Intill Edsbro kyrkas vapenhus står en gravsten från 1200-talets första hälft. Det är en lika ovanlig som anonym lämning från en avlägsen brytningstid.
Text och foto: Jens Flyckt
Sveriges äldsta gravstenar med latinsk skrift är från1200-talets första årtionden. De berättar inte enbart om personer som levde för 800 år sedan, utan även om en brytningstid – då den16-teckniga runraden allt mer övergavs till förmån för det latinska alfabetet.
Iacob Michelsons gravsten intill Edsbro kyrkas vapenhus. Den andra stenen (till höger) på bilden är möjligen en annan, gammal gravsten. Men om den sistnämnda stenen har Sverigereportage inte lyckats hitta någon information om.
Det forna järnvägssamhället Edsbro i östra Uppland är främst känd för sin välbevarade masugn – den enda bevarade i sitt slag i Stockholms län. Några hundra meter norr om masugnen ligger en sagolikt vacker gråstenskyrka från 1200-talet, på en höjd med utsikt över den forna järnvägsperrongen och en ås som kantas av bautastenar från äldre järnålder.
Till kyrkan hör en klocka från 1300-talet – en av Upplands äldsta. Kyrkogårdens in- och utgång sker genom en välbevarad och ovanlig stiglucka från 1400-talet. En annan intressant detalj är att kyrkan saknar fönster mot norr – detta för att hålla onda makter borta. Många uppländska gråstenskyrkor byggdes utan fönster mot norr. Det ovanliga med Edsbro kyrka är att fönster inte tagits upp under senare tid, enligt Riksantikvarieämbetet.
Edsbro kyrka i Östra Uppland ruvar på många kulturhistoriska skatter.
Den aktuella gravstenen står lutad mot hörnet mellan långhus och vapenhus – i takdroppet. Den är 1,6 meter hög och själva ristningen är 1,5 meter högt. På det så kallade korsbenen är ”Iacob Michelson” ristat.
På stenen är namnet Iacob Michaelson ristat.
Gravstenen, som i toppen är dekorerad med ett ringkors, borde vara samtida med stenkyrkans äldsta delar – som är från 1200-talet. En intressant detalj är ringkorsets horisontella korsarm, som i bägge ändor avslutas med en upp- och nerböjd böjd – vilket påminner om en svastika. Denna detalj är lättast synlig i släpljus. Om det är en synvilla, felhuggning eller medveten utsmyckning är oklart.
Ringkorset i släpljus notera den horisontella korsarmens avslut, som pekar upp och ner.
Vem denna Iacob Michelson var, hur gammal han blev och vad han gjorde i livet är sedan bortglömt. Kanske var han kyrkans man. Han hade i alla fall så pass hög status att hans grav fick en gravsten och hans namn skrivet i latin.
Gravstenens exakta ålder oklar. Närmare datering än till 1200-talets första hälft finns inte. Om vi utgår från att Iacob Michelson blev 50-70 år, vilket i så fall var en hög ålder på medeltiden, så kan han ha fötts under 1100-talets första hälft – då seden att resa runstenar upphörde. Det ger ett perspektiv på hur gammal den är.
Edsbro kyrkas norra vägg – som saknar fönster.
De flesta besökare som går förbi Edsbro vapenhus har ingen aning om vad det är för sten de går passerar. De reflekterar över huvudtaget inte över den. Och skulle någon mot förmodan bli intresserad, så är tillgänglig informationen begränsad till ett par meningar.
Iacob Michelsons gravsten är en sorglig påminnelse om en undanskymd kategori kulturhistoriska lämningar i de medeltida landsortskyrkorna, som sällan eller aldrig behandlas med den respekt de förtjänar – trots deras stora kulturhistoriska värden.
Medeltidsstaden Sigtuna anlades i slutet av 900-talet. Staden hade under vikingatid och tidig medeltid flera in- och utfarter. Den norra utfarten markeras idag av två runstenar intill gatan Runstigen.
Text och foto: Jens Flyckt
I nordvästra delen av Sigtunas stadskärna ligger den asfalterade lokalgatan Runstigen. Den följer bitvis den sträckning som den vikingatida vägsträckningen tros ha haft i slutet av 900-talet och början av 1000-talet.
Runsten U 393 står på sin ursprungliga plats och markerar vad som troligen var Sigtuna stads norra utfart på 1000-talet. Den asfalterade vägen till vänster i bilden är Runstigen. Grusvägen leder upp till berget Klockbacken. Möjligen följer grusvägen den vikingatida färdvägen, i alla fall några tiotals meter före och efter runstenen.
Exakt hur den vikingatida/tidigmedeltida vägsträckningen såg ut vet man inte. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts på platsen. Det är runstenarna som indikerar att där fanns någon form av väg eller stig genom området.
I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 1945 skriver arkeologen och Sigtunaforskaren Erik Floderus (1902-1955) följande om runstenarna vid Runstigen:
”Sigtunas utfartsled mot norr, mot den centrala Upplands bygden under 1000-talet”
Runstenar restes eller ristades för att folk skulle se dem. Ungefär som med dagens reklamskyltar valdes platser där runstenarna fick mesta möjliga exponering – vid till exempel gränser och färdvägar. Den aktuella färdvägen började sannolikt vid Prästgatan och fortsatte sedan norrut i terrängen. Prästgatan anlades under tidig medeltid.
En mycket förenklad ”karta” över Runstigen, de två runristningarna och den vikingatida färdvägen. Ristningsytan på U 392 vetter mot väster och U 391 mot öster. Det gula strecket är en teoretisk tolkning av vägsträckningen, sträckningen som utgår från runristningarnas placering. Hur och var anslutningen till Prästgatan såg ut är okänt. Även färdvägens fortsättning norr om U 393 är höljt i dunkel.
Runstigens ena runsten, U 393, står med stor sannolikhet på ursprunglig plats, strax nedanför Klockbackens västra sluttning, cirka 85 meter norr om Prästgatan. Den låg ner på platsen fram till 1934, då den restes. Runslingan är daterad till 1020-1080 eKr och är en av de äldst avbildade runstenarna i staden. Den finns dokumenterades redan år 1599.
Runstenen står i korsningen mellan Runstigen och den grusväg som leder upp på berget Klockbacken. Detta berg är framför allt känt för den dansbana som en gång låg där.
Runorna berättar om Ofeg som reste stenen till minne över sina två systrar. Runstenar som rest av en bror över systrar är mycket ovanliga. Kvinnonamnet Ridvi är endast känt från tre andra runinskrifter från Gotland.
”Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar, Tora och Ridvi.”
Denna runsten utmärker sig även i sin utformning. Runtexten som berättar om Ofegs systrar finns på stenens östra kortsida – som vätter Klockbacken och den vikingatida vägens förmodade sträckning. På den sida av stenen, som är vänd mot söder, längs Runstigen och mot Prästgatan, finns en runslinga med kors som saknar runor. Ytan ytan är uppenbart grov.
Runristning på U 393 som berättar om en bror som reste runstenen till minne av sina två systrar.Den sida av U 393 som har en runslinga och kors, men utan runor. Notera den grova ytan.
Den andra runristningen, U 392, finns på ett flyttblock som idag ligger på gränsen till en privat tomt intill Runstigen – knappt 40 meter norr om Prästgatan. Den runristningen är daterad till 980-1015 eKr. Den är alltså äldre än den andra runristningen. När U 392 ristades bör Sigtuna som stad inte varit mer än något årtionde gammal.
Flyttblockets runslinga, som vätter mot väster och den vikingatida vägsträckningen, är skadad genom vittring och därför har delar av texten gått förlorad. Redan på 1600-talet var runristningen skadad på detta
Runsten U 392. Redan på 1600-talet avbildades ristningen med den omfattande skadan.
Den fragmentariska runtexten berättar om Sven och nämner ett antal mansnamn.
”Sven lät rista dessa runor… hette den andra, Assur den tredje, Germund den fjärde… hette deras moder.”
Sven var troligen far till de namn som räknas upp. Tyvärr är även moderns namn borta.
Runsten U 392 intill Runstigen i Sigtuna stad. Exakt var den vikingatida färdvägen låg och hur bred den var är inte känt. Men sannolikt följde den det svarta staketets längdriktning.
Runstenarna U 392 och U 393 är bara två av Sigtuna stads 30-tal kända runstenar och runstensfragment. Dessutom tillkommer flera hundra runristade föremål från vikingatid och tidig medeltid, som djurben och vardagsföremål, som arkeologerna har hittat i Sigtunas bitvis metertjocka stadslager under det senaste hundra åren.
Ett av få runristade träföremål som hittats i Sigtunas stadslager. Runtexten har inte gått att tolka. Den decimeterlånga träpinnen kan ha använts som märkpinne för gods som kom med skepp till Sigtuna på 1000-talet. Pinnen, som förvaras i Sigtuna Museum & Arts museums magasin, ger en inblick i den vardagliga användningen av runor under vikingatiden och tidig medeltid.
Sigtunas stadslager (som sträcker sig över en 1100×250-650 meter stor yta) är bitvis svart av kol, sot, bebyggelselämningar och andra arkeologiska fynd. U 393 och U 392 ligger inom stadslagrens nordvästra begränsning.
På en villatomt intill Klockbackens södra kant, drygt 40 meter söder om U 392, finns ytterligare en runristning – U 391. Den ristningen, vars ålder språkliga innebörd är omdiskuterad, är ristad av Frisernas gillebröder till minne av Albod, Slides bolagsman.
Lokalgatan Runslingan mot söder. Längst bort ses Prästgatan, som har en östvästlig riktning. Bakom det gula garaget till vänster i bilden finns runristning U 392.
På en annan villatomt i närheten av U 391 och U 392 finns uppgifter om en runsten som påträffades vid schaktningsarbeten under modern tid. Antikvariska myndigheter kontaktades dock aldrig och runstenen grävdes ner på den plats den hittades – där den lär ligga kvar.
Det är inte osannolikt att Sigtunas norra utfart en gång i tiden kantades av ytterligare runstenar, som försvunnit då de återanvänds som byggnadsmaterial i stadens många stenkyrkor.
Färdväg är ett diffust begrepp.
Forntida landvägar kan vara uppenbart anlagda och kraftiga konstruktioner. Men allt för ofta är dessa transportsträckor på land inte anlagda, utan följer stränder, bergsryggar, åsar och liknande naturformationer. I sällsynta fall, där marken består av mjuka jordarter och sluttningen är den rätta, kan så kallade hålvägar bildas. Men i regel finns inga synliga spår av dessa tidiga vägar – som snarare var stigar. Så är även fallet med den vikingatida/medeltida färdvägen vid Runstigen.
Ett annat exempel är Sigtuna stads äldsta in och utfart från öster. – som är samtida med den norra. Denna färdväg markeras med tre runristningar – U 410, U 411 och U 412 på vardera sida av Garnsviken. En står vid Rosendal och två vid och i närheten av Norrthils strand. Vid Norrthil-sidan finns fundamentet efter en brygga som är samtida med de två intilliggande runstenarna.
Norrthil är idag hårt exploaterat med villor. Den vikingatida/tidig medeltida bryggan och runstenarna ligger numera mitt i ett villaområde. Innan byggstarten genomförde Sigtuna museum arkeologiska undersökningar i området. Trots att färdvägen, från färjelägret och förbi två runstenar utgörs av mjuk åkermark, hittades inga spår av vägen.
Egentligen borde dessa diffusa vägar eller stigar heta färdsträckor och inte vägar. Men för att inte krångla till det får de heta fördvägar.
I forna tider offrade allmogen avbildningar av människor, fett och föremål i älvkvarnar för att blidka naturväsen och bota sjukdomar. Detta pågick i hundratals år och ända fram till mitten av 1900-talet. Än idag lever minnet av dessa offerstenar kvar.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt, Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet, Johan Schuiskt/Skansen, Upplandsmuseet, Västergötlands museum
Skålgroparna, eller älvkvarnar som är dess folkliga namn, är ett vanligt motiv i hällristningarna. De förekommer från fåtal och upp till flera hundra exemplar på stenblock och hällar i närheten av åkermark. I regel dateras skålgroparna till bronsåldern, men de förekommer även i sten- och järnåldersmiljöer. Teorierna om varför forntidens människor lade ner så mycket resurser på att skapa dessa skålformade formationer i berg och stenar är flera. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd skålgroparna hade från början.
Kymlingestenen, ett fem ton tungt stenblock som bronsålderns människor gjorde 170 skålgropar i. Under de senaste hundra åren har stenblocket flyttats runt i Stockholmstrakten. Varför bronsålderns människor, för cirka 3 000 år sedan, gjorde skålgropar i berg och stenblock vet man inte. Som många andra stenblock med skålgropar/älvkvarnar kallas Kymlingestenen för offersten.
I århundraden användes dessa stenblock med skålgropar/älvkvarnar som offerstenar av allmogen. Offren bestod dels att man smorde dem med fett. Man lade även föremål som nålar, knappar och pengar i de skålformade älvkvarnarna. Det är även belagt att man offrade människofigurer, som tillverkades från en sjuk persons hår, naglar och kläder – för att älvorna skulle hjälpa den sjuke. Bland de mer extrema offren finns uppgifter om rituella samlag på ytor med skålgropar som var fyllda med utsäde – för en god skörd.
Idag sker knappast några offer i offerstenarnas älvkvarnar. Men dessa offerstenar är långt ifrån bortglömda, snarare tvärt om. De nämns ofta på kartor, i hembygdsföreningarnas publiceringar och i media. Men framför allt så lever dessa offerstenar kvar som en muntlig berättartradition.
Numera har offerstenarna till och med letat sig in i kommunernas marknadsföring. Ett exempel är den så kallade Kymlingestenen – som är översållad med ovanligt stora skålgropar.
Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.
Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia. Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:
”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal älvkvarnar, små skålformade urgröpningar. I dem offrade forntidens jordbrukare för att få en god skörd. I kultens centrum stod frukbarhetsgudinnan, modergudinnan. Älvkvarnarnas var hennes tecken”
Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.
Kymlingestenens informationstavla där det hävdas att skålgropar var modergudinans tecken på bronsåldern.
Älvkvarn är ett ålderdomligt ord som syftar på det nordiska naturväsendet älvan/alven. Enligt folktron kunde älvan/alven som sågs dansa i vita dimslöjor på öppna fält under sommarkvällar- eller mornar, både orsaka och bota sjukdomar hos människorna. Genom offer i älvkvarnar trodde man att den sjuke kunde botas. Än idag säger man att älvorna dansar när dimma bildas på fält under skymning och gryning.
En ledtråd till förklaring av älvkvarnarnas historiska betydelse nämner folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt (1861-1932). I sin bok ” Svensk forntro och folksed i bild och ord” från 1920, ger han en förklaring till begreppet älvkvarnar. Han skriver att seden att offra i älvkvarnarna var stark hos allmogen i vissa Mellansvenska landskap:
”Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma.”
Särskilt intressant är stycket:
”…av människor urholkade eller och av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformade fördjupningar…”
Jag återkommer till detta längre fram i texten.
Offersten med skålgropar i Västergötland. Foto: Västergötlands museum.
Går man igenom äldre fotografier, handlingar och avbildningar av älvkvarnar, är begreppet ”offersten” nästan alltid knutet till stenblock och stenar. Men enligt Nils Edvard Hammarstedt kunde även berghällar med skålgropar ha den funktionen.
Idag har synen på dessa så kallade offerstenar på vissa håll spårat ur. Det finns bland annat personer med ett närmast besatt intresse för sina hembygder, som på fullt allvar menar att det skedde rituella människooffer på dessa stenblock under bronsåldern, vilket det inte finns några som helst bevis för. Enligt denna uppfattning var älvkvarnarnas syfte att samla upp blod från den offrade personen. Hedniska dopaltare, energicentra och kommunikationsinstrument för utomjordingar är några andra mer eller mindre förvirrade uppfattningar om offerstenar.
En av Upplands märkligaste offerstenar är en runsten (U 875) i Focksta inte långt från Uppsala. Runristningen är från 1000-talet. Runslingan löper ner och upp över några skålgropar. När runristaren valde att göra en runsten av stenblocket, så fanns där redan skålgroparna – som är cirka 2 000 år äldre än runristningen.
Runsten och offerstenen i Focksta, Uppland. Foto: Upplandsmuseet.
Långt senare efter att skålgropstenen blev en runsten, blev den en offersten. Från år 1727 finns uppgifter om att skålgroparna/älvkvarnarna på runstenen i Foksta, som då låg ner, var insmorda med fett.
Kopplingen mellan skålgropar, älvkvarnar och offerstenar har en dokumenterad historia som ofta nämns i handlingar och skrifter på 1700- 1800-talet. Särskilt under 1800-talet verkar denna kult vara som mest intensiv. Men det kan bero på ett ökat vetenskapliga intresset för älvkvarnar vid den tiden.
Det nutida begreppet ”offersten” är problematisk. Skålgroparnas ursprungliga syfte är höljt i dunkel. Det faktum att många stenblock med skålgropar användes som offerstenar för några hundra år sedan, innebär inte nödvändigtvis att de ursprungligen hade den funktionen på bronsåldern – för 3 000 år sedan. Ändå finns det idag en övervägande uppfattning om att denna offertradition är från bronsåldern, vilket Kymlingestenens informationstavla vittnar om.
Skålgropar kan förekomma ensamma på hällar, stenblock eller stenar. Ofta finns människofigurer, fotsulor, skepp och andra typiska motiv från bronsåldern intill skålgroparna. Bilden visar skålgropar i Slagstaristningen (innan de målades i på nytt år 2020) i Botkyrka.
Språkligt är begreppet smörjning inte unik för älvkvarnar inom folkmedicinen. Smörjning var även knuten till träd. Då handlade det om att dra sjuka barn genom träd, som genom missbildning bildat håligheter. Inom allmogen ansåg man att träd med egendomliga formationer hade magiska egenskaper, vilket är dokumenterat från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.
Sverigereportage har tidigare skrivit om smörjning, jorddragning och annan ålderdomlig folkmedicin.
Smörjningen var omgärdad av regler. Det skulle till exempel ske i gryning eller skymning, helst på torsdagar. Det gällde både älvkvarnar och smörjträd. Utövningen av denna folkmedicin är dokumenterad fram till 1950-talet.
Det finns som sagt flera parraleller mellan smörjning av träd och älvkvarnar.
En annan sten som tillför ytterligare aspekter till begreppet älvkvarn kommer från Övergran i Uppland. Stenen har djupa skåror som bildats när bergarten utsatts för en geologisk process som kallas kemisk vittring. Några skålgropar finns alltså inte på stenen. I Nordiska museets dokumentation nämns hemmansägare och organisten E. Öhlen som år 1883 berättade om den aktuella stenen:
”Älfkvarnsten från Öfver Grans socken, Håbo härad, Uppland. Från Nibbelbacka. Låg vid en brunn, ej långt från landsvägen. Ännu för omkr. tjugu år sedan (år 1863 reds. anm) använd att däri offra knappnålar, bankovittnar, knappar o.s.v. Rännorna funnos ofta smorda med talg och ister.”
Älvkvarnsstenen från Övergran i Uppland. Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.
Att en sten som saknar skålgropar ändå benämns som älvkvarnssten indikerar, som Nils Edvard Hammarstedt nämner, att det inte nödvändigtvis behövde vara skålformade fördjupningar som skapats av människohänder, för att stenarna skulle betraktas som älvkvarnstenar. Det räckte med naturliga formationer och fördjupningar i stenen för att förbindelse med älvorna skulle vara möjlig.
Ett annat exempel på en älvkvarnssten utan skålgropar kommer från Enåkers socken i Uppland.
Älvkvarnsten från Enåkers socken i Uppland. Foto: Johan Schuiskt/Skansen
Enligt Skansens uppgifter, som citerar Nils Edvard Hemmarstedt, beskrevs stenblocket i Enåker som ”denna elfkvarn” Det framgår inte om formuleringen syftar på stenblocket som helhet eller på den cirkelformade fördjupningen i blockets ovandel.
”Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.”
Den cirkelformade formationen på blocket är med största sannolikhet resultatet av en geologisk process. Det är i sin tur ytterligare exempel på att älvkvarnar ursprungligen inte var skålgropar, utan naturliga formationer.
Det finns även andra stenar/block med avvikande utseende som saknar älvkvarnar/skålgropar, men som ändå har en dokumenterad historia som offerstenar/älvkvarnstenar.
Nils Edvard Hammarstedt skriver:
”Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar.”
Han menar att allmogen först smorde skålgropar med fett som offer, men att de sedan övergick till att bruka stenar och block med märkliga formationer, som älvkvarnar.
Av föremål och dokument från 1700- och 1800-talet framgår att älvkvarnar var naturliga formationer i stenblock och stenar.
Eller kan det varit så att allmogen först använde stenar och andra naturföremål med naturliga fördjupningar att smörja i, för att sedan övergå till att offra i skålgropar? Eller användes älvkvarnar av skålgropar och naturliga formationer som älvkvarnar parallellt med varandra?
Den kanske viktigaste frågan som inte besvaras, är när allmogen började smörja älvkvarnar. Den frågan går säkert att hitta svar på om man gräver i arkiven.
Nils Edvard Hammarstedt frågar sig om seden att smörja älvkvarnar kan vara en kvarleva från bronsåldern. Han är inte ensam om den frågeställningen. Men att en sed från bronsåldern skulle överlevt i närmare 3 000 år utan att uppmärksammas fören under historisk tid är inte realistiskt.
Varför skålgroparna skapades på bronsåldern är som sagt ett mysterium. Men i och med att skålgropar även förekommer på vertikala stenytor, så kan vi åtminstone slå fast ett faktum: att syftet med skålgroparna inte borde varit att lägga lösa föremål eller hälla vätskor i dem.
Den 24 maj år 1921 dödades friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt av ett vådaskott från en kulspruta vid Bögs gård på Järvafältet, strax norr om Stockholm.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är idag hundra år sedan olyckan skedde. På platsen, som ligger vackert belägen bland hagar och järnåldersgravar på det tidigare övningsfältet, är en minnessten rest.
Det vilar ett sorgligt skimmer över Gabriel Cronstedt, han som överlevde ett krig men dog i samband med en övning hemma Sverige. Han blev fänrik i februari 1918 vid Kungliga Svea Livgarde, en tjänst som han hade i drygt två månader. Samma år begav han sig till Finnland för att strida med skyddskårerna i det finska frihetskrigets/inbördeskriget mot rödgardisterna i det röda gardet.
I Finland ingick han bland annat i svenska brigaden som kompani- och bataljonschef. Han tjänstgjorde vid offensiven mot Viborg, som ägde rum mellan den 23 och 29 april 1918, och för sina insatser i striderna fick han ett skriftligt erkännande av general Mannerheim. Erkännandet telegraferade Mannerheim personligen till sekundchefen vid Kungliga Svea Livgarde.
Cronstedt återinträdde som löjtnant vid Kungliga Svea Livgarde i oktober 1920. En vårdag drygt två år senare föll han alltså av ett vådaskott från en svensk kulspruta vid Bögs gård, som ingick i Järvafältet som då var militärt övningsområde.
Det tänds fortfarande ljus och marschaller vid Gabriel Cronstedts minnessten som står vid Bögs gård, som är en del av Järvafältet, strax norr om Stockholm.
För att hedra sin kamrat och kolega reste Kungliga Svea Livgardets officerskår minnesstenen på olycksplatsen, två månader efter vådaskottet.
På minnesstenen står det skrivet:
”LÖJTNANTEN VID KUNGL SVEA LIVGARDE FRIH GABRIEL CRONSTEDT FÖLL HÄR FÖR VÅDASKOTT DEN 24 MAJ 1921. KUNGL SVEA LIVGARDES OFFICERSKÅR RESTE STENEN”
Stenens bergart, textens typsnitt och ristningens djup gör att den är svårfotograferad. Men texten är imålad. Med undantag från någon enstaka, närgången slånbuske är platsen öppen och sikten fri. När Sverigereportage var på platsen, i början av mars i år, hade någon ställt en marschall intill minnesstenen.
När det här reportaget publiceras är det på dagen hundra år sedan vådaskottet vid Bögs gård, då friherren och löjtnanten Gabriel Cronstedt dödades av ett vådaskott från en kulspruta.
Kungliga Svea Livgarde var ett infanteriförband med anor från Gustav Vasas livvakt år 1521, som 1523 fick namnet Kungliga Majestäts drabanter. Gardet var delaktigt i många av Sveriges största slag, som slaget vid Lützen 1632, Tåget över Bält 1658 och slaget vid Narva 1700. Fram till år 2000, då Kungliga Svea Livgarde blev Livgardet, var det världens näst äldsta förbandet i världen.
Ortnamnet Bög är gammalt och kommer från verbet böja. Det kan även syfta på båge. Sannolikt syftar namnet på att vägen gör en kraftig sväng vid gården.
Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.
Text och foto: Jens Flyckt
Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.
Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.
I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.
En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.
Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.
Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.
Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.
Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.
Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.
Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.
Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.
Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.
På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:
”SEER PÅ THE GAMBLAS EXEMEL OCH GIFWER GERNA TIL GUDS HUSSCHOLA OCH THE FATTIGA”
Texten är relativt nyligen imålad.
”Ädle människovän hör en bedjande suck…”
Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.
Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.
Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.
Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.
Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.
Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.
Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.
Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.
Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.
Om Östen från Broby bro som blev kvar i fjärran land på 1000-talet och hans änka Estrid – en kvinna med hög social och ekonomisk makt. Det handlar Brobystenarna i Täby om.
Text och foto: Jens Flyckt
En av Brobystenarna (U-136) som änkan Estrid lät resa till minne av sin döde make, Östen, som dog i Grekland på 1000-talet i samband med en pilgrimsresa till Jerusalem.
Täby strax norr om Stockholm är ett av Sveriges runstenstätaste områden. En av områdets uppseendeväckande runstenar är U-136, som är rest av änkan Estrid.
”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland”.
Östens resa från Täby till Jerusalem betraktas som Upplands äldsta belagda pilgrimsresa. Av texten framgår att Estrid inte enbart reste en runsten, utan två stycken. Den andra runstenen är dock försvunnen.
Kulturlandskapet runt Broby bro och Frestavägen. I bakgrunden syns ytterligare en runsten och två runstensfragment.
Estrid var den kände Jarlabankes farmor. Jarlabanke, som nämns i flera runstenar, var en storman, som i en annan berömd runtext uppger att han ensam ägde hela Täby. Runt år 1050 lät den då cirka tjugo år gamla Jarlabanke anlägga en 150 meter lång vägbank med fyra runstenar, över en sankmark vid Täby kyrkby.
Estrid runsten stod tidigare på sin ursprungliga plats vid Frestavägen, där den skadades efter att ha blivit påkörd av en långtradare. År 1990 flyttades den till sin nuvarande plats i en hage för att skydda den mot biltrafiken.Till den nya platsen flyttades ytterligare två runstenar – U-137 och U-135. Samtliga tre runstenar är resta av samma familj.
Runstenarna i Broby bro som är resta av samma familj på 1000-talet. Den runsten som Estrid lät resa till minne över sin döde make Östen står längst till vänster. Runstenen till höger är rest av Estrid och Östens tre söner till minne av sin far. Den mittersta stenen är resta av Estrid och Östen efter sin döde son.
Genom runstenarnas texter vet vi idag att Estrid, som föddes runt år 1020 och blev närmare 60 år gammal, och Östen fick fyra söner. Hon var en kristen kvinnan med hög status och makt – och vars minne det fortfarande talas om – tusen år efter hennes död.
Vid 1100-talskyrkan Litslena i Enköping finns finns två säregna fornlämningar. Den ena är en plats med anknytning till bygdens soldater. Där står även rader av resta stenar med märkliga ristningar.
Text och foto: Jens Flyckt
Strax utanför kyrkogårdens västra stiglucka, det vill säga ingång, ligger ett mindre stenblock intill muren. På denna sten ska enligt traditionen hemkommande soldater ha ställt sig för att berätta för församlingen om vad de varit med om på slagfälten.
Stenen vid Litslena kyrka där enligt traditionen soldater ska ha talat till församlingen. I bakgrunden syns ena väggen på den medeltida stigluckan.
Stenen är registrerad som en plats med tradition i fornlämningsregistret. Någon närmare förklaring eller hur gammal denna tradition är ges inte.
Intill denna sten finns en annan registrerad fornlämning som sannolikt är samtida. Den består av en rad med resta, halvmeterlånga stenar med islagna järnringar, där hästar en gång stod uppbundna i väntan på att gudstjänsterna skulle ta slut.
Några av de resta stenarna med järnringar vid Litslena kyrka.
Denna typ av ringar, som använts för att binda hästar, förekommer här och var i äldre kyrkogårdsmurar och byggnader. Tidsmässigt är de svårtolkade, men är i regel från 1600-1800-tal. I medeltida kyrkogårdsmurar kan ringarna teoretiskt sett vara ännu äldre.
Det ovanliga med ringarna vid Litslena kyrka är att de är fästa i ett tjugotal resta stenar. Vanligtvis är de fästa direkt i väggar eller kyrkogårdsmurar.
En annan intressant detalj är att de resta stenarna är fulla med ristningar, vilka förmodligen innehåller årtal, släktnamn och gårdsnamn. Tyvärr är stenarna svårt angripna av lavar, att det numera är omöjligt att läsa texterna. Enbart enskilda tecken kan urskiljas med släpljus eller efter att bilderna behandlas.
Efter att bilden behandlats framträder siffror eller bokstäver bakom lavtäcket.Med släpljus framträder texterna på stenarna, vid Litslena kyrka. Notera strecket som sannolikt är någon form av inramning av texten.
Dessa järnringar representerar vanligtvis en typ av lämning med väldigt låg status – inte minst kunskapsmässigt. Att ringarna vid Litslena kyrka är registrerade som fornlämningar beror på att de sitter i resta och ristade stenar, vilket är mycket ovanligt.
I vissa av stenarna återstår bara tomma hål efter järnringarna.
Merparten av de ringar som finns kvar i kyrkogårdsmurar runt om i landet är inte registrerade. I de sällsynta fall de är registrerade så är det som övrig kulturhistorisk lämning, vilket innebär ett lägre juridiskt skydd jämfört med en fornlämning. I regel finns ingen information om dessa rostiga ringar, varken i kyrkobeskrivningarna eller i hembygdsföreningarnas skrifter. I bästa fall förekommer de i muntliga berättartraditioner.
Många av dem har därför förstörts och försvunnit. När kyrkogårdsmurar renoveras så är det sällan dessa ringar återställs. Faktum är att träffar man på dessa ringar i en kyrkogårdsmur, så kan man vara säker på att muren inte har renoverats under de senaste hundra åren.
Fotnot: Varken soldatsten eller hästring är vedertagna namn, utan något som Sverigereportage har hittat på för att illustrera denna text. I fornlämningsregistret kallas de enbart för sten och järnringar.
Vid skärgårdsstaden Öregrund har sommargäster, kungligheter och andra besökare ristat sina namn på havsklipporna i över hundra år. Det är en ganska okänd kulturskatt som sakta försvinner i vågor och glömska.
Text och foto: Jens Flyckt
En sommardag år 1890 ristade eller högg signaturen LN sina initialer i berghällen vid havet. Det var sannolikt redan då bitvis ganska trångt mellan namnen på lämpligaste hällarna. Man kan därför anta att LN fick vandra fram och tillbaka en stund innan den rätta platsen hittades. Samma person lät samtidig föreviga en liten växt, som sedan dess slingrar sig fram över den hårda graniten.
Anders Lindström är ordförande för Öregrund hembygdsförening. Han säger att det inte finns någon samlad dokumentation över ristningarna.
-Många av ristningarna är från tiden runt andra världskriget och sannolikt gjorda av svenska soldater. Hur många ristningar det finns i Öregrund vet jag inte. Jag har ofta gått där nere på hällarna och tittat. Jag skulle tro att det är åtminstone hundra stycken, säger Anders Lindström.
Vissa av ristningarna är dock registrerade i det nationella fornlämningsregistret. Där nämns bland annat ett grupp med ett 10-tal ristningar vid ett område som heter Västerhamnen. Men informationen är begränsad. Det framgår även att den kortfattade information som finns inte är kvalitetssäkrad.
De ristningar som finns kvar kan tidsmässigt delas in i tre kategorier, enligt Sverigereportage egna bedömningar på platsen: Sekelskiftet 1800/1900,1920/1940-tal och 1960-tal. På en skadad ristning, där den första siffran bitvis är borta, kan det stå 1820, vilket i så fall är det äldsta ristade årtalet. Det finns även enstaka ristningar som förefaller vara nygjorda – vilket vittnar om att traditionen lever vidare.
Öregrund blev från slutet av 1800-talet en populär kurort. Mycket av Öregrunds träbebyggelse härör från den tiden. Nya kommunikationsmöjligheter gjorde att stortiden som kurort upphörde på 1930-talet.
Man kan därför anta att många av ristningarna är gjorda av välbärgade stadsbor som vid sekelskiftet 1800/1900 besökte Öregrund för att stärka hälsan och vila ut. Men det finns även lokala namn på hällarna.
-Vissa av efternamnen på hällarna känner jag igen. Det är gamla Öregrundsbor, så det var inte enbart besökare och soldater som ristade, säger Anders Lindström.
På flera öar i Stockholms skärgård finns ristningar som är gjorda av fiskare och besättningsmän. Den typen av ristningar, som inregel har en djupare innebörd, består ofta av labyrinter, kompassrosor, sköldar, fartygsnamn och mystiska symboler. Några av Öregrunds ristningar har den karaktären och skulle därför kunna härröra från sjömän eller fiskare. Men merparten av ristningarna är personnamn och årtal som är mer eller mindre konstnärligt utförda.
Skicket på Öregrunds ristningar varierar. Ristningarna som ligger mer skyddade från höst- och vinterstormarna är i regel bättre bevarade. Andra ristningar är så slitna att de knappt är synliga. Många ristningar har försvunnit. Andra ristningar är svårt skadade efter att folk har grillat på eller intill dem. Fästen från gamla militära installationer har också orsakat skador på ristningar.
En del av ristningarna är imålade. Någon organiserad skötsel av ristningarna sker dock inte, enligt uppgift.
Egentligen är det inte fråga om ristningar, utan om namn, årtal och symboler som är huggna i berget med huggmejsel och hammare, eller liknande verktyg. Den tekniska kvalitén, på vilket de är utförda, varierar kraftigt.
De flesta initialerna och namn på hällarna är numera höljda i ett historiskt töcken. Men det finns några undantag.
-Prins Bertil har ristat sitt namn på ett ställe. Det var 1950. Det var inte han själv som ristade. Han skrev sitt namn på hällen och sedan gjorde någon annan jobbet, säger Anders Lindström.
De flesta personer som ristade sina namn på hällarna är för länge sedan borta – och glömda. Hur till exempel Hildurs och Lars liv blev, efter att de den 22 augusti 1908 bestämde sig för att föreviga sig själva på en berghäll med utsikt över havet, får vi aldrig veta. Men ännu dröjer sig deras namn kvar i Öregrund – där havet möter land.
Sverigereportage 