti sin nyss anförtrodde tienst sigh hafwer att regulera och rätta”. Tjänsten som riksvägmästare innehavde han fram till 1686 – då tjänsten drogs in för att aldrig mer tillsättas. Nästa gång Jacob Cosway dyker upp i handlingarna är som dödsdömd fånge. Efter att ha slagit ihjäl en smed i Nyköping dömdes han till döden. Hans hustrus skriftliga nådeansökan, som inte är daterad, finns bevarad. Det är oklart om Jacob Cosway benådades.
”Stäksbacke”” eller ”Stäkes backa” var inte den enda dåliga vägen i stormaktstidens Sverige. Vägarna va inte bara i dåligt skick utan även för smala. Gustav den II Adolf jämförde rikets vägar med djurstigar. Värst var det sannolikt i norra Sverige.
I ett brev, adresserat till landshövdingen, från 1665, finns en mening beskriver skicket på Upplands vägar:
”Öfwer alt ber i Vpland wara för den resande mannen otienliga och elaka”
I de historiska myndighetshandlingarna kring tillkomsten Dalkarlsbacken förekommer några av stormaktstiders stora namn – till exempel Per Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie.
Dalkarlsbacken, som troligen anlades i samma sträckning (i alla fall delvis) som den äldre och troligen förhistoriska vägen, består dels av en 200 meter lång och sex meter bred vägbank som med hackor och spadar grävdes fram ur sluttningen. För att stabilisera vägkroppen och att förhindra att den från att rasa ner mot Svartviken, anlades en stenmur. Toppen på stödmuren syns i vägens högra kant.
Bygget av Dalkarlsbacken beskrivs i de historiska handlingarna som en ny uppfart i den svåra terrängen/bergsbranten. Det kanske mest unika med bygget av Dalkarlsbacken är att den finansierades och byggdes av staten – vilket aldrig tidigare hade skett.
Jordägande bönder hade sedan medeltiden varit ansvariga för landets mer eller mindre usla landvägar. Under 1600-talet började en tanke om ett statligt ansvar att gro – vilket i resulterade att en föregångare till dagens Trafikverket bildades år 1841. Det skulle dock dröja ett par årtionden in på 1900-talet innan staten tog det fulla ansvaret för det statliga vägnätet.
Många av de vägar vi idag kör på anlades eller förbättrades under 1600-talet. I stormaktstiden Sverige fanns det både militära som byråkratiska skäl till att bygga anlägga ett mer amvändbart vägnät. Den förordning som drottning Kristina utfärdade år 1649 innebar bland annat Sverige för första gången fick en nationell enhetsmil, det vill säga att en mil var lika lång i hela Sverige. Tidigare hade varit olika långa beroende på vilket landskap man färdades i. Milstolpar som markerade avståndet till huvudstaden började resas intill vägarna och gästgiverier/skjutstillhåll på jämna avstånd gjorde resan både sökare och lättare. Att utse en riksvägmästare år 1666 var en del i det nationella arbetet att rusta upp och bygga ett nytt nationellt vägnät.
Sverigereportage har tidigare skrivit om det svenska vägnätets utveckling i flera reportage:
Dalkarlsbacken, sedd från backens topp. Notera stödmuren som sedan 1665 håller vägen på plats. Notera även den höga och branta sluttningen ner mot Svartviken. Detta var tekniskt mycket komplicerad som krävde hållbarhetsberäkningar och full koll på måtten under byggprocessen.
Även byggnadstekniskt var den nya vägen i den branta terrängen (Dalkarlsbacken) en stor bedrift.
Dalkarlsbacken är anlagd som en terrass-väg snett upp för terrängen – som sluttar tvärt ner mot Svartvikens vatten. Materialet till vägkroppen togs från de massor som vägytan grävdes fram ur slänten. För att den nya Dalkarlsbacken skulle klara den höga trafikbelastningen säkrades den upp med en lång stödmur av natursten. Denna sten uppges ha hämtas från ett närbeläget klapperstensfält.
För att inse den byggnadstekniska bedrift som Dalkarlsbacken innebar, måste man förstå hur den byggdes. Allt arbete skedde med muskelkraft – med hacka, spett och spade. Ta dessutom i beaktande att den branta vägen är lång, rak och inte finns några tecken på ras eller sättningar efter 360 års användande. Dalkarlsbacken är fortfarande flitigt använd av ryttare, cyklister och fotgängare.
Sitt namn fick den nya vägsträckan efter dem som anlade den – Dalregementet i Falun. Regementet grundades år 1625 och avvecklades år 2000. År 2021 återinrättades det.
Det var 200 man ur Dalregementet, knektar och befäl, beordrades till Stäketsön västra del för att utföra arbetet. Den nya vägen bestod dels av en vägbank över halvöns sanka/sjönära partier. Att anlägga vägbankar över vattensjuka marker var inget nytt och sannolikt något man bemästrade..
Men att bygga och stabilisera en så pass lång och bred väg upp för en så brant terräng, var som sagt något nytt. Att vägens arkitekt, Jean de la Vallée, belönades med medalj för sina insatser med Dalkarlsbacken indikerar hur svårt bygget var.
I handlingar från 1660-talet, som skrevs efter att bygget var klart och dalkarlarna hade begett sig hem, är det tydligt att den breda Dalkarlsbacken imponerade. Den kom även att sätta en ny standard för kommande vägbyggen i det dåtida Sverige.
Utsikt från Dalkarlsbackens topp med stödmuren i förgrunden. I bakgrunden syns Svartviken. Det var alltså i denna höga och branta terräng (bergssluttning) som knektarna från Dalkarlsregementet byggde den komplicerade vägen i.
I mitten av 1800-talet hade vägtransporterna blivit tyngre, bredare och fler. Dalkarlsbacken räckte inte längre till. Åter blev platsen en flaskhals och ett stort problem. En svår olycka, då en diligens rasade ner för stupet vid sidan om Dalkarlsbacken, sägs ha varit den avgörande händelsen till att en ny väg byggdes.
Dalkarlsbacken är med vägen från 1800-talet ett så kallat levande vägmuseum, där besökare kan ta del av områdets väghistoria. Informationsskyltar finns i området.
För att slippa den då föråldrade Dalkarlsbacken anlade man en ny sträckning. Den nya vägen drogs över sundet intill vägen från 1600-talet, men istället för att svänga snett upp mot söder i den branta terrängen (som Dalkarlsbacken) drogs en ny sträckning rakt fram några hundra meter. Där efter svängde vägen mot söderi och in i skogen. Det berg som var i vägen sprängde man – med svartkrut.
Det är denna väg som på skyltar kallas ”1800-talsvägen”. Särskilt sträckan som går genom det sprängda berget är ett populärt besöksmål.
Den imponerande stödmuren (uppförd 1852) är 50 meter lång och som mest 3 meter hög. Den byggdes när Dalkarlsbacken hade spelat ut sin roll och Enköpingsvägen anlades i mitten av 1800-talet.
Stenmassorna från sprängningen användes dels för att stabilisera och fylla ut de sanka partierna, samt att bygga den nya och raka backen. Man anlade även en tre meter hög och femti meter lång stenmur – vars syfte var och är att hålla vägen på plats.
Denna stödmur präglar än idag platsen. I åtskilliga reportage, bloggar och andra publikationer beskrivs denna mur som en del av den väg som dalkarlarna byggde på 1600-talet. Men det är alltså fel. Stödmuren är från år 1852, vilket bland annat ankarjärnets utformning vittnar om.
Den övergivna sträckan av Enköpingsvägen från början av 1800-talet.Teckning som föreställer bygget av Enköpingsvägen år 1853. Bilden från ungefär samma plats som bilden ovan är tagen från. Bilden är beskuren.
I början av 1900-talet hade trafiken åter ökat så mycket att Gamla Enköpingsvägen från mitten av 1800-talet inte räckte till. Därför breddades den, enligt uppgift som ett arbetsmarknadsprojekt, på 1930-talet.
Till platsens väghistoria hör även järnvägen som byggdes år 1876. Men av utrymmes skäl går inte Sverigereportage in på Stäketöns järnvägshistoria närmare.
Gamla Enköpingsvägen var Europaväg 18 (E18) fram till 1971, då den nya motorvägen på två höga broar knappt 100 meter norr om Dalkarlsbacken stod klar – på landremsan mellan Ryssgraven och Svartviken.
På denna bild syns bild är ett över 400 år vägsystem med samma sträckning avbildat. Längst ner i bildens högra kant syns grus från vägen som 200 knektar från Dalkarlsregementet byggde på 1660-talet. Asfalten mellan balkräckena är Gamla Enköpingsvägen som anlades i början av 1800-talet och som breddades på 1930-talet. Längst upp bildens vänstra del syns ett av Europaväg 18 (E18) brofästen från 1971.
Stäketöns historia som knutpunkt för landtransporter rymmer mer än de kända lämningar som finns på öns västra sida. Men om historiska vägar på övriga delar av Stöketön är det ytterst lite skrivet om.
Ett exempel, som inte är registrerad och knappt omnämnd, är en cirka 150 meter lång vägbank – belägen cirka 1,4 kilometer söder om Dalkarlsbacken. Denna historiska väg har en beläggning med röda tegelstenar – vilket är ovanligt. Dock är teglet knappt synligt på grund av jord och växtlighet.
Häradsekonomisk över Stäketön från 1860-talet. Den röda cirkeln markerar den västra sidan där Dalkarlsbacken är beläget. Den blå cirkeln markerar Almare-Stäkets borgruin och den gröna Almare-Stäkets gård.
Vad som sannolikt är en annan sträcka av samma väg återfinns vid Almare-Stäkets gård, på öns södra del. Den registrerade sträckan är 200 meter lång. Enligt Riksantikvarieämbet är detta den äldsta kända vägen till Almare-Stäkets gård. Även denna sträcka är stenbelagd, dock framgår det inte med vilken typ av sten. Vad som menas med äldsta kända vägen är även det oklart. Men Almare-Stäkets gård är belagd sedan 1500-talet.
På kartan från 1690 tycks den aktuella tegelvägen, eller åtminstone den registrerade sträckan, finnas med. Men om och hur denna vägsträckning haft en anknytning till Dalkarlsbacken är oklart. Det är även oklart om den är tegelbelagd längs hela sträckan.
Den tegelbelagda vägen, belägen cirka 1,4 kilometer från Dalkarlsbacken på Stäketön. Endast 200 meter av denna relativt långa vägsträckning, som beskrivs som den äldsta kända vögen till Almare Stäkets gård, är registrerad. Den del av vägen som detta reportage tar upp är inte registrerad.
Spår från ytterligare en ålderdomlig vägsträckning (ej registrerad) finns i öst-västlig riktning mitt på ön. I sin utformning påminner den om en förstärkt stig. Denna typ av enkla vägar, som inte är anlagda utan har utvecklats från naturliga stigar, finns på åtskilliga platser i landet. I vissa sällsynta fall, som vid Edssjön i Uppland, kan stigen/vägen (tack vare två runristningar) dateras till vikingatid.
Men att datera denna typ av enkla vägar är annars mycket svårt. Beträffande den på Stäketön kan den vara från 1940-talet eller 400-talet. Men det faktum att den finns där, inte tidigare är omnämnd och dessutom har en intressant sträckning (väst/öst) mot den västra udden, gör den värd att nämna i sammanhanget.
Sverigereportage hävdar alltså inte att den förstärkta stigen är en förhistorisk väg, utan noterar enbart att den finns där.
Ålderdomlig vägsträckning i öst-västlig riktning på Stäketön. Notera att stigen har byggts upp förstärkts med bland annat stenblock över det sanka partiet.En annan del av den ålderdomliga vägsträckning/stigen i öst-västlig riktning på Stäketön.
Tillsammans vittnar alla dessa vägar/väglämningar om den nationella betydelse som Stäketön har och har haft i hundratals år – kanske ännu längre tillbaka i tiden.
Sverigereportage 
