En forntida väg över en forntida sjö


Det är en tidig sommarmorgon några århundraden före Kristi födelse någonstans i Uppland. Över en grund sjö, som omgärdas av täta vassar och alkärr, kommer någon gåendes i dimman.
Personen följer en smal vägbank i vattnet, som längre ut på sjön övergår till en pålad spång och som sedan försvinner upp på den andra stranden
.

Text och foto: Jens Flyckt

Mer än tvåtusen år senare har landhöjningen och flera dikesföretag förvandlat sjön till åkermark. Men så sent som på 1800-talet rodde folk över sjön under vårarna. I området har flera stockbåtar påträffats.

Det var i den här sortens miljö – en näringsrik slättsjö med täta vassbälten, näckrosor, omgivande alskog och syrefattiga dybottnar, som den förmodade vägbanken anlades för närmare tvåtusen år sedan.

Kvar i en skogsdunge finns en cirka 40 meter lång, två meter bred och en halvmeter hög vägbank – som för cirka tvåtusen år sedan anlades över sjön.
Det är en anonym lämning som delvis är övervuxen av träd och buskar och därför svår att se, även under vinterhalvåret.

Det råder delade meningar om lämningens funktion. Ansvariga myndigheter gör en helt annan tolkning. Sverigereportage har valt att berätta om denna lämning utifrån markägarens (bondens) teori – om att det är en vägbank. Men det finns som sagt andra uppfattningar i frågan.

Banken löper nästan spikrakt ut från en större åkerholme och ut i en skogsdunge som för tvåtusen år sedan var botten i en grund och näringsrik sjö. Den är anlagd på den plats där det forntida sundet var som smalast.

Från söder utgår vägbanken från en berghäll nedanför en stor åkerholme, som i sydväst avgränsades av ett smalt sund.

Mot norr slutar banken tvärt vid åkerkanten. Resten är sannolikt bortodlad.
Den är inte undersökt. Att det verkligen är en vägbank är en tolkning som dels bygger på anläggningens karaktär, placering och de fynd som bondens gjort i den intilliggande åkern.

Bonden som äger och brukar marken är intresserad av arkeologi. Han berättar att det i åkern, i vägbankens riktning, genom åren kommit upp mängder av sten, som han menar är rester från den bortodlade vägbanken.

Banken, som ligger i strandkanten på den nivå (14 meter över havet) som sjön hade under äldre järnålder, är dessutom anlagd på den plats där det forntida sundet är som smalast.

I denna sträckning förmodas vägbanken ha legat. Bonden som brukar marken har hittat mängder av sten i torvjorden, vilka han tror kommer från den bortodlade vägbanken.

Det stenmaterial som bonden berättar om kan bara hamnat där med hjälp av människohänder. Eftersom stenmaterialet ligger på och i torven, som bildades av multnade växtdelar och annat organiskt material efter den senaste inlandsisen, så kan morän uteslutas. I övrigt finns ingen sten i dessa torvjordar – som alltså är en gammal dybotten som omvandlats till torv.

Morän är en jordart som består av blandat material, från lerpartiklarna och upp till stenblocks storlek. Morän bildas när inlandsis/glaciär rör sig och skrapar loss material från berggrunden.

Cirka tvåtusen år gamla växtdelar från bland annat bland annat bladvass. Bilden togs i samband med den arkeologiska undersökning som gjordes i området för några år sedan, efter att bonden hade gjort ett marinarkeologiskt fynd.

För några år sedan gjordes ett märkligt marinarkeologiskt fynd några hundra meter från banken. Sverigereportage återkommer om detta fynd i ett senare reportage.

I samband med den arkeologiska undersökning av fyndplatsen kom det fram stora mängder bevarat organisk material, som trädstammar och växtdelar från bland annat bladvass, i schakten. Dessa rester är en tidskapsel som berättar hur sjön såg ut.

Det finns även så kallad papplera i torven. Denna lera, som när den är torr skivar sig som sidor i en bok, bildas syrefattiga och stillastående vattendrag.

Därför går det med ganska stor säkerhet att beskriva miljön i den forntida sjön, vars dybottnade stränder bestod av täta vassar, täta alsnår och med en växtlighet som påminner om dagens vegetationsrika fågelsjöar, som Hornborgarsjön och Tåkern.

Hornborgarsjön i Västergötland.

För några år sedan registrerades den förmodade vägbanken i fornlämningsregistret. Men ansvariga myndigheter gör här en helt annan tolkning av lämningens funktion. Enligt fornlämningsregistret är detta en stensträng. Eller som det står i den antikvariska rapporten, eventuellt en hägnad för forntida våtmarksslåtter.

”I det här fallet förefaller det troligast att den har inhägnat en äng för våtmarksslåtter” står det i arkeologiska rapporten.

Men det är en tolkning som ställer fler frågor än den ger svar. Varför forntidens människor skulle lagt stora resurser på att bygga en överdimensionerad bank i vattnet, när den mjuka, dyiga bottnen gör det lätt att sticka ner störar och bygga en inhägnad, är en fråga.

En annan frågeställning handlar om den utpekade miljöns, det vill säga grund vassvik med dybotten, lämplighet som slåtteräng? Det var en miljö där det växte mer vass än ätbara örter och som dessutom var växtplats för flera giftiga växter, som sprängört.

Om det nu är en inhägnadsvall för våtmarksslåtter så måste man även ställa sig frågan varför det på platsen inte finns några andra spår av denna inhägnad- varken ovan mark eller i åkerns torvjord?

Typisk stensträng från äldre järnålder i östra Uppland, i detta fall strax utanför Norrtälje stad.

Stensträngar, som enkelt beskrivet består av stenrader från raserade, kallmurade hägnadsmurar, är i regel agrara lämningar – det vill säga lämningar från jordbruksverksamhet. Men på vissa platser kan de även haft symbolisk betydelse.

Stensträngar dateras i regel till järnålder och är vanliga i bland annat östra Uppland.
De ingår ofta i kilometerlånga system. På den intilliggande åkerholmen (vid banken) som vid övergången mellan bronsålder och äldre järnålder var en ö, finns flera bevarade stensträngar.

Det finns konstruktionsmässigt inte någon likhet mellan stensträngarna på åkerholmen och den 40 meter långa banken.

Stensträngarna består av meterstora stenar i relativt glesa rader på fast morän.

Banken består av en jämnbred, rak kropp som byggts upp med stenar i storlek 30-50 centimeter och stora mängder grus. Den är byggd på dyig sjöbotten, vilket förutsätter ett komplicerat och tidskrävande grundarbete..

Höjdmässigt skiljer det närmare tio meter mellan den förmodade vägbanken och stensträngarna på den intilliggande åkerholmen. Men mycket tyder på att de är samtida.

Mot norr är banken bortodlad och slutar tvärt med ett relativt tydligt snitt. Det blå strecket markerar den ungefärliga sjöbottennivån, på vilken banken är anlagd. Det röda strecket visar profilen och de gula strecken höjden i längdriktningen.

Vägbanken är en avancerad konstruktion som krävde kunskap och erfarenhet för att anlägga, inte minst för att stabilisera de tunga massorna på den mjuka sjöbottnen. Sannolikt är den uppbyggd på samma principer som de vikingatida broarna, som ofta nämns i runstenarnas texter. Men denna förmodade vägbank kan vara upp till tusen år äldre än vikingatiden.

Den eller de personer som anlade banken i en avlägsen forntid anlade först en rustbädd, en grundförstärkningsmetod med ris, grenar och virke på bottnen som massorna sedan lades på. Samma metod används än idag vid vägbyggen, dock med andra material. Trots att den anlades på ett ytterst instabilt underlag, så har den tunga vägbanken legat stilla under de årtusenden som gått.

Bitvis är den förmodade vägbanken, som ligger på bottnen av en sedan länge försvunnen sjö, kraftigt övertorvad – det vill säga täckt med jord.

Kanske var det så här de första anlagda vägarna såg ut, enkla smala bankar över marker och vatten som var besvärliga eller omöjliga att korsa till fots. Sannolikt fanns den här typen av vägbankar lite varstans i landskapen.

Gabriel Cronstedt föll för vådaskot

Den 24 maj år 1921 dödades friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt av ett vådaskott från en kulspruta vid Bögs gård på Järvafältet, strax norr om Stockholm.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är idag hundra år sedan olyckan skedde. På platsen, som ligger vackert belägen bland hagar och järnåldersgravar på det tidigare övningsfältet, är en minnessten rest.

Det vilar ett sorgligt skimmer över Gabriel Cronstedt, han som överlevde ett krig men dog i samband med en övning hemma Sverige.
Han blev fänrik i februari 1918 vid Kungliga Svea Livgarde, en tjänst som han hade i drygt två månader. Samma år begav han sig till Finnland för att strida med skyddskårerna i det finska frihetskrigets/inbördeskriget mot rödgardisterna i det röda gardet.

I Finland ingick han bland annat i svenska brigaden som kompani- och bataljonschef. Han tjänstgjorde vid offensiven mot Viborg, som ägde rum mellan den 23 och 29 april 1918, och för sina insatser i striderna fick han ett skriftligt erkännande av general Mannerheim. Erkännandet telegraferade Mannerheim personligen till sekundchefen vid Kungliga Svea Livgarde.

Cronstedt återinträdde som löjtnant vid Kungliga Svea Livgarde i oktober 1920. En vårdag drygt två år senare föll han alltså av ett vådaskott från en svensk kulspruta vid Bögs gård, som ingick i Järvafältet som då var militärt övningsområde.

Det tänds fortfarande ljus och marschaller vid Gabriel Cronstedts minnessten som står vid Bögs gård, som är en del av Järvafältet, strax norr om Stockholm.

För att hedra sin kamrat och kolega reste Kungliga Svea Livgardets officerskår minnesstenen på olycksplatsen, två månader efter vådaskottet.

På minnesstenen står det skrivet:

”LÖJTNANTEN VID KUNGL SVEA LIVGARDE FRIH GABRIEL CRONSTEDT FÖLL HÄR FÖR VÅDASKOTT DEN 24 MAJ 1921. KUNGL SVEA LIVGARDES OFFICERSKÅR RESTE STENEN”

Stenens bergart, textens typsnitt och ristningens djup gör att den är svårfotograferad. Men texten är imålad. Med undantag från någon enstaka, närgången slånbuske är platsen öppen och sikten fri. När Sverigereportage var på platsen, i början av mars i år, hade någon ställt en marschall intill minnesstenen.

När det här reportaget publiceras är det på dagen hundra år sedan vådaskottet vid Bögs gård, då friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt dödades av ett vådaskott från en kulspruta.

Kungliga Svea Livgarde var ett infanteriförband med anor från Gustav Vasas livvakt år 1521, som 1523 fick namnet Kungliga Majestäts drabanter. Gardet var delaktigt i många av Sveriges största slag, som slaget vid Lützen 1632, Tåget över Bält 1658 och slaget vid Narva 1700. Fram till år 2000, då Kungliga Svea Livgarde blev Livgardet, var det världens näst äldsta förbandet i världen.

Ortnamnet Bög är gammalt och kommer från verbet böja. Det kan även syfta på båge. Sannolikt syftar namnet på att vägen gör en kraftig sväng vid gården.

Massgravar från Långfredagsslaget

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Förvildad ryss i Stockholm

Den 22 april år 1765 fick blomsterkungen Carl von Linné ett brev med växtfrön från Kamchatka i Sibirien.
Fröna visade sig tillhöra en för vetenskapen då okänd växt – sibirisk nunneört.
Nu i maj blommar den i slottsträdgårdar och kyrkogårdar i Stockholmstrakten.

Text och foto: Jens Flyckt.

Erik Laxman var en av Linnés många lärjungar som gav sig ut på långa upptäcktsresor världen över, och som skickade hem frön och berättelser från världens alla håll till sin läromästare i Uppsala. Mest känd är Laxman för sin kartläggning av sibiriens fauna.

Linné hade bett Laxman att samla in och skicka hem frön av löjtnantshjärta, som då var okänd i Sverige. Han förespådde att löjtnantshjärtat skulle bli populär i svenska trädgårdar. Och frön kom det, men från en helt annan växt, skulle det visa sig.

Sibirisk nunneört är ett biologiskt kulturminne som kom till Sverige som frön på 1760-talet, tack vare ett misstag som en av Carl von Linnés lärjungar gjorde i Kamchatka i Sibirien. En av flera platser där den har förvildat sig är Danderyds kyrka, där bilden är tagen.

I ett brev från juli 1765 skriver Linné entusiastiskt om hur fröna från vad han trodde var löjtnantshjärta, grodde i mullbänken på hans gård Hammarby utanför Uppsala.

”Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor” skrev Carl von Linné.

Fumaria spectabilis är det latinska namn som Linné gav växten löjtnantshjärta.

På 1760-talet trodde Carl von Linné att han fått frön av löjtnantshjärta, som då inte fanns i Europa. Linné var övertygad om att löjtnantshjärta skulle bli en populär trädgårdsväxt, vilket den mycket riktigt blev.

Linné blev nog rejält överraskad när fröna visade sig vara en för vetenskapen okänd art – sibirisk nunneört.

Carl von Linné fortsatte att odla sibirisk nunneört i Uppsala. Redan på 1820-talet nämns den som förvildad på några platser, bland annat Haga slott i Stockholm. Den odlas fortfarande och förekommer sällsynt, som förvildad, på kyrkogårdar och herrgårdar i Stockholmstrakten.


Dana Vikings nosparti

På flygmuseet Arlanda flygsamlingar finns nospartiet från SAS MD-81, Dana Viking, som med 129 passagerare den 27 december 1991 kraschade på en åker vid Gottröra i Uppland.

Text och foto: Jens Flyckt

Kort efter starten från Arlanda, den där decemberdagen 1991, havererade planets två motorer. Efter fyra minuter i luften och en kortare, kontrollerad glidflygning genom molnen lyckades piloterna nödlanda på en åker vid byn Vängsjöberg i Gottröra.

Sedan augusti 2013 är nospartiet från Dana Viking, som den 27 december 1991 kraschade på en åker i Gottröra, en del av Arlanda flygsamlingar. Arkivbild.

Dana Viking bröts sönder i tre delar i kraschen. Flera personer skadades, men samtliga passagerare och besättning överlevde.

I många år var delar från haveristen lagrade på olika platser. 2009 stod nospartiet uppställt bland sly bakom en verkstad på Färingsö. Samtidigt höjdes röster för att nospartiet skulle bevaras för eftervärlden – som en påminnelse om miraklet i Gottröra, som haveriet har kallats.

Och så blev det.

”Svensk Flyghistorisk Förening, Stockholm och Arlanda Flygsamlingar anser att föremålen från Dana Viking är viktiga att bevara ur ett flyghistoriskt perspektiv och att de kan vara användbara för att skapa en utställning om den unika flygolyckan. SFF Stockholm har därför donerat nospartiet samt ett flygplanspentry från Dana Viking till Arlanda Flygsamlingar där föremålen nu äntligen får ett permanent hem” står det på Arlanda flygsamlingars hemsida.

Sedan den 14 augusti 2013 är Dana Vikings nosparti en del av Arlanda flygsamlingar.


Fotnot:
Arlanda flygsamlingar är ett museum som är inriktat på civil, svensk luftfartshistoria från 1700-talet och fram till våra dagar. Museet visar ett femtiotal flygplan och helikoptrar, men även fordon, motorer och annat som har med civilflyget att göra.
Samlingarna ägs av Statens maritima museer men förvaltas av föreningen Arlanda flygsamlingars vänner.

https://arlandaflygsamlingar.se/


Handbok för huggare

Om böcker som fallit i glömska handlar en artikelserie som Sverigereportage nu inleder. Först ut är ”Handbok för huggare”, ett häfte från 1943 om allt som dåtidens skogshuggare skulle veta om klyvyxor, barkspadar och skogssågar – i en tid då skogsarbetet skedde för hand och timret kördes ut med häst.

Text och foto: Jens Flyckt

Boktips. Det var Kungliga Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning och föreningen Skogsarbetaren, i samarbete med Sandvikens Jernverks AB och Svensk filmindustri, som 1943 gav ut Handbok för huggare, som består av 111 rikt illustrerade sidor.

Handbok för huggare, som gavs ut i 105 000 exemplar mellan åren 1943 och 1953, är idag en raritet.

Syften med handboken var att förbättra skötseln av handredskap, som till exempel handsågar, släggyxor, klyvyxor, lyftsaxsar och slipstenar. Men framför allt handlade det om att effektivisera det tunga skogsarbetet, öka resultatet och möta den växande konkurrensen. Det hela var ingen slump utan grundades på 1940-talets noggranna effektivitetsberäkningar.

1940-talets ökade krav på redskapsvård handlade i grunden om att öka skogsarbetarnas arbetstakt.

Arbetet i skogen var hårt och farligt. I början av 1940-talet skedde fortfarande skogsarbetet för hand. Stora träd fälldes med tvåmans sticksåg eller skogssvans. Barkning, vilket i många år var ett krav för att timret skulle få flottas på älvar och andra vattendrag, gjordes med barkspade. Stockarna lastades för hand.

Idag är det nog få personer som kan förstå hur utsatt och krävande arbetet, som skedde på ackord, var. Särskilt under de kalla och snörika krigsåren på 1940-talet var förhållandena svåra.

Hur man inte ska behandla yxor. Teckningar av Sture Rosengren.

En yxa som tog fel kunde få fatala konsekvenser – särskilt med tanke på att avverkningarna skedde i väglöst land, långt bort från sjukstugor och lasarett. Monotona rörelser, hemska arbetsställningar, blöta kläder och kyla gjorde att skogshuggarna tidigt drabbades av förslitningsskador. Skyddsutrustning som hjälm och vattenavvisande sågkläder var ännu inte påtänkta.

Skogshuggarens arbetsmiljö på 1940-talet.

Författaren och illustratören, civiljägmästaren Sture Rosengren, upprepar vikten av att jobba säkert, vilket illustreras med skämtteckningar och skogsarbetare med kryckor. Handboken har även ett litet kapitel om vilka första förband skogshuggaren skulle ha med sig.

Yxtyper, yxskaft, yxvikter och vikten av att inte hugga sig själv i ben och fötter.

Från 1800-talets sista årtionden och fram till 1900-talets första hälft hände väldigt mycket inom svenskt skogsbruk – inte minst när det gällde statens kontroll över det svenska guldet – skogen.

De första motorsågarna kom i början av 1900-talet, men var så tunga och otympliga att de krävde två man för att använda dem. 1916 godkändes patentet på Sector trädfällningsmaskin, en svensk uppfinning och ett första försök att mekanisera själva fällningsmomentet. 1929 lanserade tysken Andreas Stihl den första enhandsmotorsågen – som vägde 46 kilo.

Den första svenska enmansmotorsågen var Be-Bo, som vägde 20 kilo, kom 1949. År 1958 tillverkade Husqvarna Vapenfabrik AB hundra exemplar av sin första motorsågsmodell – Alaska. Den efterföljdes av modell A90, som vägde 11 kilo. Därmed var motorsågarna tillräckligt lätta för att klara av kvistningen av fällda träd, ett arbete som i tusentals år hade utförts med yxa.

Arbetshästar, som i urminnes tider hade dragit ut timmmerlass från skogen vintertid, började ersättas av maskiner efter andra världskriget. Vägnätet byggdes ut och flottningen av timret ersattes med vägtransporter.

Innan motorsågar började användas inom skogsbruket var det sågning för hand som gällde.

År 1953, då den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut, utfördes fortfarande mycket av skogsarbetet manuellt. Men nya tider väntade strax bortom skogsbrynen.

1950 gick det åt 1,4 dagsverken för att avverka 1 kubikmeter virke, en siffra som skulle komma att rationaliseras med hela 5,5 procent per år fram till 1990.
Det var i denna brytningstid, mellan det gamla och nya, som den sista upplagan av Handbok för huggare gavs ut.

En stor del av Handbok för huggare ägnas åt yxor.

Många av de redskap som beskrivs i Handbok för huggare hittar man idag enbart i hembygdsföreningarnas samlingar och minnenas arkiv. Hur man slipar och vårdar en skogssvans är en kunskap som ytterst personer idag besitter. Och hur olika yxor ska slipas, beroende på modeller och årstider, är en kunskap som i stort har gått förlorad. Men helt bortglömd är inte kunskapen. Inom vissa traditionella yrkesgrupper, som timmermän, är delar av denna kunskap fortfarande i bruk.

Det första kapitlet heter ”skärpning av eggredskap” och handlar om slipning av filar, sågar, yxor och andra redskap för timmerskigen.

”All skärpning , vare sig den sker med fil, slipsten, slipskiva eller bryne, bör så länge arbetstrycket är stadigt nog, ske mot eggen för att undvika grader och ojämnheter” står det i det inledande kapitlet.

Filning av svansar och andra sågar beskrivs med en närmast vetenskaplig detaljrikedom.

”Och så är det slut på den här handboken. Har du läst igenom den? Har du hittat något av värde för ditt fortsatta arbete? Om du att tycker något är fel, läs då om det igen, praktisera det och diskutera med Dina kamrater ” avslutar Sture Rosengren.

Handbok för huggare gavs ut i 105 000 exemplar. Idag är den en raritet med stort samlarvärde. Ibland dyker den upp hos antikvariat och på auktionssajter på nätet. Beroende på skick och upplaga brukar priserna kunna skena väg. Även slitna exemplar i sen upplaga kan kosta upp till 1 500 – 2 000 kronor.

Han dog i sina dopkläder

Vid Tensta kyrka i Norduppland står en runsten som vittnar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Det är en på flera sätt egendomlig runsten.

Text och foto: Jens Flyckt

Runstenen, som har nummer 1036, står vid Tensta kyrkas södra mur. Runstenen är rest av Helga över sin son Andvätt, som på dödsbädden konverterade från hedendomen till kristendomen.

Om Andvätt som döptes på sin dödsbädd handlar en av runstenarna vid Tensta kyrka om.

”Sigfast och Brand och Vikättle. Helga lät uppresa stenen efter Andvätt, sin son, som blev död i dopkläder. Kristi hjälpe Andvätts själ”.

Runtexten inleds med tre mansnamn som saknar språklig innebörd. Av meningsbyggnaden framgår det att dessa tre personer, som troligen var Andvätts bröder, inte var delaktiga i att resa runstenen.

Varför de förmodade bröderna inte var med är oklart. Kanske trodde de fortfarande på de gamla gudarna och inte fick eller ville vara delaktiga i resningen av runstenen, som skildrar Andvätts kristna dop på dödsbädden och som många andra runstenar från 1000-talet texten avslutas med en kristen bön.

Ett fåtal uppländska runstenar berättar om personer som låtit döpa sig i livets sista skeden.

Hamnen och fartyget som försvann

Det är den 15 januari 2010. Vid hamnen i Norrtälje ligger det Tongaflaggade lastfartyget M/V ANDA och lossar rostiga järntackor.
Elva år senare är hamnen förvandlad till en ny stadsdel med bostäder och ANDA är ett skeppsvrak på Svarta havets botten.

Text och foto: Jens Flyckt

År 2022 fyller Norrtälje stad 400 år. Redan under bronsåldern bodde det människor i området runt Norrtäljeåns strömmande utlopp – där den stad som Gustav II Adolf gav stadsrättigheter till år 1622, idag ligger. Hamnen, som även var ett industriområde med järnvägsförbindelse, var i århundraden stadens centralpunkt.

Norrtälje hamn i januari 2010. Lastfartyget M/V ANDA lossar rostiga järntackor. Sju år senare förliste hon. Längre ner i reportaget finns en bild från samma vy idag.

Norrtäljebon Ronny Eriksson minns en levande hamn med lastfartyg, fiskebåtar och finlandsfärjor – en spännande plats där stadens grabbar köpte vodka av sovjetiska sjömän.

-När jag var i 10-årsåldern tyckte jag att det var spännande att hålla till nere i hamnen när finlandsfärjorna kom och gick. Jag bodde i närheten så det var nära att cykla ner dit. Det var där mitt intresse för fartyg grundades, säger Ronny Eriksson och fortsätter:

Norrtäljebon Ronny Eriksson har ett stort fartygsintresse och jobbade i sin ungdom en kort tid på sjön.

-Senare, runt 1980 när jag var i 16-17-åldern, köpte jag vodka av besättningar på de polska och sovjetiska fartygen. Besättningarna var hela tiden övervakade. De stod vid skeppens relingar. Sade man ”vodka” och inga sovjetiska befäl var i närheten så räckte de fram flaskor. Vi fick vodka och besättningarna fick västvaluta, säger Ronny Eriksson.

Den låga tegelbyggnaden i bildens vänstra ovankant är den gamla färjeterminalen, som ska rivas.

En ny epok i Norrtälje inleddes med ålandsfärjor på 1960-talet. Fortfarande finns det gamla terminalhuset kvar, men det ska rivas.

Ronny Eriksson berättar att de första färjefartygen hette Nordia, Botnia och Skandia.

-Dom två sista fartygen som gick när Silja Line lade ner trafiken 1976 hette Svea Regina och Aallotar. Den sistnämnda såldes till Polferries och sattes i trafik mellan Nynäshamn och Gdansk under namnet Rogalin. Sedan gjordes ett försök sommaren 1980 med en färja mellan Norrtälje och Mariehamn. Några kända affärsmän i Norrtälje bildade ett bolag under namnet Telje Line och chartrade ett danskt fartyg som hette Dana Gloria, säger Ronny Eriksson.

Han berättar att ett sista försök att behålla färjetrafiken till Åland gjordes i slutet av 1980-talet, med snabbgående katamaraner.

-Flying Cats hette rederiet. Men det blev ingen succé, säger Ronny Eriksson.

Norrtälje hamn 2021. Bilden är tagen från samma plats som bilden på lastfartyget ANDA längst upp i reportaget. Den gamla hamnen och dess gråa silos, som enligt Stockholm Läns Museum hade ett kulturhistoriskt värde, är borta. Den enda som återstår från 2010 är lyktstolpen strax under kranen, i bildens högerkant.

Sedan mitten av 1900-talet var de väldiga betongsilosarna, där spannmål förvarades, Norrtäljes mest kända landmärken. Silosarna är rivna och nästan allt från den gamla hamnmiljön, med undantag från någon lyktstolpe, är det mesta borta eller kommer försvinna. Istället växer stadsdel Norrtälje Hamn fram.

Det 44 meter långa och 8 meter breda ångfartyget S/S Norrtelje. Hon byggdes år 1900 på Stockholmsvarvet William Lindbergs Verkstads- och Varfs AB och kostade då 225 000 kronor. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje. Källa: faktaomfartyg.se.

Kvar är den K-märkta ångbåten S/S Norrtelje som byggdes år 1900 och som trafikerade sträckan Stockholm – Furusund – Norrtälje. Sedan 1968 ligger hon förtöjd i Norrtälje och är sedan många år en resturangbåt.

Östra silon från 1975 under rivning i Norrtälje hamn. Inför rivningen av hamnen och bygget av den nya stadsdelen, Norrtälje Hamn, gjorde Stockholms Läns Museum en kulturhistorisk dokumentation över området. Museet klassade Norrtäljes silosarna som kulturhistoriskt värdefulla, då den typen av miljöer blir allt mer sällsynta. Numera står två höghus med lägenheter på platsen.

När omvandlingen av hamnområdet, som är Norrtälje kommuns hitintills största stadsutvecklingsprojekt, är klar kommer det rymma närmare 2 000 nya bostäder. Byggnationen beräknas ta femton år och vara klart runt 2030. År 2018 stod det första kvarteret klart för inflyttning.

”Norrtälje Hamn är en levande stadsdel som har dynamik, puls och hjärta med en mångfald av människor, aktiviteter och trevliga platser. Här ska boende känna sig trygga och besökare välkomna. Här ska det byggas parker, torg, kajstråk och mängder av ytor för handel, rekreation, service och kultur” skriver Norrtälje kommun om Norrtälje Hamns stadsmiljö.

År 2021.Numera är silosarna i hamnområdet borta och stadsdelen Norrtälje Hamns två höghus är stadens nya landmärken.

Om hamnen har utvecklats till det bättre, enligt många Norrtäljebor, så gick det värre för det 95 meter långa lastfartyget M/V ANDA, som byggdes i Tyskland 1981.

Drygt sju år efter den där januaridagen, då hon låg vid Norrtälje hamn för lossning, var hon trots varningar om hög sjö på väg ut på Svarta havet.
Den 29 juli 2017 fick ANDA problem, sannolikt slagsida, och förliste i stormen utanför kuststaden Sevastopol på Krimhalvön sydliga spets, enligt wrecksite.eu och en.portnews.ru.

Av besättningen på nio man räddades åtta personer. Den nionde besättningsmannen försvann med M/V ANDA ner i djupet.


Två gammelgäddor på grunt vatten

Två mörka skuggor kommer sakta glidandes in på den grunda dybottnen. Solen speglar i vattnet, där några gula svärdsliljors gröna blad börjar titta upp ur sin vinterdvala.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är två gäddor, en hona och en hane. Hur mycket de väger är svårt att avgöra. Men den stora gäddan, som är en hona, är stor – över en meter lång. Hanen ser betydligt mindre ut, trots att även han är stor.

Stundtals rör de sig på så grunt vatten att deras ryggfenor sticker upp ur utan.

Det är gäddlek då gäddan lägger sin rom på översvämmade stränder.
De båda gäddorna står stilla för en stund, i soldiset mellan ytan och bottnen, sedan exploderar vattnet och de är borta.

Soldattorpets sista strid

Den siste indelte soldaten som bodde på torpet hette Kilberg – en mångsidig karl som lär ha skjutit sönder vedspisen i köket med sitt tjänstevapen.
Soldaten är för länge sedan borta och soldattorpet är snart omringat av moderna villor.


Text och foto: Jens Flyckt

För tjugo år sedan år sedan var soldattorpet fortfarande omgärdat av syrenberså, enklare uthus och åkrar. I många år ägdes torpet av ett äldre par, som sommartid brukade parkera sin himmelsblå amerikanare under en stor björk vid uppfarten.

Den forna landsbygden fylls i hög takt med nyproducerade villor. Det är sagt att soldattorpet ska bevaras, men relativt omgående revs torpets uthus.

Soldaten Kilberg föddes år 1863. När Karl XI indelningsverk avskaffades 1901 och allmän värnplikt infördes, försörjde sig han som fjärdingsman och arbetskarl. Det var när han skulle visa sitt tjänstevapen som han hade som fjärdingsman, som skottet lär ha gått av och gått igenom ugnsluckan på spisen.

Kilbergs gamla soldattorp står tomt. Hängrännor vajar för vinden och färgen flagnar. Den nya tiden står på rak linje strax utanför knuten. Kanske känner soldattorpet på sig att slaget är förlorat och att inga fångar kommer tas i den sista striden.