Pegasus förliste på Ålands hav

Det fyrmastade segelfartyget Pegasus seglade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på världshaven med ull och timmer i lasten. Sitt öde mötte hon vid Märkets fyr strax norr om Ålands hav – där många skepp har gått till bottnen genom århundradena.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Barken Pegasus var nästan 100 meter lång. Hon byggdes i Liverpol år 1884 och gick i flera år med last mellan Australien och England.
Med en hastighet på 14 knop i snitt per dygn var Pegasus, vars skrov var byggd i järn, bland de snabbaste skeppen på Ulltraden – sträckan mellan Australien och London som trafikerades med skepp lastade med ull. I snitt tog ulltraden 77 dygn, skriver Sjöhistoriska museet om Pegasus historia.

Stålbarken Pegasus som 1912 förliste. Foto Sjöhistoriska museet/PDM


Bark är ett segelfartyg med tre eller fyra master. Masten i aktern kallas mesanmast och är gaffelriggad. Övriga master är råriggade.

Den 28 december år 1900 gick Pegasus på grund vid Lavernock Point vid Wales. Den gången klarade hon sig utan större skador.
I maj 1910 såldes hon till Narvik i Norge. Den 27 augusti 1912 gick hon åter på grund. Den gången skedde det vid Märkets fyr norr om Ålands hav. Hela besättningen kunde räddas, men värre gick det för Pegasus som var lastad med timmer som skulle till Melbourne.

Märkets fyr ligger strax norr om Ålands hav – i Södra Kvarken mellan Åland och Roslagen. Det låga skäret som är tre hektar stort har kallats för en av världens märkligaste gränser.
Det spelade en avgörande roll i gränsdragningen efter kriget mellan Ryssland och Sverige (Finska kriget 1808-1809), i samband med fredsfördraget. Finland, som hade varit svenskt under lång tid, blev då ryskt i och med Sveriges nederlag i kriget. Den nya gränsen mellan Ryssland och Sverige skulle gå mitt i Bottenviken, Södra Kvarken och Ålands hav.

Vatten runt Märket räknas till ett av Finlands farligaste vatten.

Mitt i gränsdragningen låg skäret Märket, över vars vågslipade berghällar den nya gränsen drogs.
Då som nu gick en av Östersjöns stora farleder förbi Märket, som var en stor fara för sjöfarten. Området betraktas än idag som ett av Finlands farligaste farvatten.

På initiativ av den ryska tsaren, som ville lyfta fram sitt imperiums västra utpost, byggdes en fyr på Märket år 1885. En rolig detalj är att ryssarna råkade bygga fyren på fel sida om gränsen – på den svenska sida.

Enligt finska Fyrsällskapet har ett tiotal förlisningar skett vid Märkets fyr sedan 1885. En av de mer dramatiska förlisningar inträffade den 3 januari 1940 då den sovjetiska ubåten S2 sänktes av en finsk sjömina. Sänkningen skedde på finskt territorialvatten. Med ubåten följde 50 man ner i djupet.

Idag går gränsen, i ett märkligt mönster, mellan Finland och Sverige på Märket. 1982 justerades gränsen.

Märkets fyr på 1940-talet. Foto: Finska Försvarsmaktens bildarkiv, SA-kuva.

Det är oklart varför Pegasus förliste vid Märket. Kanske rådde tät tjocka eller så gick sjön hög. Efter tre dagar fick man slutligen loss Pegasus från grundet. Då var hon så skadad att endast en av fyra master, mesanmasten, stod upp.

Pegasus bogserades därefter till Hagmarsö varv i Stockholms skärgård. Där togs segel, master och andra delar av riggen togs tillvara för att återanvändas på svenska fartyg. Året därpå såldes hennes järnskrov på auktion. Vad som sedan hände har Sverigereportage inte lyckats klargöra. De uppgifter som finns tillgängliga är otydliga. Om skrovet verkligen höggs upp, det vill säga skrotades, år 1913 är oklart.

Det som idag återstår av Pegasus bland annat målningen i detta reportage. Målningen ingår i Sjöhistoriska museets samlingar i Stockholm.
1934 skänktes Pegasus galjonsfigur till museet.

Stålbarken Pegasus galjonsfigur hänger numera i Sjöhistoriska museets kafeteria.
Galjonsfiguren på målningen från 1884. Foto: Sjöhistoriska museet/PDM


Pegasus galjonsfigur, som mött vågor över flera av världens hav och varit med om två grundstötningar, är av vitmålat trä och föreställer den bevingade hästen Pegasus i grekisk mytologi.
Galjonsfiguren hänger numera på väggen i Sjöhistoriska museets kafeteria.

Även Pegasus ankare lär ingå i Sjöhistoriska museets samlingarna.

Målingen föreställande Pegasus tros vara gjord mellan 1884 och 1887. Den skänktes till Sjöhistoriska museet. Givaren var Susan Walker (1944-2011), via hennes make Jonny Walker. Målningen hade funnits i Susans fars släkt i flera generationer. Fadern hette Herbert Logan Tollisen Jr. Han arbetade inom amerikanska flottan fram till mitten av 1940-talet.
Susans farfar far, Ole Johnson (1860-1947), föddes i Norge. Han korsade Atlanten 23 gånger – 20 gånger med segelfartyg och 3 med ångfartyg. 1883 emigrerade han till Amerika.
Källa Sjöhistoriska museet.

Ett svinaktigt urdjur från forntiden

För drygt 11 000 år sedan kom de vandrande in över det landområde som långt senare skulle bli Sverige. Efter utrotning på 1700-talet skulle det dröja fram till slutet av 1980-talet, innan de åter accepterades som en del av svensk natur.

Text och foto: Jens Flyckt

Kraniet på bilden är från ett vildsvin – ett djur som har många uppbökade gräsmattor, golfbanor, ärtåkrar och vallar på sitt samvete. Ganska ofta hörs röster om att vildsvin inte hör hemma i Sverige och att det borde utrotas.

Människan och vildsvinet anses ha vandrat in i Skandinavien samtidigt, vid tiden då inlandsisen smälte, för cirka 11 000 år sedan. Andra menar att det kom in något senare. Under stenåldern tros vildsvinets nordliga utbredning ha gått upp till Uppland, enligt arkeologiska fynd som är daterade till cirka 4 000 fKr.

Den vildsvinsstam som vi har idag härrör från i individer som rymde från hägn på 1970- 80-talet. Innan dess gjordes vid flera tillfällen försök att återinföra vildsvinet i svensk natur. Men vid samtliga tillfällen har de utrotats.

1980 fanns funderingar på att åter utrota vildsvinen och under en tid förklarades vildsvinen som ej önskvärda i Sverige, på grund av skadorna de orsakar i jordbruket. Men så blev det inte.

Från och med 1988 betraktas vildsvinen som en del i den svenska faunan.

Dimma över Koppslahyttan

Byn Koppslahyttan strax utanför Borlänge i Dalarna är mest känd för sin nutida alpina anläggning. Allt började med en kopparslagare på 1500-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

Låga moln över Koppslahyttans berg.


De låga molnen omsluter trädtopparna på bergen strax ovanför byn Koppslahyttan. I dessa skogar finns åtskilliga lämningar efter gruvbrytning. Även ett par hyttor, där metall eller glas en gång i tiden framställdes, finns registrerade.

2013 gav några lokala hembygdsforskare ut boken ”Koppslahyttan -Nils kopparslagares by”som beskriver Koppslahyttans historia. Den började troligen på 1500-talet med kopparslagaren Nils som grundade byn.

Kritiserade kronprinsen – dömdes till döden


År 1816 dömdes löjtnanten och adelsmannen Otto Natt och Dag till döden. Orsaken var en bok där han beskrev Karl XIV Johan som tyrann och uppmanade svenska folket till uppror

Text: Jens Flyckt
Foto av dagerrotyp: Mats Landin/Historiska museet.

Den 15 mars 1817 gick en kungörelse ut från bland annat landshövdingen i Uppsala län, om att den före detta löjtnanten vid Jämtlands regemente, Otto Natt och Dag, som hade dömts till döden för förädiska uppmaningar, skulle gripas och dödsstraffet verkställas. Men vid den tidpunkten hade han redan emigrerat till Amerika.

Otto Natt och Dag föddes år 1794 i Svea Livgardes församling i Stockholm. Han växte upp som en fattig och faderlös officersson. År 1809 blev han antagen vid Kungliga Krigsakademin vid Karlberg och 1812 blev han fänrik vid Svea Livgarde i Stockholm. Han deltog i fälttåget mot Norge år 1814.

Dagerrotyp-porträtt av Otto Natt och Dag tillsammans med dotter och hustru.

Dagerrotypi är en tidig fototeknik som började användas på 1830-talet. Den enda bild som finns bevarad av Otto Natt och Dag är en degerrotyp.

År 1815, 21 år gammal, gav han ut boken, eller snarare häftet, ”Project till en ny organisation af svenska armén”. Det var ett förslag präglat av fosterlandskärlek och beundran av Sveriges forntid, till reform av den svenska armén. Där förordade han bland annat att allmän värnplikt borde införas.. Han riktade även skarp kritik mot officersutbildningen, som han menade hade grundläggande brister.

”Svenska armén är illa organiserad” skrev han.

Att en fänrik understod sig att kritisera den svenska armèn offentligt sågs som ett öppet angrepp på den kår han tillhörde. Kritiken från officerskamrater och Jean Baptiste Bernadotte, den franska krigsherren som år 1810 valdes till svensk kronprins utan att ha satt sin fot i Sverige, var hård.

Själv hävdade Otto Natt och Dag att hans reformförslag endast var avsedd för en sluten krets, att den offentliga publiceringen var ett misstag. Men det spelade ingen roll. Skadan var redan gjord.

Flera av de reformer som Otto Natt och Dag föreslog, som allmän värnplikt, genomfördes – men långt senare. Historiker menar att hans låga ålder, fattiga uppväxt, humör och brist på erfarenhet ledde till att han från början hamnade på kollision med sin ”Project till en ny organisation af svenska armén”.

På grund av kritiken begärde han avsked. Hans chefer på Svea Livgardet valde, i välvilja, att inte acceptera hans avskedsansökan. Som straff befordrades han istället förflyttning till Jämtlands regemente. Han beviljades samtidigt utlandspermission. Kravet för denna bestraffning var att han bad sina kollegor om ursäkt.

I dåtida medier beskrevs hur han tvingades ”bedja” om förlåtelse inför sina officerskollegor. Därefter brändes hans tryckta upplaga på bål, vilket Otto Natt och Dag senare skulle beskriva som djupt förnedrande.

1815 reste han till Berlin i egenskap som den svenska regeringens kurir. Därifrån skickade han sin avskedsansökan till Svea Livgarde. Han planer var då att studera och göra en militär karriär i Tyskland.
I tyska Baden kom han i kontakt med personer kring den avsatte kungen Gustav IV Aldolf. De ska ha uppmuntrade honom till att att ge ut ”Project till en ny organisation af svenska armén” på tyska, vilket han gjorde.

Otto Natt och Dags verkliga problem började med det nyskrivna förordet i den tyska upplagan, där han gick till hårt angrepp mot kronprinsen Karl XIV Johan (Jean Baptist Bernadotte) och uppmanade det svenska folket att göra uppror.

I förtexten skrev han bland annat:

”Jag kommer aldrig att gå till baka till mitt
fäderneslands tjenst, så länge Bernadotte där regerar”

Och Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) anklagade han för tyranni:

”Han har dömt mig; min Rätt är
att döma honom.
Han är en vindböjel och är en af

de allra sämsta fransoser.”

”I Sverige har han infört en hemlig
polis. Det har gått så långt, att man
öfverallt är omgiven av spioner
och icke ens i kretsen af sin fa-
mille, vågar yttra sig fritt.”

Otto Natt och Dags anklagelser mot Karl XIV Johan, om hemlig polis och tyranni, var inte grundlösa. Allt som kunde tokas som sympatisirer med den avsatta Gustav IV Adolf, ledde till dödsdomar, långa fängelsestraff och andra allvarliga konsekvenser för den anklagade. Censur av tidningar och konst var ett faktum.
När Otto Natt och Dags tyska upplaga nådde Stockholm slog den därför ner som en bomb. Regeringen och hovet var oroliga för att det svenska folket skulle göra uppror och tog därför Otto Dag och Natts utspel på största allvar. Hans förord uppfattades därför som en landsförädisk utspel.

Sverige försökte på flera sätt få Otto Natt och dag utlämnad från Tyskland, vilket misslyckades. Istället gick han under jorden. Med pengar från den tyska regeringen tog han sig till Amsterdam för fortsatt båtresa till Amerika.

Den 21 november 1816 dömde Svea Hovrätt Otto Natt och Dag, i sin frånvaro, till döden för stämplingar mot grundlagens successionsordning.

”… att han uppenbart har ådagalagt en förädisk avsikt att stämpla till rikets skada och fördärv samt beforda ändring i grundlagen. Han döms att mista sitt adliga namn och stånd samt att mista liv, ära och gods och förklaras fredlös över hela Sveriges land” står det i domen från Svea Hovrätt.

I Historisk tidskrift från 1910 kallades Otto Natt och Dag för: ”En patriotisk högförädare”

Senhösten 1816, ungefär samtidigt som domen mot honom i Sverige föll, gick Otto Natt och Dag i land i New York. Man vet inte särskilt mycket om hans tid som emigrant i Amerika. Två år senare bosatte han sig i den då nya staden Cincinnati. Han blev amerikansk medborgare och gifte sig med en tyskättad änka som hade fyra barn. Han tog namnet Frederic Frank och drev med framgång ett museum, där flera svenska landsmän fick anställning, och konstgalleri. Han ägde fastigheter, jobbade som porträttmålare och gjorde historiska målerier från amerikanska inbördeskriget.

Denna bild av Otto Natt och Dag spreds i Svenska medier på 1800-talet. Tränsnitt av Ida Falander.

Den 4 november 1865, 72 år gammal, gick Otto Natt och Dag ur tiden. Han återsåg aldrig Sverige, men fick genom åren många besök av kända svenskar. Vid sin död räknades Otto Natt och Dag, den tidigare fattiga officerssonen från Svea Livgardes församling i Stockholm, som en av Cincinnatis mest välställda och framgångsrika svenskar.

Tre omkom i krock med tåg

I den vita Volkswagen 1300 färdades tre personer som omkom i kollisionen med tåget vid gruvbyn Klacka-Lerberg i Nora, den 9 september 1967.

Text: Jens Flyckt
Foto: Örebrokuriren/Örebro museum. PDM.

Polisen undersöker olycksbilen som tre personer omkom i.

På bilden inspekterar polismännen Sigvard Svensson och Curt Hansson resterna av olycksbilen, strax före bärgningen.

Olyckan inträffade när föraren skulle passera en obevakad järnvägsövergång i Klacka-Lernberg, Nora i Örebro län. Loket träffade bilens förarsida, som trycktes in i den våldsamma krocken. Notera de avslitna takstolparna och den böjda ratten. Förardörren syns inte på bilderna.

De tre omkomna personerna i bilen var: den 30 år gamla föraren Tord Nilsdon, skogsarbetaren Karl Gustafsson, 61 år, och dennes son Karl-Erik Gustafsson, 23 år.

Enligt uppgift slungades Karl Gustafsson ur bilen vid kollisionen med tåget. Han levde när han hittades svårt skadad på banvallen, men avled av sina skador under transport till lasarettet. Föraren och den andra passageraren tros ha omkommit omedelbart.

Bilen släpades med 90 meter längs rälsen innan det blev stopp på tåget, enligt uppgift.

Klacka-Lerberg är en tidigare gruvort i Nora kommun, Örebro län. Klacka-Berg klassas idag som ett riksintresse för sin gruv- och industrihistoria. Från medeltiden och fram till 1932 bröts järnmalm på orten.

Den svårt demolerade förarsidan.

”Varggropar inte effektiva nog”

I en skrivelse från 1815 ansåg ständerna i Stockholm att varggropar inte var tillräckligt effektiva för ”skadedjurens utrotande. Därför krävde man en förenkling av regelverket för en mer effektiv vargutrotning. Under större delen av Sveriges historia betraktades vargen som ett fredlöst skadedjur, som allmogen hade en lagstadgad plikt att förfölja och utrota. Jakt med fångstgrop är betydligt äldre i Sverige – närmare 7000 år gammal.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Vargen var under 1800-talet ett stort hot mot både kreatur och människor. Människor drabbades hårt av vargarnas framfart. Runt 1830 ska ”vargplågan”, som den kallades för, ha varit som värst. Statistiken över vargdödade tamboskap under dessa år vittnar problemens omfattning, med tiotusentals dödade får, getter, nötboskap och hästar om året. Enbart under 1829 ska till exempel 465 hästar ha dödats av vargar.
Mellan åren 1827 och 1839 dödades cirka 6790 vargar i Sverige.

I ett brev från 1815 krävde ständerna, det vill säga stånden i den dåvarande ståndriksdagen, att utrotandet av vargen underlättades. Bild: Värnersborgs museum/Public Domain.

I skrivelsen från 1815 står att luderplatser, det vill säga en plats dit döda tamdjur lades för att locka dit och fånga varg, innebär större kostnader och besvär än vad de gjorde nytta. Ständerna ville istället att reglerna ändrades så att beslutsrätten om utrotning av varg lades lokalt, på socken och häradsnivå.

Vidare klagade ständerna på att så kallade vargtyg var dyra och att de är så långa att de måste förvaras i hus. Vargtyg var flera kilometer långt rep med vimplar. De användes för att på långa avstånd, ibland flera mil, styra in vargarna till fångstanordningar.

Varggrop med kallmurade väggar. Foto: Elowsson-Anda, Elly/Västmanlands läns museum

Numera är fångstgropar en vanlig fornlämning. Bruket av varggropar på 1800-talet var kulmen på en lång tradition. I Skandinavien har fångstgropar använts som fasta jaktanordningar sedan äldre stenålder. Ursprungligen användes de för fångst av älg och vildren.

Fångstgropar för varg, som i regel dateras från medeltid och fram till 1800-talets sista hälft, är historiskt sett en sen företeelse – jämförelse med fångstgropar för älg och vildren. Varggroparna förekommer främst från mellersta till södra Sverige. En varggrop brukar vara 5-10 meter i diameter och närmare fyra meter djup. De är i regel runda, men även rektangulära varggropar förekommer. Det finns även varggropar med kallmurade stenväggar.

Älggroparna har huvudsakligen en nordlig utbredning, från Lappland, via Jämtland där de flesta fångstgropar för älg finns och sedan vidare söder ut via ett smalt stråk in i Värmland. Enbart i Jämtland finns 14 000 registrerade fångstgropar.

En av cirka trettio fångstgropar mellan Fångsjön och Malmsjön i Jämtland. Dessa fångstgropar är inte undersökta, men kan vara så gamla som 5000 år. I närheten finns hällmånlningar och boplatser från stenåldern. Fångstgropar var energikrävande och värdefulla investeringar. Placeringen av dem i terrängen byggde på erfarenhet om viltets vandringsvägar.

Utseendemässigt är det lite som skiljer fångstgropar för varg och älg åt. Grundprincipen för fångstmetoden med fallgrop, oavsett vilket vilt gropen var avsett för, var att djuret skulle gå över den ristäckta gropen och ramla ner i den – utan att kunna ta sig upp.

En skillnad, jämfört med älggropen, var den plattform som kunde finnas i den täckta gropens centrum, där en get, katt eller annat tamdjur bands fast som lockbete. När vargen gav sig på betet rasade den ner i gropen – där vargen senare slogs, stacks eller sköts ihjäl.

Varggropar har även använts till att fånga älg i och en och annan varg har säkert ramlat ner i de jämtländska älggroparna. Visuellt är skillnaden mellan varg- och älggropar liten. Den största skillnaden är snarare geografisk, det vill säga att användningen är präglad av var i landet fångstgroparna är belägna.

Fångstgrop i Uppland, belägen på en höjdrygg, Bara någon kilometer från denna plats finns ytterligare varggropar.

I likhet med fångstgropa för älg anlades ofta varggroparna i system på åsar, höjdryggar och andra smala landområden där varg och annat vilt rörde sig. Placeringen var ingen slump utan byggde på jägarnas erfarenhet av viltets stigar och vandringar. Hittar man en varggrop, eller fångstgrop för älg, så är det inte ovanligt att det finns fler gropar i närheten. Men åtskilliga fångstgropar, både för älg och varg, anlades en och en – vilket ställde ännu högre krav på valet av plats.

Ett exempel på hur forntidens jägare kombinerade fångstgropar, med terrängens förutsättningar och älgarnas vandringsvägar för att maximera fångstresultaten, finns någon kilometer utanför jämtländska Strömsund – vid Fångsjön. Där finns ett trettiotal fångstgropar längs en tre kilometer lång sträcka. Fångstgroparna är anlagda som en spärr över en smal landremsa, mellan Fångsjön och Malmsjön. Dessa fångstgropar är inte daterade, men deras äldsta datering tros vara samtida med de hällmålningar, föreställande älgar, som stenålderns människor gjorde i området för 5000 år sedan.

Bruket av fångstgropar för älg förbjöds år 1864. Men i avlägsna trakter lär bruket av fångstgropar för älg kvar in på 1900-talet. En av platserna där detta ska ha skett är varggroparna vid Draget i Upplands Bro i Uppland. Det är oklart om det finns några konkreta bevis för detta.

En av flera varggropar vid Draget i Upplands Bro, i Uppland.

Fångstgropar är i vissa områden förbisedda fornlämningarna. Groparna är ofta kända av lokalbefolkningen, men folk har ofta inte reflekterat närmare över dem utan tror att de är rotvältor eller sandtag. En av bilderna i detta reportage är från ett friluftsområde i Uppland, där system med fångstgropar först uppmärksammades i samband med en arkeologisk för några år sedan

Rektangulär fångstgrop med oklart syfte i Uppland. Troligen var den avsedd för varg. På gropens högra sida syns fortfarande den vall med jord som blev över när gropen anlades –

Hur gick det då med ständernas begäran om förenklade regler om effektivisering av administrationen kring varggropar och liknande anordningar?

Två år senare, den 12 mars år 1817, avslog Kongl Maj:t ständernas begäran om förenklad byråkrati kring utrotning av varg, med motivering att de åtgärder som först föreslogs redan var möjliga enligt den då gällande lagstiftning.

”Då sådana regler redan är genomförda har Kongl Maj:t inte ansett någon ändring behövas utan Förordningen gäller” står det i svaret från 1817.

1966 fridlystes vargen.

Runstensgåtan i Husby Sjuhundra kyrka

En plats med ett ovanligt många runstenar, tidigt kristna gravmonument och ortnamn som vittnar om att en vikingatida kungsgård har legat på platsen. Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland ruvar på många hemligheter.

Text och foto: Jens Flyckt

Intill Husbyån i Norrtälje kommun ligger Husby Sjuhundra kyrka – där det sannolikt fanns en kristen kyrkogård redan under senare delen av vikingatiden – det vill säga under tidigt 1000-tal. Den ursprungliga, romanska gråstenskyrkan uppfördes på 1100-talet. Grundstenar av sandsten visar att den tidigmedeltida kyrkobyggnaden är mer påkostad än vanligt. Nuvarande tornet är från 1800-talet. Från denna plats kommer ett ovanligt stort antal runstenar.

Husby Sjuhundra kyrka en kväll i september 2021.

Exakt hur många runstenar, hela och fragment, som är kända från platsen är oklart. Men det rör sig om ett tjugotal. Flera fragment som tidigare var kända har försvunnit och nya har hittats. I Upplands runinskrifter från 1940-talet nämns Husby Sjuhundra kyrka och närmaste omgivning som (möjligen) Sveriges mest runstenstätaste plats, efter Sigtuna stad.

Kulturlandskapet runt kyrkan är mycket rikt på fornlämningar, som medeltida bytomter, bortodlade storhögar, gravfält, skärvstenshögar, fångstgropar, stensättningar och arkeologiska fyndplatser. En annan intressanta lämning är ortnamnet Husby.

Några hundra meter norr om Husby Sjuhundra kyrka ligger byn Husby, som i fornlämningsregistret är markerad som en medeltida bytomt. Namnet vittnar om att Husby var en kungsgård som bidrog till kungens uppehälle. Ortnamnet Husby är en variant av Husaby som i det fornnordiska lagspråket är känt som gårdar där representanter för kungen bodde. Hus- eller husabyarna dateras till vikingatid och tidig medeltid. Man tror att dessa gårdar ingick i större godskompkex under ledning av den kungliga administrationen. Husby vid Husby Sjuhundra kyrka nämns första gången i skrift år 1303.

Magnus Källström är runexpert vid Riksantikvarieämbetet. På frågan om områdets områdets historia under vikingatiden säger han:

-Det är en Husby så det bör ha funnits en kungsgård där, som kan gå tillbaka till vikingatiden.

Runolog Magnus Källström. Foto: Maria M. L. Sætre

Sverigereportage har valt att berätta om tre av runstenarna från Husby Sjuhundra kyrka.

På Husby Sjuhundra kyrkas vägg hänger två märkliga runstenar av röd sandsten, eller åtminstone delar av dem: U 541 (till vänster) och U 540. Stenarna hittades i samband med grävningsarbete på kyrkogården på 1800-talet.

På kyrkans yttervägg hänger två runstenar av röd sandsten. Den vänstra är runsten U-541, som saknar en bit av sin ovansida. Runslingans text avslöjar att den inte restes som ett minnesmärke i landskapet, vilket var det vanliga. Istället är den något så ovanligt som en gravsten, vilket textens inledning avslöjar.

”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna” står det på runsten U 541 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.

Runsten U 541 som tros ha ingått i ett tidig kristet gravmonument, en stenkista ovan jord, för en högt uppsatt person i början av 1100-talet. Det antas ha funnits en kyrkogård vid vid Husby Sjuhundra kyrka redan under vikingatidens senare del – det vill säga 900-talets senare del och början av 1000-talet. Runstenen är ett verk av signaturen/mästaren Öpir. 45 runristningar i Uppland, Sörmland och Gästrikland är signerade av Öpir.

– Den gjordes i slutet av runstenstiden, på 1130-talet. Ristaren var den kända mästaren Öpir. Runstenen var från början en gravsten. Flera sandstensfragment av liknande runstenar är hittade på kyrkogården, djupt ner i jorden. De har antagligen varit resta i par i en kista, säger Magnus Källström.

Korset i runsten U 541 övre del.

Med kista menas i detta sammanhangn ett kistliknande monument, som anlades på tidigt kristna gravar. Dessa kistor, som tros ha rests för personer med hög status, bestod av hällar som bildade kistor ovan jord. Runstenarna kunde användes som lock eller gavlar på kistorna. Dessa monument har hittats på flera platser i landet, bland annat vid Botkyrka. Mest kända är de så kallade Eskilstunakistorna.

Den högra runstenen på kyrkväggen, U 540, är inte komplett och består av två större delar. Den är daterad till 1030-talet. Runstenen, som det saknas delar i, är rest av fyra personer: Erik, Håkon, Ingvar och Ragnhild, till minne av en person som dog i Grekland. Den del av runslingan där den döda personens namn fanns, är borthuggen.

”Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de… Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ ” står det i runslingan på U 540 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.

Tack vare en runsten i Rimbo kyrka, drygt en mil från Husby Sjuhundra kyrka, vet vi att Erik, Håkon och Ingvar var bröder. Samma namn, samt ytterligare en bror nämns i Rimbostenen – Anund. Efter som Anund inte nämns i U 540 är det sannolikt att det var han som dog i Grekland.

Anund och Erik och Hokon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande” står det på runsten U 513 i Rimbo kyrka.

Vid Husby Långhundra kyrkas ena kortsida står en hög och smal runsten, U 539, som är ristad på tre av stenens fyra sidor. Den är daterad till 1010-1020-tal och rest till minne av Sven som var påväg till England, men som dog på Jylland.

Runsten U 539 är en fyrsidig, hög och smal sten. Den enkla runraden finns ristad på tre av stenens sidor. Detta är en tidig runsten som berättar om vikingatida utlandsresor.

De raka runslingorna utan avslutande djurhuvuden på runsten U 539, vittnar om att stenen är tidig. Seden att resa runstenar fick en bom, som började i slutet av 900-talet och som slutade i början av 1100-talet. Ju närmare 1000-talet gick mot sitt slut, desto mer avancerade blev runstenarnas ornamentik.

”Djärv och Orökja och Vige och Joger och Gerhjälm, alla dessa bröder lät resadenna sten efter Sven, sin broder. Han blev död på Jylland. Han skulle fara till England. Gud och Guds moder hjälpe hans själ bättre än han förtjänade” lyder texten på runsten U 539.

-U 539 är en tidig runsten som berättar om resor till utlandet under vikingatiden, säger Magnus Källström.

I runsten U 539 enkla och raka ornamentik berättas om en bror, Sven, som var påväg till England. Men han kom aldrig så långt utan dog på Jylland.

Husby Sjuhundra kyrka är en sällsam plats vars historia ännu vilar i ett dunkel. Att så många runstenar har påträffats där vittnar om att det var en betydelsefull plats under vikingatiden och tidig medeltid.

En indikation på att det för mer än tusen år sedan restes många runstenar i landskapet runt och intill kyrkan, är att få av fragmenten passar ihop. Se sent som år 2019 hittades två nya runstensfragment i kyrkogårdsmuren. Fynden gjordes av en arkeolog som bevakade arbeten i muren.

Två runstensfragment som påträffades Foto: Magnus Källström
i Husby Sjuhundra kyrkas mur år 2019. Det vänstra fragmentet är täckt av kalkbruk, på grund av att det varit inmurat innan det hamnade i muren. Endast en bit av slingan och en h-runa återstår. Det högra sandstensfragmentet hittades i samma mur. På det fragmentet återstår endast en bit av slingan.

-Det har hittats ovanligt många runstensfragment vid Husby Sjuhundra kyrka. Många av dem är av sandsten. Sandstensfragmenten motsvarar ett stort antal runstenar och att det sannolikt har funnits ännu fler runstenar vid Husby Sjuhundra kyrka som vi ännu inte har funnit några spår av, säger Magnus Källström.

Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft. Därefter föll många runstenar i glömska. Åtskilliga runstenar återanvändes ända in på 1800-talet som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder, spisrösen, stenmurar, broar etcetera. För att passa i byggnationerna slogs runstenarna helt eller delvis sönder. Därför påträffas ofta runstensfragment inmurade i väggar och andra konstruktioner.

Den unika skenkvarnen i Brottby

Bilister som passerar Brottby på E18 norr om Stockholm kan skymta silhuetten av en väderkvarn. Det är Brottbykvarnen – en av två bevarade kvarnar av sitt slag – en så kallad skenkvarn.

Text och foto: Jens Flyckt

Väderkvarnar, till exempel stubbkvarnar från 1700-talet, finns lite lite varstans i de svenska landskapen. Enbart på Öland finns drygt 300 stubbkvarnar bevarade. Men skenkvarnar, en typ av väderkvarn som som vänder kvarnhuset efter vinden med ett enkelt hjullager av järn, är mycket sällsynta och endast kända från Uppland, enligt Stockholms Läns Museum.

Av de skenkvarnar som uppfördes i Uppland under 1800- talet andra hälft, är endast två bevarade. Kvarnen i Brottby är en av dem.

Endast sex stycken skenkvarnar är kända. Två av dessa är bevarade.

I en rapport från 2014 skriver Stockholms Läns Museum om den då avslutade restaureringen av Brottby skenkvarns maskineri och interiör.

”Kvarnarna (skenkvarnar reds.anm.) är alla från 1800-talets senare del och kan ses som ett första led i industrialismen i Sverige – en kvarleva från jordbrukets framåtskridanden och en för tiden ny teknik” skriver Stockholms Läns Museum.

Det tre våningar höga kvarnhuset vilar på ett enkelt lager, som består av en cirkulär järnskena (lagerbana) på järnrullar, vilket gör att kvarnhuset kan roteras och ställas in mot rätt vindriktning.

Verksamheten i Brottby kvarn, det vill säga malning av spannmål, ska enligt uppgift ha upphört under 1910-talets senare del. Därefter blev kvarnen lämnad till sitt förfall.

Brottbykvarnens maskineri, som leder energin från de roterande vingarna till kvarnstenarna, är av metall. I väderkvarnar är maskineriet vanligtvis av trä.

Stengrunden och lagerbanan, bestående av järnskena och järnrullor, som möjliggör att kvarnhuset kan riktas mot vinden. På bilden, ovanför det röda strecket, syns en av järnrullorna.

Brottbykvarnen ägs och förvaltas av Össeby hembygdsförening – som grundades år 1970. Intill kullen som kvarnen står på ligger hembygdsföreningens samlingslokal – Kvarnstugan med tillhörande byggnader.

På 1980-talet var Brottbykvarnen i dåligt skick och behovet av åtgärder beskrevs då som ”alarmerande”. Mellan åren 1989 och 1993 genomförde hembygdsföreningens medlemmar en restaurering av kvarnens yttre.

Det skulle dröja ytterligare några år och kräva omfattande insatser från Össeby hembygdsförenings medlemmar och andra aktörer innan kvarnens defekta maskineri kunde restaureras till fungerande skick.

Brottbykvarnens exteriör renoverades i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Notera den runda ventilationsluckan.

År 2012 påträffades delar från kvarnens maskineri, bland annat kugghjul och navet till vingarna, i en loge vid intilliggande Brottby gård. Delarna är märkta med Bolinders mekaniska verkstad i Stockholm.

Fynden i logen var bara en del av de saknade maskindelarna. Men de försvunna delarna kunde ändå återskapas. Dels fick hembygdsföreningen tillgång till delar som lagerbanor och glidlager från skenkvarnen i Väsby i Vallentuna, som förstördes i en anlagd brand i mars 2008.

Skenkvarnen i Brottby, strax norr om Stockholm, var i drift fram till slutet av 1910-talet. Sedan 2015 är den åter i fungerande skick.

Från en annan komplett skenkvarn (byggd år 1884) i Sättra utanför Norrtälje, gjordes gipsavgjutningar av av de delar som fattades. Med gipsformarna som förlagor kunde Alunda järngjuteri göra nya delar.

Tre malstenar skänktes till projektet. Två av dessa fick huggas om för att passa, vilket utfördes av Vätö stenhuggeri.

Brottbys välkända silhuett.

Den 27 september 2015 återinvigdes kvarnen i Brottby. Bland de 120 närvarande personer var bland annat landshövding Chris Heister, enligt Össeby hembygdsförenings hemsida. Från och med det datumet är kvarnen ett fungerande minne från en avlägsen tid, då industrialiseringen nyss hade gjort sig påmind i ett ålderdomligt och småskaligt jordbrukssamhälle.

Dateringen av Brottbykvarnen bygger dels på ett årtal som finns inne i kvarnen. I vindflöjeln på kvarnens tak finns årtalet 1906 instansat. Vad årtalet på flöjten står för är oklart.

”Brottby skenkvarn uppfördes sannolikt på 1870-talet (årtalet 1876 finns inpräntat i taket i den översta våningen) och kvarntypen är mycket ovanlig” skriver Stockholms Läns Museum.

Brottbykvarnen uppfördes av på 1870-talet av ägaren till den intilliggande gården med samma namn. Kvarnen står på höjden av ett gravfält från järnåldern. Där finns bland annat en treudd, en ovanlig gravtyp.