Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.
Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil
Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.
År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.
På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:
”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”
Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.
Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.
1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.
Text och foto: Jens Flyckt
Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.
Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.
Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.
Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.
Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.
En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.
Vikingatid eller 1800-tal? På en lodrät berssida i stadsdelen Riksby i Stockholm finns en unik bildristning. Den består av tre människoliknande figurer i en scen – där svärd är draget och den tredje figuren hålls upp och ner i luften.
Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt där inget annat anges.
Uppland. På Kvarnberget, ett mindre skogsområde söder om Bromma flygplats, finns bildristningen. Den ligger undanskymt och har sedan upptäckten på 1800-talet varit omdiskuterad. En nyligen gjord laserskanning och 3D-analys har avslöjat nya detaljer.
Ristningarna i denna artikel är ej skalenligt avbildade.
Bildristningen i Riksby, Bromma, har varit känd bland arkeologer sedan början av 1900-talet. År 2022 gjordes en laserskanning och 3D-analys , som har gett ny kunskap om ristningen.
Vissa forskare har avfärdat Riksristningen som ett nationalromantiskt påhitt från 1600/1800-talet, medan andra har daterat den till vikingatid (750 – 1000 e.Kr).
Riksby är namnet på en stadsdel i Västerort, Stockholms kommun. Namnet härstammar från en medeltida by (”Rodhgersby”år 1409”), som fanns redan på vikingatiden.
Det mesta som har med bildristningen i Riksby att göra, till exempel vad scenen skildrar, är svårtolkat. Ristningen saknar runtecken.
I närmare 100 år har den förbryllat forskare.
Enligt Fornsök är ristningens komposition unik. Fornsök daterar ristningen som historisk eller nutida.
Åtskilliga är de arkeologer, konstvetare och andra sakkunniga som genom åren har daterat ristningen till vikingatid. En av dessa var arkeologen Bror Schnittger, som 1922 undersökte ristningen.
Men många sakkunniga har även tvivlat på ristningens äkthet – att den skulle vara från vikingatiden.
Ett av argumenten för att Riksbyristningen inte är vikingatida utan sentida, är två nutida ristningar i närområdet. En av dessa ristningar finns enligt Fornsök, på en mindre mossbevuxen berghäll cirka 300 meter norr om Riksbyristningen. Ristningen består av några latinska bokstäver, siffror och en fotliknande ristning:
”Anders.N
:97Z -”
Den andra sentida ristningen är belägen vid en väderkvarn, cirka 400 meter öster om Riksbyristningen. Enligt Fornsök står det:
”Peter F 4/6 1973”
Ett annat argument för att ristningen i Riksby inte är vikingatida, är att motivets komposition med de två huvudfigurerna bredvid varandra. Motivet har av vissa forskare uppfattats som naivt och övertydligt, jämfört med kända vikingatida bildristningars bildspråk.
Mer om detta längre ner i artikeln,
Artikelförfattaren vid Riksbyristningen sommaren 2024. Notera att kameravinkel gör att de ser större ut än vad de egentligen är.
I Uppland är vikingatida (människoliknande) avbildningar på sten mycket ovanliga. Går man ytterligare några hundra år tillbaka i förhistorien, är det fråga om ett fåtal kända exempel.
Ett exempel på en vikingatida, människoliknande figur, finns på en runhäll i Vallentuna: U FV 1946;258, vid Fällbro, Uppland. Denna bildristning har till skillnad mot bildristningen i Riksby, en runristning – vilket gör den lättare att datera.
Den är dessutom belägen i en mer passande landskaplig kontext, intill en förhistorisk vägsträckning, som än idag är vältrafikerad.
Ristningen har en bitvis märklig runtext och en liten människoliknande figur, som räcker upp händerna, längst upp på rundjuret.
Även tolkningen av denna figur är omdiskuterad.
U FV 1946;258 är daterad till 1000-talets andra hälft – det vill säga slutet av vikingatiden.
Den människoliknande figuren med uppsträckta armar, på runhällen U FV 1946;258, vid Fällbro, Vallentuna, Uppland. Den är daterad till 1000-talets andra hälft. Bilden är något förvrängd då ristningen är placerad högt från marknivån och därmed svår att fotograferad.
Ett annat exempel på ristad människofigur finns vid Krogsta i norra Uppland. Krogstastenen (U 1125). Dateringen är osäker men anses vara från 500-talet e.Kr. (senast).
Den är ristad med den 24-teckniga/urnordiska runraden.
Krogstastenen står på ursprunglig plats intill ett gravfält.
De korta runraderna på stenen är inte tolkade.
Människofiguren på Krogstastenen håller upp bägge händerna.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Krogstastenen:
Krogstasten enhar en människoliknande figur med döskalleliknande ansikte.
Ytterligare ett exempel på människoliknande ristningar finns på Häggebystenen vid Häggeby kyrka, Skoklosterhalvön, Uppland. Denna bildsten av röd sandsten, daterad till 400-500 e.Kr.
På Häggebystenens ena sida finns en scen, som tolkats som en så kallad hingsthetsning.
På var sida om de två hingstarna finns två människoliknande figurer avbildade. Figurerna har höjda armar och i händerna håller de avlånga föremål. Föremålen har tolkats som yxor.
Häggebystenens datering har sedan den togs fram ur kyrkans golv på 1800-talet, varit omdiskuterad.
På Häggebystenens andra sida finns ett ristat skepp med 12 roddare.
Fram till att stenen togs fram ur kyrkans golv var endast skeppsristningen känd.
Den sten som är uppställd på Häggeby kyrkogård och som är fotograferad till denna artikel, är en kopia från 1950-talet. Originalet förvaras vid Historiska Museet i Stockholm.
En av de två människoliknande figurerna i scenen som skildrar en hingsthetsning på Häggebystenen. Ristningen är daterad till 400/500 e.Kr.
Ett av Upplands finaste exempel på vikingatida bildframställning (med människoliknande figur) i sten, är Altunastenen – U 1161, vid Altuna kyrka, Enköping, Uppland.
Altunastenen är daterad till sent 1000-tal.
Denna bild- och runsten har dels en dramatisk runinskrift som berättar om två innebrännda personer. Stenens rika bildframställningae är enbart delvis tolkade.
Altunastenens bildvärld är rik på mytologiska motiv och scener.
Den mest kända (den enda som är tolkad) visar en människoliknande figur i en båt. Med ena ena handen höjs ett redskap eller vapen – som tolkats som hammare eller yxa.
Scenen är troligen en skildring av Tors fiskafänge. Det är en mytologisk berättelse som skildrar asagudens Tors kamp med Midgårdsormen, som återges i Kvädet om Hymer.
I kampen trampar Tor genom båtens durk.
Kvädet om Ymer består av tre dikter. I den andra dikten berättas det om Tor som är ute och fiskar. Han agnar sin krok med ett oxhuvud, som sjunker ner till havets botten – där Midgårdsormen hugger och kampen börjar.
Detaljbild av Altunastenen som troligen skildrar hur Tors fiskar. Midgårdsormen fastnar på kroken och Tor trampar genom båtens durk i den episka kamp som följer. Foto: Bengt ALindberg/Riksantikvarieämbetet CV BY 4,0
Tillbaka till bildristningen i Riksby:
På 1970-talet lanserades en teori, som bygger på antaganden från 1940-talet, om att motivet i Riksbyristningen föreställer asagudarna Tor (till höger) och Oden (till vänster).
Om denna teori stämmer vänder sig Tor mot Oden, höjer ett svärd och hammare/yxa) mot skyn. Tor har pipskägg. De är bägge iklädda för vikingatiden tidstypiska kläder.
Sverigereportage har i denna artikel valt att kalla figurerna i Riksbyristningen för Tor och Oden. Skälet är att artikeln blir mer lättläst, då det är rörigare att kalla figurerna för höger eller vänster. Sverigereportage tar dock inte ställning i frågan om figurerna verkligen föreställer dessa asagudar.
Länge trodde man att ristningsspår strax (till vänster) ovanför Oden var fåglar – Odens två korpar Hugin och Mumin. Det har även antagit att det är en fågel, en falk, och att scenen illustrerar falkenering – det vill säga jakt med falkar och hökar.
I det förhistoriska Skandinavien är falkenering förknippad med en socioekonomisk maktelit, vilket bland annat arkeologiska fynd styrker.
En runsten från 1000-talet (slutet av vikingatid/tidigmedeltid) som har en bildframställning, som eventuellt illustrerar falkenering och en falkenerare till häst, är U 448 vid Harg, Sigtuna kommun i Uppland.
Den vingförsedda varelsen på U 448 har även tolkats som en drake och skildring av en norsk kungasaga. (Thorgunn Snædal, Sigtuna Museum,1984, ”Igul och Björn läto resa stenen”)
Den människoliknande figuren, som tidigare tolkades som en fågel, som hålls upp och ner i luften, i något som kan uppfattas som nackgrepp. Den andra armen har numera hand med fingrar, som sträcks upp i luften.
Idag vet man att dessa ristningsspår inte är fåglar – utan en mindre människofigur som hålls upp och ner i luften av Oden, med något som kan uppfattas som nackgrepp.
Det var hällristningsexperten Sven-Gunnar Broström som år 2003 upptäckte att det fanns fler ristningsspår i Riksbyristningen, som inte hade noterats tidigare. Dessa spår visade att figuren som tidigare tolkats som en eller flera fåglar, är en människoliknande figur.
Denna människoliknande figur, som alltså är avbildad uppochner, är betydligt mindre än de andra två figurerna (Oden och Tor).
Det var i samband med rengöring och imålning av Riksbyristningen, som han gjorde upptäckten.
I en rapport från 2005 redogör Sven-Gunnar Broström för upptäckten:
Sverigereportage har frågat Svenn-Gunnar Broström om vad han anser om Riksbyristningens ålder.
Han tror att ristningen i helhet kan vara vikingatida, men att platsen där Riksbyristningen är gjord avviker från de platser som vanligtvis valdes för runristningar under vikingatiden.
-Motivet och huggningstekniken ser ju ut som den kan dateras till runstenstiden (1000-talet reds.anm.). Det som är lite skumt är placeringen. Man brukar ju göra ristningar så folk som passerar kan se dem. Den här ristningen verkar däremot vara gömd från insyn, säger Sven-Gunnar Broström.
Sverigereportage har tidigare intervjuat Sven-Gunnar Broström:
Tidigare tolkning av ristningen i Riksby från 19408. Notera att den vänstra (Oden) figuren håller i något som då tolkades som en fågel eller fåglar (Odens två korpat Hugin och Mumin). Notera att den andra armen saknar hand och fingrar i tidigare tolkningar.
Under år 2022 gjordes laserskanning och 3D-analys av bildristningen i Riksbyn. Den utfördes av arkeologen Henrik Zedig från Länsstyrelsen i Västra Götaland.
Artikelförfattaren är docenten och arkeologen Laila Kitzler Åhfeldt, som är expert på laserscanningoch 3D-analys av runristningar.
I artikeln resonerar Laila Kizler Åhfeldt om den ”övertydlighet”, som vissa forskare anser präglar bildristningen i Riksby och därför skulle tala emot en vikingatida datering.
Laila Kizler Åhfeldt skriver att denna övertydlighet inte är unik för bildristningen i Riksby. Hon menar att de finns flera vikingatida bildristningar, bland annat i Uppland, som har den stilen.
Hon skriver i artikeln:
”Det finns också figurer på runstenar från 1000-talet som har viss likhet med ristningen i Riksby. Bildristningen må se lite naiv ut, men stilen är inte främmande för 1000-talet.”
Hon nämner bland annat figuren som tolkas som Tor på U 1161 – Altunastenen, vid Altuna kyrka, Enköping, Uppland. Se tidigare beskrivning i denna artikel.
Laserskanning och 3D-analysen visar bland annat, att Oden (figuren till vänster, troligen är sentida – eller vikingatida men senare omhuggen.
Laserskanningen och 3D-analysen av bildristningen i Riksby, visar att det finns avvikande variationer i de mikroskopiska huggspåren.
Dock är inte hela ristningen undersökt. Det som har undersökts är fyra lodräta huggspår i huvudmotvet (Oden och Tor).
Figuren som hålls upp och ner är inte undersökt.
2022 års undersökning bekräftades att Svenn-Gunnar Broströms upptäckt och tolkning cirka tjugo år tidigare, är korrekt.
Huggspårens djup och form indikerar att figuren, enligt laserskanningen och 3D-analysen, att figuren (Tor) med svärd och hammare kan vara vikingatida, men den andra (Oden) är sentida – alternativt vikingatida men sekundärt omhuggen.
De latinska bokstäverna ”AGDA” är inte undersökt. Den anses ha en modern tillkomst. Bokstäverna är dock gjord före 1922, då ristningen först uppmärksammades.
Den undanskymda terrängen vid Riksbyristningens bergsvägg. Bild tagen mot öster sommaren 2026.Den solbelysta bergsväggen (i bakgrunden) med bildristningen på lite längre avstånd. I förgrunden syns den stig som passerar platsen. Bild mot norr. Bilden är tagen sommaren 2026.
Terrängen vid Riksbyristningen är omgiven av Bromma flygplats, industriområde, vägar, kolonilotter, tunnelbana, butiker och bostadsområden. Själva Kvarnhöjden där bergssidan med ristningen finns, är dock inte exploaterad.
Men trots den täta bebyggelsen finns det förhållandevis många fornlämningar och fornlämningsmiljöer bevarade i närområdet.
Det är ett rikt kulturlandskap som framträder, trots den hårda exploateringen.
Av utrymmesskäl kan Sverigereportage beskriva kulturlandskapet i detalj. Här är några exempel:
Cirka 140 meter norr om ristningen finns ett gravfält, som består av nio registrerade fornlämningar. Det är dock att se pågrund av igenväxning och stora mängder dumpat trädgårdsavfall från det intilliggande koloniområdet.
Cirka 140 norr norr om Riksbyristningen finns ett gravfält med nio registrerade gravarna. Platsen är igenvuxen och delvis täck med stora mängder av trädgårdsavfall från det intilliggandebkolloniområdet. Bild mot norr
Cirka 400 meter nordöst ligger gamla Linta by – ett stort och imponerande fornlämningsområden som består av boplatslämningar gravar och runsten U 56 (Gliastenen). Linta by existerade från 500-talet e.Kr och fram till 1700-talet.
Linta by är alltså en av flera gårdar som fanns i området redan på vikingatiden.
U 56/Lintastenen står inte på ursprunglig plats.
Cirka 400 meter norr om Riksbyristningen, vid Linta industriområde, står runsten U 56, som även kallas Gliastenen. Den står inte på ursprunglig plats, men i södra avgränsningen till ett störrevfirnlämningsområde, där försvunna Linta by låg. I bakgrunden skymtar Bromma flygplats. Bild mot norr.
Cirka 400 meter söder om Riksbyristningen finns två runristningar (Riksbyhällen) från 1000-talet på fast häll – U 58 och U 59, som upptäcktes år 1904.
Mängden fasta fornlämningar i området har av lokalhistoriska röster ibland använts som argument för att Riksbyristningen är vikingatida.
Bildristningen i Riksby efter senare års undersökningar och analyser. Ristningen med latinska bokstäver, ”AGDA eller ACDA” dokumenterades första gången år 1922 och anses vara nutida.
Trots att det gått över 100 år sedan bildristningen i Riksby uppmärksammades, har ingen forskare med säkerhet kunnat bekräfta att den är vikingatida – eller från 1600/1800-talet.
Efter den laserskanning och 3D-analysen år 2022, har gåtan inte lösts, utan snarare blivit ännu mer komplicerad.
Kvarnbacksvägen i Bromma. Riksbyristningen är belägen cirka 100 meter bakom byggnaden i bildens vänstra hörn. Bild mot nordöst.
ÄKanske finns svaret på Riksbyristningens ursprung att hitta i Kvarnbackshöjden och det intilliggande kulturlandskapet.
En central fråga, om ristningen är vikingatida, är ristningens (idag) undanskymda läget och vilken kontext platsen platsen bör ses i.
En otydlig husgrund och en enkel jordkällare avtecknar sig bland ormbunkar i den ljusa junikvällen.
Här i skogen finns resterna från en av tusentals fäbodar, dit kreaturen togs för sommarbete.
Text Jens Flyckt
Foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Dalarna. Intill en grusväg som slingar sig upp för Idkeberget är det relativt tätt mellan lämningarna från fäbodar. En av dessa är Kôppens Kårby, som anlades på 1700-talet och var i drift en bit in på 1900-talet.
Kôppen Kårbys gamla fäbodvall som snart är återtagen av skogen. Bilden är tagen i juni 2026.
En bäck porlar i skymningen. På marken lyser blommande smörblommor i mörkret. En lövsångares lågmälda toner fyller på avstånd tystnaden.
Det är svårt att se. Där skogen har tagit över är det omöjligt att identifiera de arkeologiska lämningar som är registrerade på platsen.
Men där granstammarna står glesare och skogen ännu inte har tagit över fäbodvallen helt, där skymtar spåren från husgrunder bland ormbunkar och blåbärsris.
Av fäbodens byggnader återstår endast övertorvade syllstensrader och andra mer eller mindre otydliga strukturer. Men år 1840 stod det 19 hus på vallen. Enligt Formsök var sex av dessa hus troligen stugor.
Den enda ”byggnad” som står kvar är en liten källare, med en ingång som är så smal att man får gå på sidled för att ta sig in. Källaren är grävd i en slänt och är enkelt murad med natursten.
När fäboden anlades på 1700-talet hette den ”Nya fäboden”, i förhållande till två äldre fäbodar i närområdet. Vid storskiftet år 1840 heter den ”Kårby fäbod”.
”Fäbodarna är komplexa miljöer där föremålen, byggnaderna, landskapet och de historiska källorna behöver förstås tillsammans. Först när de ses tillsammans kan utvecklingen vid fäbodarna framträda så att man kan förklara platserna och deras sammanhang”
Jesper Larsson, professor i agrarhistoria.
Fornsök uppger att Kôppens Kårbys fäbod brukades fram till år 1900. Att döma av Riksantikvarieämbetets efterforskningar låg den sedan öde fram till 1921. Då ska fäbodbrukaren och hemmansägaren Karl Eriksson, från gården Koppens i Åby, brukat fäboden fram till 1941.
Gården Koppens ligger cirka 10 kilometer sydost om Borlänge.
På ekonomiska kartan är fäboden benämnd som ”Koppar-Kalles”, vilket Fornsök anser är felaktigt. I en kommentar i Fornsök står att det bästa namnet är ”Nya Idkebergsfäbofarna” eller ”Koppen-Kalles”
Det namn som anges på skylten, ”Kôppens Karby”, är inte omnämnt på dagens kartor eller i Fornsök. Sannolikt har namnet en lokal förankring.
Totalt är denna fäboden omnämnd med åtta olika namn sedan 1700-talet. Tre av dessa namn är från 1900-talet.
Idag är bilavståndet mellan Koppens gård och Kôppens fäbod cirka 25 kilometer. Hur vägarna såg ut i början av 1900-talet är oklart, men delvis följde de troligen, i alla fall bitvis. gamla fäbodstigar – så kallade bufförsstigar.
Kôppens Kårbys fäbods enkla jordkällaren. Bilden är tagen i juni 2026.
Ingen vet med säkerhet hur gammal Skandinavisk fäbodkultur är. Den hade sin storhetstid på 1800-talet. Men jordbruksdystemet där en gård nyttjar utmarker för bete är mycket gammal.
Fäbodkulturen är främst förknippad med norra Sverige – bland annat i Dalarna, Härjedalen, Hälsingland, Ångermanland och Jämtland. Men fäboddrift har även förekommit längre söderut, som i Norduppland.
I Värmland heter det inte fäbod, utan säter eller sätrar.
”I äldre tid hade fäbodväsendet en viktig roll i den norra halvan av Sverige. Systemet innebar att boskapen under sommaren fördes till sommarbete vid en fäbodvall som låg i utmarken på avstånd från hemgården. Fäboden gav både sommarbete och vinterbete vilket gjorde att gårdarna kunde hålla fler djur”
”Fäbodar, en gång trånga och livliga arbetsplatser med djur och mjölkhantering, har en historia som sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. Idag varierar de från aktiva jordbruksverksamheter till fredliga reträtter, vissa med djur och besöksverksamhet och andra övergivna. Fäbodsystemet var som störst under 1800-talet, men dess exakta ursprung är okänt.”
”Det grundläggande nyttjandet av utmarkerna i skog och fjäll för betesdrift med frigående tamboskap etablerades redan när jordbruket och boskapsskötseln introducerades i Norden, under bondestenåldern för omkring 5 000–6 000 år sedan och utvecklades vidare under bronsåldern.”
I sin avhandling om fäbodskulturen, ”Fäboväsendet 1550 – 1920”, skriver Jesper Larsson, som är professor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), följande:
”Fäbodarna är komplexa miljöer där föremålen, byggnaderna, landskapet och de historiska källorna behöver förstås tillsammans. Först när de ses tillsammans kan utvecklingen vid fäbodarna framträda så att man kan förklara platserna och deras sammanhang”
Nyckelbergs fäbodar, Malung, Dalarna år 1901. Bild: Public Domain.
Fäbodarnas geografiska läge och hur de brukades, till exempel avstånden från gårdarna och andra förutsättningar, har varierat. Fäbodarna kunde till exempel ligga enskilt eller ingå i system – långt ifrån eller nära gårdarna. De kunde även brukas kollektivt via fäbodlag.
Forskarna tror att det kan ha funnits upp till 10 000 fäbodar i Sverige. Även om forskarnas intresse för fäbokulturen har ökat under senaste årtiondena, finns det många obesvarade frågor.
I och med industrialismen och den agrara revolutionen, som bland annat innebar stora förändringar inom jord- och skogsbruket, förändrades förutsättningarna. Fäbodarna började förlora sin ekonomiska betydelse i mitten av 1800-talet och början av 1900-talet. Vissa fäbodar försvann, andra blev fritidshus. Några har levt kvar ända in i våra dagar.
Hur många levande fäbodar med fäbodsdrift som finns kvar idag är oklart, men Svenska Unescorådet uppger att det finns cirka 300 levande fäbodar i Sverige.
Beträffande Kôppens Kårbys fäbod är den nya tidens intåg i början av 1900-talet särskilt tydlig i landskapet. Cirka 1,3 kilometer öster om fäbodsvallen etablerades på 1930-talet en gruva – Idkeberget gruvor.
Enligt uppgifter som Sverigereportage inte har kunnat belägga med handlingar, påverkade gruvbrytning möjligheterna till skogsbete negativt. Gruvverksamheten uppges varit orsaken till att Kôppens Kårbys fäbod slutligen lades ner år 1941.
Idkebergets gruva – belägen cirka 1,3 kilometer öster om Kôppens Kårbys fäbod. Här bedrevs skogsbete innan gruvan etablerades. Bilden är tagen i juni 2026.En av många ålderdomliga stigar som slingrar sig upp på Idkeberget. Längs stigar som denna vallade fäbopigor kor och getter till fäbodarnas skogsbeteten. Bilden är tagen i juni 2026.
Mer att läsa om Idkeberget och andra fäbodsmiljöer runt Borlänge, Dalarna:
Kôppens Kårbys fäbod är en av cirka 400 registrerade fäbodslämningar i Stora Tuna socken, Borlänge, Dalarna. (Gottfrid Hillerström, 1984, Fäbodar och bodevallar i Tuna socken 1386–1968)
Några sylstenar i en husgrund. Ett av de 19 hus som stod på Kôppens Kårbysfäbodvall på 1840-talet. Bilden är tagen i juni 2026.
I närmrådet, intill grusvägen som leder upp på Idkeberget, har det inom ett relativt begränsat område (cirka två kilometer långt och 300 meter brett) funnit fyra (eller fem) fäbodar:
Tillsammans täcker de aktuella lämningarna ett tidspann på cirka 450 år – med start på 1600-talet.
Den fäbod på Idkeberget som uppges varit i drift längst är Spånsfäbodarna, även kallad Spånsans fäbod. Där upphörde driften 1965. Därefter utvecklades platsen till ett sommarstuge- och fritidsområde.
Spånsfäbodarna är belägen cirka två kilometer sydväst om Kôppens Kårbys fäbod intill sjön Gomen.
Bakom namnet (Spånsfäbodarna), finns troligen två fysiska fäbodlämningar. Den äldsta, som idag består av ett antal grunder, kan vara från 1700-talet, enligt Fornsök. Den senare uppges ha flyttats till platsen vintern 1849/1850 och är markerad på karta från 1859 med 25 byggnader i två klungor.
Spånsfäbodarna, även kallad Spånsans fäbodar, år 1956, då fäbodsbruket fortfarande pågick. Foto: Olof Liljeqvist/Dalarnas museum, CC BY.Spånsfäbodarna på Idkeberget är en av fyra fäbodsmiljöer inom två kilometers avstånd från Kôppens Kårbys fäbod. Spånsbodarna vidareutvecklades efter 1967 till ett fritids- och sommarstugeområde. Bilden är tagen i juni 2026.
Kôppens Kårbys historia upphörde som sagt 1941. Den lades öde och byggnaderna försvann. Kanske revs eller flyttades de. Kanske fick de stå tills de rasade ihop och blev ett med naturen.
Dock ger platsen ett ”städat” intryck. Även om det gått 85 år sedan fäboden avvecklades är det märkbart få spår från byggnaderna ovan jord kvar. Hus byggda med stockar och som kanske har torvtak försvinner ganska fort.
Men föremål som till exempel vedspisar och byggnadsdetaljer, även fjädrar från sängar, plåttak och liknande, brukar avslöja sig under mossan när man klivar på dem.
Sannolikt finns det hos lokalbefolkningen kunskap om vad som hände med byggnaderna.
En skrothög/sopgrop, med bland annat en sönderrostad cykelram och ett försinkat fönsterbleck, kunde identifierats i skumrasket under en gran.
Skylten.
En åldrad träskylt, som troligen är gjord av lokalbefolkningen, berättar om den levande fäboden – som upphörde och försvann för närmare 85 år sedan.
Rester av ett rostigt seldon är upphängt på skylten.
Det är länge sedan som den sista skällan tystnade vid Kôppens Kårbys fäbovall.
En runristning som en kvinna lät rista på 1000-talet, ett intilliggande gravfält och en vägsträckning som sannolikt är lika gammal som runristningen. Någon kilometer söder om världsarvet Drottningholm slott finns ett kulturlandskap – som är en återblick mer än 1 000 år tillbaka tiden.
Text: Jens Flyckt Foto där inget annat omges: Jens Flyckt Illustration: Ulf Ragnarsson
Uppland. Lovön utanför Stockholm har en lång forntid och historia – med mängder av förhistoriska lämningar. På ön har människor bott och verkat i cirka 5000 år, långt innan Drottningholms slott började uppföras på 1660-talet. Ett exempel finns på Lovöns södra del, vid Edeby, där det vikingatida landskapet är synligt.
Bild mot söder. Den så kallade Hednakullen på Lovön. Den röda cirkeln markerar runristningen. Mellan vägen och björkarna till höger i syns delar av gravfältet. Grusvägen och vägkroppen är helt eller delvis en sentida konstruktion, från 1900-talet, som på vissa partier tycks överlappa gravar.
Runt Lovön, med start och mål vid Drottningholm slott, löper Fornstigen. Det är en 1,8 mil lång vandringsled som anlades av Lovö hembygdsförening på 1970-talet och som passerar många av öns historiska och förhistoriska lämningar.
Genom det så kallade Lovöprojektet har har arkeologer dokumenterat 5 000 år av mänsklig aktivitet på Lovön.
Mellan åren åren 1958 och 2007 genomförde Institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet, seminariegrävningar på Lovön. Det gravfält som nämns i denna artikel är inte undersökt.
Ta gärna del av följande länkar, från bland annat Stockholms Universitet och Lovö hembygdsförening, för mer information om Lovöns rika och mångsidiga förhistoria/forntid:
På Lovöns södra del passerar Fornstigen runristning U 52, som är ristad på en berghäll.
Runristningen och gravfältet är beläget 500/600 meter söder om Edeby, ett historiskt gårds- och byläge, som på 1630-talet bestod av fyra gårdar. Ekerövägen, som förbinder Brommaplan med bland annat Ekerö, Drottningholm, Svartsjölandet och Adelsö, är dragen strax norr om Edeby.
Runristningen är belägen alldeles intill grusvägen vid gravfältets sydvästra utkant. Ett äldre namn på platsen är Hednakullen, enligt Upplands runinskrifter.
Grusvägen ansluter i norr till Edeby. Mot söder fortsätter vägen över åkrarna mot Mälaren.
Mot söder. En illustration över hur det kan ha sett ut vid runristning U 52 på platsen vid 1000-talets senare del. Illustration: Ulf Ragnarsson
Troligen fanns vägsträckning förbi runristningen (U 52) redan på vikingatiden, under slutet av 1000-talet senare del, då runorna ristades på hällen. Det finns dock inga kända (synliga ovan mark) arkeologiska bevis som styrker denna teori. Platsen är inte undersökt.
Grusvägen har under 1900-talet breddats och höjts.
Hur vägen såg ut på 1000-talet är alltså högst oklart – om det över huvudtaget fanns en dåtida vägsträckning.
Om man utgår från liknande vikingatida vägmiljöer i Uppland, var vägsträckningen sannolikt naturlig stig.
Möjligen var denna stig/väg förstärkt över sanka partier och i sluttningar.
Bild mot norr. Fotografiet är taget 1933 och visar runristning U 52 och den i intilliggande vägen, som då var en enkel och ej anlagd åkerväg. Notera attvägen saknar grusbeläggning. Bild: Public Domain
Ett fotografi från 1933 vittnar om att mycket har hänt på platsen under de senaste hundra åren. Dagens breda och upphöjda grusväg fanns inte då. På bilden består vägsträckningen av en enkel åkerväg, eller en primitiv byväg – så kallad ägoväg.
Utifrån bilden ser åkervägen inte ut att vara anlagd och den sträcka som är synlig saknar de diken, som finns idag. På grund av leran har den troligen varit svårframkomlig under blöta årstider.
Trots att bilden inte ens är 100 år gammal, ger den en värdefull inblick i hur platsen såg ut och om förändring som har skett platsen, när den nuvarande grusvägen anlades.
Bild mot söder. Bilden är tagen i höjd med runristning U 52 och visar hur grusvägen fortsätter ner för det låglänta åkerlandskapet. I fjärran blänker Mälarens vatten.
Står man på grusvägen intill ristningen och spanar mot söder, kan man långt i fjärran, se Mälaren glittrande vatten.
Terrängen ner till Mälaren utgörs av låglänt åkermark. För 1000 år sedan stod Mälarens vatten flera meter högre än idag – vilket innebär att den vikingatida strandlinjen då låg betydligt närmare runristningen och gravfältet.
Runhällen är belägen cirka 8 meter över havet.
Detta med landhöjning (strandförskjutning) och Mälarens förhistoriska och historiska höjdnivåer, är en komplicerad och inte en helt lättbegriplig fråga.
Lite slarvigt brukar man säga att Mälarens nivå/strandlinje, var fem meter högre på vikingatiden än idag. Men den siffran är långt ifrån exakt.
Idag är Mälarens nivå reglerad, men länge var den en del av Saltsjön/Östersjön.
Möjligen kan vägen på 1000-talet ha anslutit till någon form av brygga eller hamnläge, strax söder om runristningen och gravfältet. Det finns dock inga synliga eller kända lämningar som styrker detta.
Det aktuella gravfältet mäter 200X120 meter och är beläget på en större åkerholmes södra/sydvästra del. Inom gravfältet finns 50 kända fornlämningar – som bland annat utgörs av högar och rösen.
Bild mot öster. Gravfältets södra utkant. Notera vandringsleden Vandringsleden Fornstigen syns i bildens högra bakgrund.
De flesta av Sveriges runstenar restes under en period som inleddes i slutet av 900-talet och upphörde i början av 1100-talet. Runstenarna restes på platser där dåtidens människor rörde sig – som vid gränser, hamnlägen och vägar.
Åtskilliga runstenar har under historisk tid flyttats från sina ursprungliga platser. Därmed har viktig information om runstenarnas kontext i landskapen gått förlorad.
Detta är anledningen till att Sverigereportage ofta skriver om dessa vikingatida vägmiljöer.
Men där runristningarna är ristade på fast berg, som U 52 på Lovön, bidrar runstenarna till djupare förståelsen av det vikingatida och tidigmedeltida kulturlandskapet.
Sverigereportage har vid flera tillfällen uppmärksammat vikingatida vägmiljöer:
I järnålderslandskapet mellan Vallstanäs, Rosersbergs industriområde och E4:an norr om Stockholm, står en vikingatida runsten som saknar språklig innebörd.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. I utkanten av järnvägssamhället Rosersberg i Sigtuna kommun, cirka en mil söder om Arlanda flygplats, står den märkliga runstenen U 427. Det är en oansenlig och anonym runsten som visserligen är känd sedan 1600-talet, men som ingen har lyckats tolka.
Runsten U 427 på sin nya plats. Den står i slänten mellan ett gravfält och Gamla Stockholmsvägen. Några meter framför runstenen finns spår efter en äldre (försvunnen) väg som hade namnet Gamla Roslagsvägen – vars åldern är okänd. Intill denna sträckning löper Gamla Stockholmsvägen, som fortfarande är i bruk.
Runsten U 427 står numera i slänten mellan ett gravfält och gamla Stockholmsvägen, några hundra meter från den nya/nuvarande platsen passerar på Arlandabanan och E4:an.
Det är en vägsträckning som längs sina ursprungliga sträckor kan beläggas till 1600/1700-talet, men som sannolikt är betydligt äldre.
På den nuvarande platsen har runstenen stått sedan maj 2024. Tidigare stod den undanskymd intill en gammal och övergiven vägsträckning, cirka 200 meter syd/sydöst om den nuvarande platsen.
Enligt historiska handlingar från 1600-talet och fram till 1800-talet, har runstenen haft fler placeringar. Handlingarna anger även att det funnits ytterligare en runsten i området.
Runstenen flyttades 2024 pågrund av exploatering.
I samband med flytten fylldes runslingan i med färg av runolog.
U 427 är daterad till 1000-talets första hälft. Runtexten saknar språklig innebörd och är troligen ristad av en person som kunde avbilda runor, men som saknade grammatiska (språkliga) kunskaper.
Platsen där U 427 numera står är belägen i något som kan beskrivas som en knutpunkt i ett rikt kulturlandskap med många fornlämningar från järnåldern.
Längs en sträcka på cirka 1 kilometer (förbi den aktuella runstenen) finns flera (cirka 8 räknat på antalet RAÄ-nummer) större gravfält och boplatsområden. Flera av dessa lämningar har sedan 1950-talet undersökts och tagits bort i samband exploateringar.
Ett exempel är det gravfält i krönläge och en intilliggande by/gårdstomt, som är belagd på karta från 1773, cirka 300 meter söder om runstenens nuvarande position. Gravfältet omfattade tjugo gravar undersöktes och togs bort i början av 1990-talet, i samband med vägdragningar och etableringar av bland annat bensinstation.
I området finns även två (kända) historiska vägsträckor (nord/sydlig sträckning), den ena kallas enligt Fornsök för Gamla Roslagsvägen och är cirka 500 meter lång. Denna vägsträckning tar sin början strax nedanför runsten U 427 nuvarande läge.
Den andra vägsträckningen är cirka 100 meter lång och belagd på karta från 1700-talet.
Cirka 1,3=kilometer i nordlig riktning finns kungshögen Nordians hög, med tillhörande gravfält och hålvägar. Totalt omfattar området 191 kända fornlämningar.
Cirka tre kilometer (fågelvägen) västerut ligger Rosersberg slott.
Sverigereportage har tidigare skrivit om lämningar i närområdet:
Runföljderna i U 427 är som sagt obegripliga. Notera (markerad med gul cirkel) den ensamma R-runan mellan två avgränsade punkter. Med de tre framförvarande runorna (s-runa, t-runa och i-runa) kan denna frekvens översättas till: ”sti.R.” Vikingatida runstenar utan språklig innebörd, till exempel U 427, är ett mysterium. Det finns flera teorier kring dessa relativt ovanliga runstenar.
Runsten U 427 är som sagt känd och avbildad sedan 1600-talet. Den är sprucken och toppen är borta. På avbildningar från 1600-talet var stenen komplett
Runslinga innehåller en rad obegripliga runföljder som runologerna inte har kunnat tolka. I Upplands runinskrifter betraktas ornamentiken inte heller som mästerverk.
Ristaren har uppenbarligen känt till den 16-typiga runradens tecken, men saknat gramatiska kunskaper för att skapa begripliga meningsföljder.
På grund av att runslingan inte är tolkad, finns det inte heller någon translitterering, det vill översättning från fornsvenska till nutidssvenska.
Runinskrifter utan språklig innebörd brukar kallas för nonsensstenar – eller icke lexiala skrifter. Under senare tid har forskningen börjat intressera sig för dessa runinskrifter och i vilken roll de kan har spelat i det vikingatida samhället.
En centra frågeställning i förståelsen av de vikingatida (icke lexiala) nonsensstenarna, är hur utbredd läskunnigheten var på vikingatiden.
Den är en levande fornlämning. Kanske grodde den redan på 1600-talet. I hundratals år har den vakat över passerande vandrare.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Att det finns träd som började gro långt före vår egen tid, och som kommer finnas kvar ytterligare hundratals år, ger perspektiv och en känsla av förgängelse. Gamla och jättelika enar har en särställning i den svenska folksjälen.
Jätteenen vidv Kvarnbol, strax väster om Rimbo i östra Uppland. Trots sin höga ålder, upp till 400 år, ser den ut att vara i bra skick. Dock har den skadats av ledningsarbeten.
Jätteenen vid Kvarnbol står intill en grusväg, som på kartor kan beläggas till 1700-talet, någon kilometer väster om Rimbo i östra Uppland. Trots sin imponerande storlek och höga ålder, är den relativt okänd.
Men helt bortglömd är inte denna jätte. På platsen har Rimbo hembygdsförening satt upp en informationsskylt.
Enligt Rimbo hembygdsförening är stammen 2,10 meter i omkrets i brösthöjd (cirka 0,6 meter ovanför marknivån).
Omkretsen kan jämföras med jätteenen vid Råå i Närke. Den uppges vara 600 år gammal och cirka 2,8 meter i omkrets i brösthöjd.
Ett annat exempel är jätteenen i Ryd i närheten av Skillingaryd, som anses bara Sveriges högsta en, som mäter cirka 1,66 meter i omkrets.
I Skogsvännen från 1887 berättas om en gammal en vid Livland (Baltikum), som uppgavs bara så stor att två vuxna karlar inte kunde omfamna stammen. Den uppges ha varit 200 år gammal.
(Källa: Gunnar Arnborg, Eneboken, 1992)
Grusvägen och kulturlandskapet till Kvarnbol. Jätteenen i bildens vänstra bakgrund.
Kvarnbol-enens exakta ålder inte känd. Men föreningen skriver att den bör vara 300/400 år gammal. Den kan alltså vara så gammal som från 1600-talets första hälft.
Detta med stora enars ålder omdiskuterad fråga. En storvuxen en med grov stam, är inte nödvändigtvis flera hundra år gammal.
Undersökningar från 1920-talets Småland visar att tillväxten varierar beroende på växtplats. Samma princip gäller för till exempel tallen. Små exemplar som växer på näringsfattiga marker, till exempel hällmarker, kan vara 300/400 år gamla. Medan tallar som växer på mer näringsrika marker, kan vara betydligt yngre men ändå avsevärt större.
Vissa exemplar skjuter i höjd med åldern, medan andra förblir låga och buskliknande i formen.
(Källa: Gunnar Arnborg, Eneboken, 1992)
Typiskt för riktigt gamla enar är dess djupt fårade och seniga bark. Kvarnbol-enen, som på bilden, är inget undantag.
Ett signum för riktigt gamla enar är den karakteristiska barken med seniga fördjupningar. Ett grenverk, där grenar antar märkliga former och snor in sig i varandra, är ett annat signum. Allt detta har Kvarnbol-enen.
Få träd har betytt så mycket för allmogen, som just enen.
Enen har än idag flera användningsområden, bland annat som krydda till brännvin och mat – men även som väldoftande dekoration.
I vissa delar av landet tar man fortfarande in färskt enris vid juletid – som en garanti för julefrid.
I det svenska köket har enen i urminnes tider haft en stor roll. Den används fortfarande som krydda i diverse maträtter – och drycker.
En enkelt och ålderdomlig fiskrätt är enrisgädda – som med fördel tillagas på glödbädd under fältmässiga förhållanden.
Recept enrisgädda:
En nyfångad, urtagen och fjällad gädda på cirka 1 kilo.
Gäddan fylls med nyplockat enris och enbär. Tillsätt en bit smör och salt. Slå in gäddan i ugnsfolie och lägg den i glöden – med fiskens öppning uppåt.
När köttet släpper är den klar.
Enrisgädda kan ätas som den är, men kan med fördel kombineras med glödbakad potatis och en enkel (kall) sås på gräslök/dill och gräddfil.
Serveras och äts gärna vid någon strandkant, där sjöfåglarna sträcker om kvällarna.
En alkoholfri (lågjäst) läsk/måltidsdryck som man numera sällan hittar i butikerna, är enbärsdricka. Den kallas även för enbärsdrickat eller enedricka. Det är en dryck som är skriftlig belagd från 1700-talet, men som sannolikt är ännu äldre.
Ett fåtal svenska musterier tillverkar numera enedricka.
Enbärsdricka innehåller, förutom bland annat enbär och socker, även humle. Färgen är mörk. Smaken är med sin kryddiga och runda sötma unik, men påminner om svagdricka eller en vällagrad julmust.
Enbärsdricka är en gammal svensk dryck. Ett fåtal svenska musterier tillverkar den fortfarande. Ursprungligen var den inte kolsyrad.
Även inom folkmedicinen har enen spelat en stor roll – och gör så fortfarande i vissa trakter runt om i Sverige. Ett exempel är enbärsolja, som framställdes genom så kallad torrdestilation. Det var första hand barren som användes.
Enbärsolja såldes som ett universalläkemedel av apoteken – men även av omkringvandrande försäljare, fram till 1900-talets början.
Inom folktron ansåg man att andar levde i gamla enar – som skyddade torparnas enkla stugor, boskap – men även vandrare på ensliga vägar.
På tal om vägar finns det skriftliga belägg från 1500-talet, för att enen har används som vägmärken. I Historia om de nordiska folken från 1555, skriver Olaus Magnus att nordborna använde enar och enruskor som vägmärken.
Ett annat stort användningsområde är inom hantverk och byggnation. Av utrymmesskäl går Sverigereportage inte närmare i ämnet i denna artikel.
Präglad av det utsatta läget och skadad av tidigare ledningsdragningar.
Jätteenen i Kvarnbol står inte skyddad av omgiven skog, eller på en betad enebacke. Den står i ett utsatt läge, intill en grusväg mitt i en åker, där det ofta blåser.
Den öppna och vindpinade tillvaron är möjligen anledningen till Kvarnbolenens utseende. Till skillnad mot många andra ålderdomliga jätteenar, som får en cypressliknande form, är enen i Kvarnbol motsatsen. Kronan är vid och yvig.
Den yviga kronan har ett imponerande grenverk – med ålderdomliga grena som slingrar sig runt varandra.
Det finns, eller har funnits, fler riktigt gamla enar med spretande kronor i Sverige. Ett exempel är enen i småländska Skäftesfall.
Jätteenen vid Kvarnbol har ett mäktigt och grovt grenverk – som tyder på en hög ålder.
Enligt Rimbo hembygdsförening har Kvarnbol-enen tagit skada av tidigare dragning av elledningar.
När Sverigereportage besökte Kvarnbol-enen i november 2025, fanns en död gren. I övrigt såg enen ut att vara vid god vigör.
Rimbo hembygdsförening, som kan ses som Kvarnbolenens beskyddare, skriver att den fortfarande växer och ger enbär varje år.
Efter flera hundra år av långsamt växande har grenverket (jätteenen i Kvarnbol) antagit märkliga former – som denna orm som biter i en annan gren.
I kulturlandskapet runt Kvarnbol, som bland annat omfattar Ekebyholms slott och Rånäs slott (och bruksmiljö), finns åtskilliga ekar, som är skyddade. Där finns även dubbelallén vid Ekebyholm, som blev naturminne redan år 1945.
Men jätteenen vid Kvarnbol är som sagt inte skyddad, trots att den sannolikt är lika gammal, eller till och med äldre, än många av traktens skyddade ekar.
Begreppet ”jätteträd” syftar i nästa alltid på gamla lövträd, som ekar. Beträffande ekar har de stora biologiska världen. Cirka 1750 arter är knutna till gamla ekar.
Dessutom var ekar under hundratals år skyddade och avsedda för kronans skeppsbyggen.
Hur många arter som är knutna till gamla enar, som den vid Kvarnbol, är inte lätt att redovisa.
En gren som brutits av, troligen som följd av snö.
Gamla enar har varken Gustav (Eriksson) Vasa eller någon annan svensk regent hävdat sin rätt till. Om eken är slottens, godsens och herresätenas träd, är enarna torpens, de magra markernas och de hårt arbetande folkets träd.
Enen är en överlevare som kom till våra breddgrader för cirka 12 000 år sedan, i samband med att den senaste inlandsisen smälte. Den är köldtålig och växer i hela landet. Den har i fjällvärlden hittats på höjder upp till 1450 meter över havet.
Den sega, uthålliga och envisa enen, som uthärdar och överlever på de mest utsatta platserna, är Smålands landskapsträd.
Artikelförfattaren i färd med att fotografera Kvarnbolenens grova stam.
För dem som kommer vandrandes på grusvägen i Kvarnbol om mörka höstkvällar eller kalla vinternätter, då vinden far över åkrarnas mörka plogfåror, kan plötsligt ana ett mörkt och ohyggligt väsen som avtecknar sig mot natthimmeln.
Men det är ingen fara.
Detta är jätteenen vid Kvarnbol, som i hundratals år har vakat över den lilla människan, som kommit vandrandes på den intilliggande grusvägen.
Några lutande gravstenar står fortfarande kvar. Men annars är det inte mycket som återstår. Där sorgen än gång låg tung bygger förskolebarn numera kojor.
Text och foto: Jens Flyckt
Södermanland. Barn leker och ropar i bakgrunden. I förgrunden avtecknar sig rostigt järnkors. På intilliggande Danviksvägen är eftermiddagstrafiken från och till centrala Stockholm intensiv.
År 1834 anlades Danviks kolera- och fattigkyrkogård. Kyrkogården är sedan länge övergiven.
Stockholm stad hade i början av 1800-talet ett obefintligt VA-system (vatten och avlopp). Istället gjorde folk sina behov i utedass. Avföring från människor och djur kontaminerade de offentliga brunnar, som stadens invånare hämtade sitt dricksvatten från.
Konsekvensen blev att Stockholm drabbades av den tropiska mag- och tarmsjukdomen kolera 1834. Koleran återkom vid flera tillfällen.
Koleran offer räknades i tusental och för att klara av den stora mäng begravningar som följde den fruktade sjukdomen, anlades flera kolerakyrkogårdar i Stockholm – bland annat vid Danviken strax sydöst om centrala Stockholm.
I takt med att va- system, vatten och avlopp byggdes ut och säkrade en hygienisk vattentillgång, upphörde kolerautbrotten i Stockholm.
År 1866 drabbades Stockholm för sista gången av kolera.
Intill Danviksvägen ligger Danviks ödekyrkogård. Endast ett fåtal gravvårdar kvarstår – varav många är i dåligt skick.
Sommaren år 1834 var enligt historiska källor ovanligt varm. Det var då som huvudstaden drabbades av kolera. Enligt historikerna skördade koleran 3 700 dödsoffer enbart i Stockholm det sommarhalvåret.
Danvikens hospital, som anlades av Gustav (Eriksson) Vasa på 1550-talet, behövde en egen kyrkogård på grund av kolerans framfart.
Fram till 1834 hade Danviks hospitals döda begravts vid en äldre kyrkogård, som låg på Södermalm. Den kyrkogården finns inte kvar. Men skriftliga källor anger att den blev för liten när dödsantalet ökade.
En numera anonym gravvård från 1800-talet som med tiden missfärgats av alger och lav
Det var det fattigaste och sjukaste ”uslingarna” som hamnade på Danviks hospital – som genom åren hade flera avdelningar och byggnader.
Dårar (personer med psykisk ohälsa), gamla, föräldralösa barn under sex år, krigsinvalider och patienter med tyfus hamnade där – dock inte samtidig eller gemensamt.
Sinnessjuka började tas emot på 1740-talet. Under tjugo år i slutet av 1700-talet låg Lilla barnhuset, där föräldralösa barn under sex år togs omhand, intill Danviks sjukhem.
En enkel gravsten vars inskription snart är oläslig
Som berhärtighetsinrättning var Danviks hospital starkt ifrågasatt av sin samtid, på grund av de svåra förhållanden som de intagna levde i.
Stanken beskrevs som outhärdig.
I mitten av 1800-talet kallade den tidens tongivande läkare Danviks hospital för ”ändamålsvidrig”
I början av 1900-talet övergavs Danviks hospital och de intagna, fattighjonen, flyttades till nya anläggningar.
Även boende från närområdet fick sin sista vila på Danvikens kolera- och fattigkyrkogård. Den sista begravningen skedde år 1956.
Det var inte enbar kolerans offer, ”dårar’, krigsindivider, föräldralösa barn och fattighjon som fick sin sista vila vid Danvik kyrkogård. Även vanligt folk från närområdet begravdes där.
Den sista begravningen skedde år 1956.
De gravvårdar som fortfarande finns kvar, liggandes och ståendes, är en bråkdel av vad som en gång fanns. En grupp högvuxna tujor och buskar som planterats i ring, vittnar ännu om någon form av gravkvarter eller indelning av gravar.
Om det återstår några gravstenar över kolerans offer är oklart.
Av åtskilliga gravar och gravmonument återstår endast socklar och sönderslagna delar, som helt eller delvis är nersjunkna i marken. Enligt Fornlämningsregistret har åtskilliga gravvårdar utsatta för vandalisering.
En av flera gravvårdar där endast sockeln återstår.
När Danvik fattig- och kolerakyrkogård anlades år 1834, låg platsen på landsbygden utanför huvudstaden. Idag är den gräsbevuxna ytan inträngd i bebyggelse, som beskuggas av högvuxna lövträd om sommaren, mellan Kvarnholmsvägen och Vilans skola.
Kyrkogården är sedan länge som övergiven och betraktas inte längre som begravningsplats.
Dock klipper Stockholms stad gräsytan, som omgärdas av ett enkelt trästaket.
Kolerakyrkogården som blev lekplats.
Närheten till skola och bostadsområden har gett Danviks ödekyrkogård en ny funktion – som lekplats.
Marken runt de stora lövträden är upptrampad och lerig efter barnskor.
Anonyma gravstenar ingår numera i kojor och annan byggnation, som byggs av stenar och nedfallna grenar.
Men helt bortglömda är inte de begravda Danviks ödekyrkogård, eller de gravvårdar som finns kvar.
Vid flera gravstenar finns nyligen tända gravljus, som slocknat i vinden.
Få växter i svensk natur är så mytomspunna som orkidèn guckusko. Med sin stora skoliknande läpp liknar guckuskon ingen annan växt i den svenska floran. För artikelförfattaren blev sommarens möte med guckuskon en dröm som gick i uppfyllelse – efter 35 år.
Text och foto: Jens Flyckt
Dalarna. Det sagolika utseendet är anledningen anledningarna till att guckusko har en särskild plats i den svenska folksjälen. De få platser där den fortfarande växer vårdas ofta ömt av lokalbefolkningen.
Efter många års letande stod den plötsligt där – den den sällsynta guckuskon..
Vid årets reportageresa, som gick till Dalarna, fick min fru vi en FB-vän höra om en lokal med den sällsynta och sällsamma orkidén guckusko.
Beskrivningen var otydlig och angav en specifik skylt intill länsvägen, där vi skulle parkera. Vi körde förbi platsen flera gången, utan att notera den. Slutligen stannade vid en liten grusparkering, för att titta på kartan.
Vi hade gett upp, när vi insåg att vi var på rätt plats.
Det stod en annan bil på platsen. När vi gjorde oss i ordning för att gå, kom ett par ut från skogen. Vi frågade hur långt det var till guckuskon.
”Det är några hundra meter in. Följ bara stigen. Ni kan inte missa den. Ni kommer inte bli besvikna” sade paret.
Majestätiskt, svagt vajande, i den fuktiga granskogen står guckuskon – likt ett väsen från en annan värld. Den besökare som är bevandrad i svensk flora och som efter år av letande äntligen får möta denna rara raritet, känner vördnad och dröjer sig gärna kvar – trots mygg och knott.
Stigen, som övergick till spänger, gick genom en gles granskog med kärrpartier där små vattenspeglar blänkte under den täta markvegetationen. Mängder av mygg och knott gjorde tillvaron plågsam.
Plötsligt, som från ingenstans, stod de där i sin fulla prakt intill spängerna – obeskrivligt vacker i solljuset som trängde ner igenom granskogens täta grenverk.
Guckuskon är märklig på bild, men helt enastående när man får möjlighet att studera den i det vilda. Utseendet är präglat av dess stora gula läpp som (under blomning) får hela blomman att luta svagt framåt. Läppen är en insektsfälla.
Det är bland annat kombinationen med den stora (toffelformade) gula läppen och de rödbruna (tre stycken) kalkbladen, som präglar dess utseende. Blomman sitter i toppen på stjälken som kan bli en halvmeter hög.
Guckuskon är inte enbart sällsynt vacker. Den har även en komplicerad livscykel. Guckuskon utvecklad långsamt. Det kan ta upp till tio åt för en planta innan den går i blom.
Blommans färgkombination gör den svår att fotografera – i all fall om man vill återge färgerna rättvist.
Guckuskon är numera sällsynt och fridlyst.
Den förekommer framför allt i kalkrika områden, i bland annat lövängar, sumpskogar och örtrika granskogar.
Den naturmänniska som mött guckuskon en sommardag, glömmer det aldrig.
Guckuskon har, bland annat på grund av sitt utseende, en särställning bland orkidéer i den svenska floran. Den går inte att blanda samman med med några andra vilt växande orkidèer.
Hoten mot guckusko är flera.
Den hotas bland annat av dikning, kalavverkning, markberedning och igenväxning av gamla betesskogar.
Men även ett allt för hårt besökstryck, med trampskador från besökare, är också ett hot. Även om besökare inte trampar på själva plantorna, komprimeras jorden – vilket innebär att guckuskon försvinner på sikt.
Plundring/uppgrävning av utländska samlare och plockning är andra allvarliga hot.
Guckuskon är sällsynt, fridlyst och skyddad enligt lag. All form av åverkan, som att plocka, klippa, gräva eller köra på växtplatsen är förbjudet. I straffskalan ingår fängelse.
Min första kontakt med guckuskon skedde för cirka 30 år sedan, då jag färvdev min morfars herbarium. Där fanns/finns ett pressat exemplar. Det plockades och pressades i slutet av 1930-talet på Björkö i Roslagen. Då var guckuskon betydligt vanligare, inte fridlyst och tillåten att plocka. Den är sedan länge försvunnen på den platsen.
Att plocka och pressa vilda växter var vanligt, både hos unga och gamla, en bra bit in på 1900- talet. Det ingick även i grundskolans undervisning, vilket grundlade en artkunskap och förståelse för naturen hos vanligt folk. Att mängder av skolelever varje år gav sig ut för att plocka guckusko och andra numera sällsynta växter, har säkert bidragit till artens minskningen.
Idag är amatörbotanik ett ämne som engagerar ett fåtal. De flesta svenskar, som för länge sedan har förlorat relationen till svensk natur och dess arter, har sannolikt aldrig hört talas om guckuskon.
Den biologiska analfabetismen, som det heter när människor förlorar kunskapen och relationen till naturen, breder ut sig och är sannolikt på sikt ett lika stort hot mot guckusko och andra sällsynta arter i svensk natur, som skogsmaskiner och plundring.
Där guckuskon växer finns ofta förutsättningar för andra mer eller mindre sällsynta arter. Intill guckuskon påträffade Sverigereportage en annan orkidé – tvåblad. Det är en oansenlig och relativt högvuxen orkidé, som känns igen på sina två (stora) stjälkblad. Tvåblad är en doldis som smälter in i vegetationen och som endast dem som vet vad de ska leta efter, ser. Exemplaret på bilden har inte gått i blom.
För mig blev sommarens möte med guckusko, en dröm som gick i uppfyllelse efter många år. Allt sedan jag först såg det pressade exemplaret, har jag velat se guckuskon i naturen.
Jag har varit på åtskilliga platser runt om i Sverige, där guckuskon växer. Men jag har antingen varit för tidig eller för sen för att se den i blomning. Jag har även letat efter gamla lokaler, som noterades under 1900-talets första hälft, men dessa har aldrig kunnat återfinnas.
Men i somras hände det som sagt efter 30 år av letande.
Guckusko är på många sätt en märklig växt. Den toffelliknande läppen används för att locka in insekter. Guckuskon utvecklas långsamt. Det tar cirka tio år innan en planta börjar blomma.
Medan min fru flydde undan knott och mygg med våra hundar, dröjde jag kvar en stund vid guckuskon. Jag satt på spängerna som lagts ut för att skydda mot trampskador – omgärdad av ett moln med blodsugande insekter – och sagolikt vackra orkidéer som tycktes böja sig mot mig.
Till slut blev mycken för mycket även för mig.
Påväg därifrån mötte jag en kvinna, som letade efter guckuskon. Hon bodde i Skåne och var på besök i Dalarna, då hon hade hört talas om lokalen.
Jag svarade:
”Den växer där borta. Följ stigen. Du kommer inte bli besviken”
Alla svenska orkidéer är fridlysta och skyddade enligt lag, 7 § artskyddsförordningen. Det är alltså förbjudet att till exempel gräva, plocka exemplar, förstöra växtplatser eller samla in frön.
I Gudhem kyrka i Västergötland står en medeltida gravhäll, som är ristad med både runor och latinska bokstäver. Trots att den är cirka 800 år gammal och representerar en brytningstid, då det latinska alfabetet ersatte runalfabetet, är det en relativt okänd lämning.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt där inget annat anges. Övrigt Public Domain.
Västergötland/runhällar. Gudhem är mest känd för sina medeltida kloster- och kyrklämningar. Det är en omskriven plats och en av Västergötlands stora besöksmål, där arkeologiska undersökningar inleddes år 1928. Men om Gudhems runhäll, VG 88, är lite skrivet. Populärvetenskapligt är den närmast okänd.
I Gudhem kyrkas vapenhus står en gravhäll (VG 88 )från 1200-talet (cirka) lutad mot den norra väggen. Texten, som är ristad med runor och latinska bokstäver, är en gravvård över en person som låg begraven under hällen på kyrkogården. Stora delar av ristningen har försvunnit på grund av vittring. År 1952 fick runhällen sin nuvarande plats. Innan dess låg den utomhus på kyrkogården
Någon exakt datering av VG 88 finns inte. Den är grovt daterad till (cirka) 1200-tal.
Sverigereportage har i ett antal artiklar uppmärksammat runristade gravhällar, som är minnesskrifter och gravvårdar, och dessutom en relativt okänd typ av lämningar – jämfört med de vikingatida runstenarna som restes runt om i landskapen fram till 1100-talets första årtionden.
Runhällarna ingick i tidigmedeltida gravmonument av olika typer, ovan jord i högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna. Dessa runhällar är alltså förknippade med tidigmedeltida kyrkogårdar. De ska inte sammanblandas med de vikingatida runstenar som slutade resas i landskapen i början av 1100-talet.
De vikingatida runstenarna är inte gravstenar.
Datering av de medeltida runhällarna är, jämfört med de vikingatida runstenarna, mer problematisk. Tidsmässigt är avgränsning svår.
Att det latinska alfabetet övertog runalfabetet, som levde kvar som skriftspråk ända in till högmedeltiden i kyrkans värld, under högmedeltiden är välkänt. Vad som däremot är okänt, är när det latinska alfabetet började användas i Norden, samt hur övergången från de vikingatida runinskrifterna och till det latinska alfabetet gick till.
Forskare, som runologen Magnus Källström, menar att denna övergång sannolikt var en utdragen process – samt att det inte är omöjligt vikingatida runstenar fortsatte restas i landskapen under början av 1100-talet, samtidigt som runhällar började läggas över högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna.
Det finns även (sannolikt) stora regionala skillnader i denna övergång.
Här är några av de artiklar som Sverigereportage har skrivit om de medeltida runhällarna:
Exakt var runhäll VG 88 hittades har inte gått att få fram. Samnordisk runtextbas anger fyndplatsen som Gudhems kyrkogård och okänd.
Runhäll VG 88 år 1937. Delar av ristningen som idag är försvunnen på grund av vittring, var vid detta fototillfället fortfarande kvar och ifylld. 1952 flyttades runhällen in i vapenhuset, men då var stora delar av ristningen som fanns kvar 1937, borta. Bild: Public Domain.
Utifrån äldre fotografier, tagna före 1952, ligger gravhällen på marken utomhus. Ristningen är skadad, vilket sannolikt har orsakats av att den legat utomhus under lång tid.
Gudhem nunnekloster grundlades runt år 1160, troligen efter en markdonation av kung Karl Sverkersson. Beträffande platsens kyrkohistoria, är den komplicerad. Den nuvarande kyrkan uppfördes troligen i slutet av 1100-talet.
Dessutom har det funnits ytterligare tre klosterkyrkor, vars lämningar är synliga i klosterruinerna. Mest omtalad av dessa försvunna kyrkor, är sannolikt den stora kungsgårds/ klosterkyrka som uppfördes i mitten av 1200-talet.
Slutet för Gudhems kloster och andra medeltida kloster i Sverige, kom i samband med Gustav Vasas reform. Den var ett ofattbart hårt slag mot klostervärden och kyrkan – både ekonomiskt, socialt, intellektuellt och konsthistoriskt.
Efter riksmötet i Västerås år 1527, bröts banden mellan kronan och den katolska kyrkan. Gustav Vasas reform innebar att klostren stängdes och i många fall revs. Klosternas och kyrkornas ekonomiska värden överfördes till kronan.
Gudhem kloster ödelades i en omfattande brand år 1527 eller 1529. Efter år 1533 försvinner de skriftliga spåren efter Gudhems nunnor.
Delar om Gudhem kloster- och kyrkoruiner.
Runhäll VG 88, som är kistformad, är av sandsten. Ristningen är som sagt skadad.
Den är 1,90 meter lång och 0,77 meter bred.
Inskriptionen/ristningen, som alltså består av runtecken och latinska bokstäver, lyder:
Projektet Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt vars syfte är att samla och digitalisera samtliga runinskrifter i Norden.
I texten framgår att det är en gravvård över en person där endast den första bokstaven återstår.
”Ave Maria, gratia plena” är latin och betyder ”Var hälsad Maria, full av nåd” Det är inledningen på den kristna bönenAve Maria – som är särskilt viktig inom katolicismen – idag som på 1100-talet.
Runhäll VG 88 har sannolikt varit ett lock på ett gravmonument.
Fotografi är taget 1937, då hällen fortfarande låg utomhus på kyrkogården och ristningen inte var ifylld. Bild: Public Domain
”Ave Maria” är relativt vanligt förekommande i runristningar från 1200/1300-talet, på föremål eller byggnadsdetaljer i samtida kyrkor.
Dessa sakrala runristningar är framför allt knutna till medeltida kyrkor i Västergötland, Uppland och på Gotland.
Sverigereportage har flera tillfällen skrivit om dessa sakrala runristningar på byggnadsdetaljer och inredningar, bland annat i Västergötland. Ett exempel är ristningen ”Ave Maria” på medeltida kalkbruk i Kinne-Vedum kyrka, som anses vara en av Sveriges bäst bevarade medeltidskyrkor.
På runhäll VG 88 i Gudhem kyrka finns fragmentariska spår av dekor. Två lodräta skriftband, som skiljs från varandra med två huggna fördjupningar, löper längs med hällen.
Längst upp på det högra skriftbandet, samt i slutet av det vänstra skriftbandet, finns rester av två ristade kors. Det nedersta korset är delvis ifyllt. Men det övre (högre) är idag idag knappt skönjbart och inte ifyllt. Endast genom att bearbeta bildens kontrast framträder den ena korsarmen.
På äldre fotografier är båda korsen kvar och ifyllda.
Detaljbild av gravhällen (VG 88). Ristningen är skadad och fragmentarisk, på grund av omfattande vittring i sandstenen efter att ha legat utomhus i hundratals år.
I samma vapenhus förvaras ett fragment av ytterligare en runristad gravhäll – VG 87.
Fragmentet är cirka 100 år äldre än VG 88, från 1100-talet, och har ett korsdekorerat rundjur – så som påminner traditionella runstenars utseende.
Minnesskriften berättar:
”Ölver och Torgils lade stenen över Toste, (sin) fader.”
I skrivandets stund är det mörkt ute och löven faller i stormvindarna. Sverigereportage publicerar i detta inlägg några bilder från sommaren som var. Bilderna, från bland annat Rankhyttans kungslada i Dalarna och Utö hus i Uppland, ingår i kommande reportage.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Utö hus på Arnö intill Mälaren är ett av Sveriges best bevarade stenhus från medeltiden. Det uppfördes troligen på 1400-talet. Det är en så kallad enkelhusborg. Det är samtidigt ett anonymt och sorgligt stenhus, dit endast de mest entusiastiska besökarna hittar. Landvägen till Utö hus är bitvis besvärlig och de sista hundra metrarna är det vandring längs en traktorväg och stig som gäller, Gräs och sly växer högt intill stenväggarna. Varje sommar klipper en lokal sommarstugeägare på eget initiativ en liten stig i anslutning till Utö hus och ner till stranden, för att besökare ska slippa gå i högt gräs. Utö hus förvaltas av Statens fastighetsverk.Dalarna. I åratal har artikelförfattaren letat efter guckesko – en av Sveriges mest sällsynta orkideér. Men i somras skedde det. Guckesko är lite av en outsider i svensk flora.Uppland. Viby by utanför Sigtuna stad i Uppland genomgick aldrig laga skifte på 1800-talet. Byns ålderdomliga karaktär, en så kallad klungby, har därför bevarats. Sveriges äldsta bevarade pergamentbrev från 1164, anger att cistercienserorden grundlade ett kloster i Viby by på 1160-talet. Arkeologiska undersökningar i byn har dock inte kunna belägga några fysiska klosterlämningar. Däremot påträffades rester av en tidig romansk stenkyrka. Författaren och torparsonen Fred Eriksson, som tillbringade delar av sin barndom i Viby by, hävdade bestämt att arkeologerna letade efter klostret på fel plats i byn.
Det statliga byggnadsminnet Viby by förvaltas av Statens fastighetsverk. Statens Fastighetsverk meddelade under 2025 att Viby by ska säljas.
Södermanland. Sigurdsristningen är en run- och bildristning på en berghäll vid Sundbyholm utanför Eskilstuna. Runslingan, som omgärdar en rik bildframställnimg, berättar om en vikingatida kvinna som lät rista hällen. Bildristningen skildrar Sigurd Fafnesbanes saga. Men Sigurdsristningen är inte enbart en run- och bildristning från vikingatiden. Den är en del av ett vikingatida kulturlandskap.Uppland. Varpsund i Uppland är mest känd för sin runsten – en Ingvarsten. Mindre känd är den hällkista som ligger på åsen högt över vattnet och den forntida vattenleden. Hällkistor är gravar som dateras till yngre stenålder och äldre bronsålderDalarna. Rankhyttans kungslada är daterad till 1400-talet. Denna trösklada är främst förknippad med mytbildningen runt Gustav Vasas resa till Dalarna åren 1520/1521. Vad som är mindre uppmärksammat och knappt omskrivet, är den skriftliga kulturskatt som gömmer sig på stockväggarna inne i ladan. Där har masar, kullor och besökare i hundratals år ristat initialer, bomärken, och årtal. Där finns även uttryck för folktro och magi. Rankhyttans kungslada förvaktas av Statens fastighetsverk.
Sverigereportage 
.jpg){kind=link}