Trullhalsars mäktiga kvinnogravar

Trullhalsar på östra Gotland är med sina 320 synliga gravar ett av Sveriges bäst bevarade gravfält från vendeltiden. Det är ett fornminnesområde där ovanliga kvinnogravar vittnar om hög status och om forntida handel med lo- och björnpälsar.

Text och foto: Jens Flyckt

Trullhalsar ligger mitt i skogen. Någon mobiltäckning finns inte och den smala skogsväg som leder fram till en liten parkering saknar mötesplatser.
På vendeltiden, det vill säga på 600-700-talet, låg Trullhalsar vid havet. Men på grund av landhöjningen är det idag cirka 500 meter till havsstranden.

Typiskt för Trullhalsar är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor.

Typiskt för området är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor. Av Trullhalsars 291 registrerade stensättningar, är 54 av konstruerade med kallmurade kantkjedjor.
Fyra av stensättningarna har så kallade gravklot på toppen eller mitten – det vill säga runda stenblock. Kvinnogravar är ibland markerade med gravklot.

Vid Trulhalsar finns flera andra gravtyper som är typiska för järnåldern:

31 resta stenar
26 domarringar (ovanliga på Gotland)
1 skeppssättning.
1 röse
1 stenrad.

På grund av den täta ansamlingen av gravar och att vissa stenar har fallit, så kan det finnas domarringar som ännu inte är upptäckta, enligt Riksantikvarieämbetet. Sannolikt finns det även andra gravar som inte är synliga.

Längst ner i reportaget finns en förklaring till järnålder och andra förhistoriska tidsåldrar.

Trolls hals sägs vara halsar från troll.

Trullhalsars gravfält har undersökts av arkeologer vid flera tillfällen. De första undersökningarna genomfördes under åren 1915-1916. 2004-2006 gjordes nya undersökningar. Totalt har 59 gravar undersökts.

Två av de undersökta gravarna, som är brandgravar, utmärker sig. I bägge gravarna påträffades klor från lo, den svenska faunans enda vilda kattdjur. Den ena graven, som var rik på gravgåvor som glaspärlor, spänne och keramik, hade även björnklor.

Mycket tyder på att det är kvinnor med hög ekonomisk och social status som fått med sig exlusiva lofällar på gravbålen. Den teorin styrks av att dessa gravar i regel är rika på gravgåvor och att de döda fått med sig ett stort antal djur, som till exempel hundar, i gravarna.

Stensättningar eller rösen utan kantkjedjor vid Trullhalsar.

Björnklor i gravar från järnåldern är relativt sällsynt, men har påträffats i skelett- och brandgravar från den perioden i stora delar av landet. I skelettgravarna har den döde, både män och kvinnor, lagts på björnfällen.
Även där de döda har bränts så har sannolikt kropparna placerats på björnskinnen på likbålen.

Gravar som innehåller klor från lo, som vid Trullhalsar, är betydligt mer sällsynta. Troligen har lofällar använts på samma sätt som björnfällar.

I en annan gotländsk grav, i Lau socken, påträffades klor från björn och lo. Där hade en kvinna i trettioårsåldern och ett spädbarn begravts. Arkeologerna har tolkat fynden i graven som att kvinnan hade lagts på björnfällen, med barnet inlindat i lofällen, intill sig.

I en kandidatuppsats från 2012 (Stockholms universitet): ”Gravlagda på lodjursfällar – en kvinnlig företeelse?” redogör arkeologen Emma Boman för fenomenet med loklor i järnåldersgravar.
I en hennes sammanställning av undersökta järnåldersgravar där loklor har hittats, har hon identifierat 35 gravar i Sverige – huvudsakligen på Gotland och i Mälardalen.

Varken lo eller björn finns, eller har funnits, i Gotlands fauna. Mycket pekar därför på en forntida import av dessa fällar till Gotland.

I uppsatsen ”Björnen i begravningsritualer – statusobjekt speglande regional skinnhandeln?” från forskningstidsskriften Fornvännen från 1980, skriver arkeologen Bo Petré att nordbornas handel med skinn, bland annat med romarna, nämns i historiska källor från 500-talets mitt.

”Gotland kan således redan från och med förromersk järnålder ha utgjort en omlast- ningsregion för skinn” skriver Bo Petré.

Vid Trullhalsar finns dessa stenblock som är lagda på varandra. Det är konstruerat av människohand. Men vilken funktion har dessa stenkonstuktioner?

Att så få järnåldersgravar har identifierats med loklor kan delvis bero på feltolkning, att lodjursklor av misstag tolkats som hundklor. Så var det med en av de förmodade kvinnogravarna i Trullhalsar – som består av brandgravar. Benmaterialet från brandgravar, som ofta är blandat med rester av ben från husdjur och människor, är i regel fragmentariskt och därför svårtolkat.

Det här är en komplicerad fråga som inte kan beskrivas rättvist med några få rader. Arkeologerna har långt ifrån alla svar.

Loklor förekommer även i mansgravar. Men då handlar det i regel om ett fåtal klor, medan kvinnogravarna har betydligt fler flera – sannolikt för att dessa kvinnor fått med sig hela fällar med tassar. Vad detta beror på är oklart. Men kanske är lodjursklor i manliga gravar amuletter.

Det är oklart varför dessa kvinnor begravdes med loskinn. Men det faktum att loklor endast har identifierats 35 järnåldersgravar, vittnar om att det inte var vem som helst som fick med sig dessa exklusiva och dyrbara pälsar i graven.

Bland övriga gravfynd från Trullhalsar kan bronsbleck, knivar och kamfragment nämnas.

I en av Trullhalsars karakteristiska, runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor, hade den begravda personen bland annat fått med sig en lodjursfäll. Mycket tyder på att den begravda personen var en förmögen kvinna med hög social status.

Ortnamnet Trullhalsar har i århundranden förknippats med ett elakt litet väsen och de resta stenarna med troll som sträcker på halsarna. Idag marknadsför Trullhalsar som en läskig plats som man bör hålla sig borta från nattetid.

Om namnet skriver länsstyrelsen på Gotland:

”Det underliga namnet kan komma från att stenarna som står upp ur jorden påminner om troll med sträckta halsar. Det kan också komma från våtmarken i närheten vilket kallas Bysträsket. Bysen är ett gotländskt sagoväsen som också kallades för Trullet. Så kanske är hela området egentligen en plats där den lömska Bysen håller till…”

En teori är att namnet Trullhalsar kommer från det gotländska sagoväsendet Trullet, som även kallas Bysen.

Bysen är enligt gotländsk folktro gråklädd liten gubbe med röd luva och som ibland ibland bär på yxa. Han uppträder även som stubbe och ställer till med problem för människorna. Den som får syn på Bysen kommer inte kunna hitta hem. Bysen är skogens beskyddare.

Bysen har många likheter med ett väsen på fastlandet – lyktgubben – ett ljussken som ibland ses över sankmarker nattetid och som man förr trodde var själar från osaliga människor som i livet olovligt flyttade på råstenar, rör och andra gränsmarkeringar. Att olovligen flytta på markgränser var ett mycket allvarligt brott under forntid och långt in i historisk tid.

Till exempel står det i femte Moseboken:

”Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke”

Under 1700-talet dömdes den som flyttat råmärken olovligen till höga böter och till att förlora sin heder och ära.
Även om straffskalan är en helt annan idag, så skyddas de gamla gränsmarkeringarna, som ofta går tillbaka till medeltiden, av modern lagstiftning. Det framgår av Jordabalken 1 kap, 4 §:

”Har gräns ej blivit laglig bestämd, gäller de rå och rö eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen”

Bysen var en gång människa, som dömdes till att vandra i evighet och aldrig få ro i sin grav på grund av att han flyttat på gränsmärken olovligen. Han sägs gå och kommentera vilka gränsmärken som ligger fel. Om en människa smyger efter och flyttar tillbaka gränsmarkeringarna till rätt plats, då får Bysen slutligen frid i sin grav och slipper vandra.

1920 köpte Gotlands fornminnesförening Trullhalsars gravfält.

Gränsröse i Roslagen.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

Friluftsmuseet Norrlanda fornstuga

Den ligger i skuggan av Gotlands välkända turistmål – Norrlanda fornstuga, en samling hus och föremål som visar hur en gotländska gård såg ut för hundratals år sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid Burs, inte långt från Hörsne kyrka, ligger ett friluftsmuseum, som ärr en av Gotlands mindre kända pärlor.

Redskapsbod med agtak till vänster. Till höger syns ena gaveln på den så kallade Fingers-ladugården, Gotlands enda bevarade bulhus från 1600-talet.

De var småbrukaren Johan Larsson, som tillsammans med sina söner Gustaf och John, år 1926 köpte en fallfärdig stuga. Halva stugan monterades ner, fraktades och monterades upp på den markplätt som skulle bli Norrlanda fornstuga.

Line-stugan, den första byggnaden som flyttades till Norrlanda fornstuga.
Visthusbod .

Gustaf Larsson var en hängiven hembygdsforskare. Han cyklade runt och dokumenterade den gotländska landsbygden, särskilt öns östkust, med kamera och penna. Redan 1916 började han fotografera – med bälgkamera och glasplåtar. Han efterlämnade 2176 bilder på allt från byggnader, porträtt, växter och föremål.

”Han gör porträtt av hus” skrev Dagens Nyheter om Gustaf Larsson den 8 juli 1983 i samband med hans 90-årsdag.

Gustaf Larsson var även poet, vars lågmälda och jordnära poesi har spritt sig långt utanför Gotlands kalkvita stränder.

”Ett askträd kastade sin mörka skugga
över min första stund på jorden.
Smärtans och glädjens fågel sjöng
i dess vida krona.
Denna mark som trädet överskuggar
känner mina år, vet mitt liv,
ty alltid – så ofta jag kan –
återvänder jag dit.”

Ur ”Tillflykt” av Gustaf Larsson.

Ljuster, troligen för ålfiske i grunda vatten.

Stugan fylldes med gamla föremål som dels köptes in, men som även kom från familjen Larssons egna samlingar. Det handlar om en lång tidsskala. Det mesta är från 1700- och 1800-talet. Men även stenålder, bronsålder, järnålder och medeltid ingår i samlingarna.

Flintyxor, dopskor av brons, bronsspännen, järnflremål och annat i Norrlanda fornstugas samlingar.

1930 var det dags för hus nummer två, ett så kallat bollhus i Hörsne, som med stöd från Gotlands fornvänner flyttades till Norrlanda.

Norrlanda fornstuga är en närmast dokumentär skildring över en gotländsk gård på 1700-talet. Brunnen i bakgrunden är daterad till medeltiden.

1936 flyttades en tredje byggnad, en strandbod, till Norrlanda. Efter det har flera andra hus, bland annat tjärbod, slåtterbod, torrbastu, hemlighus och smedja flyttats till platsen. Idag ingår tolv hus i samlingarna.

1956 övergick Norrlanda fornstuga till en ideell stiftelse, som idag äger och förvaltar samlingarna.

Norrlanda fornstuga rymmer allt från byggnader, solur, stenyxor, jordbruksföremål, husgeråd, möbler, verktyg, inredningar samt jakt- och fiskeutrustning.

Solur.
Diverse handredskap.
Samling av ålderdomliga hästskor.

Bland de mer udda föremålen hör ett gravklot från järnåldern, en medeltida brunn bestående av kalkhällar samt en bildsten. Enligt den inventering som Riksantikvarieämbetet gjorde på platsen 1977, ingår öven en valksten och ett valkar i samlingen. Vad valksten är för något framgår inte.

Denna bildsten står i ett av husen vid Norrlanda fornstuga. Den är inte registrerad i fornlämningsregistret.

Husen är byggda i skiftesverksteknik – så kallade bulhus. Det är en byggnadsteknik med lång tradition i Sverige.. Några av husens tak är täckta av ag, ett gräs som växer på fuktiga platser. På Gotlands går bruket att använda ag på taken tillbaka till järnåldern.

I samlingarna ingår även fem kalkblock med så kallade sliprännor, eller svärdslipningsstenar, som de heter i folkmun.
Dessa rännor, som kan vara upp till en meter långa, är i likhet med skålgroparna ett mysterium som ingen har kunnat förklara. Teorierna är dock många.

Rännorna kan ligga ensamma, i grupper, i solfjädersmönster och ibland korsar de varandra. Undersökningar av räfflor på Gotland visar att de ofta är gjorde i öst-västlig riktning.

Dateringen av sliprännorna har långe debatterats. Under 1900-talets början ansåg man att de härrörde från tiden vid yngre stenålder-äldre bronsålder. Det har även funnits teorier om att de är medeltida. Idag är den allmänna uppfattningen att de är drygt 1000 år.

Svärdsräfflor i solfjädermönster vid Norrlanda fornstuga.

Det anses dock bevisat att rännorna inte har använts till svärdslipning. Oavsett var gutarna använde rännorna till så måste de haft en stor betydelse – praktiskt eller symboliskt. Cirka 3600 sliprännor är kända från Gotland och de är jämt spridda över hela ön.

Två parallella sliprännor vid Norrlanda bygdegård.

Den 10 maj 1985 gick Gustaf Larsson ur tiden. En månad senare förde hans hembygd stoftet av honom till den sista vilan på Norrlanda kyrkogård.

Ur Gotlands Allehanda 1985.


Fyra år senare bildades Gustaf Larsson-sällskapet, som idag vårdar minnet över hans dokumentära, vetenskapliga och litterära livsverk.