Handbok för huggare

Om böcker som fallit i glömska handlar en artikelserie som Sverigereportage nu inleder. Först ut är ”Handbok för huggare”, ett häfte från 1943 om allt som dåtidens skogshuggare skulle veta om klyvyxor, barkspadar och skogssågar – i en tid då skogsarbetet skedde för hand och timret kördes ut med häst.

Text och foto: Jens Flyckt

Boktips. Det var Kungliga Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning och föreningen Skogsarbetaren, i samarbete med Sandvikens Jernverks AB och Svensk filmindustri, som 1943 gav ut Handbok för huggare, som består av 111 rikt illustrerade sidor.

Handbok för huggare, som gavs ut i 105 000 exemplar mellan åren 1943 och 1953, är idag en raritet.

Syften med handboken var att förbättra skötseln av handredskap, som till exempel handsågar, släggyxor, klyvyxor, lyftsaxsar och slipstenar. Men framför allt handlade det om att effektivisera det tunga skogsarbetet, öka resultatet och möta den växande konkurrensen. Det hela var ingen slump utan grundades på 1940-talets noggranna effektivitetsberäkningar.

1940-talets ökade krav på redskapsvård handlade i grunden om att öka skogsarbetarnas arbetstakt.

Arbetet i skogen var hårt och farligt. I början av 1940-talet skedde fortfarande skogsarbetet för hand. Stora träd fälldes med tvåmans sticksåg eller skogssvans. Barkning, vilket i många år var ett krav för att timret skulle få flottas på älvar och andra vattendrag, gjordes med barkspade. Stockarna lastades för hand.

Idag är det nog få personer som kan förstå hur utsatt och krävande arbetet, som skedde på ackord, var. Särskilt under de kalla och snörika krigsåren på 1940-talet var förhållandena svåra.

Hur man inte ska behandla yxor. Teckningar av Sture Rosengren.

En yxa som tog fel kunde få fatala konsekvenser – särskilt med tanke på att avverkningarna skedde i väglöst land, långt bort från sjukstugor och lasarett. Monotona rörelser, hemska arbetsställningar, blöta kläder och kyla gjorde att skogshuggarna tidigt drabbades av förslitningsskador. Skyddsutrustning som hjälm och vattenavvisande sågkläder var ännu inte påtänkta.

Skogshuggarens arbetsmiljö på 1940-talet.

Författaren och illustratören, civiljägmästaren Sture Rosengren, upprepar vikten av att jobba säkert, vilket illustreras med skämtteckningar och skogsarbetare med kryckor. Handboken har även ett litet kapitel om vilka första förband skogshuggaren skulle ha med sig.

Yxtyper, yxskaft, yxvikter och vikten av att inte hugga sig själv i ben och fötter.

Från 1800-talets sista årtionden och fram till 1900-talets första hälft hände väldigt mycket inom svenskt skogsbruk – inte minst när det gällde statens kontroll över det svenska guldet – skogen.

De första motorsågarna kom i början av 1900-talet, men var så tunga och otympliga att de krävde två man för att använda dem. 1916 godkändes patentet på Sector trädfällningsmaskin, en svensk uppfinning och ett första försök att mekanisera själva fällningsmomentet. 1929 lanserade tysken Andreas Stihl den första enhandsmotorsågen – som vägde 46 kilo.

Den första svenska enmansmotorsågen var Be-Bo, som vägde 20 kilo, kom 1949. År 1958 tillverkade Husqvarna Vapenfabrik AB hundra exemplar av sin första motorsågsmodell – Alaska. Den efterföljdes av modell A90, som vägde 11 kilo. Därmed var motorsågarna tillräckligt lätta för att klara av kvistningen av fällda träd, ett arbete som i tusentals år hade utförts med yxa.

Arbetshästar, som i urminnes tider hade dragit ut timmmerlass från skogen vintertid, började ersättas av maskiner efter andra världskriget. Vägnätet byggdes ut och flottningen av timret ersattes med vägtransporter.

Innan motorsågar började användas inom skogsbruket var det sågning för hand som gällde.

År 1953, då den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut, utfördes fortfarande mycket av skogsarbetet manuellt. Men nya tider väntade strax bortom skogsbrynen.

1950 gick det åt 1,4 dagsverken för att avverka 1 kubikmeter virke, en siffra som skulle komma att rationaliseras med hela 5,5 procent per år fram till 1990.
Det var i denna brytningstid, mellan det gamla och nya, som den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut.

En stor del av Handbok för huggare ägnas åt yxor.

Många av de redskap som beskrivs i Handbok för huggare hittar man idag enbart i hembygdsföreningarnas samlingar och minnenas arkiv. Hur man slipar och vårdar en skogssvans är en kunskap som ytterst personer idag besitter. Och hur olika yxor ska slipas, beroende på modeller och årstider, är en kunskap som i stort har gått förlorad. Men helt bortglömd är inte kunskapen. Inom vissa traditionella yrkesgrupper, som timmermän, är delar av denna kunskap fortfarande i bruk.

Det första kapitlet heter ”skärpning av eggredskap” och handlar om slipning av filar, sågar, yxor och andra redskap för timmerskigen.

”All skärpning , vare sig den sker med fil, slipsten, slipskiva eller bryne, bör så länge arbetstrycket är stadigt nog, ske mot eggen för att undvika grader och ojämnheter” står det i det inledande kapitlet.

Filning av svansar och andra sågar beskrivs med en närmast vetenskaplig detaljrikedom.

”Och så är det slut på den här handboken. Har du läst igenom den? Har du hittat något av värde för ditt fortsatta arbete? Om du att tycker något är fel, läs då om det igen, praktisera det och diskutera med Dina kamrater ” avslutar Sture Rosengren.

Handbok för huggare gavs ut i 105 000 exemplar. Idag är den en raritet med stort samlarvärde. Ibland dyker den upp hos antikvariat och på auktionssajter på nätet. Beroende på skick och upplaga brukar priserna kunna skena väg. Även slitna exemplar i sen upplaga kan kosta upp till 1 500 – 2 000 kronor.

Han dog i sina dopkläder

Vid Tensta kyrka i Norduppland står en runsten som vittnar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Det är en på flera sätt egendomlig runsten.

Text och foto: Jens Flyckt

Runstenen, som har nummer 1036, står vid Tensta kyrkas södra mur. Runstenen är rest av Helga över sin son Andvätt, som på dödsbädden konverterade från hedendomen till kristendomen.

Om Andvätt som döptes på sin dödsbädd handlar en av runstenarna vid Tensta kyrka om.

”Sigfast och Brand och Vikättle. Helga lät uppresa stenen efter Andvätt, sin son, som blev död i dopkläder. Kristi hjälpe Andvätts själ”.

Runtexten inleds med tre mansnamn som saknar språklig innebörd. Av meningsbyggnaden framgår det att dessa tre personer, som troligen var Andvätts bröder, inte var delaktiga i att resa runstenen.

Varför de förmodade bröderna inte var med är oklart. Kanske trodde de fortfarande på de gamla gudarna och inte fick eller ville vara delaktiga i resningen av runstenen, som skildrar Andvätts kristna dop på dödsbädden och som många andra runstenar från 1000-talet texten avslutas med en kristen bön.

Ett fåtal uppländska runstenar berättar om personer som låtit döpa sig i livets sista skeden.

Hamnen och fartyget som försvann

Det är den 15 januari 2010. Vid hamnen i Norrtälje ligger det Tongaflaggade lastfartyget M/V ANDA och lossar rostiga järntackor.
Elva år senare är hamnen förvandlad till en ny stadsdel med bostäder och ANDA är ett skeppsvrak på Svarta havets botten.

Text och foto: Jens Flyckt

År 2022 fyller Norrtälje stad 400 år. Redan under bronsåldern bodde det människor i området runt Norrtäljeåns strömmande utlopp – där den stad som Gustav II Adolf gav stadsrättigheter till år 1622, idag ligger. Hamnen, som även var ett industriområde med järnvägsförbindelse, var i århundraden stadens centralpunkt.

Norrtälje hamn i januari 2010. Lastfartyget M/V ANDA lossar rostiga järntackor. Sju år senare förliste hon. Längre ner i reportaget finns en bild från samma vy idag.

Norrtäljebon Ronny Eriksson minns en levande hamn med lastfartyg, fiskebåtar och finlandsfärjor – en spännande plats där stadens grabbar köpte vodka av sovjetiska sjömän.

-När jag var i 10-årsåldern tyckte jag att det var spännande att hålla till nere i hamnen när finlandsfärjorna kom och gick. Jag bodde i närheten så det var nära att cykla ner dit. Det var där mitt intresse för fartyg grundades, säger Ronny Eriksson och fortsätter:

Norrtäljebon Ronny Eriksson har ett stort fartygsintresse och jobbade i sin ungdom en kort tid på sjön.

-Senare, runt 1980 när jag var i 16-17-åldern, köpte jag vodka av besättningar på de polska och sovjetiska fartygen. Besättningarna var hela tiden övervakade. De stod vid skeppens relingar. Sade man ”vodka” och inga sovjetiska befäl var i närheten så räckte de fram flaskor. Vi fick vodka och besättningarna fick västvaluta, säger Ronny Eriksson.

Den låga tegelbyggnaden i bildens vänstra ovankant är den gamla färjeterminalen, som ska rivas.

En ny epok i Norrtälje inleddes med ålandsfärjor på 1960-talet. Fortfarande finns det gamla terminalhuset kvar, men det ska rivas.

Ronny Eriksson berättar att de första färjefartygen hette Nordia, Botnia och Skandia.

-Dom två sista fartygen som gick när Silja Line lade ner trafiken 1976 hette Svea Regina och Aallotar. Den sistnämnda såldes till Polferries och sattes i trafik mellan Nynäshamn och Gdansk under namnet Rogalin. Sedan gjordes ett försök sommaren 1980 med en färja mellan Norrtälje och Mariehamn. Några kända affärsmän i Norrtälje bildade ett bolag under namnet Telje Line och chartrade ett danskt fartyg som hette Dana Gloria, säger Ronny Eriksson.

Han berättar att ett sista försök att behålla färjetrafiken till Åland gjordes i slutet av 1980-talet, med snabbgående katamaraner.

-Flying Cats hette rederiet. Men det blev ingen succé, säger Ronny Eriksson.

Norrtälje hamn 2021. Bilden är tagen från samma plats som bilden på lastfartyget ANDA längst upp i reportaget. Den gamla hamnen och dess gråa silos, som enligt Stockholm Läns Museum hade ett kulturhistoriskt värde, är borta. Den enda som återstår från 2010 är lyktstolpen strax under kranen, i bildens högerkant.

Sedan mitten av 1900-talet var de väldiga betongsilosarna, där spannmål förvarades, Norrtäljes mest kända landmärken. Silosarna är rivna och nästan allt från den gamla hamnmiljön, med undantag från någon lyktstolpe, är det mesta borta eller kommer försvinna. Istället växer stadsdel Norrtälje Hamn fram.

Det 44 meter långa och 8 meter breda ångfartyget S/S Norrtelje. Hon byggdes år 1900 på Stockholmsvarvet William Lindbergs Verkstads- och Varfs AB och kostade då 225 000 kronor. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje. Källa: faktaomfartyg.se.

Kvar är den K-märkta ångbåten S/S Norrtelje som byggdes år 1900 och som trafikerade sträckan Stockholm – Furusund – Norrtälje. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje och är sedan många år en resturangbåt.

Östra silon från 1975 under rivning i Norrtälje hamn. Inför rivningen av hamnen och bygget av den nya stadsdelen, Norrtälje Hamn, gjorde Stockholms Läns Museum en kulturhistorisk dokumentation över området. Museet klassade Norrtäljes silosarna som kulturhistoriskt värdefulla, då den typen av miljöer blir allt mer sällsynta. Numera står två höghus med lägenheter på platsen.

När omvandlingen av hamnområdet, som är Norrtälje kommuns hitintills största stadsutvecklingsprojekt, är klar kommer det rymma närmare 2 000 nya bostäder. Byggnationen beräknas ta femton år och vara klart runt 2030. År 2018 stod det första kvarteret klart för inflyttning.

”Norrtälje Hamn är en levande stadsdel som har dynamik, puls och hjärta med en mångfald av människor, aktiviteter och trevliga platser. Här ska boende känna sig trygga och besökare välkomna. Här ska det byggas parker, torg, kajstråk och mängder av ytor för handel, rekreation, service och kultur” skriver Norrtälje kommun om Norrtälje Hamns stadsmiljö.

År 2021.Numera är silosarna i hamnområdet borta och stadsdelen Norrtälje Hamns två höghus är stadens nya landmärken.

Om hamnen har utvecklats till det bättre, enligt många Norrtäljebor, så gick det värre för det 95 meter långa lastfartyget M/V ANDA, som byggdes i Tyskland 1981.

Drygt sju år efter den där januaridagen, då hon låg vid Norrtälje hamn för lossning, var hon trots varningar om hög sjö på väg ut på Svarta havet.
Den 29 juli 2017 fick ANDA problem, sannolikt slagsida, och förliste i stormen utanför kuststaden Sevastopol på Krimhalvön sydliga spets, enligt wrecksite.eu och en.portnews.ru.

Av besättningen på nio man räddades åtta personer. Den nionde besättningsmannen försvann med M/V ANDA ner i djupet.


Två gammelgäddor på grunt vatten

Två mörka skuggor kommer sakta glidandes in på den grunda dybottnen. Solen speglar i vattnet, där några gula svärdsliljors gröna blad börjar titta upp ur sin vinterdvala.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är två gäddor, en hona och en hane. Hur mycket de väger är svårt att avgöra. Men den stora gäddan, som är en hona, är stor – över en meter lång. Hanen ser betydligt mindre ut, trots att även han är stor.

Stundtals rör de sig på så grunt vatten att deras ryggfenor sticker upp ur utan.

Det är gäddlek då gäddan lägger sin rom på översvämmade stränder.
De båda gäddorna står stilla för en stund, i soldiset mellan ytan och bottnen, sedan exploderar vattnet och de är borta.

Soldattorpets sista strid

Den siste indelte soldaten som bodde på torpet hette Kilberg – en mångsidig karl som lär ha skjutit sönder vedspisen i köket med sitt tjänstevapen.
Soldaten är för länge sedan borta och soldattorpet är snart omringat av moderna villor.


Text och foto: Jens Flyckt

För tjugo år sedan år sedan var soldattorpet fortfarande omgärdat av syrenberså, enklare uthus och åkrar. I många år ägdes torpet av ett äldre par, som sommartid brukade parkera sin himmelsblå amerikanare under en stor björk vid uppfarten.

Den forna landsbygden fylls i hög takt med nyproducerade villor. Det är sagt att soldattorpet ska bevaras, men relativt omgående revs torpets uthus.

Soldaten Kilberg föddes år 1863. När Karl XI indelningsverk avskaffades 1901 och allmän värnplikt infördes, försörjde sig han som fjärdingsman och arbetskarl. Det var när han skulle visa sitt tjänstevapen som han hade som fjärdingsman, som skottet lär ha gått av och gått igenom ugnsluckan på spisen.

Kilbergs gamla soldattorp står tomt. Hängrännor vajar för vinden och färgen flagnar. Den nya tiden står på rak linje strax utanför knuten. Kanske känner soldattorpet på sig att slaget är förlorat och att inga fångar kommer tas i den sista striden.

Fattigbössan i Vaxholm

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.

Från Täby till Jerusalem

Om Östen från Broby bro som blev kvar i fjärran land på 1000-talet och hans änka Estrid – en kvinna med hög social och ekonomisk makt. Det handlar Brobystenarna i Täby om.

Text och foto: Jens Flyckt

En av Brobystenarna (U-136) som änkan Estrid lät resa till minne av sin döde make, Östen, som dog i Grekland på 1000-talet i samband med en pilgrimsresa till Jerusalem.

Täby strax norr om Stockholm är ett av Sveriges runstenstätaste områden. En av områdets uppseendeväckande runstenar är U-136, som är rest av änkan Estrid.

”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland”.

Östens resa från Täby till Jerusalem betraktas som Upplands äldsta belagda pilgrimsresa.
Av texten framgår att Estrid inte enbart reste en runsten, utan två stycken. Den andra runstenen är dock försvunnen.

Kulturlandskapet runt Broby bro och Frestavägen. I bakgrunden syns ytterligare en runsten och två runstensfragment.

Estrid var den kände Jarlabankes farmor. Jarlabanke, som nämns i flera runstenar, var en storman, som i en annan berömd runtext uppger att han ensam ägde hela Täby. Runt år 1050 lät den då cirka tjugo år gamla Jarlabanke anlägga en 150 meter lång vägbank med fyra runstenar, över en sankmark vid Täby kyrkby.

Estrid runsten stod tidigare på sin ursprungliga plats vid Frestavägen, där den skadades efter att ha blivit påkörd av en långtradare. År 1990 flyttades den till sin nuvarande plats i en hage för att skydda den mot biltrafiken.Till den nya platsen flyttades ytterligare två runstenar – U-137 och U-135. Samtliga tre runstenar är resta av samma familj.

Runstenarna i Broby bro som är resta av samma familj på 1000-talet. Den runsten som Estrid lät resa till minne över sin döde make Östen står längst till vänster. Runstenen till höger är rest av Estrid och Östens tre söner till minne av sin far. Den mittersta stenen är resta av Estrid och Östen efter sin döde son.

Genom runstenarnas texter vet vi idag att Estrid, som föddes runt år 1020 och blev närmare 60 år gammal, och Östen fick fyra söner. Hon var en kristen kvinnan med hög status och makt – och vars minne det fortfarande talas om – tusen år efter hennes död.

Forntid i Stockholms tunnelbana

Stockholms tunnelbanesystem är föga förknippat med fornlämningar. Men där i underjorden finns 1 200 år gamla runor och byggnadsrester från Stockholms långa historia.
Där lever även en liten varelse som som hittat dit från katakomber och andra grottliknande miljöer vid Medelhavet.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är få resenärer som reflekterar över avbildning av den världskända Rökstenen, en 1 200 år gammal runsten som står vid Röks kyrka i Östergötland, när de stiger av vid Bergshamra tunnelbanestation i Solna.

Bergshamra är en av 100 konstutsmyckade tunnelbanestationer i Stockholm.

”Röster ur det förflutna, en symfoni i tiden” är temat i Göran Dahls, Kristina Anshelms och Carl Johan De Geers konstnärliga utsmyckning på Bergshamramra tunnelbanestation. I utsmyckningen finns bland annat en avbildning av den 1 200 år gamla Rökstenen.
Stockholms tunnelbana har stora konstvärlden.

Rökstenen, som i Bergshamra är återgiven i en vägg av blästrad granit, är från 800-talet, det vill säga vikingatiden. Förutom att den har världens längsta runtext, så betraktas den även som Sveriges äldsta kända skönlitterära verk. Texten är gåtfull, svårtolkad och skriven på ett fornnordiskt versmått.

Runtexten inleds med en fars minnesord över sin döde sin.

Forskare har i närmare hundra år diskuterat Rökstenens språkliga innebörd och är idag inte helt överens om tolkningen. Den översättning som finns på väggen vid Bergshamra tunnelbanestation är från 1975 då stationen invigdes. Citatet här nedan är hämtat från Riksantikvarieämbetet: https://www.raa.se/publicerat/9789172095991.pdf

”Till minne av Vämod står. dessa runor.

Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.

Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var

som tolv gånger blev tagna krigsbyte,

båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-

ra vem som för nio släktled sedan miste livet

hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld.

Då rådde Tjodrik den dristige. Sjökrigarnas

hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på

sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.

Det säger jag som det tolfte var Gunns häst

ser föda på slagfältet, där tjugo konungar

ligger. Det säger jag som det trettonde, vilka

tjugo konungar satt på Själland under fyra

vintrar, med fyra namn, födda

åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-

ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-

s söner, fem Gunnmund, Björns söner.

Nu för för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?)

Jag säger de unga, vem av Ingvald-

ättlingar som blev gäldad genom en hustrus offer.

Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling

är född. Vilken är det. Han kunde krossa

en jätte. Vilen är det. Nit.

Jag säger de unga Tor

Sibbe vivets väktare

Avlade nittioårig (en son).

Rökstenen, avbildad i blästrad granit vid Bergshamra tunnelbanestation.

Runalfabetet började användas vid tiden för Kristi födelse och hade ursprungligen 24 tecken. Hur det uppstod är en omtvistad fråga. De äldsta kända runristningarna i Sverige är från 200-talet e.Kr. och finns på vapen och smycken.

Den äldsta kända runstenen, med den 24-teckninga runraden, är Kylverstenen från 400-talet. Det är egentligen ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan en gravhäll där texten sannolikt har ett magisk innehåll. Hällen påträffades i samband med arkeologiska undersökningar i Spånga socken på Gotland år 1903.

Även Kylverstenen finns avbildad på Bergshamra tunnelbanestation.

På samma vägg vid Bergshamra tunnelbanestation, där Rökstenen är återgiven, finns även världens äldsta kända runsten – Kylverstenen från Gotland. Kylverstenen har ingen läsbar text, utan består till stor del av den 24-teckniga runraden, den så kallade futharken. Den sista runan, som syns till höger i bild, är en t-runa. Ristaren har försätt den med flera bistavar, vilket indikerar att runraden har en magisk innebörd.

Vid tiden runt 700-talet genomgick den 24-teckniga runraden en förändring. 24-tecken blev då 16-tecken, troligen som följd av att språket hade förändrats sedan runor började användas i Skandinavien.
Rökstenen ristades i denna brytningstid och har runor från både den äldre och yngre runraden, men även så kallade lönnrunor.

När Rökstenen ristades var det ännu tvåhundra år kvar till 1000-talet, då de flesta svenska runstenar restes.

Seden att rista och resa runstenar upphörde i början av 1100-talet, men den 16-teckninga runraden fortsattes att användas och utvecklas som skriftspråk under medeltiden. I Älvdalen i Dalarna användes runor, så kallade älvdalsrunor, ända in på 1900-talet.

Forntid möter nutid vid Bergshamra tunnelbanestation.

En annan tunnelbanestation, vars konstutsmyckning har hämtat tydliga influenser från forntid och Stockholms historia, är Kungsträdgården. Där har konstnären Ulrik Samuelson skapat en grottliknande miljö som ska föra tankarna till en arkeologisk utgrävning, med statyer, kolonner och andra byggnadsfragment som Stockholm Stadsmuseum har lånat ut.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation innehåller många mysterier, som dröjer sig kvar i tanken hos förbryllade resenärer. Ett exempel är de gigantiska koppardörrarna med lejonhuvuden som står vid en av uppgångarna. De tycks leda till hemliga, stängda rum.

Koppardörrarna är som mycket annat en utsmyckning utan praktisk funktion. De satt en gång i Telegrafstyrelsens hus vid Brunkebergs torg i Stockholm. Huset byggdes 1837 som lyxhotell och revs 1969.

De mystiska koppardörrarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en sällsam miljö – 40 meter under markytan.

Ulrik Samuelson har även inspirerats av palatset Makalös från 1630-talet, som byggdes av adelsmannen och riksmarskalken Jakob De la Gardie i Kungsträdgården – 40 meter ovanför den Kungsträdgårdens tunnelbanestation.

Makalös var fem våningar högt och var byggt i kvadrat med torn och koppartak. Det var ett sällan skådat skrytbygge, präglat av stormaktstiders ideal, där fasaden var rikt utsmyckad med bland annat friser och lejonmaskaroner – det vill säga grinande stenansikten.

Makalös förstördes i en brand år 1825. En del av palatsets utsmyckningar togs tillvara och såldes. I Kungsträdgårdens tunnelbanestation finns flera kopior av Makalös lejonmaskaroner, som förvaras på Stockholm stadsmuseum, uppsatta längs perrongerna.

Kopia av torso från 1600-talspalatset Makalös.

Ulrik Samuelson har även låtit göra kopior på de ”väktare” av sten som står på Riddarhusets tak i Gamla stan. En av dessa väktare står vid tunnelbanestationens entré, och en annan möter resenärerna vid plattformarnas början.

En av väktarna, som är en kopia av en staty på riddarhusets tak.

Riddarhuset byggdes i mitten av 1600-talet som samlingssal och förvaltningscentrum för den svenska adeln och ridderskapet. I riddarhussalen hänger cirka 2 300 vapensköldar som vardera representerar de adliga ätterna i Sverige.

Kopior av lejonmaskaroner från palatset Makalös.

Denna blandning av statyer, kala bergsväggar, rinnande vatten, ljus och dunkla vråer har inte enbart skapat en av tunnelbanesystemet märkligaste stationer, utan även ett helt unikt ekosystem med stora naturvärden.

Sedan år 2012 arbetar en grupp forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med att kartlägga livet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. 2016 hittades två för vetenskapen nya svamparter på de blöta granitväggarna intill perrongerna.

Den mest synbara rariteten i stationen är den mycket sällsynta tuffkuddmossan – som växer på de blöta bergsväggarna.
På 1980-talet påträffades där en åttafotig liten varelse som aldrig tidigare hade observerats i Sverige – dvärggruvspindeln.

Den sällsynta tuffkuddmossan på bergsväggarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation. På bilden syns även dvärggruvspindelns nät.

Den två millimeter stora dvärggruvspindeln lever vanligtvis i grottliknande miljöer vid Medelhavet. Efter det första fyndet vid Kungsträdgården har den lilla spindeln spridit sig till några andra tunnelbanestationer, men är annars inte känd från Sverige.

Hur denna lilla spindel lyckades hitta till Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en gåta. Men uppenbarligen är Ulrik Samuelsons historiska konstutsmyckning så tilltalande, att dvärggruvspindeln tror det är en grotta eller katakomb – det vill säga en underjordisk begravningsplats.

Ängsladan under kraftledningen

Ängslador är lämningar från dem som levde för länge sedan – i det gamla bondesamhället. Dessa enkla och små ekonomibyggnader var livsviktiga för försörjningen, men har för länge sedan förlorat sin roll.

Text och foto: Jens Flyckt

En stig letar sig förbi högresta enar, björkdungar en ridå av tätvuxen granskog. Skogen öppnar sig och en kraftledningsgata tar vid. Och där, i gränszonen mellan aspsly, ljung och fjolårsgräs, står en av ålder snedvriden hölada i kvällssolen.

Ängsladan någonstans i östra Uppland.

Ängslada är ett ord som man av någon märklig anledning blir glad av att höra, ungefär som när spiskrok, rubank och pärlspont nämns. Men det är ett ord som få personer idag har en relation till.

Det skymmer.

I ängsladorna förvarades i gångna tider hö som slogs på slåttermarker i närheten, på så kallade madängar, som i sin tur låg långt ut på gårdarnas utmarker. När vintern kom hämtades det värdefulla höet med häst till djuren hemma på gården.

”Madängar är naturligt våta slåttermarker som låg i utmarken, långt från byn och gården. För förvaring av höet till vintern uppfördes därför ängslador. Madängen och ladan var viktiga delar i foderproduktionen men deras funktion finns inte längre kvar, därför är de extra viktiga att vårda och bevara” skriver lansstyrelsen.se.

Den gamla ängsmarken, maden, är utdikad och finns inte kvar.

Ingen vet med säkerhet hur många ängslador som finns kvar i Sverige. De som återstår är enbart spillror av vad som en gång fanns. Förr var dessa små, enkla och livsviktiga ekonomibyggnader en vanlig syn i dåtidens småskaliga jordbrukslandskap.

Ängslador nämns redan i kartor från 1600-talet, men som byggnadstyp är de betydligt äldre. De äldsta skriftliga beläggen för madängar hittar man i jordeböcker från 1500-talet.

För mindre än tjugo år sedan kunde man här se spåren av en gammal väg eller stig som ledde fram till ängsladan.

Man kan ana och anta, men inte riktigt säga när de första ängsladorna uppfördes. Till skillnad mot till exempel smedjor, som lämnar kol och andra daterbara ämnen och föremål efter sig, är en enkel ängslada betydligt mer komplicerad att hitta daterbara spår efter.

I Skandinavien anses ängsbruket ha införts vid äldre järnålder, det vill säga vid tiden för Kristus födelse. Fanns ett ängsbruk så borde det även funnits ett behov av av ängslador.

Den äldsta kända och bevarade ängsladan i Sverige finns i byn Övre Gärdsjö utanför Rättvik i Dalarna. Den kallas för ” Blånnesladu” och är daterad till åren 1293-94, det vill säga medeltid.

Gles brädvägg, mer än 100 år gammal, bildar ett perfekt inneklimat för höet.

Ängslador kan tidsmässigt delas in i två huvudkategorier: äldre och yngre. De äldre ängsladorna är i regel glest timrade, har ingång i gaveln och ibland snedställda väggar.

De yngre ängsladorna, som brukar dateras till 1800-talets senare del och början av 1900-talet, är byggda i regelverk. Fasaden består ofta av vertikalt spikade granbrädor. Ingången, som ibland har dubbeldörrar, finns på långsidorna.

Under 1900-talets första årtionden slutade ängsladorna att användas att förvara hö i. Istället byggdes hölador intill djurstallen hemma på gårdarna.

Typiskt för ängslador från 1800-talets senare del är dubbla dörrar.
Takkonstruktion, sentida försök till stabilisering av taket och ett fågelbo.
Under 1800-talets senare hälft slutade man timra hölador, Istället övergick man till betydligt enklare regelverk av klenare timmer.

”Ingångarna i timrade och regelverksbyggda ängslador skiljer sig tydligt ifrån varandra . I motsats till den timrade ladornas gavelin- gångar har den yngre typen alltid minst en ingång på varje långsida . Öppningarna är stora och sluts av parställda portar som tillåter att en vagn eller kälke med hölasset kan passera genom byggnaden” skriver Länsstyrelsen.se.

I skuggan av kraftledningen.

Vilken gård ängsladan i detta reportage en gång tillhörde är oklart. Numera står den på avstyckad jaktmark. Likt en åldring med sned rygg har åldern satt sina spår. Minst två hörnstenar har satt sig.Hela byggnaden har vridit på sig och taket sviktar.

Där inne i dunklet, där solen knappt letar sig fram genom gliporna i väggen, finns spår efter reperationer och förstärkningar som gjorts genom åren.

Överallt i ängsladan finns nödlagningar av varierande kvalitet. Här har någon stöttat upp delar av taket.

Likt många andra ängslador var det länge sedan denna hade någon funktion. Ängen är för länge sedan borta och maden utdikad. Men ännu dröjer sig darrgräs och några andra uråldriga ängsväxter kvar på platsen.

Hade det inte varit för kraftledningsgatan så hade den gamla slåtterängen för länge sedan varit igenvuxen och ladan slukad av granskogen.
När den användes som hölada senast vet ingen. Kanske skedde det någon gång på 1900-talets början.

Det finns två årtal skrivna inne i ladan. På dörren står ”CB 1903” och på två ställen på väggen år ”1913” skrivet med falu rödfärg. Vad dessa årtal står för får vi aldrig veta, inte heller vem personen bakom initialerna var. 1903 kan vara det år då ladan restes. Kanske målades ängsladan dessa år, eller så var höskördarna dessa år så bra att de var tvungna att dokumenteras.

Mellan årtalen hänger några gamla seldon till arbetshästar. De är i väldigt dåligt skick och tidsmässigt stämmer de överens med de målade årtalen. Men seldonen har sannolikt hängts upp långt efter att ängsladan slutade användas. Att dyrbara seldon skulle ha förvarats i en olåst ängslada långt ifrån gården, är inte sannolikt.

På dörrarnas baksida är två årtal målade. Däremellan hänger några gamla seldon.

Hö från det sista lasset kan man fortfarande se spår av. Men det hö som ligger där inne är inte från början av 1900-talet. Balsnören vittnar om att det är högst femtio år gammalt.

Som många andra ängslador är även denna belamrad med gamla prylar, som timmerslädar, störar till hässjor, sönderrostade sågar och jordbruksredskap som drogs av hästar. I taket hänger en gammal fotogenlykta.

En såmaskin som drogs av häst.
Timmerslädar, takpannor och en stålskodd skyffel av trä.

Första gången undertecknad träffade på denna ängslada var en regnig höstkväll för sjutton år sedan. Jag hade gått vilse i de omgivande skogsmarkerna. Det började skymma och ett regnoväder närmade sig. Som en välsignelse dök plötsligt den lilla ängsladan upp i mörkret framför mig.

Fotogenlampan i taket.

Där inne blev jag sittandes på jordgolvet, med ryggen mot en gammal såmaskin, medan regnbyarnas dån drog fram genom dungarna där utanför.
Efter en timme vaknade jag till i mörkret – med en förnimmelse av nyslaget hö, avlägsna röster och insikten om att en gammal hölada kan hysa mer än enbart fysiska lämningar från förr.

Björntämjaren i Härja kyrka

I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.

Text och foto: Jens Flyckt

Härja kyrka, inte långt från Tidaholm, är unik – tack vare dess romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.

Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.

Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.

Längst upp i Härja kyrkas portal från tidig medeltid syns en kvadstenen med huggen relief som visar en man som ligger över en björn och stoppar in sin ena hand i björnens käft. Där under blickar två stenansikten med välansade frisyrer, mustascher och skägg ut. I den halvrunda stenytans (tympanon) relief sitter en biskop i centrum. Till vänster knäböjer en man och personen till höger överräcker ett mystiskt föremål till biskopen.

Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.

”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.

Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.

I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.

Lite fakta:
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på.
Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten.
Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid.
Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.

Härja kyrkas torn från 1200-talet. Notera den utsmyckade kolonen i ljusöppningen.

Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.

Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.

Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund som då var under uppbyggnad.

Den romanska portalen i Härja kyrka är märklig på flera sätt. En intressant detalj som inte verkar ha uppmärksammats, är den till synes dåliga passformen delarna emellan. Delarna i portalen är från tidig medeltid och återanvändes när Härja kyrkas nya långhus byggdes 1767.

I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenyxan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.

Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.

Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.

Två nakna män som tolkats som nakna lindansare, håller sig hängande i en repstav och vidrör varandras fötter.

I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.

”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.

Detalj ur stenrelief i Härja kyrkas kor. En man ligger på marken och angrips av en djävul, som har en ödla på ryggen. En man iklädd kjortel och med draget svärd kommer springandes till undsättning.

Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.

En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.

Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.

Kolonnernas placering innebär att anläggningsytan mot ovanliggande tympanon är mindre än en tredjedel. Hade kolonnerna placerats med sin hela anläggningsyta mot ovan reliefer, så hade passagen blivit väldigt smal. Detta skulle kunna bero på att det fattas delar eller att det är ett ihopplock från flera portaler.

Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.

”En väsentlig del av korportens omfattning torde ha varit en del i Härjas sydportal” skriver Riksantikvarieämbetet.