Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.
Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil
Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.
År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.
På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:
”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”
Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.
Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.
1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.
Text och foto: Jens Flyckt
Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.
Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.
Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.
Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.
Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.
En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.
Det vilar något mystiskt över staden Enköping och dess tidiga historia. Historiska och arkeologiska spår vittnar om en kyrklig närvaro under medeltiden. Förutom grundmurarna av S:t Ilian och en av Upplands äldsta kyrkor, Vårfrukyrkan, har övriga kyrkor försvunnit genom århundraden av bränder och glömska.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Mycket av Enköpings medeltida historia är okänd. Det gäller inte minst stadens kyrkliga betydelse under medeltiden. I handlingar från 1314 nämn tre kyrkor i Enköpings stad – S:t Ilian, S:t Olof och Vårfrukyrkan. Av dessa finns endast Vårfrukyrkan, vars äldsta bebyggelsefas är från 1100-talets andra hälft, kvar.
Vårfrukyrkan på toppen av Kyrkåsen. Där uppe finns en vida utsikt över staden. Av det medeltida Enköping finns inget bevarat ovan mark, för utom Vårfrukyrkan.
Enköpings högsta punkt är Kyrkåsen. Där uppe, med vida utsikt över staden, ligger Vårfrukyrkan. Strax nedanför åsen tror man att Enköping växte fram under tidig medeltid.
År 1164-1167 nämns Enköping för första gången i det skriftliga källmaterialet, enligt Upplandsmuseet. Exakt när staden grundades är oklart. Men troligen skedde det inte långt efter att Sigtunas etablerades i slutet av 900-talet. Landvägen är det fem mil mellan Sigtuna och Enköping. I likhet med Sigtuna växte Enköping fram intill Mälaren.
Enköpings äldsta kända brev med stadsprivilegium är från år 1413.
På medeltiden fanns som sagt fler kyrkor i staden. S:t Ilian anlades på 1200-talet. Grundmurarna, som är restaurerade, ligger intill åsen nedanför Vårfrukyrkan.
På 1940-talet (Sundquist 1944) undersöktes resterna av S:t Ilian – en gotisk salkyrka som bestod av gråsten och tegel. Under murarna hittade arkeologerna spår från ytterligare en (ej namngiven) stenkyrka – en romansk stenkyrka med kraftigt västtorn. Den romanska stenkyrkan är daterad till 1100-talet och överlappas delvis av S:t Lilian.
De restaurerade grundmurarna efter S:t Ilian, en Salkyrka som troligen revs på 1500-talet. Under de synliga murarna hittade arkeologerna rester av en annan kyrka, från 1100-talet.
S:t Illian var stadskyrka i Enköping fram till 1548, då Vårfrukyrkan övertog den rollen. Vad som därefter hände med S:t Ilian är något oklart. Enligt forskarna talar mycket för att den revs på 1600-talet.
S:t Olof är endas känd från skriftliga källor. Dess exakta läge är inte känd. Sommaren 1992 påträffades gravar vid schaktarbeten vid Kyrkogatan. Arkeologerna tror att dessa gravar är en del av S:t Olofs kyrkogård. Till skillnad mot S:t Ilian och Vårfrukyrkan, som låg i utkanten av det medeltida Enköping, var S:t Olof en stadskyrka.
I Enköpings tänkeböcker berättas berättas att S:t Olof förstördes i den stora stadsbrand som drabbade staden år 1572. Tänkeböcker består av protokoll som städernas rådhusrätter förde under medeltiden.
Vårfrukyrkan är en ovanligt stor romansk stenkyrka. Under 1100-talets andra del byggdes långhuset och korsarmarna. Den har en korsformig plan. Över korsmitten finns ett centralt placerat torn. Det nuvarande tornet fick sittutseende på 1800-talet.
Till denna kyrkliga närvaro i det medeltida Enköping fanns även ett fraciskanerkloster som anlades 1250, samt ett hospital som nämns 1279. På medeltiden var hospitalen, som låg utanför städerna, vårdinrättningar där nunnor och munkar tog hand om sjuka. Dessutom har arkeologerna hittat fynd i Enköpings stadslager som tolkas som pilgrimsmärken.
Det medeltida, sakrala livet i Enköping har länge förbryllat forskarna. Inget av det medeltida Enköping finns bevarat ovan jord – förutom Jungfrukyrkan som stått på åsen och vakat över staden och människorna i närmare 900 år.
Genom en glugg i Skokloster kyrkas gravkor letar sig ljuset in över dammiga likkistor, i vilka en stor del av den Wrangelska släkter vilar. I en av kistorna, den med ett krucifix på locket, ligger kvarlevornas efter en av stormaktstidens största personligheter – överbefälhavaren, riksrådet och greven Carl Gustaf Wrangel.
Text och foto: Jens Flyckt
Carl Gustaf Wrangel föddes på år1613 på sätesgården i Skokloster i Uppland. På platsen lät han senare livet påbörja bygget av vad som idag är Europas bäst bevarade barockslott – Skokloster slott.
Wrangelska gravkoret i Skokloster kyrka.
År 1640 gifte sig Carl Gustaf Wrangel med Anna Margareta von Haugwitz. Förlovning och brölopp skedde i ett svenskt härläger i Tyskland. Äktenskapets anses ha skett av kärlek, vilket var ovanlig på den tiden.
Carl Gustaf Wrangels liv präglades på många sätt av krig och slag långt borta. Han avled år 1676 på sitt slott Spyker i Rügen. Vid den tidpunkten var hans maka, Anna Margareta von Haugwitz, redan begraven i det Wrangelska koret i Skokloster kyrka.
Det dröjde fram till 1680 innan Herman Gustaf Wrangels kista slutligen lades i släktens gravkor, som idag är en av Skokloster slotts många sevärdheter.
Inom allmogen fortsatte man rista runor på föremål och byggnadsdetaljer, långt efter att det latinska alfabetet började användas på medeltiden. Ett exempel är detta kruthorn som en västgötsk jägare jägare försåg med runor på 1800-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Ett av de äldsta kända runristade föremålen i Sverige är en 25 centimeter lång spjutspets från 200-talet e Kr. Även om runalbabetet övergavs på medeltiden, så fortsatte man på landsbygden att använda runor. I Dalarna utvecklade man ett eget runalfabet på 1500-talet. Även från andra håll i landet finns exempel på bruk av runor bland allmogen – till exempel detta kruthorn från trakterna runt Tidaholm i Västergötland.
Kruthorn, troligen från 1700-talet, som är ristat med runor, latinska bokstäver och symboler. Detta kruthorn kommer från trakterna runt Tidaholm och är i privat ägo.
Innan patronen uppfanns laddades skjutvapen via pipans mynning. Vid laddning använde man bland annat svartkrut, förladdning, kula eller hagel. Svartkrutet, som inte fick bli fuktigt, förvarades i vattentäta behållare av horn. Denna typ av kruthorn från 1700-talet är relativt vanliga. De förekommer i olika utföranden.
Med varghagel menas en laddning bestående av ett fåtal, grova hagel. En hagelladdning, för fågel och annat småvilt, består annars av ett stort antal mindre hagel.
Det ovanliga med detta kruthorn är att det är ristat med runor och latinska bokstäver. Stor del av Hornets yta täcks med tecken, som bitvis är bortnött. Årtalet 1803 är ristat på två ställen.
Till ett av årtalen finns även en text där ett av orden kan tolkas som ”varg”. Man kan ana ett personnamn eller möjligen ortsnamn. Även en enkel bild på ett gevär är ristat på det slitna kruthornet. Mest intressanta är de runor som ristats på hornet. För utom runorna för R, O, B,(eventuellt Y) finns en U-runa.
Runorna tycks sakna språklig innebörd.
Träsnitt föreställande vargjakt på 1500-talet. Hämtat ur: ”Historia om de nordiska folken” från 1541.
Från medeltiden och fram till 1864 hade allmogen en lagstadgad plikt att förfölja och döda varg. Detta skedde med förgiftning, hetsjakt, fångstgropar och så kallade vargskall.
”I den äldre Västgötalagen från tidigt 1200-tal finns denna formulering:
”Den äger hare, som dräper den, den äger räv, som driver upp den, den äger varg, som vinner den, den äger björn, som jagar den, den äger älg, som fäller den, den äger utter, som tager den ur å.”
Från 1000-talet och fram till 1200-talet ristade Sigtunaborna runtexter på revben. På ett 90-tal kända runben finns allt från klotter, besvärjelser mot sjukdomar, kristna böner och även en hyllning till kungen ristade. Ristningarna ger en unik inblick i det vardagliga användandet av runor på vikingatiden och medeltiden.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum
Uppland. Runor ristades inte enbart på stenar, vilket är lätt att tro med tanke på att det finns över 2 5000 kända runstenar i Sverige. En sällsynt, arkeologisk fyndkategori i stadslager från tidig medeltid är runben – djurben på vilka människor ristade med runor för cirka 1000 år sedan.
Detta runben, som påträffades vid Drakegården intill Stora gatan i Sigtuna, är svårtolkat. Dessutom tycks vara ristade av flera personer. På ena sidan finns en ristning som tolkats som: ”Slå Kåte på benet”. På andra sidan finns runföljd som tolkats som : vi skiftar” – vilket kan syfta på någon form av markaffär. När benet hittades var det nerstucket i jorden på en medeltida tomtgräns.
Att runor användes som vardagsskrift på vikingatiden och medeltiden vet man sedan tidigare. De flesta vardagliga runtexter ristades sannolikt på trä. Men trä är ett material som snabbt bryts ner i jorden. Djurben däremot, som revben från nötboskap, bevaras mycket bättre i kulturlager.
Sigtuna, belägen intill Mälarens strand mellan Uppsala och Stockholm, anlades i slutet av 900-talet. Genom staden går Stora gatan, som har samma sträckning idag som när staden anlades.
Sigtunas runben är daterade från slutet av 1000-talet och fram till början av 1200-talet. De flesta ristningarna är gjorda på revbenen nöt, men ristningar på andra djurben förekommer. De flesta runben är fragment av sönderbrutna ben. Ett fåtal hela runben har påträffats.
1982 hittades detta runben (S19) som är ristat på två sidor. På andra sidan finns är en kristen bön ristad. Mer om den andra sidans ristningar längre fram i reportaget.
Runbenen förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin. Där finns fynd från den moderna Sigtunaforskningens vagga på 1910-talet och fram till idag. Magasinet omfattar 160 000 fyndposter.
I reportaget beskrivs revben som är ristade på bägge sidor, som sida ett och två. Det är dock oklart i vilken ordning sidorna ristades. Numreringens syfte är att förenkla beskrivningen av dessa runristningar.
Anders Söderberg är arkeolog vid Sigtuna Museum And Art. Han berättar att närmare hälften av Sigtunas runbenen har hittats i samband med arkeologiska undersökningar de senaste årtiondena. Det första påträffades 1925.
-Efter fyndet 1925 dröjde det fram till 1982 innan nästa runben hittades – ett revben med bland annat lönnrunor. Det hittades i kvarteret Guldet. En stor ökning av runbensfynd kom i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren1988-90 – då ett tjugotal runben hittades. Det innebar att intresset för runbenen ökade, säger Anders Söderberg.
Kvarteret Professorn intill Stora gatan.I detta kvarter genomfördes ett flera stora arkeologiska undersökningar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Vid slutet av vikingatiden och början av medeltiden var Mälarens vattennivå betydligt högre än idag. Då, för cirka 1000 år sedan, låg strandlinjen ungefär i höjd med det vita huset som syns en bit ner i gränden i bildens högra kant.
I kvarteret Professorn, ett kvarter som ligger mitt på Stora gatan och som sluttar ner mot den vikingatida och medeltida strandlinjen, genomfördes flera stora arkeologiska undersökningar från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Där hittades ännu fler runben och andra sensationella fynd.
Ett av Professor-grävningarnas runben är litet, avbrutet och har grunt ristade runor. Det är daterat till 1000-talets slut.
Runtexten på benet lyder:
”Herr Niklas”
Tolkning: Helmer Gustavson/Riksantikvarieämbetet.
Vem denna Herr Niklas var är oklart. Men det kan vara namnet på en präst som var verksam i Sigtuna på 1000-talet.
”Herr Niclas” står det ristat på revbenet.
Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, säger att runben har påträffats i många medeltida städer i Sverige. Men ingen annan stans har så många hittats som i Sigtuna stad. Runben har även påträffats utanför städer, bland annat Mälby i Tillnge utanför Enköping och vid Gamla Uppsala kyrka.
I Sigtuna stad har 130 runristade lösföremål påträffats, varav ett 90-tal är runben. Bland övriga runristade föremål finns bland annat kopparbleck, en elfenbenskam från Medelhavsområdet, knivskaft, en stämnyckel till en medeltida harpa och en trätrissa som troligen används för undervisning.
Innehållsmässigt är det en ganska stor variation bland Sigtunas runben. Där finns bland annat runtecken utan språklig innebörd, skrivövningar, namn, uppgifter om markaffäree, besvärjelser mot sjukdomar/troll och kristna böner.
I ristningen på ett av de mest udda runbenen, som nämns tidigare i reportaget, finns uppmaning att sparka en namngiven person på benen. Ett annat runben har tolkats som: ”gott öl”.
Fotografering av runben i Sigtuna Museum and Arts magasin i Sigtuna.
Ett av de mest uppmärksammade runbenen påträffades i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren. Det så kallade ”kungsbenet” är ett helt revben från nötboskap som innehåller både skryt och en hyllning till kungen, som uppges äga mest mark och vara mest givmild.
Kungabenet är ristat på bägge sidor och påträffades på en obebyggd yta, mellan två hus som daterats till 1200-1230-talet.
Kungabenets runtexter lyder: ”Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom. … Kungen är den bäste man- nen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild.”
Tolkning: Helmer Gustavson.
Till skillnad mot andra runben är kungsbenet komplett. Foto: Sigtuna museum.Kungabenet innehåller en på många sätt unik runristning. Foto: Sigtuna museum
En annan typ av runben är besvärjelser mot troll och sjukdomar.
Det så kallade ”feberbenet”, som hittades i kvarteret Professorn, är bland annat ristat med lönnrunor/trolldomsrunor. Det är en svårtolkad runtext där man kan ana att någon är svårt sjuk i feber och har varande sår.
Om man ser ristningen ur ett medmänskligt perspektiv kan man tänka sig en nära anhörig, som i desperation, vände sig till de magiska (hedniska) runorna för att försöka bota den sjuke.
Feberbenet runristning är tolkad som följande:
”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han (dvs. besvärjaren) band febern, kros- sade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”
Tolkning: Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.
En liknande besvärjelse finns ristad med runor på ett kopparbleck från Sigtuna.
Det så kallade ”Feberbenet” från Sigtuna. Foto: Sigtuna museum
På runbenen förekommer även ristningar som är tolkats som skrivövningar. Det typiska upplägget i dessa skriv/ristningsövningar är att futharken, det vill säga den 16-typiga runraden, har upprepats med olika uttryck och grad av skicklighet.
På ett ben ser det ut som om någon ristat futharken spegelvänd. Det är en svårtolkad ristning som påminner om krypterade runben som hittats i Sigtuna. Kanske är det en avancerad skriv/ristningsövning. Kanske är det en test som getts till en vän eller bordsgranne, för att se om denne kunde tyda runorna. ”Tyd runorna” är en formulering som finns på flera runben.
På detta runben har någon ristat den 16-typiga runraden, futharken, baklänges. Kanske är det en skriv/ristningsövning eller en utmaning för en vän eller bordsgranne att tyda.
En av frågorna som forskarna funderar över är hur utbredd läs- och skrivkunskap var i det tidigt, medeltida Sigtuna och vilka det var som ristade dessa ben. Kanske finns svaret på den frågan i runbenen med uppenbart religösa/kristna motiv.
Ett av dessa ”religösa” runristningar finns på baksidan av det ben med lönnrunor (S19), som är återgivet med bild tidigare i reportaget. På baksidan, eller om det är framsidan, har upphovsmannen först ristat ett längsgående streck, på vilket den bönliknande runtexten har ristats. Benet är avbrutet i bägge ändarna och runtexten är därför inte komplett.
Mycket tyder på att det var en maktelit, kanske inom kyrkan, som är representerade i dessa runben.
När seden att resa runstenar i landskapen ebbade ut i början av 1100-talet, levde runskriften kvar inom kyrkans väggar en bit in på medeltiden. Detta är särskilt tydligt på Gotland och i Uppland, där runinskrifter förekommer på kyrkklockor och byggnadsdetaljer, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare vid olika tillfällen:
Baksidan (S19) på det runben med lönnrunor som beskrivs tidigare i reportaget.
En bit in på medeltiden övertog det latinska alfabetet runornas roll som skriftspråk. Denna skriftliga brytningstid syns även i Sigtunas runben. År 2011 påträffades ett runben i kvarteret Kammakaren. Benets ristningar består av både runor och latinska bokstäver.
Runbenet har daterats till 1100-talets senare del och har inte gått att tolka.
Ristning nummer ett:
”AIHN” + (alternativt: AIMN +)
Ristning nummer två:
”lþu”
Helmer Gustavsson (1938-2018) arbetade som runolog vid Riksantikvarieämbetet. Han gjorde stora vetenskapliga insatser i förståelsen och uppmärksammandet av Sigtunas runristade lösföremål.
Så här beskrev han det svårtolkade revbenet med lantinska bokstäver och runor:
”Att det på revbenet både förekommer en inskrift med runor och med latinska storbok- stäver är språkhistoriskt intressant. Någon tolkning kan dock inte ges. Att en bokstavsin- skrift AIMN skulle återge böneordet amen är inte troligt med tanke på den gängse skriv- ningen amen av detta ord” skrev Helmer Gustavsson.
Ristat revben med latinska bokstäver och runor. Notera den stävliknande ristningen, som tolkats som ornament, längs till vänster på benet.
Runbenen kan vara svåra att upptäcka, särskilt om de är täckta med jord. Djurben är dessutom en vanlig fyndkategori och det är långt ifrån alla runben som är ristade. Att urskilja ett ben, med runtecken som knappt är synliga, bland hundratals (i vissa fall flera ton) djurben är en svår uppgift som kräver en uppmärksam blick.
Det är inte ovanligt att runben upptäcks efter att den arkeologiska undersökningen är avslutad och benmaterialet gås igenom av experter.
Några av de runben som påträffats i Sigtuna stad sedan år 1925. Bland fynden finns även isläggar och en hornsked dekorerad med flätbandsteknik.
Det finns många obesvarade frågor kring Sigtunas runben. Man vet till exempel inte om de skrevs/ristades som personliga anteckningar, eller om de skrevs som meddelanden (som medeltida sms) eller om de hade andra syften, till exempel som övningar.
Till skillnad mot runstenarnas språk, som ofta är schablonartad minnesskrifter där man kan förvänta sig ett visst innehåll, representerar ristningarna på runbenen ett alldagligt språk. I runbenens ristningar träder den medeltida människan fram i sin vardag.
På frågan om Anders Söderberg har någon favorit bland runbenen, nämner han det så kallade PAX TECUM-benet, som är daterat till slutet av 1000-talet. Det består av latinsk text och runor och hittades i kvarteret Professorn. Det är det äldsta kända belägget för mötet mellan runor och latinska skrift i Sigtuna stad.
Ristningen skall sannolikt tolkas som:
”PAX TECUM” som är latin och betyder ”Fred.Fred vare med dig”.
– PAX TECUM-benet är ett dramatiskt möte mellan gammalt och nytt, vikingatid och medeltid, runor och latinsk skrift. Benet sammanfattar ett paradigmskifte, säger Anders Söderberg.
PAX TECUM-benet, där både latinska bokstäver och runor har använts. PAX TECUM betyder ”Fred vare med dig”, vilket är den katolska kyrkans fridhälsning. Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet.
Fotnot: Sverigereportage vill tacka Sigtuna Museum and Art och arkeolog Anders Söderberg för tid, tålamod och att undertecknad fått tillgång till runbenen för fotografering.
Vintern 1516/1517 höggs timret till det skepp som 500 år senare skulle bli ett av Stockholms mest betydande arkeologiska fynd – Riddarholmsskeppet. 2018 kom ny forskning om skeppet – som numera betraktas som ett av den svenska flottans äldsta kända krigsskepp – med en besättning på närmare 100 man.
Text och Foto: Jens Flyckt
På Medeltidsmuseet i Stockholm finns sedan 1980-talet resterna av Riddarholmsskeppet utställt. Exakt hur detta skepp såg har under lång tid varit okänt. Det utställda skrovet är en tolkning.
Bevarade delar från Riddarholmsskeppets skrov.
Fyndet gjordes år 1930. Det skedde i vattnet mellan Gamla stan och Riddarholmen. Ett stort antal föremål hittades. Totalt registrerades 2465 fyndposter – bland annat 132 kanonkulor av sten och 101 kanonkulor av metall.
Först trodde man att det var resterna från ett vikingatida skepp, men sedan flyttades dateringen fram till sen medeltid – det vill säga 1400/1500-tal. Där efter har teorierna om skrovets ursprungliga utseende och användning kommit och gått. Man har bland annat trott att skeppet var en snabbseglande jakt.
”Bottenskrovet och ett stort antal föremål finns bevarat. Det hittades 1930 i samband med att en ny bro skulle byggas till Riddarholmen. Till en början identifierades vraket som ett vikingaskepp, senare ett senmedeltida skepp. Fartyget var också den centrala utställningen år 1947 i nya stadsmuseet, nyss inrättat. En ny rekonstruktion gjordes 1964 och först på 1980-talet gjordes en årsringsdatering” skriver Medeltidsmuseet.
År 2018 inleddes ett nytt forskningsprojekt som fick stor uppmärksamhet och som helt har ändrat synen på Riddarholmsskeppet.
En av de kammarladdade kanoner från 1500-talets början, som påträffades i samband med den arkeologiska undersökningen av Riddarholmsskeppet år 1930. Pilen pekar mot den vapendel som kallas ”krutkammare” och som enkelt kan beskrivas som ett primitivt slutstycke. 46 krutkammare påträffades på vraket. Notera stämpeln på lådans framkant.
När forskare från Försvarshögskolan gick igenom skeppets källmaterial lade man märket till flera avvikande detaljer, som tidigare inte hade noterats. Man hittade bland annat åtskilliga delar från så kallade kammarkanoner. Fyra stycken kammarkanoner påträffades intill eller i Riddarholmsskeppet.
43 stycken så kallade krutkammare, som kan beskrivas som en del av laddmekanismen i 1400/1500-talets kammarkanoner, hittades när fynden från Riddarholmsskeppet undersöktes. Även andra vapenrelaterade delar och tillbehör kom fram.
Mängden kanondelar fick forskarna att misstänka att antalet kanoner ombord på Riddarholmsskeppet varit större än man tidigare trott. Även synen på skeppets storlek och vikt har förändrats. Nu tror man att det var ett stort och cirka 200 ton tungt slagskepp. Besättningen tros ha uppgått till närmare 100 man.
Efter regalskeppet Vasa räknas Långholmsskeppet som Stockholms mest betydande vrakfynd. Riddarholmsskeppet är utställt på Medeltidsmuseet i Stockholm.
Rönen pekar på att Riddarholmsskeppet var ett av Sveriges första slagskepp i den första flottan. Dateringen av virket placerar skeppet till tiden för Gustav Vasas befrielsekrig mot Danmark på 1520-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Gustav Vasas befrielsekrig och arkeologiska spår från det medeltida Stockholms försvar: Stadsmurar skyddade det medeltida Stockholm
På fyndplatsen är numera Gamala stans tunnelbanestation belägen. Riddarholmsskeppet var och är fortfarande, långt ifrån det enda medeltida skrov/vrak som då hade påträffats i området. I det smala sund som på medeltiden skiljde Gråmunkeholmen (Riddarholmen idag) och den muromgärdade stadsbebyggelsen (Gamla stan idag), finns uppgifter om att 26 fartygsskrov under vatten. Där efter har ytterligare skrov/vrak påträffats i området.
Planritningen över Riddarholmsskeppet på fyndplatsen år 1930.
Riddarholmsskeppet utgör en central del av Medeltidsmuseets utställningar, som är byggda kring tre fasta fornlämningar, bland annat Gustav Vasas stadsmur från 1500-talet samt en medeltida kyrkogård. Dessa lagskyddade fornlämningar, som alltså inte är ditflyttade, är en del av utställningarna.
Ni som vill se Riddarholmsskeppet i sin nuvarande, medeltida miljö bör skynda er. Nyligen meddelade riksdagen, som äger fastigheten, att de behöver lokalerna och att Medeltidsmuseet därför måste flytta.
Besättningen på 33 man omkom när ubåten HMS Ulven sänktes av en tysk mina den 15 april 1943. Än idag är besättningens öde en omdiskuterad fråga. Ulven var långt ifrån den enda tragedi som skedde på svenska farvatten under andra världskriget. En natt i november 1944 sänkte en sovjetisk ubåt den svenska passagerarfärjan Hansa, med Visby som destination, med 86 personer ombord.
Text: Jens Flyckt Foto: Public Domain
Trots att Sverige aldrig angreps av Nazityskland under andra världskriget, så sänktes och sjönk åtskilliga svenska fartyg på svenskt territorialvatten. Även olyckor skördade liv. Den i människoliv största olyckan, då 46 soldater ur Bodens ingenjörskompani och två civila drunknade, inträffade den 24 oktober1940 på sjön Armasjärvi i Tornedalen.
Den färja som på sjön Armasjärvi kantrade med två plutoner och två civila ombord.
Färjeolyckan, där även färjekarlen och dennes bror omkom, inträffade då den överlastade färjan kantrade i hård vind mitt ute på sjön. Haveriet berodde på att färjan var avsedd för max 50 personer, men var lastad med 100 personer den kvällen.
Privatpersoner vittnade om att färjekarlen hade protesterat och påpekat att färjan bara klarade 50 personer, när ansvariga befälen beordrade cirka 100 soldater att gå ombord. Att så många soldater förolyckades berodde bland annat på att de var tungt utrustade och inte kunde hålla sig flytande.
Två tonåringar bevittnade olyckan och rodde ut för att rädda de nödställda.
I den efterföljande krigsrätten friades ansvarigt befäl.
1941 restes en minnessten på stranden där olyckan hände. Varje år högtidlighålls minnet av de förolyckade genom nedläggning av krans.
Katastrofen på Horsfjärden 1941 då en explosion inträffade i torpedrummet på jagaren HMS Göteborg.
Den 17 september 1941 skedde en explosion i aktra torpedrummet på jagaren HMS Göteborg, som låg vid kaj vid örlogsbasen Märsgarn, Horsfjärden i Stockholms södra skärgård. Omedelbart efteråt exploderade torpedrummet på jagaren HMS Klas Horn, som låg vid samma Kaj.
Klas Horn bärgades, reparerades och var åter i tjänst 25 december 1945. 1958 utrangerades HMS Klas Horn från svenska flottan.
Bärgningen av HMS Klas Horn, som sänktes vid Horsfjärdenkatastrofen i september 1941.
I kedjereaktionerna efter explosionen sänktes även jagaren HMS Klas Uggla. I explosionerna och den brinnande oljan som spred sig på vattnet intill skroven, omkom 33 besättningsmän och 17 skadades.
Misstankar fanns att explosionen i torpedrummet var ett attentat från utländsk makt. Frågan är än idag inte utredd. Men det faktum att Sverige exporterade järnmalm till Nazityskland, vilket Sovjetunionen och England inte uppskattade, och den svenska flottan dessutom eskorterade malmtransporterna, gjorde att misstankar riktades mot sovjetiska och engelska sabotagegrupper.
Katastrofen i Horsfjärden beskrivs ofta som den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Det kunde ha slutat betydligt värre än det gjorde. Vid örlogsbasen vid Märsgarn låg en stor delmarknad den svenska kustflottan, med flera pansarskepp, bland annat HM Sverige.
Vraket efter jagaren HMS Göteborg – vars torpedrum exploderade.
Andra världskriget innebar stora umbäranden till sjös. Tyska och Sovjetiska ubåtar sänkte hundratals fartyg ur den svenska handelsflottan.
Andra världskrigets värsta fartygskatastrof, mätt i antal döda, var sänkningen av det svenska passagerarfartyget Hansa.
Den 24 november 1944 var S/S Hansa påväg mot Visby. Ombord fanns 63 passagerare och 23 besättningsmän.
På natten siktades Hansa av besättningen på den Sovjetiska ubåten. Tre torpeder avfyrades mot Hansa. Vid träffen klövs färjans skrov och hon sjönk snabbt, troligen inom ett par minuter. Endast två personer, kaptenen och en styrman, överlevde och kunde senare räddas.
Passagerarfärjan S/S Hansa. Den 24 november 1944 sänktes hon av en sovjetisk ubåt.
De flesta av andra världskrigets, svenska fartygskatastrofer är idag bortglömda. Enbart i den svenska handelsflottan omkom 1100 sjömän i torpederingar, minexplotioner etcetera.
Den katastrof som troligen etsat sig fast hårdast i den svenska folksjälen är sänkningen av ubåten HMS Ulven, den 15 april 1943. Det som utskiljer Ulvenkatasttofen är dels att det var en ubåt som gick under. Händelsen är även förknippad med en rad märkliga omständigheter – som levt kvar i folkminnet ända in i våra dagar.
Ulven försvann i samband med en övning och det tog tre veckor innan ubåten lokaliserades – på 52 meters djup, sydöst om Stora Pölsan i Öckerö skärgård på västkusten.
HMS Ulven.
I den taktiska övningen skulle Ulven, tillsammans med ubåtarna HMS Gripen och HMS Draken, i undervattensläge anfalla bland annat pansarskeppet HMS Manligheten. Ytfartygen skulle dels försöka skydda sig mot ubåtarna och samtidigt öva anfall mot dem.
Övningen ägde rum i havsbandet – på svenska territorialvatten.
Det sista livstecknet från Ulven noterades mitt på dagen den 15 april, då båtens periskop observerades ovanför vattenytan. Samma eftermiddag var ett anfall väntat från HMS Ulven, men det kom aldrig. Vid 18-tiden samma dag hörde besättningen på HMS Draken ljudet från en sjöminas detonation på nära håll. På natten gick det inte att få radiokontakt med HMS Ulven.
Ett tjugotal örlogsfartyg och trettiotal fiskebåtar deltog i sökandet efter Ulven.
Sökarbetet försvårades av flera faktorer, bland annat hårt väder. Tyska sjöminor, som riskerade att sänka räddningsfartygen, var ett annat problem. Så här skrev kommendör Gustav Hamilton i sin slutrapport:
”Förekomsten av ett stort antal minor inom norra området komplicerade i hög grad arbetet samt gjorde, allt från femte sökningsdagen, fiskarna ovilja att deltaga och riskera sina liv och fartyg sedan det, som fiskarna själva sade, ej längre gällde att rädda människoliv.”
Enligt uppgift svepte (minröjning mellan två fartyg) marinen 136 sjöminor i samband med eftersökningarna av Ulven.
Efter tre veckors sökande påträffade besättningen på fiskebåten Normy ett vrak – som alltsåmlåg på 52 meters djup. Vraket lokaliserades med hjälp av draggar, som fastnade i vraket. Efter att räddningsfartyget HMS Belos kallats till positionen och dykare gått ner, stod det klart att det var HMS Ulven som låg på bottnen.
Det tog tre veckor innan den förlista HMS Ulven hittades. Ett tjugotal örlogsfartyg och trettiotal fiskebåtar deltog i sökandet, då håret väder rådde.
Sökandet efter Ulven och dess besättning blev en nationell angelägenhet och tragedi. Medieintresset var enormt. Det utvecklades till ett nationellt trauma då det till slut stod klart att hela besättningen hade omkommit.
In i det sista trodde man att besättningen levde och kunde räddas, vilket tidningarna rapporterade om, eller att de hade räddats av fienden.
Bärgningen blev en dyr och komplicerad operation. Efter Ulven höjts från bottnen i omgångar och stabiliserats mellan två pråmar, kunde bogseringen av ubåten påbörjas den 1 augusti. Resan till Eriksbergs varv gick genom skärgården och tog 14 timmar.
Så fort vattnet hade pumpats ut ur varvets flytdocka stod det klart att Ulven hade sänkts i undervattensläge av en sjömina, sannolikt en tysk mina. Explosionen hade skett under under kölen – under ackumulatorrummet, manskapsrummet och förliga torpedrummet. Kraften hade varit så våldsam att skrovet nästan hade gått av. Där efter hade båten gått med fören nästan rakt ner i den steniga bottnen. Vid kollisionen med bottnen trycktes fören och torpedtuberna in.
Bilder från Ulven, då hon stod i docka och den döda besättningen hade transporterats bort, visar att detonationen gått upp genom skrovet, genom batterirummet (ackumulatorrummet) och slitit upp ett ett stort hål genom ovanliggande däck.
Inspektion av HMS Ulvens sprängda köl och skrov.
Den 16 april registrerade bottenhydrofonstation i Vinga oregelbundna, metalliska ”knackningar” Ljudkällan kom från det område där man misstänkte att Ulven låg och där hon senare hittades. Även luftbubblor på ytan hade noterats i området. Knackningarna pågick fram till den 22 april, enligt uppgift.
Marinen lät bland annat göra provknackningar från ubåten HMS Springaren, som en erfaren fartygschef sedan fick jämföra med ljuden som Vinga hade noterat.
Efter provet meddelade marindistriktet följande:
”Försöken med Springaren lovande. Varje knackningssignal från Springaren följes omedelbart av 7-8 svarssignaler i samma takt. Klangen från Springarens slag likna fullkomligt klangen från den andra ljudkällan.”
Om knackningarna var signaler från besättning frågade man sig varför de inte var organiserade i något system, till exempel morsealfabetet, vilket hade underlättat räddningsarbetet avsevärt. I och med att ”knackningar” var så oregelbundna menade kommendör Gustav Hamilton, som var inspektör vid ubåtsvapnet, att ljuden till exempel kom från en kätting som slog mot ett skrov eller kättingarna till de många sjöminor som stod och vajade från bottnen.
HMS Ulvens för efter kollisionen med den steniga bottnen på 52 meters djup – efter att skrovet sprängts av en sjömina.
Hamilton vågade inte tro att knackningarna kom från Ulvens besättning.
”…Knackningarna äro ett bedrägligt hopp, som man tyvärr måste uppge” uttalade han sig i Göteborgs-Posten den 19 april.
Andra faktorer, som uppgifter att Ulven inte hade blivit helt vattenfylld efter att minan exploderat och därefter kolliderade med fören i bottnen, innebar att uppgifter om att besättningen hade levt i dagar efter explosionen började spridas.
Att Ulven hade gått under i ett område som var välkänt för sina minor bland lokala fiskare, men som marinen an någon märklig anledning inte hade kännedom om, ledde till kritik och att konspirationsteorier om att HMS Ulven hade varit ute på hemligt uppdrag frodades.
1987 sände Sveriges Television ”Ulvens läge fastställt” – en dokumentär där fiskare, dykare, fartygsbefäl och andra personer som deltog i räddningsarbetet, intervjuas. I dokumentären hävdas bland annat att det aktra torpedrummet och tornet inte varit vattenfyllda. Enligt citerade personer i dokumentären påträffades i dessa utrymmen kropparna efter en eller flera besättningsmän som skjutit sig själva. Flera besättningsmäns kroppar ska ha hittats i knäböjande ställning och knäppta händer, enligt dokumentären.
Från marinen hävdade man att Ulvens besättning omkom omedelbart eller strax efter att minan exploderade.
Det var dock inte självklart att Ulven skulle bärgas. I dokumentären intervjuas ett namngivet befäl som säger att det fanns en oro för vad man skulle hitta, om besättningsmän hade tagit livet av sig för att slippa den hemska död som annars väntade dem.
HMS Ulvens förliga torpedrum efter minsprängningen.
Som ett bemötande av uppgifterna i ”Ulvens läge fastställt”, publicerade Militärhögskolan 1989 rapporten ”Ulven – Redovisning av de faktiska omständigheterna kring ubåten Ulvens förlisning”.
I rapporten slås fast att samtliga besättningsmän hade omkommit i samband när sjöminan exploderade under Ulvens köl. I övrigt riktades hård kritik mot dokumentären och tidningsreportage, som enligt rapportförfattaren innebar att gamla rykten återupplivades och nya rykten spreds.
Som svar på dokumentären ’Ulvens läge fastställt” och flera tidningsteportage, publicerade Militärhögskolan 1989 ett bemötande, där bland annat uppgifter om besättningsmän som skjutit sig, avfärdas som rykten.
Att det skulle funnits skottskador på vissa av de döda besättningsmännen, eller att de hade hittats i knäböjande ställning, avfärdas bestämt i rapporten. I rapporten lyfts de ansvariga läkarna (som undersökte kropparna) och deras uttalade integritet och pålitlighet fram som en garanti för att de inte hade hemlighållit eventuella skottskador.
”Det förefaller mig utomordentligt osannolikt att väsentliga fynd såsom till exempel förekomst av skottskador skulle ha förbisetts av de undersökande läkarna” skriver rapportförfattaren.”
Rapportförfattaren skriver även att det bland anhöriga till den omkomna besättningen fanns en vilja att låta Ulven ligga kvar på bottnen. Detta var enligt uppgift anledningen till att det inte var självklart att Ulven skulle bärgas. I rapporten refereras till anhöriga till offren på Titanic, ’vilka idag häftig protesterar mot att lyfta fartyget…” som det står i rapporten.
Knackljuden som bland annat Vinga noterade mellan den 16 och 22 april avfärdas som rykten, uppförstorade av massmedia.
Så här skriver rapportförfattaren om uppgifterna om besättningsmän som levt i Ulvens utrymmen, som inte blev vattenfyllda efter minsprängningen:
”Slutligen, hade det funnits levande män i aktra torpedrummet, kapabla att ge ifrån sig signaler en hel vecka, kunde de lika väl ha lösgjort den aktra telefonbojen, vilket omedelbart skulle lett räddningsfartygen rätt. Skulle det inte av någon anledning ha fungerat hade de kunnat göra fri uppstigning genom antingen en torpedtub eller lastlucka för torpeder. Även de två männen i tornet skulle, om de varit vid medvetande, ha kunnat uppstiga genom tornluckan. Dessa luckor hade anordningar just för sådan uppstigning”
Ulvens manskapsrum efter minsprängningen. Explotionen har gått genom det underligggande ackumelatorrummet och genom det överliggande manskapsrummets golv. Det uppfläkta hålet ser ut som en tulpan mitt i bilden. Runt om i rummet ligger batteridelar från det underliggande ackumelztorrummet.
Det blev aldrig klarlagt varifrån minan som sänkte Ulven kom, men mycket pekar på att det var en tysk mina. Den svenska regeringen lämnade därför en skriftlig protest till Nazityskland. Tyskarna svarade att om det var en tysk mina som sänkte HMS Ulven, så måste minan ha drivit in på svenskt vatten.
På åtskilliga vikingatida runstenar nämns resor till avlägsna länder. Ett exempel är runsten vid Angarns kyrka – där runorna nämner Toke som omkom i Grekland. Men runstenen är inte enbart ett minnesmärke. Den är även ett juridiskt dokument.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Det är en ovanligt vacker runsten (U 201) som är inmurad i Angarns kyrkas korvägg. Ristningen är daterad till1000-talet första hälft. Mycket av skönheten ligger i stenens röda, finkorniga bergart och det sätt som runmästaren har disponerat hällen. Den är inte signerad, men är sannolikt ett verk av runmästaren Gunnar. Ett tjugotal runstenar kan knytas till honom.
Runsten U 201 är inmurad i Angarn kyrkas korvägg. Den är ristad till minne av Toke som omkom i ”Grekland”. Troligen var Toke väring i den bysantinska kejsarens livvakt.
Runinskriften på U 201 lyder:
”Tägn och Götdjärv och Sunvat och Torulv de läto resa denna sten efter Toke sin fader. Han omkom ute i Grekland. Gud hjälpe hans ande och själ.”
Toke var troligen en väring – en man från det dåtida Angarn iUppland, som tog värvning i väringagardet, en utländsk trupp som fungerade som livvakt hos den Bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Där omkom han.
Resor till fjärran länder var vanligt på vikingatiden. Det finns ett 30-tal kända runstenar som berättar om resor till Grekland. Det är dock inte det Grekland vi idag syftar på. På vikingatiden var ”Grekland” det Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – dagens Istanbul.
Angarns kyrkas (Uppland) äldsta byggnadsfas anses härröra från 1280-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om flera andra greklandsstenar:
Att det på vikingatiden var mycket folk som reste utomlands, på mer eller mindre obestämd tid, är tydligt. Långt ifrån alla kom tillbaka. Många försvann på grund av förlisningar till sjös, sjukdomar, våldsamheter, strider, olyckor och kanske även av fri vilja. Men åtskilliga personer, som kanske var borta i årtionden, kom även hem.
Angarn är namnet på en kyrkby i Vallentuna kommun, strax norr om Stockholm.
Under bortavaron satt familjerna hemma och undrade om och när deras man, bror etcetera, skulle komma hem. Då som nu lockades säkert anhöriga av den frånvarande mannens egendomar och andra tillgångar här hemma, som tids nog skulle bli deras arv.
Men arvskifte var inte möjligt så länge mannen ’satt” i fjärran land.
Runsten U 201 är inte signerad. Men utifrån stilen kan man anta att signaturen Gunnar är runmästaren. Denna Gunnar har lämnat efter sig ett 20-tal kända runstenar, varav ett par stycken är signerade, i bland annat Orkesta.
I den äldre Västgötalagen, från början av 1200-talet, finns ett stycke som skyddade den frånvarande mannens egendom. Samma lag gällde på vikingatiden. Den betonar äganderätten här hemma – även om personen ”satt i Grekland”.
I den äldre Västgötalagen står bland annat:
”Ingen mans arv tager han, medan han sitter i Grekland”
Så länge fadern eller brodern levde/satt där, långt borta i Grekland, fick hans tillgångar hemma på gården inte röras eller fördelas i arv mellan hans släktingar.
Runsten U 201 är inte bara ett minnesmärke över Toke som omkom i ”Grekland”. Runinskriften är även ett juridiskt dokument som styrker att arvskiftet efter Toke skedde påsett korrekt sätt.
Ett stycke av texten i runstenen i Angarns kyrka anknyter till denna ålderdomliga lag.
Formuleringen ”han omkom ute i Grekland” i runtexten visar att budet om att Toks död slutligen nådde familjen familjen hemma i Angarn i Uppland.
Angarnsstenen är därför inte enbart en minnessten. Den är även ett juridiskt dokument som visar att arvskiftet efter Toke skedde på korrekt sätt och att hans arvingarna är legitima.
Det var tänkt att bli Gustav III drömslott – ett magnifikt paradbygge med inspiration från antiken, som hade förändrat Stockholms framtida utseende, om det hade byggts klart. Men skotten mot kungen på maskeradbalen 1792 satte stopp för Stora Haga slott. Kvar är grunden som arbetarna hastigt lämnade efter att kungen mördats.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Hagaparken är belägen intill Brunnsviken, strax norr om Stockholms stadskärna. I skuggan av träd och vegetation i parkens norra del gömmer sig ruinen efter Gustav III storslagna slottsdrömmar. Bygget kom inte längre än till källarvåningen, vilken är en imponerande syn som påminner om en labyrint av rum.
Det här är början på Gustav III storslagna slottsbygge i Hagaparken, strax norr om Stockholms stadskärna. Bygget av Stora Haga Slott avbröts när kungen sköts på maskeradbalen och återupptogs aldrig efter kungens död.
Hagaparken, som anlades av Gustav III åren 1780 till 1797, är en del an Kungliga nationalparken. Den var en del av kungens stora planer. Förutom Haga lät han anlägga ytterligare två, intilliggande engelska parker – Tivoliparken och Berzelii park på andra sidan av Brunnsviken.
Hagaparken är ett mycket populärt strövområde. Men det strandnära landskap som präglar parken är dock inte naturlig, utan är en skapelse efter sprängningar, schaktningar och kanalgrävningar på 1780-talet. Anläggningsarbetena skedde enligt dåtidens stora ideal – den engelska parken.
Påverkad av sina upplevelser i Frankrike och Italien ville Gustav III skapa ett storslaget slott i Hagaparken. För att frigöra utrymme för sina slottsplaner utvidgades Hagaparken norrut genom markköp.
Så här beskriver nationalstadsparken.se Stora Haga slotts grund/ruin:
”Grundläggningsarbetena för slottet påbörjades 1786. Det var tänkt som ett stort klassiskt tempel och som arkitekt stod Louis Jean Desprez.”
Stora Haga Slott som Gustav III tänkte sig det. Målningen/skissen är från början av 1790-talet och gjord av den franska arkitekten Louis Jean Desprez. Bilden är beskuren. Public Domain.
Själva slottsgrunden ligger undangömd vid sidan av Hagaparkens större gångstråk och grönytor. Trots sina historiska, byggnadstekniska och arkeologiska värden, är en ruinen relativt okänd. Hela ruinen är dessutom skyddsobjekt, vilket tas upp senare i reportaget.
Ruinen är 150 meter lång, 50 meter bred och belägen på en höjd. Den är 2 till 10 meter hög. Längs de högsta delarna av grunden finns skyddsräcken.
Så sent som 1968 skedde en första restaurering av grunden/ruinen. Där efter har grunden restaurerats ytterligare en gång.
Den norra väggen. Notera mängden stenblock som stenhuggarna lämnade efter sig när de gick hem.
Upp till 800 personer ska enligt uppgift varit upptagna med bygget när det begav sig. Längst kom arbetet på den mittersta och östra delarna. Där får man en uppfattning om hur källarvåningen men även andra delar av slottet var tänkt att se ut.
Den västra delen består till stor del av grundmurar, som bara har påbörjats. Där man man även se hur vatten, från berggrunden eller en bäck, leds bort i stensatta diken. Dessa diken leder fortfarande bort vattnet, trots att det är 230 år sedan de anlades.
Källarvåningen består av ett antal runda och kvadratiska rum, som via dörröppningar, står i förbindelse med varandra. I mitten ligger det största källarrummet – som har flera dörröppningar mot intilliggande rum. Mitt i detta rum står en stor mittspelare – murad av natursten som övriga grunden. Denna pelare var tänkt att bära upp ett monumentalt trapphus och en stor takkupol – i slottets centralpunkt.
Troligen var det under denna pelare som kungen lade grundstenarna. Det skedde den 19 augusti 1786. Kungen, som var intresserad av arkitektur, var delaktig i skissarbetet. Det var även kungen som bidrog till att slottet blev längre på bredden och att det senare i byggnaden skulle få långa rader med 70 stycken kolonner – i söderläge.
Pelaren mitt i det stora runda rummet var tänkt att bära upp tyngden från det stora kupolrum som var tänkt att byggas i slottets mittpunkt.
Gustav III hade stora planer för sitt slott – med starka influenser från antiken. Det var långt ifrån enbart tänkt som en kunglig bostad – utan även som ett monument över svenskt kulturliv. En teater och ett museum skulle bland annat inhysas i stora Haga slott, enligt kungens planer. Dessutom skulle hovet bo där.
Men på grund av kapten Ankarströms skott mot kungen blev Stora Haga slott inte mer än en källarvåning. Med kungens död dog även byggplanerna. Byggnadsmaterial till slottsbyggnaden, som tegel, ekgolv och stenarbeten, användes istället till andra, dåtida byggnadsprojekt i närheten.
Kvar i marken finns stenflisor och efter stenhuggarnas arbeten och mängder av stenblock som aldrig murades in i väggarna.
Louis Jean Desprez planritning över Stora Haga slott. Till grund för Desprez ritning låg den skiss Gustav III själv gjorde. Public Domain.
I ruinen efter stora Haga slotts källarvåning kan man ännu ana Gustav III storslagna planer.
Detta byggnadsverk, som övergavs hastigt, är på många sätt unikt. Det finns gott om ruiner som en gång i tiden var byggnader, men som av olika anledningar revs eller förföll genom århundradena. I många fall har resterna av de rivna byggnaderna varit så fragmatiska, att ruinerna har fått återskapas under modern tid.
Stora Haga slott varken revs eller byggdes klart. Källarvåningen är en ruin och samtidigt inte. Resterna är inte bara spåren efter kungens drömmar, ideal och ambitioner. Det är även en orörd arbetsplats och bebyggelsefas från 1700-talets slut.
Sedan Gustav III död har ruinen legat undanskymd och bortglömd i Hagaparken. En och annan besökare hittar dit, vilket vältrampade stigar vittnar om. Med för den stora allmänheten är detta byggnadsverk relativt okänt.
Den västra delen av Stora Haga slotts grund är den del som knappt hann påbörjas innan Gustav III mördades 1792 och byggarbeten lades ner. Notera den halvfärdiga väggen i bildens vänstra kant.
Det finns ännu en detalj som gör grunden/ruinen till Stora Haga slott, som är registrerad i Fornlämningsregistret, speciell. Den är ett skyddsobjekt med beträdande- och fotoförbud. Vid grundens östra delar finns det skyltar och staket som upplyser om att det är ett skyddsobjekt. Men på de mittersta och västra delarna, där stigar leder upp på grunden, finns inga skyltar eller annan information om skyddsobjekt.
Det är länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för skyddsobjekt. Ansvarig tjänsteman på länsstyrelsen i Stockholms län blir förvånad när Sverigereportage hör av sig och frågar om det är okej att publicera bilder på Stora Haga slotts grund. Liknande bilder finns bland annat på Wikipedia. På frågan om det är många som hör av sig och vill ha tillstånd för att fota källarvåningen/ruinen, säger ansvarig tjänsteman att han aldrig tidigare fått den frågan.
Länsstyrelsen kunde dock inte ge besked. Det kan inte heller Statens Fastighetsverk, som äger ruinen, göra. Istället hänvisar man till Kungliga Hovstaterna. Efter kontakt med ansvarig tjänsteman vid hovstaterna blir svaret ja, Sverigereportage fotografering publicering är okej.
Det visar sig att ruinen/källarvåningen är en del av ett utökat skyddsobjekt, som berör ett intilliggande objekt.
I ett av rummen i grunden har allmänheten anlagt en grillplats, sannolikt med sten från grundens väggar. Ruinen/grunden är skyddad enligt lag. Att ta, bryta eller gräva fram sten i eller intill lämningen är en olaglig handling.
Ruiner har alltid haft en dragningskraft. De väcker känslor och nyfikenhet, även hos personer som annars inte är intresserade av historia, arkeologi eller solkungen Gustav III slottsplaner. Och så är det även med Stora Haga slotts källarvåning/ruin.
Men den som beträder och fotograferar ruinen efter Stora Haga slott bör vara medveten om att det är ett skyddsobjekt och att de begår ett brott som har fängelse på straffskalan, såvida man inte har tillstånd.
Norrtälje var fram till år 2000 en garnisonsstad. l och på luftvärnsförbandet Lv 3 tidigare logement, forndonshallar övningsområde bedrivs numera civila verksamheter. Ett litet museum, Norrtälje luftvärnsmuseet, vårdar minnet av luftvärnets historia i staden.
Text och foto: Jens Flyckt
Vore det inte för en stor stor luftvärnsrobot från kalla krigets dagar som står uppställd vid parkeringen, så är det lite som vittnar om att det gråa lilla huset är ett museum. Verksamheten drivs av en ideell kamratförening. Ordföranden heter Stig Schyldt, som var regementschef för Lv 3 – Roslagens luftvärnsregemente. Han tog även beslutet att bilda museet.
Lv 3 kamratförenings ordförande – Stig Schyldt. Tillsammans med föreningens övriga eldsjälar vårdar de minnet av svenskt luftvärn och Lv 3.
-Jag beslutade att det skulle bli ett museum, som det hade diskuterats i flera år. Sedan bytte jag jobb. Själva genomförandet av museet skedde under annan ledning, säger Stig Schytt och öppnar museets fordon- och pjäshall.
Norrtälje luftvärnsmuseum är ett teknik- och arbetslivsmuseum. Numera har vänföreningen cirka 300 medlemmar. Flera av medlemmarna är tidigare officerare från Lv 3.
Museet visar bland annat artilleriets utveckling, från tidigt 1900-tal till år 2000, Roslagens artilleriregementes (Lv 3) verksamhet i Stockholm och Norrtälje med mera.
Överallt i hallen står pjäser, fordon annan materiell med anknytning till artilleriets historia. Några exempel är en 150 centimeters strålkastare m/37, som under andra världskriget användes för att artilleriet skulle hitta sina mål nattetid.
Längst in i maskinhallen står luftvärnsrobotvagn modell 701B, som är bestyckad med robot 70. Mer om robot 70 längre fram i reportaget.
Luftvärnsrobotvagnen 701 B
Luftvärnsrobotvagnen utvecklades i mitten av 1980-talet av Hägglund och Söner och bygger på chassit av en äldre kanonvagn. Vagnen väger 9700 kilo och har en topphastighet på 45 kilometer i timmen. Den användes inom mellan åren 1984-2000 inom svenska armén.
Totalt tillverkades 45 exemplar av luftvärnsrobotvagn model 701.
Hallen är full med pjäser, vapen, fordon och militära föremål som alla i sig är värda ett reportage. Där finns bland annat en stor målning som visar hur garnisionsområdet såg ut och vilka byggnader som ingick i verksamheten.
Stig Schyldt berättar att barnen tycker att en 40 millimeters Boforskanon som står inne i ett hörn är roligast, i och med att de kan höja och sänka pipan.
Intill en vägg står två dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett. Modellen är mest känd som understödsvapen till infanteriet, men modifierades även för att kunna bekämpa flyg. Men det är inte enbart vapen som är utställda. På en vägg hänger kronans skidor.
Dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett.
Genom åren verkade flera förband och skolor i Norrtälje garnision. Några exempel är:
Den 1 juli år 2000 halades garnisionsflaggan i Norrtälje för sista gången. Därmed var en militär tradition och närvaro, som inleddes med att Stockholms luftvärnsregemente flyttade till Norrtälje år 1953, över.
Norrtälje Luftvärnsmuseum öppnade 1995.
Ett av rummen, 1940-tal, i Norrtälje luftvärns museums samlingar.
Museets huvudbyggnad består av övervåning och källarvåning. Temat i utställningarna berör inte enbart luftvärnet. Rummen i övervåningen är uppdelade i tidsperioder som börjar på 1940-talet. Personligt skydd, sjukvårdsutrustning, optik, bajonetter och uniformer är något av innehållet.
Där beskrivs bland annat luftvärnets tillkomst – som innebar att man från början vinklade artilleriets kanoner upp i luften, med stöd av en högstubbe eller liknande.
Så här såg de första försöken med ett svenskt luftvärn ut. Man tog vad man hade, en artillerikanon som lutades upp i luften och hoppades på arr fientligt flyg skulle flyga in i kanonens skjutriktning.
Där efter följer en tidsaxel med rum, från 1950-talet och fram till 1990-talet. Förutom föremål visas ett stort antal fotografier, dokument, utbildningsplancher, kartor och liknande. Även om fokus ligger på luftvärnets historia, så har samlingarna en bred inriktning. Åtskilliga föremål är hämtade från andra truppslag.
Där ryms allt från robot 70 till halmöverdrag till känga m/39. Halmöverdraget användes vid riktigt kallt väder och som skyddade soldater på pass, att förfrysa fötterna under krigsårens kalla vintrar.
Även kontorsmiljöer från1970- och 80-talet ingår i utställningen.
Det finns en stor igenkänningsfaktor i Norrtälje luftvärnsmuseums samlingar. Många av de tusentals personer som gjorde sin värnplikt i Norrtälje återkommer. Det är en av anledningarna till museets höga besökssiffror.
Pilmål bogserades av flyg, på säkert avstånd från flygplanet, över skjutfältet på Väddö.
Även civilister som aldrig haft med svenskt luftvärn att göra känner igen sig i delar av utställningen, i alla fall i ett föremål och om man bodde på Väddö under 1970- och 80-talet. Då var det vanligt att lågt flygande flygplan vände över stugor och båthus. Efter sig bogserade flyget röda, avlånga ”cigarrer”.
Cigarren, som på militärspråk heter pilmål PM7B, användes som övningsmål för luftvärnet. Det typen av övningar genomfördes regelbundet på från Väddö skjutfält.
Lite av den ammunition som är utställd på Norrtälje luftvärnsmuseum.
Utställningarna på ovanvåningen är präglad av tekniska system – allt från kommunikation och tidiga mobiltelefoner och datorer, till spaningsradar och målsökning.
En vägg i utställningens rum täcks av panelen från en eldgivningsradar – Cig 790, som var en del av luftvärnsdystem m/48. I systemet ingick bland annat den Boforstillverkade luftvärnspjäsen lvakan m/48, som är utställd på museets källarvåning och som reportaget återkommer till.
Panelen till cig 790 som var i drift cirka 30 år.
Flera radiostationer är utställda – bland annat modell 200. Den utvecklades i mitten av 1950-talet. Det är en kortvågsradio som även var avsedd för telegrafi.
Radiostation 200 var ”bärbar”. Dock krävdes det ett antal mannar för att. transportera samtliga enheter.
Radiostation 200 moderniserades i mitten av 1960-talet.
Radiostation 200 i bildens förgrund. Där bakom raden av militära och civila radioapparater och telefoner.
Även tidiga mobiltelefoner, som Motorola Micro Tac som kom ut på marknaden 1989, är utställda.. De första versionerna vara analoga. Micro Tac betraktades i slutet av 1980-talet som den minsta mobiltelefonen på marknaden. Typiskt för Motorola Micro Tac är luckan av svart plast som fälldes upp för att komma åt knappsatsen.
På samma hylla står en telefonväxel som en gång i tiden satt i en stridsledningskärra tillhörande spaningsradar PS 23 från 1940-talet. Modellen var den första spaningsradarn inom svenskt luftvärn och byggde på ett engelskt system. Efter att PS 23 utrangerades användes denna växel i många år vid Lv 3:s skjutfält på Väddö.
Telefonväxel som ursprungligen satt i en stridsledningskärra, tillhörande det svenska försvarets första stridsledningsradar från 1940-talet. Där efter användes växeln under många år som en del av säkerhetsanordningarna på Väddö skjutfält.
I museets källarvåning är samlingarna mer inriktad på pjäser, minor och liknandeutrustning.
Där finns bland annat 20 millimeter lvakan m/40, en pjäs som användes som luftvärn- och pansarvärnspjäs.
Även en Ivakan m/36, en 40 millimeters automatkanon tillverkad av Bofors, är utställd. Modellen var en försäljningssuccé som tillverkades på licens i flera länder, bland annat USA, Holland och Österrike. Även Sovjetunionen föll för modellen, men brydde sig inte om att söka tillverkningslicens utan stal idén och tillverkade en kopia.
40 millimeters automatkanon – Ivakan m/36.
Ett av museets nyaste föremål är robot 70 – ett luftvärnsrobotsystem som utvecklades av Bofors och togs i bruk inom det svenska försvaret 1977. Luftvärnsrobotvagnen i början av reportaget är utrustad med detta system.
Sista gången värnpliktiga vid Lv 3 sköt skarpt med robot 70 var vid en stor slutövning den 7 mar år 2000. Platsen var Ravlunda skjutfält i Skåne.
Så här beskrivs de sista skotten i utställningen:
”Robotskytten hette Andreas Flodman från 2.pluton/2 kompaniet. 5 stycken robot 70 sköts mot ett bogserat flygmål. Andreas Flodman kommer från Täby.”
Systemet är fortfarande i bruk inom svenska försvaret, men har uppdaterats flera gånger. Det används främst för att bekämpa fientliga flygplan och helikoptrar, enligt Försvarsmakten.
Källarvåningen i Norrtälje luftvärnsmuseums huvudbyggnad. I förgrunden robot 70.
Numera bedrivs civila verksamheter det forna kasernområdet och övningsområdet exploateras i snabb takt. Museets närmsta granne är handelsområdet Norrtäljeporten med 33 butiker och resturanger. Där stridsskolan tidigare höll till bedriver bland annat Komvux verksamhet. I kassernvakten håller Securitas till. I den tidigare officersmässen är det förskola. I logementen är det hyresbostäder.
Men minnet av Lv 3 lever kvar. Runt om i området finns skyltar, minnesstenar och inte minst luftvärnsmuseet som vittnar om platsens militära historia.
Sedan många år bedrivs civila verksamheter på det forna garnisionsområdet. Logementen är numera privatbostäder. En emaljskylt vittnar om vilka som höll till i byggnaden tidigare.
Vad som inte heller är glömt är försvarsbeslutet år 2000, som var den största omorganiseringen av Försvarsmakten sedan 1920-talet, som innebar att Sverige gick från att ha ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.
En konsekvens av detta blev att den dåvarande regeringen, trots protester och motargument, avvecklade bland annat Lv 3. Regeringen ansåg då att omvärlden var så säker att endast fyra artilleribataljoner behövdes.
Sverigereportage 
