Massgravar från Långfredagsslaget

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Greta Stina avrättades vid Arlanda

Kanske var hon en hänsynslös giftmördare, kanske inte. Oavsett vilket hade pigan Greta Stina Ersdotter knappast en chans i det dåtida rättsystemet, som dömde henne till ”att mista höger hand, halshuggas och brännas på bål.”

Text och foto: Jens Flyckt

Den 28 augusti år 1828 insjuknade plötsligt Anna Nilsdotter, 66-årig hustru till Jan Andersson på Fransåkers gård, som idag ligger strax utanför orten Märsta, knappt en mil från Arlanda flygplats. Hon fick svåra magsmärtor och ångest. Senare på kvällen avled hon.

Obduktionen genomfördes i slöjdboden på gården. I magsäcken påträffade provinsialläkaren arsenik. Ganska snabbt riktades misstankarna mot en piga på gården – den 23 år gamla Greta Stina Ersdotter, som lär ha haft ett förhållande med Jan Andersson.

Här i närheten, intill Skobyvägen strax sydöst om Arlanda flygplats, avrättades den 24-åriga pigan Greta Stina Ersdotter den 22 mars 1829. Eventuella fysiska spår ovan mark från avrättningsplatsen försvann troligen i samband med att vägen rätades ut och breddades på 1950-talet. En kort sträcka av den ursprungliga vägen, som syns bakom stenblocken på bilden, finns fortfarande kvar.

Greta Stina anklagades för giftmord och häktades. Den 22 september 1828 hölls rättegång i Urtima ting vid Sätuna, som idag är ett bostadsområde i Märsta.

I häradsrätten satt åtta lokala, framstående män – de flesta från gårdar i Märstas omnejd. Bland nämndemännen finns namn som Pehr Wallin från Säby, Matts Phersson från Killinge, Anders Andersson från Sätuna och Anders Ersson från Rickeby.
Det var lokala storbönder. Flera av dem, om inte alla, kände garanterat mordoffret och hennes man Jan Andersson. Vissa av nämndemännen bodde mindre än en mil från Fransåker och på söndagarna gick de i samma kyrka. Även häradsdomaren var från en lokal gård – belägen mindre än en mil från mordplatsen.

Idag skulle aldrig nämndemän eller domare, som är vän eller granne med ett mordoffer, tillåtits delta i en rättegång. Men i början av 1800-talet var rättssäkerheten en annan.

Förutom att Greta Stina befann sig långt ner i det dåtida samhällsskiktet, så var kvinnornas rättigheter närmast obefintliga i början av 1800-talet. Kvinnor var inte myndiga, hade inte rösträtt eller arvsrätt och betraktades mer eller mindre som manliga egendomar.

Sannolikheten att hon fick något som idag skulle betraktas som en rättvis juridisk prövning, är därför obefintlig.

Den 22 september samma år förklarades Greta Stina Ersdotter, efter att domen slagits fast av högre instanser, skyldig till giftmord och dömdes till: ”I sitt 24 levnadsår mista högra hand, halshuggas och brännas på bål”

Det finns inga uppgifter i de bevarade rättegångshandlingarna om något erkännande eller hur hon ställde sig till anklagelserna. Först senare, den 25 september, finns en notering från en predikan i Smedjegårdshäktet i Stockholm:

”Hennes samvete, som hitintills warit döfwadt, waknar omsider…

Längs med den gamla åsvägen, som idag heter Skobyvägen och förbinderbArlanda flygplats med Rosersberg, kördes pigan Greta Stina Ersdotter fram till platsen där hon avrättades. Vägen är idag rakare, men har i stort sett samma sträckning idag som på 1800-talet.

Den 27 mars 1828 fördes hon från häktet i Stockholm till gästgiveriet i Norrsunda – utanför Rosersberg. Området ligger idag intill E4:an. Där på gästgiveriet tillbringade hon sin sista natt i livet. Även skarprättaren, som verkställde dödsstraffet, bodde på gästgiveriet den natten.

Morgonen den 28 mars kördes Greta Stina Ersdotter den cirka halvmilen norrut längs med den urgamla åsvägen, som numera heter Skobyvägen, till avrättningsplatsen Svartkärret som var Husby Ärlinghundra härads avrättningsplats.

Det finns ett fåtal bevarade dokument om förberedelserna inför avrättningen, mestadels om kostnader kring iordningställandet av avrättningsplatsen.Någon skildring över hur avrättningen gick till finns inte bevarad.

Men sannolikt var det mycket folk på platsen när hästskjutsen med den dödsdömda kom fram. Själva stupstocken, som hade ställts i ordning av skarprättaren och hans drängar, var sannolikt omgärdad av män som hade bildad gistgård – det vill säga att de stod i ring med spetsiga störar riktade inåt.

Greta Stina Ersdotter placerades på mage med halsen över stupstocken och hennes högra arm fixerades i utdträvkt läge. Först högg skarprättaren av hennes högra hand med bila och sedan hennes huvud. Enligt domen skulle kroppen brännas och kvarlevorna grävas ner vid avrättningsplatsen. Detta för att kroppen inte skulle hamna i vigd jord.

Avrättningsplats. Svartkärret hade fram till 1950-talet, då vägen rätades ut, en vattenspegel. Bakom höjden i bakgrunden är Arlandas tredje bana belägen.

Avrättningsplatsen ligger idag någon kilometer sydöst om Arlandas terminaler – knappt tvåhundra meter från korsningen Skobyvägen/Luftleden. Platsen är registrerad i fornlämningsregistret och har raä-nummer: Skånela 226:1.

Ända in på 1980-talet var dessa trakter ödemarker med stora skogar. Med undantag från flygplatsen, som då var mycket mindre, bestod bebyggelsen i stort sett av enskilt belägna torp i slutet av smala skogsvägar. Svartkärrets avrättningsplats låg, som de flesta avrättningsplatser på 1800-talet, i ödemarken på gränsen mellan två härader – med ett större vägskäl i närheten.

Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts av avrättningsplatsen. Den omnämns i den stora arkeologiska utredning som gjordes i samband med bygget av Arlandas tredje bana på 1990-talet.
I boken Gamla Märsta i ord och bild, som Husby Ärlinghundra Märsta hembygdsförening gav ut 1980, finns uppgifter om att en stolpe ska ha stått mitt i Svartkärret. På denna stolpe ska avrättades personer, eller deras kroppsdelar, hängts upp. Flera avrättningar ska ha skett vid Svartkärret och enligt vittnesuppgifter ska stolpen ii kärret en funnits kvar en bit in på 1900-talet, då den slutligen föll ner i vattnet.

Den ålderdomliga vägsträckningen vid Svartkärret avrättningsplats.

Första gången som undertecknad hörde talas om avrättningen, var som sjuåring i mitten av 1970-talet. Min pappa körde taxi och levererade ibland mat och hundmat till gubbar och gummor uppe på dessa avlägsna skogar. Då levde minnet av den avrättade pigan kvar i stugorna. Jag följde ibland med pappa på dessa leveranser.

Jag minns särskilt en gubbe, som hade en enorm schäfer och som pappa levererade kassar med falukorv och hundmat till. Gubben fick antagligen inte så ofta besök och han passade då på att prata.

Medan dieselmotorn i taxin stod och knackade på tomgång och sommarkvällen sänkte sig bakom granarnas dunkel, stod gubben på den lilla gräsplätten utanför stugan och berättade om pigan som avrättades. Han berättade även att långväga besökare, som skulle titta på avrättningen, hade övernattat i hans stuga.
Både gubben, hans stuga och skogen han levde i är för länge sedan borta. På platsen landar och startar numera flygplanen.

Ett par kilometer från Arlanda flygplats finns platsen där Ärlinghundra härads avrättningsplats låg på 1800-talet. Bilden är från 2016.

Svartkärret, som gav namn till avrättningsplatsen, fylldes ut på 1950-talet i samband med att Långåsvägen, numera Skobyvägen, gjordes rakare och bredare för den ökade trafikmängden.

Det finns ingen informationsskylt som berättar om avrättningsplatsen. Varje dag passerar hundratals bilar, bussar och lastbilar området där kvarlevorna från Greta Stina Ersdotter och andra avrättade ligger kvar – i ovigd jord.

Rånmördaren Jonas Falks grav

Falks grav och avrättningsplats vid Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland är en märklig företeelse.
Jonas Falk, en rånmördare som halshöggs på platsen för 165 år sedan, har för eftervärlden blivit en något av en kultperson och hans avrättningsplats en turistattraktion.

Text och foto: Jens Flyckt

Jonas Falk, som till yrket var skräddare, var 27 år gammal när han halshöggs på platsen. Där begravdes han – i ovigd jord,

Avrättningen skedde på Svedmon, som platsen heter, i Hökensås. Det är ett vidsträckt och ödsligt sagolandskap, där nattskärran surrar över den glesa tallskogen under sommarnätterna och doften av vitmossa och ljung tar följe med vinden.
.
”Här på ödsliga Svedmon finns sedan gammalt häradets gamla avrättningsplats…” skriver Tidaholm kommun på sin hemsida under fliken sevärdheter.

Ett järnkors markerar graven och avrättningsplatsen. Graven är registrerad i fornlämningsregistret som Brandstorp 1:1.

Händelsen som ledde till avrättningen tog sin början natten den 23 augusti 1854. Då rånmördades potiljonen, som var dåtidens värdetransportör, Artur Magnus Nilssén vid ett överfall vid Tunarp mellan Jönköping och Fallköping. Han sköts i ryggen av Jonas Falk och avled av sina skador på lasarettet i Jönköping den 8 september. Tillsammans med sin styvfar och medbrottsling, Anders Andersson Frid, misshandlade de skjutsdrängen Sven Larsson svårt. Men drängen överlevde och lyckades fly till närmaste gård.

Rånbytet blev 2000 riksdaler, vilket var en förmögenhet på den tiden.

Falks grav ligger vid korsningen Gamla landsvägen och Göteborgsvägen. Det är ett gammalt vägsystemet som använts sedan medeltiden.

Jonas Falk och Anders Andersson strid hade sedan tidigare haft problem med rättvisan. Anders hade fått avsked som soldat på grund av kriminalitet. Jonas, som på fyllan ska ha pratat om hur lätt det vore att råna postiljonen, hade tidigare varit misstänkt för ett rån.

Jonas och Anders flyttade till Stockholm i tron om att livet skulle bli bättre där. Men livet i storstaden verkar inte ha blivit som de tänkt sig.och bristen på pengar gjorde sannolikt att de bestämde sig för att råna postiljonen i sina hemtrakter.

Efter rånet tog de sig tillbaka till Stockholm via Hjo i tron om att de begått det perfekta brottet. Men polisen var dem på spåren och de greps i Stockholm.

De båda misstänkta transporterades tillbaka till hemtrakten och länsfängelset i Mariestad. Senare ställdes de inför tinget och dömdes till döden genom halshuggning. Anders ansökte och beviljades nåd. Hans dödsstraff omvandlades till 28 dagar på vatten och bröd, en grym behandling som få överlevde, samt livstids straffarbete. 31 år senare benådades han och frigavs.

Men Jonas Falk ansökte aldrig om nåd trots att han hade möjlighet att göra det. Under det år han suttit på länsfängelset hade han blivit djupt religös, förändrats som person och accepterat sitt straff.

Så en novemberdag år 1855 verkställdes avrättningen inför en stor folksamling.

Det finns mängder av avrättningsplatser runt om i landet där folk i århundraden har avrättats med mer eller mindre brutala metoder. I regeln är dessa platser antingen bortglömda, eller något man talar tyst om.
Men när det gäller Jonas Falks grav är det tvärt om. Kanske är det hans tragiska livsöde som har förvandlat honom till en nutida kändis med ett rykte som sträcker sig långt bortom hans gamla hembygd. Avrättningsplatsen och graven har blivit en stor sevärdhet som varje år lockar långväga turister.

Det har skrivits böcker, artiklar och gjorts TV-program och filmer om Falk. Han har även en egen tråd på nätforumet Flachback. Sanning, myt och fantasier har med tiden vävts samman.
Det hävdas bland annat att det sommartid alltid ligger färska blommor på graven och att ingen vet hur detta sker. Detta med blommorna ska ha pågått 130 år, enligt uppgift. De gånger Sverigereportage har varit på platsen har det dock inte funnits några blommor på graven.

Lokala raggare lägger cigaretter på graven där man för övrigt tror att Falk går igen vid midnatt. Korset har stulits vid ett flertal tillfällen, men alltid återfunnits. Och på den lilla informationsskylten som finns vid graven, har någon skrivit en uppmaning om att inte tända gravljus, på grund av brandrisken.

Den lilla parkeringsplatsen, som finns i närheten av graven, påminner mer om en uppkörd vändplan. Den sandiga marken runt om graven är sliten efter de tusentals besökare som gått där fram och tillbaka. Tallarna runt parkeringen har skador i barken efter att ha blivit påbackade och påkörda.

Det har gått 165 år sedan Jonas Falk avrättades. Idag är han mer uppskattad, känd och omnämnd än vad han någonsin var i livet.

Grannar till en avrättningsplats

Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.

”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.

Den äldre avrättningsplatsen. Där galgen, som var en konstruktion av sten, förmodas ha legat sedan 1600-talets andra hälft och fram till 1800-talets andra hälft, finns ett antal större stenar. När bostadshuset i bakgrunden byggdes på 1930-talet ska enligt uppgift mänskliga kvarlevor ha påträffats. Någon arkeologisk utredning gjordes aldrig på platsen och händelsen tystades ner.
Galgbacken vid Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, enligt en teckning från 1856.

Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.

Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.

”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.

I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.

Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.

Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.

Den yngre avrättningsplatsen? I mitten av 1800-talet ska enligt uppgift galgbacken på Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, övergivits. Istället anlades en ny avrättningsplats, för halshuggning, knappt hundra meter från den gamla. Denna plats nämns ofta som galgbacken, vilket är missvisande då de dömda halshöggs på platsen.

Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.

Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.

Den yngre avrättningsplatsen, den från mittennav 1800-talet där dömda halshöggs, är illa åtgången och bitvis täckt av byggnadsavfall.

Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.

Den informationstavla som berättar om Hammarbyhöjden mörka historia som avrättningsplats, har tidigare försvunnit.

-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.