Kanske var hon en hänsynslös giftmördare, kanske inte. Oavsett vilket hade pigan Greta Stina Ersdotter knappast en chans i det dåtida rättsystemet, som dömde henne till ”att mista höger hand, halshuggas och brännas på bål.”

Text och foto: Jens Flyckt

Den 28 augusti år 1828 insjuknade plötsligt Anna Nilsdotter, 66-årig hustru till Jan Andersson på Fransåkers gård, som idag ligger strax utanför orten Märsta, knappt en mil från Arlanda flygplats. Hon fick svåra magsmärtor och ångest. Senare på kvällen avled hon.

Obduktionen genomfördes i slöjdboden på gården. I magsäcken påträffade provinsialläkaren arsenik. Ganska snabbt riktades misstankarna mot en piga på gården – den 23 år gamla Greta Stina Ersdotter, som lär ha haft ett förhållande med Jan Andersson.

Greta Stina anklagades för giftmord och häktades. Den 22 september 1828 hölls rättegång i Urtima ting vid Sätuna, som idag är ett bostadsområde i Märsta.

I häradsrätten satt åtta lokala, framstående män – de flesta från gårdar i Märstas omnejd. Bland nämndemännen finns namn som Pehr Wallin från Säby, Matts Phersson från Killinge, Anders Andersson från Sätuna och Anders Ersson från Rickeby.
Det var lokala storbönder. Flera av dem, om inte alla, kände garanterat mordoffret och hennes man Jan Andersson. Vissa av nämndemännen bodde mindre än en mil från Fransåker och på söndagarna gick de i samma kyrka. Även häradsdomaren var från en lokal gård – belägen mindre än en mil från mordplatsen.

Idag skulle aldrig nämndemän eller domare, som är vän eller granne med ett mordoffer, tillåtits delta i en rättegång. Men i början av 1800-talet var rättssäkerheten en annan.

Förutom att Greta Stina befann sig långt ner i det dåtida samhällsskiktet, så var kvinnornas rättigheter närmast obefintliga i början av 1800-talet. Kvinnor var inte myndiga, hade inte rösträtt eller arvsrätt och betraktades mer eller mindre som manliga egendomar.

Sannolikheten att hon fick något som idag skulle betraktas som en rättvis juridisk prövning, är därför obefintlig.

Den 22 september samma år förklarades Greta Stina Ersdotter, efter att domen slagits fast av högre instanser, skyldig till giftmord och dömdes till: ”I sitt 24 levnadsår mista högra hand, halshuggas och brännas på bål”

Det finns inga uppgifter i de bevarade rättegångshandlingarna om något erkännande eller hur hon ställde sig till anklagelserna. Först senare, den 25 september, finns en notering från en predikan i Smedjegårdshäktet i Stockholm:

”Hennes samvete, som hitintills warit döfwadt, waknar omsider…

Den 27 mars 1828 fördes hon från häktet i Stockholm till gästgiveriet i Norrsunda – utanför Rosersberg. Området ligger idag intill E4:an. Där på gästgiveriet tillbringade hon sin sista natt i livet. Även skarprättaren, som verkställde dödsstraffet, bodde på gästgiveriet den natten.

Morgonen den 28 mars kördes Greta Stina Ersdotter den cirka halvmilen norrut längs med den urgamla åsvägen, som numera heter Skobyvägen, till avrättningsplatsen Svartkärret som var Husby Ärlinghundra härads avrättningsplats.

Det finns ett fåtal bevarade dokument om förberedelserna inför avrättningen, mestadels om kostnader kring iordningställandet av avrättningsplatsen.Någon skildring över hur avrättningen gick till finns inte bevarad.

Men sannolikt var det mycket folk på platsen när hästskjutsen med den dödsdömda kom fram. Själva stupstocken, som hade ställts i ordning av skarprättaren och hans drängar, var sannolikt omgärdad av män som hade bildad gistgård – det vill säga att de stod i ring med spetsiga störar riktade inåt.

Greta Stina Ersdotter placerades på mage med halsen över stupstocken och hennes högra arm fixerades i utdträvkt läge. Först högg skarprättaren av hennes högra hand med bila och sedan hennes huvud. Enligt domen skulle kroppen brännas och kvarlevorna grävas ner vid avrättningsplatsen. Detta för att kroppen inte skulle hamna i vigd jord.

Avrättningsplatsen ligger idag någon kilometer sydöst om Arlandas terminaler – knappt tvåhundra meter från korsningen Skobyvägen/Luftleden. Platsen är registrerad i fornlämningsregistret och har raä-nummer: Skånela 226:1.

Ända in på 1980-talet var dessa trakter ödemarker med stora skogar. Med undantag från flygplatsen, som då var mycket mindre, bestod bebyggelsen i stort sett av enskilt belägna torp i slutet av smala skogsvägar. Svartkärrets avrättningsplats låg, som de flesta avrättningsplatser på 1800-talet, i ödemarken på gränsen mellan två härader – med ett större vägskäl i närheten.

Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts av avrättningsplatsen. Den omnämns i den stora arkeologiska utredning som gjordes i samband med bygget av Arlandas tredje bana på 1990-talet.
I boken Gamla Märsta i ord och bild, som Husby Ärlinghundra Märsta hembygdsförening gav ut 1980, finns uppgifter om att en stolpe ska ha stått mitt i Svartkärret. På denna stolpe ska avrättades personer, eller deras kroppsdelar, hängts upp. Flera avrättningar ska ha skett vid Svartkärret och enligt vittnesuppgifter ska stolpen ii kärret en funnits kvar en bit in på 1900-talet, då den slutligen föll ner i vattnet.

Första gången som undertecknad hörde talas om avrättningen, var som sjuåring i mitten av 1970-talet. Min pappa körde taxi och levererade ibland mat och hundmat till gubbar och gummor uppe på dessa avlägsna skogar. Då levde minnet av den avrättade pigan kvar i stugorna. Jag följde ibland med pappa på dessa leveranser.

Jag minns särskilt en gubbe, som hade en enorm schäfer och som pappa levererade kassar med falukorv och hundmat till. Gubben fick antagligen inte så ofta besök och han passade då på att prata.

Medan dieselmotorn i taxin stod och knackade på tomgång och sommarkvällen sänkte sig bakom granarnas dunkel, stod gubben på den lilla gräsplätten utanför stugan och berättade om pigan som avrättades. Han berättade även att långväga besökare, som skulle titta på avrättningen, hade övernattat i hans stuga.
Både gubben, hans stuga och skogen han levde i är för länge sedan borta. På platsen landar och startar numera flygplanen.

Svartkärret, som gav namn till avrättningsplatsen, fylldes ut på 1950-talet i samband med att Långåsvägen, numera Skobyvägen, gjordes rakare och bredare för den ökade trafikmängden.

Det finns ingen informationsskylt som berättar om avrättningsplatsen. Varje dag passerar hundratals bilar, bussar och lastbilar området där kvarlevorna från Greta Stina Ersdotter och andra avrättade ligger kvar – i ovigd jord.