Kritiserade kronprinsen – dömdes till döden


År 1816 dömdes löjtnanten och adelsmannen Otto Natt och Dag till döden. Orsaken var en bok där han beskrev Karl XIV Johan som tyrann och uppmanade svenska folket till uppror

Text: Jens Flyckt
Foto av dagerrotyp: Mats Landin/Historiska museet.

Den 15 mars 1817 gick en kungörelse ut från bland annat landshövdingen i Uppsala län, om att den före detta löjtnanten vid Jämtlands regemente, Otto Natt och Dag, som hade dömts till döden för förädiska uppmaningar, skulle gripas och dödsstraffet verkställas. Men vid den tidpunkten hade han redan emigrerat till Amerika.

Otto Natt och Dag föddes år 1794 i Svea Livgardes församling i Stockholm. Han växte upp som en fattig och faderlös officersson. År 1809 blev han antagen vid Kungliga Krigsakademin vid Karlberg och 1812 blev han fänrik vid Svea Livgarde i Stockholm. Han deltog i fälttåget mot Norge år 1814.

Dagerrotyp-porträtt av Otto Natt och Dag tillsammans med dotter och hustru.

Dagerrotypi är en tidig fototeknik som började användas på 1830-talet. Den enda bild som finns bevarad av Otto Natt och Dag är en degerrotyp.

År 1815, 21 år gammal, gav han ut boken, eller snarare häftet, ”Project till en ny organisation af svenska armén”. Det var ett förslag präglat av fosterlandskärlek och beundran av Sveriges forntid, till reform av den svenska armén. Där förordade han bland annat att allmän värnplikt borde införas.. Han riktade även skarp kritik mot officersutbildningen, som han menade hade grundläggande brister.

”Svenska armén är illa organiserad” skrev han.

Att en fänrik understod sig att kritisera den svenska armèn offentligt sågs som ett öppet angrepp på den kår han tillhörde. Kritiken från officerskamrater och Jean Baptiste Bernadotte, den franska krigsherren som år 1810 valdes till svensk kronprins utan att ha satt sin fot i Sverige, var hård.

Själv hävdade Otto Natt och Dag att hans reformförslag endast var avsedd för en sluten krets, att den offentliga publiceringen var ett misstag. Men det spelade ingen roll. Skadan var redan gjord.

Flera av de reformer som Otto Natt och Dag föreslog, som allmän värnplikt, genomfördes – men långt senare. Historiker menar att hans låga ålder, fattiga uppväxt, humör och brist på erfarenhet ledde till att han från början hamnade på kollision med sin ”Project till en ny organisation af svenska armén”.

På grund av kritiken begärde han avsked. Hans chefer på Svea Livgardet valde, i välvilja, att inte acceptera hans avskedsansökan. Som straff befordrades han istället förflyttning till Jämtlands regemente. Han beviljades samtidigt utlandspermission. Kravet för denna bestraffning var att han bad sina kollegor om ursäkt.

I dåtida medier beskrevs hur han tvingades ”bedja” om förlåtelse inför sina officerskollegor. Därefter brändes hans tryckta upplaga på bål, vilket Otto Natt och Dag senare skulle beskriva som djupt förnedrande.

1815 reste han till Berlin i egenskap som den svenska regeringens kurir. Därifrån skickade han sin avskedsansökan till Svea Livgarde. Han planer var då att studera och göra en militär karriär i Tyskland.
I tyska Baden kom han i kontakt med personer kring den avsatte kungen Gustav IV Aldolf. De ska ha uppmuntrade honom till att att ge ut ”Project till en ny organisation af svenska armén” på tyska, vilket han gjorde.

Otto Natt och Dags verkliga problem började med det nyskrivna förordet i den tyska upplagan, där han gick till hårt angrepp mot kronprinsen Karl XIV Johan (Jean Baptist Bernadotte) och uppmanade det svenska folket att göra uppror.

I förtexten skrev han bland annat:

”Jag kommer aldrig att gå till baka till mitt
fäderneslands tjenst, så länge Bernadotte där regerar”

Och Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) anklagade han för tyranni:

”Han har dömt mig; min Rätt är
att döma honom.
Han är en vindböjel och är en af

de allra sämsta fransoser.”

”I Sverige har han infört en hemlig
polis. Det har gått så långt, att man
öfverallt är omgiven av spioner
och icke ens i kretsen af sin fa-
mille, vågar yttra sig fritt.”

Otto Natt och Dags anklagelser mot Karl XIV Johan, om hemlig polis och tyranni, var inte grundlösa. Allt som kunde tokas som sympatisirer med den avsatta Gustav IV Adolf, ledde till dödsdomar, långa fängelsestraff och andra allvarliga konsekvenser för den anklagade. Censur av tidningar och konst var ett faktum.
När Otto Natt och Dags tyska upplaga nådde Stockholm slog den därför ner som en bomb. Regeringen och hovet var oroliga för att det svenska folket skulle göra uppror och tog därför Otto Dag och Natts utspel på största allvar. Hans förord uppfattades därför som en landsförädisk utspel.

Sverige försökte på flera sätt få Otto Natt och dag utlämnad från Tyskland, vilket misslyckades. Istället gick han under jorden. Med pengar från den tyska regeringen tog han sig till Amsterdam för fortsatt båtresa till Amerika.

Den 21 november 1816 dömde Svea Hovrätt Otto Natt och Dag, i sin frånvaro, till döden för stämplingar mot grundlagens successionsordning.

”… att han uppenbart har ådagalagt en förädisk avsikt att stämpla till rikets skada och fördärv samt beforda ändring i grundlagen. Han döms att mista sitt adliga namn och stånd samt att mista liv, ära och gods och förklaras fredlös över hela Sveriges land” står det i domen från Svea Hovrätt.

I Historisk tidskrift från 1910 kallades Otto Natt och Dag för: ”En patriotisk högförädare”

Senhösten 1816, ungefär samtidigt som domen mot honom i Sverige föll, gick Otto Natt och Dag i land i New York. Man vet inte särskilt mycket om hans tid som emigrant i Amerika. Två år senare bosatte han sig i den då nya staden Cincinnati. Han blev amerikansk medborgare och gifte sig med en tyskättad änka som hade fyra barn. Han tog namnet Frederic Frank och drev med framgång ett museum, där flera svenska landsmän fick anställning, och konstgalleri. Han ägde fastigheter, jobbade som porträttmålare och gjorde historiska målerier från amerikanska inbördeskriget.

Denna bild av Otto Natt och Dag spreds i Svenska medier på 1800-talet. Tränsnitt av Ida Falander.

Den 4 november 1865, 72 år gammal, gick Otto Natt och Dag ur tiden. Han återsåg aldrig Sverige, men fick genom åren många besök av kända svenskar. Vid sin död räknades Otto Natt och Dag, den tidigare fattiga officerssonen från Svea Livgardes församling i Stockholm, som en av Cincinnatis mest välställda och framgångsrika svenskar.

Liket grävdes ner bakom huset

År 1902 försvann hantverkaren Karl från färdenesgården i en by i Uppland.
Officiellt har han aldrig har återfunnits. Men mycket tyder på att hans kvarlevor påträffades nergrävda bakom ett hus i byn år 1937.
Fyndet av kvarlevorna har sedan dess hemlighållits av byinnevånarna.


Text och foto: Jens Flyckt

Lite är känt om Karl. År 1902 tog han ut arbetsintyg från den lokala prästen. Men han tog aldrig ut något flyttintyg, vilket då var ett krav för att få flytta. Han försvann lika plötsligt som spårlöst från hembyn, som ligger ett par mil utanför Uppsala.

35 år senare, 1937, påträffades mänskliga kvarlevor i byn. Fyndet gjordes i samband med dräneringsarbeten bakom ett boningshus i en annan del av byn. Det finns inga tidningsklipp eller dokument som styrker att fyndet någonsin gjorts, eller rapporterades till polisen eller andra myndigheter.

Någonstans mellan betongsockel till vänster och husgrunden till höger, påträffades mänskliga kvarlevor 1937. Mycket tyder på att det var hantverkaren Karl, som försvann spårlöst 35 år tidigare, som hade grävts ner bakom huset.

Att det verkligen påträffades mänskliga kvarlevor bakom huset råder det inga tvivel om. Minnet av händelsen är idag i högsta grad levande hos släkten, som ägde huset vid tidpunkten för fyndet och som fortfarande bor där. Samma fynduppgifter kommer även från annat håll i byn.

Det finns flera detaljer om fyndet. Som att kvarlevorna låg i jorden på baksidan av huset, under takdroppet, att personen hade fickrova med initialer samt plånbok med sig i jorden. Eventuellt var personen klädd i kavaj eller skinnväst.

Platsen där kvarlevorna hittades är angiven på någon halvmeters noggrannhet, bland annat av nuvarande ägarens pappa. Andra släktingar har berättat samma sak. Däremot är det oklart på vilket djup kvarlevorna påträffades.

Arkivbild. Det finns inga bilder eller dokument som styrker
fyndet bakom huset. Men att det påträffades mänskliga
kvarlevor råder det inga tvivel om.

Det har i nutid gjorts grävarbeten på fyndplatsen. Men inga mänskliga kvarlevor eller andra spår från fyndet för drygt 80 år sedan, har gjorts.

Från en annan person i byn berättas att kvarlevorna i hemlighet kördes iväg och begravdes på på socknens kyrkogård. Den informationen lämnade aldrig byn eller inblandade från kyrkan.

Men varför skulle fyndet av en nergrävd person bakom boningshuset vara så känsligt så att inte ens polisen informerades? Om detta kan vi bara spekulera. Klart är dock att händelsen tystades ner.

Kanske finns svaret i gårdens dåvarande ägare anseende. Mannen som köpte gården 1920 var bonde och en högt ansedd person som tidigare hade varit kommunstyrelsens ordförande i en grannkommun. Han betalade 21 500 kronor för fastigheten.

Denna snusdosa av silver fick gårdsägaren som tack för
sina politiska insatser i grannkommunen.

Gården bytte flera gånger ägare från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Personen bakom huset verkar ha hamnat i jorden i en period mellan ägarbytena då huset stod tomt.

Det var sannolikt han (politikern) och en släkting som grävde bakom huset när kvarlevorna påträffades. Den exakta tidpunkten på året då fyndet gjordes är inte känd.

Det mesta talar för att det var den försvunna Karl som låg nergrävd bakom huset. Det finns en detalj som styrker detta och att kvarlevorna i hemlighet kördes till kyrkan. Samma år, det vill säga 1937, dödförklarades Karl, enligt kyrkböckerna.

Med största sannolikhet begravdes kvarlevorna bakom huset vid socknens kyrkogård. Det har under senare tid gjorts grävarbeten bakom huset. Men inga spår av fyndet 1935 har gjorts. Men det har inte
grävts så djupt. Helt uteslutet är det därför inte att kvarlevorna ligger kvar.

Karls mystiska försvinnande och den lika plötsliga dödförklaringen av honom, har inte gått obemärkt förbi. Den finns nämnd i en lokal hembygdsbok. Där framgår att han efter 37 år dödförklaras utan närmare förklaring.

Karl reste antagligen aldrig bort. Han mördades sannolikt av någon eller några i byn.

Det finns ett par hypoteser om vad som kan ha varit motivet till att han dräptes eller mördades. Det kan ha varit ett svartsjukedrama, mellan Karl och en av hans bröder, och en piga.

Om Karl mördades vid tillfället vid sitt försvinnande år 1920, så var mordet preskriberat när fyndet gjordes.

Med hänsyn till gårdens nuvarande ägare, vars släkt har ägt gården sedan 1902, har Sverigereportage valt att inte nämna var gården eller byn ligger.

Lisa rånmördades med yxa


Den 23 november 1816 blev sista dagen i livet för hustrun Lisa Svensdotter i Liparp, mellan Tranås och Gränna. Den natten tog sig en mördare in i hennes hem.

Text och foto: Jens Flyckt.

I en riksomfattande efterlysning från den 14 december år 1816, beskrivs den blodiga händelsen. Närmare omständigheter kring hur rånmordet gick till nämns inte.

Så här inleds efterlysningen:

”Dessutom tillkännages att natten till den 23 november blev en hustru vid namn Lisa Svensdotter i Liarp, vedbo härad och Jönköpings län mördad med ett yxhugg i huvudet och flera knivsting i halsen och i bröstet.”

Vedbo härad låg i Dalsland. Vad efterlysningen sannolikt menar är Norra Vedbo härad i Jönköpings län, som reds.anm.)

Arkivbild. Yxan på bilden har inget med händelsen i texten att göra.

Därefter nämns en lista på föremål som stulits från mordoffrets hem. Det är allt från ridbyxor i vadmal till en ”enkannas butelj med något brännvin i” som tas upp. Det är en lång och detaljerad beskrivning.

”Huset plundrades på en mellanblå surtut med vitt foder, en brun frack av vadmal med grått foder och åttakantiga förgyllda knappar, ett par ridbyxor av vadmal med blanka knappar från knäet till foten, två sämskade bockskinn…”

Bland de försvunna föremålen fanns även ett par grå ”mansullstrumpor”, ett par halvsulade ”mansskor”, ”två ostindiska kläden”, ”ett nålhus med engelska synålar”, en”röd virkad silkespung” och flera näsdukar med ”tryckt mönster”. Även 6 riksdaler i kontanter och ett halvt skålpund snus ”uppvägt i fjärdedelsskålpund” var borta.

Dessutom ska en skuldsedel på 16 riksdaler, vilket i dagens värde motsvarar cirka 2 100 kronor, till en skräddare i grannbyn ha tillgripits.

Hur det gick med mordutredningen, om ”mansskorna” och alla andra saker som stals är oklart. Är det någon av Sverigereportage läsare som hört talas om fallet så får ni gärna höra av er och berätta.

Liken skulle asas över kyrkomuren

Liken av personer som tagit sina liv fick inte begravas på kyrkogård, utan skulle föras till skogs och där brännas av bödeln. Självmord var en olaglig handling fram till 1864. Om tillstånd för begravning på kyrkogård ändå gavs, så skedde det med hårda restriktioner och absurda ritualer.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid Håtuna kyrka i Uppland finns en trappa i murens norra del – intill den norra ingången. Denna typ av trappor finns i kyrkogårdsmurar lite var stans i landet. De brukar i folkmun kallas för ”självspillingatrappor”. Självspilling är ett gammalt namn en person som bragt sin själv om livet. Enligt lokala berättartraditioner förknippas ofta dessa trappor med transporter av självspillingar över kyrkogårdsmurarna.

Håtuna kyrka, Uppland. Trappor i kyrkogårdsmurar förknippas ofta med en berättartradition, om att de används för transport av självspillingar.

I Sverige var självmord en olagligt handling fram till 1864. Den som överlevde ett självmord kunde dömmas till fängelse.
Samhällets dom över dessa olyckliga personer var inte nådig. Redan under medeltiden fanns lagar som hindrade självspillingar. att hamna i vigt jord. I Kristoffers landslag från 1442 framgår att självspillingar skulle föras till skogs och brännas på bål, en uppgift som utfördes av bödeln.

Beroende på vilket sinnestillstånd den döda hade tagit sitt liv i, kunde undantag göras så att begravning på kyrkogården kunde ske. Men kraven var många och hårda. Klockringning fick inte ske och prästen fick inte säga något. Självspillingen fick absolut inte föras in genom kyrkogårdens port – utan skulle dras eller asas över muren.

Men sällan finns några konkreta bevis för att dessa trappor verkligen har används för transport av självspillingar.

I Kulturhistorisk tidskrift från 1996 skriver historikern Rudolf Thunander (1921-2003) om en sådan trappa vid Svenarums kyrka i Småland, som enligt traditionen har använts för att lyfta självspillingar över kyrkogårdsmuren. Trappan är belägen intill porten i den södra kyrkogårdsmuren.

”Den enstämmiga uppfattningen på orten är att trappan används för att lyfta lik av självspillingar över muren på deras väg till graven” skriver Rudolf Thunander.

Rudolf Thunander menar att påståendena om självspillingatrappor framstår som sentida sägner, även om det inte kan uteslutas helt att de någon gång har använts till det ändamålet.

Han nämner flera exempel, bland annat Ambjörn i Västergötland, och skriver att trapporna i regel har tillkommit sent, att de är påkostade och att självmord var sällsynt på landsbygden i äldre tider. En genomgång av död- och begravningslängderna i Svenarum mellan 1751-1896, visar på sex noterade självmord i församlingen, enligt Rudolf Thunander.
I grannförsamlingen Nydala var frekvensen självmord något högre, med fyra noterade fall mellan åren 1805-1861, enligt Rudolf Thunander.

Trappan i Håtuna kyrkogårdsmur består av fem, flata och avlånga stenblock som lagts in i muren.

Han ställer sig därför frågande till om församlingarna verkligen skulle ha kostat på dyra stentrappor för ett ändamål som det knappt fanns något behov av.

Istället anser han att dessa trappor hade en praktiskt betydelse i det vardagliga livet och att de byggdes som extra in- och utgångar till kyrkogårdarna. Han nämner bland annat att dagens kortklippta och välansade kyrkogårdar är en relativt ny företeelse. Fram till 1900-talet första årtionden användes ofta kyrkogårdar till bete och slåtter.

”Det är ytterst tveksamt om någon självspilling någonsin har lyfts in på kyrkogården i Svenarum via den trappa som pekas ut som ”självspillingatrappan”. Däremot är det säkert, att den använts av kyrkvaktmästaren , när han burit hem hö från kyrkogården och av folk som av brådska tagit en genväg” skriver Rudolf Thunander.


Greta Stina avrättades vid Arlanda

Kanske var hon en hänsynslös giftmördare, kanske inte. Oavsett vilket hade pigan Greta Stina Ersdotter knappast en chans i det dåtida rättsystemet, som dömde henne till ”att mista höger hand, halshuggas och brännas på bål.”

Text och foto: Jens Flyckt

Den 28 augusti år 1828 insjuknade plötsligt Anna Nilsdotter, 66-årig hustru till Jan Andersson på Fransåkers gård, som idag ligger strax utanför orten Märsta, knappt en mil från Arlanda flygplats. Hon fick svåra magsmärtor och ångest. Senare på kvällen avled hon.

Obduktionen genomfördes i slöjdboden på gården. I magsäcken påträffade provinsialläkaren arsenik. Ganska snabbt riktades misstankarna mot en piga på gården – den 23 år gamla Greta Stina Ersdotter, som lär ha haft ett förhållande med Jan Andersson.

Här i närheten, intill Skobyvägen strax sydöst om Arlanda flygplats, avrättades den 24-åriga pigan Greta Stina Ersdotter den 22 mars 1829. Eventuella fysiska spår ovan mark från avrättningsplatsen försvann troligen i samband med att vägen rätades ut och breddades på 1950-talet. En kort sträcka av den ursprungliga vägen, som syns bakom stenblocken på bilden, finns fortfarande kvar.

Greta Stina anklagades för giftmord och häktades. Den 22 september 1828 hölls rättegång i Urtima ting vid Sätuna, som idag är ett bostadsområde i Märsta.

I häradsrätten satt åtta lokala, framstående män – de flesta från gårdar i Märstas omnejd. Bland nämndemännen finns namn som Pehr Wallin från Säby, Matts Phersson från Killinge, Anders Andersson från Sätuna och Anders Ersson från Rickeby.
Det var lokala storbönder. Flera av dem, om inte alla, kände garanterat mordoffret och hennes man Jan Andersson. Vissa av nämndemännen bodde mindre än en mil från Fransåker och på söndagarna gick de i samma kyrka. Även häradsdomaren var från en lokal gård – belägen mindre än en mil från mordplatsen.

Idag skulle aldrig nämndemän eller domare, som är vän eller granne med ett mordoffer, tillåtits delta i en rättegång. Men i början av 1800-talet var rättssäkerheten en annan.

Förutom att Greta Stina befann sig långt ner i det dåtida samhällsskiktet, så var kvinnornas rättigheter närmast obefintliga i början av 1800-talet. Kvinnor var inte myndiga, hade inte rösträtt eller arvsrätt och betraktades mer eller mindre som manliga egendomar.

Sannolikheten att hon fick något som idag skulle betraktas som en rättvis juridisk prövning, är därför obefintlig.

Den 22 september samma år förklarades Greta Stina Ersdotter, efter att domen slagits fast av högre instanser, skyldig till giftmord och dömdes till: ”I sitt 24 levnadsår mista högra hand, halshuggas och brännas på bål”

Det finns inga uppgifter i de bevarade rättegångshandlingarna om något erkännande eller hur hon ställde sig till anklagelserna. Först senare, den 25 september, finns en notering från en predikan i Smedjegårdshäktet i Stockholm:

”Hennes samvete, som hitintills warit döfwadt, waknar omsider…

Längs med den gamla åsvägen, som idag heter Skobyvägen och förbinderbArlanda flygplats med Rosersberg, kördes pigan Greta Stina Ersdotter fram till platsen där hon avrättades. Vägen är idag rakare, men har i stort sett samma sträckning idag som på 1800-talet.

Den 27 mars 1828 fördes hon från häktet i Stockholm till gästgiveriet i Norrsunda – utanför Rosersberg. Området ligger idag intill E4:an. Där på gästgiveriet tillbringade hon sin sista natt i livet. Även skarprättaren, som verkställde dödsstraffet, bodde på gästgiveriet den natten.

Morgonen den 28 mars kördes Greta Stina Ersdotter den cirka halvmilen norrut längs med den urgamla åsvägen, som numera heter Skobyvägen, till avrättningsplatsen Svartkärret som var Husby Ärlinghundra härads avrättningsplats.

Det finns ett fåtal bevarade dokument om förberedelserna inför avrättningen, mestadels om kostnader kring iordningställandet av avrättningsplatsen.Någon skildring över hur avrättningen gick till finns inte bevarad.

Men sannolikt var det mycket folk på platsen när hästskjutsen med den dödsdömda kom fram. Själva stupstocken, som hade ställts i ordning av skarprättaren och hans drängar, var sannolikt omgärdad av män som hade bildad gistgård – det vill säga att de stod i ring med spetsiga störar riktade inåt.

Greta Stina Ersdotter placerades på mage med halsen över stupstocken och hennes högra arm fixerades i utdträvkt läge. Först högg skarprättaren av hennes högra hand med bila och sedan hennes huvud. Enligt domen skulle kroppen brännas och kvarlevorna grävas ner vid avrättningsplatsen. Detta för att kroppen inte skulle hamna i vigd jord.

Avrättningsplats. Svartkärret hade fram till 1950-talet, då vägen rätades ut, en vattenspegel. Bakom höjden i bakgrunden är Arlandas tredje bana belägen.

Avrättningsplatsen ligger idag någon kilometer sydöst om Arlandas terminaler – knappt tvåhundra meter från korsningen Skobyvägen/Luftleden. Platsen är registrerad i fornlämningsregistret och har raä-nummer: Skånela 226:1.

Ända in på 1980-talet var dessa trakter ödemarker med stora skogar. Med undantag från flygplatsen, som då var mycket mindre, bestod bebyggelsen i stort sett av enskilt belägna torp i slutet av smala skogsvägar. Svartkärrets avrättningsplats låg, som de flesta avrättningsplatser på 1800-talet, i ödemarken på gränsen mellan två härader – med ett större vägskäl i närheten.

Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts av avrättningsplatsen. Den omnämns i den stora arkeologiska utredning som gjordes i samband med bygget av Arlandas tredje bana på 1990-talet.
I boken Gamla Märsta i ord och bild, som Husby Ärlinghundra Märsta hembygdsförening gav ut 1980, finns uppgifter om att en stolpe ska ha stått mitt i Svartkärret. På denna stolpe ska avrättades personer, eller deras kroppsdelar, hängts upp. Flera avrättningar ska ha skett vid Svartkärret och enligt vittnesuppgifter ska stolpen ii kärret en funnits kvar en bit in på 1900-talet, då den slutligen föll ner i vattnet.

Den ålderdomliga vägsträckningen vid Svartkärret avrättningsplats.

Första gången som undertecknad hörde talas om avrättningen, var som sjuåring i mitten av 1970-talet. Min pappa körde taxi och levererade ibland mat och hundmat till gubbar och gummor uppe på dessa avlägsna skogar. Då levde minnet av den avrättade pigan kvar i stugorna. Jag följde ibland med pappa på dessa leveranser.

Jag minns särskilt en gubbe, som hade en enorm schäfer och som pappa levererade kassar med falukorv och hundmat till. Gubben fick antagligen inte så ofta besök och han passade då på att prata.

Medan dieselmotorn i taxin stod och knackade på tomgång och sommarkvällen sänkte sig bakom granarnas dunkel, stod gubben på den lilla gräsplätten utanför stugan och berättade om pigan som avrättades. Han berättade även att långväga besökare, som skulle titta på avrättningen, hade övernattat i hans stuga.
Både gubben, hans stuga och skogen han levde i är för länge sedan borta. På platsen landar och startar numera flygplanen.

Ett par kilometer från Arlanda flygplats finns platsen där Ärlinghundra härads avrättningsplats låg på 1800-talet. Bilden är från 2016.

Svartkärret, som gav namn till avrättningsplatsen, fylldes ut på 1950-talet i samband med att Långåsvägen, numera Skobyvägen, gjordes rakare och bredare för den ökade trafikmängden.

Det finns ingen informationsskylt som berättar om avrättningsplatsen. Varje dag passerar hundratals bilar, bussar och lastbilar området där kvarlevorna från Greta Stina Ersdotter och andra avrättade ligger kvar – i ovigd jord.

Rånmördaren Jonas Falks grav

Falks grav och avrättningsplats vid Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland är en märklig företeelse.
Jonas Falk, en rånmördare som halshöggs på platsen för 165 år sedan, har för eftervärlden blivit en något av en kultperson och hans avrättningsplats en turistattraktion.

Text och foto: Jens Flyckt

Jonas Falk, som till yrket var skräddare, var 27 år gammal när han halshöggs på platsen. Där begravdes han – i ovigd jord,

Avrättningen skedde på Svedmon, som platsen heter, i Hökensås. Det är ett vidsträckt och ödsligt sagolandskap, där nattskärran surrar över den glesa tallskogen under sommarnätterna och doften av vitmossa och ljung tar följe med vinden.
.
”Här på ödsliga Svedmon finns sedan gammalt häradets gamla avrättningsplats…” skriver Tidaholm kommun på sin hemsida under fliken sevärdheter.

Ett järnkors markerar graven och avrättningsplatsen. Graven är registrerad i fornlämningsregistret som Brandstorp 1:1.

Händelsen som ledde till avrättningen tog sin början natten den 23 augusti 1854. Då rånmördades potiljonen, som var dåtidens värdetransportör, Artur Magnus Nilssén vid ett överfall vid Tunarp mellan Jönköping och Fallköping. Han sköts i ryggen av Jonas Falk och avled av sina skador på lasarettet i Jönköping den 8 september. Tillsammans med sin styvfar och medbrottsling, Anders Andersson Frid, misshandlade de skjutsdrängen Sven Larsson svårt. Men drängen överlevde och lyckades fly till närmaste gård.

Rånbytet blev 2000 riksdaler, vilket var en förmögenhet på den tiden.

Falks grav ligger vid korsningen Gamla landsvägen och Göteborgsvägen. Det är ett gammalt vägsystemet som använts sedan medeltiden.

Jonas Falk och Anders Andersson strid hade sedan tidigare haft problem med rättvisan. Anders hade fått avsked som soldat på grund av kriminalitet. Jonas, som på fyllan ska ha pratat om hur lätt det vore att råna postiljonen, hade tidigare varit misstänkt för ett rån.

Jonas och Anders flyttade till Stockholm i tron om att livet skulle bli bättre där. Men livet i storstaden verkar inte ha blivit som de tänkt sig.och bristen på pengar gjorde sannolikt att de bestämde sig för att råna postiljonen i sina hemtrakter.

Efter rånet tog de sig tillbaka till Stockholm via Hjo i tron om att de begått det perfekta brottet. Men polisen var dem på spåren och de greps i Stockholm.

De båda misstänkta transporterades tillbaka till hemtrakten och länsfängelset i Mariestad. Senare ställdes de inför tinget och dömdes till döden genom halshuggning. Anders ansökte och beviljades nåd. Hans dödsstraff omvandlades till 28 dagar på vatten och bröd, en grym behandling som få överlevde, samt livstids straffarbete. 31 år senare benådades han och frigavs.

Men Jonas Falk ansökte aldrig om nåd trots att han hade möjlighet att göra det. Under det år han suttit på länsfängelset hade han blivit djupt religös, förändrats som person och accepterat sitt straff.

Så en novemberdag år 1855 verkställdes avrättningen inför en stor folksamling.

Det finns mängder av avrättningsplatser runt om i landet där folk i århundraden har avrättats med mer eller mindre brutala metoder. I regeln är dessa platser antingen bortglömda, eller något man talar tyst om.
Men när det gäller Jonas Falks grav är det tvärt om. Kanske är det hans tragiska livsöde som har förvandlat honom till en nutida kändis med ett rykte som sträcker sig långt bortom hans gamla hembygd. Avrättningsplatsen och graven har blivit en stor sevärdhet som varje år lockar långväga turister.

Det har skrivits böcker, artiklar och gjorts TV-program och filmer om Falk. Han har även en egen tråd på nätforumet Flachback. Sanning, myt och fantasier har med tiden vävts samman.
Det hävdas bland annat att det sommartid alltid ligger färska blommor på graven och att ingen vet hur detta sker. Detta med blommorna ska ha pågått 130 år, enligt uppgift. De gånger Sverigereportage har varit på platsen har det dock inte funnits några blommor på graven.

Lokala raggare lägger cigaretter på graven där man för övrigt tror att Falk går igen vid midnatt. Korset har stulits vid ett flertal tillfällen, men alltid återfunnits. Och på den lilla informationsskylten som finns vid graven, har någon skrivit en uppmaning om att inte tända gravljus, på grund av brandrisken.

Den lilla parkeringsplatsen, som finns i närheten av graven, påminner mer om en uppkörd vändplan. Den sandiga marken runt om graven är sliten efter de tusentals besökare som gått där fram och tillbaka. Tallarna runt parkeringen har skador i barken efter att ha blivit påbackade och påkörda.

Det har gått 165 år sedan Jonas Falk avrättades. Idag är han mer uppskattad, känd och omnämnd än vad han någonsin var i livet.

Grannar till en avrättningsplats

Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.

”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.

Den äldre avrättningsplatsen. Där galgen, som var en konstruktion av sten, förmodas ha legat sedan 1600-talets andra hälft och fram till 1800-talets andra hälft, finns ett antal större stenar. När bostadshuset i bakgrunden byggdes på 1930-talet ska enligt uppgift mänskliga kvarlevor ha påträffats. Någon arkeologisk utredning gjordes aldrig på platsen och händelsen tystades ner.
Galgbacken vid Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, enligt en teckning från 1856.

Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.

Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.

”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.

I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.

Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.

Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.

Den yngre avrättningsplatsen? I mitten av 1800-talet ska enligt uppgift galgbacken på Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, övergivits. Istället anlades en ny avrättningsplats, för halshuggning, knappt hundra meter från den gamla. Denna plats nämns ofta som galgbacken, vilket är missvisande då de dömda halshöggs på platsen.

Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.

Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.

Den yngre avrättningsplatsen, den från mittennav 1800-talet där dömda halshöggs, är illa åtgången och bitvis täckt av byggnadsavfall.

Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.

Den informationstavla som berättar om Hammarbyhöjden mörka historia som avrättningsplats, har tidigare försvunnit.

-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.