Kategoriarkiv: Avrättningsplatser

Runben – meddelanden från medeltiden

Publicerad den av
2


Från 1000-talet och fram till 1200-talet ristade Sigtunaborna runtexter på revben.
På ett 90-tal kända runben finns allt från klotter, besvärjelser mot sjukdomar, kristna böner och även en hyllning till kungen ristade.
Ristningarna ger en unik inblick i det vardagliga användandet av runor på vikingatiden och medeltiden.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum

Uppland. Runor ristades inte enbart på stenar, vilket är lätt att tro med tanke på att det finns över 2 5000 kända runstenar i Sverige. En sällsynt, arkeologisk fyndkategori i stadslager från tidig medeltid är runben – djurben på vilka människor ristade med runor för cirka 1000 år sedan.

Detta runben, som påträffades vid Drakegården intill Stora gatan i Sigtuna, är svårtolkat. Dessutom tycks vara ristade av flera personer. På ena sidan finns en ristning som tolkats som: ”Slå Kåte på benet”. På andra sidan finns runföljd som tolkats som : vi skiftar” – vilket kan syfta på någon form av markaffär. När benet hittades var det nerstucket i jorden på en medeltida tomtgräns.

Att runor användes som vardagsskrift på vikingatiden och medeltiden vet man sedan tidigare. De flesta vardagliga runtexter ristades sannolikt på trä. Men trä är ett material som snabbt bryts ner i jorden. Djurben däremot, som revben från nötboskap, bevaras mycket bättre i kulturlager.

Sigtuna, belägen intill Mälarens strand mellan Uppsala och Stockholm, anlades i slutet av 900-talet. Genom staden går Stora gatan, som har samma sträckning idag som när staden anlades.

Sigtunas runben är daterade från slutet av 1000-talet och fram till början av 1200-talet. De flesta ristningarna är gjorda på revbenen nöt, men ristningar på andra djurben förekommer. De flesta runben är fragment av sönderbrutna ben. Ett fåtal hela runben har påträffats.

1982 hittades detta runben (S19) som är ristat på två sidor. På andra sidan finns är en kristen bön ristad. Mer om den andra sidans ristningar längre fram i reportaget.


Runbenen förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin. Där finns fynd från den moderna Sigtunaforskningens vagga på 1910-talet och fram till idag. Magasinet omfattar 160 000 fyndposter.

I reportaget beskrivs revben som är ristade på bägge sidor, som sida ett och två. Det är dock oklart i vilken ordning sidorna ristades. Numreringens syfte är att förenkla beskrivningen av dessa runristningar.

Anders Söderberg är arkeolog vid Sigtuna Museum And Art. Han berättar att närmare hälften av Sigtunas runbenen har hittats i samband med arkeologiska undersökningar de senaste årtiondena. Det första påträffades 1925.

-Efter fyndet 1925 dröjde det fram till 1982 innan nästa runben hittades – ett revben med bland annat lönnrunor. Det hittades i kvarteret Guldet. En stor ökning av runbensfynd kom i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren1988-90 – då ett tjugotal runben hittades. Det innebar att intresset för runbenen ökade, säger Anders Söderberg.

Kvarteret Professorn intill Stora gatan.I detta kvarter genomfördes ett flera stora arkeologiska undersökningar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Vid slutet av vikingatiden och början av medeltiden var Mälarens vattennivå betydligt högre än idag. Då, för cirka 1000 år sedan, låg strandlinjen ungefär i höjd med det vita huset som syns en bit ner i gränden i bildens högra kant.

I kvarteret Professorn, ett kvarter som ligger mitt på Stora gatan och som sluttar ner mot den vikingatida och medeltida strandlinjen, genomfördes flera stora arkeologiska undersökningar från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Där hittades ännu fler runben och andra sensationella fynd.

Ett av Professor-grävningarnas runben är litet, avbrutet och har grunt ristade runor. Det är daterat till 1000-talets slut.

Runtexten på benet lyder:

”Herr Niklas”

Tolkning: Helmer Gustavson/Riksantikvarieämbetet.

Vem denna Herr Niklas var är oklart. Men det kan vara namnet på en präst som var verksam i Sigtuna på 1000-talet.

”Herr Niclas” står det ristat på revbenet.

Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, säger att runben har påträffats i många medeltida städer i Sverige. Men ingen annan stans har så många hittats som i Sigtuna stad. Runben har även påträffats utanför städer, bland annat Mälby i Tillnge utanför Enköping och vid Gamla Uppsala kyrka.

I Sigtuna stad har 130 runristade lösföremål påträffats, varav ett 90-tal är runben. Bland övriga runristade föremål finns bland annat kopparbleck, en elfenbenskam från Medelhavsområdet, knivskaft, en stämnyckel till en medeltida harpa och en trätrissa som troligen används för undervisning.

Innehållsmässigt är det en ganska stor variation bland Sigtunas runben. Där finns bland annat runtecken utan språklig innebörd, skrivövningar, namn, uppgifter om markaffäree, besvärjelser mot sjukdomar/troll och kristna böner.

I ristningen på ett av de mest udda runbenen, som nämns tidigare i reportaget, finns uppmaning att sparka en namngiven person på benen. Ett annat runben har tolkats som: ”gott öl”.

Fotografering av runben i Sigtuna Museum and Arts magasin i Sigtuna.

Ett av de mest uppmärksammade runbenen påträffades i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren. Det så kallade ”kungsbenet” är ett helt revben från nötboskap som innehåller både skryt och en hyllning till kungen, som uppges äga mest mark och vara mest givmild.

Kungabenet är ristat på bägge sidor och påträffades på en obebyggd yta, mellan två hus som daterats till 1200-1230-talet.

Kungabenets runtexter lyder:

”Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom. … Kungen är den bäste man-
nen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild.”

Tolkning: Helmer Gustavson.

Till skillnad mot andra runben är kungsbenet komplett. Foto: Sigtuna museum.
Kungabenet innehåller en på många sätt unik runristning. Foto: Sigtuna museum


En annan typ av runben är besvärjelser mot troll och sjukdomar.

Det så kallade ”feberbenet”, som hittades i kvarteret Professorn, är bland annat ristat med lönnrunor/trolldomsrunor. Det är en svårtolkad runtext där man kan ana att någon är svårt sjuk i feber och har varande sår.

Om man ser ristningen ur ett medmänskligt perspektiv kan man tänka sig en nära anhörig, som i desperation, vände sig till de magiska (hedniska) runorna för att försöka bota den sjuke.

Feberbenet runristning är tolkad som följande:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han
(dvs. besvärjaren) band febern, kros-
sade(?) febern. Och sejdandet gjorde
slut på sårhuset. Han har fångat varet
fullständigt. Fly bort feber!”

Tolkning: Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

En liknande besvärjelse finns ristad med runor på ett kopparbleck från Sigtuna.

Det så kallade ”Feberbenet” från Sigtuna. Foto: Sigtuna museum


På runbenen förekommer även ristningar som är tolkats som skrivövningar. Det typiska upplägget i dessa skriv/ristningsövningar är att futharken, det vill säga den 16-typiga runraden, har upprepats med olika uttryck och grad av skicklighet.

På ett ben ser det ut som om någon ristat futharken spegelvänd. Det är en svårtolkad ristning som påminner om krypterade runben som hittats i Sigtuna. Kanske är det en avancerad skriv/ristningsövning. Kanske är det en test som getts till en vän eller bordsgranne, för att se om denne kunde tyda runorna. ”Tyd runorna” är en formulering som finns på flera runben.

På detta runben har någon ristat den 16-typiga runraden, futharken, baklänges. Kanske är det en skriv/ristningsövning eller en utmaning för en vän eller bordsgranne att tyda.


En av frågorna som forskarna funderar över är hur utbredd läs- och skrivkunskap var i det tidigt, medeltida Sigtuna och vilka det var som ristade dessa ben. Kanske finns svaret på den frågan i runbenen med uppenbart religösa/kristna motiv.

Ett av dessa ”religösa” runristningar finns på baksidan av det ben med lönnrunor (S19), som är återgivet med bild tidigare i reportaget. På baksidan, eller om det är framsidan, har upphovsmannen först ristat ett längsgående streck, på vilket den bönliknande runtexten har ristats. Benet är avbrutet i bägge ändarna och runtexten är därför inte komplett.

Runtexten lyder:

”…Crux(?). Jesus, Jesus, Jesus! Kalkens … Jesus, Jesus, [Jesus(?)]!”

Tolkning: Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

Ett annat exempel på ett runben, eller snarare ett fragment av ett runben, med liknande ristning kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren:

”Crux Marcus. Crux Lucas. Crux Matth[aeus(?). Crux(?) I]oannes(?). Crux Maria, mater(?) Domini(?).
»Kors Marcus. Kors Lukas. Kors Matteus(?). [Kors(?)] Johannes(?). Kors Maria, Herrens(?) moder(?)”

Mycket tyder på att det var en maktelit, kanske inom kyrkan, som är representerade i dessa runben.

När seden att resa runstenar i landskapen ebbade ut i början av 1100-talet, levde runskriften kvar inom kyrkans väggar en bit in på medeltiden. Detta är särskilt tydligt på Gotland och i Uppland, där runinskrifter förekommer på kyrkklockor och byggnadsdetaljer, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare vid olika tillfällen:

Andors fagra runor

Husaby kyrkas runristade gravhällar

Baksidan (S19) på det runben med lönnrunor som beskrivs tidigare i reportaget.

En bit in på medeltiden övertog det latinska alfabetet runornas roll som skriftspråk. Denna skriftliga brytningstid syns även i Sigtunas runben. År 2011 påträffades ett runben i kvarteret Kammakaren. Benets ristningar består av både runor och latinska bokstäver.

Runbenet har daterats till 1100-talets senare del och har inte gått att tolka.

Ristning nummer ett:

”AIHN” + (alternativt: AIMN +)

Ristning nummer två:

”lþu”

Helmer Gustavsson (1938-2018) arbetade som runolog vid Riksantikvarieämbetet. Han gjorde stora vetenskapliga insatser i förståelsen och uppmärksammandet av Sigtunas runristade lösföremål.

Så här beskrev han det svårtolkade revbenet med lantinska bokstäver och runor:

”Att det på revbenet både förekommer en inskrift med runor och med latinska storbok- stäver är språkhistoriskt intressant. Någon tolkning kan dock inte ges. Att en bokstavsin- skrift AIMN skulle återge böneordet amen är inte troligt med tanke på den gängse skriv- ningen amen av detta ord” skrev Helmer Gustavsson.

Ristat revben med latinska bokstäver och runor. Notera den stävliknande ristningen, som tolkats som ornament, längs till vänster på benet.

Runbenen kan vara svåra att upptäcka, särskilt om de är täckta med jord. Djurben är dessutom en vanlig fyndkategori och det är långt ifrån alla runben som är ristade. Att urskilja ett ben, med runtecken som knappt är synliga, bland hundratals (i vissa fall flera ton) djurben är en svår uppgift som kräver en uppmärksam blick.

Det är inte ovanligt att runben upptäcks efter att den arkeologiska undersökningen är avslutad och benmaterialet gås igenom av experter.

Några av de runben som påträffats i Sigtuna stad sedan år 1925. Bland fynden finns även isläggar och en hornsked dekorerad med flätbandsteknik.


Det finns många obesvarade frågor kring Sigtunas runben. Man vet till exempel inte om de skrevs/ristades som personliga anteckningar, eller om de skrevs som meddelanden (som medeltida sms) eller om de hade andra syften, till exempel som övningar.

Till skillnad mot runstenarnas språk, som ofta är schablonartad minnesskrifter där man kan förvänta sig ett visst innehåll, representerar ristningarna på runbenen ett alldagligt språk. I runbenens ristningar träder den medeltida människan fram i sin vardag.

På frågan om Anders Söderberg har någon favorit bland runbenen, nämner han det så kallade PAX TECUM-benet, som är daterat till slutet av 1000-talet. Det består av latinsk text och runor och hittades i kvarteret Professorn. Det är det äldsta kända belägget för mötet mellan runor och latinska skrift i Sigtuna stad.

Ristningen skall sannolikt tolkas som:

”PAX TECUM” som är latin och betyder ”Fred.Fred vare med dig”.

– PAX TECUM-benet är ett dramatiskt möte mellan gammalt och nytt, vikingatid och medeltid, runor och latinsk skrift. Benet sammanfattar ett paradigmskifte, säger Anders Söderberg.

PAX TECUM-benet, där både latinska bokstäver och runor har använts. PAX TECUM betyder ”Fred vare med dig”, vilket är den katolska kyrkans fridhälsning. Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet.


Fotnot: Sverigereportage vill tacka Sigtuna Museum and Art och arkeolog Anders Söderberg för tid, tålamod och att undertecknad fått tillgång till runbenen för fotografering.

Jens Flyckt/Sverigereportage


Avrättningsplatser genom 1 000 år

Publicerad den av
4

Det finns 452 registrerade avrättningsplatser runt om i Sverige. Men det är bara en liten del av de platser där dömda har halshuggits och hängts offentligt under de senaste 1 000 åren. Så sent som 2010 upptäcktes en tidigare okänd avrättningsplats vid Mora stenar utanför Uppsala.

Text och nutids foto: Jens Flyckt.

Nutidsbild på Galgberget i Visby, Public Domain, foto:Artifex.
Svartvita bilder (Public Domain): grävbilden från Stora Tuna i Dalarna år 1921.
Den sista offentliga avrättningen (Public Doman) 1874 – bilden förvaltas av Malmköpings hembygdsförening.


1921 skulle en ny kyrkskola byggas vid Stora Tuna, Borlänge i Dalarna. Ganska omgående påträffades 14 mänskliga skelett på byggarbetsplatsen och fler skulle det bli. Fram till 1950-talet har totalt ett tjugotal skelett, med skador från halshuggning och hängning, hittats i marken på skolgården.

På medeltiden var platsen där Kyrkskolan vid Stora Tuna i Borlänge, en avrättningsplats. Totalt har ett tjugotal skelett hittats i marken vid skolgården. Sannolikt finns det ännu mer mänskliga kvarlevor på platsen där barnen leker.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2018 skriver Joakim Wehlin från Dalarnas museum om skeletten vid Stora Tunas kyrkskola:.

”De låg på varierande djup och i olika riktningar. Gemensamt för nästan samtliga var att de låg i onaturliga ställningar, förvridna, på mage eller med skallen skild från kotraden. I två fall hade två individer lagts ned ovanpå varandra. Inga föremålsfynd gjordes i anslutning till skeletten, men i några fall observerades kolrik jord eller koncentrationer med kol. Det stod snart klart att det rörde sig om avrättade människor”

Länge trodde man att det var Gustav Vasa som låg bakom avrättningarna vid Stora Tuna. Men nutida analyser visar att avrättningarna inte hade skett på 1500-talet, utan på 1000/1200-talet.

Ritningarna från den arkeologiska undersökningen 1921 visar att skeletten låg på rad intill skolans ytterväggar. Det beror på att det främst var för väggarna man grävde. Sannolikt finns det mer mänskliga kvarlevor på skolgården.

Några av de avrättade individerna vid Kyrkskolan.

Relativt lite känt om svenska avrättningsplatser. Den största arkeologiska undersökning som gjorts i Sverige av en konstaterad avrättningsplats, genomfördes 2005 i Vadstena. På Gotland har tre avrättningsplatser undersökts – bland annat Galgberget utanför Visby.

Äldre avrättningsplatser, som redan på 1600/1700-talet var övergivna, återges sällan på kartor. Dessa är därför svåra att lokalisera. Däremot kan lokala ortsnamn och berättartraditioner vittna om avrättningar.

Stora Tuna är ett sådant exempel. I fornlämningsregistret finns visserligen en avrättningsplats registrerad i området. Men den ligger cirka sju kilometer sydöst om kyrkskolan. Skolgården är istället registrerad som behravningsplats.

De äldsta kända avrättningsplatserna är från tidig medeltid. Då låg avrättningsplatserna förhållandevis centralt i de dåtida samhällena. Ofta finns en koppling till tingsplatser. Så tros vara fallet med Stora Tuna kyrkskola, som ligger i närheten av Stora Tuna kyrka. När denna kyrka uppfördes är oklart. Troligen skedde det på 1300-talet eller möjligen 1200-talet.

Avrättningsplatsen vid Kyrkskolan låg ursprungligen på en naturlig höjd intill en forntida vägsträckning som leder i riktning mot kyrkan. Vägen är bitvis ufortfarande synlig som en avlång fördjupning i skolans gräsmatta.

Några arkeologiska bevis för en tingsplats vid Stora Tuna vid den aktuella tiden finns inte. Men man tror att den låg i området runt kyrkan.

Galgberget vid Visbys utkant. Galgen är den enda bevarade av sitt slag i Skandinavien. Den användes som avrättningsplats från 1200-talet och fram till 1800-talet.

En annan medeltida avrättningsplats är Galgberget strax söder om Visbys ringmur. Till skillnad mot andra avrättningsplatser som det inte syns några spår av ovan mark, är denna galge i högsta grad påtaglig. Galgen uppfördes sannolikt redan på 1200-talet. Det är för övrigt den enda av sitt slag i Skandinavien och troligen den äldsta i Europa.

Den består av av kallmurad, rund mur som är 16 meter i diameter och som kantas av tre pelare. Ovanpå pelarna satt träbjälkar som de dödsdömda hängdes i. Den sista avrättningen på Galgberget skedde år 1845 då hattmakaren Carj Johan Anders Andersson halshöggs. Han dömdes för mord efter att ha slagit ihjäl en ockrare.

Avrättningsplats. Stora torget och rådhuset i Sigtuna stad. Bilden är tagen från Stora gatan som har samma sträckning idag som den hade i slutet av 900-talet då Sigtuna grundades. Stora torget är inte registrerad eller känd som avrättningsplats. Men här har flera avrättningar ägt rum. Det visar nutida forskning.

En avrättningsplats som både tidsmässigt och rumsligt är svårtolkad finns i centrala Sigtuna stad i Uppland. Stora torget ligger i stadens centrala delar och intill Stora gatan, som har samma sträckning sedan slutet av 900-talet då staden anlades.

Detta är dock ingen plats som historiskt förknippas med avrättningar. Uppgifterna om avrättningar på torget är nya. Det är författaren och hembygdsforskaren Ragnar Fornö som har grävt i arkiven. Uppgifterna om avrättningar på torget publicerades 2021 i Sigtuna hembygdsförenings årsbok.

Det är minst två personer, soldathustrun Karin Eriksdotter och den gifta bonden Per Olofsson, som har dömts till halshuggning på Stora torget. Brottet bestod i att Karin och Per hade inlett en utomäktenskaplig, sexuell relation år 1701. Otrohet rubricerades då som horeri. Om bägge parter var gifta ansågs brottet vara särskilt allvarligt, dubbelt horeri, och straffet var döden. I oktober 1706 slog häradsrätten fast dödsdomarna, som några dagar senare fastställdes av Svea hovrätt.

Datumet för dubbelavrättningen, de skulle alltså avrättas tillsammans utanför rådhuset, fastställdes till 26 januari 1706. Att det tog så lång tid mellan att otroheten uppdagades och att dödsdomarna fastställdes, berodde dels på att Karin Eriksdotter hade blivit gravid och att barnet först måste födas innan hon kunde halshuggas.

Stortorget i Gamla stan, Stockholm. Under tre dagar i november år 1520 halshöggs uppemot 100 personer på torget i samband med Stockholms blodbad.

Ett medeltida torg som förknippas med avrättningar är Stortorget i Gamla stan i Stockholm. På denna plats utspelade sig under tre dagar 1520 Stockholms blodbad. Bakgrunden var en maktkamp med den nykrönta unionskungen kungen Cristian II, även kallad Christian Tyrann, i centrum.

Exakt hur många människor som halshöggs på Stortorget under dessa dagar är oklart. Ansvarig bödel har angett 82 personer. Men den exakta siffran är närmare 100.

Det var inte enbart Kristian Tyranns meningsmotståndare, som svenska biskopar och adelsmän, som fick möta bödeln. Även tjänstefolk, borgare och köpmän som inte hade med maktstriderna att göra halshöggs.

Rännstenar och kullerstenar vid Stortorget badade i blod i samband med Stockholms blodbad i november år 1520.

En relativt okänd avrättningsplats liggeri Norrtälje stad – eller snarare 900 meter utanför den historiska stadskärnan. Norrtälje fick stadsprivilegier 1622.

Riksantikvarieämbetet refererar till äldre kartor och pekar ut en skogsbevuxen bergsrygg mellan Stockholmsvägen och Flygfältets handelsområde. Delar av avrättningsplatsen är bortschaktad och asfalterad.

Det finns inga kända uppgifter om personer som avrättats eller hur länge avrättningsplatsen var i bruk. Att den inte finns markerad på kartor från 1800-talet tyder på att den övergavs någon gång på 1700-talet.

Platsen heter Stegelbäcken. Namnet kommer från stegling, en grym avrättningsmetod som i Sverige brukades från1200-talet och fram till1840-talets första hälft. Ursprungligen gick metoden ut på att den dömde först utsattes för rådbråkning. Det innebar att personen bands fast på ett vagnshjul, med armar och ben på hjulets utsida. När vagnen med hjulet kördes iväg krossades armar och ben.

Stegelbäckens avrättningsplats i Norrtälje är numera bebyggd, i alla fall delvis. I fornlämningsregistret pekas området från bilarna på bilden och den trädbevuxna höjden i bakgrunden, ut som avrättningsplatsens läge.

Därefter togs hjulet loss, fortfarande med den dömde fastbunden, och restes på en stång – en så kallad stegel. Där fick personen hänga för allmän beskådan. Slutligen styckades kroppen och delarna spetsades på pålar på allmän plats. Det fanns flera variationer av metoden och exakt i vilken ordning momenten gjordes är oklart. Det finns dokumenterade fall från 1600-talet där den dömde ska ha steglats levande.

I många fall halshöggs först personen innan hen steglades. Ett av de mest kända avrättningarna med stegling skedde den 27 april 1792 på galgbacken vid dagens Hammarbyhöjden i Stockholm. Personen var Jacob Johan Anckarström, som den 16 mars samma år hade skjutit Gustav III.

Vid Hammarbyhöjden är det fråga om två avrättningsplatser, en yngre och en äldre, som ligger intill varandra. Den ursprungliga galgen, som tros varit konstruerad som den i Visby, övergavs någon gång i början av 1800-talet då man övergick från hängning till halshuggning.

Avrättningsplatserna vid Hammarbyhöjden är idag belägna i grönytor mellan bostadshus. Det finns en nyligen uppsatt informationsskylt på platsen. Tidigare informationsskyltar har försvunnit i samband försäljningar av bostadsrätter i området.

Sverigereportage har uppmärksammat avrättningsplatserna vid Hammarbyhöjden tidigare.

Platsen vid Hammarbyhöjden, där Anckarström avrättades, markeras idag av några större stenar. Om dessa stenar är rester av galgen är oklart.

En släkting till Anckarström som bevittnade avrättningen har i detalj beskrivit steglingen av den huvudlösa Anckarström:

”… De ristade sedan upp liket från halsen nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En spik slogs genom huvudet, och en av bödeldrängarna klättrade upp och spikade fast det vid galgen med många hammarslag…”

Avrättningsplatsernas geografiska lägen indikerar ofta, men inte alltid, deras ålder. Man skiljer mellan tillfälliga och permanenta avrättningsplatser. En avrättningsplats behöver alltså inte ha en lång tradition, utan kan ha använts vid enstaka tillfälle.

Efter medeltiden flyttades avrättningsplatserna ut till avlägsna gränstrakter i landskapen. Ofta valdes platser intill sockengränser, häradsgränser och länsgränser. I regel nyttjades avrättningsplatserna av av flera socknar och är i stort sett alltid belägna i närheten av dåtida vägar. När denna flytt genomfördes är en av många obesvarade frågor. Sannolikt finns det en stor tidsmässig skillnad mellan olika län. Men det tycks ha skett från mitten av 1500-talet och fram till 1600-talet. Det finns även exempel på centralt belägna avrättningsplatser som användes från medeltid till 1800-talet.

Galgstenen i Jordbro. Bilvägen har ungefär samma sträckning som den dåtida Stockholmsvägen hade på 1700-talet. Cykelvägen är dock nutida. Till höger i bild syns en industribyggnad. Bakom björkarna skymtar ett järnvägsspår.

Ett exempel på avrättningsplats i avlägsna gränstrakter är Galgstenen i Jordbro i Haningekommun. som var Sotholms härads avrättningsplats. Platsen markeras av ett stort flyttblock och till skillnad mot många andra avrättningsplatser finns en informationsskylt som bland annat berättar om drängen Gustav Pettersson. Han hade slagit ihjäl sin husbonde och dömdes till döden. I mars 1855 halshöggs han. Det var den sista avrättningen som skedde på platsen.

Den väg som idag passerar intill blocket heter Gamla Nynäsvägen. Den har samma sträckning som på 1700-talet, men då hette den Stockholmsvägen.

På en karta från 1732 är Galgstenen beskriven som ”Exsecutions Platz” Då var platsen en ödemark. Idag ligger den i utkanten av ett industriområde.

På kartan från 1732 är avrättningsplatsen i Jordbro utmärkt. Vägen förbi Galgstenen har i stort sett samma sträckning idag som på 1700-talet, vilket en milstolpe i dikerar.


En annan avrättningsplats i gränsland finns i Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland, som Sverigereportage skrivit om tidigare. Området är än idag en ödemark. Platsen heter Falks grav, efter den 27-åriga skräddare Jonas Falk som dömdes för rånmord och i november 1855 halshöggs på platsen.

Platsen är belägen beläget på en sagolik tallhed, inte långt från Svea landsväg. Ett sentida kors markerar platsen som marknadsförs som ett besöksmål av den lokala turistnäringen. Jonas Falks öde har även blivit film.

Falks grav är mycket välbesökt. Platsen har vandaliserats åtskilliga gånger.

Rånmördaren Jonas Falks grav som även är den plats där han halshöggs år 1855.

Hur många avrättningsplatser som funnits i Sverige är det ingen som vet. Genom att studera gamla kartor kan man upptäcka bortglömda avrättningsplatser.

Ett exempel på en nyupptäckt avrättningsplats är Blötan vid Mora stenar i Knivsta, på gränsen mellan länen Upsala och Stockholm. Här gick även gränsen för Attunda och Tiundaland. Närområdet är förknippat med Mora stenar där kungaval gjordes under medeltiden. I ett litet stenhus från 1770-talet förvaras minnesstenar från de medeltida kungavalen. Huset ligger några hundra meter sydöst om avrättningsplatsen.

Vid Blötas avrättningsplats nordvästra hörn finns en mindre byggnad, en hölada eller vagnsskjul.

Det var bloggen Scribo – perspektiv och närmiljö som 2010 upptäckte och uppmärksammade avrättningsplatsen – som på 1700-talet hette Blötan. 2018 registrerades platsen som fornlämning.

Blötans nuvarande placering är idag inte den samma som på 1700-talet. Idag ligger Blötan cirka 500 meter söder om avrättningsplatsen.

Första gången Blötan nämns är på en karta från 1748 är Blötan markerad med en röd prick och texten:

”Häradets afrätts Plats”.

På en karta från 1770 beskrivs avrättningsplatsens utbredning mer detaljerat i bild och text:

”Gamla afrätsplatsen på Blötan uti Lagga socken på Morstena ägor”

Kanske innebär formuleringarna att den var i drift 1748, men övergiven 1770.

Några hundra meter från den nyupptäckta avrättningsplatsen vid Mora stenar förvaras minnesstenar från medeltida kungaval som gjordes på platsen. Huset som minnesstenarna förvaras i uppfördes 1770.

Avrättningsplatsen ligger idag mitt på en åker. Två hölador och ett vagnsskjul från 1900-talet är byggda på platsen. 400 meter norrut rinner Storån, den sista resten av det forntida vattenleden Långhundraleden. En rak åkerväg går idag rakt genom avrättningsplatsen i nordsydlig riktning. Denna väg fanns inte på 1700-talet,

Tidigare gick en gammal landsväg i östvästlig riktning över åkern och passerade några meter söder avrättningsplatsen. Denna väg är sedan länge bortodlad. Men på flygbilder syns fortfarande vegetationsspår efter vägen i åkern.

Vegetationsspår kan uppstå i gräsmattor och åkrar efter försvunna byggnader och vägar. I och med att marken där lämningarna fanns ofta har en annan densitet som i sin tur binder fukten mer eller mindre effektivt än omgivande jord, blir gräs och gröda högre eller lägre. På så sätt kan man i vegetationen ana var vägar, gravar och liknande lämningar låg.

Numera är ängsladorna den enda bebyggelsen i området. Enligt fornlämningsregistret var det relativt tätt mellan torpen på 1600/1700-talet. Torplämningarna ligger på rad och tillsammans med en 80 meter lång vägbank längs med ån.

Det är inte känt när Blötan började användas som avrättningsplats. Men med tanke på omgivningens medeltida historia och att det redan på 1200-talet tros ha funnits en tingsplats i närområdet, är det inte osannolikt att den har medeltida anor.

Sydöst om Uppsala i Knivsta kommun, där gränsen mellan länen Stockholm och Uppsala går, ligger den nyligen upptäckta avrättningsplatsen, som nämns på kartor från 1700-talet. Ängsladorna i bildens bakgrund markerar avrättningsplatsens läge .Den väg som syns på bilden är en relativt ny skapelse. Den äldre landsväg som gick genom området på 1700-talet är för länge sedan bortodlad, men följde horisontlinjen strax bakom ängsladorna på bilden.

I takt med att 1800-talet fortskred och 1900-talet närmade sig ifrågasattes dödsstraffet i allt högre grad i den allmänna debatten, inte minst som offentliga tillställningar.

De sista offentliga avrättningarna genomfördes år 1874 på två platser – utanför Visby och Malmköping. Då halshöggs rånmördarna Konrad Petterson Lundqvist Tector och Gustav Adolf Eriksson Hjert, som tillsammans bland annat hade skjutit ihjäl två personer i ett misslyckat rånförsök utkanten av Malmköping. Därefter inledde de bägge gärningsmännen en stöldturné på Gotland

Gustav Adolf Eriksson Hjerts avrättning är för övrigt den enda kända som finns dokumenterad i bild. Fotografiet ger en unik inblick om hur en avrättningsplats var organiserad på 1800-talet. Fotot togs strax efter avrättningen. Fotografen var tingsvaktmästaren Petterzon.

Gustav Adolf Eriksson Hjerts avrättning år 1874 i Malmköping. Till vänster står bödeln med sin bila vilandes mot trägolvet. Personen till höger är troligen Hjerts själasörjare. Runt platsen står män i cirkel, en så kallad gistgård, vars syfte var att hindra den dödsdömda att avvika från platsen. Enligt uppgift bevittnades avrättningen av 1 500 personer.

Det är 148 år sedan de sista offentliga avrättningarna verkställdes i Sverige. Statistik som Statistikmyndigheten tagit fram visar att en halv miljon svenskar bor mindre än en kilometer från närmaste avrättningsplats. Den statistiken omfattar långt ifrån alla avrättningsplatser.

1877 förbjöds offentliga avrättningar och 1910 verkställdes det sista dödsstraffet – då Johan Alfred Andersson Ander halshöggs med giljotin på Långholmen i Stockholm. År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid. Så sent som 1975 avskaffades dödsstraff i krigstid.

Det här med avrättningsplatser är en känslig fråga. Lokalbefolkningen uppskattar inte alltid att det ställs frågor om platser, som man gör allt för att glömma. Det är särskilt tydligt om det finns skolor eller bostäder i mångmiljonklassen på platsen. Kanske är avrättningsplatserna en besvärande påminnelse om ett Sverige som för mindre än 50 år hade dödsstraff på straffskalan, visserligen i krigstid, och att det för bara några år sedan fortfarande fanns personer i livet som var barn när den sista avrättningen genomfördes.

Att åka runt i Sverige och fota dessa platser är en känslomässig utmaning. Många avrättningsplatser är kända men omtalas aldrig. De är och förblir kulturlandskapets mörkaste hemligheter.

Solnedgång vid Blötans avrättningsplats.






Örebro stads bödelsyxa

Publicerad den av
Svara

Sista avrättningen i Örebro stad genomfördes för 164 år sedan. Den skedde genom halshuggning med en yxa/bila som finns bevarad.

Text: Jens Flyckt
Foto: Örebro – Kuriren/ Public Domain.

Bilden är tagen den 7 augusti år 1965 inför ett reportage och visar hur tidigare landsantikvarien och museichefen Gunnel Sylvan Larsson (1920-1984), håller i bödelsyxan – eller skarprättarbila som det även heter.

Örebro stads bödelsyxa/bila fotograferad den 7 augusti 1965.

Sista gången yxan/bilan användes var i samband med avrättningen av arbetskarlen Gustaf Gustafsson Gadd, som hade dömts till döden för knivmord på Carolina Rundelius. Offret och gärningsmannen kände varandra. Enligt uppgift hade de båda supit under natten och dragit omkring mellan Örebros olika krogar. På morgonen knivhögg han henne till döds, i tron att hon hade stulit pengar av honom.

Gustaf Gustafsson Gadd erkände och dömdes till halshuggning. Han ska tydligen inte begärt nåd hos kungen, vilket han hade möjligt att göra.

Den 25 oktober år 1858 fördes Gustaf Gustafson Gadd på en kärra till Örebros stads avrättningsplats, där djurkyrkogården idag ligger. Inför ett stort folkuppdåd lades han med huvudet på stupstocken.

Med ett hugg skilje sedan bödeln, Magnus Ferm från Göteborg, huvudet från kroppen. Enligt domen begravdes Gustaf Gustafsson Gadds kvarlevor på avrättningsplatsen.


Massgravar från Långfredagsslaget

Publicerad den av
Svara

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Greta Stina avrättades vid Arlanda

Publicerad den av
2

Kanske var hon en hänsynslös giftmördare, kanske inte. Oavsett vilket hade pigan Greta Stina Ersdotter knappast en chans i det dåtida rättsystemet, som dömde henne till ”att mista höger hand, halshuggas och brännas på bål.”

Text och foto: Jens Flyckt

Den 28 augusti år 1828 insjuknade plötsligt Anna Nilsdotter, 66-årig hustru till Jan Andersson på Fransåkers gård, som idag ligger strax utanför orten Märsta, knappt en mil från Arlanda flygplats. Hon fick svåra magsmärtor och ångest. Senare på kvällen avled hon.

Obduktionen genomfördes i slöjdboden på gården. I magsäcken påträffade provinsialläkaren arsenik. Ganska snabbt riktades misstankarna mot en piga på gården – den 23 år gamla Greta Stina Ersdotter, som lär ha haft ett förhållande med Jan Andersson.

Här i närheten, intill Skobyvägen strax sydöst om Arlanda flygplats, avrättades den 24-åriga pigan Greta Stina Ersdotter den 22 mars 1829. Eventuella fysiska spår ovan mark från avrättningsplatsen försvann troligen i samband med att vägen rätades ut och breddades på 1950-talet. En kort sträcka av den ursprungliga vägen, som syns bakom stenblocken på bilden, finns fortfarande kvar.

Greta Stina anklagades för giftmord och häktades. Den 22 september 1828 hölls rättegång i Urtima ting vid Sätuna, som idag är ett bostadsområde i Märsta.

I häradsrätten satt åtta lokala, framstående män – de flesta från gårdar i Märstas omnejd. Bland nämndemännen finns namn som Pehr Wallin från Säby, Matts Phersson från Killinge, Anders Andersson från Sätuna och Anders Ersson från Rickeby.
Det var lokala storbönder. Flera av dem, om inte alla, kände garanterat mordoffret och hennes man Jan Andersson. Vissa av nämndemännen bodde mindre än en mil från Fransåker och på söndagarna gick de i samma kyrka. Även häradsdomaren var från en lokal gård – belägen mindre än en mil från mordplatsen.

Idag skulle aldrig nämndemän eller domare, som är vän eller granne med ett mordoffer, tillåtits delta i en rättegång. Men i början av 1800-talet var rättssäkerheten en annan.

Förutom att Greta Stina befann sig långt ner i det dåtida samhällsskiktet, så var kvinnornas rättigheter närmast obefintliga i början av 1800-talet. Kvinnor var inte myndiga, hade inte rösträtt eller arvsrätt och betraktades mer eller mindre som manliga egendomar.

Sannolikheten att hon fick något som idag skulle betraktas som en rättvis juridisk prövning, är därför obefintlig.

Den 22 september samma år förklarades Greta Stina Ersdotter, efter att domen slagits fast av högre instanser, skyldig till giftmord och dömdes till: ”I sitt 24 levnadsår mista högra hand, halshuggas och brännas på bål”

Det finns inga uppgifter i de bevarade rättegångshandlingarna om något erkännande eller hur hon ställde sig till anklagelserna. Först senare, den 25 september, finns en notering från en predikan i Smedjegårdshäktet i Stockholm:

”Hennes samvete, som hitintills warit döfwadt, waknar omsider…

Längs med den gamla åsvägen, som idag heter Skobyvägen och förbinderbArlanda flygplats med Rosersberg, kördes pigan Greta Stina Ersdotter fram till platsen där hon avrättades. Vägen är idag rakare, men har i stort sett samma sträckning idag som på 1800-talet.

Den 27 mars 1828 fördes hon från häktet i Stockholm till gästgiveriet i Norrsunda – utanför Rosersberg. Området ligger idag intill E4:an. Där på gästgiveriet tillbringade hon sin sista natt i livet. Även skarprättaren, som verkställde dödsstraffet, bodde på gästgiveriet den natten.

Morgonen den 28 mars kördes Greta Stina Ersdotter den cirka halvmilen norrut längs med den urgamla åsvägen, som numera heter Skobyvägen, till avrättningsplatsen Svartkärret som var Husby Ärlinghundra härads avrättningsplats.

Det finns ett fåtal bevarade dokument om förberedelserna inför avrättningen, mestadels om kostnader kring iordningställandet av avrättningsplatsen.Någon skildring över hur avrättningen gick till finns inte bevarad.

Men sannolikt var det mycket folk på platsen när hästskjutsen med den dödsdömda kom fram. Själva stupstocken, som hade ställts i ordning av skarprättaren och hans drängar, var sannolikt omgärdad av män som hade bildad gistgård – det vill säga att de stod i ring med spetsiga störar riktade inåt.

Greta Stina Ersdotter placerades på mage med halsen över stupstocken och hennes högra arm fixerades i utdträvkt läge. Först högg skarprättaren av hennes högra hand med bila och sedan hennes huvud. Enligt domen skulle kroppen brännas och kvarlevorna grävas ner vid avrättningsplatsen. Detta för att kroppen inte skulle hamna i vigd jord.

Avrättningsplats. Svartkärret hade fram till 1950-talet, då vägen rätades ut, en vattenspegel. Bakom höjden i bakgrunden är Arlandas tredje bana belägen.

Avrättningsplatsen ligger idag någon kilometer sydöst om Arlandas terminaler – knappt tvåhundra meter från korsningen Skobyvägen/Luftleden. Platsen är registrerad i fornlämningsregistret och har raä-nummer: Skånela 226:1.

Ända in på 1980-talet var dessa trakter ödemarker med stora skogar. Med undantag från flygplatsen, som då var mycket mindre, bestod bebyggelsen i stort sett av enskilt belägna torp i slutet av smala skogsvägar. Svartkärrets avrättningsplats låg, som de flesta avrättningsplatser på 1800-talet, i ödemarken på gränsen mellan två härader – med ett större vägskäl i närheten.

Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts av avrättningsplatsen. Den omnämns i den stora arkeologiska utredning som gjordes i samband med bygget av Arlandas tredje bana på 1990-talet.
I boken Gamla Märsta i ord och bild, som Husby Ärlinghundra Märsta hembygdsförening gav ut 1980, finns uppgifter om att en stolpe ska ha stått mitt i Svartkärret. På denna stolpe ska avrättades personer, eller deras kroppsdelar, hängts upp. Flera avrättningar ska ha skett vid Svartkärret och enligt vittnesuppgifter ska stolpen ii kärret en funnits kvar en bit in på 1900-talet, då den slutligen föll ner i vattnet.

Den ålderdomliga vägsträckningen vid Svartkärret avrättningsplats.

Första gången som undertecknad hörde talas om avrättningen, var som sjuåring i mitten av 1970-talet. Min pappa körde taxi och levererade ibland mat och hundmat till gubbar och gummor uppe på dessa avlägsna skogar. Då levde minnet av den avrättade pigan kvar i stugorna. Jag följde ibland med pappa på dessa leveranser.

Jag minns särskilt en gubbe, som hade en enorm schäfer och som pappa levererade kassar med falukorv och hundmat till. Gubben fick antagligen inte så ofta besök och han passade då på att prata.

Medan dieselmotorn i taxin stod och knackade på tomgång och sommarkvällen sänkte sig bakom granarnas dunkel, stod gubben på den lilla gräsplätten utanför stugan och berättade om pigan som avrättades. Han berättade även att långväga besökare, som skulle titta på avrättningen, hade övernattat i hans stuga.
Både gubben, hans stuga och skogen han levde i är för länge sedan borta. På platsen landar och startar numera flygplanen.

Ett par kilometer från Arlanda flygplats finns platsen där Ärlinghundra härads avrättningsplats låg på 1800-talet. Bilden är från 2016.

Svartkärret, som gav namn till avrättningsplatsen, fylldes ut på 1950-talet i samband med att Långåsvägen, numera Skobyvägen, gjordes rakare och bredare för den ökade trafikmängden.

Det finns ingen informationsskylt som berättar om avrättningsplatsen. Varje dag passerar hundratals bilar, bussar och lastbilar området där kvarlevorna från Greta Stina Ersdotter och andra avrättade ligger kvar – i ovigd jord.

Rånmördaren Jonas Falks grav

Publicerad den av
Svara

Falks grav och avrättningsplats vid Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland är en märklig företeelse.
Jonas Falk, en rånmördare som halshöggs på platsen för 165 år sedan, har för eftervärlden blivit en något av en kultperson och hans avrättningsplats en turistattraktion.

Text och foto: Jens Flyckt

Jonas Falk, som till yrket var skräddare, var 27 år gammal när han halshöggs på platsen. Där begravdes han – i ovigd jord,

Avrättningen skedde på Svedmon, som platsen heter, i Hökensås. Det är ett vidsträckt och ödsligt sagolandskap, där nattskärran surrar över den glesa tallskogen under sommarnätterna och doften av vitmossa och ljung tar följe med vinden.
.
”Här på ödsliga Svedmon finns sedan gammalt häradets gamla avrättningsplats…” skriver Tidaholm kommun på sin hemsida under fliken sevärdheter.

Ett järnkors markerar graven och avrättningsplatsen. Graven är registrerad i fornlämningsregistret som Brandstorp 1:1.

Händelsen som ledde till avrättningen tog sin början natten den 23 augusti 1854. Då rånmördades potiljonen, som var dåtidens värdetransportör, Artur Magnus Nilssén vid ett överfall vid Tunarp mellan Jönköping och Fallköping. Han sköts i ryggen av Jonas Falk och avled av sina skador på lasarettet i Jönköping den 8 september. Tillsammans med sin styvfar och medbrottsling, Anders Andersson Frid, misshandlade de skjutsdrängen Sven Larsson svårt. Men drängen överlevde och lyckades fly till närmaste gård.

Rånbytet blev 2000 riksdaler, vilket var en förmögenhet på den tiden.

Falks grav ligger vid korsningen Gamla landsvägen och Göteborgsvägen. Det är ett gammalt vägsystemet som använts sedan medeltiden.

Jonas Falk och Anders Andersson strid hade sedan tidigare haft problem med rättvisan. Anders hade fått avsked som soldat på grund av kriminalitet. Jonas, som på fyllan ska ha pratat om hur lätt det vore att råna postiljonen, hade tidigare varit misstänkt för ett rån.

Jonas och Anders flyttade till Stockholm i tron om att livet skulle bli bättre där. Men livet i storstaden verkar inte ha blivit som de tänkt sig.och bristen på pengar gjorde sannolikt att de bestämde sig för att råna postiljonen i sina hemtrakter.

Efter rånet tog de sig tillbaka till Stockholm via Hjo i tron om att de begått det perfekta brottet. Men polisen var dem på spåren och de greps i Stockholm.

De båda misstänkta transporterades tillbaka till hemtrakten och länsfängelset i Mariestad. Senare ställdes de inför tinget och dömdes till döden genom halshuggning. Anders ansökte och beviljades nåd. Hans dödsstraff omvandlades till 28 dagar på vatten och bröd, en grym behandling som få överlevde, samt livstids straffarbete. 31 år senare benådades han och frigavs.

Men Jonas Falk ansökte aldrig om nåd trots att han hade möjlighet att göra det. Under det år han suttit på länsfängelset hade han blivit djupt religös, förändrats som person och accepterat sitt straff.

Så en novemberdag år 1855 verkställdes avrättningen inför en stor folksamling.

Det finns mängder av avrättningsplatser runt om i landet där folk i århundraden har avrättats med mer eller mindre brutala metoder. I regeln är dessa platser antingen bortglömda, eller något man talar tyst om.
Men när det gäller Jonas Falks grav är det tvärt om. Kanske är det hans tragiska livsöde som har förvandlat honom till en nutida kändis med ett rykte som sträcker sig långt bortom hans gamla hembygd. Avrättningsplatsen och graven har blivit en stor sevärdhet som varje år lockar långväga turister.

Det har skrivits böcker, artiklar och gjorts TV-program och filmer om Falk. Han har även en egen tråd på nätforumet Flachback. Sanning, myt och fantasier har med tiden vävts samman.
Det hävdas bland annat att det sommartid alltid ligger färska blommor på graven och att ingen vet hur detta sker. Detta med blommorna ska ha pågått 130 år, enligt uppgift. De gånger Sverigereportage har varit på platsen har det dock inte funnits några blommor på graven.

Lokala raggare lägger cigaretter på graven där man för övrigt tror att Falk går igen vid midnatt. Korset har stulits vid ett flertal tillfällen, men alltid återfunnits. Och på den lilla informationsskylten som finns vid graven, har någon skrivit en uppmaning om att inte tända gravljus, på grund av brandrisken.

Den lilla parkeringsplatsen, som finns i närheten av graven, påminner mer om en uppkörd vändplan. Den sandiga marken runt om graven är sliten efter de tusentals besökare som gått där fram och tillbaka. Tallarna runt parkeringen har skador i barken efter att ha blivit påbackade och påkörda.

Det har gått 165 år sedan Jonas Falk avrättades. Idag är han mer uppskattad, känd och omnämnd än vad han någonsin var i livet.

Grannar till en avrättningsplats

Publicerad den av
2

Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.

”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.

Den äldre avrättningsplatsen. Där galgen, som var en konstruktion av sten, förmodas ha legat sedan 1600-talets andra hälft och fram till 1800-talets andra hälft, finns ett antal större stenar. När bostadshuset i bakgrunden byggdes på 1930-talet ska enligt uppgift mänskliga kvarlevor ha påträffats. Någon arkeologisk utredning gjordes aldrig på platsen och händelsen tystades ner.
Galgbacken vid Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, enligt en teckning från 1856.

Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.

Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.

”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.

I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.

Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.

Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.

Den yngre avrättningsplatsen? I mitten av 1800-talet ska enligt uppgift galgbacken på Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, övergivits. Istället anlades en ny avrättningsplats, för halshuggning, knappt hundra meter från den gamla. Denna plats nämns ofta som galgbacken, vilket är missvisande då de dömda halshöggs på platsen.

Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.

Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.

Den yngre avrättningsplatsen, den från mittennav 1800-talet där dömda halshöggs, är illa åtgången och bitvis täckt av byggnadsavfall.

Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.

Den informationstavla som berättar om Hammarbyhöjden mörka historia som avrättningsplats, har tidigare försvunnit.

-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.