Vid 1100-talskyrkan Litslena i Enköping finns finns två säregna fornlämningar. Den ena är en plats med anknytning till bygdens soldater. Där står även rader av resta stenar med märkliga ristningar.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax utanför kyrkogårdens västra stiglucka, det vill säga ingång, ligger ett mindre stenblock intill muren. På denna sten ska enligt traditionen hemkommande soldater ha ställt sig för att berätta för församlingen om vad de varit med om på slagfälten.

Stenen är registrerad som en plats med tradition i fornlämningsregistret. Någon närmare förklaring eller hur gammal denna tradition är ges inte.

Intill denna sten finns en annan registrerad fornlämning som sannolikt är samtida. Den består av en rad med resta, halvmeterlånga stenar med islagna järnringar, där hästar en gång stod uppbundna i väntan på att gudstjänsterna skulle ta slut.

Denna typ av ringar, som använts för att binda hästar, förekommer här och var i äldre kyrkogårdsmurar och byggnader. Tidsmässigt är de svårtolkade, men är i regel från 1600-1800-tal. I medeltida kyrkogårdsmurar kan ringarna teoretiskt sett vara ännu äldre.

Det ovanliga med ringarna vid Litslena kyrka är att de är fästa i ett tjugotal resta stenar. Vanligtvis är de fästa direkt i väggar eller kyrkogårdsmurar.

En annan intressant detalj är att de resta stenarna är fulla med ristningar, vilka förmodligen innehåller årtal, släktnamn och gårdsnamn. Tyvärr är stenarna svårt angripna av lavar, att det numera är omöjligt att läsa texterna. Enbart enskilda tecken kan urskiljas med släpljus eller efter att bilderna behandlas.

Dessa järnringar representerar vanligtvis en typ av lämning med väldigt låg status – inte minst kunskapsmässigt. Att ringarna vid Litslena kyrka är registrerade som fornlämningar beror på att de sitter i resta och ristade stenar, vilket är mycket ovanligt.

Merparten av de ringar som finns kvar i kyrkogårdsmurar runt om i landet är inte registrerade. I de sällsynta fall de är registrerade så är det som övrig kulturhistorisk lämning, vilket innebär ett lägre juridiskt skydd jämfört med en fornlämning.
I regel finns ingen information om dessa rostiga ringar, varken i kyrkobeskrivningarna eller i hembygdsföreningarnas skrifter. I bästa fall förekommer de i muntliga berättartraditioner.

Många av dem har därför förstörts och försvunnit. När kyrkogårdsmurar renoveras så är det sällan dessa ringar återställs. Faktum är att träffar man på dessa ringar i en kyrkogårdsmur, så kan man vara säker på att muren inte har renoverats under de senaste hundra åren.

Fotnot:
Varken soldatsten eller hästring är vedertagna namn, utan något som Sverigereportage har hittat på för att illustrera denna text. I fornlämningsregistret kallas de enbart för sten och järnringar.