Kategoriarkiv: Historiska samlingar

Evighetsmaskinen i Söderby-Karl

Publicerad den av
Svara

Den enda fungerande evighetsmaskin som någonsin konstruerats. Det hävdade i alla fall uppfinnaren Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, som jobbade på sin evighetsmaskin fram till sin död.

Text och foto: Jens Flyckt

”Detta är den enda gångbara evighetsmaskinen, Perpetuum Mobile, som kan uppfinnas av oss med den enda självständiga kraften: värmen och den bakomvarande allmakten…” skriver Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson i sin beskrivning av sin evighetsmaskin.

Hans mystiska evighetsmaskin finns utställd på hembygdsmuseet Erikskulle i Söderby-Karl i Uppland. Där finns även en kort biografi om Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, och ett par av hans ritningar.

Karl Verner ” Evighets-Kalle” Erikssons evighetsmaskin. Han skänkte maskinen till SöderBy-Karls fornminnes- och hembygdsförening.

Han föddes år 1865 i Lohärad i Roslagen.

Redan i unga år visade han en stor teknisk begåvning, som när han plockade isär församlingens orgel i småbitar och sedan satte ihop den igen.

Det är inte lätt att förstå principen bakom Karl Verner ”Evighets-Kalle Erikssons evighetsmaskin. Notera de många skarvarna, som vittnar att han ändrade och modifierade sin maskin åtskilliga gånger.

Han lär ha ritat ett förslag till en självspelande orgel, som han skickade till en orgeltillverkare. Men någon tillverkning blev det aldrig. Bland hans andra idéer finns en elektromagnetmaskin samt en anordning till T-Ford, som skulle förhindra dikeskörningar.

En orsak till att det aldrig blev något av hans idéer, ska ha berott på att han inte hade råd att betala patentavgifterna.

En av evighetsmaskinens ritningar i bakgrunden.

Evighetsmaskinen, Perpetum Mobile, som behåller sin ursprungliga rörelse utan att sakta av, har engagerat uppfinnare och tänkare i hundratals år. Ett av de äldsta kända beläggen är OVillard de Honnecours skiss på ett hjul som skulle drivas med tyngder, från 1230-talet.

På 1500-talet funderade en italiensk forskare på en självblåsande väderkvarn.

Leonardo da Vinci och Christopher Polhem är några av de mest kända vetenskapsmän som förgäves försökt skapa Perpetum Mobile, som enligt termodynamikens första huvudsats är en omöjlighet.

Evighetsmaskinens orimlighet gjorde att patentansökningar i ämnet förbjöds i Frankrike på 1700-talet.

Än idag engagerar och fascinerar evighetsmaskinen.

Ett gytter av stag och instruktionslappar.

Det första man ser på Erikskulle hembygdsmuseums ovanvåning, är ett märkligt ramverk av metall. Däri trängs ett gytter stag, fjädrar, cylindrar, hjul, kärl, kugghjul, plastslangar och motvikter. Delarna är antingen sammanfogade genom hårdlödning, eller med skruvar och ståltråd.

Detta är Karl Verner ”Evighets-Kalle” Erikssons maskin. Hur den är tänkt att fungera är oklart. På maskinens olika delar hänger gulnande och handskrivna lappar, som uppfinnaren själv har skrivit. Men informationen är inte direkt pedagogisk. Det krävs mer ingående studier för att förstå hans resonemang.

Uppfinnarens egna, handskrivna lappar ska förklara hur hans evighetsmaskin fungerar.

Några högre tekniska studier blev det aldrig för Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, trots att han drömde om det hela livet. Det var tidigt tänkt att han skulle ta över gården efter fadern, vilket han inte ville.

Han verkar inte haft det så lätt hemma. Han rymde två gånger. Vid det första tillfället bar det av till Stockholm, där han fick anställning på en orgelfabrik. Men han hämtades hem. Efter den andra rymningen återkom han först efter föräldrarnas död.

Efter föräldrarnas död tog Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson över gården tillsammans med sin syster. Ingen av dem bildade familj.

Gårdens jordbruk arrenderades ut. Han ägnade sig istället åt att reparera saker åt folk och att uppfinna. Evighetsmaskinen lär han han ha funderat på länge, vilket gav honom hans smeknamn. På en del i maskinen står 1963 skrivet. Kanske är det årtalet då han påbörjade bygget.

Två kärl i lödd mässing, en avlång cylinder med kolvstång i rostfritt stål och bas i bly samt en plastslang som på något sätt bildar en enhet.

Även när när han hade flyttat in på ålderdomshem, så fortsatte han jobba på sin maskin. Detta resulterade i att röken från lödningen utlöste brandlarmet.

Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson blev 93 år gammal. Han gick ur tiden 1978. När hans dödsbo tömdes så brändes det mesta av hans kvarlåtenskap, som ritningar och arbeten. Att hans evighetsmaskin fortfarande finns kvar beror på att han skänkte den till hembygdsföreningen.

Och hur var det då med maskinens funktion? Jo, den ska tydligen fungera, enligt obekräftade källor. Det är bara ”någon” detalj som först måste ordnas.

Innan sin död år 1978 skänkte Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson sin evighetsmaskin till Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening, som äger och förvaltar hembygdsmuseet Erikskulle.

Erikskulle drivs och förvaltas av Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening. Föreningen, som bildades 1918, driver och förvaltar även ett intilliggande friluftsmuseum med allmogebyggnader och tillhörande föremål.

http://www.erikskulle.se

Fattigbössan i Vaxholm

Publicerad den av
Svara

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.

Friluftsmuseet Norrlanda fornstuga

Publicerad den av
Svara

Den ligger i skuggan av Gotlands välkända turistmål – Norrlanda fornstuga, en samling hus och föremål som visar hur en gotländska gård såg ut för hundratals år sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid Burs, inte långt från Hörsne kyrka, ligger ett friluftsmuseum, som ärr en av Gotlands mindre kända pärlor.

Redskapsbod med agtak till vänster. Till höger syns ena gaveln på den så kallade Fingers-ladugården, Gotlands enda bevarade bulhus från 1600-talet.

De var småbrukaren Johan Larsson, som tillsammans med sina söner Gustaf och John, år 1926 köpte en fallfärdig stuga. Halva stugan monterades ner, fraktades och monterades upp på den markplätt som skulle bli Norrlanda fornstuga.

Line-stugan, den första byggnaden som flyttades till Norrlanda fornstuga.
Visthusbod .

Gustaf Larsson var en hängiven hembygdsforskare. Han cyklade runt och dokumenterade den gotländska landsbygden, särskilt öns östkust, med kamera och penna. Redan 1916 började han fotografera – med bälgkamera och glasplåtar. Han efterlämnade 2176 bilder på allt från byggnader, porträtt, växter och föremål.

”Han gör porträtt av hus” skrev Dagens Nyheter om Gustaf Larsson den 8 juli 1983 i samband med hans 90-årsdag.

Gustaf Larsson var även poet, vars lågmälda och jordnära poesi har spritt sig långt utanför Gotlands kalkvita stränder.

”Ett askträd kastade sin mörka skugga
över min första stund på jorden.
Smärtans och glädjens fågel sjöng
i dess vida krona.
Denna mark som trädet överskuggar
känner mina år, vet mitt liv,
ty alltid – så ofta jag kan –
återvänder jag dit.”

Ur ”Tillflykt” av Gustaf Larsson.

Ljuster, troligen för ålfiske i grunda vatten.

Stugan fylldes med gamla föremål som dels köptes in, men som även kom från familjen Larssons egna samlingar. Det handlar om en lång tidsskala. Det mesta är från 1700- och 1800-talet. Men även stenålder, bronsålder, järnålder och medeltid ingår i samlingarna.

Flintyxor, dopskor av brons, bronsspännen, järnflremål och annat i Norrlanda fornstugas samlingar.

1930 var det dags för hus nummer två, ett så kallat bollhus i Hörsne, som med stöd från Gotlands fornvänner flyttades till Norrlanda.

Norrlanda fornstuga är en närmast dokumentär skildring över en gotländsk gård på 1700-talet. Brunnen i bakgrunden är daterad till medeltiden.

1936 flyttades en tredje byggnad, en strandbod, till Norrlanda. Efter det har flera andra hus, bland annat tjärbod, slåtterbod, torrbastu, hemlighus och smedja flyttats till platsen. Idag ingår tolv hus i samlingarna.

1956 övergick Norrlanda fornstuga till en ideell stiftelse, som idag äger och förvaltar samlingarna.

Norrlanda fornstuga rymmer allt från byggnader, solur, stenyxor, jordbruksföremål, husgeråd, möbler, verktyg, inredningar samt jakt- och fiskeutrustning.

Solur.
Diverse handredskap.
Samling av ålderdomliga hästskor.

Bland de mer udda föremålen hör ett gravklot från järnåldern, en medeltida brunn bestående av kalkhällar samt en bildsten. Enligt den inventering som Riksantikvarieämbetet gjorde på platsen 1977, ingår öven en valksten och ett valkar i samlingen. Vad valksten är för något framgår inte.

Denna bildsten står i ett av husen vid Norrlanda fornstuga. Den är inte registrerad i fornlämningsregistret.

Husen är byggda i skiftesverksteknik – så kallade bulhus. Det är en byggnadsteknik med lång tradition i Sverige.. Några av husens tak är täckta av ag, ett gräs som växer på fuktiga platser. På Gotlands går bruket att använda ag på taken tillbaka till järnåldern.

I samlingarna ingår även fem kalkblock med så kallade sliprännor, eller svärdslipningsstenar, som de heter i folkmun.
Dessa rännor, som kan vara upp till en meter långa, är i likhet med skålgroparna ett mysterium som ingen har kunnat förklara. Teorierna är dock många.

Rännorna kan ligga ensamma, i grupper, i solfjädersmönster och ibland korsar de varandra. Undersökningar av räfflor på Gotland visar att de ofta är gjorde i öst-västlig riktning.

Dateringen av sliprännorna har långe debatterats. Under 1900-talets början ansåg man att de härrörde från tiden vid yngre stenålder-äldre bronsålder. Det har även funnits teorier om att de är medeltida. Idag är den allmänna uppfattningen att de är drygt 1000 år.

Svärdsräfflor i solfjädermönster vid Norrlanda fornstuga.

Det anses dock bevisat att rännorna inte har använts till svärdslipning. Oavsett var gutarna använde rännorna till så måste de haft en stor betydelse – praktiskt eller symboliskt. Cirka 3600 sliprännor är kända från Gotland och de är jämt spridda över hela ön.

Två parallella sliprännor vid Norrlanda bygdegård.

Den 10 maj 1985 gick Gustaf Larsson ur tiden. En månad senare förde hans hembygd stoftet av honom till den sista vilan på Norrlanda kyrkogård.

Ur Gotlands Allehanda 1985.


Fyra år senare bildades Gustaf Larsson-sällskapet, som idag vårdar minnet över hans dokumentära, vetenskapliga och litterära livsverk.