En järnvägsresa genom 110 år

Utvalt

1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.

Text och foto: Jens Flyckt

Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.

Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.

Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.

Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.

Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.

En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.

Runstenspelaren från Märsta

En av Sveriges mer säregna runstenar kommer från byn Arenberga i Märsta. Runstenen, som består av en ristad sandstenspelare, är lika unik som gåtfull.

Text och foto: Jens Flyckt

”Det är mycket beklagligt att av denna i sin art enastående runsten endast ett fragment har blivit bevarat” står det i Upplands runinskrifter från 1940-talet.

Runstenspelaren (U-436) från Arenberga by i Märsta. Stenen, som är daterad till vikingatid, förvaras på Historiska museet.

Runstenen är känd sedan rannsakningarna på 1600-talet, där det framgår att den då nyfunna runstenen fanns vid en av gårdarna i Arenberga by. Platsen där byn låg, en halvmil väster om Arlanda flygplats i tätorten Märsta, är sedan länge bebyggd med villor.

Runpelaren förvaras på Historiska museet.

Detta är ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan är foten av en sandstenspelare med elliptisk genomskärning.

Den är 0,8 meter hög och 0,5 meter bred.

Träsnitt från 1600-talet föreställande runstenspelaren från Arenberga by.

I och med att uppskattningsvis tre fjärdedelar av den ristade pelaren saknas, finns bara fragment av runtexten kvar. Den lyder:

”Frörik lät… och efter…”

Stenens exakta fyndplats är inte känd. Trots efterforskningar har resterande delar inte återfunnits.

”Inskriften har tydligen varit en vanlig minnesinskrift, men den har varit anbragt på en sten av mindre vanligt material och ännu mer ovanlig form. Man frågar sig, vad detta kan ha varit för föremål: en kolonn eller möjligen ett hugget stenkors?” står det i Upplands runinskrifter.

Kronvalls skans skulle stoppa ryssen

Med kanoner, jord och stockar skulle Gotlands västkust försvaras mot ryska anfall. Det här är berättelsen om Kronvalls skans – en försvarsanläggning med lång militär tradition.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid den sagolikt vackra Ekstakusten, på västra Gotland, där endast Stora och Lilla Karlsöarna bryter horisonten, finns en gammal försvarsanläggning, en skans, från 1700-talet

De enda synliga spåren ovan mark på platsen, där de stormpinade tallarna tycks stå i givakt mot vinden, är en 130 meter lång och 5 meter bred vall där nio mynningsladdade svartkrutskanoner en gång stod redo att bekämpa fienden med.

Skansudd, som platsen heter vid Ekstakusten på Gotlands västkust, har en 300-årig tradition som försvarsanläggning. Här anlades Kronvalls skans i juni år 1713

Skansar är (enkelt beskrivet) historiska försvarsanläggningar för kanonbatterier där trupper tillfälligt var förlagda. Vissa var konstruerade som sluta stjärn- eller korsformiga anläggningar, andra som öppna och bågformiga skjutvallar.

Den sistnämnda typen, dit Kronvalls skans räknas, anlades längs kusterna – i grupper eller i ensamliggande positioner vid inlop, farleder och andra strategiskt viktiga platser.

Skansudd och Ekstakusten var strategiskt viktiga områden. Längs kuststräckan har strider tidigare skett.

Enligt sägnen var det vid ett närliggande fiskeläge, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sin här den 22 juli år 1361. Atterdags invasion av Gotland ledde bland annat till slaget vid Visby, där närmare 1 800 gutar stupade,

Enligt sägnen var det här, i närheten av Skansudd vid Ekstakusten på Gotland, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sina truppen den 22 juli år 1361. Uppgifterna kommer från en författare på 1600-talet. Men några konkreta bevis för sägnen finns inte.

Gotland var danskt fram till freden i Brömsebro år 1645 då ön blev svensk. Men 1676 återtog ärkefienden Danmark Gotland.

Utanför Klintehamn, norr om Ekstakusten, ankrade den 28 april 1645 den danska flottan, som bland annat bestod av elva linjeskepp och som hade en styrka på cirka 1 500 man ombord.

Vid Klintehamn fanns en skans som hade anlagts under dansk tid, men som svenska trupper i hemlighet hade befäst med lättare artilleri. Svenskarna öppnade eld med sina kanoner mot danskarna, vilka besvarade elden. Dagen därefter landsteg 500 danska soldater under eldunderstöd från skeppen.

Men det gick illa. Danskarna avancerade inåt land. Ett antal strider och händelser ledde till att Gotland åter blev danskt fram till 1679.

Stora Nordiska kriget bröt ut i februari år 1700 och i takt med ryska krigsframgångar på Östersjön ökade åter hotet mot Gotland. Vid flera tillfällen inträffade ryska angrepp mot ön. Ett av angreppen skedde den 3 augusti 1715 då 350 man ur den ryska flottan, som var allierad med Danmark, gick iland Herrviken i Östergarn och plundrade.

Ritning över Kronvalls skans, med nio kanoner, från 1713. Platsen hade en militär funktion fram till år 2004.

Kronvalls skans anlades i juni 1713 av Hablinge och Hemse kompanier, som en del i försvaret mot ryska angrepp. Vid samma tid anlades ytterligare ett tjugotal skansar längs den gotländska kusten.

Skansarna ingick i ett system med strandvakter och vårdkasar, som i kombination med ringning i kyrkklockorna, varnade gutarna när fientliga skepp närmade sig.

Kronvalls skans är speciell i och med att platsen har en lång kontinuitet i försvaret av Gotland. På 1800-talet användes den av Gotlands nationalbeväring – som var en tidig variant av Hemvärnet. En intressant detalj är att piken, ett medeltida stångvapen som användes mot kavalleri, ingick i nationalbeväringens utrustning fram till 1867, då de ersattes med gevär.

Under första världskriget låg det en signalstation vid Skansudd.

Kulsprutevärn från 1900-talet vid Ekstakusten, några hundra meter söder om Skansudd och Kronvalls skans. Fotot är taget genom vindrutan.

I samband med andra världskrigets utbrott återanvändes många kustnära skansar som militära ställningar.

Norr och söder om Kronvalls skans finns flera skyttevärn av betong från 1900-talet, där kulsprutor en gång var riktade genom skottgluggarna mot havet.

Från 1970-talet och fram till 2004 användes Skansudden av Hemvärnet.

Nya runstensfynd utanför Bålsta

Två runstensfragment påträffades i början av juni i Övergran kyrka, mellan Bålsta och Enköping i Uppland. Fynden gjordes i sakristias vind i samband med renoveringsarbeten.

Text och foto: Jens Flyckt

Det handlar om två tidigare okända runstensfragment. De är 30-40 centimeter långa och inmurade i sakristians vindsvägg. De tycks komma från en och samma, sönderslagna runsten.

Det ena fragmentet består av en avhuggen slinga med sex runtecken.

Det ena nyfunna runstensfragmentet består av en kort, avhuggen runslinga. Texten verkar bestå av sex runtecken och ett skiljemärke.

Fragmenten har ännu inte undersökts av Riksantikvarieämbetets experter. Möjligen lyder det ena fragmentets text:

…n : hasti…

De fem sista runorna skulle kunna tolkas som personnamnet Håsten. Men detta är inte bekräftat.

Det andra fragmentet är svårare att tyda där det är inmurat. Dels är det delvis täckt av kalkbruk. På grund av ett enormt fågelbo som är över en meter högt är fragmentet svåråtkomligt och svårfotograferat.

Det andra runstensfragmentet, som verkar bestå av en böjd runslinga, är svårtolkat.

Seden att resa runstenar dog ut i början av 1100-talet. Vissa runstenar föll omkull och i glömska. Andra återanvändes, både som hela stenar och sönderslagna fragment, som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder och broar.

Så sent som i oktober 1964 återfanns en hel runsten, som var försvunnen sedan länge, i Övergrans kyrka. Den runstenen, som hade gått av på mitten, hade fraktats dit och medvetet använts som tröskelsten när vapenhusets dörröppning byggdes om år 1718.

Den runsten som i oktober 1964 påträffades under tröskeln i Övergran kyrka.

Fragmenten har med stor sannolikhet suttit inmurade i sakristians vägg sedan 1200-talet. Att de inte har påträffats fören nu beror delvis på att vinden saknar ingång. För att hantverkarna ska kunna komma in i den trånga vinden har ett hål sågats upp i spåntaket.

Övergrans kyrka i Uppland uppfördes på 1100-talet. I början av juni 2021 påträffades två runstensfragment i sakristians vindsvägg.

Stora delar av den aktuella stenväggen är täckt med två enorma fågelbon. Kanske finns det där bakom allt bråte som kajorna släpat in genom åren, ytterligare runstensfragment.

Sverigereportage återkommer till Övergrans sakristia och de upptäckta runstensfragmenten.

Medeltidsborgen Telge hus

Den brändes ner år 1436 – fogdeborgen Telge hus strax norr om Södertälje. Sedan 1500-talet är den en ruin – men en gång i tiden var platsen ett strategiskt maktcentrum.

Text och foto: Jens Flyckt

Borgruinen Telge hus ligger lika vackert som strategiskt beläget på Slottsholmen – en vattenomfluten plats i Linasundet vid inloppet till Mälaren, där medeltiden lämnat tydliga spår i den svarta jorden.

Telge hus låg strategiskt vid Linasundet, vid Mälarens inlopp.

Telge hus, som även har kallats Ragnhilds holme, anlades troligen på 1300-talet och brändes redan år 1436 i samband med ett uppror (Engelbreksfejden) mot unionskungen Erik av Pommern. Men fynd av förkolnade stockar under ruinens västra mur visar att det funnits träbyggnader på platsen innan borgen byggdes.

”Platsen kan ha varit befäst redan under vikingatiden eller tidigare” skriver Södertälje kommun i vårdplanen för Telge hus.

Från Telge hus, som första gången nämns inskrift på på 1400-talet då en riddare vid namn Jönis Rut skötte administrationen, drev kungens fogde in skatter från omkringliggande härader. Några historiska källor som anger Kungsholmen som plats för Telge hus är inte kända. Men sannolikt är det resterna av Telge hus som ligger där.

Omrörda och blottlagda kulturlager, med bland annat järnföremål och medeltida tegel, i sydslänten på den höjd som dominerar Kungsholmen, på vilken ruinen efter Telge hus ligger. Notera den bearbetade benbiten under tegelbitarna.

Upproret mellan åren 1434 och 1436, då dalkarlar bland annat brände Köpingshus och intog Västerås, leddes av frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson. Orsaken var (enkelt beskrivet) från början ett stort missnöje bland folket i Bergslagen, mot en fogde i Västerås. Folket vände sig till Erik av Pommern, med krav på att kungen skulle vidta åtgärder mot fogden. När ingenting hände övergick protesterna i våldsaktioner, vilka eskalerade till inbördeskrig och ledde till det så kallade Engelbreksupproret.

Bakgrunden till bränningen av Telge hus var att Engelbrekt hade lovat den tyska Hansan, men även andra viktiga handelsstäder, tullfrihet och fri tillgång till handeln i Mälaren. Detta uppskattade dock inte danskarna. Enligt traditionen ska fogden på Telge hus varit emot Engelbrekts löfte till tyskarna och istället beslagtagit ett tyskt handelsskepp. Det lär ha varit orsaken till att Engelbrekts närmaste män lät driva bort fogden Bengt Stensson och bränna ner Telge hus.

År 1445 försökte Engelbrekt öppna upp en kanal mellan Saltsjön och Mälaren, genom den plats där Södertälje idag ligger. Detta för att främja handeln och för att fullfölja löftet till Hansan om att slippa segla in i Mälaren via det danskkontrollerade Stockholm. Det skulle dröja flera hundra år innan Södertälje kanal blev verklighet.

Den ruin som ligger på Slottsholmen är resterna från den borg som återuppbyggdes år 1448, efter att den tidigare 1300-talsborgen hade bränts ner. I bildens övre, vänstra kant syns resterna av tornet.

Telge hus byggdes upp av den då nyinsatta kungen Karl Knutsson Bonde, ett par år efter branden. Men i takt med att 1400-talet led mot sitt slut så förlorade borgen allt mer av sin betydelse. Uppgifter från 1500-talets första hälft antyder att Telge hus då var en ruin.

Teglet till vänster i bild är en del i den valvrekonstruktion som gjordes år 2016, med syfte att ge besökare en inblick i hur Telge hus slagna tegelvalv kan ha sett ut. I bakgrunden syns den medeltida skalväggen med inslag av medeltida tegel.

Flera arkeologiska undersökningar har gjorts vid Telge hus, vilka inte enbart har gett ett rikt fyndmaterial som armborstpilar, knivar och delar av ringbrynjor, utan även kunskap om den medeltida borgens planlösning.

Man vet att borgen hade ett rektangulärt torn, två rum och en hall med slaget tegeltak. Dagens ruin är resterna av källarvåningen, i gråsten, från den borg som återuppbyggdes år 1448. Man tror att borgens övre våningar bestod av murat tegel.

Plan över Telge hus ruin av arkeologen Bengt Söderberg, som undersökte platsen år 1937.

2016 restaurerades ruinen. Då murades en mindre del tegelvalv upp, för att illustrera hur de medeltida valven kan ha sett ut.

Slottsholmen är på grund av landhöjningen idag betydligt större än på medeltiden. Det har genom åren funnits olika uppfattningar om hur platsen såg ut på medeltiden. Idag är uppfattningen att Slottsholmen var en vattenomfluten ö.

Terrängen runt ruinen är präglad av terrasseringar och andra spår av medeltida verksamheter. I söder syns rester av den jordvall som på medeltiden var en del i borgens försvarsanläggning.

Delar av den jordvall som på medeltiden troligen omgav Telge hus. Vallen tros ha haft en träpallisad.

Arkeologerna har även hittat rester av en tegelugn och ett hovslageri på platsen.

Cirka 50 meter norr om ruinen finns ett upphöjt område med stenmaterial. Platsen låg sannolikt under vatten på 1400-talet, men kan enligt Riksantikvarieämbetet ändå ha med Telge hus att göra. Vad anläggningens haft för funktion är inte känt.

Upphöjningen med stensättning på Slottsholmen norra del.

Åren 1999 – 2002 undersökte arkeologistudenter från Södertörns högskola bottnen runt Slottsholmen. Då upptäcktes bland annat en pålspärr, rester av en hamnanläggning och en tio meter lång, klinkbyggd träbåt från 1400-talet. Det är den äldsta klinkbyggda båt som påträffats i Mälaren.

Även ett rikt, medeltida kulturlager hittades på bottnen.

Några meter ut från stranden nedanför Telge hus har arkeologerna bland annat hittat rester efter en hamnanläggning och en klinkbyggd båt från 1400-talet.

Förstörelsen av Telge hus upphörde inte på medeltiden. Ruinen har i modern tid vandaliserats vid ett flertal tillfällen. Så sent som 2016 skrev Länstidningen om att besökare bröt loss sten ur ruinens väggar. Av stenarna byggde besökare grillplatser inne i ruinen.

Hela Slottsholmen, med ruinen, terrasserngar, kulturlager, de intilliggande bottnarna, båtlämningen, hamnanläggning etcetera, är en lagskyddad fornlämning.

En forntida väg över en forntida sjö


Det är en tidig sommarmorgon några århundraden före Kristi födelse någonstans i Uppland. Över en grund sjö, som omgärdas av täta vassar och alkärr, kommer någon gåendes i dimman.
Personen följer en smal vägbank i vattnet, som längre ut på sjön övergår till en pålad spång och som sedan försvinner upp på den andra stranden
.

Text och foto: Jens Flyckt

Mer än tvåtusen år senare har landhöjningen och flera dikesföretag förvandlat sjön till åkermark. Men så sent som på 1800-talet rodde folk över sjön under vårarna. I området har flera stockbåtar påträffats.

Det var i den här sortens miljö – en näringsrik slättsjö med täta vassbälten, näckrosor, omgivande alskog och syrefattiga dybottnar, som den förmodade vägbanken anlades för närmare tvåtusen år sedan.

Kvar i en skogsdunge finns en cirka 40 meter lång, två meter bred och en halvmeter hög vägbank – som för cirka tvåtusen år sedan anlades över sjön.
Det är en anonym lämning som delvis är övervuxen av träd och buskar och därför svår att se, även under vinterhalvåret.

Det råder delade meningar om lämningens funktion. Ansvariga myndigheter gör en helt annan tolkning. Sverigereportage har valt att berätta om denna lämning utifrån markägarens (bondens) teori – om att det är en vägbank. Men det finns som sagt andra uppfattningar i frågan.

Banken löper nästan spikrakt ut från en större åkerholme och ut i en skogsdunge som för tvåtusen år sedan var botten i en grund och näringsrik sjö. Den är anlagd på den plats där det forntida sundet var som smalast.

Från söder utgår vägbanken från en berghäll nedanför en stor åkerholme, som i sydväst avgränsades av ett smalt sund.

Mot norr slutar banken tvärt vid åkerkanten. Resten är sannolikt bortodlad.
Den är inte undersökt. Att det verkligen är en vägbank är en tolkning som dels bygger på anläggningens karaktär, placering och de fynd som bondens gjort i den intilliggande åkern.

Bonden som äger och brukar marken är intresserad av arkeologi. Han berättar att det i åkern, i vägbankens riktning, genom åren kommit upp mängder av sten, som han menar är rester från den bortodlade vägbanken.

Banken, som ligger i strandkanten på den nivå (14 meter över havet) som sjön hade under äldre järnålder, är dessutom anlagd på den plats där det forntida sundet är som smalast.

I denna sträckning förmodas vägbanken ha legat. Bonden som brukar marken har hittat mängder av sten i torvjorden, vilka han tror kommer från den bortodlade vägbanken.

Det stenmaterial som bonden berättar om kan bara hamnat där med hjälp av människohänder. Eftersom stenmaterialet ligger på och i torven, som bildades av multnade växtdelar och annat organiskt material efter den senaste inlandsisen, så kan morän uteslutas. I övrigt finns ingen sten i dessa torvjordar – som alltså är en gammal dybotten som omvandlats till torv.

Morän är en jordart som består av blandat material, från lerpartiklarna och upp till stenblocks storlek. Morän bildas när inlandsis/glaciär rör sig och skrapar loss material från berggrunden.

Cirka tvåtusen år gamla växtdelar från bland annat bland annat bladvass. Bilden togs i samband med den arkeologiska undersökning som gjordes i området för några år sedan, efter att bonden hade gjort ett marinarkeologiskt fynd.

För några år sedan gjordes ett märkligt marinarkeologiskt fynd några hundra meter från banken. Sverigereportage återkommer om detta fynd i ett senare reportage.

I samband med den arkeologiska undersökning av fyndplatsen kom det fram stora mängder bevarat organisk material, som trädstammar och växtdelar från bland annat bladvass, i schakten. Dessa rester är en tidskapsel som berättar hur sjön såg ut.

Det finns även så kallad papplera i torven. Denna lera, som när den är torr skivar sig som sidor i en bok, bildas syrefattiga och stillastående vattendrag.

Därför går det med ganska stor säkerhet att beskriva miljön i den forntida sjön, vars dybottnade stränder bestod av täta vassar, täta alsnår och med en växtlighet som påminner om dagens vegetationsrika fågelsjöar, som Hornborgarsjön och Tåkern.

Hornborgarsjön i Västergötland.

För några år sedan registrerades den förmodade vägbanken i fornlämningsregistret. Men ansvariga myndigheter gör här en helt annan tolkning av lämningens funktion. Enligt fornlämningsregistret är detta en stensträng. Eller som det står i den antikvariska rapporten, eventuellt en hägnad för forntida våtmarksslåtter.

”I det här fallet förefaller det troligast att den har inhägnat en äng för våtmarksslåtter” står det i arkeologiska rapporten.

Men det är en tolkning som ställer fler frågor än den ger svar. Varför forntidens människor skulle lagt stora resurser på att bygga en överdimensionerad bank i vattnet, när den mjuka, dyiga bottnen gör det lätt att sticka ner störar och bygga en inhägnad, är en fråga.

En annan frågeställning handlar om den utpekade miljöns, det vill säga grund vassvik med dybotten, lämplighet som slåtteräng? Det var en miljö där det växte mer vass än ätbara örter och som dessutom var växtplats för flera giftiga växter, som sprängört.

Om det nu är en inhägnadsvall för våtmarksslåtter så måste man även ställa sig frågan varför det på platsen inte finns några andra spår av denna inhägnad- varken ovan mark eller i åkerns torvjord?

Typisk stensträng från äldre järnålder i östra Uppland, i detta fall strax utanför Norrtälje stad.

Stensträngar, som enkelt beskrivet består av stenrader från raserade, kallmurade hägnadsmurar, är i regel agrara lämningar – det vill säga lämningar från jordbruksverksamhet. Men på vissa platser kan de även haft symbolisk betydelse.

Stensträngar dateras i regel till järnålder och är vanliga i bland annat östra Uppland.
De ingår ofta i kilometerlånga system. På den intilliggande åkerholmen (vid banken) som vid övergången mellan bronsålder och äldre järnålder var en ö, finns flera bevarade stensträngar.

Det finns konstruktionsmässigt inte någon likhet mellan stensträngarna på åkerholmen och den 40 meter långa banken.

Stensträngarna består av meterstora stenar i relativt glesa rader på fast morän.

Banken består av en jämnbred, rak kropp som byggts upp med stenar i storlek 30-50 centimeter och stora mängder grus. Den är byggd på dyig sjöbotten, vilket förutsätter ett komplicerat och tidskrävande grundarbete..

Höjdmässigt skiljer det närmare tio meter mellan den förmodade vägbanken och stensträngarna på den intilliggande åkerholmen. Men mycket tyder på att de är samtida.

Mot norr är banken bortodlad och slutar tvärt med ett relativt tydligt snitt. Det blå strecket markerar den ungefärliga sjöbottennivån, på vilken banken är anlagd. Det röda strecket visar profilen och de gula strecken höjden i längdriktningen.

Vägbanken är en avancerad konstruktion som krävde kunskap och erfarenhet för att anlägga, inte minst för att stabilisera de tunga massorna på den mjuka sjöbottnen. Sannolikt är den uppbyggd på samma principer som de vikingatida broarna, som ofta nämns i runstenarnas texter. Men denna förmodade vägbank kan vara upp till tusen år äldre än vikingatiden.

Den eller de personer som anlade banken i en avlägsen forntid anlade först en rustbädd, en grundförstärkningsmetod med ris, grenar och virke på bottnen som massorna sedan lades på. Samma metod används än idag vid vägbyggen, dock med andra material. Trots att den anlades på ett ytterst instabilt underlag, så har den tunga vägbanken legat stilla under de årtusenden som gått.

Bitvis är den förmodade vägbanken, som ligger på bottnen av en sedan länge försvunnen sjö, kraftigt övertorvad – det vill säga täckt med jord.

Kanske var det så här de första anlagda vägarna såg ut, enkla smala bankar över marker och vatten som var besvärliga eller omöjliga att korsa till fots. Sannolikt fanns den här typen av vägbankar lite varstans i landskapen.

Gabriel Cronstedt föll för vådaskot

Den 24 maj år 1921 dödades friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt av ett vådaskott från en kulspruta vid Bögs gård på Järvafältet, strax norr om Stockholm.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är idag hundra år sedan olyckan skedde. På platsen, som ligger vackert belägen bland hagar och järnåldersgravar på det tidigare övningsfältet, är en minnessten rest.

Det vilar ett sorgligt skimmer över Gabriel Cronstedt, han som överlevde ett krig men dog i samband med en övning hemma Sverige.
Han blev fänrik i februari 1918 vid Kungliga Svea Livgarde, en tjänst som han hade i drygt två månader. Samma år begav han sig till Finnland för att strida med skyddskårerna i det finska frihetskrigets/inbördeskriget mot rödgardisterna i det röda gardet.

I Finland ingick han bland annat i svenska brigaden som kompani- och bataljonschef. Han tjänstgjorde vid offensiven mot Viborg, som ägde rum mellan den 23 och 29 april 1918, och för sina insatser i striderna fick han ett skriftligt erkännande av general Mannerheim. Erkännandet telegraferade Mannerheim personligen till sekundchefen vid Kungliga Svea Livgarde.

Cronstedt återinträdde som löjtnant vid Kungliga Svea Livgarde i oktober 1920. En vårdag drygt två år senare föll han alltså av ett vådaskott från en svensk kulspruta vid Bögs gård, som ingick i Järvafältet som då var militärt övningsområde.

Det tänds fortfarande ljus och marschaller vid Gabriel Cronstedts minnessten som står vid Bögs gård, som är en del av Järvafältet, strax norr om Stockholm.

För att hedra sin kamrat och kolega reste Kungliga Svea Livgardets officerskår minnesstenen på olycksplatsen, två månader efter vådaskottet.

På minnesstenen står det skrivet:

”LÖJTNANTEN VID KUNGL SVEA LIVGARDE FRIH GABRIEL CRONSTEDT FÖLL HÄR FÖR VÅDASKOTT DEN 24 MAJ 1921. KUNGL SVEA LIVGARDES OFFICERSKÅR RESTE STENEN”

Stenens bergart, textens typsnitt och ristningens djup gör att den är svårfotograferad. Men texten är imålad. Med undantag från någon enstaka, närgången slånbuske är platsen öppen och sikten fri. När Sverigereportage var på platsen, i början av mars i år, hade någon ställt en marschall intill minnesstenen.

När det här reportaget publiceras är det på dagen hundra år sedan vådaskottet vid Bögs gård, då friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt dödades av ett vådaskott från en kulspruta.

Kungliga Svea Livgarde var ett infanteriförband med anor från Gustav Vasas livvakt år 1521, som 1523 fick namnet Kungliga Majestäts drabanter. Gardet var delaktigt i många av Sveriges största slag, som slaget vid Lützen 1632, Tåget över Bält 1658 och slaget vid Narva 1700. Fram till år 2000, då Kungliga Svea Livgarde blev Livgardet, var det världens näst äldsta förbandet i världen.

Ortnamnet Bög är gammalt och kommer från verbet böja. Det kan även syfta på båge. Sannolikt syftar namnet på att vägen gör en kraftig sväng vid gården.

Massgravar från Långfredagsslaget

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Förvildad ryss i Stockholm

Den 22 april år 1765 fick blomsterkungen Carl von Linné ett brev med växtfrön från Kamchatka i Sibirien.
Fröna visade sig tillhöra en för vetenskapen då okänd växt – sibirisk nunneört.
Nu i maj blommar den i slottsträdgårdar och kyrkogårdar i Stockholmstrakten.

Text och foto: Jens Flyckt.

Erik Laxman var en av Linnés många lärjungar som gav sig ut på långa upptäcktsresor världen över, och som skickade hem frön och berättelser från världens alla håll till sin läromästare i Uppsala. Mest känd är Laxman för sin kartläggning av sibiriens fauna.

Linné hade bett Laxman att samla in och skicka hem frön av löjtnantshjärta, som då var okänd i Sverige. Han förespådde att löjtnantshjärtat skulle bli populär i svenska trädgårdar. Och frön kom det, men från en helt annan växt, skulle det visa sig.

Sibirisk nunneört är ett biologiskt kulturminne som kom till Sverige som frön på 1760-talet, tack vare ett misstag som en av Carl von Linnés lärjungar gjorde i Kamchatka i Sibirien. En av flera platser där den har förvildat sig är Danderyds kyrka, där bilden är tagen.

I ett brev från juli 1765 skriver Linné entusiastiskt om hur fröna från vad han trodde var löjtnantshjärta, grodde i mullbänken på hans gård Hammarby utanför Uppsala.

”Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor” skrev Carl von Linné.

Fumaria spectabilis är det latinska namn som Linné gav växten löjtnantshjärta.

På 1760-talet trodde Carl von Linné att han fått frön av löjtnantshjärta, som då inte fanns i Europa. Linné var övertygad om att löjtnantshjärta skulle bli en populär trädgårdsväxt, vilket den mycket riktigt blev.

Linné blev nog rejält överraskad när fröna visade sig vara en för vetenskapen okänd art – sibirisk nunneört.

Carl von Linné fortsatte att odla sibirisk nunneört i Uppsala. Redan på 1820-talet nämns den som förvildad på några platser, bland annat Haga slott i Stockholm. Den odlas fortfarande och förekommer sällsynt, som förvildad, på kyrkogårdar och herrgårdar i Stockholmstrakten.


Dana Vikings nosparti

På flygmuseet Arlanda flygsamlingar finns nospartiet från SAS MD-81, Dana Viking, som med 129 passagerare den 27 december 1991 kraschade på en åker vid Gottröra i Uppland.

Text och foto: Jens Flyckt

Kort efter starten från Arlanda, den där decemberdagen 1991, havererade planets två motorer. Efter fyra minuter i luften och en kortare, kontrollerad glidflygning genom molnen lyckades piloterna nödlanda på en åker vid byn Vängsjöberg i Gottröra.

Sedan augusti 2013 är nospartiet från Dana Viking, som den 27 december 1991 kraschade på en åker i Gottröra, en del av Arlanda flygsamlingar. Arkivbild.

Dana Viking bröts sönder i tre delar i kraschen. Flera personer skadades, men samtliga passagerare och besättning överlevde.

I många år var delar från haveristen lagrade på olika platser. 2009 stod nospartiet uppställt bland sly bakom en verkstad på Färingsö. Samtidigt höjdes röster för att nospartiet skulle bevaras för eftervärlden – som en påminnelse om miraklet i Gottröra, som haveriet har kallats.

Och så blev det.

”Svensk Flyghistorisk Förening, Stockholm och Arlanda Flygsamlingar anser att föremålen från Dana Viking är viktiga att bevara ur ett flyghistoriskt perspektiv och att de kan vara användbara för att skapa en utställning om den unika flygolyckan. SFF Stockholm har därför donerat nospartiet samt ett flygplanspentry från Dana Viking till Arlanda Flygsamlingar där föremålen nu äntligen får ett permanent hem” står det på Arlanda flygsamlingars hemsida.

Sedan den 14 augusti 2013 är Dana Vikings nosparti en del av Arlanda flygsamlingar.


Fotnot:
Arlanda flygsamlingar är ett museum som är inriktat på civil, svensk luftfartshistoria från 1700-talet och fram till våra dagar. Museet visar ett femtiotal flygplan och helikoptrar, men även fordon, motorer och annat som har med civilflyget att göra.
Samlingarna ägs av Statens maritima museer men förvaltas av föreningen Arlanda flygsamlingars vänner.

https://arlandaflygsamlingar.se/