…vid en sjö någonstans i Sverige.
Brytningstid…
1
Månadsarkiv: mars 2022
Härkeberga – ett medeltida mästerverk
Härkeberga kyrka i Uppland är en tidsmaskin. Genom den järnbeslagna trädörren från 1300-talet förs besökaren bokstavligen tillbaka till medeltiden och mästaren Albertus Pictors färgsprakande kalkmålningar, som i 500 år har trollbundit besökare.
Text och foto: Jens Flyckt
Härkeberga kyrka räknas som en av Upplands största sevärdheter, tack vare sina välbevarade kalkmålningar från 1400-talet. Kyrkan ligger på en liten höjd, delvis omgiven av en ålderdomlig by. Strax väster om kyrkan finns åkermark där den förhistoriska byn Gymninge, som arkeologerna tror var föregångaren till Härkeberga, en gång låg. Gymninge försvann innan år 1706 och är idag helt borta ovan jord.
Kyrkan äldsta delar stod klar i början av 1300-talet. Drygt hundra år senare slogs valven och samtidigt byggdes vapenhuset. Det finns inget som tyder på att det funnits en ännu äldre träkyrka på platsen.
Kyrkogården anses ha samma utsträckning idag som när den anlades på 1300-talet. Bogårdsmuren hade ursprungligen en överbyggnad av trä och även den medeltida stigluckan, kyrkogården entré, byggdes om på 1700-talet.
En rest från den ursprungliga 1300-talskyrkan är västgavelns snidade vindskivor. Originalskivorna fanns kvar på kyrkan fram till 1935. Då hade närmare 700 år med väder och vind gjort dem dåliga och de ersattes med kopior. Originalen förvaras på Historiska museet i Stockholm.
Härkeberga kyrkas storhet blir tydlig så fort man klivit in i vapenhuset. Där inne finns en av den Nordeuropeiska senmedeltidens mest kända väggmålningar – livshjulet. Det är ett ikoniskt verk av kyrkomålaren Albertus Pictor – en av medeltidens stora konstnärer, som på 1480-talet målade Härkeberga kyrkas valv och väggar
Lyckohjulet är en medeltida sinnebild som ska påminna om livets förgänglighet och om hur snabbt ungdom, mandom och ålderdom avlöser varandra. Hjulet snurrar hela tiden och slutligen väntar döden med sin spade. Livshjulet i Härkeberga kyrka räknas till en av Albertus Pictors främsta verk.
Målningarna i vapenhuset är bara en föraning om vad som komma skall inne i långhuset.
Besökare som kommer in i vapenhusets brukar ha bråttom in i långhuset för att se valv- och väggmålningarna. En titt i gästboken i vapenhuset vittnar om att besökarna kommer långväga ifrån.
Hastigt öppnar de den stora trädörren, som hålls samman med järnband, ringhandtag och beslag som smiddes någon gång i början av 1300-talet. Denna dörr är alltså samtida med Härkeberga kyrkas äldsta delar. Men få besökare har en aning om att de bokstavligen öppnar en dörr till medeltiden.
Dörrsmidets formspråk följer en tradition som representerat i kyrkor i östra Uppland under 1300-talet. En av flera detaljer som gör denna dörr unik är de fragmentariska färgspår som skymtar i mellanrummen där träet är synligt genom smidet. I dag är dörren trären. Men spåren av färg vittnar om att porten ursprungligen var rödmålad.
Härkeberga har ytterligare två dörrar med medeltida ursprung.
Vapenhusets ytterdörr är av tjärat trä. Den har enstaka järnbeslag och en enkel dörring. Järnbeslagen är betydligt enklare än dem på vapenhusets innerdörr. Kanske har man bytt ut dörren och då återanvänt järnbeslagen från den medeltida ytterdörren.
Även i Sakristian finns en medeltida dörr med smidda beslag, som är identiska med beslagen på vapenhusets ytterdörr. Sannolikt är det samma smed som gjort dörrarna. Sakristians dörr har förstärkts och byggts om genom århundradena.
Inne i långhuset öppnar sig ett universum av intensiva och välbevarade målningar i valv och på väggar. I taket hänger ett triumfkrucifix från mitten av 1300-talet, som är kyrkans enda bevarade medeltida inventarie.
Tack vare att Härkeberga kyrkas valv aldrig kalkades över på 1700-talet, vilket skedde i många andra kyrkor, har målningarna fortfarande en häpnadsväckande lyster och skärpa. Väggarna har dock varit överkalkade och där är många målningarna oskarpa och matta efter restaurering.
Det finns spår av enklare målningar från 1300-talet. Men de storslagna målningar som fullständigt dominerar kyrkorummet och som kyrkan är känd för, tillkom på 1480-talet. Målningarna tros ha gjorts strax efter att valven slagits.
Som besökare är det svårt att få en översikt över denna ofantliga bildskatt. Man börjar med att svepa blicken, men blir direkt fast i någon av alla dessa säregna, nyansrika scenerna från nya och gamla testamentet. Man fastnar i den ena fantasifulla, roliga och hemska detaljen efter den andra. Ganska snabbt är man vilse.
Relativt lite är känt om Albertus Pictors som person, men forskarna har ändå lyckats ge en bild av honom och hans verk. Han föddes troligen i Tyskland vid tiden runt 1445. Han kallas även för Albert målare och Albert pärlstickare och blev en del av staden Arbogas borgerskap vid 1465. Tolv år senare övertog han en kyrkomålares verkstad och dennes änka, som hette Anna, i Stockholm.
Albertus Pictor och hans verkstad var verksam i Uppland, Södermanland, Västmanland och Norrbotten. Idag finns ett 30-tal kyrkor med målningar som tillskrivs honom och hans verkstad. Härkeberga kyrkas målningar är en av de bäst bevarade.
Albertus Pictor dog sannolikt i Stockholm år 1509. Efter det året försvann han i alla fall ur de historiska handlingarna. Forskarna är överens om att Albertus Pictor var en mångsidig man med många begåvningar. Bland annat var han organist. De historiska källorna nämner i alla fall vid ett tillfälle att han spelade orgel.
Han hämtade sina motivval ur Biblia Pauperum, även kallad De fattiges bibel, som är en förenklad och kortfattad bibel som skrevs av en munk på 1200-talet. Verket fick en stor betydelse och spridning i Nordeuropa under senmedeltiden.
Albertus Pictors genomtänkta bildvärld handlar om den urgamla kampen mellan ont och gott. Kyrkomålare har det funnits både innan och efter Pictor. Men när han inledde sin mycket framgångsrika karriär som kyrkomålare i mitten av 1400-talet, så gjorde han det med ett helt nytt bildspråk.
Konstexperter brukar säga att tidigare kyrkomålares motiv var platta, men att Albertus Pictors motiv är levande. Detta i kombination med ofta makabra motiv göra att helgon, jävlar och andra bibliska motiv växer fram ur målningarna.
I Albertus Pictors värld finns ofta fantasifulla varelser som inte har med bibeln att göra, utan snarare vittnar om medeltidens föreställningsvärld. Härkeberga är inget undantag. I valv, på pelare och på väggar gömmer sig figurer som än idag får betraktare att häpna.
I vapenhuset finns ett exempel. Det är en tvåbent figur med sur min och som påminner om en blandning mellan vildsvin och igelkott.
En annan figur föreställer sannolikt en kamel.
Intill orgelläktaren finns en figur som kanske ska föreställa en elefant – med snabel, stora öron och två pucklar på ryggen.
Men allt av historiskt värde i Härkeberga kyrka är inte från medeltiden. Bänkinredningen är från år 1755, men snickaren återanvände då delar av kyrkans gamla bänkar från 1600-talet. Det inskurna årtalet 1629 vittnar om när den tidigare bänkinredningen stod klar.
Bänkinredningen kanske inte är en unik konstskatt. Men den är ett exempel på det vanliga folkets ofta anonyma historia, som allt för ofta glöms bort.
Likt slitna golvbrädor i ett gammalt torp har bänkarnas sittbrädor fått en glatt yta med utstickande årsringar. Generationer församlingsbor har suttit där genom århundradena, vid lysningar, bröllop, dop, konfirmationer och begravningar.
Där har de suttit på de hårda bänkarna, försökt sträcka på benen, gäspat och hoppats på att prästen ska sluta predika. Nu som då har de med skräckblandad förtjusning tittat uppåt och förlorat sig i tid och rum i Albertus Pictors fantastiska bildvärld.
Mer att läsa om Albertus Pictor:
https://stockholmslansmuseum.se/utstallningar/medeltida-kyrkor/albertus-pictor-och-bildernas-betydelse/
Örebro stads bödelsyxa
Sista avrättningen i Örebro stad genomfördes för 164 år sedan. Den skedde genom halshuggning med en yxa/bila som finns bevarad.
Text: Jens Flyckt
Foto: Örebro – Kuriren/ Public Domain.
Bilden är tagen den 7 augusti år 1965 inför ett reportage och visar hur tidigare landsantikvarien och museichefen Gunnel Sylvan Larsson (1920-1984), håller i bödelsyxan – eller skarprättarbila som det även heter.
Sista gången yxan/bilan användes var i samband med avrättningen av arbetskarlen Gustaf Gustafsson Gadd, som hade dömts till döden för knivmord på Carolina Rundelius. Offret och gärningsmannen kände varandra. Enligt uppgift hade de båda supit under natten och dragit omkring mellan Örebros olika krogar. På morgonen knivhögg han henne till döds, i tron att hon hade stulit pengar av honom.
Gustaf Gustafsson Gadd erkände och dömdes till halshuggning. Han ska tydligen inte begärt nåd hos kungen, vilket han hade möjligt att göra.
Den 25 oktober år 1858 fördes Gustaf Gustafson Gadd på en kärra till Örebros stads avrättningsplats, där djurkyrkogården idag ligger. Inför ett stort folkuppdåd lades han med huvudet på stupstocken.
Med ett hugg skilje sedan bödeln, Magnus Ferm från Göteborg, huvudet från kroppen. Enligt domen begravdes Gustaf Gustafsson Gadds kvarlevor på avrättningsplatsen.
Leksaker från vikingatiden
Barns leksaker är sällsynta fynd vid arkeologiska undersökningar. Från Mellansverige är en handfull leksaker från vikingatid och tidig medeltid kända. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en täljd liten träbåt från vikingatidens Sigtuna stad.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Övriga bilder/foto: Sigtuna Museum And Art
Barn har alltid lekt och det gjorde de även på vikingatiden. Nu som då lekte de säkert med naturföremål, som pinnar och stenar. Men det fanns även även leksaker som var tillverkade för lek. Från Sigtuna stad som (anlades i slutet av 900-talet) i Uppland finns det flera vikingatida föremål som är intressanta – särskilt den täljda träbåten.
-Vi har dåligt med arkeologiska leksaker i Sigtuna. Båten är den enda otvetydiga leksaken bland fynden, säger arkeologen Anders Söderberg från Sigtuna Museum And Art.
Ett av Sveriges kanske mest kända vikingatida leksak är en liten anka av horn som påträffades på Birka. Från det medeltida Stockholm finns ett par dockliknande pinnar med tunna grenar som armar. Pinnarna har försetts med två urgröpningar som ögon.
Från Sigtuna stad kommer även en märklig liten yxa av horn. Yxan har ingen praktisk användning. Den kan ha tillverkats till ett barn.
-Den ”yxan” kan vara en leksak. Den är mindre än en riktig yxa och har en helt platt egg, så man kan inte göra illa någon med den. Dessutom har den lite barnsligt klotter/ristningar på sig. Uttrycket hos den påminner lite om leksaksankan från Birka, säger Anders Söderberg.
Ett betydligt vanligare fynd är så kallade snurrben. Det är djurben med borrade hål, som snören trätts igenom. När benet snurras, genom att dra i det tvinade snöret, uppstår ett märkligt ljud. Tekniken har använts ända in i våra dagar.
-Snurrbenen kan också vara leksaker, men skulle också kunnat ha använts som instrument eller rent av i magi, säger han.
Andra fynd som kan ge en inblick i hur barn lekte på vikingatiden är dåtida skridskor, så kallade isläggar. Det är kluvna mellanfotsben från häst och ko och som spändes under skorna för färd på isar. Anders Söderberg berättar att arkeologen Rune Edberg primärt har slagit fast att isläggarna nödvändigtvis inte enbart var nyttoredskap.
-Från Sigtuna har vi flera hundra isläggar. Där finns både stora och små isläggar. De små är gjorda av motsvarande ben från får och är uppenbart gjorda för att barn ska kunna åka på isen, säger Anders Söderberg.
Mer om hur det var att vara barn på vikingatiden:
https://historiska.se/upptack-histo
Bogserbåt i anrika kölvatten
Utvalt
Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.
Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil
Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.
År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.
På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:
”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”
Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.
Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.
Källor: https://svitzer.com
http://www.tugboatlars.se/Svitzer.htm
Gråbrödernas ruin på Vätö
Under medeltiden anlade franciskanermunkarna i Stockholm ett terminarhus på Vätö i Roslagen – inte långt från Norrtälje stad. Det var ett ordenshus som användes vid brödernas årliga prediko- och tiggarvandringar. Ruinen ligger numera undanskymd i en lövskogsdunge ett par hundra meter söder om Vätö kyrka.
Text och nutidsfoto: foto: Jens Flyckt
Övriga bilder: https://digitaltmuseum.se/011013997101/vato-kyrka-med-klockstapel-och-kyrkogard-vato-socken-uppland-i-maj-191
https://sv.wikipedia.org/wiki/Franciskanorden#/media/Fil:Guido_di_Graciano._Staint-Francis-and-Stories-from-his-Life._1270..jpg
”Munkhärbärget” står det på en liten hemmagjord skylt intill en stig i skogsbrynet strax, söder om Vätös medeltida kyrka. Skyltarna leder besökaren längs en smal stig, upp för en slänt som sommartid beskuggas av ädellövträdens kronor. I sluttningens nakna jord avtecknar sig ruinen efter ett ovanligt stenhus – ett terminarhus som uppfördes på 1400-talet.
Franciskanerorden, vars medlemmar i Sverige kallades gråbröder och barfotabröder, bildades i Italien på 1210-talet. Grundaren var den helige Franciskus av Assi som kom från en förmögen familj. Efter inre uppenbarelser där han uppmanades att återuppbygga upp Kristus kyrka, förkunnade han ett liv fattigdom, kyskhet och lydnad. Han fick snabbt tusentals följare och hans orden spreds över Europa.
Gråbröderna kom till Sverige (Visby) år 1223. Följande år grundade de konvent i bland annat Söderköping, Skara och Uppsala. Konventet i Stockholm som terminarhuset på Vätö tillhörde grundades år 1270.
Till skillnad mot andra ordnar tillhörde gråbröderna inte specifika kloster, utan provinser som kunde rymma åtskilliga konvent.
Konvent var klosterliknande sammanslutningar. Franciskus av Assi motsatte sig andra ordnars kollektivt ägda kloster. Därför hade svartbröderna, eller franciskanerna, konvent. Medlemmarna kallades bröder och systrar, inte munkar och nunnor.
Franciskanernas svenska provins hette Dacia och bestod av tre stycken mindre områden, så kallade kustoider – Stockholm, Lindköping och Bergen.
Enligt ett pergamentbrev från den 20 juli år 1453 skänkte kung Karl Knutsson mark på Vätö till gråbrödernas konvent i Stockholm. Platsen som nämns är Vätötorp vid Vätö kyrka. Det uppges att gråbröderna redan disponerade platsen vid tiden för gåvan.
Under gråbrödernas säsongsbundna vandringar, som kallades terminarus, vandrade de runt i landet och besökte gårdar och byar, men även avsides trakter där folk samlades. De predikade och tog emot allmosor.
Allmosorna förvarades säsongvis i speciella lagerlokaler – terminarhus, som ofta låg långt ifrån konventen. I slutet av säsongen fraktades de insamlade allmosorna till konventet, i Vätös fall till Stockholm.
Att terminarhuset anlades intill kyrkan på Vätö var knappast någon slump. För utom den kyrkliga närvaro fanns där ett gammalt färjeläger som förband fastlandet med Vätö. Färjelägret var i bruk fram till 1992 då en bro över sundet stod klar.
Terminarhusen hade även en funktion som härbärgen. I Vätös fall styrks funktionen som rastplats av det faktum att det ligger alldeles intill färjelägret. Det var inte enbart en passage mellan Vätö och fastlandet, utan sannolikt även för resor öster ut över Ålands hav.
Enligt den folkliga berättartraditionen kallas ruinen vid Vätö kyrka för Klostret. Men att ruinen skulle vara ett kloster, eller konvent i och med att det har med gråbröder att göra, är tveksamt.
I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2002 redogör konstvetaren Christian Lovén, som 1996 disputerade med en avhandling Borgar och befästningar i medeltidens Sverige, för terminarhusen och den folkliga berättartradition om kloster som ibland förekommer kring ruiner.
”Terminarhus och kapell kan inte betecknas som klosterliknande. I den mån bröder vistades där under längre lid av kan de kanske kallas filialer och därmed jämställas med klosterceller, men till skillnad från dessa avsågs de inte att bebos permanent. Däremot kunde det hända att de uppgraderades till konvent.”
Gråbrödernas konvent kombinerades i regel med kapell. Christian Lovén skriver att gråbröderna inte tycks ha grundat något kapell vid Vätö och att det sannolikt kan förklaras med Vätö kyrkas närhet.
Vätö kyrka räknas till en av Roslagens bäst bevarade medeltidskyrkor. Men när den började byggas är oklart och närmare datering än 1300-tal har inte kunnat ges. Den nämns första gången år 1337. Det är därför svårt att avgöra om kyrkan fanns på platsen när gråbröderna etablerade sig där.
Det finns fem kända terminarhus i Sverige – bland annat på Vätö.
Exakt vilken funktion ruinen på Vätö hade eller hur den såg ut är inte känt. Men sannolikt är ruinen, eller åtminstone delar av den, rester av terminarhuset.
Lämningarna på Vätö består enligt fornlämningsregistret av en ruin som är 30 meter lång och 9 till 12 meter bred. Största delen av de tjocka stenväggarna är övertorvade, det vill säga täckta med jord.
Under löv och grenar ligger mängder av kalkbruk och bränd lera helt synligt.
Ruinen ligger i en slänt och de murar som är synliga kan ha varit en källare. Enligt fornminnesregistret har det sannolikt varit två vinkelbyggda hus. Men det är en beskrivning som är otydlig och inte riktigt stämmer överens med hur det ser ut på platsen. När inventeringen gjordes var platsen igenvuxen med täta buskars. Numera ligger ruinen relativt öppet.
Det är oklart om fornlämningsregistrets uppgifter omfattar den gräsbevuxna platån, där korset är rest. Längs plattåns södra sida finns spår efter mur- eller sylstensliknande konstruktioner, som antyder att platån varit bebyggd.
Om man frångår krav på källkritik, accepterar den bristande kunskapen om hur det ser under marknivån och dessutom tillåts spekulera lite, framträder en avancerad och påkostad anläggning som byggts i östvästlig riktning vid Vätösundets strand.
En annan detalj som inte finns omnämnd är de stenröjda ytor som finns bland de tätvuxna hasselsnåren strax söder om ruinen. Intill dessa ytor finns stenrösen som tyder på att småskalig odling skett där. Det behöver inte vara ett verk av gråbröderna, men i och med att det ligger i anslutning till ruinen är de intressanta.
Det är som sagt oklart när gråbröderna kom till Vätö och när kyrkan började byggas. Inte heller är det känt när deras verksamhet upphörde på platsen.
Slutet för konventen och terminarhusen kom i samband med Gustav Vasas reformation. Till skillnad mot tidigare regenter var inte imponerad av tiggarordnar, som gråbröderna. Det var början på år av övergrepp, rivningar och stölder. Riksdagen i Västerås år 1527 innebar att kyrkan förlorade sin makt och därmed stora problem för gråbröderna, som bland begränsades i sin rörlighet.
Gråbrödernas sista konventet i Sverige stängdes år 1540.
Man kan därför anta att terminarhuset på Vätö övergavs eller revs någon gång i mitten av 1500-talet.
Men Vätö kyrka är kvar och även franciskanerna finns kvar i Sverige, dock inte i sin gamla organisation och inte på Vätö.
Sommartid brukar Roslagens västra pastorat ställa ut sittplatser och bord intill vändplanen vid det gamla färjelägret, där gråbröder och rospiggar passerat i hundratals år, med utsikt över Vätösundet. Där är bilister, cyklister och vandrare välkomna att ta en paus. Medvetet eller ej så lever därmed Vätötorps medeltida roll som en plats för rast och vila kvar.
I väntan på tåget
Det är vårvintern 1933. Vid Tollsta gård som ligger ett par kilometer norr om järnvägsamhället Märsta i Uppland, står en fotograf och tar bilder av en obevakad järnvägsövergång. 89 år senare står en annan fotograf och tar bilder på samma plats.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Äldre bilder: Järnvägsmuseet/Public Domain
Man kan undra hur många järnvägsövergångar det har funnits – säkert tusentals, kanske hundratusentals.
När järnvägsnätet byggdes under 1800-talets sista hälft och 1900-talets början drogs rälsen genom jordbruksbygder. För att folk och kreatur skulle kunna korsa järnvägen byggdes enkla övergångar med tillhörande grindstenar – två på vardera sida. Bommar fanns inte.
Även grindstolpar av trä förekom.
Det gällde att se upp vid passering.
Så skedde även när Norra stammbanan, som går förbi den uppländska ortenMärsta, byggdes. Märsta stations ursprungliga stationshus, ett par kilometer söder om Tollsta, stod klar år 1876.
År 1908 fick sträckan dubbelspår.
En av alla dessa övergångar låg vid Tollsta. Där landsvägen – en svart orm med vitmålade streck, slingrar sig fram mellan de urgamla gårdar, odlingsrösen, galgbackar och allehanda utmarker.
Längs andra järnvägssträckor, som lades ner för länge sedan, återstår i regel bara banvallar och grindstenar. Vägarna som ledde upp och ner från övergångarna är upprivna och bortodlade. Kvar intill banvallarna står grindstenarna – likt mystiska monument från en bortglömd civilisation.
Dessa järnvägsövergångar har sedan järnvägarnas begynnelse varit naturliga mötesplatser för lokalbefolkningen – till vardags och fest. Även vid Tollsta järnvägsövergång har det genom tiderna ståt mycket folk och tittat på tågen som tuffat förbi – på väg mot Stockholm eller Uppsala – eller till orter man bara hade hört talas om. Där har jag själv stått och tittat.
Finns det poesi som handlar om de obevakade järnvägsövergångarnas grindstolpar? Det bordet det göra, konstigt vore det annars. Få platser är så poetiska som dessa övergångar av stål, kreosotimpregnerade slipers och och handhuggna grindstenar av svenskt urberg – i ett ingemansland där landsväg och järnväg får möta varandra – om än för en kort stund.
Nils Ferlin har skrivit en dikt om detta, inte om övergången vid Tollsta, men om det där att stå där och titta på tåg.
”Att nöjen är högst relativa
jag lärde mig tidigt förstå
I Nykroppa mente man så
vi har en och annan begravning
och tåget, att titta på”
Ett år efter de svartvita bilderna togs elektrifierades sträckan.
Det innebar att elledningar monterades så att elloken kunna köras.
Det var början på slutet för ånglockens tuffande och rykande tidsera.
Det var knappast grindstolparna som var syftet med fotograferingen.
Det var början på något nytt.
Till skillnad mot många andra gamla järnvägssträckningar finns Norra stambanan kvar. Men stationer, banvaktarstugor och övergångar har genom åren förpassats till de svartvita fotografiernas värld.
Övergången vid Tollsta fanns kvar fram till cirka 25 år sedan. Då den grävdes den bort. För att slippa den farliga övergången, som då hade bommar, och beskona boende i området för den allt intensiva vägtrafiken, byggdes en viadukt en bit bort. Där under går nu vägtrakfiken.
Hur länge fick grindstenarna stå kvar vid Tollsta? Kanske har jag aldrig sett några där.
Övergången är i alla fall borta, numera bebuxen med storskogsdrömmande sly.
Jag vill gärna tro att de stod kvar där länge. De hör liksom till.
Sverigereportage 