Den restes i slutet av 1000-talet. Men några hundra år senare slogs runstenen sönder i flera fragment. Sedan 1600-talet har fragmenten både försvunnit och kommit tillbaka – i ett kulturlandskap där medeltida gårdstomter, fossila åkersystem och gravfält vittnar om en bygd där gårdarna låg tätt redan under järnåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. I utkanten av det gamla järnvägssamhället Rosersberg i Sigtuna kommun ligger gården Viggeby. Där står står en ovanligt stor runsten, U 428, som består av tre stycken grovt sammanfogade fragment. Redan på 1600-talet uppgavs den vara sönderslagen. Sedan dess har sökandet efter de försvunna fragmenten pågått.

Viggebystenen var långt ifrån den enda runstenen som höggs sönder. Det var ett öde som drabbade många runstenar. Efter att seden att resa runstenar i landskapet upphörde i början av 1100-talet, dröjde det inte länge innan de började återanvändas som byggnadsmaterial. Vissa runstenar murades hela in i kyrkväggar, eldstäder, broar och liknande byggnadskonstruktioner. Åtskilliga runstenar slogs sönder i mindre delar, så kallade runstensfragment, vilket gjorde dem lättare att hantera som byggnadsmaterial.

Viggebystenen, som idag alltså består av tre sammanfogade runstensfragment, är inte komplett. Ett stort stycke i stenen högra ovandel saknas.

Exakt var Viggebystenen en gång restes är oklart. Men troligen så stod den någonstans i området där fragmenten påträffades – vid Viggeby. Det finns finns lämningar från äldre vägsystem nordöst och öster om Viggeby – inte långt från E4:an.

Ristningens utseende och text är på många sätt typisk för 1000-talets runstenar. Det är en minnestext som berättar om två föräldrar som reste stenen till minne av sin son.

”Gunnar och Gullög lät resa stenen efter Vighjalm… sin son” 

Första skriftliga uppgifter om U 428 är från 1600-talet. Då noterades att den bestod av tre delar/fragment som låg på marken. Kort därefter noterar Martin Laurentii Aschaneus, som anses vara Sveriges första riksantikvarie, att den bestod av fyra delar.

År 1728 nämns åter tre fragment. Fram till 1900-talets början försvann och återfanns fragment från runstenen. Det senaste fyndet gjordes år 1908 av en student som var på besök vid Rosersbergs slott. Slottet är vackert beläget vid Mälarens strand, cirka en halvmil från Viggeby. Fragmentet påträffades i slottsparken.

Rosersberg slott är ett av de kungliga slotten.

Att fragmentet hittades i slottsparken var knappast en slump. Under 1600- och 1800-talet blev plötsligt intresset fornminnen stort. Det var inte ovanligt att ägare till slott och herresäten flyttade runstenar och andra ”fornfynd”, till sina herrgårdar och slott. Så skedde även vid Rosersberg slott, där bland annat en runstensbacke med ditflyttade runstenar uppfördes i slutet av 1600-talet som en central del av barockparken.
Fanns det inga lämpliga fornminnen eller runstenar att flytta, så anlade man nya fornminnen. Då såg man runstenar som artefakter och arkeologin präglades av skattletande.

År 1918 erbjöd sig Rosersbergs slottsförvaltning att bekosta en sammanfogning av fragmenten, som låg på marken vid Viggeby. Förvaltningen uttryckte även en önskan om att ställas upp Viggebystenen i slottsparken.

Sammanfogningen skedde med borr, stångjärn och bruk. Det var en ganska brutal metod, som dagens konservatorer inte skulle använda. Men å andra sidan håller det rostiga stångjärnet ihop delar av stenen än idag – mer än hundra år senare.

Kungliga Vitterhetsakademin motsatte sig flytten till Rosersberg slott. Istället ansåg man att runstenen skulle ställas upp i sitt ursprungliga område vid Viggeby. Och så blev det. Akademin valde med omsorg en plats, mellan den gamla landsvägen och utkanten av ett gravfält från järnåldern. Fram till några år sedan var detta huvudvägen till och från Rosersberg slott. Numera får man köra genom ett industriområde för att komma till slottet.

Skicket på U 428 är inte det bästa. Ytan är angripen av lav och fogarna är spruckna. Färgen i ristningen är delvis försvunnen. Ristningens nedre delar är påväg att täckas av jord.

Det kanske mest intressanta med denna runsten är dess sentida historia som ett antal fragment. Den grova sammanfogningen och medvetna placeringen vid Viggeby var början på en förändringens tid, då man slutade se runstenar som artefakter och deras kontext i kulturlandskapet blev allt viktigare..