Om Jens Flyckt

Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser. Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annonser. Verksamheten är politiskt och religiös obunden. Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges. Allt material på Sverigereportage.com är skyddat av upphovsrätt. Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain. Överträdelser av upphovsrätten beivras.

Råbäcks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne

Året är 1895 och vid Råbäcks mekaniska stenhuggeri, intill Vänerns strand vid Kinnekulle i Västergötland, är stenarbetarna uppställda inför fotografens kamera.
127 år senare är stenhuggeriet med tillhörande verkstäder arbetslivsmuseum och byggnadsminne. Idag räknas Råbäck som en av landets bäst bevarade arbetsplatser från industrialismens genombrott under 1800-talet
.

Text: Jens Flyckt
Foto: Västergötlands Museum/Public Domain, Jens Flyckt, Eric Julihn och Christer Åhlin

I samband med industrialismens framväxt på 1800-talet ökade efterfrågan på bearbetad natursten till kajer, gator och husbyggen. Det resulterade i att mängder av stenhuggerier växte upp runt om i Sverige. Ett exempel är Råbäcks mekaniska stenhuggeri som grundades år 1888 av friherren Carl Klingspor. Då var det en toppmodern industri med den senaste tekniken – bland annat fyra ångdrivna stenhyvlar.

Råbäcks mekaniska stenhuggeri. Bilden är tagen vid tiden runt 1895. Notera den smalspåriga industribanan.

Råbäck producerade bland annat portaler, trappsten, golvsten och fönsterbrädor av Kinnekulles röda och gråa kalksten. Även gravvårdar, ladugårdsinredningar och trädgårdssten tillverkades.

Manuellt stenarbete i Råbäcks mekaniska stenhuggeri år 1986. Foto: Christer Åhlin/Västergötlands museum CC BY-NC ND.

Kinnekulles 400 miljoner år gamla kalksten började brytas i större skala redan på 1100-talet, men det är en annan historia.

Enligt Västergötlands museum hade Råbäcks mekaniska stenhuggeri som mest 50 anställda vid tiden runt år 1900.

Kalkstenen bröts ett par kilometer från stenhuggeriet. Den bearbetade stenen fraktades sedan med båt från den närliggande hamnen – till Karlstad och andra städer längs Vänerns stränder. Export skedde även till Danmark.

Råbäcks mekaniska stenhuggeri är idag byggnadsminne och arbetslivsmuseum. Maskinparken från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är unik och används i museiverksamheten. På bilden syns en av museets stenhyvlar. Foto: Eric Julihn (CC BY)

När byggboomen avtog under 1900-talets första årtionden och efterfrågan på bearbetad natursten minskade, fick många stenhuggerier problem med lönsamheten och lades ner. Av denna jätteindustri, som i ett halvt århundrade sysselsatte tusentals landsbygdsbor, återstår idag nästan endast öde stenbrott – där slyskogen gör allt för att dölja spåren stenhuggarnas slit.

400 miljoner år gammal kalksten från Kinnekulle.

Även Råbäcks mekaniska stenhuggeri drabbades av den vikande marknaden, men klarade sig relativt länge. 1912 ersattes ångkraften med el. Verksamheten moderniserades ytterligare på 1930-talet. Anläggningen var i kommersiell drift fram till 1970, enligt Kinnekulles hembygdsförening.

Stenbrottens historia i Sverige är flera tusen år gammal. Så länge det funnits människor i det som senare skulle bli Sverige har det brutits sten och mineraler.
Kvartsbrott är ett exempel. Det är en fornlämningstyp som förknippas förhistorisk brytning av mineralet kvarts, som användes för tillverkning av vapen, skrapor och verktyg. Skånes flintstensbrott är ett annat exempel.

Mineralet kvarts.

Kristendomens etablering innebar ett stort behov av bearbetad natursten, bland annat kalksten och granit, till bygget av medeltidens monumentala kyrkbyggen.
För att upptäcka forntidens stenbrott i terrängen krävs i regel specialkunskaper. Men 1800-talets stenbrott känns lätt igen på sin industriella storlek, skarpa brottytor och mängder av kvarlämnade stenblock.

Det var inte enbart stenbrott som fick ekonomiska problem när 1800-talets byggboom avtog. En liknande utveckling skedde även inom tegelindustrin i Mälarområdet. Under 1800-talets sena hälft, då Stockholms stad expanderade kraftigt och det behövdes enorma mängder tegel till husbyggena, ökade efterfrågan på tegel. I var och varannan vik, som möjliggjorde transporter med pråmar längs Mälaren till huvudstaden, växte det upp små tegelbruk.

Men i takt med det nya seklet fortskred minskade efterfrågan på tegel. Det som vid sekelskiftet 1800/1900 hade varit en lukrativ industri ödelades och försvann till stor del inom några årtionden.

Slagsta tegelbruk utanför Stockholm etablerades år 1664, men fick ett stort uppsving i slutet av 1800-talet. 1914 lades verksamheten ner. Av ringugn och andra byggnader återstår endast högar med krossad tegel.

Men Råbäcks stenhuggeri, dess unika arbetsmiljö och maskinpark från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är bevarad och i drift.

1982 bildades Stiftelsen Råbäcks mekaniska stenhuggeri, som förvaltar anläggningen. Stiftelsen är ideell och verksamheten får inte gå med vinst. Bakom stiftelsen står bland annat Götene kommun, Kinnekulle hembygdsförening, Föreningen stenhuggeriets vänner, Thorsbergs stenhuggeri AB och industrifacket Metall.

1983 bildades den ideella Föreningen stenhuggeriets vänner. Föreningens syfte är att, i samarbete med stiftelsen, bevara, vårda och levandegöra Råbäcks mekaniska stenhuggeri. Föreningen arrangerar bland annat kurser i stenhuggeri.

Redo för fotografering. Längst fram sitter vaktmästaren iklädd blanka läderstövlar, kavaj, skjorta, slips och passande hatt. Bakom honom sitter arbetarna, iklädda träskor, skinnförkläden och skitiga arbetskläder och tittar in i kameran.

Sedan 1984 är Råbäcks mekaniska stenhuggeri ett lagskyddat byggnadsminne. Och 2018 belönades föreningens arbete med titeln Årets Arbetslivsmuseum. Motiveringen lyder:

”Genom stenhårt ideellt arbete visas en autentisk och fungerande stenhuggerimiljö där besökaren får kunskap om stenindustrins historia. I föreningens kursverksamhet förmedlas kunskapen med klubba och mejsel i hand. På ett föredömligt sätt engageras och välkomnar museet en mångfald av besökare. Föreningen är dessutom aktiv i samhällsfrågor som berör industrisamhällets kulturarv”.

Bakom utmärkelsen står bland annat Arbetets museum, Statens Försvarshistoriska museer och Sveriges Järnvägsmuseum.

Granne med en gravhög

Vad sägs om att bo granne med en av Sveriges största gravhögar? Kungshögen Nordians hög i fornlämningsområdet Åshusby utanför Rosersberg är beläget under Arlanda flygplats södra inflygning, några hundra meter väster om E4:an och Norra stambanan.


Text och foto: Jens Flyckt

Sedan 1700-talet ligger Oppgården i skuggan av Nordians hög – en kungshög från 500/600-talet. Numera är gårdens mest känd för sin koppling till Carl Michael Bellman, som kände gårdens dåvarande ägare. Mindre känt att en av Upplands äldsta, knuttimrade bygnader finns på ägorna.

Nuvarande ägare heter Niclas och Annika Larsson.

Oppgården vid Åshusby utanför Rosersberg i Uppland.

-Huset är i hyfsat originalskick, säger Nicklas Larsson och visar runt i husets alla rum och
vrår, säger Niclas Larsson.

Lite är känt om Oppgården, som i handlingar även kallas Hammargrenska gården. Mangårdsbyggnaden är förhållandevis liten. Huset som uppfördes i början av 1700-talet är stilfullt med sitt brutna tegeltak, faluröda panel, gröna fönsterluckor och förstukvist i gult och vitt.

Niclas Larsson

Samtliga kakelugnar finns kvar och innertaket består av grova, kilsågade brädor som sannolikt
är ursprungliga. Kilsågning är en gammal metod som utgår från varje stocks förutsättningar
och som gör att brädan blir smalare i ena ändan. Kilsågade innertak och golv återfinns ofta i
gamla, orörda trähus.

Bevarand kakelugn och kilsågat innertak i ett av Oppgårdens rum.
På en av vindens väggar är årtalet 1812 skrivet. Vad årtalet står för är inte känt.


Uppe på vinden finns spår från de sekler som kommit och gått. Fragment av handmålade
tapeter och bårder dröjer sig kvar på de råkalla väggarna. På en av brädväggarna är årtalet
1812 skrivet flera gånger med svart färg.

-Spåren här uppe pekar på att vinden någon gång varit inredd, i alla fall med tapeter. Någon
tycks ha bott hör uppe, antagligen med skorstensstocken som den enda värmekällan. Vi lär
oss hela tiden något nytt om det här gamla huset, säger Nicklas Larsson.

Vi går ner för den oroväckande branta trappan och fortsätter ut genom en pardörr, som pryds av ålderdomliga, smidda gångjärn och munblåst fönsterglas. Vyn mot vänster från gårdsplanen domineras av Nordians hög. Den är cirka femtio meter i diameter, tio meter hög och är en av de största gravhögarna i Sverige.

På toppen är ett stort stenblock, som saknar ristningar, rest.

På toppen av Nordians hög är en stor sten rest. Stenen saknar ristningar.

Gravhögen är inte undersökt. Att det ligger en storman begravd där är det knappast ingen som
tvivlar på. Men att det skulle vara en kung är inte säkert. Kungshög är en arkeologisk
benämning för storleken på vissa gravhögar, som inte nödvändigtvis har med kungar att göra.

Runt Nordians hög finns ett ett naturreservat och ett stort fornlämningsområde med bland annat 150 kända gravar. Men antalet fornlämningar har varit större. När Norra stambanan byggdes i slutet av 1800-talet togs sand från fornlämningsområdet. Det finns även uppgifter om minst en runsten som kördes i stenkross.

Även vägbyggnationer under 1900-talet har skadat området. En av de märkligaste lämningarna som sedan länge är försvunnen, men som dokumenterades på 1600-talet, är ett stenblock med två 16-typiga runtecken i toppen.

Oppgården med några av de tillhörande ekonomibyggnaderna.

Där finns även ett forntida vägsystem med så kallade hålvägar, som ansluter till dagens stigar.
Fornlämningsområdet sträcker sig delvis in bland Oppgårdens byggnader.

Det var i juni 2021 som Niclas och Annika Larsson köpte Oppgården. Vad de då inte visste
var att de köpte en fastighet där vardagen är präglad av forntiden. Inte heller kände de till att
det finns ett 184 hektar stort naturreservat i området och att reservatsgränsen är dragen rakt
genom deras gårdsplan. Faktum är att reservatsgränsen går rakt igenom en av deras
stallbyggnader.

Gränsen för naturreservaten som skär tvärs igenom Oppgårdens stall och gårdsplan.

Det första man ser när man svänger av vägen och kör upp mellan husen är en blå metallskylt från länsstyrelsen som informerar om att gårdsplanen är ett naturreservat.

Men för Niclas och Annika är den märkliga gränsdragningen inte något problem.

-När Länsstyrelsen drog reservatsgränsen hade man uppenbarligen inte koll på var man drog
den. För oss spelar det inte så stor roll. Förutsatt att hästarna får fortsätta beta tycker vi det är
bra med naturreservatet. Det är en garanti på att det inte plötsligt ploppar upp en massa villor
runt omkring oss, säger han.

Får ni många besök?

-Ja, men vi tycker vi är trevligt. Varje helg är det alltid någon som är här och tittar på högen.
Det är både barn och vuxna som kommer hit. Om vårarna när backsipporna blommar på Nordians hög lär det komma turistbussar med besökare hit, säger Niclas Larsson.

Niclas Larsson vid hålvägarna, det forntida vägsystemet, strax söder om Oppgården. Hålvägarna påminner om diken.

Oppgården har på många sätt hamnat i skuggan av fornlämningarnas värden. Den lada som Nicklas nämner är ett talande exempel. Den säregna och ålderdomliga ladan, som består av tre sammanbyggda utrymmen, har stått där i alla år utan att någon har uppmärksammat den. Åren 2007 och 2008 inventerade Stockholms Läns Museum äldre timmerbyggnader i Uppland.

Utifrån en rad byggnadstekniska detaljer i ladan hamnade den på listan över Upplands äldsta timmerbyggnader. Någon exakt datering finns ännu inte.

Oppgårdens knuttimrade lada har många
ålderdomliga detaljer. Enligt Stockholms läns museum hör ladan till de äldst
timmerbyggnaderna i Uppland.
Delar av ladans interiör.

Men Oppgården är inget museum. Det är en modern gård. Nicklas berättar att verksamheten
på de 17 hektaren är uppdelad på två områden: fastighetsuthyrning och hästrelaterad
verksamhet.

-Det är en konstig variant av jordbruk där vi inte odlar något och allt gödsel körs bort med
lastbil. I och med att det här är ett vattenskyddsområde måste vi vara väldigt försiktiga med
gödseln. Vi får inte heller gräva och schakta som vi vill. Det går inte heller att bygga ett rosa
plasthus. Allt måste passa in i området. För att det ska bli någon ekonomi i det hela så jobbar
jag och Annika som ingenjörer, säger Niclas Larsson.

Vad fick er att köpa Oppgården?

-Vi sökte efter en gård med ridanläggning. Dessutom har Annika kusiner i området. Om
man inte är rädd för ljudstörningar så ligger Åshusby logistiskt väldigt bra till. Vi har nära
Arlanda, E4:an och pendeltåg. Samtidigt är det nära till djur och natur. Jag kommer från
Norrbotten och där är den gammal historia inte alltid närvarande. Men här har det bott folk i
tusentals år och det finns runstenar överallt, säger Niclas Larsson.

Nordians hög – en av landets största gravhögar.



Tillverkar klassiskt orange telefonkiosk

En filmsekvens gav Fredrik Trolin, delägare i Sättraby verkstads AB, en snilleblixt – att nytillverka 1970-talets klassiskt orange telefonkiosk. Det som började med en knasig idé utvecklades snabbt till allvar och en överfull orderbok.

Text och foto: Jens Flyckt

I Roslagens västra skogar, intill väg 280, har företaget Sättraby verkstads AB sina lokaler. Numera känns företaget lätt igen tack vare den telefonkiosk som står vid deras infart. En gång i tiden, innan mobiltelefonernas era, stod Televerkets telefonkiosker vid var och vart annan gathörn och intill landsvägarnas mest trafikerade vägskäl.

-Företaget startades av min pappas morbror på 1950-talar. Då hette det Björklunds bilprodukter. De tillverkade bland annat takräcken. Idag driver jag, min bror och vår personal verksamheten, säger Fredrik Trolin och kliver över en stor hund som ligger och sover i personalrummet.

Norrtäljeföretaget Sättrabys verkstads delägare Fredrik Trolin nytillverkar den klassiska telefonkiosken från1970-talet. Den marknadsförs bland annat som utedusch och växthus för tomater och gurkor.

När man kommer in i Sättrabys verkstads lokaler blir det tydligt att det råder en ovanlig företagskultur innanför väggarna. Mot en vägg står en bensinpump från 1950-talet och på motsatt vägg står profilen av den numera välkända telefonkiosken uppställd. Kikar man in bakom en dörr står där en köpmannadisk med gamla retroförpackningar.

-Visst är telefonkiosken häftig, säger en av de anställda som står på verkstadsgolvet och bearbetar små, fyrkantiga plåtbitar.

Fredrik Trolin berättar att företagets produktion främst består av legotillverkning av komponenter i tunnplåt till industrin. Det är allt från prototyper till serier på 10 000 tals exemplar.

-Vissa kunder kommer hit utan någon ritning. Då sätter vi oss tillsammans, skissar och diskuterar. Sedan förädlar vi skissen till en fysisk produkt. Det är intressant att höra kunden berätta om sina idéer och hur det kommit fram till dem. Ofta finns det en gemensam nämnare i våra arbetssätt. Vi är liksom nördiga i idéerna. Ofta känner vi ”det här måste vi göra” och tänker utanför ramarna. Man måste kunna svänga ut och göra något galet ibland. Där kommer telefonkiosken in. Det är min galna idé, säger han.

Fredrik Trolin

Fredrik betonar att telefonkiosken är ett fritidsprojekt som han har jobbat med på kvällar och annan ledig tid. ”En ren lekstuga”, som han beskriver det.

Hur fick du iden att nytillverka telefonkiosken, en av 1970-talets mest ikoniska symboler, som för länge sedan är borta?

-Jag kollade på en svensk film där det dök upp en telefonkiosk. Den gjorde ett sådant intryck på mig, även om jag egentligen är lite för ung för att ha en relation till den tid då telefonkiosker användes. Men jag kunde inte släppa den, så jag började rita på en telefonkiosk i datorn, säger han.

I original väger telefonkiosken 300 kilo. Sättrabys verkstads kopior är gjorda av aluminium och väger 50 kilo. Tanken är att kunderna ska kunna flytta telefonkioskerna för hand.

Det går dock inte att ringa från den nya telefonkiosken. Även vikten skiljer sig från originalet som väger 300 kilo. Fredriks telefonkiosk är tillverkad av aluminium och väger 50 kilo. Sättraby verkstads har flera modeller – bland annat som växthus för tomater. En annan modell har frostade glas, blandare och duschslang – en dusch för utomhusbruk.

-Många kunder, både privatpersoner och företag, använder den som dekoration på tomten. Ett musikband från Falkenberg köpte en telefonkiosk som rekvisita. Även filmbolag har hört av sig, säger han.

Men att hitta rätt mått på Televerkets telefonkiosk modell 61, som den heter, blev en svår utmaning. Den första prototypen var lite av en chansning.

-Vi skruvade ihop den och ställde den på verkstadsgolvet. Igenkänningsfaktorn var 100 procent, men någonting kändes konstigt med den. Då kom jag i kontakt med en kille som hade en originalkiosk som jag fick måtten på. Det visade sig att mina samtliga mått var en decimeter för stora. Då skalade jag om den och gjorde en ny prototyp och då blev allt rätt, säger han.

Redan på verkstadsgolvet väckte telefonkiosken uppmärksamhet bland utomstående. Reaktionen från en lastbilschaufför fick Fredrik att inse att hans fritidsprojekt kanske inte var så galet som han först hade trott.

-När han fick syn på kiosken skrek han: ’Vad fan, gör ni sådana där”. När jag såg hans reaktion insåg jag att vi var något på spåret. Så jag satte ut en annons på Blocket. Det bara välde in beställningar, säger Fredrik Trolin.

Han berättar att kundernas intresse för telefonkiosken var mycket större än vad de hade föreställt sig och att det blev problem med att hinna med produktionen.

-Vi fick respekt för det stora intresset. Läget blev svårhanterligt och därför har vi tillfälligt dragit tillbaka marknadsföring. Det är vår helt egna produkt och vi vill utveckla den till något bra och långsiktigt. Vi kommer marknadsföra den på ett bättre sätt. Första steget är en hemsida som brorsan tagit fram.Telefonkiosken.nu heter den. Men framför allt vill vi ha ett lager med telefonkiosker så kunderna slipper vänta på leverans, säger han.

Fredrik Trolin har fortfarande svårt att förstå det stora kundintresset för hans telefonkiosk.

Fredrik visar runt i ett av företagets lager. Där ligger nytillverkade aluminiumdelar till tio telefonkiosker, som redan är sålda, och väntar på montering.

Han har fortfarande svårt att förstå hur det som började som en rolig idé, kunde resultera i en så efterfrågad produkt.

-Jag plågar mig varje dag genom att fråga mig själv varför folk är så galna i telefonkiosker. På något sätt berör det folk djupt, i alla fall personer som är 40 år och äldre. Ungdomar som kommer hit har ingen aning om vad det är, säger Fredrik Trolin och tittar bort mot landsvägen där hans telefonkiosk strålar nostalgi i vårljuset.


Mer att läsa om Televerkets telefonkiosk m61:

http://www.stsf.org/Ph-arkiv/Phonetiken-2004-2.pdf

Skjutning på skoltid

Året är 1961 och på en skjutbana i trakterna runt Kopparberg är det mauserskytte på schemat för samrealelever. Skolfröken Kerstin Rickardsson antecknar noga elevernas resultat på skjutbanan.

Text och foto: Jens Flyckt
Historiska bilder: Anders Bogland/Örebro museum/Public Domain

I dag har ”skolskjutning” en betydligt mörkare innebörd än vad det hade under större delen av 1900-talet. Men så har det inte alltid varit. För inte allt för länge sedan var skytte och skola en naturlig kombination.

Det ser ut att vara höst. Vad som sker på bilden, tagen någonstans i Kopparberg år 1961, är oklart. Att döma av slutstyckenas (ett av gevären vitala delar) spända lägen är det antagligen en genomgång av hur gevär m/96 fungerar.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skyttet och den Frivilliga Skytterörelsen (FSR) som under 1900-talets mitt var en stor folkrörelse i Sverige. Den var även en av de största idrottsorganisationer – med årligt ekonomiskt och materiellt stöd (bland annat ammunition) från Försvarsmakten. FSR hade sina rötter i 1860-talets Skarpskytterörelse. Det finns även en förbindelse med Svenska Jägareförbundets tillkomst på 1830-talet.

Mer om skjutbanan vid Karolinska sjukhuset här.

Som Sverigereportage tidigare har berättat om fanns det i mitten av 1900-talet skjutbanor i var och varannan by. Mer om detta här.

Många skolor, särskilt högre läroverk och även institutioner, hade egna gevär och annan utrustning som hör skyttesporten till. I vissa fall hade institutioner egna skjutbanor.

Att eleverna fick ägna sig åt skytte var därför inte konstigt. Troligen hade många av eleverna, särskilt från landsbygden, sedan tidigare vapenerfarenhet från jakt och skytte hemifrån.

På denna bild pågår skyttet under ledning av ett piprökande befäl. Skolfröken Kerstin Rickardsson (i bildens bakgrund) noterar elevernas resultat – som meddelas av personal i målområdet. Notera tomhylsorna på marken.

På bilderna från Kopparberg är 1950-talets mode fortfarande närvarande i elevernas frisyrer och kläder. Vilken skjutbana som bilderna är tagna på är okänt. På skjutvallen har det lagts upp filtar som skjutstöd och liggunderlag.

Det är så kallat mauserskytte, som är Sveriges äldsta skyttegren i drift, som eleverna skjuter. Det är banskytte som sker på 300 meter. För skyttar upp till 17 år är det 200 meter som gäller. Så säger i alla fall dagens regelverk.

Det är en skolverksamhet, men den militära närvaron kan man inte ta miste på. Minst en person i militär uniform är närvarande och leder skjutningen, att döma av bilderna. Den militära närvaron i det civila skyttet vittnar om att det inte enbart handlar om föreningsliv och folksport. Värnplikten blir tidsmässigt och ekonomiskt mycket mer effektiv om rekryterna redan kan skjuta och hantera skjutvapen när de rycker in.

Det är inte luftgevär som eleverna skjuter med. Det är det militära geväret modell 96, efter året 1896 då det antogs av den svenska krigsmakten. En variant (karbin) av m/96 används än idag som ceremonivapen inom Försvarsmakten.

Gevär m/96 med diopter och där under tre laddramar med tre generationers kulor genom 120 år. Till vänster trubbkulor från år 1900, i mitten spetskulor från 1940-talet och till höger moderna (civila) kular från 2020-talet. Laddram är ett metallclips för fem patroner som möjliggör snabbladdning.


M/96 är baserat på bröderna Mausers legendariska cylindermekanik från 1893, som efter svenska direktiv vidareutvecklades till ett av vapenhistorians mest välkända repetergevär – The Swedish mauser, som vapnet kallas i övriga delar av västvärlden.

Geväret väger fyra kilo och laddas med fem patroner i det inbyggda magasinet. Graderingen på gevärens öppna riktmedel avslöjar att det designades för att bekämpa fiender på upp till 2 000 meters avstånd. Vissa exemplar är konverterade med en annan typ av riktmedel – så kallad diopter.

Kalibern är den numera klassiska 6,5×55, som Norge och Sverige gemensamt tog fram i slutet av 1800-talet. Än idag räknas kalibern som en av de mest högpresterande och flankskutande kalibern i sin klass.

Gevär m/96 har i över hundra år haft en framträdande roll i svenskt skytte. Än idag är dessa gevär relativt vanliga på svenska skjutbanor. Men de flesta skyttar, särskilt på elitnivå, har sedan länge gått över till mer moderna vapen.

Koncentrerade skyttar. Så här såg det ofta ut på landets många skjutbanor i mitten av 1900-talet – en tid då ingen tänkte på att skydda hörseln från gevärsskottens höga knallar.

Att ungdomar så tidigt kom i kontakt med skytte resulterade i att Sverige tidigt blev en framstående skyttenation – och det är vi än idag.

När bilderna togs existerade inte tankar som att använda hörselskydd, skyddsglasögon och annan skyddsutrustning vid skytte, vilket idag är en självklarhet. Det resulterade i att generationer med skyttar ådrog sig svåra hörselskador redan i tidig ålder. Mauserskyttar som var med på Frivilliga Skytterörelsens glansdagar under 1900-talet och som idag är pensionärer, kännetecknas ofta av att de är mer eller mindre döva.

Andors fagra runor

Han levde i slutet på 1100-talet och var en av stenhuggarna som byggde Vallentuna kyrka i Uppland. I kyrktornets hörnstenar har han lämnat ett meddelande – hugget i medeltida runor.

Text och foto: Jens Flyckt
Porträttbild: privat.

I Vallentuna kyrkas torn finns en för Uppland mycket ovanlig runristning (U 219) – från medeltiden. Ristningen är lodrät och sträcker sig över tre hörnstenar, så kallade kvaderstenar, av sandsten. Det är en oansenlig ristning som smälter in i väggen – trots att den är i marknivå..

Ristningen berättar att:

Andor täljde denna fagra sten host

I marknivå i Vallentuna kyrkas torn finns en medeltida runristning från slutet av 1100-talet. Den berättar om stenmästaren Andor och de stenblock han högg vid bygget av Vallentuna kyrka.

Vid Vallentuna kyrka finns ytterligare en medeltida ristning (U 220) i sandsten. Den berättar att David täljde.

Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, berättar att formuleringen ”tälja” inte syftar på ristningen av runorna, utan på stenarbetet i kyrkas torn – de så kallade kvaderstenarna.

Magnus Källström.


-Andor var alltså en stenmästare, men mer än så vet vi inte, säger Magnus Källström.

Mycket är skrivet om Vallentuna kyrka och dess runstenar. Mest känd runsten är sannolikt U 212 från 1000-talet. På den berättar den kände Jarlabanke, han som ska ha ägt hela Täby, om sina bedrifter. Stenen är ristad på bägge sidor.

En av stormannen Jarlabankes runstenar från 1000-talet står vid Vallentuna kyrka.


En annan runsten (U 214) är från början av 1100-talet. Den står inne i kyrkan och berättar på vers om ett vikingatida handelsskepp, en knarr, som förliste på havet:

…och Ingeberg efter sin make. Han drunknade på Holms hav. Hans knarr gick i kvav; endast tre kommo av.

Den märkliga inledningen beror på att texten börjar på en annan runsten (U 215) som förvaras vid Statens historiska museer i Stockholm.

Runstenen U 214 av sandsten och ristad i början av 1100-talet. Den berättar om ett vikingatida skeppsbrott med en knarr.


När runstenarna ristades och restes i landskapet runt Vallentuna fanns inte den nuvarande kyrkan. Det skulle dröja 100 till 200 år, ungefär fyra generationer, innan Andor lät rista sina runor i det då nybyggda tornet.

Runristningen om stenmästaren Andor är inte lika uppmärksammad som kyrkans övriga runristningar, trots att den representerar en mycket sällsynt kategori runristningar i Uppland.

När Andors runor ristades, sannolikt när kyrkan var nybyggd i slutet av 1190-talet, var den vikingatida seden att resa runstenar i landskapen över. Men inom kyrkan levde runristandet vidare in på medeltiden. Det är särskilt tydligt i Gotlands medeltida kyrkor där runor och runklotter finns på allt från väggar, dopfuntar till smidesdetaljer.

Sverigereportage skrev nyligen om Bara ödekyrka. I behandlingen av bilderna till reportaget upptäcktes runtecken i kalkputsen inne i långhuset. Fyndet är ännu inte bekräftat av expertis.

I Uppland fick inte det medeltida runristandet inom kyrkan inte samma genomslag som på Gotland.

-Medeltida runristningar i Uppland är mycket sällsynta. Det finns ett tiotal gravhällar, de två ristningarna i kvaderstenar i Vallentuna, ett Ave Maria i runor på en korstol i Gamla Uppsala, men det är i stort sett allt. På Gotland kan däremot de medeltida runristningarna i kyrkorna räknas i flera hundratal, säger Magnus Källström.

Andors ristning i marknivå i marknivå i Vallentuna kyrkas torn.


Andors runristning avslutas med en märklig formulering som tidigare har tolkats som ”host”. Men vad det betyder är oklart.

-Den tredje rundan ska egentligen återges med z eller c eftersom den har en annan form än s-runan. I så fall står det hozt eller hoct, men det blir man inte så mycket klokare av, säger Magnus Källström.


De uråldriga ekornas strand

Det började för tusentals år sedan. En ekstam urholkades med stenyxa och glöd – till en stockbåt. Några tusen år senare kom någon på idén att bygga båt med klinkteknik – bordläggningsplankor som läggs omlott och bildar ett skrov.
Ekorna på stranden är från 1900-talet, men utgör samtidigt en länk till forntidens klinkbyggda båtfarkoster – som den vikingatida Viksbåten och hundratals ekor, som sedan år 2021 är en del av Unescos immateriella kulturarv.

Text och foto: Jens Flyckt

Längs var och varannan strand ligger det ekor, vissa som guldskimrade vrak på bottnen nedanför sommartorpens badbryggor. Andra ekor förpassades för länge sedan till land, nära men ändå oåtkomligt långt bort från ytblänket och det kluckande ljud som endast uppstår när stilla sommarvågor slår mot en tjärad eka. Länge har det varit så. Och det är sagt att barn som växer upp med detta ljud, förstärkt av båthusens inre ekon, bör det med sig genom livet.

De har legat där så länge att de snart är ett med naturen. Dessa ekor kommer aldrig mer möta fjärdarnas vågor. Till vänster ligger den flatbottnade ekan med låga bord. Båten med kölen är sannolikt en storöka, en klinkbyggd båt för segel och rodd till havs.

Så här ser det ut på åtskilliga strandnära platser i Stockholms skärgård. Det är lätt att betrakta dessa bortglömda träbåtar som värdelöst bråte. De har legat där så länge att ingen längre minns vem som ägde dem.

Det här reportaget handlar om en sådan strand, vid en vik någonstans i Roslagen. Jag har gått förbi där oräkneliga gånger, i vintermörkret när isarna sjunger, mörka höstkvällar och under magiska sommarnätter. Nog har jag noterat att där ligger ett antal gamla träbåtar på marken bland löv och grenar.

Lav och svamp bryter sakta ner ekorna.

Men det var nyligen jag stannade till och reflekterade över vad som faktiskt finns där. Så sent som för ett år sedan var ekorna fortfarande hela. Nu gapar flera mörka hål där det mörkna träet har gett vika.

Det är fem ekor som ligger där, likt strandade valar med akterspeglarna ännu vilande i det frusna strandskvalpet. Sommartid är de försvunna i det täta buskarset.

När dessa ekor drogs upp på land, en höst för länge sedan, skedde det för sista gången. De blev liggandes där. Bockarna som båtarna lades upp och ner på har mer eller mindre multnat bort. Relingarna ligger numera direkt mot den nakna, fuktiga jorden.

Att ekorna faktiskt finns kvar efter årtionden på land och utan tillsyn eller skydd, tyder på att de en gång i tiden var välskötta och vältjärade

Båthistoria i nerbrytning. I viken där utanför hittades en stockbåt på 1800-talet. Lite längre bort fiskade två drängar upp ett vikingatida svärd, som numera förvaras i Historiska museet.

Den mest i ögonfallande båten är klinkbyggd och nästan 7 meter lång. Den har en 40 centimeter hög köl. Lägger man sig ner bland fjolårslöven och försöker titta in i mörkret under båten, anar man årtullar och en mastfot. I virket lyser ärgade kopparspikar, som borden är fästa med. Sannolikt är detta en storöka, som denna båttyp heter och som en gång i tiden var vanliga på östkusten.

Om den verkligen kan kallas eka får vara osagt. Vissa experter menar att en klinkbyggd eka ska vara flat- eller rundbottnad utan köl och endast vara avsedda för rodd. Andra anser att ekor visst kan ha mast.

Strax intill ligger en flatbottnad eka – som tidigare var vanliga inomskärs, i kanaler och grunda vikar. Det är en klassisk allmogebåt med en form som vittnar om en mycket gamla anor och som går tillbaka till stockbåtarnas dunkla tidsålder.

Skandinaviens äldsta daterade stockbåt är från Danmark. Den har daterats till stenåldern. I Sverige ligger i regel dateringen på de äldre stockbåtarna mellan järnålder och medeltid. En av de äldsta daterade stockbåtarna är frånTappnäs i Södermanland – som daterats till bronsålder. Ett annat exempel är Björkebåten från äldre järnålder.

Dessa stockbåtar dyker upp lite varstans i handlingar och berättelser. I folkliga berättelser tycks de leva sina egna liv.

På museer runt om i landet finns stockbåtar som påträffades i samband med dikesföretag och sjösänkningar under 1800/1900-talet. Och just i denna vik, där ekorna fått sin sista vila, påträffades en stockbåt på 1800-talet, enligt uppgift. Lite längre bort i viken fiskade två drängar upp ett vikingatida svärd, som förvaras på Historiska museet.

Den flatbottnade ekan är en båttyp som byggs och används ännu på 2000-talet – men som i sin konstruktion har anor tillbaka till stenåldern. Eka betyder urholkad trädstam.

Stockbåten var ursprungligen en ekstam, som urholkats med stenredskap och glöd/eld. Med tiden ersattes stenyxorna med bronsyxor och slutligen järnyxor.

Genom att sammanfoga två stockbåtar till ett skrov, en så kallad stockeka, blev stockbåten flatbottnad och betydligt mer stabil i vattnet. Stockekan är en båttyp som har använts ända in på 1900-talet. Det är från denna konstruktion som dagens ekor härstammar.

Eka betyder urholkad trädstam.

En av Erikskulle museum och hembygdsgårds stockbåtar. Detta exemplar är en sammanfogad stockbåt – en stockeka. Den sammanfogade stockbåten anses vara länken mellan stockbåten och den flatbottnade, klinkbyggda ekan.
En annan stockeka, hittad i en annan tid någonstans i Sverige.

För cirka 2 000 år sedan kom klinktekniken, som innebär att skrovet byggs upp av av bord som överlappar varandra. Det var med denna teknik de vikingatida skeppen byggdes. Så byggdes ekorna på stranden och så bygger man ekor än idag.

Så här förklarar Institutet för språk och folkminnen klinktekniken:

”Med konstruktion i klink menas att borden i skrovet överlappar varandra och att de fogats samman längs den överlappande kanten (lanningen). Båtens bas utgörs av kölen eller bottenstocken samt för- respektive akterstäv i vilken borden sedan fästs (naglas) samman. Spanten anpassas efter båtens form och sätts samman med borden antingen med träpluggar (dymlingar) eller med spik av järn (senare även koppar). För att motverka läckage tätas båten med lingarn och tjära (tidigare främst med växtfibrer, mossa och även djurhår som blandats med tjära)

Erikskulle museum och hembygdsgård i Söderby-Karl, som ligger ett par mil norr om Norrtälje stad, har flera stockbåtar i sina samlingar. Museet har även en välbevarad vikingatida båt – den unika Viksbåten.

Den välbevarade Viksbåten från 1000-talet. Mittskepps syns det hål i den klinklagda bordläggningen som uppstod då diket grävdes igenom båten i början av 1800-talet.

Den klinkbyggda Viksbåten är avsedd för tre par roddare och segel. Den påträffades i samband med dikningsarbeten på 1820-talet. Arbetskarlarna som grävde förstod inte vad de hade hittat utan grävde på – rakt igenom båten. Därför fattas en halv meter av bordläggningen i mittskeppet.

Fyndet gjordes vid Vik i närheten av Söderby-Karl. Fyndplatsen var på vikingatiden en segelled, enligt uppgift. Den cirka 9,6 meter långa och 2,2 meter meter breda Viksbåten är av samma typ som arkeologerna hittat fragmentariska spår av i de rika båtgravarna vid Valsgärde (500/800-talet) norr om Uppsala. Viksbåten är byggd av radialspräckt ek och var så välbevarad att den har rekonstruerats och kopierats.

Med Tälja, kopia av Viksbåten, på vikingatida farvatten för några år sedan.

Innan man förstod att det rörde sig om en vikingatida båt, hade Viksbåtens 80-tal delar förvarats i olika uthus vid Erikskulle genom åren. År 1985 återupptäckte och uppmärksammade marinarkeologen Gunilla Larsson båtdelarna. En analys visade senare att båten var från 1000-talet, den senare delen av vikingatiden.

Tälja.

Viksbåten är numera utställd på Erikskulle museum och hembygdsgård

Året 1994 bildades Föreningen Viksbåten. Via ett samarbete med bland annat Sjöhistoriska museet i Stockholm, Norrtälje kommun och båtbyggare kunde en kopia, som döptes till Tälja, byggas. Tälja sjösattes 1998. Hon seglas och förvaltas av föreningen.

Slyskogen har letat sig ända fram till den rundbottnade ekan. Snart ska den omgärdas av en himmel av gröna löv.

Ekorna på stranden är sannolikt byggda under 1900-talets första hälft. Men de kan även vara äldre och yngre. Tekniskt sett skulle de lika gärna kunna vara byggda på vikingatiden.

En märklig detalj är att nästan samtliga ekor på stranden är cirka 6,4 meter långa. Kanske är de byggda av samma båtbyggare. En rundbottnad eka som ligger lite i skymundan är något mindre än övriga båtar.
Där finns även en större eka som sticker ut med sina lagningar. Längs med borden har rödmålade plåtremsor spikats fast.

Rödmålade plåtremsor som spikats över bordens sprickor. För en eka i dåligt skick men som endast användes för att vittja näten, var en plåtlagad eka bättre än ingen eka alls.

Även om plåt inte hör ekor till, så vittnar denna gamla lagning om allmogens uppfinningsrikedom och hushållning med små och begränsade resurser. Båten tycks ha använts efter lagningarna – som är minst 50 år gamla.

Även om just dessa ekor är så dåliga att de sannolikt inte går att rädda, så är den närmare 2 000 år gamla traditionen att bygga ekor och andra klinkbyggda träbåtar högsta grad levande – inte minst på Åland och i Stockholms skärgård.

Sedan år 2021 ingår tekniken som ekorna vid stranden, Viksbåten, det vikingatida Gokstadsskeppet i Norge och en rad andra klinkbyggda båttyper runt om i Norden, i Unescos lista över immateriella kulturarv.

I närmare 2 000 år har nordbor byggt träbåtar i klinkteknik. Som sina föregångare är denna uttjänta eka, vid en strand någonstans i Roslagen, på väg att bryts ner. Det människan en gång tog i form av virke, tar nu naturen sakta men säkert tillbaka. Allt som slutligen återstår kommer vara en handfull järndetaljer, som spikar. Men även dessa kommer brytas ner och försvinna och ingen kommer minnas ekorna som låg där.

Så här skrev Unesco om klinktekniken, som numera är en del av det immateriella kulturarvet, i ett pressmeddelande från år 2021:

”Båtbyggnadstekniken där bordläggningsplankorna i skrovet överlappar varandra har funnits i de nordiska länderna i nästan 2 000 år. Tekniken är densamma i såväl vikingatida farkoster, som Nydamskeppet, som i skärgårdböndernas ekor och i en folkbåt från 1960-talet”

M/S Kurt från Ingarö

Vid Gustavsbergs strand ligger M/S Kurt som byggdes år 1908. Det cirka 31 meter långa och 6 meter stora skrovet är av stål. Hon är registrerad som arbetsmotorredskap, enligt fartygsregistret.

Text och foto: Jens Flyckt

Hon ägs av handelsbolaget Muddy Water, vars verksamhet bland annat består av sjötransporter, saneringsarbetet och fartygsunderhåll.

Kurt vid Gustavsbergs strand hösten 2021.

Sporre med utmanande smide från 1600-talet

Sporren har obegripligt små detaljer som en smed formade i det glödande järnet för 400 år sedan. Den är med sina kvinnofigurer knappast lik någon annan sporre från 1600-talet. Den berättar även om tidig arkeologisk forskning och om en familjefader som försvann i kriget.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är en minst sagt märklig bildvärld som avslöjas om man tittar närmare på den smidda sporren, som förvaras i Sigtuna Museum And Arts magasin. Trots att sporren legat i jorden under lång tid så är många detaljer välbevarade.

Smidd sporre från 1600-talet med barbröstade kvinnofigurer ur. Var den är tillverkad är högst oklart. Det mesta med denna sporre är ovanligt och avvikande.

Sporre är ett ridverktyg som fästes med remmar kring hälarna på ryttarens stövlar. Sporrar används än idag för att skänkla under ritt, men är numera betydligt mer djurvänliga. På medeltiden bestod sporren av en spetsig pik. Under 1500-talet förlängdes piken med flerstjärnig trissa för ökad kontroll över hästen. Det skedde samtidigt som det bepansrade kavalleriet (rustningar) växte fram.

Denna sporre är daterad till 1600-talet. Den är ett arkeologiskt fynd från Olof Palmes den äldres samlingar.

Olof Palme, som var farbror med stadsministern med samma namn, grundade i början av 1900-talet Fornhemmet i Sigtuna stad. Det blev med tiden Sigtuna Museum And Art. Han var en föregångsperson inom den tidiga Sigtunaforskningen. Hans arkeologiska gärningar tog dock abrupt slut. Trots avsaknad av militär erfarenhet anmälde Palme sig som frivillig till finska inbördeskriget. Han stupade år 1918 i slaget vid Tammerfors.

Hemma i Sigtuna efterlämnade han hustru, fem barn en stor mängd arkeologiska föremål utan dokumentation. Sporren är en av dessa föremål.

En barbröstad och entandad kvinnofigur i smidet. Notera hur hon skyler sin kropp sig med armarna.

Sporrens två kvinnofigurerna är mycket märkliga. Bägge är gjorda i samma pose, med blottade bröst, tydligt markerade bröstvårtor och armar som ska dölja den nakna kroppen. Huvudet är pumpaformat, med kraftiga ögonbryn och i den öppna munnen syns en enda tand.

Den andra kvinnofiguren har samma nakna pose, men påminner mer om ett skrattande troll med stor näsa, stort leende och med tydliga bröst.

Sannolikt förvärras ansiktsuttrycken av rostskador.

Ytterligare en figur som antagligen är tänkt att likna en kvinna, men snarare liknar ett troll.


Sverigereportage har sökt i svenska och europeiska museers databaser där en stor mängd sporrar, från medeltid till nutid, är dokumenterade. Hitintills har inget som liknar sporren från Sigtuna påträffats.

Sporren, som är en hjulsporre med femuddigt stjärntrissa, har svängda och avsmalnande bygelarmar. Längst ut på bygelarmarna ska det finnas två hål, för fäste i ryttarens stövel. Det är i alla fall så som sporrarna vanligtvis är konstruerade.

På den högra bygelarmen finns två hål som är avsedda för ett snabbfäste på stöveln. På den vänstra armen saknas motsvarande hål, för fäste av en mindre hake.

Den andra bygelarmens ända. På grund av dåligt val av bländare är skärpdjupet dåligt. Det är ändå tydligt att ändan inte har en brottyta, utan är rundad.

Vad som hänt med sporrens ena bygelarm är oklart. Att det skulle vara fråga om en okänd fästanordning är knappast sannolikt. Kanske gick sporren sönder under ritt, föll till marken och gömdes i jorden. Dock talar frånvaron av brottyta mot skadeteorin.

Vem smeden som smidde sporren var lär vi aldrig få veta. Men hans skicklighet går inte ta miste på. Tack vare en rad historiska tillfälligheter har sporre har bevarats till eftervärlden.