Månadsarkiv: juli 2020

Gott nytt jaktår

Publicerad den av
Svara

I juli inleds ett nytt år – ett nytt jaktår för landets jägare. Det inträder efter vår- och sommaruppehåll när naturen är en barnkammare och viltet är fredat. Men denna hänsyn är en ganska ny företeelse i den svenska jaktens historia.

Text och foto: Jens Flyckt

I juli inträder ett nytt jaktår.

Krönika. Juli månad innebär starten på det nya jaktåret för landets jägare. Under de följande månaderna infaller olika premiärer för olika viltslag. I till exempel Uppland får kråkfåglar jagas från första juli. Grävlingsjakten infaller första augusti, bockjakten 16 augusti och älgjakten den andra helgen i oktober och så vidare.

Med jämna mellanrum hörs röster som hävdar att svensk jakt är grym, primitiv och att svenska jägare är hänsynslösa. De påståenden kommer i regel från personer som saknar kunskap om jakt.

Dagens jakt är hårt reglerad. Det handlar om vilka vilt som får jagas, när på året, under vilka förutsättningar och så vidare. Men så var det inte i äldre tider. Jakten i Sverige är urgammal och det var först en bra bit på 1900-talet som dagens regelverk började ta form.

Många av de jakt- och fångstmetoder som användes från forntiden, genom medeltiden och en bit in på 1900-talet, innebar stort lidande för viltet. Det gällde inte minst jakten på rovdjur som varg, som redan på medeltiden räknades som skadedjur och som fick jagas och förföljas utan restriktioner. I de medeltida landskapslagarna lagstiftades det om allmogens skyldighet att delta i jakten på de stora rovdjuren. Denna skyldighet gällde fram till mitten av 1800-talet.

Varggrop vid Draget i Bro, Stockholms län. Varggroparna anlades i regel i system och på platser där vargen rörde sig.

Runt om i Sverige finns fortfarande fångstgropar, vargtorg och andra anordningar från de stora vargskallens tid kvar. Och på hembygdsgårdar och byggdemuseer finns björnsaxar och vargspjut sparade.

Vargspjut från Brandstorp, Västergötland.

Ett exempel på en lika livsfarlig som grym fångstanordning är självskott eller älgspjut. De bestod av ett armborst, bössa eller annan skjutanordning som riggades i naturen med utlösare. När en älg, björn eller människa passerade, avfyrades anordningen automatiskt.

Det var först år1864 som jakt med självskott och fångstgropar förbjöds i Sverige. Men på många håll levde dessa ålderdomliga jaktmetoder kvar ända in på 1900-talet.

Varggrop i Frostbrunnsdalen utanför Rome i Dalarna.

Älgen är ett praktexempel på ett vilt som genom historien utsatts för hänsynslösa jaktformer.
Hetsjakt på älg i skarsnö är ett exempel. Den gick ut på att man med skidor förföljde och slog ihjäl älgar, som på grund av skaren hade svårt att komma undan. Även jakt på älg med fångstgropar ska ha praktiserats i vissa avlägsna delar av landet ända in på 1900-talet.

För cirka 5000 år sedan målade älgjägare dessa älgar på en klipphäll vid Fångsjön, en bit utanför Strömsund i Jämtland. I närheten av Fångsjön finns system med fångstgropar för älg.

Viktigt att komma ihåg är att forna tiders jaktmetoder inte var fritidsnöjen, i alla fall inte för allmogen. Det handlade om om överlevnad. Vargen var ett stort hot. Förutom att folk riskerade att bli vargmat så gick vargen och andra stora rovdjur hårt åt djurhållning, som var präglad av fäboddrift.

Många av de fångstanordningar som byggdes för varg var enormt resurskrävande för fattigt folk i bygderna. Än idag vittnar dessa lämningar om hur påtagligt hotet från varg var.

Utanför Rimbo finns en stor, rund fångstanläggning för varg som var i drift till 1800-talets andra hälft. Den består av två djupa vallar. Allt är handgrävt och arbetet måste ha tagit månader, kanske år att slutföra. Det är en ovanlig fångstanläggning, en så kallad varggård. Den fungerade på så sätt att man placerade språngbrädor på vallen, som gjorde det möjligt för vargarna att ta sig in i anläggningen, men inte ut igen. De fångade vargarna hamnade slutligen i en fångstgrop inne i anläggningen.

En del av vallarna kring varggården, den så kallade Vargkulan, utanför Rimbo.

Varggården, eller Vargkulan som den kallas för, utanför Rimbo mäter 81 meter i diameter.

.
På 1700-talet var älgen i det närmaste utrotad i Sverige. I ett jordbrukssamhälle där svälten ofta stod för dörren var det nog svårt att motstå möjligheten att fälla en älg – även om straffet för tjuvjakt var hårt. Blomsterkungen Carl von Linné såg aldrig en älg i vilt tillstånd, trots sina långa och många resor runt om i Sverige i mitten av 1700-talet.

Idag är läget ett annat för älgen. I Sverige skjuts det varje år cirka 80 000 älgar. Men allt är inte som det ska. Även om det på många håll är gott om älg, så finns det områden där den är sällsynt eller helt borta.
Det finns flera orsaker till detta. Många älgar blir mat till rovdjur. Men orimligt höga tilldelningar, det vill säga hur många älgar som får skjutas och lång jaktsäsong, har bidragit till att älgen börjar bli sällsynt i vissa trakter.

Älgen har skapat en konflikt. På ena sidan står skogsbolagen, som förlorar stora pengar på att älgar äter upp skog och därför vill att fler älgar skjuts. På andra sidan står jägarkåren som vill ha en livskraftig älgstam och en hållbar älgjakt.

På 1700-talet var älgen mer eller mindre utrotad i Sverige.

Om jägarkåren historiskt sett stod för utrotning och förföljelse av älgen, så är det snarare tvärt om idag. När svenska staten, under påtryckning av de stora skogsbolagen, vill tillåta älgjakt under brunsten eller godkänner skyddsjakt på dräktiga älgkor, så blir det högljudda protester från jägarkåren.

Mycket har hänt under de tusentals år vi har jagat älg i Sverige. Älgen har tidigare utrotats. Fick skogsbolagen själva bestämma och vi inte haft en jägarkår som motsätter sig vansinniga beslut, då hade antagligen älgen varit lika sällsynt idag som den var på 1700-talet.

Grannar till en avrättningsplats

Publicerad den av
1

Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.

”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.

Den äldre avrättningsplatsen. Där galgen, som var en konstruktion av sten, förmodas ha legat sedan 1600-talets andra hälft och fram till 1800-talets andra hälft, finns ett antal större stenar. När bostadshuset i bakgrunden byggdes på 1930-talet ska enligt uppgift mänskliga kvarlevor ha påträffats. Någon arkeologisk utredning gjordes aldrig på platsen och händelsen tystades ner.
Galgbacken vid Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, enligt en teckning från 1856.

Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.

Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.

”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.

I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.

Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.

Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.

Den yngre avrättningsplatsen? I mitten av 1800-talet ska enligt uppgift galgbacken på Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, övergivits. Istället anlades en ny avrättningsplats, för halshuggning, knappt hundra meter från den gamla. Denna plats nämns ofta som galgbacken, vilket är missvisande då de dömda halshöggs på platsen.

Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.

Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.

Den yngre avrättningsplatsen, den från mittennav 1800-talet där dömda halshöggs, är illa åtgången och bitvis täckt av byggnadsavfall.

Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.

Den informationstavla som berättar om Hammarbyhöjden mörka historia som avrättningsplats, har tidigare försvunnit.

-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.

En 1600-talsträdgård i miniatyr

Publicerad den av
1

Har ni någon gång undrat över hur en kunglig köksträdgård såg ut på 1600-talet? I så fall finns svaret Humlegården i Stockholm, där en kål- och humlegård från 1619 har återskapats.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är Gustav II Adolfs kål- och humlegård från 1619 som delvis har återskapats av Stockholm stad. Den ursprungliga trädgården var betydligt större och exakt vilka sorter som odlades då är inte känt. Men till den nutida kål- och humlegården har Stockholm stad valts grönsaker, rotfrukter och medicinalväxters som man vet var vanliga på 1600-talet.

En tillfällig kål- och humleträdgård, så som den såg ut på 1600-talet, har anlagts i Humlegården i Stockholm.

Den ursprungliga trädgården anlades för att producera grönsaker och frukt till hovet. I mitten av1600-talet lät Drottning Kristina göra om kål- och humlegården till en trädgård i fransk stil.

Lavendel är en mycket gammal kulturväxt. Dess namn kommer från latinska ordet för tvätta – lavare. Den har används mot magproblem och som sårmedel. Idag används lavendelolja inom tillverkningen av parfym och tvål. Lavendel använda även i linneskåp som skydd mot mal och andra skadeinsekter.
Gurkörten innehåller ämnen som har en kylande och lösande effekt. Den har även en svagt svett- och urindrivande effekt. Bladen kan även användas i soppor och sallader.

Kål- och humleträdgården är symmetriskt indelad i sex olika kvarter med bland annat bönor, kål och läkeväxter.

Purpurkål är en gammal sort.Efter att den utsatts för minusgrader får den en mörk, violett färg. Den är köldtålig och kan kördas in på vintern.


En av många växter som både kan ätas och användas som medecinalväxt är fjällkvanne. Den växer villd i norra Sverige, men har även odlats i hundratals år för sin stora mångsidighet. De outslagna blomklasar kan till exempel kokas och ätas som blomkål. Fröna kan användas som te.

Fjällkvanne.


Fjällkvannens rot har bland annat antiinflammatoriska egenskaper och den ingår i moderna naturmedeciner mot känslig mage. Historiskt har fjällkvannen används mot en rad åkommor, bland annat pesten.

Humlestörar. Humle har i hundratals år haft stor betydelse för öltillverkningen. Det första skriftliga belägget för humleodling är från 700-talets tyskland. Mellan år 1442 och 1860 var det i Sverige odlingsplikt på humle.

I trädgården finns även en liten teg, ett äldre namn för mindre åker, med lin. Och i likhet med tegarna på 1600-talet, växer där åkerogräs som då var vanliga. Där växer bla blåklint, men även en riktig raritet – åkerklätt.

Åkerklätt är idag utdöd i Sverige. Men den förekommer i odlingar, som på den lilla teg som ingår i 1600-talsträdgården i Humlegården, Stockholm.

Åkerklätt är idag utdöd i Sverige, men finns att köpa som frö. Denna växt var tidiigare, innan det kontrollerade utsädet började användas, ett vanligt åkerogräs.

Humle- och kålträdgården är anlagd i den del av Humlegården där Carl von Linné står staty. Och där står nu blomsterkungen och blickar över humlestörar, lavendel, krusbär, stormhatt, grönkål och många andra grönsaker och växter.

Över kål- och humleträdgården blickar blomsterkungen Carl von Linné.

Humle- och kålträdgården är tillfälligt anlagd i samband med högtidlighållandet av Humlegården som fyllde 400 år i fjol.

Fjäril som gärna hotar

Publicerad den av
Svara

Allmän poppelglasvinge ser ut som en stor geting och den beter sig även så. Men det är en harmlös fjäril som försöker överleva genom att hota predatorer.

Text och foto: Jens Flyckt

Så här års kan man ibland se en märklig insekt som till utseendet påminner om en stor geting. Kommer man den nära så börjar den att hota med baken, som getingar gör när de ska sticka.

Allmän poppelglasvinge ser ut och beter sig som en ilsken geting, men är en harmlös och rödlistad fjäril.

Men den allmänna poppelglasvingen saknar gadd och kan därför inte stickas. Beteendet, som kallas för mimikry, har den utvecklat för att skrämma bort fåglar och andra predatorer som har fjärilar på menyn.

I luften skapar de små, genomskinliga vingarna ett brummande läte som påminner om en bålgeting.

Det finns tre olika arter poppelglasvingar i Sverige. Den allmänna poppelglasvinge är den största av dem.

Allmän poppelglasvinge är rödlistad och har i Sverige påträffats upp till Ångermanland. Den beskrivs av vetenskapen som tämligen allmän. Trots sitt namn syns den sällan. Enligt Artdatabanken så har den i till exempel Uppland rapporterats in 108 gånger. I Småland ligger motsvarande siffror på 104.

Allmän poppelglasvinge beskrevs första gången av vetenskapen år1759.

L

Bygger gård i westernstil

Publicerad den av
Svara

Hur bygger man en hel gård med boningshus, stall och affärslokal från grunden, men till en tredjedel av vad det annars kostar?
Det vet egenföretagaren Michael Karlsson som under två år har hållit på med sitt livs byggprojekt – mitt i den skog där han jagat sedan tonåren.

Text och foto: Jens Flyckt

För tre år sedan bestämde sig Mickael Karlsson och hans familj, sambon Susanne Östergren och dottern ,Mary-Liinn Karlsson att bryta upp och bygga en ny gård från grunden – mitt i den egna skogen.

-Designen är vår egen. Inspirationen fick jag när vi tittade på Jills veranda på TV, säger Michael Karlsson.

Juli 2020. Efter två åts arbete kan Michael Karlsson, sambon Susanne Östergren och dottern Mary-Linn Karlsson se mödan av allt slit. Men ännu återstår mycket att göra på den nybyggda gården i westernstil.

Michael Karlsson är 55 år gammal, egenföretagare och säljer antika vapen. Han är uppvuxen på marken. Där har han jagat sedan yngre tonåren. Bara några meter från den plats där stallet står sköt han sina första vildsvin i början av 2000-talet.

Rester av det jakttorn som i många år stod på platsen och varifrån många älgar och vildsvin har skjutits.

-Där borta dog min morfar. Det var på älgjakten när han plötsligt föll ihop, säger han och pekar mot uppfarten.

Förutom arbeten som el, VVS och eldstäder har han gjort det mesta själv – med lite hjälp från vänner.

Våren 2020. Förberedelser inför murning av skorsten.

Det är på många sätt ett unikt byggprojekt och det gäller inte enbart byggstilen. Husen är byggda med lösvirke från den egna skogen.

Sågat virke från den egna skogen runt knuten.

-Virket kommer till största del från min egen skog här utanför. Det är få sågverk som åtar sig att såga mindre partier timmer. Men jag har tur. En lokal såg har sågat upp det mesta av timret, säger han

För att hålla byggkostnaderna nere, men även av miljöskäl, har han köpt byggmaterial som antingen är begagnat eller nytt material från utförsäljningar, konkurser och privatannonser. Spik, skruv, fönster, lås, dörrar, klinkers, färgpigment och mycket annat har han köpt på Blocket och Tradera under flera års tid.  

Elskåp med porslinssäkringar är funktionssäkert och betydligt billigare än moderna proppskåp med automatsäkringar.

-Mycket av byggmaterialet är begagnat, till exempel köket. Det är från 1980-talet och det köpte vi i Dalarna. Det är ett kvalitetskök med solida träluckor. Inklusive frakten så gick det på 25 000 kronor. Då ingick bland annat spishäll samt sex år gammal kyl och frys, säger han.

Mycket i Michael Karlssons gårdsbygge är återanvänt byggnadsmaterial, som denna 1800-talsdörr från ett tingshus.

Han blandar gärna gammal och nytt. Ett exempel är dörren i hans affärslokal. Den är från 1800-talet och kommer från ett tingshus i Uppland.

-Den dörren har jag haft liggande ganska länge. Tingshuset skulle byggas om och dörren skulle kastas. Men istället för att hamna i en container så tog jag hand om den, säger han.

Gjutning av husgrund hösten 2018.

Sverigereportage har följt Michael Karlsson från byggstarten 2018 – då den blivande gården endast var en glänta med jakttorn mitt i skogen. I början av juli 2020 var det mesta klart, även om det återsodr en del detaljer.

Vintern 2018. Snöskottning av stallbygget.

Gården består av en tvåplansvilla, affärslokal för den egna verksamheten, stall, större förråd, pumphus och hönshus. En kombinerad slaktbod och kylrum, för vilt han skjuter, är under uppbyggnad.

Vintern 2019. Arbetet med boningshuset fortskrider.

Vad har bygget kostat fram tills nu?

– Cirka 1,5 miljoner kronor. Men då ingår allt, till exempel gjutning av husgrunder, borrning av brunn, avlopp, bygglovsavgifter, VVS-arbeten, murning av eldstad, kylaggregat, markarbeten och vägbyggen, säger han.

Skogen som närmsta granne.

Han säger att den största besparingen ligger i att han gjort det mesta av arbetet själv.

Huset kommer till stor del att värmas med ved från den egna skogen. För att inte slösa på vattnet från den egna brunnen så är en förbränningstoalett installerad.

Obehandlade träytor och järnsmide.

-På så sätt så slipper vi ha lastbilar körandes fram och tillbaka, vilket krävs om man har trekammarbrunn eller annan avloppsanläggning för vattentoelett, som måste tömmas med jämna mellanrum, säger han.

Spår från några av de vildsvin som skjutits på platsen genom åren.

Han betonar att han inte är miljöpartist, men säger att han och familjen ändå eftersträvar att leva i så nära samklang med naturen som det bara är möjligt. I planen ingår även en hög grad av självförsörjning. Köttet de äter kommer från jakten på marken runt knuten. Till hans mark ingår även fiskerätt i en närliggande sjö. Ägg får de från egna höns.

Affärslokal med butik i westernstil.

Vad har varit den största utmaningen?

-Det är kontakter med myndigheter och statliga företag. Det är så omständiga och även de enklaste beslut kan man få vänta i evigheter på. Samtidigt som tiden bara går och absolut ingenting händer, så tickar timkostnaderna på tusentals kronor som jag i slutändan måste betala.

Vårvintern 2020. Ännu återstår mycket arbete. Det blivande köket i bakgrunden.
Antika vapen tillverkade före 1890 är Michael Karlssons stora intresse och levebröd.
Centrum i boningshuset är ett stort rum vars funktion är både matplats, vardagsrum och kök. Val av material och planlösning för tankarna till en saloon i den amerikanska western.

Kan du ge något exempel på krångel?

-Ja, många. Ytterdörren är ett talande exempel. Min kontrollansvariga menade att det fanns risk för att kommunen inte skulle godkänna dörren i och med att den inte stämde in i byggnadsmiljön, vilket är märkligt med tanke på att det inte finns ett hus i närheten och det är långt till närmaste detaljplan, säger han.

Slaktbod med kylrum under uppbyggnad. Här ska vilt från den egna jaktmarken tas omhand.

Men ett stort orosmoln har tonat upp sig. Han suckar djupt, sätter sig på en stol i det stora öppna rum som utgör boningshusets centrum och berättar.

-Vi har ingen el. Innan jag påbörjade bygget blev jag lovad av Vattenfall att elen skulle vara dragen till augusti 2019. Men ingenting har hänt. Jag hade aldrig påbörjat bygget om jag inte hade fått löfte om framdragen el. Med en tonårsdotter i huset så kan vi inte leva ett 1800-talsliv utan el, säger han.

Den uteblivna elen beror på att en av de omkringliggande markägarna har motsatt sig att en elledning grävs ner längs en cirka hundra meter lång sträcka på hens mark.

Elen kommer tills vidare från ett elverk.

Hur har ni löst elbristen?

-Vattenfall körde oväntat hit ett dieseldrivet elverk för att vi ska ha tillgång till ström fram tills att elen är dragen, vilket jag är tacksam för. Men det är ändå konstigt. Dels blir vi ju ruinerade på dieselkostnaderna. Men framför allt känns det helt fel att ha en dieselmotor stå och gå här och spy ut avgaser, när hela tanken bakom bygget är sparsamhet och minskad miljöpåverkan, säger Michael Karlsson.

Lär Vattenfalls svar på kritiken:

https://sverigereportage.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1700&action=edit

Oklart när familjen får el

Publicerad den av
Svara

Vattenfall Eldistribution kan i dagsläget inte säga när elkabeln fram till Michael Karlssons nybyggda westerngård kan vara klar. Agneta Molinder vid Vattenfalls presstjänst beklagar att det dröjer, men skriver att deras ambition är att arbetet ska slutföras så snart som möjligt.

Text och foto: Jens Flyckt

I Sverigereportages artikel om Michael Karlsson, som bygger en gård från grunden mitt i skogen, säger han att han redan innan byggstarten 2018 blev lovad el till fastigheten av Vattenfall till augusti 2019.

Läs om Michael Karlsson bygger gård i westernstil::

https://sverigereportage.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1694&action=edit

Vattenfall distribution skriver att de inte brutit mot något löfte, utan hänvisar till en paragraf i gällande avtal som säger att arbetet kan påbörjas så fort nödvändiga tillstånd är underskrivna.

”Vi har hela tiden haft ambitionen att ansluta så snart som möjligt men anslutningen är beroende av att vi får de tillstånd som krävs för att utföra arbetet, vilket vi inte fått i detta fall” skriver Agneta Molinder i ett mejl till redaktionen.

Hon bekräftar Michael Karlsson uppgifter om att det är en intilliggande markägare som motsatt sig ledningsdragningen.

”När en ledning går över ytterligare en fastighet behöver vi tillstånd från fastighetsägaren. Vi har skickat ut ett så kallat markupplåtelseavtal till den aktuella markägaren upprepade gånger. Vi har ännu inte fått något påskrivet avtal från markägaren på den intilliggande tomten” skriver Agneta Molinder.

Hon berättar att Vattenfall som alternativ även har ansökt om så kallad ledningsrätt hos Lantmäteriet, men att ett sådant tillstånd kan ta upp till 1,5 år att få.

”Men med det har vi möjlighet att påbörja arbetet utan ett påskrivet avtal” skriver hon.

Vattenfall har undersöker även möjligheterna till en alternativ dragning av elledningen över andra marker.

”En sådan lösning skulle i så fall innebära en merkostnad för kunden men innebär att vi kan påbörja arbetet så fort vi har markupplåtelseavtal påskrivna av dessa markägare.”

Hur lång tid brukar denna typ av ärenden ta?

”Varje ärende är unikt och vi kan därför inte ge någon generell uppgift”, skriver Agneta Molinder

När kan familjen Karlsson räkna med en elanslutning?

”Tyvärr kan vi inte ge någon tidsangivelse här, men vi hoppas att vi kan hitta en lösning snart”

Korta sommarliv i vägrenen

Publicerad den av
Svara

Så här års är naturen en stor barnkammare med tusentals djurungar som på egen hand börjar upptäcka världen. Men det är på många sätt en farlig värld de ger sig ut i.


Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Räven är ett av världens mest spridda rovdjur. Det är en opportunist som spritt sig över stora delar världen, från svenska skogar, Europa, Nordafrika och till Sudan. Men lika listig som den vuxna räven är, lika dumdristiga är de oerfarna valparna som i juni/juli börjar lämna grytet för att själva upptäcka världen.

I mars – april föder rävtiken sina valpar i grytet – som kan vara beläget under stenblock, husgrunder eller i sandiga backar. Vid juni/juli börjar börjar rävvalparna att ge sig ut på egen hand.

Den vuxna räven har många utvecklade sinnen – vilka gett den ryckte om sig att vara listig. Men det har inte valparna som ännu inte har lärt sig vad som är farligt. Det är en kunskap som kräver erfarenhet.

Vissa valpar går en säker död till mötes efter att folk börjar mata dem, vilket gör dem halvtama. Tama rävar utvecklar ofta ett närgående beteende som vuxna, som inte uppfattas vårt samhälle. Resultatet blir i regel att de skjuts.

Andra rävvalpar dödas av lösspringande hundar. Men en stor antal dödas i trafiken.

Människans bilvägar verkar ha en särskild dragningskraft hos de nyfikna rävvalpar. Ofta kan de i den tidiga, dimhöljda sommarmorgonen ses sitta mitt på eller intill vägen. Stannar man en halvmeter från dem, vevar ner rutan och ryter för att skrämma bort dem, då händer ingenting. De sitter kvar, tittar förvånat upp och lägger sina huvuden på sned

Men det är ett beteende som rävvalparna betalar ett högt pris för. Många av dem blir överkörda. Många dör omedelbart. Andra skadas och går en långsam död till mötes. Till skillnad mot till exempel rådjur, vildsvin och björn har bilisten ingen skyldighet att anmäla en påkörd räv till polisen. Räven har i juridisk mening låg status som vilt – ett öde den över delar med bland annat grävlingen och haren.

Och väldigt få är sannolikt de bilister som ens stannar när de kört över en räv, elller kontaktar polisen som i sin tur kan skicka ut eftersöksjägare.

Överallt, på vallar, i gläntor och på vägar springer rävvalparna runt. Och många av dem blir inte mer än korta sommarliv.

Ett skydd mot de underjordiska

Publicerad den av
Svara

I gamla hus i norra Sverige kan man ibland se huggna kors på kortsidorna under taknockarna. I dag är det få som vet vad dessa kors betyder. Men i det gamla bondesamhället var så kallade vitterkors lika viktiga som dagens hemförsäkringar.

Text och foto: Jens Flyckt

I svensk folktro fanns många mystiska varelser som både kunde bringa lycka och olycka. Ett exempel är vitrorna, en sorts osynliga människor som enligt norrländsk folktro levde i jorden intill människornas gårdar.

Så kallat vitterhets i en uppländsk, timrad ladugård.

Institutet för språk och folkminnen har mängder av uppteckningar om ”de underjordiska” i sina samlingar.  Beskrivningarna av dessa underjordiska väsen har ganska stora geografiska skillnader. Namnen varierar. Vittra, som är besläktat med det fornnordiska namn för väsen, förekommer framför allt i Norrland. I andra delar av landet kallas samma väsen underbyggare, vättar, de osynliga, backpysslingar och jordfolk.

De underjordiska beskrivs ofta som vanliga människor. Ibland är de småväxta. Dessa varelser hade mystiska krafter och de kunde förvandla sig till grodor. Under kvinnornas kjolar kunde det ibland sticka fram en kosvans.

Så länge de underjordiska blev vänligt bemötta så har de inga problem med att leva i fredlig samexistens med människorna. Men att reta upp dem kunde få allvarliga konsekvenser.

Folktron om vittror är knuten till norra Sverige.

Vittrorna kunde bo i marken intill ett hus, under en stor sten eller under ett stort träd. Deras bostäder var lik dem själva i regel osynliga. Om man nattetid såg ett ljus från någon kulle eller vid en stor sten, så berodde det på att de underjordiska hade öppnat dörren.

Vittrornas boningar kunde ligga under stora träd, stenblock, kullar eller andra naturformationer.

Även om man i det gamla bondesamhället visade stor hänsyn till vittror och andra väsen, så kunde det vara svårt att veta var de bodde. Om till exempel en ladugård hade byggts ovanpå de underjordiskas bostad eller på deras stigar, så kunde det leda till problem som att korna slutade mjölka eller att ägaren blev allvarligt sjuk. Den enda lösningen var då att flytta på byggnaden.

`Vittrorna använde samma stigar och vägar som människorna. För att inte hindra vittrorna, var det viktigt att gå på sidan av stigen eller vägen.

Det finns flera sägner om som berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som leder honom till sitt hem under ladugården. Där visar han bonden hur kornas avföring rinner ner i hans säng eller på matbordet. Han ber därför bonden att flytta på ladugården.

Det berättas om att vittrorna, eller vättar som de hette i södra delarna av Sverige, kunde förvandla sig till paddor. För att inte stöta sig med vittrorna tilltalades ofta paddorna.

I likhet med trollen kunde de underjordiska stjäla människor. Berättelser om bortbytingar eller jordtagningar handlar om att de underjordiska byter ut spädbarn eller unga flickor mot sina egna. Att döpa barnet eller göra ett korstecken över barnet, ansågs skydda mot de underjordiskas försök att stjäla barnet. Även järn och vissa växter skyddade.

 ”En mor hade nio barn. Det minsta blev ”vättataget”. Man hittade det under sängen längst in vid väggen. Vättarna hade tagit det men ej skadat det” berättar Kerstin Karlsten, född 1856, i skånska Kvärlöv.

Det finns även berättelser om hur de underjordiska sökte hjälp hos människorna. Ett vanlig berättelse är en kvinna som håller på med sina dagliga sysslor på gården. Plötsligt får hon besök av en främmande man som springer in i ladugården. Mannen ber kvinnan om hjälp, tar hennes hand och leder henne igenom en dörr hon aldrig sett tidigare. Hon leds sedan in ett rum i ett vackert hus där en kvinna håller på att föda. Hon hjälper den främmande kvinnan så gott hon kan och lindar sedan in det nyfödda barnet i ett av sina klädesplagg.

1920-1921 flyttades denna uppländska ladugård efter att det konstaterats att den låg över vittrornas boställe.

När kvinnan kommer ut igen vänder hon sig om, men då är dörren borta. Nästa morgon ligger det en hög med dyrbara silverskedar på köksbordet – som tack för hjälpen från de underjordiska.

Det fanns flera sätt att skydda sig mot vittror. Att hugga upp en ljusglugg i form av ett kors, så kallat vitterkors, i väggen var ett sätt. Vitterkorsen är framför allt knutna till den norrländska fäbodkulturen. Men seden förekommer även sällsynt söder över.

Ett exempel finns i en by i utkanten av Sigtuna i Uppland. I början av 1920-talet hade familjen, vars släktingar ännu äger gården, problem med kalvningar som gick fel och kor som slutade mjölka. En klok gubbe kallades till platsen. Han konstaterade att ladugården var tvungen att flyttas efter som den var byggd ovanför vittrornas boningar.

Någon gång mellan åren 1920–1921 flyttades ladugården. För säkerhets skull lät man även hugga in ett vitterkors i väggen. Sedan dess har man på gården inte haft några problem med vittrorna.

År 2011 undertecknade Sverige Unescos konvention om tryggandet av immateriellt kulturarv. Dit räknas bland annat musik och hantverk som överförts mellan generationer. Till de immateriella kulturarvet räknas även berättelser och folktro om till exempel vittror.

Mer att läsa på Institutet för språk och folkminnens hemsida:

https://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html

To Serve and Protect i Grycksbo

Publicerad den av
Svara

Bilden. Året är 2001. Det är sensommar och rocken roll i folkparken i Grycksbo. Tidig morgon och daggen dröjer sig kvar i gräset.

På en motorhuv sitter ett par – hon gränsle över honom. Jag frågar om jag får ta några bilder. Och det fick jag.

Det hände mycket den helgen. Det var då jag såg den: en gräsligt ful, liten engelsk bil med en lika gräslig lack – mitt bland alla amerikanska bilar. Det var en Vauxhall Viktor från 1964 och som några år tidigare hade räddats från Arbroskroten.

Den var till salu. Nästa helg åkte jag buss de tjugo milen till Söderhamn för att hämta bilen. Det var i slutet av augusti och runt om på Vauxhallen satt fulldubbade vinterdäck.

-Här, här är lite motorolja. Packboxen vid vevaxeln läcker lite. Det ska nog räcka, sa säljaren och räckte över en tiolitersdunk.

Och läckte gjorde den. Det gick åt mer motorolja per mil än bensin. Med en hastighet som aldrig översteg 60 kilometer i timmen och dubbdäcken smattrande mot asfalten i sommarkvällen bar det av hemåt i den varma skymningen.

Text och foto: Jens Flyckt