Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.
Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil
Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.
År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.
På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:
”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”
Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.
Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.
1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.
Text och foto: Jens Flyckt
Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.
Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.
Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.
Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.
Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.
En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.
Norrtälje var fram till år 2000 en garnisonsstad. l och på luftvärnsförbandet Lv 3 tidigare logement, forndonshallar övningsområde bedrivs numera civila verksamheter. Ett litet museum, Norrtälje luftvärnsmuseet, vårdar minnet av luftvärnets historia i staden.
Text och foto: Jens Flyckt
Vore det inte för en stor stor luftvärnsrobot från kalla krigets dagar som står uppställd vid parkeringen, så är det lite som vittnar om att det gråa lilla huset är ett museum. Verksamheten drivs av en ideell kamratförening. Ordföranden heter Stig Schyldt, som var regementschef för Lv 3 – Roslagens luftvärnsregemente. Han tog även beslutet att bilda museet.
Lv 3 kamratförenings ordförande – Stig Schyldt. Tillsammans med föreningens övriga eldsjälar vårdar de minnet av svenskt luftvärn och Lv 3.
-Jag beslutade att det skulle bli ett museum, som det hade diskuterats i flera år. Sedan bytte jag jobb. Själva genomförandet av museet skedde under annan ledning, säger Stig Schytt och öppnar museets fordon- och pjäshall.
Norrtälje luftvärnsmuseum är ett teknik- och arbetslivsmuseum. Numera har vänföreningen cirka 300 medlemmar. Flera av medlemmarna är tidigare officerare från Lv 3.
Museet visar bland annat artilleriets utveckling, från tidigt 1900-tal till år 2000, Roslagens artilleriregementes (Lv 3) verksamhet i Stockholm och Norrtälje med mera.
Överallt i hallen står pjäser, fordon annan materiell med anknytning till artilleriets historia. Några exempel är en 150 centimeters strålkastare m/37, som under andra världskriget användes för att artilleriet skulle hitta sina mål nattetid.
Längst in i maskinhallen står luftvärnsrobotvagn modell 701B, som är bestyckad med robot 70. Mer om robot 70 längre fram i reportaget.
Luftvärnsrobotvagnen 701 B
Luftvärnsrobotvagnen utvecklades i mitten av 1980-talet av Hägglund och Söner och bygger på chassit av en äldre kanonvagn. Vagnen väger 9700 kilo och har en topphastighet på 45 kilometer i timmen. Den användes inom mellan åren 1984-2000 inom svenska armén.
Totalt tillverkades 45 exemplar av luftvärnsrobotvagn model 701.
Hallen är full med pjäser, vapen, fordon och militära föremål som alla i sig är värda ett reportage. Där finns bland annat en stor målning som visar hur garnisionsområdet såg ut och vilka byggnader som ingick i verksamheten.
Stig Schyldt berättar att barnen tycker att en 40 millimeters Boforskanon som står inne i ett hörn är roligast, i och med att de kan höja och sänka pipan.
Intill en vägg står två dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett. Modellen är mest känd som understödsvapen till infanteriet, men modifierades även för att kunna bekämpa flyg. Men det är inte enbart vapen som är utställda. På en vägg hänger kronans skidor.
Dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett.
Genom åren verkade flera förband och skolor i Norrtälje garnision. Några exempel är:
Den 1 juli år 2000 halades garnisionsflaggan i Norrtälje för sista gången. Därmed var en militär tradition och närvaro, som inleddes med att Stockholms luftvärnsregemente flyttade till Norrtälje år 1953, över.
Norrtälje Luftvärnsmuseum öppnade 1995.
Ett av rummen, 1940-tal, i Norrtälje luftvärns museums samlingar.
Museets huvudbyggnad består av övervåning och källarvåning. Temat i utställningarna berör inte enbart luftvärnet. Rummen i övervåningen är uppdelade i tidsperioder som börjar på 1940-talet. Personligt skydd, sjukvårdsutrustning, optik, bajonetter och uniformer är något av innehållet.
Där beskrivs bland annat luftvärnets tillkomst – som innebar att man från början vinklade artilleriets kanoner upp i luften, med stöd av en högstubbe eller liknande.
Så här såg de första försöken med ett svenskt luftvärn ut. Man tog vad man hade, en artillerikanon som lutades upp i luften och hoppades på arr fientligt flyg skulle flyga in i kanonens skjutriktning.
Där efter följer en tidsaxel med rum, från 1950-talet och fram till 1990-talet. Förutom föremål visas ett stort antal fotografier, dokument, utbildningsplancher, kartor och liknande. Även om fokus ligger på luftvärnets historia, så har samlingarna en bred inriktning. Åtskilliga föremål är hämtade från andra truppslag.
Där ryms allt från robot 70 till halmöverdrag till känga m/39. Halmöverdraget användes vid riktigt kallt väder och som skyddade soldater på pass, att förfrysa fötterna under krigsårens kalla vintrar.
Även kontorsmiljöer från1970- och 80-talet ingår i utställningen.
Det finns en stor igenkänningsfaktor i Norrtälje luftvärnsmuseums samlingar. Många av de tusentals personer som gjorde sin värnplikt i Norrtälje återkommer. Det är en av anledningarna till museets höga besökssiffror.
Pilmål bogserades av flyg, på säkert avstånd från flygplanet, över skjutfältet på Väddö.
Även civilister som aldrig haft med svenskt luftvärn att göra känner igen sig i delar av utställningen, i alla fall i ett föremål och om man bodde på Väddö under 1970- och 80-talet. Då var det vanligt att lågt flygande flygplan vände över stugor och båthus. Efter sig bogserade flyget röda, avlånga ”cigarrer”.
Cigarren, som på militärspråk heter pilmål PM7B, användes som övningsmål för luftvärnet. Det typen av övningar genomfördes regelbundet på från Väddö skjutfält.
Lite av den ammunition som är utställd på Norrtälje luftvärnsmuseum.
Utställningarna på ovanvåningen är präglad av tekniska system – allt från kommunikation och tidiga mobiltelefoner och datorer, till spaningsradar och målsökning.
En vägg i utställningens rum täcks av panelen från en eldgivningsradar – Cig 790, som var en del av luftvärnsdystem m/48. I systemet ingick bland annat den Boforstillverkade luftvärnspjäsen lvakan m/48, som är utställd på museets källarvåning och som reportaget återkommer till.
Panelen till cig 790 som var i drift cirka 30 år.
Flera radiostationer är utställda – bland annat modell 200. Den utvecklades i mitten av 1950-talet. Det är en kortvågsradio som även var avsedd för telegrafi.
Radiostation 200 var ”bärbar”. Dock krävdes det ett antal mannar för att. transportera samtliga enheter.
Radiostation 200 moderniserades i mitten av 1960-talet.
Radiostation 200 i bildens förgrund. Där bakom raden av militära och civila radioapparater och telefoner.
Även tidiga mobiltelefoner, som Motorola Micro Tac som kom ut på marknaden 1989, är utställda.. De första versionerna vara analoga. Micro Tac betraktades i slutet av 1980-talet som den minsta mobiltelefonen på marknaden. Typiskt för Motorola Micro Tac är luckan av svart plast som fälldes upp för att komma åt knappsatsen.
På samma hylla står en telefonväxel som en gång i tiden satt i en stridsledningskärra tillhörande spaningsradar PS 23 från 1940-talet. Modellen var den första spaningsradarn inom svenskt luftvärn och byggde på ett engelskt system. Efter att PS 23 utrangerades användes denna växel i många år vid Lv 3:s skjutfält på Väddö.
Telefonväxel som ursprungligen satt i en stridsledningskärra, tillhörande det svenska försvarets första stridsledningsradar från 1940-talet. Där efter användes växeln under många år som en del av säkerhetsanordningarna på Väddö skjutfält.
I museets källarvåning är samlingarna mer inriktad på pjäser, minor och liknandeutrustning.
Där finns bland annat 20 millimeter lvakan m/40, en pjäs som användes som luftvärn- och pansarvärnspjäs.
Även en Ivakan m/36, en 40 millimeters automatkanon tillverkad av Bofors, är utställd. Modellen var en försäljningssuccé som tillverkades på licens i flera länder, bland annat USA, Holland och Österrike. Även Sovjetunionen föll för modellen, men brydde sig inte om att söka tillverkningslicens utan stal idén och tillverkade en kopia.
40 millimeters automatkanon – Ivakan m/36.
Ett av museets nyaste föremål är robot 70 – ett luftvärnsrobotsystem som utvecklades av Bofors och togs i bruk inom det svenska försvaret 1977. Luftvärnsrobotvagnen i början av reportaget är utrustad med detta system.
Sista gången värnpliktiga vid Lv 3 sköt skarpt med robot 70 var vid en stor slutövning den 7 mar år 2000. Platsen var Ravlunda skjutfält i Skåne.
Så här beskrivs de sista skotten i utställningen:
”Robotskytten hette Andreas Flodman från 2.pluton/2 kompaniet. 5 stycken robot 70 sköts mot ett bogserat flygmål. Andreas Flodman kommer från Täby.”
Systemet är fortfarande i bruk inom svenska försvaret, men har uppdaterats flera gånger. Det används främst för att bekämpa fientliga flygplan och helikoptrar, enligt Försvarsmakten.
Källarvåningen i Norrtälje luftvärnsmuseums huvudbyggnad. I förgrunden robot 70.
Numera bedrivs civila verksamheter det forna kasernområdet och övningsområdet exploateras i snabb takt. Museets närmsta granne är handelsområdet Norrtäljeporten med 33 butiker och resturanger. Där stridsskolan tidigare höll till bedriver bland annat Komvux verksamhet. I kassernvakten håller Securitas till. I den tidigare officersmässen är det förskola. I logementen är det hyresbostäder.
Men minnet av Lv 3 lever kvar. Runt om i området finns skyltar, minnesstenar och inte minst luftvärnsmuseet som vittnar om platsens militära historia.
Sedan många år bedrivs civila verksamheter på det forna garnisionsområdet. Logementen är numera privatbostäder. En emaljskylt vittnar om vilka som höll till i byggnaden tidigare.
Vad som inte heller är glömt är försvarsbeslutet år 2000, som var den största omorganiseringen av Försvarsmakten sedan 1920-talet, som innebar att Sverige gick från att ha ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.
En konsekvens av detta blev att den dåvarande regeringen, trots protester och motargument, avvecklade bland annat Lv 3. Regeringen ansåg då att omvärlden var så säker att endast fyra artilleribataljoner behövdes.
Vid en gammal vägsträckning utanför Harg i Norduppland står en högrest runsten, vars unika bildristningar har fascinerat forskare i över 500 år. I stenens bildristningar hänger bland annat en kyrkklocka i någon form av byggnad – som tolkats som en kyrka eller klockstapel från början av 1100-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Exakt var runsten U 595 (Hargstenen) ursprungligen stod är oklart. Historiska källor uppger skogen några kilometer söder om Hargs bruk – det område den står i idag. En av flera beskrivningar på 1600-talet anger platsen som:
”Harg Sochn widh wägen”
Hargstenen i Norduppland. Den står intill en ålderdomlig vägsträckning. I bakgrunden skymtar väg 76 som närmast förbinder Hargs bruk och Hallstavik. I över 500 år har Hargstenens bildristningar fascinerat forskare.
Den ålderdomliga skogsväg som runstenen står intill beskrivs ofta som ”en avstickare från väg 76”, i reportage och andra publiceringar. Men det är en förenklad beskrivning.
Denna lilla skogsväg är resterna av en gammal vägsträckning som en gång förband Edebo med Hargs bruk, enligt Riksantikvarieämbetet. Längs samma skogsväg, drygt 100 meter norr om runstenen, står en milstolpe från 1700-talet. Ristningen på milstolpen (sten) är vänd mot den ålderdomliga vägsträckningen.
Mellan Harg och Hallstavik finns flera bevarade sträckor av denna gamla vägsträckning,
Det är alltså inte enbart fråga om en runsten, utan även en bevarad vägmiljö som med fysiska lämningar kan styrkas till 1700-taket. Men sannolikt är den medeltida eller ännu äldre. Även om man inte vet exakt var runstenen ursprungliga stod, så finns platsen med stor sannolikhet att finna i närheten av den nuvarande placeringen.
Martin Aschaneus avbildning av Hargstenen. Ur: Upplands runinskrifter.
Hargstenen dokumenterades första gången år 1594. Det var Sveriges första riksantikvarie, Johannes Bureus, som besökte den. Bureus ansåg att Hargstenen var så uppseendeväckande att den fick ingå i hans senare utgivna runkallender – kopparstick från 1599, där tio utvalda runstenar beskrevs.
Genom århundradena har åtskilliga forskare dokumenterat denna runsten. En annan känd besökare/forskare var Martin Aschaneus, som år 1630 utnämndes till riksantikvarie. För eftervärlden är han kanske mest känd för sin Sigtunabeskrivning från år 1612, som publicerades först 1922. Aschaneus var inte verksamt i Harg.
Hargstenen är ristad på två sidor. Sannolikt är runtexten och bildristningarna samtida. Bilderna är unika och skildrar bland annat klockringning under tidigt 1100-tal.
Det som gör Hargstenen unik är de kyrkliga avbildningar från tidigt 1100-tal. På grund av alger och lavar att ristningarna numera svåra att fotografera.
Runtexten är en traditionell minnestext och arvsdokument.
Runristningen lyder:
”Gudlev och Sigvid, Aldulvs arvingar, lät hugga stenen efter sin fader och (efter) Sigborg, hans moder.”
Enligt Upplands runinskrifter är troligen runristningen och bildristningarna samtida. Ristningen är inte något mästerverk. Den saknar konstnärlig finnes och runtexten innehåller även fel, som runologerna tolkat som felhuggningar.
Hargstenen är rektangulär, cirka 2,50 meter hög och ristad på två sidor – framsidan och den högra kortsidan. Längst upp på framsidan är ett stort kors avbildat. Under korset har ristaren avbildat något som länge tolkades som en av de äldsta, kända avbildningarna av en kyrka.
Klockringaren i Hargstenens ristning från 1100-talet.Notera den bikupeformade kyrkklockan.
Sentida forskare är dock tveksamma om det är en kyrka. Idag tror man snarare att det är en klockstapel. Nedanför den förmodade klockstapeln står en man. Från hans ena arm går en linje upp till en klockstapel, som hänger i konstruktionen. Det är en man ringer i klockan.
Hargstenens bildtristningar är enligt Bengt. G Söderberg (Vite Krists Klockor, Allhems förlag 1974) det äldsta kända belägget av en klockringning.
Att det fanns klockstaplar på 1100-talet är sedan tidigare belagt. Vid den tidigmedeltida kyrkan S:t Andreas i Lund har arkeologer undersökt en stavverkskonstruktion, som daterats till år1065, som visade sig vara en klockstapel.
På Hargstenens kortsida finns även två personer som via en stång, som vilar på deras axlar, tycks hålla ett ovalt föremål över en eld.
Längst ner på kortsidan står två personer och håller ett stort ovalt föremål över något som liknar en eld. Föremålet, kanske en kittel, är tungt. För att orka med tyngden hänger föremålet i en stång, som vilar på personernas axlar.
Det finns flera tolkningar till denna scen. En teori går ut på att det är ett rökelsekar de bär på, en annan att det illustrerar gjutning av en kyrkklocka.
En annan medeltida bildframställning med liknande motiv som på Hargstenen, är bonaden från Skog i Hälsingland. Bonaden är daterad till 1200-talet och ett unikt kulturarv. Längs den 1,75 meter långa bonaden trängs figurer, fåglar, byggnader och mönster.
Några av bonadens framträdande motiv är en kyrka, en klockstapel och två personer som via rep ringer i kyrkklockorna. Även om bilderna på Hargstenen och i Skogsbonaden är gjorda med helt olika tekniker, så är likheterna stora.
Bonaden från Skog är ett unikt kulturarv från 1200-talet. Bilden ovanför är ett utsnitt av bonaden, där ett gytter av märkliga figurer och symboler. Här ser vi en kyrka och en klockstapel till höger. Två personer ringer i klockorna. Foto: Nordiska Museet.
Klockorna i bonaden är samma typ av klocka som på Hargstenen. Typen kallas för bikupeklocka, ett namn som kommer från de bikupornas halm som användes från medeltiden och fram till 1800-talet.
Beträffande det här med kyrkklockor från 1100-talet finns det ett lokalt, märkligt sammanträffande som inte är särskilt uppmärksammat.
Cirka 3,5 mil (fågelvägen) söder om Hargstenen, i en sankmark vid Söderby-Karl strax norr om Norrtälje, gjordes år 1916 ett märkligt fynd. I jorden låg en 100 kilo tung bikupeklocka som utifrån sin form anses den äldsta kända som inte är i drift. Den är daterad till 1100-talet.
Det hela är antagligen en slump. Men det är märkligt att det bara skiljer några mil från den äldsta kända bildframställningar av en bikupeklocka, och det äldsta kända arkeologiska fyndet av en bikupeklocka.
En viktig aspekt i tolkningen av Hargstenens bilder är den djupa innebörd klockorna hade för medeltidens människor. Kyrkklockan, vars klanger skyddade mot onda makter, var snarare väsen med själar, än materiella ting. Kyrkklockorna var helgedomar som man tillbad. När Hargstenen med sin klocka restes i början av 1100-talet, så borde det funnits en stor symbolik i handlingen.
Mitt på Hargstenens kortsidan finns en cirkel, i vilken en kvinnofigur är avbildad. Det finns även andra ristade detaljer som inte nämns i detta reportage.
En ristad kvinnobild inom en ring på Hargstenens kortsida.
Trots att Hargstenen hör till Upplands, kanske till och med Sveriges märkligaste runstenar tack vare sina unika kyrkliga motiv, är den relativt okänd hos allmänheten. Hade den rests vid någon kyrka i en centralort, då hade den haft en annan status.
Men nu står den i skogen, långt från turistorter som Gamla Uppsal, Sigtuna och Stockholm. Vid runstenen i Hargskogen stannar bara de mest hängivna.
I Fornhöjdens vårdcentral i Östertälje står Igelstastenen – en runsten som på många sätt är säregen. Den har bland annat ovanlig ornamentik, ett rundjur med huggtänder och kluven tunga. De få runor som är bevarade tolkas till ett mansnamn som inte är känt från någon annan runsten.
Södermanland. Fornhöjden är en stadsdel och ett av Östertäljes miljonprogram. I det lilla centrumet, där det bland annat finns en matbutik och en liten krog, ligger den lokala vårdcentralen. Innanför entrén står den märkliga runstenen uppställd.
Igelstastenen är ett runstensfragment av sandsten. Stenen hittades 1985 i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård.
Det är inte en hel runsten, utan ett fragment av röd sandsten. Fragmentet påträffades i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård, strax söder om Fornhöjden, 1985. Det låg i Igelsta gårds trädgård fram till år 2003. Då flyttades stenen till vårdcentralen.
Fyndplatsen ligger i ett kulturlandskap med många spår från brons- och järnålder. Där finns bland annat hällristningar, gravfält, liggmilor, vägbankar och boplatser.
Ristningen är daterad till 1000-talets första hälft. Trots att endast ett större fragment av runstenens mittparti återstår, är det tydligt att det ursprungligen måste ha varit en märklig runsten.
Stenens mest iögonfallande detaljen är rundjurets huvud – som med sitt ovala öga, uppspärrade gap, spetsiga huggtänder och långa reptiltunga, påminner om en blandning mellan drake och huggorm.
Igelstastenen är märklig på många sätt. Rundjurets, fyrkantiga huvud med huggtänder och kluven tunga är den mest iögonfallande detaljen.
Jämfört med många andra samtida runstenar, vars rundjur ofta har ett betydligt mer harmoniskt bildspråk, är Igelstastastenens rundjur utmärkande med sitt närmast fyrkantiga huvud andra utmärkande detaljer.
Förutom en kortare notis i tidskriften Fornvännen från1985, dröjde det 29 år innan Igelstastenen fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det skedde när runologen Magnus Källström skrev om den i Riksantikvarieämbetets K-blogg år 2014.
Han skriver att rundjurets huvud vid första anblicken inte ser särskilt förtroendegivande ut, men att det finns en utseendemässigt släktskap till andra sörmländska runstenar. Han nämner bland annat en runsten vid Strängnäs domkyrka, Sö 279, som har en kluven tunga och vassa huggtänder.
Runsten Sö 279. Notera djurhuvudets likhet med Igelstastenen. Foto: Klaus Fuisting/Public Domain.
Längst upp på Igelstastenen syns den nedre armen på en kristet kors – som även det är märkligt. Om denna korsarm skriver Magnus Källström följande:
”Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.”
Knutrunor är en mycket sällsynt typnav runor som endast är kända från en runsten i Sverige, i Gästrikland.
Igelstastenen är ristade med stungna runor, som är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden. Genom att förse vissa runor med punkter, till exempel u-runan som försågs med en punkt mitt i tecknet, kunde runtecknet representera fler tecken. Stungen u-runa blev y. Genom de stungna runorna utökades den 16-typiga runraden.
I och med att så mycket saknas av runtexten är kvarvarande runor svårtolkade. Men enligt Magnus Källström bör runorna kunna tolkas som följande:
Enligt Magnus Källströms efterforskningar är namnet Ögrim inte känt från någon annan vikingatida eller tidigmedeltida runsten.
En del av Igelstastenens kvarvarande runrad. Notera att u-runan och i-runan har försetts med varsin punkt. Dessa runor är i och med punkterna stungna. Det är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden som innebar att till exempel att u blev ett y med punkten.
Att Igelstastenen flyttades berodde dels på att den behövde skyddas mot väder och vind. Att det blev en vårdcentral var inte en slump. Inom allmogens folktro fanns det en uppfattning om att bland annat runstenar och andra stenblock med märkliga formationer, kunde bota värk och andra krämpor.
Denna folkliga uppfattning är sannolikt kopplad till den tradition som uppstod kring skålgropar/älvkvarnar på 1600/1700-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Mellan Fellingbro och Örebro stor en runsten – Nastastenen. År 1672 besökte Johan Hadorph platsen. Han var riksantikvarie mellan åren 1679–1693 och anses vara den första person som genomförde en arkeologisk på Birka på Björkö i Mälaren.
På plats vid Nastastenen, som då låg ner, konstaterade Johan Hadorph att allmogen hade offrat nålar på runstenen. För att slippa värken lär även ortsborna bitit i runstenen (läs sätta värken som i värktallar). Enligt Hadorphs beskrivning var runstenen slitet på den plats folk hade bitit i den.
På så finns en parallell mellan Igelstastenen och Fornhöjdens vårdcentral, även om modern läkarvård inte ska förknippas med allmogens folktro och offerriter på 1700-talet. Det var dessutom inte första gången i modern tidsomställningen en runsten placerades i en vårdinrättning.
Fornhöjden vårdcentral i Östertälje, några mil söder om Stockholm. Igelstastenen står sedan år 2003 uppställd innanför vårdcentralens entré.
På en skriftlig fråga till Magnus Källström, om det gjorts några efterforskningar vid Igelsta gård efter runstens resterande delar, svarar han:
”Att döma av artikeln i Fornvännen 1985 misstänkte man då att det kunde finnas fler fragment längre ned i jorden, men det är oklart om det gjordes några fler undersökningar. Det kan kanske finnas en idé att ta en ny titt i närheten av fyndplatsen.” skriver Magnus Källström.
Kartan över Lund är stämplad i Berlin år 1940. Den är försedd med tysk text och stämplat hakkors. Byggnaderna på kartan hade tyskarna numrerat och översatta till tyska. Men de gjorde ett misstag som hade fått stora konsekvenser om Hitlers anfallsplaner mot Sverige blivit verklighet.
Text och foto: Jens Flyckt
Skåne. Vilket syfte kartan hade och om den ingick i Hitlers anfallsplaner mot Sverige, operation Polarräv, är oklart. Men tyskarna hade i detalj klarlagt Lunds byggnader och infrastruktur. Liknande kartor fanns sannolikt över andra svenska städer.
April 1940 är denna stadskarta över Lund daterad. Tyskarna gjorde det enkelt för sig. De tog en svensk karta, numrerade viktiga byggnader och översatte sedan namnen till tyska. Men tyskarna hade inte riktigt koll på vad de gjord, vilket ledde till att samtliga numrerade byggnader fick fel beskrivning.
Tyskarna hade gjort sig enkelt för sig. De utgick från en vanlig, svensk karta från 1933. Viktiga byggnader markerades och siffror och namn, till exempel Epidemisjukhuset, Ribbingska sjukhemmet och Stadshuset, översattes till tyska.
De översatta namnen är tryckta på kartans vänstra hörn.
Kyrkor och kyrkogårdar är vitmarkerade på kartan och inte upptagna i listan. Övriga objekt är gulbruna.
Noggrann men ändå helt felaktigt översatt. Nazitysklands kartlagda byggnader i Lund. Översättaren råkade dock hoppa över nummer i början av listan. Det resulterade i att samtliga byggnader fick felaktiga namn i den tyska översättningen.
Det är en detaljerad karta över Lunds stadsplan som tyskarna tog fram. Men skenet av noggrannhet bedrar. Faktum är att tyskarna begick ett stort misstag när de överste de numrerade byggnaderna. I praktiken innebr denna miss att ingen av de byggnader som tyskarna räknar upp, stämmer överens med verkligheten.
Det är oklart om tyskarna insåg sitt misstag och senare rättade felen på kartan.
Hitler gjorde aldrig verklighet av sina invasionsplaner mot Sverige. Men att det fanns långt gångna planer är sedan tidigare känt.
Bland annat skulle tyska trupper inledningsvis tränga in i Sverige från samtliga väderstreck, från bland annat Finland och Norge. Med bombflyg, falkskärmstruppper och motoriserat infanteri, skulle Sverige tas i en kniptångsmanöver. Städer som Göteborg, Södertälje, Visby, Stockholm och Karlstad skulle bombas. Samtidigt skulle viktiga järnvägsknutar förstöras för att förhindra svenska trupptransporter.
Ett avgörande sista slag med den svenska armén väntades stå någonstans mellan Västerås och Uppsala. Därefter skulle tyskarna ta Stockholm.
Vilket syfte Nazitysklands kartläggning av Lund hade är oklart. Men att den ingick i någon form av anfallsplats är troligt.
Vissa forskare menar att Hitler inte hade någon anledning att anfalla, så länge Sverige fortsatte levererade järnmalm, grafit, kullager och kullager som var viktiga för Nazitysklands vapenindustri. Andra forskare menar att Sverige var nära att anfallas 1943.
Men hur nära det var att operation Polarräv sattes i verket är det ingen som med säkerhet vet.
Under 1000 år har kyrkogårdar omgärdats med olika metoder och material. Dagens pedantskötta kyrkogårdar med låga murar har lite gemensamt med sina medeltida föregångare, då murarna skulle skydda mot bökande tambokskap och fientliga trupper. En numera nästan försvunnen typ av kyrkogårdsmur är kyrkbalken – en knuttimrad träkonstruktion som nämns i flera medeltida källor.
Text: Jens Flyckt Bild: Jens Flyckt och Sigtuna Museum
Ingen vet med säkerhet när kristendomen kom till Sverige eller när den första omgärdade kyrkogården anlades. I den uppländska staden Sigtuna, som anlades som en kristen stad i slutet av 900-talet, hände något som kan ses som ett förstadie till medeltidens kyrkogårdar. I slutet av 900-talet och början av 1000-talet började Sigtunaborna begrava sina döda i gravgårdar – tidigkristna gravar som låg i utkanten av den vikingatida bebyggelsen.
År 2014 undersökte arkeologer från Sigtuna museum en gravgård. Foto: Sigtuna Museum
Gravgården är en övergångsfas, från det hedniska gravskicket hemma på ättens backe, till den kristna kyrkogården.
Vad som skiljer gravgårdar från tidiga kyrkogårdar eller andra kristna gravplatser, är bland annat att gravarna ligger glest, att begravningarna gjorts i träkistor samt att de döda fått med sig föremål i gravarna. De döda är i regel begravda i öst-västlig riktning, i enlighet med den kristna traditionen. Föremålen, eller gravgåvorna, är ett arv från de hedniska gravskicken, där den döda ofta fick med sig föremål som han eller hon kunde behöva efter döden. Det förekommer även andra inslag som anses vara hedniska arv.
Det finns inga fynd som tyder på att Sigtunas gravgårdar hade murar, diken eller annan inhägnader. År 2014 revs en bensinstation i närheten av Sigtuna stads huvudgata, Stora gata. Där hittade arkeologerna en gravgård med 15 gravar, som eventuellt indikerar en rumslig indelning. Det handlar dock inte om murar, träkonstruktioner, diken eller andra spår efter en fysisk rumsindelning eller omgärdning.
Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna Museum and Art, berättar att det fanns en tendens som kan uppfattas som en könsindelning inom gravgården – det vill säga att männen begravdes på den södra sidan och kvinnorna på den norra, som blev vanlig under högmedeltiden. Men om så verkligen var fallet är inte klarlagt.
En så tidig könsindelning är en spännande tanke. Det är i så fall en indikation på hur den inre och yttre rumsindelning, som senare ledde till bogårdsmurar och enklare typer av inhägnader runt kyrkogårdarna uppfördes, först kan ha uppstått.
Vidbo kyrka i Uppland. Den här sortens låga kyrkogårdsmurar uppfattas ofta som medeltida, vilket de inte är. De är resultatet av de senaste århundradenas ombyggnationer, då nästan alla medeltida bogårdsmurar revs och ersattes med sina diskreta efterträdare. Vidbo hade kvar sin medeltida bogårdsmur och stiglucka fram till år 1797.
När vi idag betraktar våra medeltida kyrkor och tillhörande kyrkogårdar, är det lätt att tro att de lavtäcka murarna är lämningar från medeltiden. Men så är det i regel inte. Ytterst få synliga, medeltida bogårdsmurar har bevarats till våra dagar. Det vi ser är i regel betydligt enklare kyrkogårdsmurar, som ersatte de medeltida bogårdsmurarna på 1700/1800-talet. Vissa murar är ännu yngre.
Bogårdsmur är ett gammalt namn för den mur som omgav/omger kyrkogårdar. Nyare murar har Sverigereportage valt att kalla kyrkogårdsmurar, för tydlighetens skull.Det är i regel inte enbart i namnet som skillnaden ligger. Bogårdsmuren var ofta påkostade och höga anläggningar, jämfört med de senare kyrkogårdsmurarna.
Genom att studera historiska kartor kan man få en inblick i hur omfattande förändring som skett. Många medeltida kyrkor, till exempel Vidbo kyrka i Uppland, är avbildade med takbeklädd bogårdsmurar och stigluckor.
Stiglucka kallades även för stegport och var överbyggda in- och utgångar till de medeltida och historiska kyrkogårdarna. För medeltidens människor markerade stigluckorna även gränsen mellan den andliga och värdsliga världen.
Vidbo kyrkas äldsta kända byggnadsfas är från 1200-talet och enligt forskarna hade Vidbo kyrka en bogårdsmur från första början. Bogårdsmuren och stigluckan revs 1797.
Bogårdsmuren var resurskrävande byggprojekt. Dessutom krävdes ett underhåll som säkerligen var betungande utgifter för fattiga församlingar.
I Vidbo kyrkas fall finns det spår av den medeltida bogårdsmuren i den östra kyrkogårdsmuren. Den nuvarande kyrkogårdsmuren är några hundra år gammal.
Den medeltida stiglucka som syns på kartan, är sedan länge ersatt med en enkel järngrind.
Historiska kartor ger ofta en inblick i hur de försvunna, medeltida bogårdsmurarna såg ut. Detta är storskifteskarta från 1768, där Vidbo kyrka är avbildad med en påtagligt kraftig bogårdsmur och stiglucka. Vidbo kyrkogård har varit omgärdad sedan medeltiden. Knappt tio år efter att kartan ritades rev bogårdsmuren och stigluckan.
Relativt lite är känt om hur de de äldsta kyrkogårdarna var omgärdade. De medeltida landskapslagarna ger en viss inblick. I bland annat Västgötalagen framgår att omgärdningarna skulle vara stabila och välgjorda, för att hindra kreatur att komma in på kyrkogårdar. Till de medeltida kyrkorna finns även ett omfattande arkeologiskt källmaterial. Det är dock inte överdrivet många bogårdsmurar som har undersökts.
Det är i skrivandets stund oklart hur gamla de äldsta daterade bogårdsmurarna är. I Uppsala har en bogårdsmur från 1200-talet påträffats.
Bogårdsmurarna kan vara uppförda i rund natursten, i flata kalkstenar eller annat stenmaterial. I ovanliga fall förekom även tegel. Valet av material är främst präglat av den lokala berggrundens beskaffenhet, lokala traditioner och lokala socioekonomiska aspekter.
På vissa kyrkogårdar kan man ana bogårdsmurens formspråk, trots att den varit borta i hundratals år. Lohärad kyrka i Uppland är från 1200-talet. Från 1700-talet finns skriftliga källor som nämner att kyrkogården både hade kyrkbalk, bogårdsmur och stiglucka. I och med att de medeltida murarna successivt byggdes om, bevarades de ursprungliga måtten på muren. Det gäller främst den östra muren som sommaren 2022 restaurerades.
Restaurering av kyrkogårdsmur vid Lohärad kyrka i Uppland. Enligt uppgifter från 1700-talet hade Lohärad en medeltida bogårdsmur – med partier av timmer. Troligen rör det sig om en timmerbalk, som i Brandstorp. Den medeltida muren ersattes sannolikt på 1800-talet av en ny kyrkogårdsmur, som tycks ha fått höjd som den medeltida föregångaren. År 2022 restaurerades den östra kyrkogårdsmuren.
En av landets finaste, bevarade bogårdsmurar finns vid Knutby kyrka (Uppland). Den höga, takbeklädda bogårdsmuren är sammanfogad med kalkbruk. Den har en medeltida stiglucka som tillsammans med muren ger en inblick i hur kyrkogårdarna var omgärdade på medeltiden.
Knutby kyrkas långhus uppfördes under 1200-talets senare del. Bogårdsmuren är bevarad mot öster, väster och mot norr. Sadeltaket är och var på medeltiden en förutsättning för att hindra regnvatten att rinna ner bland stenarna, som på vintern kunde orsaka ras när vattnet expanderade i kylan. De flesta medeltida bogårdsmurar tros ha haft den typen av sadeltak, vilket ofta är avbildade på historiska kartor.
Knutby kyrka med sin medeltida bogårdsmur samt en av de medeltida stigluckorna. Knutby är en av två kyrkor i Uppland som har sin bogårdsmur bevarad. Enligt uppgift är muren från 1400-talet.
Knutby kyrkas bogårdsmur vittnar med sin höjd om att bogårdsmurarna även kunde ha ett annat syfta – som försvarsanläggningar.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Knutby kyrka: Slaget om Knutby.
Det var inte enbart stenmurar som omgärdade de medeltida kyrkogårdarna. Det finns exempel på hur inhägnaden först gjordes med gärdsgårdar och diken. Stockgärdsgårdar, eller kyrkbalkar, är en annan ålderdomlig typ av inhägning.
Kyrkbalkar är knuttimrade ”murkonstruktioner” av stockar. Tekniken är belagd till 1300-talet. En gång i tiden var kyrkogårdsbalkar vanliga, mem idag finns det enbart två kyrkor med bevarade balkar.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka i Västergötland. Notera att balken är byggd på en kallmurad mur. Resultatet är en konstruktion som i höjd påminner om de medeltida bogårdsmurarna. Kyrkbalken i Brandstorp är en av två bevarade i Sverige.
Den ena kyrkbalken finns vid Brandstorps kyrka i Västergötland. Träkyrkan från slutet av 1600-talet är byggd i kortform, med ett torn i mitten. Den nuvarande kyrkan ersatte ett medeltida kapell.
Brandstorp kyrka och kyrkogård är ett unikt kulturarv. Brandstorps kyrkbalk är dock inte medeltida. Analyser visar att stockarna i den äldsta delen avverkades vintern år 1697/1698.
I verket Sveriges kyrkor från 1975 beskrivs Brandstorps kyrkbalk, även kallad stockbalk, på följande sätt:
”Kyrkogården hägnas av en timrad stockgärdesgård. Inhägnaden är av en ålderdomlig typ och endast ett fåtal exempel härpå finns bevarade i vårt land. Stockgärdesgården består av 51 sektioner, »balkar». En sådan balk är uppbyggd av på varandra lagda stockar, vid ändarna ihopknutade i rektangulära stöd. Stockän- darna är infodrade med bräder. Balkarna är av varierande längd, den längsta omkring tio meter ( = stock- längd av ett fullmoget träd), den kortaste omkring fyra meter. Höjden håller sig på omkring 1,4 meter. Balkarna är täckta av ett mot kyrkogården sluttande pulpettak, belagt med enkupigt tegel. Virket är struket med rödfärg. Hägnadens södra sträckning är av sent datum (1940-43), medan de övriga föreskriver sig från äldre tid.”
Brandstorps kyrkbalk är bitvis byggd på en stenmur. Detta är inte unikt för Brandstorp, utan var i äldre tider ett vanligt byggnadssätt. Resultatet är en imponerande konstruktion som i storlek liknar den medeltida bogårdsmuren vidd Knutby kyrka.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka.
Murar som omgärdar kyrkogårdar är visserligen skyddade kulturlämningar, men skyddet var (är) under lång tid relativt svagt. Det innebär att dessa murar inte alltid har behandlats med den respekt de förtjänar. Ibland har även det medeltida arvet blivit lidande, till exempel vid schaktarbeten med grävmaskin. Åtskilliga har låtits förfalla till överväxta stenhuggare.
Nytt material som kraftigt avviker från den ursprungliga kyrkogårds/bogårdsmurens formspråk och detaljrikedom, har fördärvat åtskilliga murar. Ett sådant ingrepp kan bestå av att muren, som består av jämnstor natursten, ersätts med meterlånga, rektangulära stenblock som travas på hög till en mur.
Ibland finns även en kraftig kontrast mellan det ”nya” och gamla, som snarare förstärker förståelsen för det medeltida arvet. Ösmo kyrka i Södermanland är ett sådant exempel. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Arkeologerna tror att kyrkan haft kyrkogård sedan den äldsta kyrkan (romansk) uppfördes. Delar av den medeltida bogårdsmuren, som är två meter hög och en meter bred, är delvis bevarad i norr, väster och öster. Där bogårdsmuren möter den sentida kyrkogårdsmuren finns en höjdskillnad på närmare en halv meter.
Medeltida bogårdsmur (till vänster) och sentida kyrkogårdsmur (höger) vid Ösmo kyrka.
Kyrkornas omgärdande stenmurar har på många håll förlorat sin betydelse. Numera är det ofta staket som sätts upp om kyrkans områden ska skyddas.
På andra håll omgärdas kyrkogården idag av naturliga begränsningar. diken, hundraåriga lövträd och häckar. Ett sådant exempel är Rånäs kapell i Uppland. På platsen stod fram till 1700-talet en stenkyrka från 1200-talet. Kapellet byggdes 1908 och påminner i formen om en stavkyrka. Kyrkogården är omgärdad av diken, hundraåriga lövträd på rad och en låg häck.
Andra sentida kyrkogårdar har varken murar, staket eller häckar.
Rånäs kapell byggdes i slutet av 1800-talet. Men redan på 1200-talet låg där en stenkyrka, som revs på 1700-talet. Runt kapeller finns ingen mur. Det enda som markerar kyrkogården är planterade lövträd på rad, ett låg buskars och diken. Ungefär så här kan man tänka sig att de första kyrkogårdarna såg ut, förutom de kortklippta gräsmattorna och raka grusgångarna, som är en sentida tradition.
När de första trä- och stenkyrkorna uppfördes av stormän på 1000-talet, då man ännu inte hade börjat omgärda kyrkogårdarna med massiva bogårdsmurar, då såg det kanske ut som vid Rånäs kapell – där diken och växtlighet avgränsar den vigda marken mot det omkringliggande kulturlandskapet.
Om så är fallet kan man säga att cirkeln är sluten och vi är tillbaka där allting började.
I hörnet på släktfotografiet från 1870-talet sitter en genomskinlig pojke på knä. Det här är berättelsen om ett släktfotografotografi som under flera årtionden var ett samtalsämne vid släktmiddagar, men som fick en annan innebörd efter att pojken upptäcktes.
Text Jens Flyckt
Min barndoms jular firade jag med familj och släkt hos mormor. Ovanför gammelskåpet vid långväggen i matrummet hängde ett fotografi, taget på 1870-talet. Det föreställer min mormors pappas släckt i Algustboda i Småland. Fotografiet var varje år en återkommande samtalspunkt vid middagarna. Det finns nämligen inte ett enda fönster, som i höjd eller bredd, som stämmer överens med varandra. Trähuset har stående panel och torvtak. Dörren är lövad.
Släkten på min mormors sida, fotograferad på 1870-talet. Att inte ett samtliga fönster har olika mål, olika bredd och höjd. Detta fotografi var under många år ett återkommande diskussionsämne vid jularna hemma hos min mormor. I slutet av 1980-talet upptäckte undertecknad att det finns ytterligare en gestalt på fotografiet, som aldrig hade nämnts i tal, eller i texten bakom ramen. Personen, en liten pojke, tycks vara genomskinlig, och sitter i bakgrunden.
En jul- eller nyårsafton i slutet av 1980-talet, lade undertecknad plötsligt märket till en detalj, som ingen uppmärksammat tidigare. Längst ner till vänster i bilden finns ytterligare en person – en genomskinlig pojke som sitter på knä. Min mormor, som har skrivit ner namnet på samtliga fem, närvarande på bilden, hade inte sett pojken. Under alla år hade ingen sett eller nämnt honom.
Han ser ut att ha mössa och en klädsel som liknar en sjömanskostym. Bilden är dock för gammal och för dålig för att klädseln ska kunna studeras närmare. Han sitter där i bakgrunden, utanför gemenskapen.
Huvudpersonen på fotografiet är kvinnan, som sitter ner, längst till vänster. Vid fotograferingstillfället fyllde hon 40 år, men hon ser ut att vara över 60. Denna kvinna är min mormors, farmors mormor. Mannen är sannolikt i samma ålder.
Förstoring av den sjätte personen på släktfotot från 1870-talet, som inte är nämnd, ser ut att vara genomskinlig.
Vem denna pojke, den sjätte personen,.är har inte gått att få fram.
Det spelar det ingen roll att det med största sannolikhet är en dubbelexponering på glasplåten, eller annat fotografiskt fel som ligger bakom fenomenet. Det är minnet runt detta fotografi som är det viktigaste.
Vad gjorde en forntidsintresserad slottsherre på 1600/1800-talet om det inte fanns fornlämningar på den egna marken? Jo, han anlade egna fornlämningar. En 220 år gammal runsten och en förfalskad grotta vid Rosersberg slott i Uppland är lämningar från hertig Karl och den nationalromantik som drabbade adeln på 1700/1800-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Rosersbergs är ett av de kungliga slotten – sagolikt vackert beläget intill Rosersbergsviken (Mälaren) mellan Uppsala och Stockholm. Bygget av slottets äldsta delar och den en gång säregen renässansparken med ditflyttade runstenar, påbörjades på 1630-talet. Byggherren var riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna som även skapade namnet Rosersberg, efter sin mors släktnamn – Tre Rosor.
Arkeologiska fynd tyder att det redan på järnåldern låg en gård eller by på platsen där slottet senare byggdes.
Rosersberg slott – fotograferad från norr. Slottet ligger vackert beläget intill Rosersbergsviken, som mynnar ut i Mälaren, mellan Uppsala och Stockholm.
Parken väster om slottet kallas Djurgården. Där påbörjade hertig Karl, som senare kröntes till Karl XIII, anläggandet av en engelsk park. Några år innan, 1774, hade han ingått äktenskap med Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp. Makarna bodde på Rosersbergs slott fram till år 1818 då de, med fyra månaders mellanrum, avled.
Djurgården avgränsas i öster av Mälaren.
Omvandlingen till Djurgården följde den syn på landskapet och naturen, som växte fram under slutet av 1700-talet. Den ”vilda” engelska parken präglades av en naturdyrkan, men var i själva verket noga regisserade för besökarnas upplevelser. Men den skulle uppfattas som vild. I denna dyrkan kom även det forntida arvet att spela en stor roll – eller rättare sagt vad man då ansåg var det forntida arvet.
Vid många slott och herresäten runt om i landet anlades vid den tiden offerkällor, antika tempel, gravhögar, ruiner, runstenar och andra ”fornlämningar”. Rosersberg slott var inget undantag.
Det var i detta skede, i början av 1800-talet, som Kettils grotta och flera andra forntida arrangemang tillkom i Rosersbergs engelska park.
Kettils grotta. Fotografi från början av 1900-talet och som visar hur Kettils grotta i Rosersberg slotts engelska trädgård. Väggarna var byggda av trä och klädda med bark. Notera personen som står i ingången.Kettils grotta 2022. Denna bild är tagen på ungefär samma plats som den svartvitabilden. Här syns tydligt att det inte är fråga om en grotta, utan om ett utskjutande flyttblock. Men fortfarande kallas platsen för Kettils grotta. Hertig Karls runristning finns på baksidan av det vänstra flyttblocket.
Grottan var byggd av trä med väggar av näver. Enligt en dåtida teckning hade grottan två små fönster, tre ingångar och var vänd ut mot fjärden. Den var byggd under ett stort flyttblock, som sticker ut från slänten. Där under finns ett naturligt utrymme, som utnyttjades vid grottbygget och som gav en autentisk känsla av en grotta.
Kettils grotta låg vackert belägen längst ut på en udde. Grottan stod kvar fram till slutet av 1990-talet, då den brann upp. Men namnet lever kvar.
Fortfarande är flyttblockets undersida bitvis svartbränd efter branden.
Teckning från 1852 av Kettils grottas interiör.
Många besökare tror att det utstickande blocket som idag präglar platsen, är grottan, men så är alltså inte fallet.
Hertig Karl föddes 1748 som bror till Gustav III. Redan som barn hade ständerna förklarat honom som storamiral. Efter Gustav III statskupp 1772 utnämndes Karl till hertig av Sörmland. Åren 1792-1796 satt han som regent i Gustav IV Adolfs förmyndarregering. 1809 kröntes han till svensk kung (Karl XIII) i Riddarholmskyrkan i Stockholm. 1814 valdes han till kung i Norge.
I samband med ryska kriget (1788-1790), som Gustav III startade, deltog Karl i flera sjöslag, bland annat vid Öland 1789 och Vidborgska viken 1790. I samband med Vidborgska gatloppet, då den inträngda, svenska skärgårdsflottan sköt sig ur den ryska flottans blockad, befann sig hertig Karl ombord på linjeskeppet Konung Gustaf III. I striderna med ryssen sårades han i ena armen. Han är även känd för sitt stora intresse för frimurarna.
I samband med bygget av grottan lät Hertig Karl förse ett intilliggande flyttblock med en spiralformad runinskrift. I runtexten framgår att grottan var tänkt att användas som ett sorts lusthus. Den ristade ytan är vänd ut mot fjärden.
Hertig Karls runsten. I bakgrunden syns det enorma flyttblocket, där Kettils grotta byggdes i början av 1800-talet. Hans stora intresse för frimurarna syns i runristningen utformning, där frimurarordens kors tar stor plats.
Det finns andra exempel på runristningar som i nationalromantisk yra, som uppfördes i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet runtom i Uppland. Denna typ av runstenar saknar i regel all språklig innebörd och all form av formmässig elegans.
Hertig Karls runristning är ett undantag. Den är bland annat förseddmed Frimurarnas kors och är utförd med säker hand, även om den inte går att jämföra med en runsten från 1000-taket.
Runtexten lyder:
”Till gemensamt betraktande av naturen och dess gudomliga upphovs skänker uppreste Karl, Sörmlands hertig och de nordiska frimurarbrödernas mästare, denna grotta till nöjsamt samkväm med sin hustru, den fagra Charlotta av Holstein, genom Axel Mörner, dess hovman, hövding för hundra knektar av dess krigsflock, år 1802.”
Stigen som leder förbi resterna av Kettils grotta och hertig Karls runsten, är byggd som en terrass – en så kallad terrassväg.
Sammantaget är det runristade flyttblocket, som en gång byggdes om till grotta och den anlagda stig som passerar udden, ett exempel på 1800-talets anlagda fornlämningar. Stigen är för övrigt byggd som en terrassväg, som genom sin konstruktion gör det möjligt för fotgängare gå på plan yta i terrängen som sluttar brant ner mot Sigtunafjärden vatten.
Att hertig Karl valde att låta rista en så pass påkostad runsten påverkades sannolikt av medeltidsstaden Sigtuna – som mot nordväst är synlig på avstånd från udden.
Namnet Kettil är inte påhittat av hertig Karl. Det är inspirerat från runsten U 421 som ristades vid slutet av 1000-talet. Stenen står några hundra meter öster om Kättilstorp grotta.
Runtexten lyder:
”Kättilvi lät resa denna sten efyer Kättil,sin fader, och Gyrid efter sin man”
Runsten U 421 är från 1000-talet. Den inspirerade hertig Karl när han i början av 1800-talet lät bygga en grotta av trä och näver – Kettils grotta. Den Kättilvi som nämns i runstenens text och namnet Kettil har inget
Hertig Karl lät inte enbart rista en runsten och anlägga grotta med vikingatema, som alltså bottnade i dåtidens nationalromantiska tanke om ett forntida ideal..
I Bebyggelsehistorisk tidskrift från 1999 framgår att han redan på 1780-talet lät anlägga Fyrisborg, en borgliknande skapelse i parken. Namnet syftar sannolikt på det mytomspunna vikingaslaget vid Fyrisvallarna, som enligt flera medeltida källor ska ha skett mellan kung Erik Segersäll och vikingahövdingen Styrbjörn Starke.
Traditionellt har Fyrisån vid Gamla Uppsala pekats ut som platsen för slaget. Men det är inte troligt, inte minst med tanke på att namnet Fyrisån är en efterkonstruktion som kom till på 1600-talet. Tidigare hette denna å som flyter genom Uppsala Salaån. Dessutom är det oklart om Styrbjörn Starke funnits i verkligheten.
Den så kallade Runbacken, som sannolikt anlades redan på 1630-talet. Längst upp till vänster i bilden syns den runsten som en gång i tiden ingick i den säregna renässansträdgården. Mittaxeln i renässansträdgården är numera en grusgång. Bakom gångens slut kan man ana taket på Rosersberg slott.
Hertig Karl var inte först med att arrangeras”fornlämningar” i Rosersberg slottspark.
Redan på 1630-talet lät Gabriel Bengtsson Oxenstierna anlägga forntida gravar och flytta runstenar till Rosersbergs slottspark. Där skapades Runbacken, som under 1600-talet låg i mittaxeln för den dåtida renässansparken.
I den nyblivna stormakten Sverige fick landets forntid en stor betydelse och det var sällan källkritiska syften som låg bakom det stigande intresset. Man ansåg att en stormakt måste ha en lång och storstilad historia av visa upp. År 1630 tillsatte Gustav II Adolf runologin Johannes Bureus, som Sveriges första riksantikvarie. Ungefär samtidigt stiftades den första lagen som skydd för landets fornlämningar. Många av de avbildningar som bland annat Bureus gjorde av runstenar som för länge sedan är borta, har idag ett stort vetenskapligt värde.
1677 gav Olof Rudbeck den äldre ut Altantica. Det var en enorm utsvävning i nationalpatriotisk anda, där författaren på fullt allvar menade att Gamla Uppsala var den försvunna Atlantis – den mytomspunna ö som beskrevs av den grekiska filosofen Platon. Han beskrev en högt utvecklad stormakt, med enväldig kung, men som ska ha översvämmats och försvunnit i havet, som gudarnas straff på de giriga Atlantisborna.
Runbacken i Rosersberg slottsträdgård är ett av de äldsta kända exemplen på en trädgårdsanläggning där fornlämningar medvetet har planerats i utformningen av trädgården. På 1640-talet beskrev fornforskaren Aschaneus Runbacken som ett gravfält med två runstenar.
Rester av Runbacken finns kvar än idag. Numera är den bevuxen med träd och högt gräs. Men mittaxeln från slottet är fortfarande markerad som en rak gång. En av de ditflyttade runstenarna står kvar.
Runbacken. Ett av de runstensfragment som på 1630-talet flyttades till Rosersberg slott för att ingå i den renässansträdgården, som sannolikt började anläggas redan på 1630-talet. Förutom två runstenar bestod Runbacken och anlagda treuddar och andra ”gravar” som är typiska för den förhistoriska period som vi idag kallar för järnåldern.
Av Gabriel Bengtsson Oxenstiernas renässanspark och hertig Karls senare engelska park, återstår idag endast fragment. Här och var kan man ana spår från de forntidsdyrkande slottsherrarar. Särskilt närvarande blir denna känsla under ljusa juninätter då näktergalens sång letar sig fram från täta strandsnår och upp mot det vita slottet – genom bokskogar, ekhagar och hasselsnår.
På vikingatiden reste Vigmund, som ansåg att han var den skickligaste av alla män, en runsten till minne av sig själv – medan han var i livet. Cirka 900 år senare tappades hans runsten från en båt i hamnen i franska Le Havre. Slutligen hamnade denna beresta runsten i Universitetsparken i Uppsala.
Text och foto: Jens Flyckt Svartvit bild: Public Domain
Uppland. Den så kallade Örbystenen restes i slutet av 1000-talet i byn Örby, cirka 1,5 mil nordost om Uppsa. Stenen är ristad på två sidor och är rest av skeppshövdingen Vigmund och hans hustru Åfrid, till minne av Vigmund. Enligt uppgifter från 1594 stod runstenen vid ett gravfält i Örby.
Sedan 1940-talet står Örbystenen, som gjort en otrolig resa, i Universitetsparken i Uppsala.
Den sortens runinskrifter, där någon rest runstenen till minne av sig själv medan vederbörande var i livet, förekommer men är inte särskilt vanliga.
Inskriften på Örbystenen lyder:
”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe skeppshövdingen Vigmunds själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.”
Närmare uppgifter om denna denna Vigmund är inte kända. Av runtexten att döma var ödmjukhet inte hans starka sida.
Enligt Örbystenens ristning höggs den av skeppshövdingen Vigmund och hans hustru Åfrid. Men på grund av Örbystenens höga kvalitet är forskarna tveksamma om det verkligen är makarna som gjort den. Mycket tyder på att den är utförd av Fot eller annan framstående runristare.
Så gick tiden. Seden att resa runstenar dog ut och Vigmund försvann in i den historiska dimman. I närmare 600 år fick Örbystenen stå kvar i sin hembygd.
1628 flyttades Örbystenen, i den nationalromantiska anda som drabbade den nya stormakten Sverige i början av 1600-talet, till en trädgård på Övre Slottsgatan i Uppsala. På adressen bodde historikern och universitetsläraren Olof Verelius. Motiveringen till flytten var att Olof Verelius, som beslutade om flytten, behövde undervisningsmaterial till sina studenter
Åtskilliga runstenar flyttades till gods och herresäten på 1600-talet. Enkelt beskrivet berodde detta på att den dåtida forskningen betraktade runstenar som artefakter. Man var alltså inte intresserad av runstenarnas kontext i landskapen, som är viktig i dagens forskning.
År 1726 flyttades den till domprosten och universitetsrektorn Olof Celsius den äldres trädgård i Uppsala. Det var inte den enda runsten som hamnade Celsius trädgård.
I samband med Världsutställningen i Paris 1867 fick Örbystenen tillsammans med bland annat två andra uppländska runstenar och en kopia av Ornässtugan, representera Sverige. Allt skeppades och byggdes/ställdes upp på utställningsområdet.
Världsutställningen i Frankrike 1867 där Sverige bland annat representerades av Örbystenen och Ornässtugan.
När de uppländska runstenarna skulle skeppas tillbaka till Sverige och Uppsala, tappades Örbystenen i vattnet i Le Havre. I och med att runstenen var försäkrad fick den ligga kvar på bottnen.
På 1890-talet muddrades hamnen i Le Havre. Plötsligt fick arbetarna upp ett märkligt stenblock med huggna tecken. Efter att expertis tillkallats stod det klart att det var Örbystenen som återvänt från djupet.
Återigen lastades Örbystenen på en båt och denna gång gick det bättre. Den anlände till Uppsala och ställdes upp utanför Uppsala universitets Museum för fornsaker, som låg vid Linneträdgården i Uppsala. Där stod Örbystenen fram till 1949, då den flyttades till sin nuvarande plats i Universitetsparken
Örbystenen i början av 1900-talet vid Uppsala universitets Museum för nordiska fornsaker.
Vigmund kunde knappast ana vilken märkliga resa hans runsten skulle inleda efter 600 år. Och egentligen är den inte hemma ännu. Den står visserligen i Uppland, men inte i den uppländska byn Örby där den en gång restes.
Sveriges största civila flygsamling stängde den 9 januari 2023 efter 35 år i lokalerna vid Stockholm Arlanda Airport. Anledningen är att fastighetsägaren Swedavia har sagt upp hyreskontrakten och verksamheten inte har råd med de ersättningslokaler som Swedavia erbjudit. Bland besökarna var stämningen uppgiven över stängningen.
Text och foto: Jens Flyckt
Det var många flygintresserade som ville se Arlanda Flygsamlingar en sista gång. Kön till entrén var stundtals 40 meter lång. Vissa besökare hade aldrig besökt samlingarna tidigare, andra hade varit där många gånger genom åren.
Insamlandet till Arlanda Flygsamlingar startade redan 1953, då en tjänsteman på Luftfartsstyrelsen. Numera i går 50 flygplan, varav 25 var utställda, i samlingarna. 1972 öppnade en utställning i den gamla charterhallen. 2001 bildades en vänförening, som 2008 blev den ideella föreningen Arlanda Flygsamlingars vänner.
Jan Forsgren Från Arlanda Flygsamlingars vänner, som bland annat har skrivit böcker om Arlanda Flygsamlingar, artiklar i utländska tidningar och även guidat i samlingarna, var mycket nöjd över besöksantalet den sista dagen.
-Vi slutar med flaggan i topp. Det var ett avslut som heter duga. Det kom drygt 700 besökare. Barnen är inte medräknade. De reaktioner vi har fått om flytten till magasinet i Rosersberg, är häpnad, sorg och oförståelse, säger Jan Forsgren.
Modell av Emanuel Swedenborgs flygmaskin från 1700-talet som är tillverkad av Arlanda Flygsamlingar.
Arlanda Flygsamlingar ägs sedan 2017 av Statens Maritima och Transporthistoriska museer, SMTR. I ett pressmeddelande kommenterar SMTR stängningen:
”Arlanda flygsamlingar, AFS, består av ca 3000 objekt med bland annat flygplan, motorer, simulatorer och servicefordon. Samlingarna finns idag i en hangar på Arlanda flygplats och sköts och visas av föreningen Arlanda flygsamlingars vänner. Fastighetsägaren Swedavia har under 2022 sagt upp hyresavtalet på grund av att lokalerna behövs till annan verksamhet.”
Samlingarna förvaltas av den ideella förening Arlanda Flygsamlingars vänner.
Arlanda Flygsamlingar hyser så mycket mer än enbart civila flygplan. Elektronik, flygsimulatorer, flygplatsärenden, modeller, flygplanssäten, propellrar, bibliotek, uniformer, en vindtunnel, kolvmotorer, jetmotorer, historiska miljöer, verkstäder etcetera gör samlingarna till vad många anser är ett unikt, civilt flygmuseum.
Arlanda Flygsamlingar är inte enbart ett museum för civila flygplan. Där finns verkstäder för metall, trä, elektronik och en stor samling av delar, modeller, Ett av Arlanda Flygsamlingars mindre uppmärksammade verksamhetsområden, är ett referensbibliotek för civilt flyg världen över.
Totalt ingår 50 flygplan i Arlanda Flygsamlingars samlingar. Av dem var 25 stycken utställda i den nu stängda lokalen vid Stockholm Arlanda Airport.
En stor del av Arlanda Flygsamlingars samlade historia berör den tekniska utvecklingen på Arlanda under 1900-talet.
En av besökarna som kom för att leta information i biblioteket under den sista öppna dagen, var Kai-Mikael Jää-Aro.
-För några år sedan upptäckte jag Arlanda Flygsamlingars bibliotek. Jag ville besöka biblioteket en sista gång innan de stänger och samlingarna magasineras. Det jag är intresserad av är ett haveri på 1950-talet, då en av Shell Aviations kärror havererade i Afrika. Med hjälp av pinnar, tyg och spännlack lyckades piloten flyga hem planet, säger Kai-Mikael Jää-Aro.
Kai-Mikael Jää-Aro anser att Arlanda Flygsamlingar, som ett civilt flygmuseum, saknar få jämförelser i världen. Han är kritisk till stängningen.
Han är medlem i IPMS Stocockolm. Förkortningen står för International Plastic Modellers’ Society, som är en världsomspännande organisation för modellbyggare. Informationen om haveriet i Sydafrika behöver han till ett modellbygge.
Vad anser du om stängningen av Arlanda Flygsamlingar?
-Det är oerhört sorgligt. När Arlanda Flygsamlingar blev ett statligt museum hoppades vi att staten skulle ta tag i det här och sätta in resurser. Men så skedde inte. Civila flygmuseum är jätteovanligt. Det här är inte bara unikt i Sverige, utan nästan i världen. Det finns några stycken civila flygmuseer, men där finns i stort sett bara flygplan. Det unika med Arlanda Flygsamlingar att hela kontexten runt omkring – vilket gör Arlandasamlingarna till en skattkammare, säger Jää-Aro.
Han tillägger:
-Det är bara att hoppas att samlingarna överlever magasineringen och inte ruttnar bort. Frågan är om det blir något ställe för samlingarna att uppstå på. Jag har sett att det bland annat kommit erbjudande från Skavsta, men hur seriöst det är vet jag inte. Det är inte bara att ställa samlingarna i magasin. Det måste skötas och vårdas för att inte förstöras, säger han.
I Arlanda Flygsamlingar ingår även ett antal markfordon som användes på flygplatser – främst Arlanda..
Fastigheten ägs av Swedavia. På frågan varför uppsägningen av hyresavtalet skett svarar Peter Wärring, pressansvarig Swedavia Airports, att Arlanda behöver marken.
-Detta har vi gjort eftersom lokalen måste tas i anspråk och användas för att möta Arlanda flygplats utvecklingsbehov. Arlandasamlingarnas nuvarande lokal ligger i ett område på Arlanda flygplats där det ska byggas en ny hangar och terminal. Både ur säkerhetssynpunkt och utifrån driftsskäl behövs därför lokalen användas för denna utbyggnad, skriver Peter Wärring i ett mejl till Sverigereportage.
Peter Wärring skriver att Swedav har erbjudet Statens Maritima och Transporthistoriska museer ersättningslokaler, och att de erbjudna lokalerna ligger i ett logistikområde vid Arlanda och tillgång till hangar.
Närmare 700 besökare, barn ej inräknade, besökte den 9 januari 2023 Arlanda Flygsamlingars utställningshall vid Arlanda.
Jan Forsgren säger att de erbjudna lokalerna bara rymmer Arlanda Flygsamlingars största flygplan och att hyran dessutom är på tok för hög.
Flera av de besökare som besökte Arlanda Flygsamlingar den sista dagen hade läst i tidningen om stängningen, men aldrig tidigare hört talas om samlingarna.
-Av olika skäl har våra huvudmän varit ovilliga till annonsering, säger Jan Forsgren.
Sverigereportage 
