Bogserbåt i anrika kölvatten

Utvalt

Bogserbåten Björn i Nynäshamn.

Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.

Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil

Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.

År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.

På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:

”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”

Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.

Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.

Källor: https://svitzer.com
http://www.tugboatlars.se/Svitzer.htm

En järnvägsresa genom 110 år

Utvalt

1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.

Text och foto: Jens Flyckt

Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.

Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.

Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.

Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.

Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.

En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.

Yxhuggen i Suntak gamla kyrka

Det är så tyst som det bara kan vara i en västgötsks stenkyrka från 1130-talet. Genom den medeltida fönstergluggen i de metertjocka stenväggarna, bryter dagsljuset dunklet i det smala långhuset och sveper försiktigt fram över träbänkarnas blankpolerade ytor – i vilka hårda årsringar har rest sig likt uråldriga bergskedjor.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Det sägs att den är byggd på en större hednisk gravkulle. Oavsett hur det är med den saken är Suntak gamla kyrka, en tidskapsel från 1100- och 1700-talet, en mer eller mindre häpnadsväckande lämning. Kyrkan är stängd för besök sedan 2019 då den blev statligt byggnadsminne. Men ibland hålls det gudstjänster där. Den13 juli 2022 fick Sverigereportage låna nyckeln av Tidaholms pastorat och därmed möjlighet att nära studera och dokumentera detta säregna kyrkorum.

Suntak gamla kyrka sedd från den västra läktaren. Bröstmålningarna föreställer profeter och evangelister. Kalkmålningarna i bakgrunden, på den så kallade triumfbågen, är daterade till 1400-talet.

När man stoppar in nyckeln i det medeltida stocklåset i den medeltida järndörren och kliver över tröskeln från 1700-talet, öppnar sig en värld som stått oförändrad under lång tid. Mycket är skrivet om denna kyrka. Men det finns fortfarande upptäckter att göra, till exempel i den välanvända bänkinredningen, som är daterad till 1730-talet.

En sliten bänkinredning av trä från 1700-talet kanske inte låter så häpnadsväckande, särskilt med tanke på att det är fråga om en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor – från 1130-talet.

Suntak gamla kyrka sägs vara byggd på en hednisk gravkulle.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Suntak gamla kyrka och dess medeltida historia, som sträcker sig tillbaka till 1130-talet. Klicka på följande länk om ni vill läsa det första reportaget: Suntak gamla kyrka – en resa tillbaka till 1130-talet.

Under 1700- och 1800-talet genomgick många små sockenkyrkor stora renoveringar och utbyggnader, då bänkinredningar och annat gammalt moderniserades. Många sockenkyrkor revs och ersattes med nya, överdådiga skrytbyggen.

Till skillnad mot många andra sockenkyrkor, som mordeniserades, byggdes ut och till och med revs, fick Suntak gamla stå kvar i orört skick. Den västra läktaren (till vänster), med bröstmålningar som föreställer profeter och evangelister, är från 1600-talet. Den högra läktaren var avsedd för herrskapsfolk och uppfördes på 1700-talet. På väggen hänger anvapen (begravningsvapen) över ätten Hård af Segerstad.

1902 ersattes gamla Suntak kyrka med en ny kyrka, några hundra meter bort, där den växande församlingen fick plats. Det fanns långt gångna planer på att riva den gamla kyrkan, som i slutet av 1800-talet hade dömts ut på grund av sina trånga utrymmen. Men protester satte stopp för rivningen. Dock tog man med sig den medeltida dopfunten, klockan från 1200-talet och den ståtliga predikstolen från 1700-talet till den nya kyrkan.

Men den gamla kyrkan skonades. Den fick förbli gammal. Även om skicket har varierat så står den orörd kvar idag.

Suntaks tidiga, medeltida historia har gjort att bänkarna och annan träinredning från 1600- och 1700-talet, har kommit i skymundan. När bänkarna nämns så är det i regel endast med några få ord. Det är märkligt med tanke på det stora kulturhistoriska värde den idag representerar.

Bakom den medeltida järndörren…

På dessa obekväma bänkar, som enligt Riksantikvarieämbetet är daterade till 1730/40-tal, har generationer av västgötar suttit och väntat på att predikningarna skulle ta slut. Interiören ger en närmast unik inblick i hur det såg ut i en liten, svensk sockenkyrka i början av 1700-talet.

Den som förväntar sig snickeriarbeten av någon mästare, blir snabbt besviken. Bänkinredningen i Suntak gamla kyrka är på många sätt ett grovarbete där ojämnheter justerats med yxa. Golvet består av slitna, kilsågade brädor som ligger löst direkt på jorden.

För att besökarna lättare skulle ta sig ut från denna bänkrad togs en bit av hyllan bort. Av spåren att döma skedde det med yxa. Genom århundradena har brottytan polerats av kläder.

En annan intressant detalj är de brädor med rundade ovandelar som ligger på golvbrädorna mellan bänkraderna. Det är oklart vad detta är. Kanske är de fotstöd för att skydda församlingsborna fötter mot det dragiga och kalla golvet. Men det kan även vara så kallade knäfall – som är stöd för knäna vid knäfallning, vilket är en tradition från den katolska tiden.

Dessa brädor har det inte gått att hitta någon skriftlig information om.

Så här såg det ut i många sockenkyrkor i början av 1700-talet och ännu längre tillbaka i tiden. Den lösa brädan är troligen ett så kallat knäfall, en kvarleva från den tid då Sverige var ett katolskt land. Uttaget mitt på brädan har ingen funktion och är ett av många bevis på att man återanvänt virke i kyrkan.

Bänkinredningar från 1700-talet finns det i flera kyrkor. Men i regel har de finsnickerier, har målade och förgyllda detaljer och mjuka sittdynor. Inget av detta finns i Suntak. Det är det mesta grovt tillyxat. Längst upp på bänkväggarna listerna är träet blankslipat och årsringarna sticker upp efter hundratals år av slitage.

Ojämnheter med stickor, till exempel efter yxhugg, har under hundratals år polerats släta av passerande händer och kläder. Bänkarna saknar färg och har sannolikt aldrig varit målade. Däremot är nedersidan av bänkdörrarna mörkförgade, efter att församlingsbor stött till dem med smutsiga skor under hundratals år.

För den oinvigde kan det vara svårt att se värdet i dessa detaljer. Det är just i denna ”ärlighet” som stor del av det kulturhistoriska värdet ligger. Detta är den vanliga människans historia, som ofta glöms bort. Hur primitivt och slarvig och grovhugget vi än må tycka det är idag, så var det så här det en gång i tiden såg ut i sockenkyrkorna.

En av korbänkarna som är samtida med bänkarna. Dessa bänkar var avsedda för fint folk.


Lägger man sig på golvbrädorna mellan de smala bänkraderna och tittar, så blir det tydligt att snickarna som byggde bänkarna använde de brädbitar de hade tillgång till. Det är snett, skarvat och för att få bänkraderna någorlunda raka har man justerat med stenar direkt mot jorden.

Hål och urhuggningar i golvbrädorna och andra konstruktionsdetaljer, visar att virket är återanvänt. Sannolikt har snickarna återanvänt den tidigare bänkinredningen, eller åtminstone delar av den, när nuvarande bänkar byggdes. Det återanvända virket kan även ha ett annat ursprung.

Hur den förmodat återanvända bänkinredningen såg ut eller hur gammal den var går inte att säga.

Tittar man riktigt noga, med förstoringsglas, kan man se att den synliga delen av jorden innehåller arkeologiska fynd – skräp som besökare och hantverkare har tappat under nästan 1000 års tid. Sandstenarna i väggen, som längst ner mot jorden inte är kalkade, framträder tydligt – som ett förstelnat ögonblick i en byggnadsprocess för nästan 1000 år sedan.

Över detta strålar färgerna ner, från innertakets målningar som är daterade till 1769, över den bleka bänkinredningen.

Detalj ur en av Suntak gamla kyrkas plafondmålningar (takmålningar) från 1769.

Det finns två läktare, varav den västra är från 1600-talet. Upp till den västra läktaren leder en sliten, brant och smal trätrappa – som snarare påminner om en stege. Det är tydligt att trappan har lagats och lappats vid åtskilliga tillfällen.

Det finns ingen orgel på läktaren, bara enkla bänkrader av trä.

Någon form av trappa har funnits där sedan 1600-talet, då läktaren alltså byggdes, enligt Riksantikvarieämbetet. Vid en av reparationerna eller ombyggnationerna som gjorts under århundradena, tycks trappan inte ha passat i övre infästning. För att kunna fästa den har man med yxa huggit upp utrymmet i den intilliggande golvbrädan.

Den slitna trappen upp till den västra läktaren som uppfördes på 1600-talet. Notera hur snickaren har huggit upp golvbrädan, i bildens högra ovankant, för att trappan skulle få plats.

Hål och uttag i brädorna och som inte har någon funktion i inredningen, visar tydligt att den delvis är återanvänd. Det är därför inte omöjligt att delar av brädorna/virke kan vara medeltida, men det är spekulation.

Ett konkret bevis för att man har återanvänt medeltida brädor hittar man längst in under predikstolen. Den ursprungliga predikstolen är ett praktfullt arbete från 1700-talet, som alltså flyttades till den nya kyrkan. Den nya och betydligt enklare predikstolen i Suntak gamla är från 1902.

Golv och bänkar i den västra läktaren – som är daterad till 1600-talet.

Där inne i mörkret under predikstolen gömmer sig något särskilt intressant. Där finns en bräda med medeltida målningar, som är en del i predikstolens konstruktion. Enligt uppgift tros denna bräda ingått i det medeltida innertak, som sträckte sig upp till takstolarna, Man vet att detta innertak var målat i och med att det finns rester av målningar på takstolpar. Det medeltida innertaket tros ha ersatts med dagens målade innertak på 1600-talet.

Huvudmotivet i målningen på brädan under predikstolen föreställer en person, iklädd röda kläder och med en stor krona på huvudet. Det är oklart hur gammal konstruktionen under predikstolen är. Det ser dock inte ut som ett arbete från 1900-talet, men den saken är svårt att avgöra. Om brädan spikades dit på 1900-talet är det ett bevis på att återanvändandet av virke fortsatte länge. Gissningsvis är denna del en kvarvarande rest från den gamla predikstolen. Brädan bör om så är fallet ha hamnat där på 1700-talet.

Längst in under predikstolen är en bräda med medeltida målningar uppspikad. Den kommer troligen från det innertak, som på medeltiden sträckte sig upp till takstolarna och som sannolikt ersattes med det nuvarande innertak på 1600-talet.

I bänkinredningens främre rader finns lämningar som inte tidigare har uppmärksammats, i alla fall har det inte gått att hitta något skrivet om dem. Där finns mängder av ristningar i träet, som besökare i hundratals år lämnat efter sig.

Ristningarna förekommer som mest i de främre bänkraderna och avtar ju längre bak man kommer. De avtar i bänkradernas mitt. Vissa av dessa ristningar motsätter bänkarnas dateringen till 1730/40-tal i och med att de är betydligt äldre. Den äldsta ristningen som gått att datera är från 1709. Kanske är det här fråga om ytterligare exempel på återanvända delar från äldre bänkinredning.

Om ristningarna har tillkommit efter att bänkinredningen byggdes, är det inte omöjligt att den byggdes på 1600-talet – det vill säga samtida med den västra läktaren

Ristningarna kan grovt delas in i fyra kategorier: årtal, namn, födelse- och dödsdatum och obegripligt klotter. I den sistnämnda kategorin finns det klotter som påminner om runor, men det är troligen en slump. Även klotter med blyerts och kulspetspenna förekommer.

Enligt Riksantikvarieämbetet är bänkinredningens äldsta datering 1730-talet. Men i bänkarna finns synliga ristningar som är flera årtionden äldre. Ristningen på bilden är från 1717 och är tydligast. Om de ristade delarna av bänkarna är återanvänt virke från en äldre bänkinredningen, eller om den byggdes tidigare än man trott, är oklart.

Många av ristningar är så slitna att de inte längre går att läsa och är täckta av ”nya” ristningar som är 200-300 år gamla. De flesta av i ristningar är gjorda med kniv – ofta med knivspetsarnas baksidor. De flesta av ristningarna är grunda.

Där finns även klotter med penna. Det äldsta är från 1800-talet och det yngsta från 2006.

Märklig streck som ristats med kniv.
Dåtida och nutida ”klotter”.
Några minnesord från en begravning år 1899.

Detta reportage har fokuserat på ett ämnesområden som knappt har nämnts tidigare – bänkinredningen. Men denna lilla kyrka, som är en tidskapsel från forna tiders Sverige, har garanterat fler hemligheter att bjuda på.

Suntak gamla kyrka påverkar, eller snarare berör, sina besökare.

Kanske är det ärligheten i detta enkla kyrkorum som trollbinder besökare när de passerar den medeltida järndörren.

Vy från absidkoret. Triumfbågen, som skiljer långhuset från koret, var vanliga i kyrkorna på medeltiden. Men i de allra flesta kyrkor har triumfbågen för länge sedan byggts bort. Men i Suntak gamla kyrka är denna detalj från 1130-talet bevarad

Långt efter att den där dagen i juli, sommaren tagit slut, övergått till höst och vinter hemma i Roslagen, dyker den där lilla stenkyrka på sin kulle upp i tankarna – som ett ljus bortom hagmarkernas disiga mörker utanför arbetsrummets fönster.

En okänd väg från 1000-talet?

Vid Rimbo kyrka finns en ålderdomlig vägsträckning – en stig som delvis består av en stensatt vägbank och som slingrar sig fram i kulturlandskapet. Stigen beskrivs av bland annat Riksantikvarieämbetet som kyrkväg. Men spår i landskapet vittnar om att den kan vara betydligt äldre – kanske från 1000-talet eller ännu äldre.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Rimbo kyrka i Roslagen byggdes på 1400-talet. Med undantag från tre runstenar från 1000-talet i och intill kyrkan, är det omgivande kulturlandskapet tomt på registrerade fornlämningar. Men det betyder inte att det inte finns lämningar.

Söder och väster om Rimbo kyrka finns en ålderdomlig stig, som även kallas för Den södra kyrkvägen. Mycket tyder på att den är en väg från 1000-talet och att flera runstenar har stått resta intill den.

Förra veckans reportage handlade om sakramentskåpet i Rimbo kyrka. Även denna veckas reportage fokuserar på Rimbo kyrka, eller rättare sagt kulturlandskapet runt kyrkan.

Strax söder och öster om Rimbo kyrka finns en stig som kallas för Kyrkvägen. Den följer åkerkanten och sammanbinder kyrkan, kyrkskolan och den närbelägna byn Liesta – vars äldsta skriftliga belägg är från 1409.

Kyrkans äldsta historia är ett mysterium. Den nuvarande kyrkan uppfördes under 1400-talets senare hälft. Men det finns teorier att det funnits en ännu äldre kyrka på platsen, vilket en rad inventarier som är äldre än 1400-talet vittnar om. Det finns dock inga arkeologiska bevis för en äldre kyrka.

Kyrkvägar är vägar/stigar som den kyrklig administrationen lät anlägga för att göra det lättare för församlingsborna att ta sig till kyrkan. Men få kyrkvägar är verkliga kyrkvägar/stigar. Det räcker med att en väg eller stig ligger i närheten av en kyrka för att folk ska börja kallade för ”kyrkväg”, vilket i de flesta fall saknas historiska belägg för. I vissa fall finns det belägg för att kyrkvägar användes närmare 1000 år innan kyrkan byggdes – under hednisk tid.

Ett sådant exempel är den vikingatida vägen vid Eds kyrka, som Svenska kyrkan namngett som ”kyrkstig”. Mer om vägen vid Eds kyrka här: Till fots tillbaka till forntiden.

Rimbo kyrka. Notera det snedställda Andreaskorset i tegelgaveln – efter aposteln Andreas som kyrka lär vara helgad för.

Min pappa, vars urna är jordsatt på Rimbo kyrkogård, har berättat att han gick denna stig som barn, fram och tillbaka till Rimbo kyrkskola. Att stigen under lång tid har används av folk i bygden råder det inga tvivel om. Men frågan är om den verkligen anlades som kyrkväg? Nya fynd i området, som Sverigereportage gjorde sommaren och hösten 2022, pekar på att stigen är från 1000-talet.

Rimbo kyrka ligger på en höjd, som på bronsåldern var en halvö i en havsvik, och som idag sluttar mot åkrar i söder, öster och väster. Ett par hundra meter söder om kyrkan viker den så kallade Kyrkvägen/stigen över åkern mot byn Liesta. Sträckan över åkern är rak och cirka 90 meter lång.

Denna övergång är högintressant och spelar en central roll i förståelsen av Rimbo kyrkas kulturlandskap. Mer om den senare i reportaget.

Det äldsta kända historiska belägg för stigens sträckning är en karta från 1641. Kartan är i dåligt skick, men det är ändå tydligt att sträckningen är den samma som i dag.

På den äldsta kända kartan över Rimbo, från 1641, är stigens sträckning markerad. Det är samma sträckning som idag. Då som nu går den genom Liesta by.

På en karta från 1803, där Rimbo kyrka är avbildad, är stigens sträckning markerad med röda punkter. Den röda markeringen börjar strax väster om kyrkan, går vidare över en åker i öst och vidare in i z-mönster in i Liesta by – samma sträckning som stigen har idag.

Även på en karta från 1903 finns sträckningen markerad. Men 1903 fortsätter markeringen spikrakt några hundra meter upp i skogen, norr om kyrkan och över en bergsrygg. Sannolikt är det en gräns – en så kallad rågång.

Stigen följer i stort sett den så kallade 25-metersnivån – det vill säga ungefär den strandlinje i landskapet som havet nådde upp till på bronsåldern.

Karta från 1803 som avbildar Rimbo kyrka samt en rödmarkerad sträcka, som följer den stig som idag sammanbinder Rimbo kyrka med byn Liesta. De medeltida stigluckorna (ingångar till kyrkogården) som är markerade på kartan är borta idag
Karta från 1903 där samma markering, som var röd på kartan från 1803, är markerad med lila. Sverigereportage har ringat in samt markerat med en pil på kartan.

En annan intressant detalj är tre resta stenar, cirka 40 centimeter höga, och som är resta intill stigen på flera platser. Det är högst oklart vilken innebörd dessa stenar har och när de restes. Stenarna är inte bearbetade. Om de fallit omkull är de mycket svåra att skilja från andra stenar.

I och med att stenarna troligen markerar en rågång är det inte orimligt att det är gränsstenar. I så fall bör det ha funnits fler.

Vägbanken med stigen fotad från öster, mot Rimbo kyrka som syns i bakgrunden. Notera den resta stenen, sannolikt gränssten, i bildens vänstra nederkant.

Rimbo kyrkas runstenar är från 1000-talet. Ursprungligen restes de någonstans i det omkringliggande kulturlandskapet.

Runstenar restes där de fick så stor exponering som möjligt – det vill säga där folk rörde sig. Vägar, broar, gränser, vad och landningsplatser är typiska platser där man reste runstenar, från slutet av 900-talet och några årtionden in på 1100-talet.

En av runstenarna, U 514, står uppställd vid kyrkans ingång. Den berättar om ett brobygge – det vill säga en vägbank av sten över sankt område. Att bygga bro var en hedersvärd handling på vikingatiden. Det är anledningen varför brobyggen nämns på många runstenar.

Runsten U 514 har för övrigt ett ristat kors, som tolkats som ett processionskors – det vill säga ett kors med stång som är avsett att bäras vid kyrkliga sammanhang. Ristningens färg har nästan försvunnit och korset är därför svårt att se.

Runtexten lyder:

”Anund lät också göra bron och reste stenen stenen till minne av Källgatan, sin fader, och Furuluv.”

Var denna vikingatida bro byggdes har varit okänt – i alla fall fram tills nu.

Runsten U 514 som på 1000-talet restes intill en bro – det vill säga vägbank över sankt område.

Längs stigens riktning, cirka 200 meter sydöst om kyrkan, är avståndet över åkern som kortast till andra sidan där byn Liesta ligger. Där följer stigen på en tydlig, stensatt vägbank över åkern.

Vägbanken, som uppskattningsvis är tre meter bred, är inte en naturformation. Det är är en konstruktion byggd av människohänder. Stor del av denna övergång är delvis skadad av lantbruket, vilket märks på en tydlig nivåskillnad. Men på den norra sidan, kyrksidan, finns en bevarad sträcka som är cirka 15 meter lång.

Den bevarade sträckan markeras av tydliga kantstenar.

Vägbanken fotad från. I bakgrunden syns byn Liesta, som stigen/vägen fortsätter igenom. I förgrunden syns kantstenarna i den del av den anlagda vägbanken.

En indikation på att stora delar av vägbanken är skadad/bortodlad, det vill säga att bönder under lång tid tagit bort stenar som fastnat i plogen, är de stora odlingsrösen som finns intill vägbanken norra sida. Tittar man på de omkringliggande åkrarna runt kyrkan är odlingsrösena relativt små. Den enda plats där odlingsrösena är påtagligt stora är intill vägbanken – vilket indikerar att det finns ovanligt mycket sten på platsen.

Intill vägbanken norra ände är stora mängder av sten upplagda i odlingsrösen.

Att så mycket stor sten finns inom ett litet begränsat område, i alla fall i uppländska åkrar, brukar betyda att man någon gång i tiden fraktat sten till platsen – till exempel till bygget av en vägbank.

Vägbanken är varken daterad eller registrerad. För att klargöra ålder och hur den är konstruerad krävs en arkeologisk undersökning. Utseendemässigt påminner den om en vikingatida vägbank/bro.

Vägbanken är inte nutida och mängden sten i odlingsrösena indikerar att bönderna haft problem med denna plats i flera hundra år. Den är inte markerad på någon av de historiska kartor som Sverigereportage har studerat.

Samma vägbank som bilden tidigare, men fotad mot Rimbo kyrka. Den gula markeringen markerar den ungefärliga del av vägbanken som är bevarad/ursprunglig och som är markerad med kantstenar.

Det är inte helt osannolikt att vägbanken är samma bro som nämns i runstenen (U 514) vid Rimbo kyrka – har stått vid denna vägbank/bro. Ytterligare en indikation på att det är fråga om en väg från och bro från 1000-talet, är en annan runsten (U 515) vid Rimbo kyrka.

Runstenen hittades år 1870 i samband med grävarbeten på den del av kyrkogården som vätter mot stigen/vägen. Riksantikvarieämbetet skriver att den hittades på sin ursprungliga plats i närheten av den ”södra kyrkvägen”, det vill säga den stig som detta reportaget handlar om.

Runsten U 515 hittades 1870 intill den stig som detta reportage handlar om.


Under många år stod runstenenuppställd vid stora kyrkogårdsgrinden intill parkeringen. Men numera är den uppställd i närheten av sin ursprungliga plats intill stigen/vägen.

Runtexten lyder:

”Gunne lät resa sten efter Alvger sin fader. Gud hjälpe hans ande.”

Rimbo kyrkas tredje (kända) runsten (U 513) är inmurad i korväggen. Den nämner tre bröder som reste stenen till minne av en bror, som troligen dog i Grekland. Vid Husby Sjuhundra kyrka, som ligger drygt en mil från Rimbo, har samma bröder rest en annan runsten, troligen till minne av Anund, som dog i Grekland. Sverigereportage har tidigare skrivit om dessa bröder och brodern som dog i Grekland.

Rimbo kyrkas tredje kända runsten, U 513, är inmurad i korväggen.


När runstenen (U 513)i Rimbo kyrkas vägg restes var samtliga bröder i livet. Det är inte osannolikt att även denna runsten har stått i anslutning till stigen och vägbanken, och sedan återanvänts som byggnadsmaterial till kyrkan på 1400-talet.

Stigen har en ålderdomlig sträckning och trots att området inte har några registrerade fornlämningar, finns det anledning att titta närmare på platsen. Mellan kyrkan och stigen finns till exempel en hagmark med halvcirkelformade strukturer av sten som inte är naturliga. Dessa formationer syns på flygfoton. Formationerna är även markerade på äldre kartor.

Även området sydväst om stigen, som även den är hagmark och som sluttar ner mot åkern med en vida utsikt, är arkeologiskt intressant.

Stensättning formad som en halv cirkel. Rimbos södra kyrkogårdsmur syns i bakgrunden.

Genom byn Liesta går stigen, som tidigare nämnts, i ett z-mönster och övergår till en väg. Sträckningen genom byn har, som övriga sträckningen, en ålderdomlig karaktär.

Bynamnet Liesta har stavats olika genom århundradena. På 1800-talet stavades byn Lista. Liknande bynamn finns på flera platser i landet. I Södermanland finns ett Lista som bland annat tolkats som stenfri mark som kan slås med lie. I Uppland finns ett Lejsta, som tolkats (Calissendorff) som som ”byn vid leden”. Samma Lejsta stavades år 1291 Leestum. Liesta i Rimbo stavades år 1427 Liestom.

Genom Liesta övergår stigen till en väg, som går som ett z genom byn. Samma sträckning har en gräns på karta från 1803. Bilden är tagen från norr.
Stigen/vägen genom Liesta, som på 1400-talet stavades Liestom, från öster. Notera den resta stenen i bildens högra hörn.

Att kyrkvägen/stigen är äldre än 1400-talet, då kyrkan uppfördes, kan anses som styrkt i och med att minst en runsten restes intill den på 1000-talet. Var Anund reste sin runsten och byggde bro för tusen år sedan borde det inte råda några tvivel om längre. Men så länge vägbanken inte är daterad så förblir det en teori.

Fynden som presenterats i reportaget kommer rapporteras till länsstyrelsen.

Rimbos sakramentskåp – en möbel från 1300-talet

Det så kallade sakramentskåpet i Rimbo kyrka är 700 år gammalt och är i förbluffande bra skick för sin höga ålder. En gång i tiden ingick skåpet i katolska gudstjänster och fortfarande är det en del av gundstjänsterna.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Det första besökare i Rimbo kyrka tittar på är de spektakulära kalkmålningarna och den överdådiga altartavlan. I regel missar de ett anonymt skåp som står längst in mot väggen i koret – där det stått i hundratals år.

Rimbo kyrka. Det överdådiga altarskåpet är sannolikt är ett krigsbyte från trettioåriga kriget. Kalkmålningarna är från 1400-talet. Längst ner till vänster i bilden står en anonymt ekskåp – ett sakramentskåp från 1300-talet.

Rimbo kyrka är märklig på många sätt. Den byggdes under 1400-talets senare hälft i ett svep. De flesta kyrkor från medeltiden byggdes ut i etapper – ibland under en tidsperiod på flera hundra år. Men så är inte fallet med Rimbo kyrka.

Inventarier som är äldre än 1400-talet indikerar att det sannolikt stått minst en tidigare kyrka på platsen. Dit hör bland annat en unik trästaty från slutet av 1100-talet, föreställande en sörjande Maria. Statyn hittades på den nuvarande kyrkans vind och betraktades först som skräp.

Dopfunten tillverkades på Gotland på 1200-talet.

Kyrkans märkligaste föremål är sakramentskåpet som tillverkades på 1300-talet, cirka hundra år innan den nuvarande kyrkan byggdes. På 1300-talet var det dåvarande Sverige ett katolskt land. I sakramentskåpen förvarades bland annat honung, mjölk och oljor, som användes vid det katolska dopet.

Rimbos sakramentskåp är av ek och tillverkat på 1300-talet. Troligen är det en inventar från en kyrka som man tror ha stått på platsen innan den nuvarande kyrkan byggdes.

Skåpet är klätt med smidda järnbeslag, som håller det samman. Det är ett charmigt smide. Smeden tycks inte haft koll på måtten, eller så är vissa bleck återanvända från ett äldre skåp. Beslagen påminner om järnsmide på kyrkdörrar från 1300-talet i östra Uppland.

Lägg särskilt märket till de korsformade spikskallarna, som även förekommer på vissa kyrkdörrars järnsmide.

En annan intressant detalj är dörrarnas skjuthakar. Många kända, medeltida sakramentskåp, har just denna design – som består av en smalt rundjärn och ett platt,,mittmonterat handtag. Handtaget avslutas med en järnring. Bland annat annat Lagga kyrkas sakramentskåp, som är från 1400-talet, har den typen av skjuthake..

Järnsmidet på sakramentskåpet har tydliga influenser från det dörrsmide, som bland annat återfinns i medeltidskyrkor i östra Uppland. Notera de korsformade spikskallarna. Typen av låshake återfinns på många sakramentskåp, bland annat i Lagga kyrka i Uppland.

Skåpet är lite slitet, men i förvånansvärt bra skick. Inne i skåpet kan man fortfarande se spåren träet efter snickarens hyvel. Spåren framträder som små, grunda fördjupningar.

Inne i Rimbo kyrkas sakramentskåp kan man fortfarande se spåren från hyvlar och andra verktyg, som snickaren använde på 1300-talet då skåpet tillverkades.

Mellan dörren och karmen finns ett avlångt mellanrum. Av allt att döma är det slitage från fingrar som i hundratals år har öppnat skåpet.

Om man nämner 1300-tal så förknippar folk i regel epoken till diffusa arkeologiska fynd, stiftandet av landskapslagar, digerdöden och andra spår. Man skapar sig lätt en förutfattad bild, präglad av den allmänna historieskrivningen.

När man står framför sakramentskåpet från 1300-talet blir medeltiden väldigt konkret.

Fortfarande har sakramentskåpet i Rimbo kyrka en funktion. Där förvaras bland annat oblater och vigvatten. Att ett ett skåp från 1300-talet fortfarande används borde vara ganska unikt.

Rimbo sakramentskåp är inte ett museiföremål. Det är en möbel, som 700 år efter den tillverkades, fortfarande har en roll i gudstjänsterna. I skåpet förvaras bland annat oblat och vigvatten.

Ett vidunder av vittrad betong

Likt en för länge sedan död och förstelnad varelse står den märkliga konstruktionen, med blottlagda armeringsjärn, kvar i slyskogens igenväxta slaggfält.

Gamla gruvområden, som förvandlats till öde stenslätter och täta slyskogar, är speciella platser. Där människor en gång i tiden mer eller mindre slet ihjäl sig för sitt uppehälle, i kampen att tygla naturen, breder ett ingenmansland ut sig.

Alla som var med då är för länge sedan borta. Allt de tänkte, kände och all den kunskap de hade är försvunnen. De enda fysiska spår efter dem är instabil mark, förorenad av bland annat arsenik från anrikningsprocesser på 1800/1900-talet.

I denna gränstrakt står en märklig skapelse av svårt vittrad betong. Exakt vad den har används till är oklart. Kanske finns den beskriven på gulnande handlingar som skrevs för hand med bläck och resaoarpenna. Någon tillgänglig information, som inte kräver timslånga besök i arkiv, har inte gått att hitta.

Det är en besynnerlig skapelse. Sommarhetta, höstväta och vinterkyla har i närmare hundra år sprängt sönder betongens yta. Kvar blir större stenar som än så länge håller uppe konstruktionen.

Enligt en ortsbo som Sverigereportage talat med är detta resterna av ett transportsystem som fraktade gigantiska mängder överblivet stenmaterial från gruvan. Denna stenöken var en gång en sjö, som fylldes igen med 1800-talets industriella effektivitet, vilket i sin tur orsakade en stor lokal naturkatastrof. Enligt uppgift har det funnits ytterligare två liknande anläggningar – som var belägna intill den gamla strandkanten.

Här finns även spår från levande människor, som känner till hemliga bakvägar, som inte räds att utforska gruvorternas kompakta mörker och som vet hur man rör sig över vida slaggfält – utan att synas eller höras. Spåren från dessa skuggvarelser blir som tidskapslar från vår tid – i ett område där dåtidens röster ännu kan förnimmas.

Husaby kyrkas runristade gravhällar

Vid Husaby kyrka i Västergötland står en märklig runsten som egentligen inte är en runsten, utan en runristad gravhäll från början av 1100-talet. Fragment av gravhällar, som förvaras i Husabys torn, vittnar om att kristna minnesmonument anlades på kyrkogården under tidig medeltid..

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Västergötland. Husaby, vars torn är från slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, är en av Sveriges mest omtalade och omskrivna kyrkor. Det är en plats där historien är mycket närvarande och som av många betraktas som Svearikets vagga. En av Husabys många lämningarna står uppställd vid kyrkogårdens sydvästra del. Det är en nästan rektangulär häll (VG 50) av röd kalksten. Längs hällens kant löper slingan med vikingatida runor.

Runsten VG 50 som egentligen inte är en runsten, utan en runristad häll som i början av 1100-talet var en del i ett tidigt, kristet gravmonument på kyrkogården.

Hällens runtext lyder:

”Assur och Sven och Tore, de lade denna sten över sin moder Oluv. Gud hjälpe hennes själ och Guds moder och alla Guds änglar.”

Formuleringen ”de lade” vittnar om att det är en runristad gravhäll som var avsedd att ligga ner, och inte att resas som en runsten. Den har ingått i ett tidigt, kristet gravmonument.

Dessa gravmonument (minnesmonument) omfattar ett stort och komplicerat källmaterial. Enkelt kan man beskriva monumenten som kistliknande konstruktioner av bearbetade stenhällar – av kalk- eller sandsten.

Monumenten/kistorna dateras i regel till 1000/1100-tal och byggdes på marken över gravar på de tidiga kyrkogårdarna. De döda låg alltså inte i stenkistorna/monumenten.

Experterna tror att det var högt uppsatta personer som fick dessa påkostade gravar – som ibland kallas eskilstunakistor, efter fynd i Fors kyrka i Eskilstuna. Namnet myntades 1915 och är egentligen missvisande, då spåren från dessa monument är särskilt vanliga i götalandskapen.

Monumenten har har även kallats för skånekistor, västgötakistor, östgötakistor och ”monument av Husabytyp”.

Botkyrkamonumentet. Bild: Public Domain.


Utseendemässigt är variationen stor – från liggande hällar till ”kistor” med låga sidohällar och höga, spetsiga gavelhällar. Ett udda exempel är det så kallade Botkyrkamonumentet i Södermanland. Botkyrkamonumentet, som är hugget ur ett sandstensblock, är daterat till 1100-talets första hälft och är format som ett relikskrin och kyrka – med något som liknar en absid på ena kortsidan.

Runtexten lyder: ”Karl gjorde stenen efter Björn, sin frände, Svens och Bänkfrids son i
Hammarby, hans… Här ligger han under denna sten. Bänkfrid… sin
son.

Ett annat exempel är det så kallade Vrigstadsmonumentet, som daterats till tidig medeltid och som stod på Vrigstad kyrkogård i Småland.

Vrigstadsmonumentet. Bild: Public Domain.

Vrigstadsmonumentets runtext lyder: ”Fader och moder … sonens död. Han hette Gudmund.
Gud hjälpe hans själ.”

Dessa monuments innebörd har forskarna debatterat och diskuterat i över hundra år. Ännu är man inte överens, till exempel vad de ska kallas för.

Husaby kyrka med sitt mäktiga trippeltorn som började byggas vid slutet av 1000-talet. När tornet började byggas fanns inte den nuvarande stenkyrkan. Då stod det sannolikt en stavkyrka på platsen, som tornets byggdes intill.

Hur många monument som restes på kyrkogårdarna under tidig medeltid är det ingen som vet. De flesta monument är för länge sedan borta. De flesta fynd som gjorts och görs är fragment, efter att monumenten som slagits sönder och återanvänts som byggnadsmaterial. Fynd av dessa fragment är starkt knutna till kyrkogårdar – där de ibland påträffas i samband med grävarbeten.

Rekonstruktion av ”eskilstunakista”. Bild: Public Domain,


Runstenen/runhällen VG 50 är långt ifrån det enda spår från tidiga monument vid Husaby kyrka. I tornet förvaras två fragment som tolkats som gravhällar. Ett av fragmenten återupptäcktes så sent som 2008. Det var doktoranden Cecilia Ljung från Stockholms universitet, som vände på en häll som stod lutad mot väggen bakom en dörr och upptäckte att hällen hade ristningar.

Cecilia Ljung disputerade 2916 med avhandlingen – ”Under runristad häll – Tidigkristna gravmonument i 1000-talets Sverige

Två fragment av runhällar i Husaby kyrkas torn. Det bakre fragmentet, som står lutat mot väggen, återupptäcktes 2008.

Fragment av dessa tidigt, kristna gravmonument har som sagt påträffats vid många kyrkor i södra och mellersta Sverige. Sverigereportage har tidigare skrivit om en av Sveriges mest runstenstäta platser, Husby Sjuhundra kyrka i Uppland, där flera fragment har hittats. I Uppland är fragmenten från stenkistor i regel av röd sandsten.

En av de förmodade runstenshällarna, 1130-tal, vid Sjuhundra kyrka i Uppland.

När dessa tidigt, kristna monument anlades vid Husaby hade kyrkan sannolikt ett annat utseende. Tornet, som stod klart på 1130-talet byggdes ursprungligen intill en annan byggnad, förmodligen stor stavkyrka av trä. 1902 gjordes arkeologiska fynd under långhuset, som vittnar om en tidigare kyrkobyggnad av trä. Tornet stod klart minst 50 år innan den efterföljande stenkyrkan började uppföras.

Närbild på den 400 miljoner år gamla fossilen i runhällen.

En intressant detalj med den resta runhällen (VG 50) är den cirka 400 miljoner år gamla fossil (bläckfisk) som är synlig i ena kanten, och som runristaren högg sina runor över för 900 år sedan.

Bruket av gravhällar, som under senmedeltiden flyttades in i kyrkornas golv, har fortsatt ända in i vår tid, vilket Sverigereportage har skrivit om: Gravhällarna i Hörsne kyrka. Även om vi inte längre bygger monument, så är gravhällar fortfarande en vanlig syn på dagens kyrkogårdar – vilket är ett arv från de tidigt, kristna monumenten.

Sverigereportage återkommer med fler reportage från Husaby kyrka.

Fånge N:o 168 – C. ”Wargen” Pettersson

Några årtionden tidigare hade dödsstraffet för stöld avskaffats.
Närmare 150 år har gått sedan fånge nummer 168, C. ”Wargen” Pettersson som för fjärde gången hade dömts förstörd, blev fotograferad på Vargbergs fästning i Halland. ”Wargen” är även berättelsen om ett rättssystem i förändring, då skam- och kroppstraff avskaffades efter flera hundra år.

Text och foto Jens Flyckt där inget annat anges.

Året var 1871. Fången C. Pettersson, som kallades ”Wargen” av sina medfångar, satt för fjärde gången på fästning för stöld.

”Kallas af medfångarne å fästningen för ”Wargen”, skrev fångvaktarna i fästningens fotografiska album.

År 1871 var C ”Wargen” Pettersson 55 år gammal. Han var född i Tvings socken i Blekinge län. Det är
oklart vad siffran 46 står för. Foto: Nordiska Museet/Public Domain.


1871 var C ”Wargen” Pettersson 55 år gammal. Han var född i Tvings socken i Blekinge län.

Livet som inlåst på fästning var hårt och dagarna präglades av straffarbete. Men ”Wargen” hade på sätt och vis ändå tur. Under 1800-talets första hälft genomfördes en omfattande straff- fängelsereform. Förändringarna startades i samband med 1700-talets upplysningsidéer, då de skam- och kroppsstraff som funnits sedan medeltiden, starkt ifrågasattes och man efterlyste mer humana straff.

Ett exempel på skamstraff var straffstock, där den dömde sattes fast i armar och ben mellan två stockar, och sedan placerades i eller utanför kyrkan för allmän beskådan. Straffstocken försvann som straff 1841.

Straffstock, i vilken den dömde sattes fast i armar och ben eller enbart benen, och sedan fick sitta utanför den lokala kyrkan för allmän beskådan. Detta exemplar förvaras i tornet i Husaby kyrka, Västergötland. Straffstocken avskaffades som straff 1841.

Reformen innebar stora ombyggnationer av landets fästningar och att fångarna fick enskilda celler.
Bara 16 år tidigare, 1855, togs dödsstraffet för stöld bort. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden då en notorisk tjuv som Wargen, hade dömts till döden för sina stölder.

Enligt fästningens vakter hade ”Wargen” ”visst våldsamhet” vid ett tidigare straff som han satt av på Elfsborgs fästning i Göteborg. Han betraktades därför som en högst opålitlig fånge.

Hur lång tid han satt inlåst på Varbergs fästning framgår inte. Inte heller är det känt hur det gick för honom senare i livet. Kvar finns ett fotografi som visar en man som knappast hade framtiden för sig. Iklädd smutsiga fångkläder och med ett lika vildvuxet som skitigt hår, tittar han frågande in i kamerans objektiv. Kanske hade han aldrig tidigare sett en kamera.

Föga anade C. ”Wargen” Pettersson att vi, drygt 150 år senare, skulle fascineras av hans öde och porträtt.

Varberg fästning vid tiden runt år 1910. Foto: Arkitektur- och designcentrum/Public Domain.

Varbergs fästing, som ligger i Halland, har anor från 1287 då en borg uppfördes på det så kallade Vardberget och på 1300-talet byggdes om till slott. På 1600-talet utvecklades platsen till en försvarsanläggning och blev därefter fästning (kronohäkte år 1852) – det vill säga fängelse. Redan på medeltida fanns där en fängelsehåla.

1931 hade den sista fången/internen flyttats från Varbergs fästning.

Great balls of fire i Falun

Bilden. Det var sommaren år 2000. Lugnet i Falun gästades av två av rockvärldldens största pionjärer och giganter – Chuck Berry och Jerry Lee Lewis.

Många i publiken hade åkt direkt från Power Big Meet i Västerås. Och det gjorde även jag tillsammans med några vänner. Minns än idag att vi redan på Lugnets parkering möttes av otrevliga ordningsvakter och ett inte allt för välorganiserat evenemang. Dessutom var själva konserten försenad.

Chuck Berry var inte direkt i toppform, men det var däremot den då 65-åriga Jerry Lee Lewis vid sitt piano.

Text och foto: Jens Flyckt

Jaktklädernas historia – från kavaj till kamouflage.

Det är tidigt 1920-tal. Någonstans i Sverige står fem unga herrar iklädda tidstypiska jaktkläder – mörka kavajer, vita skjortor med stärkta kragar, västar och hattar.
Mycket har hänt inom jakten under de senaste 100 åren – inte minst vad gäller jaktkläder. Finkavaj, slips och äppelknyckarbyxor har med tiden ersatts med kamouflage i varselfärger och specialplagg av material för rymdfärder.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt.
Övriga bilder: Public Domain.

Allmogens rätt till jakt har historiskt sett inte varit en självklarhet. Från 1500-talet och fram till 1789 hade jordägande bönder, med några geografiska undantag, inte rätt att jaga älg, hjort och rådjur på egen mark. Men i och med Gustav III jaktförordning, så gavs allmogen med skattefordringar den rätten, vilket resulterade i att älgen nästan utrotades.

Fem unga herrar som är uppklädda för jakt. Jaktkläderna var ofta dåtidens finkläder.

Om en jägare från 1920-talet reste i tiden och hamnade på en älg- eller vildsvinsjakt år 2022, skulle vederbörande antagligen tro att hamnat på en annan planet. För det första skulle dagens jämnlikhet inom jakten väcka en stor förvåning.

Dagens jaktteknik skulle antagligen väcka en skräckblandad förtjusning. Idag är mörkerkikare, rödpunktssikten, GPS-baserade hundpejlar, digitala kartor, högteknologiska hörselskydd, ergonomiska gevärskolvar av kolfiber och ett ett enormt utbud av jaktvapen och jaktammunition en självklarhet. Men så var det inte i början av 1900-talet.

De jaktvapen som fanns tillgängliga för vanligt folk på 1920-talet var i regel gamla armévapen (kula) och dubbelpipiga hagelgevär, vilket tydligt avspeglas i dåtidens jaktbilder.
Idag är läget ett helt annat. Numera lägger svenska jägarkåren enorma summor på jaktprylar, jaktvapen, jaktkläder, jaktfordon och mer eller mindre onödiga tillbehör tillbehör.

Det dubbelpipiga hagelgeväret, så kallad sida vid sida, är ett klassiskt svenskt jaktvapen. Många av dessa hundraåriga hagelgevär används fortfarande. Detta exemplar tillverkades 1914 av Husqvarna Vapenfabrik.

På jaktbilder från tidigt 1900-tal kan man utifrån kläder, bildkomposition och i viss del även jaktvapnets typ och modell, säga vem som är godsägare och dräng. Ofta präglas bilderna av en mycket tydlig, social hierarki och kontrast. De dåligt klädda drängarna stod längst bak, skyttarna i mitten och jakthundarna längst fram.

Redan under tidigt 1900-tal hade sportkostymen, gärna i olivgrönt och med fisksegmentmönster, börjat bli populär som jaktklädsel. Men det var i regel inte ett alternativ för vanligt folk, där det skulle dröja flera årtionden innan riktiga jaktkläder började användas.

Denna bild, som är tagen någon gång på 1920-talet, är ovanlig. Den är inte uppställd eller arrangerad, som de flesta jakttbilder var på den tiden. Jägarna är sannolikt varken idirektörer eller grevar. Bilden ger en unik inblick i hur vanligt folks jaktkläder såg ut. Notera att jägaren till vänster har två bössor – en som hänger på axeln och ett i handen. Förmodligen handlar det om ett kulgevär och ett hagelgevär.

Kavaj, som kombinerades med hatt, vit skjorta, finbyxor, väst och någon form av skinnstövlar, var finkläder som bars till alla högtider. Jakt var en högtid och kläder valdes därefter, i alla fall om man hade en någorlunda social och ekonomisk status.

De så kallade äppelknyckarbyxorna var långa knäbyxor som först började användas inom golfen under tidigt 1900-tal, men som snabbt blev populära inom jakten och annat friluftsliv.

Om vanligt folk hade tillgång till jakt tog man ofta vad som fanns – utslitna och lappade finkläder som var för dåliga för att passa till dop, konfirmation och bröllop. Den typen av jaktklädsel kunde man se en bit in på 1970-talet. Men då hade skinnstövlar ersatts med gummistövlar. På jaktbilder från tidigt 1900-tal, där vanligt folk är porträtterade, ser många jägare nästan ut som trashankar.

Två älgjägare och två drevkarlar eller drängar.

Någon som inte såg ut som en trashank var den tyske sjöofficerare Fritz Lemke, som på 1920-talet jagade i Skåne. Han var propert och ledigt klädd. När han poserarade framför kameran stod han bakom sina jakthundar, iklädd i vit långärmad vit stjorta med hög krage, slips, väst, någon form av sommarkostym och en elegant hatt. Hans lågskor var täckta av damm från den torra jorden.

Bakom den något barska fasaden finns ett avspänt ansiktsuttryck, där man kan ana en antydan till leende. Vapnet på hans Axel är ett hagelgevär – en klassisk sida vid sida.

Frits Lemke på jakt någonstans i Skåne på 1920-talet.

Någon gång på 1950-talet kan man se en första antydan till en klädsel avsedd för jakt, även hos vanligt folk. Det var fortfarande kavaj, knäbyxor, slips och ytterrock som gällde. Men klädseln blev lite mer avspänd och anpassad för ett aktivt friluftsliv, vilket bland annat hängde ihop med att svenska industriarbetare fick en lagstadgad semester 1938. Efterkrigstidens höga tillväxt och framtidstro gjorde att folk hade fritid och därmed tid att vistas i naturen.

Bilden är tagen i Uppland i slutet av 1940-talet. Mannen till vänster är iklädd en tidstypisk dubbelknäppt sportkavaj, äppelknyckarbyxor och höga skinnstövlar. Notera hans keps – en så kallad gubbkeps eller flat cap. Mannen i ljus överrock har lågskor, äppelknäckarbyxor och vad som ser ut att vara en filthatt. Den tredje jägaren ser ut som en gangster, eller som han nyss varit på konfirmation – iklädd vit stjorta, svarta långbyxor, svart kavaj och randig slips.

I slutet av 1960-talet hade en förändring inom jaktklädseln börjat märkas på allvar. Det var mer än bara utsnittet som förändrades. Materialet kom med tiden att mer och mer anpassas till livet i skog och mark.

När de första riktiga jaktkläderna, som påminner om dagens jaktklädsel, kom är oklart. Men det skedde sannolikt någon gång under tidigt 1970-tal. Vid den tiden etablerade sig flera svenska klädföretag, bland annat Fritis i Malung, som utvecklade, tillverkade och sålde kläder som var särskilt utvecklade för jakt.

Annons från 1958.

De första jaktkläderna var mörk- och olivgröna byxor och jackor med fickor för patroner, magasin och annat. Typiskt var patronhållare utanpå bröstfickan. Någonstans vid denna tid blev den huvudbonad, som kan beskrivas som en kombination mellan hatt och mösssa; och som ofta kombineras med ett orangfärgat band längs det smala brettet, vanlig.

Även olika typer av overaller, som skoteroverall, och täckjackor blev en mer accepterad jaktklädsel under 1970-talet.

1979 kom fleece och därmed startar en ny epok inom jaktklädseln. Helly-Hansens klassiska och numera kultförklarade oranga tröja i ”fuskpäls”, med tumhål i ärmarna, blev under 1980-talet mycket populär inom svensk jakt. Den oranga färgens populäritet var och var inte en slump. Risken för jaktolyckor minskas avsevärt när en jägare i orange jacka syns på flera kilometers avstånd.

Älgjakt, Hälsingland 1972. Jaktkläderna indikerar en övergång från det gamla till det nya. Jägaren längst fram är klädd i moderna fritids/jaktkläder. Jägaren i bakgrunden bär så kallad storväst, som var vanlig inom jord- och skogsbruket under 1900-talet. Fordonet är en Forshaga Shopper – en trehjulig moped som tillverkades av Norsjö Mekaniska Verkstads AB mellan åren 1961 till 1994. Foto: Hilding Mickelsson/Public Domain.

I början av 1970-talet kom även Gore-Tex. Det är ett vindtätt och vattenavvisandes membran som andas och släpper igenom fukt. Tekniken, som bland användes i samband med månfärder, skapade helt unika förutsättningar för till exempel hundförare som rör sig mycket.

Parallellt med den allt mer högteknologiska utvecklingen av tyger/material, fanns och finns det personer som förespråkar en återgång till gamla material som vaddmal. I tidningen Allt om jakt och vapen från februari 1988 intervjuas fjälljägaren Arne Bromée som förespråkade jaktkläder av vaddmal. Vaddmal är vävt tyg av ylle som värmer även om det är blött.

Försvarets klassiska (olivgröna) M59-byxa, skjorta och vindrock blev under 1970-talet mycket populärt inom jägarkåren. Som jaktkläder var M59 är i det närmaste outslitligt. Fortfarande är M59 en uppskattad jaktklädsel, framför allt på landsbygden.

Helly Hansen- tröja från mitten av 1970-talet Foto: Mats Landin/Nordiska museet

I jakttidningarnas annonser från slutet av 1980-talet är det fortfarande bruna och olivgröna jaktkläder som gäller – ofta av fleece och/eller i skinn. Jaktbyxan av skinn, gärna i kombination med en storrutig flanelstjorta, blev vid denna tid populär.

På 1980-talet och början av 1990-talet dök jaktkläder i kamouflage, som var särskilt utvecklad för jakten, att säljas. Där efter tog utvecklingen av jaktkläder fart på allvar.

Även Försvarsmaktens kamouflage M90, eller FOA-kamouflaget som det även kallas, blev och är fortfarande mycket populärt inom jägarkåren.

Idag är jaktkläder en miljardindustri. Det är inte ovanligt att en uppsättning med skalkängor, underställ, keps/hatt, jacka, eluppvärmd värmeväst, byxa och handskar kostar som en månadslön. Men det finns även billigare alternativ. Jaktkläder är numera tekniskt avancerade produkter, med militära influenser, som ofta är integrerade med radiosystem, hundpejlar och annan teknik. Den typiska jägaren har idag inte ett jaktställ, utan ett flertal plagg som är anpassade till olika typer av jakt.

Jaktjacka med nutida kamouflage, ficka för jaktradio och antennfäste.

En faktor som säkert påverkat dagens stora utbud på jaktkläder, är att jakten knappast aldrig tidigare har varit så tillgänglig som den är idag. Tidigare fanns det krav på att den som sökte vapenlicens för ett jaktgevär, skulle ha en dokumenterad tillgång till jaktmark. Ingen mark – då blev det ingen vapenlicens.

Många nya jägare har Idag svårt att hitta en plats i jaktlag.

Vem som helst kan numera läsa jägarexamen som intensivkurs. Förutsatt att personen klarar Polismyndighetens prövning i samband med licensansökningen, kan personen ha tillgång till jaktvapen inom ett par veckor. Och man behöver inte vara greve för att jaga på skånska gods. Nästan all svensk jakt går att köpa – även om det kostar.

Dagens jaktmode är en kombination av kamouflage med militära influenser, olivgrönt eller klassiskt mode från början av 1900-talet.

Numera är jaktkläder inte längre den sociala markör som de var under större delen av 1900-talet, även om vissa jaktformer har klädkoder. Idag indikerar typen av jaktkläder snarare vad och hur man jagar – inte vad man jobbar med eller har i inkomst.

Den tid då vanligt folk klädde sig i avdankade och utslitna finkläder när det skulle jagas, är för länge sedan förbi.

Jägaren Göte Bengtsson, Dammkärr i Småland någon gång i mitten av 1900-talet. Foto: Kållered hembygdsmuseum.

Ingvarstenen på Arlanda – till minne av en katastrof

I terminal 2 på Arlanda flygplats står en av ett 30-tal kända runstenar som på 1040-talet restes runt om i Mälardalen, till minne av ett katastrofalt vikingatåg i österled – det så kallade Ingvarståget.
Några kilometer sydöst om Arlanda finns platsen där runstenen restes för tusen år sedan och där den påträffades 1990 när motorvägen skulle breddas.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Ibland kommer man till platser där spåren från forntidens människor är så välbevarade att man bara genom att se sig runt, kan återskapa landskapet som det såg ut för 1000 år sedan.

Ingevarstenen som står sedan 1990-talet i terminal 2 på Arlanda flygplats.

En sådan plats finns några kilometer sydöst om Arlanda flygplats, i skogen strax intill en av E4:ans avfarter. Terrängen är bitvis sönderkörd av crossmotorcyklister, som kör illegalt i området. Strax bakom viltstaket och en bård av tallar, finns den plats där Gunnar och Björn och Torgrim reste en runsten till minne av sin bror, Torsten – som dog österut med Ingvar.

Runtexten lyder:

”Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och gjorde denna bro.”

Den sankmark som indirekt nämns i runstenens text och som det byggdes en bro över, det vill säga en vägbank, kan man fortfarande ana på platsen. Vägbanken möjliggör än idag att man kan ta sig över sankmarken torrskodd. Vägen har i stort sett samma sträckning vikingatiden.

När Ingemarstenen på Arlanda påträffades bestod den av tre delar.

Hur gammal vägen är går inte att säga. Men den fanns redan på 1000-talet. Denna sträcka kan vara en del av det vägsystem som tros ha förbundit landvägen mellan Sigtunatrakten med handelsplatsen Folklandstingsstad, som Sverigereportage skrivit om.

2012 registrerades vägsträckning som fornlämning i samband med en arkeologisk utredning. Samma vägsträckning är markerad som häradsväg på kartor från 1763, enligt Fornsök.se. Vägen, som är ett par hundra meter lång, var i drift fram till några årtionden sedan. Den är förstärkt för att klara tung trafik och användes sannolikt som transportväg när motorvägen breddades och runstenen hittades 1990.

Den gamla vägen ansluter i väster med en av Arlanda flygplats många räddningsvägar.

Den vikingatida vägen som under modern tid förstärkts för tunga transporter. Men sträckningen är i stort sett den samma som på 1040-talet, då runstenen restes till minne av Torsten som gick under medvIngvarstpget..

Den tre ton tunga runstenen bestod av tre bitar när den hittades. Man kan utifrån information på platsen med ganska stor säkerhet säga var runstenen en gång stod. Så pass tydliga är spåren från den vikingatida vägen och bron. Runstenen stod vid den östra delen av den vägbank som nämns som bro i runinskriften.

Fortfarande kan man ana den gamla häradsvägen, där folk färdades redan på 1000-talet, i skogarna strax söder om Arlanda flygplats. Grusvägen i bildens förgrund är en modern räddningsväg

Närmare 700 man tros ha deltagit i Ingvarståget, som alltså slutade i en katastrof. Bland annat Ingvar den vittfarnes saga, som senare nertecknades på Island, nämner strider som dödsorsak. Men där finns även uppgifter om kvinnor som smittade männen med en dödlig sjukdom.

Forskarna tror att Ingevarståget organiserades och utgick från Svealand. Ett 30-tal runstenar, bland annat den på Arlanda, är förknippade med Ingevarståget. Enligt Ingvar den vittfarnes saga var ledaren Ingvar 25 år gammal när han dog år 1041. Då hade vikingaflottan, Ingvarståget, varit ute i fem år.

Den mest kända Ingvarstenen står vid Gripsholms slott. Den ödesmättade texten är skriven i versmåttet fornyrdeslag:

”Tola lät resa stenen
efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.”

En annan Ingevarssten, som Sverigereportage skrivit om tidigare, står vid en urgammal överfart vid Ullfjärden, Varpsund i Uppland:

Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet.

Någon gång på 1040-talet nåddes anhöriga runt om i Mälardalen om Ingevarståget undergång.

Här restes runstenen till minnet av Torsten. På 1000-talet fortsatte vägen fram där E4:an är dragen. Runstenen hittades mellan viktstaketet och skyltportalen, strax bakom tallarna. Ett tränat öga kan se så kallade vegetationsspår, mörkare färgad växtlighet, som indikerar hur vägen försvinner in under viltstängslet.

Torsten bodde i den trakt som tusen år senare skulle bli Sveriges största flygplats. Hur eller var Torsten dog är inte känt. Men sannolikt försvann han i Särkland – som idag är regionen runt Kaspiska havet.

Att runstenen inte återrestes på den plats där den hittades 1990 är förståligt. Dels passerar ytterst få personer numera platsen, med undantag för trafiken på motorvägen. Att låta en så värdefull runsten stå i en igenvuxen slyskog är inte realistiskt.

De runstenar som ristades under slutet av 900-talet och början av 1100-talet, restes på platser där det passerade mycket folk om kunde se runstenarna – till exempel intill landvägar. Att Torstens runsten numera står på Terminal 2, där hundratusentals personer passerar varje år, är helt i linje med den vikingatida traditionen och kan ses som en hyllning till Torsten och alla andra deltagare som blev kvar långt borta för 1000 år sedan.

Ingevarstenen på terminal 2, Arlanda. Stenen väger 3 ton och står för säkerhets skull på en balk i golvet.

Vad som däremot är mer eller mindre bortglömt är fyndplatsen och dess betydelse för att förstå runstenens fulla innebörd. Nu ligger visserligen fyndplatsen väldigt avigt till och i en svår terräng. Men det finns varken skylt på fyndplatsen eller information i terminal 2, som beskriver var eller varför runstenen restes just på den platsen.

På så sätt går en stor del av berättelsen om Ingvarstenen på terminal 2 förlorad.

Jordkällaren som blev Franciskuskapell

Vid Varvsbergets fot i Västergötland finns en jordkällare, som sedan 1972 är tillägnad den helige Franciskus som föddes 1182 i Assisis, Italien. Idén att förvandla jordkällaren till ett vägkapell i en medeltida munks namn kom från prästparet Åke och Eva Levenstam.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Det är lätt att missa kapellet, som ligger inbäddad i granskogen, intill vägen. Det passerar revy på några sekunder utanför bilfönstren, men är så pass unikt att man spontant reagerar och frågar sig: vad var det där?

Franciskuskapellet vid Varvsberget i Tidaholm – som skapades av en gammal jordkällare som en gång i tiden tillhörde en backstuga.

Från början ska det ha legat en enkel backstuga på platsen, där en man vid namn Espa-Lars bodde. Jordkällaren var hans potatiskällare. Stugan är sedan länge borta. Men för femtio år sedan fick hans jordkällaren en ny, oväntad användning.

På 1960- och 70-talen reste Åke och Eva Levenstam runt om i Mellaneuropa. Det berättas att de stannade vid olika vägkapell, vilket ska ha inspirerat dem till att skapa ett vägkapell hemma i Varvs pastorat i Västergötland.

Följande förklaring finns på en informationsskylt som Svenska Kyrkan i Tidaholm har satt upp på platsen:

”Här ska nämligen enkelheten och den stilla ron få råda, som en påminnelse till människorna i vårt överflödssamhälle om det som är viktigast i livet. En plats att möta allt det vackra – men mest av allt en plats där du möter dig själv i en rastlöst tid”

Platsen består av en liten, gräsbevuxen glänta i granskogen som sluttar ner till vägen. Där finns enklare bänkar och olika medicinalväxter planterade. Från vägen leder en smal stig upp till den spartanskt inredda jordkällaren.

Runt vägkapellet växer gamla medicinalväxter, som fingerborgsblomman.

Franciskuskapellet vid Varvberget ägs och sköts av Varvs församling, som är en del av Svenska kyrkan i Tidaholm. Sommartid hålls bland annat andakter på platsen. Det sägs att platsen är särskilt vacker om våren, då blå-och vitsippor blommar i stort antal.

Sedan 1988, då kyrkans ungdom och lokalbefolkningen färdigställde jordkällaren och intilliggande skogsbacke, har kapellet med namn efter en fattig medeltida munk, varit en naturlig plats för stillhet.

Med en liten klockstapel och citat från den helige Franciskus, en medeltida italiensk munk som med sina bröder gick runt och predikade enkelhet, är jordkällaren vid Varvsberget något utöver det vanliga och som lockar ett stort antal besökare.