Salongsgeväret – ett hotat kulturarv


Husqvarna Vapenfabriks klassiska salongsgevär är små, finkalibriga gevär, utan magasin och som laddas med en patron i taget – så kallade enskottsgevär. I takt med den tekniska utvecklingen i början av 1900-talet utvecklades salongsgevären till en folkbössor – vars oförtjänt dåliga ryckte lever kvar än idag.

Text och foto: Jens Flyckt

Husqvarnas Vapenfabriks tidigaste salongsgevär användes för inomhusskytte. ”Salong” syftar bland annat till en tradition med inomhusskytte som blev populär inom överklassen på kontinenten under 1800-talets första hälft och som även utövades inom finare kretsar i Sverige.

Husqvarna salongsgevär från1920-talet. Dessa små enskottsbössor byggdes för hand av Husqvarna Vapenfabriks vapensmeder.

På 1800-talets ansågs det olämpligt att kvinnor ägnade sig åt målskytte. Men i fotogenlampornas upplysta salonger var kvinnor och skjutvapen en socialt accepterad kombination. Salongsskyttet ansågs även vara en lämplig sysselsättning för pojkar.

Husqvarna vapenfabrik, som från år 1620 hette Jönköpings Gevärsfaktori, fick namnet Husqvarna Gevärsfaktori år 1775 då bolaget privatiserades. År 1867 bildades Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag.

Husqvarna Vapenfabriks första serietillverkade salongsgevär kom på 1870-talet. Det var enskottsgevär med slätborrade pipor och som var avsedda för svagt laddade svartkrutspatroner – som 22 BB Cab, som uppfanns år 1854 och 22 kort, som kom år 1857.

Sverigereportage har tidigare skrivit om den svenska skytterörelsen uppgång och fall.

Effekten i de tidiga salongsgevären var relativt svag, men dock tillräckligt för inomhusskytte på 10-15 meter.

Annons från 1906.

År 1887 tog den amerikanska vapentillverkaren The J Stevens Arms & Tool Company fram patronen 22 long rifle – som idag är världens mest spridda och sålda sportskytte- och jaktkaliber. I förhållande till sin storlek och vikt är det en kaliber/patron med förhållandevis hög effekt.

Det finns många myter kring kalibern 22 long rifle, bland annat att världens största grizzlybjörn ska ha fälts med ett enkelskottsgevär i den kalibern. Detta är inte helt korrekt. Visserligen fällde en kvinna med namn Bella Twin år 1953 den största grizzlybjörn som då hade skjutits i Nord Amerika. Vikten har i efterhand uppskattats till 453 kilo. Maxvikten för en grizzlybjörn ligger vanligtvis på 250 kilo.

Hon fällde den enorma, närgångna björnen med ett huvudskott på några meters avstånd. Dock var hennes kanadensiska enskottsgevär från 1930-talet kamrat för kalibern 22 long och inte 22 long rifle som ofta påstås.

22 long, som uppfanns år 1871, är en numera i det närmaste försvunnen föregångare till 22 long rifle.

Bella Twin med sitt enskottsgevär kalibern 22 long och pälsen från den enorma grizzlybjörn hon sköt år 1953.

Säkerhetsavståndet för dagens 22 long rifle, det vill säga det avstånd som en avfyrad kula i optimala förhållanden anses kunna skada inom, är 1 500 meter.

Vid jakt avfyras 22 long rifle i regel inte på längre avstånd än 50-100 meter.

22 kort till vänster och 22 long rifle till höger. Den högra patronen är 2,5 centimeter hög.

1910 kom Husqvarnas första salongsgevär med så kallad cylindermekanism med löstagbart slutstycke. Därmed var salongsgevären inte längre avsedda för skytte inomhus, utan för sportskytte och jakt på betydligt längre avstånd.

Kännetecknade för de tidiga salongsgevären är den åttakantiga pipan.

Vid 1920-talet hade salongsgeväret gjort en klassresa – från överklassen till allmogen. Men framför allt hade det gått från att vara en ”leksak” och ”fruntimmersbössa”, till ett för den tiden lätt och effektivt skytte- och jaktvapen. Inom några årtionden hängde salongsgevär under köksklockorna i var och vartannat kök på landsbygden.

Husqvarna var dock inte den enda tillverkaren av den gevärstyp, som i Sverige kom att kallas för salongsgevär. Liknande modeller tillverkades bland annat i Tyskland och USA.

Salongsgeväret – folkbössan från Husqvarna vapenfabrik.

Salongsgevären måste ha setts som en revolution när de började göra sitt intåg i stugorna i början av 1900-talet. Till skillnad mot grovkalibriga jaktvapen som vanligt folk hade tillgång till och som halva socknen hörde vid avfyrning, var salongsgevären i det närmaste tysta. Dess snärtiga knall försvann lätt i täta skogar, särskilt om det blåste från rätt håll.

Salongsgevären kunde döljas under en rock, infall länsman dök upp, och var dessutom inte tunga åbäken på fem kilo som många andra jaktvapen. Rekylen var/är obefintlig och skytten kunde få plats med mängder av billig ammunition i fickan.

Salongsgevären kom i många fall att spela en livsavgörande roll för fattigt folk långt ut på glesbygden, där arbetstillfällena var få under krigsårens kalla vintrar. Det var ett perfekt vapen för jakt på ekorre och mård, vars pälsar inbringade goda inkomster vid försäljning. I fjällbygderna räddade salongsgevären många familjer från svält.

Dessa finkalibriga gevär, som byggdes för hand av yrkessstolta vapensmeder i Husqvarna, hade öppna riktmedel som var skottställda på upp till 200 meter. De var/är träffsäkra på längre avstånd än vad en vanlig skytt klarar av att träffa målet på.

Husqvarnas salongsgevär förknippas med den åttakantiga pipa.

Med tiden blev salongsgevären även tjuvjägarnas favoritvapen och ett samhällsproblem. Det var allt från smågrabbar som sköt småfåglar och grannens katter, till mer organiserad tjuvjakt. Det sköts mängder av speltjädrar (som är fredade) och annat småvilt. Kanske sköts det även mot en och annan älg. Inom kriminella kretsar i tätorterna blev salongsgevären uppskattade. Genom att såga av kolv och pipa fick man ett pistolliknande skjutvapen.

Från salongsgevär har det avfyrats skott mot grannar, men även mot poliser, tillsynsmän och andra myndighetspersoner. Åtskilliga bankanställda har stirrat in i salongsgevärsmynningar i samband med rån.

Under 1900-talets första hälft infördes stegvis vapenlicenser i Sverige. Innan dess kunde skjutvapen köpas fritt hos järnhandlar, lanthandlar och liknande butiker. Men när licenskraven kom fanns redan tusentals oregistrerade salongsgevär i garderober och på vindar runt om i landet.

Problematiken med salongsgevären blev till slut ohållbar.

Ammunitionsaskar från för 22 long rifle och 22 kort från mitten av 1900-talet.

För att lösa problemet begränsades försäljningen av ammunition i kaliber 22 long rifle. Det gick att få inköpstillstånd för enstaka patroner. Men det förutsatte att personen hade ett yrkesbehov, till exempel var fruktodlare som behövde ammunitionen för att bekämpa skadedjur.

Sedan togs inköpstillståndet för ammunition bort. Istället infördes ett viktkrav, vid ansökan om jaktlicens, på minst 2,5 kilo i originalutförande för att enkelskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Därmed beviljade inte Polismyndigheten inte längre nya vapenlicenser för ändamålet jakt för salongsgevären.

I nutida annonser benämns ofta moderna småviltsstudsare i kaliber 22 long rifle, med magasin för flera patroner, för salongsgevär. Men det är felaktigt. Den juridiska benämningen av salongsgevär är ett enskottsgevär (utan magasin) i kaliber 22 long rifle och med en vikt som ligger under 2,5 kilo.

Ett av argumenten till förbudet av legala salongsgevär som jaktvapen, vilket bland kom från Svenska Jägareförbundet, var att salongsgevären ansågs vara ålderdomliga. Man hävdade även att precisionen var undermålig och att de därför inte hörde hemma inom svensk jakt.

Men argument om dålig träffsäkerhet bottnar snarare i personliga tyckanden och känsloargument, än fakta och faktisk erfarenhet om gevärstypen.

Salongsgevär i en av Husqvarna fabriksmuseums montrar.


Att Husqvarna Vapenfabriks salongsgevär generellt skulle ha dålig precision stämmer inte. Flera av modellerna marknadsfördes och såldes som banskyttevapen. Det är snarare tvärt om, vilket de flesta som skjutit med dessa folkbössor kan intyga. Det var bland annat träffsäkerheten som gjorde Husqvarnas salongsgevär så populära.

Äldre skjutvapen är inte ovanliga inom svensk jakt. Det finns mängder av legala hagelgevär (enskotts) som är över hundra år gamla, ofta släktklenoder som vårdas och går i arv, och som fortfarande är i bruk inom den svenska jägarkåren. Det jagas även med legala kulvapen från slutet av 1800-talet. För dessa vapen gäller inga viktkrav.

Det finns inte heller något viktkrav för enskottsgevär i andra kalibrar.

Viktkravet på minst 2,5 kilo gäller alltså enbart för enskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Och här blir det väldigt märkligt. Ett gevär i kaliber 22 long rifle, men som har magasin för flera patroner, omfattas inte av viktkravet och får därför användas i jakt.

Viktkravet gäller inte heller för små, halvautomatiska gevär i 22 long rifle, som väger under 2,5 kilo och kan laddas med stora (löstagbara) magasin med upp till 110 patroner – vilka kan avfyras i snabb följd.

Slutstycke till Husqvarna Vapenfabriks salongsgevär med cylindermekanism.

Det har gått mer än ett halvt århundrade sedan salongsgevären spred skräck och fasa i skog och samhälle. Många av de händelser som gav salongsgevären dåligt ryckte är närmare hundra år gamla.

Men inom Polismyndighetens regionala rättsavdelningar, som hanterar vapenlicenser, finns en uttalad uppfattning om att de legala salongsgevären är särskilt farliga vapen.

Om man ställer en motfråga, varför de anser att salongsgevären är farligare än andra jaktgevär i samma kaliber, uteblir konkreta svar.

För några år sedan fick jag möjlighet att fråga en högt uppsatt tjänsteman vid en av Polismyndighetens regionala rättsenheter, varför svensk polis betraktar salongsgevär som särskilt farliga skjutvapen. Han blev tyst en stund och svarade sedan:

”För att de kan förses med ljuddämpare”

Till saken hör att i stort sett alla patronladdade skjutvapen kan förses med ljuddämpare. Ett legalt salongsgevär med ljuddämpare är inte mer farligt än ett modernt jaktgevär. När frågan ställdes var det licenskrav för ljuddämpare.

Viktigt att komma ihåg är att Polismyndigheten har ett brett politiskt stöd, i riksdag och regering, för sitt ställningstagande mot salongsgevär från bland annat Husqvarna Vapenfabrik, som alltså tillverkades under 1900-talets första hälft.

Så här står det om viktkravet i Rikspolisstyrelsens författningsförsamling:

”Med ett salongsgevär ska avses ett enskottsgevär i klass 4 med kaliber
.22 (5,6 mm) och med en vikt som i originalutförande understiger 2,5 kilo.”

För utsomstående, som inte är insatta i svensk vapenlagstiftning, kan det vara svårt att förstå det absurba i detta regelverk. Men viktkravet kan jämföras med om riksdagen och Tullverket plötsligt skulle få för sig att förbjuda Fords klassiska A-modell, som tillverkades mellan åren 1927 och 1932 och som numera är populära veteranbilar, med hänvisning att modellen användes av smugglare för hundra år sedan.

En A-Ford någonstans i Sverige när 1900-talet var ungt. Bild: Public Domain.

Då och då har det höjts politiska röster för att ta bort detta viktkrav och tillåta salongsgevären för jakt. År 1987 skrev några ledamöters från Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet, en riksdagsmotion med krav på att viktkravet skulle tas bort.

År 2002 refererade den moderata riksdagsledamoten Olle Lindström (M) i en motion till viktkravet för salongsgevär. Han menade att den sortens särregleringar är ytterst svårmotiverade och att den driver vapenlagstiftningen åt fel håll.

110 år gamla salongsgevär från Husqvarna Vapenfabrik.

Konsekvensen av detta viktkrav/förbud är att mängder av salongsgevär skrotas av Polismyndigheten. I Sverige är därför dessa hundraåriga salongsgevär mer eller mindre ekonomiskt värdelösa – vilket är ett hot mot detta kulturarv. Men i USA och många andra västländer har de svenska salongsgevären hög status och är eftertrakrade samlingsobjekt med relativt höga prislappar.

Den som till exempel fått ärva ett salongsgevär och vill behålla det, har möjlighet att söka licens för något av följande syften:

Det första är för avlivning av vilt som fångas i levandefällor, till exempel grävling, brunråtta eller mink. Fällfångst räknas inte som jakt. För att beviljas avlivningslicens för fällfångst kräver Polismyndigheten bevis för att den som söker verkligen sysslar med fällfångst, vilket få jägare gör idag. Polisen kräver även bilder på fångat vilt, intyg om tillstånd från jakträttsinnehavare och andra bevis för att personen verkligen sysslar med fällfångst. Ett vapen med licens för fällfångst får inte användas vid jakt.

Salongsgevär för korthållsskytte på 50 meter.

Det andra alternativet är samlingslicens, eller samlingsinriktning som är den juridiska termen. Kraven för den typen av licens är hårda. Polismyndigheten kräver att den som söker en samlingsinriktning har ett dokumenterat intresse med sakkunskaper utöver det vanliga. En annan hake är att skjutvapen med samlingslicens inte får användas. Skott får ej avlossas, brukar det stå på licenserna. Det finns visserligen en möjlighet att ansöka om ett tillfälligt skottlossningstillstånd, till exempel i samband med ett föredrag eller uppvisning. Polismyndigheten betraktar dock en sådan ansökan som oseriös.

Det tredje alternativet är att den som söker licens är aktiv i en skytteförening som bedriver så kallat korthållsskytte (50 meter), som är en gammal svensk skyttegren. Men inte ens då är det säkert att ansökan beviljas, då Polismyndigheten med stor sannolikhet kommer att hävda att salongsgevär inte är lämpliga för korthållsskytte.

Vapenlicens. Salongsgevär med samlingslicens får ej avlossas.

1963 var sista året som Husqvarna Vapenfabrik serietillverkade salongsgevär. Den sista modellen heter 165 och har en rund och ganska framtung pipa. Den modellen väger exakt 2,5 kilo, enligt Husqvarna Fabriksmuseum. I och med att detta enskottsgevär i 22 long rifle klarar viktkravet, är det i juridisk mening inget salongsgevär och är därför tillåtet för jakt.

Men den kunskapen har i regel inte Polismyndigheten.

Den jägare som lyckas hitta en modell 165 och söker vapenlicens med ändamålet jakt, gör klokt i att anlita en advokat inför arbetet med överklagandet av Polismyndighetens sannolika avslag, till Förvaltningsrätten och högre instanser. Polismyndigheten kommer kräva ett viktintyg från en registrerad vapenhandlare för vapnet. Dock är det få handlare som vet vad ett viktintyg är och därför inte utfärdar sådana. Det duger alltså inte att gå till närmaste rättsenhet och be personalen väga salongsgeväret.

Den som ändå lyckas få tag i ett viktintyg kan med stor sannolikhet ändå räkna med avslag på sin licensansökan, med motivering att salongsgevär inte är godkända eller lämpliga för jakt. Inför överklagan och en juridisk process som kan ta åratal och kosta 10 000-tals kronor i advokatkostnader, backar de flesta jägare och accepterar det felaktiga avslaget på sin licensansökan.

Husqvarnas klassiska salongsgevär – ett hotat kulturarv.

1977 lade Husqvarna ner vapentillverkningen. Därmed gick en 300-åriga industri- och hantverkstradition i graven.

Idag är Husqvarnas salongsgevär ett hotat kulturarv, som i det tysta skrotas bort i snabb takt. I och med att det är fråga om licensbelagda skjutvapen, kommer frågan aldrig uppmärksammas av offentliga kulturpersonligheter eller debatteras på de stora dagstidningarnas kultursidor. Kulturarv som är knutna till jakt och skytte uppmärksammas sällan.

Husqvarnas klassiska salongsgevär vittnar inte enbart om det tidiga 1900-talets teknikutveckling och den svenska allmogejaktens själ – utan även om en hopplöst ålderdomlig vapenlagstiftning, samt om politiker och en polismyndighet som lever kvar i det förgångna.

2 tankar på “Salongsgeväret – ett hotat kulturarv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s