Kanske var hon en hänsynslös giftmördare, kanske inte. Oavsett vilket hade pigan Greta Stina Ersdotter knappast en chans i det dåtida rättsystemet, som dömde henne till ”att mista höger hand, halshuggas och brännas på bål.”
Text och foto: Jens Flyckt
Den 28 augusti år 1828 insjuknade plötsligt Anna Nilsdotter, 66-årig hustru till Jan Andersson på Fransåkers gård, som idag ligger strax utanför orten Märsta, knappt en mil från Arlanda flygplats. Hon fick svåra magsmärtor och ångest. Senare på kvällen avled hon.
Obduktionen genomfördes i slöjdboden på gården. I magsäcken påträffade provinsialläkaren arsenik. Ganska snabbt riktades misstankarna mot en piga på gården – den 23 år gamla Greta Stina Ersdotter, som lär ha haft ett förhållande med Jan Andersson.
Greta Stina anklagades för giftmord och häktades. Den 22 september 1828 hölls rättegång i Urtima ting vid Sätuna, som idag är ett bostadsområde i Märsta.
I häradsrätten satt åtta lokala, framstående män – de flesta från gårdar i Märstas omnejd. Bland nämndemännen finns namn som Pehr Wallin från Säby, Matts Phersson från Killinge, Anders Andersson från Sätuna och Anders Ersson från Rickeby.
Det var lokala storbönder. Flera av dem, om inte alla, kände garanterat mordoffret och hennes man Jan Andersson. Vissa av nämndemännen bodde mindre än en mil från Fransåker och på söndagarna gick de i samma kyrka. Även häradsdomaren var från en lokal gård – belägen mindre än en mil från mordplatsen.
Idag skulle aldrig nämndemän eller domare, som är vän eller granne med ett mordoffer, tillåtits delta i en rättegång. Men i början av 1800-talet var rättssäkerheten en annan.
Förutom att Greta Stina befann sig långt ner i det dåtida samhällsskiktet, så var kvinnornas rättigheter närmast obefintliga i början av 1800-talet. Kvinnor var inte myndiga, hade inte rösträtt eller arvsrätt och betraktades mer eller mindre som manliga egendomar.
Sannolikheten att hon fick något som idag skulle betraktas som en rättvis juridisk prövning, är därför obefintlig.
Den 22 september samma år förklarades Greta Stina Ersdotter, efter att domen slagits fast av högre instanser, skyldig till giftmord och dömdes till: ”I sitt 24 levnadsår mista högra hand, halshuggas och brännas på bål”
Det finns inga uppgifter i de bevarade rättegångshandlingarna om något erkännande eller hur hon ställde sig till anklagelserna. Först senare, den 25 september, finns en notering från en predikan i Smedjegårdshäktet i Stockholm:
”Hennes samvete, som hitintills warit döfwadt, waknar omsider…
Den 27 mars 1828 fördes hon från häktet i Stockholm till gästgiveriet i Norrsunda – utanför Rosersberg. Området ligger idag intill E4:an. Där på gästgiveriet tillbringade hon sin sista natt i livet. Även skarprättaren, som verkställde dödsstraffet, bodde på gästgiveriet den natten.
Morgonen den 28 mars kördes Greta Stina Ersdotter den cirka halvmilen norrut längs med den urgamla åsvägen, som numera heter Skobyvägen, till avrättningsplatsen Svartkärret som var Husby Ärlinghundra härads avrättningsplats.
Det finns ett fåtal bevarade dokument om förberedelserna inför avrättningen, mestadels om kostnader kring iordningställandet av avrättningsplatsen.Någon skildring över hur avrättningen gick till finns inte bevarad.
Men sannolikt var det mycket folk på platsen när hästskjutsen med den dödsdömda kom fram. Själva stupstocken, som hade ställts i ordning av skarprättaren och hans drängar, var sannolikt omgärdad av män som hade bildad gistgård – det vill säga att de stod i ring med spetsiga störar riktade inåt.
Greta Stina Ersdotter placerades på mage med halsen över stupstocken och hennes högra arm fixerades i utdträvkt läge. Först högg skarprättaren av hennes högra hand med bila och sedan hennes huvud. Enligt domen skulle kroppen brännas och kvarlevorna grävas ner vid avrättningsplatsen. Detta för att kroppen inte skulle hamna i vigd jord.
Avrättningsplatsen ligger idag någon kilometer sydöst om Arlandas terminaler – knappt tvåhundra meter från korsningen Skobyvägen/Luftleden. Platsen är registrerad i fornlämningsregistret och har raä-nummer: Skånela 226:1.
Ända in på 1980-talet var dessa trakter ödemarker med stora skogar. Med undantag från flygplatsen, som då var mycket mindre, bestod bebyggelsen i stort sett av enskilt belägna torp i slutet av smala skogsvägar. Svartkärrets avrättningsplats låg, som de flesta avrättningsplatser på 1800-talet, i ödemarken på gränsen mellan två härader – med ett större vägskäl i närheten.
Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts av avrättningsplatsen. Den omnämns i den stora arkeologiska utredning som gjordes i samband med bygget av Arlandas tredje bana på 1990-talet.
I boken Gamla Märsta i ord och bild, som Husby Ärlinghundra Märsta hembygdsförening gav ut 1980, finns uppgifter om att en stolpe ska ha stått mitt i Svartkärret. På denna stolpe ska avrättades personer, eller deras kroppsdelar, hängts upp. Flera avrättningar ska ha skett vid Svartkärret och enligt vittnesuppgifter ska stolpen ii kärret en funnits kvar en bit in på 1900-talet, då den slutligen föll ner i vattnet.
Första gången som undertecknad hörde talas om avrättningen, var som sjuåring i mitten av 1970-talet. Min pappa körde taxi och levererade ibland mat och hundmat till gubbar och gummor uppe på dessa avlägsna skogar. Då levde minnet av den avrättade pigan kvar i stugorna. Jag följde ibland med pappa på dessa leveranser.
Jag minns särskilt en gubbe, som hade en enorm schäfer och som pappa levererade kassar med falukorv och hundmat till. Gubben fick antagligen inte så ofta besök och han passade då på att prata.
Medan dieselmotorn i taxin stod och knackade på tomgång och sommarkvällen sänkte sig bakom granarnas dunkel, stod gubben på den lilla gräsplätten utanför stugan och berättade om pigan som avrättades. Han berättade även att långväga besökare, som skulle titta på avrättningen, hade övernattat i hans stuga.
Både gubben, hans stuga och skogen han levde i är för länge sedan borta. På platsen landar och startar numera flygplanen.
Svartkärret, som gav namn till avrättningsplatsen, fylldes ut på 1950-talet i samband med att Långåsvägen, numera Skobyvägen, gjordes rakare och bredare för den ökade trafikmängden.
Det finns ingen informationsskylt som berättar om avrättningsplatsen. Varje dag passerar hundratals bilar, bussar och lastbilar området där kvarlevorna från Greta Stina Ersdotter och andra avrättade ligger kvar – i ovigd jord.
Sverigereportage 
Hej Jens,
så har vi den ständigt aktuella Greta Stina igen…
Det finns en del intressanta saker som jag sett sedan sist, även om jag inte grävt alltför djupt i det här fallet. Anna Nilsdotter var tydligen 23 år äldre än sin man, vilket var ganska ovanligt, om än inte unikt. I de allra flesta fallen var båda kontrahenterna ungefär jämngamla, även när änkor/änklingar gifte sig. Greta Stina var å andra sidan 19 år yngre än Jan Andersson. Efter Anna Nilsdotters död gifte Jan 1829 om sig med en kvinna 15 år yngre än han själv.
Statusnivån inom bondeklassen var inte självklar, ”piga” var detsamma som ogift kvinna, och ”dräng” detsamma som ogift man. Alla bönder hade således varit drängar, och deras mödrar, döttrar och systrar pigor. ”Längre bak” i tiden var det status att vara piga och dräng i fädernehemmet tills man gifte sig, för det visade att föräldrarna var rika nog att inte behöva skicka ut sina barn. ”Längre fram” blev det status att tjäna piga och dräng i andra gårdar, för det visade att man inte var en inskränkt person som aldrig sett något annat än den egna torvan…
I alla fall, jag har inte följt Greta Stina hela livet bakåt, och hon verkar ha fått fel födelsedatum i husförhörslängden i Fransåker, som låg i Odensala socken. Hon kom i alla fall från Husby-Ärlinghundra till Odensala 1821 och tjänade i Hova 1821-1823, Östra Kålhammar 1823-1825, Berga 1825-1826 och i Fransåker 1826 till dess mordet ägde rum. En mycket normal omväxling för en piga eller dräng. Jag tror att hon var torpardotter och född i Oxhagen i Sankt Olofs socken utanför Sigtuna, men eftersom jag inte är hundra procent säker lägger jag inte ut föräldrarna här.
I övrigt finns det en del som jag inte håller med dig om. Att kvinnor hade det kärvt är det ingen tvekan om, men att de skulle behandlas som mannens egendom tycker jag inte stämmer. Kvinnor gifte sig både ”uppåt” och ”nedåt” (mest uppåt) inom bondeståndet, och även om det nog kunde förekomma påtryckningar var nog äktenskapen i de allra flesta fall mellan villiga parter. Oftast gifte man sig någonstans mellan 20 och 30 års ålder. Att ”tonåringar” gifte sig förekom, men var ovanligt. Dog den ena kontrahenten, oavsett kön, gifte den andra oftast snart om sig. Kvinnor hade arvsrätt, även om de innan 1845 bara ärvde hälften mot söner. Det finns dock många exempel på att döttrar ärvde hela gårdar när ingen son fanns, även i de släkter vissa av de i det här fallet inblandade nämndemännen tillhörde. Någon rösträtt hade ju kvinnor inte, men det hade inte män heller, frånsett ett litet fåtal, och då var den graderad efter inkomst. Faktum är att vissa kvinnor hade rösträtt under frihetstiden 1719-1772, och ogifta myndiga kvinnor med tillräckligt mycket pengar fick kommunal rösträtt från 1862. Hela rösträttshistorien är ganska komplicerad och involverar pengar, kön och stånd…
Vilka av nämndemännen gick i samma kyrka som de i Fransåker? Bara de som tillhörde Odensala. Jag vet att Mats Persson i Killinge (min morfars mormors farfar) tillhörde Sankt Per, medan hans bror Isak Persson i Skålsta tillhörde Vassunda. Hur kände nämndemännen människorna i Fransåker, om de nu kände dem? Oklart. Vad tyckte de om Fransåkersmänniskorna, om de nu hade någon speciell uppfattning? Ännu mer oklart. Bönder vid den här tiden var nog som folk nu för tiden, och hyste inte nödvändigtvis någon kärlek för någon bara för att denne också var en självägande bonde. Snarare var de mer benägna att bråka, om man nu kan tolka gamla domböcker, vilka oftast är högst svårlästa…
Rättssäkerhet kan man tala länge om. Själv kan jag nog tycka att märkliga nämndemän, domslut och rättegångar inte bara förekom i dåtiden…
Alltnog, någon absolut sanning påstår jag ju inte att jag sitter inne med, och det här blev ganska långt ändå, men att jag står på nämndemännens och domslutets sida innan någon kan visa att det är fel är nog ganska klart. Själva straffet kan man ju tala tyst om, men det har ju inte med skuldfrågan att göra. Lagd dom ligger, tills den tas upp av omprövning av annan högre rätt, vilket väl lär dröja i detta fall… Nej, mina åsikter har inget att göra med att jag är nära (nåja) släkt med ett par av nämndemännen i det här snart tvåhundraåriga fallet. (He he.) Jag har bara svårt att tycka synd om en dömd giftmörderska. Däremot tycker jag rejält synd om den mördade Anna Nilsdotter. Man kan ju misstänka att Jan Andersson också var inblandad, men de hade väl inga bevis mot honom, så då fick han väl gå fri, och är i lagens mening att betrakta som oskyldig. Jag har inte grävt mig ner i bevisningen. Att man skulle utsett en stackars oskyldig piga till syndabock och låtit den aktade bonden gå fri helt utan vidare tror jag helt enkelt inte på.
GillaGilla
Här inställer sig några frågor.1) Stämmer det verkligen med fakta att kvinnor inte hade någon arvsrätt alls 1828 ? Lika var den inte (för det infördes 1845), men arvsrätt fanns väl ? Är det inte en nutida fördom att ”ALLT var uppåt väggarna” förr ? Jag är för faktakoll i historiskt material. 2) Hur kan första rättegången ha varit 22/9 om det på annan plats i artikeln står att detta datum hade högre instanser redan fastställt domen ? 3) Hur kan Greta Stina ha förts från häktet i Stockholm 27/3 1828 – 5 månader innan Anna Nilsdotter avled ? 4) Hur kan Greta Stina ha avrättats både 28/3 1828 och 22/3 1829 ? . Bildtext och annan text säger olika ? Det är svårt att få sammanhang i de här sakerna.
GillaGilla