Spåren från fornborgen är knappt synliga bland asfalt och betong.
På gränsen mellan Nacka och Stockholm reser sig Henriksdalsberget – där miljonprogrammet Henriksdalsringen byggdes i slutet av 1960-talet.
I över 60 år har platsen förbryllat arkeologerna.

Text och foto Jens Flyckt
Flygfoto: Jan Norman/Riksantikvarieämbetet

Södermanland. Henriksdalsbergets stora platå domineras numera av asfalt och betong. Men så har det inte alltid varit. För cirka 1 500 år sedan var platsen omgiven av vatten. Nu som då reser sig berget med en väldiga platå högt över landskapet – där en vallanläggning och en stor fornborg är registrerad.

Synen på fornborgarnas har under senare tid ändrats. Den traditionella uppfattningen utgick från att fornborgarna var befästningar. Men numera betraktas de som inneslutna rum, med olika funktioner i landskapet – till exempel kulturella.

Fornborg är ett samlingsbegrepp för en typ av fornlämning, i regel av anlagda stenvallar/murar i krönlägen, som ofta dateras till folkvandringstid, det vill säga 500-talet, men som även kan vara äldre och yngre. Det förekommer även fornborgar på flat mark.

Enligt fornlämningsregistret är i stort sett hela Henriksdalsberget registrerad som fornborg. På 1960-talet, innan bygget av de 700 lägenheterna påbörjades, undersökte arkeologen Björn Amrosiani platsen. Han hittade murar, men några daterbara fynd framkom inte vid undersökningen.

Ambrosiani konstaterade att lämningarna han undersökte var en fornborg med enkla murar. Han trodde inte det var en försvarsborg, utan en del i ett system av platser för utkik/observation längs farleden ut till Saltsjön. Samma vattenväg är idag en av Sveriges mest trafikerade farleder – in och ut från centrala Stockholm.

Teorin om Henriksdalsbergets roll som utskiks- och observationsplats har dock ifrågasatts.

Redan när Ambrosiani grävde var ”fornborgen” svårt skadad av gamla militära anläggningar från 1800/1900-talet. Även Henriksdals reningsverk, som byggdes i början av 1940-talet och som ligger insprängd under plattån, hade skadat lämningarna.

Åren 1964 till 1969 byggdes Henriksdalsringens höghus – i en kransbebyggelse. Det blev ett landmärke som syns på vida avstånd. Bostadshusen med tillhörande parkeringsplatser, trappor, vägar och betongmurar är byggt i en enorm, öppen rektangel och dominerar bergets plattå.

Det påstås ibland att arkitekterna som ritade Henriksdalsringen, Tore och Erik Ahlsén, inspirerades av fornborgen på platsen. I en artikel i Nacka Värmdö Posten från september 2022, berättar arkitekternas söner att så inte var fallet. Kransbebyggelsen handlar istället om att arkitekterna ville skapa en grön park mellan huskropparna.

Runt stora delar av Henriksberget, som med sina 57 meter är en av Stockholmsområdets högsta punkter, stupar berget lodrätt. Vid norrsluttningen övergår stupen vid en kort sträcka till brant och skogsbevuxen slänt. Det är i denna terräng som de registrerade murarna finns.

Den mest synliga delen av murarna, som registrerades så sent som 2008, utgörs av stenblock, vissa upp till en meter stora, som staplats på och intill varandra i en murliknande konstruktion.

2013 genomförde Stockholms Länsmuseum en arkeologisk undersökning av murarna. Anledningen var att Nacka kommun planerade att bygga bostäder i sluttningen.

Undersökningen pågick i två dagar. Det påträffades ytterligare murar på platsen. Även terrasseringar finns i området, men dessa visade sig vara uppbyggda av sopor från vår egen tid.

Så här står det i Fornlämningsregistret om murarna, som är är registrerade som vallanläggning:

”Dessa är möjligen rester av försvarskonstruktion i anslutning till ingång till fornborgen. I sluttningen V (väster reds.anm.) om öppning är möjligen en uppfart.”

Enligt grävrapporten från 2013 gav undersökningen inga resultat som kan stärka fornborgsteorin.

Inga daterbara fynd påträffades. Museet konstaterar att några murars placering överenstämmer relativt väl med de fägator/vägar som är markerade på kartor från 1700-talet.

Rapporten utesluter inte att det kan ha funnits vallanläggningar uppe på plattån, men ser inga samband med murarna inslänten med en eventuell fornborg.

”Då murresten är så kort är det svårt att tolka, dock stämmer murens läge med en stig som går upp mot bergets krön som syns på de historiska kartorna. Möjligen kan djur ha betat på avsatsen, eller odling ha skett, den är dock relativt liten. Muren är dock välbyggd och härrör sannolikt från 1700-talets bete” står det i rapporten.

På den punkten finns det flera frågeställningar som ingen tycks ha reflekterat över. Om det är en anlagd fägata eller väg så är den kraftigt överdimenssionerad för sitt syfte, med stora stenblock som vardera väger upp till en mindre personbils storlek.

Terrängen runt dessa murar är på grund av alla stenblock svår att ta sig fram till fots. Hur denna terräng skulle fungerat som väg på 1700-talet är obegripligt.

Även om stenblocken i Henriksdalsbergets norra mur sannolikt har hämtats på platsen, så har det krävts stora resurser för att bygga de korta murpartier som idag är synliga.

Forntida eller historiska vägkonstruktioner i sluttningar, som det finns exempel på från andra håll, är byggda med avancerad och resurskrävande teknik, för att vägkroppen ska stabiliseras och inte rasa ner.

Murarna vid Henriksdalsbergets norrsluttning ser inte ut som en väg. Dessutom faller hela vägresonemanget på det faktum att norrsluttningen avgränsas med lodräta bergstup på bägge sidor. Den enda möjliga anslutningen till norrsluttningens murar går via en slänt som sluttar närmare 45 grader eller mer och som idag är svår att ta sig ner till fots. Inte ens med dagens teknik skulle man bygga en väg rakt upp för en så brant och instabil mark, som teorin om väg förutsätter.

Enligt fornlämningsregistret finns det dessutom ytterligare ”murliknande” konstruktioner i terrängen runt bergets plattå. Men dessa redovisas inte närmare i registret på grund av att de är så svårt skadade och därför inte går att tolka. Ett annat exempel finns på den sydöstra sidan, där en gångväg leder ner till Svindersviken.

Ett annat exempel finns vid den södra sidan, som även den har en brant och trädbevuxen terräng. I slänten finns påtagligt många jämnstora stenblock inom en relativt begränsad yta. I närheten finns även mindre terrasser.

Men platsen är så fullständigt förändrad att det omöjligen går att avgöra om dessa jämnstora stenar har ingått i en vall/murkonstruktion, har tippats ner i slänten vid sentida byggen eller om de lämnades kvar av den senaste inlandsisen.

Strax intill pågår byggen med lyftkranar som sträcker sig mot skyn. Rör och slangar från byggarbetsområdet löper över de kvarvarande stenpartierna.

Vad som en gång i tiden anlades på Henriksdalsberget är idag är oklart. Men platsen är registrerad som fornborg och att man anser att det kan ha funnits någon form av vallanläggning på platsen.

Henriksdalsbergets fornborg, enligt Fornlämningsregistret, är sina med sina cirka 800×350 meter en stor anläggning på en mycket dominerande plats i landskapet.

Det finns cirka 1 000 kända fornborgar i Sverige, varav cirka 150 i Uppland.

På Gotland finns Torsburgen, som mäter cirka 1 300×1 200-750 meter.

Svenska fornborgar är i regel betydligt mindre.

Broborg, som delvis är förglasad, utanför Knivsta i Uppland är cirka 95×85 meter stor.

Fornborgen i Asarum i Blekinge som mäter cirka 180×70 meter.

Fornborgen i Östra Ryd i Östergötland är cirka 60×60 är meter stor.

Om lämningarna på Henriksdalsberget är en fornborg/vallanläggning så bör den betraktas som en av de största i Sverige.

Resonemanget kring fornborgar/vallanläggningar utgår nästan alltid från massiva anläggningar, med ofattbart stora mängder stenar och block, som släpats upp till vallar i monumentala krönlägen. Bygget av de fornborgar/vallanläggningar som vi idag känner till har alla inletts med att två stenblock lades intill varandra, på samma sätt som en resa på 1 000 mil alltid börjar med ett fotsteg.

Kan det vara så att de stensamlingarna i slänterna runt Henriksdalsbergets platå är fragmentariska spår från en tidig bebyggelsefas, i en fornborg eller liknande vallanläggning, som av någon anledning avbröts och övergavs i en avlägsen forntid?

Oavsett vad som hände på Henriksdalsberget för länge sedan och att platsen är nästintill totalförstörd av bebyggelse från 1900-talet, så borde den kvala in på listan över Mellansveriges märkligaste fornlämningar.