En järnvägsresa genom 110 år

Utvalt

1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.

Text och foto: Jens Flyckt

Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.

Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.

Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.

Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.

Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.

En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.

Den unika skenkvarnen i Brottby

Bilister som passerar Brottby på E18 norr om Stockholm kan skymta silhuetten av en väderkvarn. Det är Brottbykvarnen – en av två bevarade kvarnar av sitt slag – en så kallad skenkvarn.

Text och foto: Jens Flyckt

Väderkvarnar, till exempel stubbkvarnar från 1700-talet, finns lite lite varstans i de svenska landskapen. Enbart på Öland finns drygt 300 stubbkvarnar bevarade. Men skenkvarnar, en typ av väderkvarn som som vänder kvarnhuset efter vinden med ett enkelt hjullager av järn, är mycket sällsynta och endast kända från Uppland, enligt Stockholms Läns Museum.

Av de skenkvarnar som uppfördes i Uppland under 1800- talet andra hälft, är endast två bevarade. Kvarnen i Brottby är en av dem.

Endast sex stycken skenkvarnar är kända. Två av dessa är bevarade.

I en rapport från 2014 skriver Stockholms Läns Museum om den då avslutade restaureringen av Brottby skenkvarns maskineri och interiör.

”Kvarnarna (skenkvarnar reds.anm.) är alla från 1800-talets senare del och kan ses som ett första led i industrialismen i Sverige – en kvarleva från jordbrukets framåtskridanden och en för tiden ny teknik” skriver Stockholms Läns Museum.

Det tre våningar höga kvarnhuset vilar på ett enkelt lager, som består av en cirkulär järnskena (lagerbana) på järnrullar, vilket gör att kvarnhuset kan roteras och ställas in mot rätt vindriktning.

Verksamheten i Brottby kvarn, det vill säga malning av spannmål, ska enligt uppgift ha upphört under 1910-talets senare del. Därefter blev kvarnen lämnad till sitt förfall.

Brottbykvarnens maskineri, som leder energin från de roterande vingarna till kvarnstenarna, är av metall. I väderkvarnar är maskineriet vanligtvis av trä.

Stengrunden och lagerbanan, bestående av järnskena och järnrullor, som möjliggör att kvarnhuset kan riktas mot vinden. På bilden, ovanför det röda strecket, syns en av järnrullorna.

Brottbykvarnen ägs och förvaltas av Össeby hembygdsförening – som grundades år 1970. Intill kullen som kvarnen står på ligger hembygdsföreningens samlingslokal – Kvarnstugan med tillhörande byggnader.

På 1980-talet var Brottbykvarnen i dåligt skick och behovet av åtgärder beskrevs då som ”alarmerande”. Mellan åren 1989 och 1993 genomförde hembygdsföreningens medlemmar en restaurering av kvarnens yttre.

Det skulle dröja ytterligare några år och kräva omfattande insatser från Össeby hembygdsförenings medlemmar och andra aktörer innan kvarnens defekta maskineri kunde restaureras till fungerande skick.

Brottbykvarnens exteriör renoverades i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Notera den runda ventilationsluckan.

År 2012 påträffades delar från kvarnens maskineri, bland annat kugghjul och navet till vingarna, i en loge vid intilliggande Brottby gård. Delarna är märkta med Bolinders mekaniska verkstad i Stockholm.

Fynden i logen var bara en del av de saknade maskindelarna. Men de försvunna delarna kunde ändå återskapas. Dels fick hembygdsföreningen tillgång till delar som lagerbanor och glidlager från skenkvarnen i Väsby i Vallentuna, som förstördes i en anlagd brand i mars 2008.

Skenkvarnen i Brottby, strax norr om Stockholm, var i drift fram till slutet av 1910-talet. Sedan 2015 är den åter i fungerande skick.

Från en annan komplett skenkvarn (byggd år 1884) i Sättra utanför Norrtälje, gjordes gipsavgjutningar av av de delar som fattades. Med gipsformarna som förlagor kunde Alunda järngjuteri göra nya delar.

Tre malstenar skänktes till projektet. Två av dessa fick huggas om för att passa, vilket utfördes av Vätö stenhuggeri.

Brottbys välkända silhuett.

Den 27 september 2015 återinvigdes kvarnen i Brottby. Bland de 120 närvarande personer var bland annat landshövding Chris Heister, enligt Össeby hembygdsförenings hemsida. Från och med det datumet är kvarnen ett fungerande minne från en avlägsen tid, då industrialiseringen nyss hade gjort sig påmind i ett ålderdomligt och småskaligt jordbrukssamhälle.

Dateringen av Brottbykvarnen bygger dels på ett årtal som finns inne i kvarnen. I vindflöjeln på kvarnens tak finns årtalet 1906 instansat. Vad årtalet på flöjten står för är oklart.

”Brottby skenkvarn uppfördes sannolikt på 1870-talet (årtalet 1876 finns inpräntat i taket i den översta våningen) och kvarntypen är mycket ovanlig” skriver Stockholms Läns Museum.

Brottbykvarnen uppfördes av på 1870-talet av ägaren till den intilliggande gården med samma namn. Kvarnen står på höjden av ett gravfält från järnåldern. Där finns bland annat en treudd, en ovanlig gravtyp.

Med pinnkompass sedan medeltiden

Pinnkompas är numera en nästan bortglömd anordning för sjöfarten. Men en gång i tiden fanns den ombord på varje svenskt segelfartyg – på världens alla hav.

Text och foto: Jens Flyckt

Trots sitt namn är pinnkompassen ingen kompass – utan en enklare form av logg. Den består av en träplatta, med en rund ovandel och rektangulär nederdel, med hål i och tillhörande pinnar. Pinnarna sitter fast i snören. Med denna platta noterades skeppets seglade distans och styrda kurs.

Samling av pinnkompasser i Roslagens sjöfartsmuseums samlingar

”På träskivan finns en kompassros där vakthavande styrman satte in pinnar efter hur man seglat. Styrde man vaktens första halvtimme västlig kurs, då sattes en pinne i hålet närmast centrum på väststrecket. Vred sig sedan vinden och man styrde längre mot norr sattes en pinne närmare norr i nästa rad efter nästa halvtimme. När man så seglat en vakt om åtta halvtimmar flyttades pinnarna ihop, lika mycket från båda håll, så att man fick en generellt styrd kurs. Även distansen markerades på pinnar” skriver sjöhistoriska museet om pinnkompassen.

Kompassros är den stjärnformade bakgrunden, som markerar väderstrecken, på kompasser. Äldre kompassrosor var indelade i 32 streck. Varje streck motsvarar 11,25 grader. Kompassrosor förekommer även som motiv i hällristningar, från medeltiden och fram till 1800-talet, intill svenska kuststränder. I Furusund finns en ristad kompassros, med 24 streck, från år 1463.

Pinnkompassens historia är höljd i tjocka. Men den tros ha använts i Nordeuropa redan under senmedeltiden. Det äldsta kända belägget för pinnkompassen kommer från det svenska örlogsfartyget Morgonstjernan, som sänktes av den Holländska flottan i slaget vid Öresund år 1658.

Exempel på kompassrosor på pinnkompasser.

De pinnkompasser som finns bevarade i hembygdsmuseer, statliga museer och privata samlingar är i regel konstnärligt utsmyckade. Valet av material och kompassrosens mönster vittnar ofta om den svenska sjöfartens långväga resor. Vissa pinnkompasser har detaljer gjorda av elfenben eller trädslag från fjärran länder. I Bohusläns museum finns till exempel en pinnkompass från 1800-talets mitt, som är gjord av teak från Indien.

I Sverige var pinnkompassen i bruk en bit in på 1900-talet, då modern teknik gjorde dessa ålderdomliga träplattor med hål och tillhörande pinnar överflödiga.

Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar

Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.

En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.

I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.

Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.

I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:

”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”

Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.

Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.

Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg

Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.

I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.

Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.

På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.

En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.

När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.

Tvillingtallar vid Erikskulle.

I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.

På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.

Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.

Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.

På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.

I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.

Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.

Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.

Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.

Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.

För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.

Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.

Draken i runstenen – en vikingatida gåta

Vid Harg i Odensala strax väster om Arlanda flygplats finns en runsten med en fantasifull bildristning – en ryttare till häst som rider under en flygande varelses klor. Kanske är det Oden, en drake, en påfågel eller en illustration av falkenerarjakt.

Text och foto och inget annat anges: Jens Flyckt

Runstenen är daterad till 1050-1080. Runtexten, som inte har någon språklig anknytning till bilden, berättar om Igul och Björn som lät resa stenen till minne över sin far, Torsten.

Runsten 448 vid Harg, Odensala. Ristningens fantasifulla bildframställning har i över hundra år diskuterats och debatterats.

Hargstenen är inte signerad, men anses ändå vara ett verk av den framstående runristaren Fot. Ristningen är präglad av teknisk skicklighet, formkänsla och andra detaljer vilka är typiska för Fot, som var verksam i Uppland på 1050-talet.

Teorierna om vad scenen mitt i runristningen föreställer är flera och har varit föremål för forskning och debatt sedan slutet av 1800-talet.

En av teorierna går ut på den illustrerar falkenerarjakt. I Sverige tros denna jaktform ha utövats av högre ståndspersoner redan under folkvandringstid, det vill säga drygt 500 år innan denna runsten ristades.

I Västmannalagen, som är en av våra medeltida landskapslagar från 1300-talet, nämns jakt med hök. I likhet med bågjakten dog falkenerarjakten ut i Sverige i slutet av 1800-talet när moderna och effektivare jaktvapen introducerades.

Att ristningen föreställer en scen ur den norska Didricksagan, är en annan teori som lades fram på 1890-talet. Sagan, som har tyskt ursprung, berättar om kung Hertnid. Under en jakt blev kungen angripen av en drake, som tog honom i sina klor och flög honom till en djup dal.

Runsten 448 i Harg, Odensala. – med sin kända bildframställning i ristningens mitt. Bilden är tagen år 1911 av runkännaren Erik Brate.

I 2014 års Situne Dei, som är Sigtuna museum and arts årsskrift för Sigtunaforskning och historisk arkeologi, framför arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund teorin om att ristningen föreställer en påfågel.

”Att påfågeln var känd i Skandinavien redan vid 900-talets början visar den norska skeppsgraven i Gokstad vid Oslofjorden. Dendrokronologiska analyser av timret som använts för att bygga det stora skeppet har givit dateringar till 900–905. Utan- för gravkammaren, i aktern på skeppet påträffades bland annat skelettet och delar av fjäderdräkten till en påfågel (Sjøvold 1985:53; Solberg 2000:283). Sannolikt speglar detta vikingarnas internationella kontakter, inte minst de östliga” skriver Anne-Sofie Gräslund.

Ytterligare en teori gör gällande att ryttaren föreställer Oden på sin häst Sleipner och att den flygande varelsen är någon av korparna Hugin och Mumin. Förutom bilden finns det även en språklig innebörd som skulle kunna peka på Odenteorin.

Ortsnamnen Harg betyder, enligt ortnamnsforskaren Karin Calissendorff, stenhög.

”I Odensala (Othinsharg 1286) ligger kyrkan och prästgården granne med gården Harg, som alltså har ett nära samband med ”Othinsharg”. Detta kan ha varit ett enkelt stenaltare till Oden” skriver Karin Calissendorff i sin bok Ortnamn i Uppland.

Suntak gamla kyrka – en resa till 1130-talet

Vikingatiden hade nyligen övergått till medeltid då Suntak gamla kyrka uppfördes. Likt en grånad juvel står den sedan 900 år år på sin kulle utanför Tidaholm i Västergötland. Från denna märkliga plats kommer Sveriges äldsta möbel, men även berättelsen om raggare som stal en barnkista från en grav.

Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.

Suntak gamla kyrka räknas till en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor. Faktum är att det mesta som har med denna mycket speciella kyrka att göra är unikt.

-Utvändigt ser den i princip ut som på 1100-talet, med undantag från två fönster. Takstolarna är fortfarande de samma som för snart 900 år sedan. Även inredningen är unik. Vill man uppleva hur en landsortskyrka var inredd på 1600-1700-talet, med trånga bänkrader av trä och gravar under golvet, så är gamla Suntak kyrka ett bra exempel, säger Robin Gullbrandsson, 1:e antikvarie vid Västergötlands museum.

Suntak gamla kyrka, strax utanför Tidaholm i Västergötland, är en märklig plats där tiden stått stilla sedan 900 år.

Inom synhåll från kyrkogården ligger Suntak nya kyrka, som var nära att bli slutet för den gamla kyrkan.

Robin Gullbrandsson. Foto: Tilo Schöfbeck

Under 1800-talets senare del planerade Suntak och grannsocknarna en ny, gemensam kyrka. Men det blev aldrig verklighet och Suntak församling beslutade istället att bygga en egen kyrka. Den gamla hade dömts ut som omodern och liten. Tanken var då att den gamla kyrkan skulle rivas och återanvändas i nybygget.

På avstånd skymtar tornet från Suntak nya kyrka.

År 1885 beviljades rivningslov för Suntak gamla kyrka.

-Det tog några år innan bygget av den nya kyrkan påbörjades. Men då hade Vitterhetsakademin fått upp ögonen för den gamla kyrkan och det fanns även en folklig opinion mot rivningen. På 1910-talet engagerade sig Ferdinand Boberg och startade en insamling för att rädda den gamla kyrkan, säger Robin Gullbrandsson.

Kungliga Vitterhetsakademin grundades av Drottning Lovisa Ulrika år 1753, med främsta syfte att främja och finansiera forskning inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturmiljövård. Akademin har idag ett brett verksamhetsområde. Bland annat äger och förvaltar akademin flera kulturfastigheter, som Skånelaholm slott i Uppland, fornborgen Gråborg på Öland och Rettigska huset i Stockholm. Mellan 1753 och 1975 var Vitterhetsakademins och Riksantikvarieämbetets verksamheter och organisationer nära knutna till varandra.

Suntak gamla kyrka år 1918. Foto: Roland Anders/Västergötlands museum.

Ferdinand Boberg (1860-1946) räknas till en av Sveriges främsta arkitekter. Han var även tecknare. Tillsammans med sin hustru Anna reste han runt i Sverige och tecknade hotade kulturmiljöer, bland annat Suntak gamla kyrka.

Suntak gamla kyrka som Ferdinand Boberg tecknade den år 1916.

Visserligen flyttades dopfunten och predikstolen till den nya kyrkan, som stod klar 1902. Men Suntak gamla kyrka skonades från rivning och kunde räddas till eftervärlden.

Den sista begravningen vid Suntak gamla kyrka ska ha skett år 1928.

Robin Gullbrandsson säger att eftersom Suntak gamla kyrka togs över av Vitterhetsakademin så har den aldrig moderniserats som andra kyrkor. Idag ägs och förvaltas den av Statens fastighetsverk, SFV.

Den bevarade träinredning från 1600- 1700-talet. Foto: Beatriz Bandeira/SFV

En annan ovanlig detalj är den ängslika kyrkogården som omgärdas av gärdesgård och lummiga snår.

-Dagens golfbaneliknande kyrkogårdar är ett modernt påhitt som blev vanligt efter andra världskriget. Historiskt sett har kyrkogårdarna nyttjats som ängsmark, där man slog foder till kreaturen. Kyrkogården vid Suntak gamla kyrka är fortfarande en ängsmark, säger han.

Vägen upp till Suntak gamla kyrka går genom ett ålderdomligt landskap.

Det figurerar en berättelse om att lokala raggare tog sig in i kyrkan och stal kvarlevorna i en grav under golvet. Känner du till något om det?

-Jo, det känner jag till. Det var en barnkista med ett mumifierat barn som stals och ställdes på en parkeringsuppfart i Tidaholm. Det var tydligen tänkt som ett skämt. Händelsen blev ett polisärende, men hur det gick vet jag inte. Kistan och kvarlevorna återfördes till graven i Suntak gamla kyrka, säger Robin Gullbrandsson.

Suntak kyrka, som uppfördes på 1130-talet, räknas till den första generationens stenkyrkor i Västergötland.

Suntak gamla kyrkas mest kända inventarie är en trästol, med ett armstöd format som ett fantasidjur. Stolen har kallats för Sveriges äldsta möbel och består av 11 sammanfogade trästycken. Spår av färg visar att stolen en gång i tiden var målad i orange, svart, rött, vitt och grått.

Originalet förvaras på Västergötlands museum, men en kopia av stolen finns inne i kyrkan.

Suntakstolen – Sveriges äldsta möbel? Foto: Västergötlands museum.

På baksidan av stolens trekantiga krön är ”Ave Maria”, en katolsk bön, ristat med runor ur den 16-teckniga runraden. Textraden är daterad till tidigt 1200-tal.

1981 fick arkeologen och dendrolokronologen Alf Bråthen i uppdrag att datera Suntakstolen, som ursprungligen var en kyrkbänk. Alf gick ur tiden 2017, men i sin redovisning av undersökningen skriver han att stolen består av furu från olika perioder under tidig medeltid.

Dendrokronologi handlar om datering av trä med hjälp av tidigare kända mätserier av historiska årsringar från olika trädslag. Varje årsring är, genom till exempel det årets nederbördsmängd och värme, unik och kan jämföras med samma årsringar i olika trädslag. Metoden förutsätter att den yttersta årsringen i provet, till exempel virket i Suntakstolen, är intakt. Då kan man ofta på året säga när tillväxten av trädet upphörde – det vill säga avverkades.

”Kyrkan (Suntak gamla kyrka reds.anm) har daterats genom ekvirke (överliggare till portalen i söder reds anm). Eken har fällts inom perioden 1135-1138. Stolens äldre virke är således samtida med kyrkans uppförande” skriver Alf Bråthen.

Armstödet på Suntakstolen. Foto: Appun Horst/Västra Götaland museum 1958.

Fällåret för det yngre furuvirket i Suntakstolen kunde dateras till år 1232. Enligt Alf Bråthen byggdes troligen kyrkbänken om till stol vid 1200-talets mitt.

Sydportalen och den järnsmidda, medeltida dörren i Suntak gamla kyrka.

En annan märklig detalj är den kulle som Suntak gamla kyrka är byggd på. Det finns teorier om att det inte är en naturlig kulle, utan att den är anlagd och ursprungligen var en större gravhög. Några arkeologiska bevis för dessa tankegångar finns dock inte.

Suntak har många intressanta och ovanliga byggnadsdetaljer, bland annat två järnsmidda dörrar med ålderdomliga formspråk. Den ena dörren sitter i den medeltida sydportalen. På frågan om portens ursprung och ålder säger Robin Gullbrandsson att den i vilket fall är från medeltiden.

-Den är antagligen gjord av en lokal smed, säger Robin Gullbrandsson om järndörren.

Som många andra medeltida kyrkdörrar har Suntaksdörren järnnitar med korsformade skallar och ett rundhandtag, som generationer av händer slitit blank, med former och mönster som för tankarna till vikingatid.

Suntak gamla kyrka är en sällsam förnimmelse av en mycket avlägsen tid – en tidskapsel som tar oss hundratals år tillbaka i tiden.

-Det är en museikyrka som det ibland är gudstjänst i. Den är en äkta och och pedagogisk plats. Tidens gång är verkligen påtaglig där, säger Robin Gullbrandsson.

Kolarnas bortglömda kojor

Kolarkojor har länge haft en undanskymd roll inom arkeologin. Dessa ödemarkens oansenliga små byggnader hade i hundratals år en stor betydelse för kolarnas ensamma och hårda arbete långt inne i skogen.

Text och foto: Jens Flyckt

Granskogen är tät. Mellan grenverken lyckas solstrålarna ändå nå den mossbeklädda marken. Där under grenarna skymtar en hög med stenar – rester från en kallmurad eldstad. Det är allt ovan mark som återstår av den kolarkoja som stod på platsen för 200-300 år sedan.

Rekonstruktion av kolarkoja vid Finsta i Roslagen. Även om denna koja är bygd med moderna kompromisser, som tjärpapp och plåttak, så ger den ändå en insikt i hur en kolarkoja såg ut. Kojan ingår i en lokal kulturstig som Föreningen för Finstas forntid och framtid sköter om.

Dessa enkla kojor har fått sitt namn efter att de byggdes och användes säsongsvis av kolarna, som vaktade de tända kolmilorna.

Det tog 2-5 veckor för veden i milan, genom torrdestillation, att omvandlas till träkol. Milan skulle bevakas dygnet runt. Om den började brinna förstördes det eftertraktade kolet och allt förberedande jobb var förgäves.

Kolarkojornas historia, i alla fall den mellan medeltiden och fram till 1700-talet, är som mycket av den svenska kolningen dåligt känd. Den bild vi idag har av kolarnas hårda och smutsiga arbete är på många sätt präglad av skönlitterära verk, främst Dan Anderssons diktning.

”Då får du glömma din ödemarksnöd –
somna ej, somna icke förr!
Då får du sova och drömma dig död
bakom kolkojans sotiga dörr.”

Ur dikten Visa vid kolvakten av Dan Andersson

Kolarkojans väggar och tak har för länge sedan multnat bort. Men stenarna från den kallmurade eldstaden ligger kvar. I detta fall kan man, trots att det gått närmare 200-300 år sedan kojan användes, fortfarande se strukturerna av den raserade eldstaden.

Träkol var en mycket viktig råvara för landets järnproduktion och många järnbruk hade koltorpare med leveransplikt. Under 1800-talets andra hälft stod kolningen för 15 procent av landets totala virkesförbrukning.

Lämningar från kolningsverksamheter har länge haft en låg antikvarisk status i Sverige. Konsekvensen av det låga intresset är att många skogstrakter, som är fulla med rester av kolbottnar och kolarkojor, helt saknar registrerade lämningar i fornlämningsregistret.

Blottlagd träkol, cirka 200 år gammalt, från en kolbotten som körts sönder av en skogsmaskin.

Ett sådant exempel är bilderna i detta reportage. De är tagna mindre än 300 meter från artikelförfattarens tomt. Redan på 1300-talet beskrevs denna trakt som en avlägsen utmark. Än idag är det en ödemark med stora skogar i väglöst land. Med undantag från någon torpgrund och några odlingsrösen, finns inga lämningar registrerade i fornlämningsregistret. Några kolningslämningar nämns det ingenting om.

Är man bara lite arkeologiskt bildad och besöker dessa skogsmarker, så inser man snabbt att skogen är full med lämningar från kolning. Mestadels kan lämningarna dateras från slutet av 1600-talet och till början av 1800-talet, efter närliggande järnbruks verksamhetsår. Där finns även lämningar som kan vara från medeltiden.

Kolbottnarna ligger relativt tätt i artikelförfattarens hemmamarker. Mellan de forna kolmilorna finns bevarade vägsträckningar som användes för transport av träkolet. I vissa svängar eller ojämna partier, där den hästdragna vagnen eller släden har kränkt till, ligger det under mossan kolbitar som ramlat av lasset.

Under senare år har den arkeologiska forskningen börjat intressera sig för kolarnas lämningar, som idag tas tas på betydligt större allvar än tidigare.

Typisk lämning från en kolarkoja cirka 300 meter från artikelförfattarens tomt. Till höger i bild syns ett stenröse, som är resterna av den kallmurade eldstaden. Väggarna är för länge sedan borta, men svaga upphöjningar i marken avslöjar kojans storlek. Gult streck: kojans kortsida. Rött streck: norra långsidan. Blått streck: södra långsidan. Observera att strecken är inte exakta.

År 2019 sammanställde Riksantikvarieämbetet rapporten Spår av kolning – Arkeologiskt kunskapsöverlag och forskningsunderlag. Där redovisas den kunskap och frågeställningar man har om kolningslämningar.

”Som kulturspår betraktad är kolbottnen en symbol för det hårda och ensamma arbetet i skogen förr i tiden. I ett större sammanhang speglar lämningstypen och dess talrikhet kolningens stora betydelse för den ekonomiska och industriella utvecklingen i Sverige från tidig medeltid och framåt. Ändå är kunskapen om kolningens historia liten” skriver Riksantikvarieämbetet i rapporten.”

Kolbotten är resterna av en kolmila som tömts på kolet. Kvar är en rund upphöjning eller vall, 5-25 meter i diameter. Det finns i regel alltid en bäck, kärrmark, sjö eller annat vattendrag i närheten. Använder man jordsond, eller lyfter på mossan, är jorden svart av sot och större kolbitar. Det finns även rektangulära kolbottnar.

Rekonstruerad kolarmiljö i Finsta.

Spåren från kolning hör alltså till de vanligaste lämningarna i skogslandskapen. Trots det kan resterna från dessa enkla, små kolarkojor vara svåra att upptäcka. Ibland gömmer sig enkla syllstensrader under mossan. Ganska ofta tycks kojorna byggts direkt på marken, vilket gjort att de multnat bort utan att lämna några spår- förutom spisrösen.

Det har funnits många typer av kolarkojor med många lokala variationer, både vad gäller val av byggnadsmaterial, konstruktioner och storlek. De enklaste kojorna bestod av hålor av grus och sten. I regel var kolarkojorna cirka 2,5 meter långa och 2 meter breda, enligt Riksantikvarieämbetet.

Av vissa eldstäder kan man, efter flera hundra år, fortfarande ana dess ursprungliga form. Det vanliga är dock att eldstäderna är en hög med sten – som kan misstas för odlingsrösen.

Kolkojornas eldstäder bestod av kallmurad natursten (inget murbruk) och stod i regel i kojans ena kortsida. I denna sentida kolarkoja är eldstad murad, men ger ändå en inblick i hur det såg ut.

Konsekvensen av att kolbottnar, kolarkojor och liknande lämningar inte alltid har registrerats, blir att de ofta skadas av skogsbruket. Kvar efter skogsmaskinernas framfart är sönderkörda kolbottnar, utspridda stenar från eldstäder och djupa hjulspår som är svarta av blottad träkol.

I och med att lämningar från kolning inte är registrerade, så förstörs de ofta av skogsbruket. På bilden har skogsmaskin kört sönder ytterområdet på en kolbotten, som är resten av en kolmila.

Spår från kolning finns i skogsmiljöer i helala landet. De äldsta, så kallade kolningsgropar, kan vara upp till 2 000 år gamla. De miljöer som kolarkojorna förknippas med är betydligt yngre, från 1700-1800-talet.

Den storskaliga kolningen, där kolbottnar, transportvägar, förvaringsplatser och kojor ligger tätt i större grupper, är främst knuten till trakter med masugnar och andra bruksmiljöer. På grund av skakningar, som förstörde kolbitarna, kunde kolet från milorna bara transporteras korta sträckor.

Med en jordsond, som är ett lika enkelt som viktigt redskap inom arkeologin, kan enkelt få en uppfattning om det finns lämningar efter kolning i marken. Längst ner i provet syns den sterila sanden/moränen och där över ett djupt kol- och sotlager.

Vill man leta efter kolningsanläggningar (som inte är registrerade) i skogsområden nära bruksmiljöer, så finns det några enkla tips:

1. Kontakta den lokala hembygdsföreningen och hör vad de vet.

2. Kolarkojornas spisrösen ligger alldeles i närheten av kolbottnarna.

3. Kolbottnarna anlades alltid i närheten av vattendrag – som bäckar.

4. Titta efter kol och sot under rotvältor eller där djur har grävt.

5. Gå in på fornsök.se och kontrollera om lämningen är registrerad.

6. Kontakta länsstyrelsen om ni hittar oregistrerade lämningar.

De kolarkojor som är registrerade är sannolikt bara en bråkdel av de lämningar som gömmer sig i de svensk skogarna. Här finns det mycket att upptäcka för den som är intresserad.

”Av skogens många kulturlämningar är kolbottnen, grundresterna efter milan, den talrikaste. Det är också den som därför blivit mest utsatt för skogsbrukets skador. I Fornminnesregistret finns 50 000 registrerade kolrelaterade lämningar och ytterligare 13 500 skogsbrukslämningar, där en majoritet innehåller kolningslämningar och kolarkojor” skriver Riksantikvarieämbetet.

Skogen – det dolda kulturlandskapet.

Amfetamin till svenska stridspiloter i nöd

Året var 1951 och för Flygvapnets flygande personal, som hamnade i nöd, fanns nödproviantsats som bland annat innehöll cigaretter, choklad och stimulerande medel – troligen ett amfetaminpreparat.

Text och foto: Jens Flyckt

Den lilla, förseglade plåtasken med gul etikett innehöll det nödvändiga, för till exempel piloter tvingats hoppa och måste klara sig själv en kortare tid.

Nödproviant med cigaretter och stimulerade medel. Enligt uppgift rymde nödproviantsatsen total 1500 kalorier.

År 1951 innehöll nödproviantsatsen för icke rökare följande, enligt innehållsförteckningen:

Proviantpåse, två chokladkakor, kola, karamell, tuggummi, druvsocker, bitsocker, kaffe, salttabletter, tändstickor, hudsalva, smärtstillande medel (röd förpackning), stimulerande medel (färglös förpackning), sjösjukemedel (gul förpackning), nål och tråd och ståltråd.

Nödproviantsatsen fanns även för rökare. Den 8nnehöll mindre choklad och åtta cigaretter.

Det som verkligen sticker ut är förpackningen med stimulerande medel. Det är oklart vilket stimulerande det var. Sverigereportage har bland annat ställt frågan till Flygvapenmuseet. Museet har inga uppgifter om detta.

Mycket tyder på att det var ett amfetaminpreparat av något slag som ingick i nödproviantsatsen – troligen fenedrin, pervitin eller fenopromin. Samtliga preparat är numera drogklassade.

Enligt Nordisk familjebok från 1948 hade fenopromin och pervetin använts mycket för att öka soldaters prestationsförmåga.

På 1940-talet kunde fenedrin köpas utan recept på svenska apoteket. I januari 1955 blev fenedrin indraget som läkemedel, på grund av de stora missbruksproblem det orsakade.

Att tyska och allierade soldater fick stora mängder amfetamin under andra världskriget är välkänt och omskrivet. Tyska stridspiloter var de första som fick metamfetamin för att öka prestationen, minska rädslan, minska hunger etcetera. Från 1943 och under resterande delen av kriget fick amerikanska soldater amfetaminpreparatet Benzedrine.

Men Svenska flygvapnets användning av stimulerande medel är betydligt svårare att hitta information om.

Tomhylsorna i polisbilen

Kanske hamnade tomhylsorna i polisbilen, en Ford Galaxie från 1963, efter att amerikansk polis tvingats avlossa sin tjänsterevolver.

Text och foto: Jens Flyckt

Numera står den gamla Forden i Sverige i väntan på renovering. I bilen finns flera detaljer som vittnar om att den från början var en civil polisbil med särskild utrustning. Till exempel är V8-motorn med dubbla förgasare och tillhörande fyrväxlad manuell växellåda, något av det värsta som då gick att köpa.

Den civila polisbilen från 1963. Notera getingen, som av en slump flög förbi vid fotoögonblicket, längst ner till höger i bilden.

I gamla bilar kan man hitta alla möjliga prylar och skräp, som genom årtionden hamnat i handskfack, dörrsidor och under säten och mattor. Pengar, kort, polletter, fiskedrag, verktyg, nycklar och kondomer är sådant som ibland dyker upp.

Ibland får man, likt en arkeolog, gräva sig igenom lager med skräp och prylar, för att nå golvet.

I många amerikanska delstater hade och har man fortfarande en betydligt mer liberal vapenlagstiftning jämfört med Sverige. Det är därför inte ovanligt att ammunition påträffas i veteranbilar som importerats från USA.

Många amerikanska veteranbilar har även kulhål i sig efter att folk stått och skjutit prick på dem. På fordens vänster sida, nedanför vindrutan, syns flera hål. Men det är inga skotthål utan skruvhål från montering av sidosökare.

Borrhål från montering av sidosökare.

Forden har inte varit i trafik på många årtionden. När inredningen plockades ut hittades en patron i kaliber 22lr – eller snarare rester av en. Den var så svårt sargad av rost och oxid att den omöjligen skulle kunna avfyras.

22 lr (long rifle) har en lång historia och betraktas som världens mest spridda patron för jakt- och sportskytte.

Även en grövre patron i okänd kaliber, som säkert legat i bilen i femtio år, hittades. Hylsan är ärgad och blykulan har av ålder delat på sig.

Det mest intressanta fyndet är två tomhylsor i kaliber 38 special, som under större delen av 1900-talet var standardkaliber för många polismyndigheter i USA, låg under mattan i Forden.

Hur länge patronerna och tomhylsorna legat i den gamla polisbilen är oklart. Men mycket tyder på att de legat där i 50-60 år. Ingen av patronerna går längre att avfyra.

Denna typ av fynd kan få fantasin att rusa iväg, tillbaka i tiden till början av 1960-talet och någon dammig grusväg någonstans i USA.

Kanske tvingades en civilpolis att avlossa sin tjänsterevolver i samband med ett ingripande eller grovt brott. När han sedan skulle ladda om så hamnade hylsorna i bilen – där de blev liggande.

Eller så hamnade tomhylsor och patroner i bilen senare – då Fordens tid som civil polisbil för länge sedan var över.

Fylleblomma för kärlekskranka kvinnor

Gulmåran är de solheta torrbackarnas yviga karaktärsväxt, som genom sin honungsdoft röjer sin närvaro även om man inte ser den. Som nyttoväxt och inom folktron har den en historia som går tillbaka till antiken.

Text och foto: Jens Flyckt

Gulmåran kan knappast förväxlas med någon annan växt i den svenska floran. Det är en typisk ängs- och hagmarksväxt. Men i takt med att hävden upphör markerna växer igen, så har gulmåran hittat till vägrenar och banvallar.

Enligt legenden bäddade Jungfru Maria Jesus krubba med den väldoftande gulmåran – därav namnet Jungfru Maria sänghalm. I antikens Grekland gjorde man magiska amuletter av gulmåran som skydd mot ormbett och sjukdomar.

I den nordiska forntiden förknippades gulmåran med Freja – fruktbarhetens gudinna. Den har använts som ölkrydda, blodstillande medel och som lindring vid barnafödsel.

Trots sin gula färg så ger gulmårans rot ett rött färgämne som använts till färgning av ylle.

Inom den svenska folktron har gulmåran kallats för osämjeört, efter som man i fordom ansåg att det skapade osämja. Om gulmåra lades på golvet inför en fest, så slutade det alltid i bråk.

”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl” skriver Carl von Linné.

Linné undersökte saken. Han kom fram till att gulmåran var oskyldig och att det var spriten som orsakade bråken.

Om gulmåran gjorde mannen aggressiv så hade den motsatt effekt hos kvinnor, som ska ha blivit kärlekskranka och till dig av den gula växten.

I den svenska folksjälen har gulmårans doft en särskild plats, inte minst som ett bevis på att sommaren har kommit. Och en vas med sommarblommor på köksbordet är inte komplett utan gulmåran.