Det kom en fråga om Sverigereportage har slutat publicera reportage.

Nej, så är inte fallet.

Familjeskäl, mycket jobb och semester är anledningen till uppehållet. Det är dessutom flera längre och arbetskrävande artiklar på gång.

Sverigereportage är tillbaka nu till helgen med en artikel om Dalarnas fäbodskultur.

En runristning som en kvinna lät rista på 1000-talet, ett intilliggande gravfält och en vägsträckning som sannolikt är lika gammal som runristningen.
Någon kilometer söder om världsarvet Drottningholm slott finns ett kulturlandskap – som är en återblick mer än 1 000 år tillbaka tiden.

Text: Jens Flyckt
Foto där inget annat omges: Jens Flyckt
Illustration: Ulf Ragnarsson

Uppland. Lovön utanför Stockholm har en lång forntid och historia – med mängder av förhistoriska lämningar. På ön har människor bott och verkat i cirka 5000 år, långt innan Drottningholms slott började uppföras på 1660-talet. Ett exempel finns på Lovöns södra del, vid Edeby, där det vikingatida landskapet är synligt.

Runt Lovön, med start och mål vid Drottningholm slott, löper Fornstigen. Det är en 1,8 mil lång vandringsled som anlades av Lovö hembygdsförening på 1970-talet och som passerar många av öns historiska och förhistoriska lämningar.

Genom det så kallade Lovöprojektet har har arkeologer dokumenterat 5 000 år av mänsklig aktivitet på Lovön.

Mellan åren åren 1958 och 2007 genomförde Institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet, seminariegrävningar på Lovön. Det gravfält som nämns i denna artikel är inte undersökt.

Ta gärna del av följande länkar, från bland annat Stockholms Universitet och Lovö hembygdsförening, för mer information om Lovöns rika och mångsidiga förhistoria/forntid:

Är järnåldersgravarna färdigundersökta? Bo Petré

Lovö Archaeology Reports and Studies (LARS)

En utställning om arkeologi på Lovön

På Lovöns södra del passerar Fornstigen runristning U 52, som är ristad på en berghäll.

Runristningen och gravfältet är beläget 500/600 meter söder om Edeby, ett historiskt gårds- och byläge, som på 1630-talet bestod av fyra gårdar. Ekerövägen, som förbinder Brommaplan med bland annat Ekerö, Drottningholm, Svartsjölandet och Adelsö, är dragen strax norr om Edeby.

Runristningen är belägen alldeles intill grusvägen vid gravfältets sydvästra utkant. Ett äldre namn på platsen är Hednakullen, enligt Upplands runinskrifter.

Grusvägen ansluter i norr till Edeby. Mot söder fortsätter vägen över åkrarna mot Mälaren.

Troligen fanns vägsträckning förbi runristningen (U 52) redan på vikingatiden, under slutet av 1000-talet senare del, då runorna ristades på hällen. Det finns dock inga kända (synliga ovan mark) arkeologiska bevis som styrker denna teori. Platsen är inte undersökt.

Grusvägen har under 1900-talet breddats och höjts.

Hur vägen såg ut på 1000-talet är alltså högst oklart – om det över huvudtaget fanns en dåtida vägsträckning.

Om man utgår från liknande vikingatida vägmiljöer i Uppland, var vägsträckningen sannolikt naturlig stig.

Möjligen var denna stig/väg förstärkt över sanka partier och i sluttningar.

Ett fotografi från 1933 vittnar om att mycket har hänt på platsen under de senaste hundra åren. Dagens breda och upphöjda grusväg fanns inte då. På bilden består vägsträckningen av en enkel åkerväg, eller en primitiv byväg – så kallad ägoväg.

Utifrån bilden ser åkervägen inte ut att vara anlagd och den sträcka som är synlig saknar de diken, som finns idag. På grund av leran har den troligen varit svårframkomlig under blöta årstider.

Trots att bilden inte ens är 100 år gammal, ger den en värdefull inblick i hur platsen såg ut och om förändring som har skett platsen, när den nuvarande grusvägen anlades.

Står man på grusvägen intill ristningen och spanar mot söder, kan man långt i fjärran, se Mälaren glittrande vatten.

Terrängen ner till Mälaren utgörs av låglänt åkermark. För 1000 år sedan stod Mälarens vatten flera meter högre än idag – vilket innebär att den vikingatida strandlinjen då låg betydligt närmare runristningen och gravfältet.

Runhällen är belägen cirka 8 meter över havet.

Detta med landhöjning (strandförskjutning) och Mälarens förhistoriska och historiska höjdnivåer, är en komplicerad och inte en helt lättbegriplig fråga.

Lite slarvigt brukar man säga att Mälarens nivå/strandlinje, var fem meter högre på vikingatiden än idag. Men den siffran är långt ifrån exakt.

Mer information i SGUs strandförskjutningsmodell.

Idag är Mälarens nivå reglerad, men länge var den en del av Saltsjön/Östersjön.

Möjligen kan vägen på 1000-talet ha anslutit till någon form av brygga eller hamnläge, strax söder om runristningen och gravfältet. Det finns dock inga synliga eller kända lämningar som styrker detta.

Det aktuella gravfältet mäter 200X120 meter och är beläget på en större åkerholmes södra/sydvästra del. Inom gravfältet finns 50 kända fornlämningar – som bland annat utgörs av högar och rösen.

De flesta av Sveriges runstenar restes under en period som inleddes i slutet av 900-talet och upphörde i början av 1100-talet. Runstenarna restes på platser där dåtidens människor rörde sig – som vid gränser, hamnlägen och vägar.

Åtskilliga runstenar har under historisk tid flyttats från sina ursprungliga platser. Därmed har viktig information om runstenarnas kontext i landskapen gått förlorad.

Detta är anledningen till att Sverigereportage ofta skriver om dessa vikingatida vägmiljöer.

Men där runristningarna är ristade på fast berg, som U 52 på Lovön, bidrar runstenarna till djupare förståelsen av det vikingatida och tidigmedeltida kulturlandskapet.

Sverigereportage har vid flera tillfällen uppmärksammat vikingatida vägmiljöer:

En vikingatida väg genom villatomter

Till fot tillbaka till forntiden

Runristning U 52 återupptäcktes på 1860-talet. Den är numera i dåligt skick, bland annat pågrund av att ristningen är grund.

Mossa och lav täcker större delen av ristningen, som man bara kan ana. Fragment av röd färg visar att det var länge sedan som ristningen var ifylld.

Runslingan är bitvis skadad. Det är en kvinnas minnesskrift över sina två söner:

”Åfrid lät (hugga hällen) efter Svarthövde och efter Igulfast, sina söner, och efter Åsgöt”

Det är alltså en mor, Åfrid, som låtit rista runorna till minne av sina söner. Åsgöt var sannolikt Åfrids make.

I järnålderslandskapet mellan Vallstanäs, Rosersbergs industriområde och E4:an norr om Stockholm, står en vikingatida runsten som saknar språklig innebörd.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. I utkanten av järnvägssamhället Rosersberg i Sigtuna kommun, cirka en mil söder om Arlanda flygplats, står den märkliga runstenen U 427. Det är en oansenlig och anonym runsten som visserligen är känd sedan 1600-talet, men som ingen har lyckats tolka.

Runsten U 427 står numera i slänten mellan ett gravfält och gamla Stockholmsvägen, några hundra meter från den nya/nuvarande platsen passerar på Arlandabanan och E4:an.

Det är en vägsträckning som längs sina ursprungliga sträckor kan beläggas till 1600/1700-talet, men som sannolikt är betydligt äldre.

På den nuvarande platsen har runstenen stått sedan maj 2024. Tidigare stod den undanskymd intill en gammal och övergiven vägsträckning, cirka 200 meter syd/sydöst om den nuvarande platsen.

Enligt historiska handlingar från 1600-talet och fram till 1800-talet, har runstenen haft fler placeringar. Handlingarna anger även att det funnits ytterligare en runsten i området.

Runstenen flyttades 2024 pågrund av exploatering.

I samband med flytten fylldes runslingan i med färg av runolog.

Platsen där U 427 numera står är belägen i något som kan beskrivas som en knutpunkt i ett rikt kulturlandskap med många fornlämningar från järnåldern.

Längs en sträcka på cirka 1 kilometer (förbi den aktuella runstenen) finns flera (cirka 8 räknat på antalet RAÄ-nummer) större gravfält och boplatsområden. Flera av dessa lämningar har sedan 1950-talet undersökts och tagits bort i samband exploateringar.

Ett exempel är det gravfält i krönläge och en intilliggande by/gårdstomt, som är belagd på karta från 1773, cirka 300 meter söder om runstenens nuvarande position. Gravfältet omfattade tjugo gravar undersöktes och togs bort i början av 1990-talet, i samband med vägdragningar och etableringar av bland annat bensinstation.

I området finns även två (kända) historiska vägsträckor (nord/sydlig sträckning), den ena kallas enligt Fornsök för Gamla Roslagsvägen och är cirka 500 meter lång. Denna vägsträckning tar sin början strax nedanför runsten U 427 nuvarande läge.

Den andra vägsträckningen är cirka 100 meter lång och belagd på karta från 1700-talet.

Cirka 1,3=kilometer i nordlig riktning finns kungshögen Nordians hög, med tillhörande gravfält och hålvägar. Totalt omfattar området 191 kända fornlämningar.

Cirka tre kilometer (fågelvägen) västerut ligger Rosersberg slott.

Sverigereportage har tidigare skrivit om lämningar i närområdet:

Falsk forntid vid Rosersberg slott

Den sönderslagna runstenen

Granne med Nordians gravhög

Runsten U 427 är som sagt känd och avbildad sedan 1600-talet. Den är sprucken och toppen är borta. På avbildningar från 1600-talet var stenen komplett

Runslinga innehåller en rad obegripliga runföljder som runologerna inte har kunnat tolka. I Upplands runinskrifter betraktas ornamentiken inte heller som mästerverk.

Ristaren har uppenbarligen känt till den 16-typiga runradens tecken, men saknat gramatiska kunskaper för att skapa begripliga meningsföljder.

På grund av att runslingan inte är tolkad, finns det inte heller någon translitterering, det vill översättning från fornsvenska till nutidssvenska.

Runtexten på U 427, som är daterad till 1000-talets första hälft (Pr 2), är enligt Samnordisk runtextdatabas:

”×· þlia : f(u)þkhi · stiʀ · istbliʀ : fu[istihninsti]hn[f] lmʀ : i(s)tini · stihu · i…fiʀn

Runinskrifter utan språklig innebörd brukar kallas för nonsensstenar – eller icke lexiala skrifter. Under senare tid har forskningen börjat intressera sig för dessa runinskrifter och i vilken roll de kan har spelat i det vikingatida samhället.

En centra frågeställning i förståelsen av de vikingatida (icke lexiala) nonsensstenarna, är hur utbredd läskunnigheten var på vikingatiden.

Några lutande gravstenar står fortfarande kvar.
Men annars är det inte mycket som återstår.
Där sorgen än gång låg tung bygger förskolebarn numera kojor.

Text och foto: Jens Flyckt

Södermanland. Barn leker och ropar i bakgrunden. I förgrunden avtecknar sig rostigt järnkors. På intilliggande Danviksvägen är eftermiddagstrafiken från och till centrala Stockholm intensiv.

Stockholm stad hade i början av 1800-talet ett obefintligt VA-system (vatten och avlopp). Istället gjorde folk sina behov i utedass. Avföring från människor och djur kontaminerade de offentliga brunnar, som stadens invånare hämtade sitt dricksvatten från.

Konsekvensen blev att Stockholm drabbades av den tropiska mag- och tarmsjukdomen kolera 1834. Koleran återkom vid flera tillfällen.

Koleran offer räknades i tusental och för att klara av den stora mäng begravningar som följde den fruktade sjukdomen, anlades flera kolerakyrkogårdar i Stockholm – bland annat vid Danviken strax sydöst om centrala Stockholm.

I takt med att va- system, vatten och avlopp byggdes ut och säkrade en hygienisk vattentillgång, upphörde kolerautbrotten i Stockholm.

År 1866 drabbades Stockholm för sista gången av kolera.

Sommaren år 1834 var enligt historiska källor ovanligt varm. Det var då som huvudstaden drabbades av kolera. Enligt historikerna skördade koleran 3 700 dödsoffer enbart i Stockholm det sommarhalvåret.

Danvikens hospital, som anlades av Gustav (Eriksson) Vasa på 1550-talet, behövde en egen kyrkogård på grund av kolerans framfart.

Fram till 1834 hade Danviks hospitals döda begravts vid en äldre kyrkogård, som låg på Södermalm. Den kyrkogården finns inte kvar. Men skriftliga källor anger att den blev för liten när dödsantalet ökade.

Det var det fattigaste och sjukaste ”uslingarna” som hamnade på Danviks hospital – som genom åren hade flera avdelningar och byggnader.

Dårar (personer med psykisk ohälsa), gamla, föräldralösa barn under sex år, krigsinvalider och patienter med tyfus hamnade där – dock inte samtidig eller gemensamt.

Sinnessjuka började tas emot på 1740-talet. Under tjugo år i slutet av 1700-talet låg Lilla barnhuset, där föräldralösa barn under sex år togs omhand, intill Danviks sjukhem.

Som berhärtighetsinrättning var Danviks hospital starkt ifrågasatt av sin samtid, på grund av de svåra förhållanden som de intagna levde i.

Stanken beskrevs som outhärdig.

I mitten av 1800-talet kallade den tidens tongivande läkare Danviks hospital för ”ändamålsvidrig”

I början av 1900-talet övergavs Danviks hospital och de intagna, fattighjonen, flyttades till nya anläggningar.

Det var inte enbar kolerans offer, ”dårar’, krigsindivider, föräldralösa barn och fattighjon som fick sin sista vila vid Danvik kyrkogård. Även vanligt folk från närområdet begravdes där.

Den sista begravningen skedde år 1956.

De gravvårdar som fortfarande finns kvar, liggandes och ståendes, är en bråkdel av vad som en gång fanns. En grupp högvuxna tujor och buskar som planterats i ring, vittnar ännu om någon form av gravkvarter eller indelning av gravar.

Om det återstår några gravstenar över kolerans offer är oklart.

Av åtskilliga gravar och gravmonument återstår endast socklar och sönderslagna delar, som helt eller delvis är nersjunkna i marken. Enligt Fornlämningsregistret har åtskilliga gravvårdar utsatta för vandalisering.

När Danvik fattig- och kolerakyrkogård anlades år 1834, låg platsen på landsbygden utanför huvudstaden. Idag är den gräsbevuxna ytan inträngd i bebyggelse, som beskuggas av högvuxna lövträd om sommaren, mellan Kvarnholmsvägen och Vilans skola.

Kyrkogården är sedan länge som övergiven och betraktas inte längre som begravningsplats.

Dock klipper Stockholms stad gräsytan, som omgärdas av ett enkelt trästaket.

Närheten till skola och bostadsområden har gett Danviks ödekyrkogård en ny funktion – som lekplats.

Marken runt de stora lövträden är upptrampad och lerig efter barnskor.

Anonyma gravstenar ingår numera i kojor och annan byggnation, som byggs av stenar och nedfallna grenar.

Men helt bortglömda är inte de begravda Danviks ödekyrkogård, eller de gravvårdar som finns kvar.

Vid flera gravstenar finns nyligen tända gravljus, som slocknat i vinden.

Få växter i svensk natur är så mytomspunna som orkidèn guckusko.
Med sin stora skoliknande läpp liknar guckuskon ingen annan växt i den svenska floran.
För artikelförfattaren blev sommarens möte med guckuskon en dröm som gick i uppfyllelse – efter 35 år.

Text och foto: Jens Flyckt

Dalarna. Det sagolika utseendet är anledningen anledningarna till att guckusko har en särskild plats i den svenska folksjälen. De få platser där den fortfarande växer vårdas ofta ömt av lokalbefolkningen.

Vid årets reportageresa, som gick till Dalarna, fick min fru vi en FB-vän höra om en lokal med den sällsynta och sällsamma orkidén guckusko.

Beskrivningen var otydlig och angav en specifik skylt intill länsvägen, där vi skulle parkera. Vi körde förbi platsen flera gången, utan att notera den. Slutligen stannade vid en liten grusparkering, för att titta på kartan.

Vi hade gett upp, när vi insåg att vi var på rätt plats.

Det stod en annan bil på platsen. När vi gjorde oss i ordning för att gå, kom ett par ut från skogen. Vi frågade hur långt det var till guckuskon.

”Det är några hundra meter in. Följ bara stigen. Ni kan inte missa den. Ni kommer inte bli besvikna” sade paret.

Stigen, som övergick till spänger, gick genom en gles granskog med kärrpartier där små vattenspeglar blänkte under den täta markvegetationen. Mängder av mygg och knott gjorde tillvaron plågsam.

Plötsligt, som från ingenstans, stod de där i sin fulla prakt intill spängerna – obeskrivligt vacker i solljuset som trängde ner igenom granskogens täta grenverk.

Guckuskon är märklig på bild, men helt enastående när man får möjlighet att studera den i det vilda. Utseendet är präglat av dess stora gula läpp som (under blomning) får hela blomman att luta svagt framåt. Läppen är en insektsfälla.

Det är bland annat kombinationen med den stora (toffelformade) gula läppen och de rödbruna (tre stycken) kalkbladen, som präglar dess utseende. Blomman sitter i toppen på stjälken som kan bli en halvmeter hög.

Guckuskon är inte enbart sällsynt vacker. Den har även en komplicerad livscykel. Guckuskon utvecklad långsamt. Det kan ta upp till tio åt för en planta innan den går i blom.

Blommans färgkombination gör den svår att fotografera – i all fall om man vill återge färgerna rättvist.

Guckuskon är numera sällsynt och fridlyst.

Den förekommer framför allt i kalkrika områden, i bland annat lövängar, sumpskogar och örtrika granskogar.

Guckuskon har, bland annat på grund av sitt utseende, en särställning bland orkidéer i den svenska floran. Den går inte att blanda samman med med några andra vilt växande orkidèer.

Hoten mot guckusko är flera.

Den hotas bland annat av dikning, kalavverkning, markberedning och igenväxning av gamla betesskogar.

Men även ett allt för hårt besökstryck, med trampskador från besökare, är också ett hot. Även om besökare inte trampar på själva plantorna, komprimeras jorden – vilket innebär att guckuskon försvinner på sikt.

Plundring/uppgrävning av utländska samlare och plockning är andra allvarliga hot.

Min första kontakt med guckuskon skedde för cirka 30 år sedan, då jag färvdev min morfars herbarium. Där fanns/finns ett pressat exemplar. Det plockades och pressades i slutet av 1930-talet på Björkö i Roslagen. Då var guckuskon betydligt vanligare, inte fridlyst och tillåten att plocka. Den är sedan länge försvunnen på den platsen.

Att plocka och pressa vilda växter var vanligt, både hos unga och gamla, en bra bit in på 1900- talet. Det ingick även i grundskolans undervisning, vilket grundlade en artkunskap och förståelse för naturen hos vanligt folk. Att mängder av skolelever varje år gav sig ut för att plocka guckusko och andra numera sällsynta växter, har säkert bidragit till artens minskningen.

Idag är amatörbotanik ett ämne som engagerar ett fåtal. De flesta svenskar, som för länge sedan har förlorat relationen till svensk natur och dess arter, har sannolikt aldrig hört talas om guckuskon.

Den biologiska analfabetismen, som det heter när människor förlorar kunskapen och relationen till naturen, breder ut sig och är sannolikt på sikt ett lika stort hot mot guckusko och andra sällsynta arter i svensk natur, som skogsmaskiner och plundring.

För mig blev sommarens möte med guckusko, en dröm som gick i uppfyllelse efter många år. Allt sedan jag först såg det pressade exemplaret, har jag velat se guckuskon i naturen.

Jag har varit på åtskilliga platser runt om i Sverige, där guckuskon växer. Men jag har antingen varit för tidig eller för sen för att se den i blomning. Jag har även letat efter gamla lokaler, som noterades under 1900-talets första hälft, men dessa har aldrig kunnat återfinnas.

Men i somras hände det som sagt efter 30 år av letande.

Medan min fru flydde undan knott och mygg med våra hundar, dröjde jag kvar en stund vid guckuskon. Jag satt på spängerna som lagts ut för att skydda mot trampskador – omgärdad av ett moln med blodsugande insekter – och sagolikt vackra orkidéer som tycktes böja sig mot mig.

Till slut blev mycken för mycket även för mig.

Påväg därifrån mötte jag en kvinna, som letade efter guckuskon. Hon bodde i Skåne och var på besök i Dalarna, då hon hade hört talas om lokalen.

Jag svarade:

”Den växer där borta. Följ stigen. Du kommer inte bli besviken”

Alla svenska orkidéer är fridlysta och skyddade enligt lag, 7 § artskyddsförordningen. Det är alltså förbjudet att till exempel gräva, plocka exemplar, förstöra växtplatser eller samla in frön.

I Gudhem kyrka i Västergötland står en medeltida gravhäll, som är ristad med både runor och latinska bokstäver.
Trots att den är cirka 800 år gammal och representerar en brytningstid, då det latinska alfabetet ersatte runalfabetet, är det en relativt okänd lämning.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt där inget annat anges. Övrigt Public Domain.

Västergötland/runhällar. Gudhem är mest känd för sina medeltida kloster- och kyrklämningar. Det är en omskriven plats och en av Västergötlands stora besöksmål, där arkeologiska undersökningar inleddes år 1928. Men om Gudhems runhäll, VG 88, är lite skrivet. Populärvetenskapligt är den närmast okänd.

Någon exakt datering av VG 88 finns inte. Den är grovt daterad till (cirka) 1200-tal.

Sverigereportage har i ett antal artiklar uppmärksammat runristade gravhällar, som är minnesskrifter och gravvårdar, och dessutom en relativt okänd typ av lämningar – jämfört med de vikingatida runstenarna som restes runt om i landskapen fram till 1100-talets första årtionden.

Runhällarna ingick i tidigmedeltida gravmonument av olika typer, ovan jord i högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna. Dessa runhällar är alltså förknippade med tidigmedeltida kyrkogårdar. De ska inte sammanblandas med de vikingatida runstenar som slutade resas i landskapen i början av 1100-talet.

De vikingatida runstenarna är inte gravstenar.

Datering av de medeltida runhällarna är, jämfört med de vikingatida runstenarna, mer problematisk. Tidsmässigt är avgränsning svår.

Att det latinska alfabetet övertog runalfabetet, som levde kvar som skriftspråk ända in till högmedeltiden i kyrkans värld, under högmedeltiden är välkänt. Vad som däremot är okänt, är när det latinska alfabetet började användas i Norden, samt hur övergången från de vikingatida runinskrifterna och till det latinska alfabetet gick till.

Forskare, som runologen Magnus Källström, menar att denna övergång sannolikt var en utdragen process – samt att det inte är omöjligt vikingatida runstenar fortsatte restas i landskapen under början av 1100-talet, samtidigt som runhällar började läggas över högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna.

Det finns även (sannolikt) stora regionala skillnader i denna övergång.

Här är några av de artiklar som Sverigereportage har skrivit om de medeltida runhällarna:

Husaby kyrkas runristade gravhällar

Runstensgåtan i Husby Sjuhundra kyrka

Frösunda kyrkas runsten – ett medeltida gravmonument?

Exakt var runhäll VG 88 hittades har inte gått att få fram. Samnordisk runtextbas anger fyndplatsen som Gudhems kyrkogård och okänd.

Utifrån äldre fotografier, tagna före 1952, ligger gravhällen på marken utomhus. Ristningen är skadad, vilket sannolikt har orsakats av att den legat utomhus under lång tid.

Gudhem nunnekloster grundlades runt år 1160, troligen efter en markdonation av kung Karl Sverkersson. Beträffande platsens kyrkohistoria, är den komplicerad. Den nuvarande kyrkan uppfördes troligen i slutet av 1100-talet.

Dessutom har det funnits ytterligare tre klosterkyrkor, vars lämningar är synliga i klosterruinerna. Mest omtalad av dessa försvunna kyrkor, är sannolikt den stora kungsgårds/ klosterkyrka som uppfördes i mitten av 1200-talet.

Slutet för Gudhems kloster och andra medeltida kloster i Sverige, kom i samband med Gustav Vasas reform. Den var ett ofattbart hårt slag mot klostervärden och kyrkan – både ekonomiskt, socialt, intellektuellt och konsthistoriskt.

Efter riksmötet i Västerås år 1527, bröts banden mellan kronan och den katolska kyrkan. Gustav Vasas reform innebar att klostren stängdes och i många fall revs. Klosternas och kyrkornas ekonomiska värden överfördes till kronan.

Gudhem kloster ödelades i en omfattande brand år 1527 eller 1529. Efter år 1533 försvinner de skriftliga spåren efter Gudhems nunnor.

Runhäll VG 88, som är kistformad, är av sandsten. Ristningen är som sagt skadad.

Den är 1,90 meter lång och 0,77 meter bred.

Inskriptionen/ristningen, som alltså består av runtecken och latinska bokstäver, lyder:

Runtexten:

”: haraldær : gæþ- -ualf (þ)(æ)nna : i(f)(i)(r) : s-…(u)a(r)- : {A} :+ ¶ + {AVE} {MARIA} : grati{A} ⁓ plena : lat : f…ær :”

Svenska:

”Harald gjorde denna gravvård över S… A(men). Ave Maria, gratia plena / Var hälsad, Maria, full av nåd. Låt …”

Källa: Samnordisk runtextdatabas

Projektet Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt vars syfte är att samla och digitalisera samtliga runinskrifter i Norden.

I texten framgår att det är en gravvård över en person där endast den första bokstaven återstår.

”Ave Maria, gratia plena” är latin och betyder ”Var hälsad Maria, full av nåd” Det är inledningen på den kristna bönen Ave Maria – som är särskilt viktig inom katolicismen – idag som på 1100-talet.

Runhäll VG 88 har sannolikt varit ett lock på ett gravmonument.

”Ave Maria” är relativt vanligt förekommande i runristningar från 1200/1300-talet, på föremål eller byggnadsdetaljer i samtida kyrkor.

Dessa sakrala runristningar är framför allt knutna till medeltida kyrkor i Västergötland, Uppland och på Gotland.

Sverigereportage har flera tillfällen skrivit om dessa sakrala runristningar på byggnadsdetaljer och inredningar, bland annat i Västergötland. Ett exempel är ristningen ”Ave Maria” på medeltida kalkbruk i Kinne-Vedum kyrka, som anses vara en av Sveriges bäst bevarade medeltidskyrkor.

Kinne vedum kyrka – bevarad tidigmedeltid

På runhäll VG 88 i Gudhem kyrka finns fragmentariska spår av dekor. Två lodräta skriftband, som skiljs från varandra med två huggna fördjupningar, löper längs med hällen.

Längst upp på det högra skriftbandet, samt i slutet av det vänstra skriftbandet, finns rester av två ristade kors. Det nedersta korset är delvis ifyllt. Men det övre (högre) är idag idag knappt skönjbart och inte ifyllt. Endast genom att bearbeta bildens kontrast framträder den ena korsarmen.

På äldre fotografier är båda korsen kvar och ifyllda.

I samma vapenhus förvaras ett fragment av ytterligare en runristad gravhäll – VG 87.

Fragmentet är cirka 100 år äldre än VG 88, från 1100-talet, och har ett korsdekorerat rundjur – så som påminner traditionella runstenars utseende.

Minnesskriften berättar:

”Ölver och Torgils lade stenen över Toste, (sin) fader.^”

I skrivandets stund är det mörkt ute och löven faller i stormvindarna.
Sverigereportage publicerar i detta inlägg några bilder från sommaren som var.
Bilderna, från bland annat Rankhyttans kungslada i Dalarna och Utö hus i Uppland, ingår i kommande reportage.

Text och foto: Jens Flyckt

Det statliga byggnadsminnet Viby by förvaltas av Statens fastighetsverk. Statens Fastighetsverk meddelade under 2025 att Viby by ska säljas.

Mer om statliga byggnadsverk.

En plats med ett ovanligt många runstenar, tidigt kristna gravmonument och ortnamn som vittnar om att en vikingatida kungsgård har legat på platsen. Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland ruvar på många hemligheter.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland/runhällar. Intill Husbyån i Norrtälje kommun ligger Husby Sjuhundra kyrka – där det sannolikt fanns en kristen kyrkogård redan under senare delen av vikingatiden – det vill säga under tidigt 1000-tal. Den ursprungliga, romanska gråstenskyrkan uppfördes på 1100-talet. Grundstenar av sandsten visar att den tidigmedeltida kyrkobyggnaden är mer påkostad än vanligt. Nuvarande tornet är från 1800-talet. Från denna plats kommer ett ovanligt stort antal runstenar.

Exakt hur många runstenar, hela och fragment, som är kända från platsen är oklart. Men det rör sig om ett tjugotal. Flera fragment som tidigare var kända har försvunnit och nya har hittats. I Upplands runinskrifter från 1940-talet nämns Husby Sjuhundra kyrka och närmaste omgivning som (möjligen) Sveriges mest runstenstätaste plats, efter Sigtuna stad.

Kulturlandskapet runt kyrkan är mycket rikt på fornlämningar, som medeltida bytomter, bortodlade storhögar, gravfält, skärvstenshögar, fångstgropar, stensättningar och arkeologiska fyndplatser. En annan intressanta lämning är ortnamnet Husby.

Magnus Källström är runexpert vid Riksantikvarieämbetet. På frågan om områdets områdets historia under vikingatiden säger han:

-Det är en Husby så det bör ha funnits en kungsgård där, som kan gå tillbaka till vikingatiden.

Sverigereportage har valt att berätta om tre av runstenarna från Husby Sjuhundra kyrka.

På kyrkans yttervägg hänger två runstenar av röd sandsten. Den vänstra är runsten U-541, som saknar en bit av sin ovansida. Runslingans text avslöjar att den inte restes som ett minnesmärke i landskapet, vilket var det vanliga. Istället är den något så ovanligt som en gravsten, vilket textens inledning avslöjar.

”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna” står det på runsten U 541 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.

– Den gjordes i slutet av runstenstiden, på 1130-talet. Ristaren var den kända mästaren Öpir. Runstenen var från början en gravsten. Flera sandstensfragment av liknande runstenar är hittade på kyrkogården, djupt ner i jorden. De har antagligen varit resta i par i en kista, säger Magnus Källström.

Med kista menas i detta sammanhangn ett kistliknande monument, som anlades på tidigt kristna gravar. Dessa kistor, som tros ha rests för personer med hög status, bestod av hällar som bildade kistor ovan jord. Runstenarna kunde användes som lock eller gavlar på kistorna. Dessa monument har hittats på flera platser i landet, bland annat vid Botkyrka. Mest kända är de så kallade Eskilstunakistorna.

Den högra runstenen på kyrkväggen, U 540, är inte komplett och består av två större delar. Den är daterad till 1030-talet. Runstenen, som det saknas delar i, är rest av fyra personer: Erik, Håkon, Ingvar och Ragnhild, till minne av en person som dog i Grekland. Den del av runslingan där den döda personens namn fanns, är borthuggen.

”Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de… Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ ” står det i runslingan på U 540 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.

Tack vare en runsten i Rimbo kyrka, drygt en mil från Husby Sjuhundra kyrka, vet vi att Erik, Håkon och Ingvar var bröder. Samma namn, samt ytterligare en bror nämns i Rimbostenen – Anund. Efter som Anund inte nämns i U 540 är det sannolikt att det var han som dog i Grekland.

Anund och Erik och Hokon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande” står det på runsten U 513 i Rimbo kyrka.

Vid Husby Långhundra kyrkas ena kortsida står en hög och smal runsten, U 539, som är ristad på tre av stenens fyra sidor. Den är daterad till 1010-1020-tal och rest till minne av Sven som var påväg till England, men som dog på Jylland.

De raka runslingorna utan avslutande djurhuvuden på runsten U 539, vittnar om att stenen är tidig. Seden att resa runstenar fick en bom, som började i slutet av 900-talet och som slutade i början av 1100-talet. Ju närmare 1000-talet gick mot sitt slut, desto mer avancerade blev runstenarnas ornamentik.

”Djärv och Orökja och Vige och Joger och Gerhjälm, alla dessa bröder lät resadenna sten efter Sven, sin broder. Han blev död på Jylland. Han skulle fara till England. Gud och Guds moder hjälpe hans själ bättre än han förtjänade” lyder texten på runsten U 539.

-U 539 är en tidig runsten som berättar om resor till utlandet under vikingatiden, säger Magnus Källström.

Husby Sjuhundra kyrka är en sällsam plats vars historia ännu vilar i ett dunkel. Att så många runstenar har påträffats där vittnar om att det var en betydelsefull plats under vikingatiden och tidig medeltid.

En indikation på att det för mer än tusen år sedan restes många runstenar i landskapet runt och intill kyrkan, är att få av fragmenten passar ihop. Se sent som år 2019 hittades två nya runstensfragment i kyrkogårdsmuren. Fynden gjordes av en arkeolog som bevakade arbeten i muren.

-Det har hittats ovanligt många runstensfragment vid Husby Sjuhundra kyrka. Många av dem är av sandsten. Sandstensfragmenten motsvarar ett stort antal runstenar och att det sannolikt har funnits ännu fler runstenar vid Husby Sjuhundra kyrka som vi ännu inte har funnit några spår av, säger Magnus Källström.

Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft. Därefter föll många runstenar i glömska. Åtskilliga runstenar återanvändes ända in på 1800-talet som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder, spisrösen, stenmurar, broar etcetera. För att passa i byggnationerna slogs runstenarna helt eller delvis sönder. Därför påträffas ofta runstensfragment inmurade i väggar och andra konstruktioner.