Ett leende från 1700-talet

Den uppländska gården Åsby är belägen intill den gamla vägen på rullstensåsen – en sträckning där man har färdats i årtusenden.
I gårdens knuttimrade stall finns ett färgglatt leende från en tid då Åsby var skjutshåll och gästgiveri.


Text och foto: Jens Flyckt

Ingen vet med säkerhet när det leende ansiktet tog plats på stalldörren. Expertis från Nordiska museet har daterats målningen till 1700-talet. Det lyser ännu om färgerna trots att de suttit där i över trehundra år.

Platsen har en lång historia som skjutstillhåll och gästgiveri, där resanden kunde få en bit mat och byta till utvilade hästar. Redan på 1500-talet gick huvudvägen mellan Uppsala och Stockholm förbi Åsby.

Kanske är det ett porträtt av gårdens ägare eller ett självporträtt. Sedan 1700-talet möts besökare till gästgiverigården Åsby av det leende ansiktet.

Idag är mackar, snabbmatskedjor, butiker, campingplatser och hotell ett självklart inslag längs Sveriges vägar. Men möjligheten att kunna ta en rast, äta en bit mat eller ta in hotell är en relativt ny företeelse. Historiskt sett var resandet, som skedde till fots eller med häst, betydligt mer komplicerat och det upp till var och en att försöka hitta något skjul eller stall att övernatta i.

Resandet var dessutom farligt, särskilt nattetid, då otyg, vilda rovdjur och stråtrövare kunde lura var som helst i mörkret.

Fram till slutet av medeltiden var så kallade våldgästningar ett sätt för resande stormän att tvinga till sig nattlogi hos fattiga bönder, utan att betala för sig. Men i och med Alsnö stadga runt 1280 satte kung Magnus Ladulås stopp för våldgästandet.
I stadgans första artikel slogs det fast att det i varje härad skulle finnas en rättare som skulle visa vägfarare till bönder som kunde erbjuda övernattning mot betalning. Om rättaren inte kunde hänvisa till något övernattningsställe, eller om den utsedda bonden vägrade ta emot den resande gästen, var straffet böter.
Den som trots stadgan gjorde sig skyldig till våldgästning kunde dömmas till fredlöshet.

Stallet i Åsby har en bevarad inredning från den tid då gården var skjutstillhåll och gästgiveri. Numera fungerar byggnaden som en föreningspub..

En bit in på 1300-talet började man diskutera ett organiserat nät av tavernor med syfte att serva resanden längs landsvägarna. Taverna är ett medeltida namn för vad som senare kom att kallas gästgiveri.

Systemet med tavernor, där det erbjöds mat, hästfoder, utvilade hästar etcetera, utvecklades under 1500-talet. Men det var först på 1600-talet och i samband med gästgivarordningen år 1649, som systemet blev allvar i större skala.

1649 års gästgiveriförordning, som upphörde att gälla 1933, innebar en rad förändringar som radikalt förenklade resandet på land. Ett exempel var införandet av den så kallade enhetsmilen, som med milstolpar och milstenar, tydligt angav avstånd till gästgiverier och städer. Innan enhetsmilen infördes så var 1 mil olika lång beroende på i vilket landskap man befann sig:

Ångemanlandmil 11 875 meter
Västgötamil 13 000 meter
Smålandsmil 7 000 meter
Dalamil 14 485 meter

Enhetsmil 10 688 meter (år 1649)

Men det skulle dröja fram till år 1889 då 1 mil blev 10 000 meter.

De första svenska milstolparna var av trä och började
användas i Sverige under 1600-talets mitt. Senare ersattes
milstolparna med milstenar.
Denna milstolpe, som står utanför Rånäs i Roslagen,
är en nytillverkad kopia. De tidigaste milstolparna
hade inte fundament utan var resta direkt på marken.

När till exempel Carl von Linné och hans medhjälpare reste runt på Gotland år 1741 så tog han in för natten hos lokala präster. Men den möjlighet hade i regel inte vanligt folk.
Ju högre upp i samhället man befann sig, desto lättare var det att hitta någonstans att övernatta.

Det är med denna historiska bakgrund man bör betrakta det leende ansiktet på stalldörren i Åsby: som en spegling från en avlägsen tid, där tusentals kördrängar genom århundradena har slutit sina trötta ögon för natten mot ett mjukt underlag av hö och ljudet från hästarnas lugna tuggande.

Det gamla stallet i Åsby har under senare år använts som föreningspub av lokala bybor. Trots att det är evigheter sedan som de sista vandrarna, ryttarna, skjutsdrängarna och diligenserna passerade, så är inredningen i det gamla stallet relativt oförändrad.

Vem var det som målade ansiktet och varför? Den frågan är höljt i dunkel. Målningen är inte signerad och det är oklart om det finns fler bevarade verk av konstnären. Men enligt sägnen var det en resande gäst som målade av Åsbys ägares porträtt på dörren, som betalning för en natts logi för länge sedan.




Lisa rånmördades med yxa


Den 23 november 1816 blev sista dagen i livet för hustrun Lisa Svensdotter i Liparp, mellan Tranås och Gränna. Den natten tog sig en mördare in i hennes hem.

Text och foto: Jens Flyckt.

I en riksomfattande efterlysning från den 14 december år 1816, beskrivs den blodiga händelsen. Närmare omständigheter kring hur rånmordet gick till nämns inte.

Så här inleds efterlysningen:

”Dessutom tillkännages att natten till den 23 november blev en hustru vid namn Lisa Svensdotter i Liarp, vedbo härad och Jönköpings län mördad med ett yxhugg i huvudet och flera knivsting i halsen och i bröstet.”

Vedbo härad låg i Dalsland. Vad efterlysningen sannolikt menar är Norra Vedbo härad i Jönköpings län, som reds.anm.)

Arkivbild. Yxan på bilden har inget med händelsen i texten att göra.

Därefter nämns en lista på föremål som stulits från mordoffrets hem. Det är allt från ridbyxor i vadmal till en ”enkannas butelj med något brännvin i” som tas upp. Det är en lång och detaljerad beskrivning.

”Huset plundrades på en mellanblå surtut med vitt foder, en brun frack av vadmal med grått foder och åttakantiga förgyllda knappar, ett par ridbyxor av vadmal med blanka knappar från knäet till foten, två sämskade bockskinn…”

Bland de försvunna föremålen fanns även ett par grå ”mansullstrumpor”, ett par halvsulade ”mansskor”, ”två ostindiska kläden”, ”ett nålhus med engelska synålar”, en”röd virkad silkespung” och flera näsdukar med ”tryckt mönster”. Även 6 riksdaler i kontanter och ett halvt skålpund snus ”uppvägt i fjärdedelsskålpund” var borta.

Dessutom ska en skuldsedel på 16 riksdaler, vilket i dagens värde motsvarar cirka 2 100 kronor, till en skräddare i grannbyn ha tillgripits.

Hur det gick med mordutredningen, om ”mansskorna” och alla andra saker som stals är oklart. Är det någon av Sverigereportage läsare som hört talas om fallet så får ni gärna höra av er och berätta.

Rösaring – vägen från forntiden

Rösaring i Upplandsbro är en gåta. Där på Uppsalaåsen byggdes för mer än tusen år sedan en 540 meter lång, nästan spikrak väg mitt i skogen.
Men varför forntidens människor uppförde detta enorma byggnadsverk vet ingen.

Text och foto: Jens Flyckt.

Mitt i den glesa tallskogen sträcker sig en 540 meter lång och halvmeter hög vägbank. Den är anlagd i en nästan nord-sydlig riktning och upptäcktes av en barnfamilj 1979. I söder försvinner vägen under en hög i ett gravfält. I vägens södra ände finns en fornlämning vars syfte arkeologerna inte har kunnat förklara.

En liten del av vägen undersöktes 1981-82 och kunde då med C14-prov dateras till äldre vikingatid, det vill säga 800-talet e.Kr.

Mot söder. Den 540 meter långa vägbanken vid Rösaring i Upplandsbro i Stockholms län är ett imponerande byggnadsverk som uppfördes, eller förbättrades, på 800-talet. I bakgrunden, där vägen försvinner, ligger gravfältet och stenlabyrinten.

Den är byggd som en modern väg, cirka 3,5 meter bred och med längsgående dike på den västra sidan, varifrån massor till vägbanken har hämtats. På den östra sidan avgränsas vägen av en synlig kullerstensrad. Även på den västra sidan finns en kullerstensrad men den är inte synlig. Vägbanken är uppbyggd med ett gruslager. På detta har ett slitlager av lera och mjäla lagts. Längs vägens östra sida finns ett hundratal mystiska gropar.

Rösaring, som ligger i Stockholms län, är som fornlämningsområde känt sedan 1600-talet och hette då ”Röra Backe”.
Där på höjden, där åsen sluttar brant mot söder, finns inom ett gravfält på 65×50 meter med fyra rösen och två högar.
Högen, som vägbanken fortsätter in under, ligger i gravfältets norra del. Strax till väster om gravfältet finns en stenlabyrint.

Platsen utgör med sina 60 meter över havet en av de högre punkterna i Uppland och därmed en av de första platserna i Mälardalen som tittade upp genom havsytan efter att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka.
I boktryckaren Lars Salvius (1703-1773) bok ”Beskrfning öfver Sveriget, första tomen om Uplandia” från 1741, framgår att man då kunde se upp till fyra mil mot öster och väster från Rösaring. Idag skymmer skogen utsikten.

Mot väster. Stenlabyrinten Rösaring är en så kallade trojeborg och har gett namn till hela området. Labyrintens ålder är omtvistad, men den anses tillhöra Sveriges äldsta labyrinter.

Stenlabyrinten, en så kallad trojeborg, är sjutton meter i diameter och heter Rösaring – vilken har gett namn åt området. Enligt Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut omnämns labyrinten för första gången i text år 1670.

Trojeborgen i Enköping enligt Hans Hildebrand år
1872. Trojeborgen i Enköping var identisk med Rösaring,
med undantag från att Rösaring är större och har
16 vallar (gångar) istället för Enköpings 8.

Dateringen är oklar. Men enligt expertisen hör Rösaring till landets äldsta labyrinter.
En intressant detalj är att Rösaring på flera sätt är identisk med en labyrint som låg vid Vårfrukyrkan i Enköping. Den labyrinten togs bort när kyrkoråden utökades år 1883. Bägge labyrinterna ligger/låg på en hög ås, mot samma väderstreck med utsikt över Mälaren. Även utseendemässigt är de identiska. Men Rösaring är dubbelt så stor och har 16 vallar, de stenrader som skiljer gångarna åt. Trojeborgen i Enköping hade 8 vallar. Fågelvägen är det mellan Rösaring och Vårfrukyrkan i Enköping cirka fyra mil.

Mot väster. Gravfältet vid Rösaring med ett av rösena i förgrunden. I bildens högra, övre bakgrund syns bakom tallarna den öppna plattå på vilken labyrinten är anlagd.

Enligt informationsskyltar på platsen, som Upplands-Bro kommun satt upp, är vägen en processionsväg som kan ha använts vid särskilda ”kultiska tillfällen”. Informationsskylten nämner även ett ”dödshus” som syftar på en diffusa lämning i vägens norra ända – den som arkeologerna inte har kunnat förklara.

”Kanske var det ett dödshus där den döda låg i väntan på att begravningen skulle ske”

Vidare skriver kommunen:

”Liktåget gick längs processionsvägen, vid vägens slut stod själva likbålet. Över detta byggdes sedan den stora gravhögen”

Det första besökare till Rösaring möts av är denna informationsskylt från Upplands-Bro kommun.

Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet i Sverige som leder och stöder arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet, är betydligt mer nyanserad i sin analys av Rösaring. Myndigheten nämner varken dödshus, dödskult, procissionsväg eller liktåg.

Myndigheten beskriver vägen som”färdväg”. Om den knappt synliga lämning i vägens norra ända, som kommunen pekar ut som dödshus, skriver myndigheten att anläggningen undersöktes 1982. Den var delvis övertäckt med jord, 5-7 meter stor och med en kullerstenskant. Två nedgrävningar och en hästskoformad stenkonstruktion påträffades. Under en mindre stenläggning, mot den anslutande vägbanken, påträffades mörkfärgad jord och kol.

”Inga fynd gjordes” skriver Riksantikvarieämbetet.

Det är oklart om det utpekade ”dödshuset” över huvudtaget har varit ett hus.

Mot norr. Det så kallade ”dödshuset i vägbanken norra ända. Om det över huvudtaget låg ett hus på platsen på 800-talet gick inte att styrka i den arkeologiska undersökning som genomfördes i början av 1980-talet. Om lämningen som arkeologerna undersökte ändå var ett hus, så verkar det inte haft något tak.

Trots Rösarings på många sätt monumentala och unika karaktär, så är väldigt lite belagt om platsens historia. Förutom två rapporter från grävningarna 1981-82 så har en kartläggning av gravfältet, gjorts.

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

”Jag menar provet (c14-prov reds.anm.) visar att det var omkring 800-talet e.Kr som en sedan sedan länge använd väg fick en”slitbana” av stampad lera” skrev han i december 2018.

Mot norr. Gravfältet med två av rösena synliga i förgrunden. I bakgrunden syns högen, som vägbanken försvinner in under. Pilen markerar den ungefärliga riktningen som vägen skulle haft om den fortsatt genom gravhögen och in genom gravfältet.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Mot söder. Synlig sträcka av den kullerstensrad som markerar vägbanken östra sida.

Enligt Börje Sandéns teori är vägbanken vid Rösaring en procissionsväg från bronsåldern som är samtida med rösena i gravfältet. Han ville även koppla samman bronsålderslämningarna strax nedanför åsen, där bland annat fynd från bronsgjutning gjorts, med Rösaring.

Mot norr. Strax innan vägbanken försvinner in under högen så ändras topografin. Från en ganska plan terräng framträder vägbanken tydligt med branta slänter. Fotografen stod med gravhögen mot ryggen när bilden togs.

Ett annat mysterium är de hundratal fördjupningar/gropar längs vägens östra sida.
De är cirka 1,5 decimeter djupa och upp till 1 meter breda. De syns relativt tydligt i terrängen, men är svåra att avbilda med kamera.

På kommunens informationsskylt är de skålformade fördjupningarna rester av fyra meter höga, hedniska gudaavbildningar. Ännu en gång så finns det inte några arkeologiska bevis. Tvärt om visar resultatet från undersökningarna på motsatsen, att groparna inte är rester av stolphål. Fördjupningarna är dessutom för grunda för att kunna hålla uppe fyra meter höga stockar.

Mot söder. På östra sidan av vägbanken finns ett hundratal grunda, meterbreda fördjupningar/gropar. Vilken funktion dessa fördjupningar haft är oklart. Den arkeologiska undersökningen 1981-82 slog fast att de inte är stolphål. Pilen markerar en av fördjupningarna/groparna.

Varför byggde då forntidens människor en 540 meter lång väg mitt i skogen utan någon till synes praktisk funktion?
Som det mesta som har med Rösaring att göra finns inga svar. Den allmänna uppfattningen är att området var någon form av kultplats. En annan teori som lyfts fram är att vägen kan ha byggt för astronomiska observationer.

Klart är att Rösa rings märkliga fornlämningar och deras placering i landskapet i århundraden har lockat och fascinerat besökare. Oavsett vad källkritisk fakta säger och vad man vill tro, så är platsen värd ett besök. Personer som en gång har besökt Rösaring brukar återkomma dit. Det är en plats som på ett svårförklarligt sätt berör och som länge dröjer sig kvar i tankar och drömmar.


Makarna Sandén

Börje Sandén och hans hustru Gudrun gick våren 2020 ur tiden. De blev 90 och 92 år.
De var folkskollärare till yrket och 1984 skrev de boken Det hände i Upplandsbro. 1987 startade makarna Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut som idag rymmer mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning.
År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser.

Mer att läsa om Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut på: http://www.ukforsk.se

Järnvägsräls från Nazityskland

Längs svenska järnvägar finns spår från Sveriges handelskontakter med Nazityskland under andra världskriget.
Ett exempel är Hallstavik där ett sidospår av järnvägsrälsen är tillverkad av tyska Krupp-koncernen – vars ledning dömdes för brott mot mänskligheten i Nümbergrättegångarna.

Text och foto: Jens Flyckt

Rälsen i Hallstavik är inte unik. Tysktillverkad järnvägsräls, som importerades från Nazityskland under tiden innan och under andra världskriget, finns lite varstans på bangårdar och sidospår runt om i landet. Det har funnits mer räls med denna bakgrund.

Hallstavik i Uppland. Järnvägsräls från den tyska Krupp-koncernen, som under andra världskriget hade ett nära samarbete med Adolf Hitler och utnyttjade tiotusentals slavarbetare i sina fabriker.

Krupp-koncernen var en stor stålproducent. Tidigt sympatiserade och samarbetade koncernens ledning med Adolf Hitler, Schutz-Staffeln (SS) och Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Hitler var vän med familjen Krupp och han besökte vid flera tillfällen fabrikerna.

Schultz-Staffeln (SS) var en paramilitär skyddsgrupp som grundades av Adolf Hitler och som hade en central roll i Förintelsen. Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet grundades 1919 som ett rasistiskt, antikapitalistiskt, antidemokratisk och antisemitiskt parti. Partiets sista ledare var Adolf Hitler (reds.anm.)

Krupp-koncernen hade en bred produktion. Där ingick en omfattande vapentillverkning, bland annat artilleripjäser, ubåtar, delar till pansarvagnar och handeldvapen. I stålproduktionen ingick till exempel pansarplåt och järnvägsräls. Under första och andra världskriget var Krupp Tysklands huvudleverantör av krigsmateriel.

Mellan 1940 och 1945 exploaterades och utnyttjades tiotusentals slavarbetare av Krupp-koncernen. Krupp var dock inte det enda tyska företag som utnyttjade slavar.
Slavarna, både barn och vuxna, tvingades jobba i Kruppfabrikerna under hänsynslösa och omänskliga förhållanden. Det exakta antalet är okänt. Men det rörde sig om cirka 100 000 slavar. Bland dessa slavar fanns bland annat:

5 000 judiska fångar från koncentrationsläger.
70 000 utländska tvångsarbetare, även barn, från tyskockuperade länder.
23 000 krigsfångar från bland annat Sovjetunionen, Frankrike och Belgien.

Slavarbetare som försökte rymma skickades till Gestapos bestraffningsläger. Nyfödda barn togs från sina mödrar efter födseln och placerades i Krupps barnläger. Där dog många spädbarn av undernäring, engelska sjukan, tuberkulos och de allierades bombningar.

Den så kallade Krupprättegången, som pågick mellan augusti 1947 och juli 1948, var en del av Nümbergrättegångarna. Där åtalades Krupp-koncernens ledning, däribland ägaren Alfried Krupp von Bohlen und Halbach (1907-1967), på fyra punkter:

”Crimes against peace by participating in the planning and waging of wars of aggression and wars in violation of international treaties.

Crimes against humanity by participating in the plundering, devastation, and exploitation of occupied countries.

Crimes against humanity by participating in the murder, extermination, enslavement, deportation, imprisonment, torture, and use for slave labor of civilians who came under German control, German nationals, and prisoners of war.

Participating in a common plan or conspiracy to commit crimes against peace”

Alfried Krupp von Bohlen und Halbach dömdes till tolv års fängelse för brott mot mänskligheten och krigsbrott. Samtidigt förverkades hans samlade tillgångar.

Han satt fängslad i tre år.

Han benådades och frigavs 1951. Av hans beslagtagna tillgångar återlämnades $ 45 000 000 och ett 70-tal konstföremål som allierade trupper hade tagit från hans hem.

I



Trullhalsars mäktiga kvinnogravar

Trullhalsar på östra Gotland är med sina 320 synliga gravar ett av Sveriges bäst bevarade gravfält från vendeltiden. Det är ett fornminnesområde där ovanliga kvinnogravar vittnar om hög status och om forntida handel med lo- och björnpälsar.

Text och foto: Jens Flyckt

Trullhalsar ligger mitt i skogen. Någon mobiltäckning finns inte och den smala skogsväg som leder fram till en liten parkering saknar mötesplatser.
På vendeltiden, det vill säga på 600-700-talet, låg Trullhalsar vid havet. Men på grund av landhöjningen är det idag cirka 500 meter till havsstranden.

Typiskt för Trullhalsar är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor.

Typiskt för området är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor. Av Trullhalsars 291 registrerade stensättningar, är 54 av konstruerade med kallmurade kantkjedjor.
Fyra av stensättningarna har så kallade gravklot på toppen eller mitten – det vill säga runda stenblock. Kvinnogravar är ibland markerade med gravklot.

Vid Trulhalsar finns flera andra gravtyper som är typiska för järnåldern:

31 resta stenar
26 domarringar (ovanliga på Gotland)
1 skeppssättning.
1 röse
1 stenrad.

På grund av den täta ansamlingen av gravar och att vissa stenar har fallit, så kan det finnas domarringar som ännu inte är upptäckta, enligt Riksantikvarieämbetet. Sannolikt finns det även andra gravar som inte är synliga.

Längst ner i reportaget finns en förklaring till järnålder och andra förhistoriska tidsåldrar.

Trolls hals sägs vara halsar från troll.

Trullhalsars gravfält har undersökts av arkeologer vid flera tillfällen. De första undersökningarna genomfördes under åren 1915-1916. 2004-2006 gjordes nya undersökningar. Totalt har 59 gravar undersökts.

Två av de undersökta gravarna, som är brandgravar, utmärker sig. I bägge gravarna påträffades klor från lo, den svenska faunans enda vilda kattdjur. Den ena graven, som var rik på gravgåvor som glaspärlor, spänne och keramik, hade även björnklor.

Mycket tyder på att det är kvinnor med hög ekonomisk och social status som fått med sig exlusiva lofällar på gravbålen. Den teorin styrks av att dessa gravar i regel är rika på gravgåvor och att de döda fått med sig ett stort antal djur, som till exempel hundar, i gravarna.

Stensättningar eller rösen utan kantkjedjor vid Trullhalsar.

Björnklor i gravar från järnåldern är relativt sällsynt, men har påträffats i skelett- och brandgravar från den perioden i stora delar av landet. I skelettgravarna har den döde, både män och kvinnor, lagts på björnfällen.
Även där de döda har bränts så har sannolikt kropparna placerats på björnskinnen på likbålen.

Gravar som innehåller klor från lo, som vid Trullhalsar, är betydligt mer sällsynta. Troligen har lofällar använts på samma sätt som björnfällar.

I en annan gotländsk grav, i Lau socken, påträffades klor från björn och lo. Där hade en kvinna i trettioårsåldern och ett spädbarn begravts. Arkeologerna har tolkat fynden i graven som att kvinnan hade lagts på björnfällen, med barnet inlindat i lofällen, intill sig.

I en kandidatuppsats från 2012 (Stockholms universitet): ”Gravlagda på lodjursfällar – en kvinnlig företeelse?” redogör arkeologen Emma Boman för fenomenet med loklor i järnåldersgravar.
I en hennes sammanställning av undersökta järnåldersgravar där loklor har hittats, har hon identifierat 35 gravar i Sverige – huvudsakligen på Gotland och i Mälardalen.

Varken lo eller björn finns, eller har funnits, i Gotlands fauna. Mycket pekar därför på en forntida import av dessa fällar till Gotland.

I uppsatsen ”Björnen i begravningsritualer – statusobjekt speglande regional skinnhandeln?” från forskningstidsskriften Fornvännen från 1980, skriver arkeologen Bo Petré att nordbornas handel med skinn, bland annat med romarna, nämns i historiska källor från 500-talets mitt.

”Gotland kan således redan från och med förromersk järnålder ha utgjort en omlast- ningsregion för skinn” skriver Bo Petré.

Vid Trullhalsar finns dessa stenblock som är lagda på varandra. Det är konstruerat av människohand. Men vilken funktion har dessa stenkonstuktioner?

Att så få järnåldersgravar har identifierats med loklor kan delvis bero på feltolkning, att lodjursklor av misstag tolkats som hundklor. Så var det med en av de förmodade kvinnogravarna i Trullhalsar – som består av brandgravar. Benmaterialet från brandgravar, som ofta är blandat med rester av ben från husdjur och människor, är i regel fragmentariskt och därför svårtolkat.

Det här är en komplicerad fråga som inte kan beskrivas rättvist med några få rader. Arkeologerna har långt ifrån alla svar.

Loklor förekommer även i mansgravar. Men då handlar det i regel om ett fåtal klor, medan kvinnogravarna har betydligt fler flera – sannolikt för att dessa kvinnor fått med sig hela fällar med tassar. Vad detta beror på är oklart. Men kanske är lodjursklor i manliga gravar amuletter.

Det är oklart varför dessa kvinnor begravdes med loskinn. Men det faktum att loklor endast har identifierats 35 järnåldersgravar, vittnar om att det inte var vem som helst som fick med sig dessa exklusiva och dyrbara pälsar i graven.

Bland övriga gravfynd från Trullhalsar kan bronsbleck, knivar och kamfragment nämnas.

I en av Trullhalsars karakteristiska, runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor, hade den begravda personen bland annat fått med sig en lodjursfäll. Mycket tyder på att den begravda personen var en förmögen kvinna med hög social status.

Ortnamnet Trullhalsar har i århundranden förknippats med ett elakt litet väsen och de resta stenarna med troll som sträcker på halsarna. Idag marknadsför Trullhalsar som en läskig plats som man bör hålla sig borta från nattetid.

Om namnet skriver länsstyrelsen på Gotland:

”Det underliga namnet kan komma från att stenarna som står upp ur jorden påminner om troll med sträckta halsar. Det kan också komma från våtmarken i närheten vilket kallas Bysträsket. Bysen är ett gotländskt sagoväsen som också kallades för Trullet. Så kanske är hela området egentligen en plats där den lömska Bysen håller till…”

En teori är att namnet Trullhalsar kommer från det gotländska sagoväsendet Trullet, som även kallas Bysen.

Bysen är enligt gotländsk folktro gråklädd liten gubbe med röd luva och som ibland ibland bär på yxa. Han uppträder även som stubbe och ställer till med problem för människorna. Den som får syn på Bysen kommer inte kunna hitta hem. Bysen är skogens beskyddare.

Bysen har många likheter med ett väsen på fastlandet – lyktgubben – ett ljussken som ibland ses över sankmarker nattetid och som man förr trodde var själar från osaliga människor som i livet olovligt flyttade på råstenar, rör och andra gränsmarkeringar. Att olovligen flytta på markgränser var ett mycket allvarligt brott under forntid och långt in i historisk tid.

Till exempel står det i femte Moseboken:

”Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke”

Under 1700-talet dömdes den som flyttat råmärken olovligen till höga böter och till att förlora sin heder och ära.
Även om straffskalan är en helt annan idag, så skyddas de gamla gränsmarkeringarna, som ofta går tillbaka till medeltiden, av modern lagstiftning. Det framgår av Jordabalken 1 kap, 4 §:

”Har gräns ej blivit laglig bestämd, gäller de rå och rö eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen”

Bysen var en gång människa, som dömdes till att vandra i evighet och aldrig få ro i sin grav på grund av att han flyttat på gränsmärken olovligen. Han sägs gå och kommentera vilka gränsmärken som ligger fel. Om en människa smyger efter och flyttar tillbaka gränsmarkeringarna till rätt plats, då får Bysen slutligen frid i sin grav och slipper vandra.

1920 köpte Gotlands fornminnesförening Trullhalsars gravfält.

Gränsröse i Roslagen.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

Tankar om en traktor

En okänd skog med en körväg som försvinner bakom myrstackar, rotvältor och ut på en vall. Där ute i det högvuxna gräset står en traktor med hökärra – förstelnad i ett ögonblick.

Text och foto: Jens Flyckt.

Varje skogsväg är ett äventyr – särskilt om man aldrig gått där tidigare. Vad finns bakom nästa krön eller sväng? Ibland hittar man märkliga saker.
Den här berättelsen, som utspelade sig för några år sedan, handlar om just en sådan skogsväg, som plötsligt ebbade ut i öppet fält. Och därute i ett hav av torra grässtrån stod en röd traktor, en Volvo BM 350 Boxer, från 1962 med påkopplad hökärra – likt ett strandat skepp.

Kärrans drag var vinklat i 90 grader. Någon hade bevisligen försökt och backa och sedan bara lämnat traktorn. Kanske hade det skett i ilska och med svordomar. Att döma av höjden på gräset och och skicket på balarna på hökärran, så hade ekipaget stått där länge, troligen i flera år.

Kanske hade kopplingen eller något annat rasat. Nycken satt kvar i tändlåset. Jag vred försiktigt på nyckeln. Det var tillräckligt med ström kvar i batteriet för att strålkastarna skulle lysa upp. Kanske hade den till och med startat om jag hade försökt. Men det gjorde jag inte.

Något år senare beslutades att området skulle bebyggas och traktorn försvann från sin törnrosasömn ute på vallen. En sökning jag nyligen gjorde på traktorns registreringsnummer visar att den finns kvar – men har fått en ny ägare.

Kanske används den. Eller så står den uppställd vid en annan skogsväg, i väntan på att upptäckas av någon annan.

Slaget vid Falebro utanför Uppsala

Slaget vid Falebro år 1161 utanför Uppsala är ett våldsamt mysterium.
En man vid namn Fale Bure ska det året ha tågat med en bondehär från Hälsingland mot Uppsala. Där mötte och besegrade danska trupper som hämnd för halshuggningen av den svenska kungen Erik den helige.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax sydöst om Uppsala, vid Sävjaån, ligger Falebro. Platsen är sedan 1700-talet förknippad med ett slag, den mystiska befälhavaren Fale Bure från Hälsingland och den svenska kungen Erik den Heliges våldsamma död.
Det här är en märklig historia som i stort sett saknar belägg i historiska källor, men som ändå levt kvar som sägen in i våra dagar och som har beskrivits som en verklig händelse.

Medeltida riddare i strid. Denna kalkmålning från Roslagsbro kyrka i Uppland är egentligen inte representativt för 1100-talets krigsföring och det påstådda slaget vid Falebro. Rustningarna i målningen skildrar snarare 1400- 1500-tal. Tyvärr är det inte så lätt att hitta realistiska stridsskildringar från 1100-talet. Därför har Sverigereportage ändå valt att använda detta motiv som illustration.

Enligt Erikslegenden, som började skrivas på 1270-talet, så var kung Erik Jedvardsson, som senare blev Erik den helige, dödad av danskarna efter en mässa i Trefaldighetskyrkan i Uppsala år 1160. När kungen fick höra om att danska styrkor närmade sig valde han att vänta till mässan var klar. Då gick han ut i numerärt underläge och mötte fienden. När kungen låg halvdöd på marken högg danskarna ”vanvördigt” av hans huvud.

Erikslegenden är resultatet av en religös och folklig kult kring Erik den helige och kan därför inte betraktas som historisk källa. (reds.anm.)

Ur Eriklegenden som började nertecknas på 1270-talet och som berättar om kung Erik Jedvardsson, som efter sin död i Uppsala helgonförklarades och fick namnet Erik den helige. Citatet beskriver händelserna innan han halshöggs.

Bent Syse är Upplandsmuseets tidigare chef. På frågan hur han ser på slaget vid Falebro säger han att frågan är intressant, men problematisk.

-Enligt historien, eller snarare sägnen, ska en man vid namn Fale Bure ha deltagit i Erik den heliges korståg i Finland i mitten av 1100-talet. År 1160 lät den danska kronprinsen, Magnus Henriksson, halshugga Erik den helige i Östra Aros, som idag heter Uppsala. Fale Bure ska då samlat hälsingar och tågat ner till Uppsala. 1161 möttes hälsingebönder och danskar utanför Uppsala, ett slag som Fale Bure och hans hälsingebönder segrade i, säger Bent Syse.

Bent Syse.

Fale Bure, eller Fale Hin Gamle som han hette enligt sägnen, ska ha stupat i slaget mot de danska styrkorna. Därefter ska platsen vid Sävjaån därför fått hans namn – Falebro.

Den svenska kungen Erik den helige, eller Erik Jedvardsson som han hette i livet. Lite är känt om honom och något porträtt av honom finns inte bevarat. Enligt Eriklegenden halshöggs han av den danska prinsen, Magnus Eriksson som gjorde anspråk på tronen, efter en mässa i Uppsala den 18 maj 1160. En analys av vad som anses vara hans kvarlevor och som förvaras i ett relikskrin i Uppsala domkyrka, visar att personen var cirka 35 år gammal, kraftigt byggd och hälsosam när han dog. Benen hade flera huggskador efter strid. En avhuggen halskota visar att han dog av halshuggning. Denna trästaty föreställande Erik den helige är från 1300-talet och finns i Roslagsbro kyrka, Uppland.

Sägnen om Fale Bure nertecknades första gången år 1634, i Johannes Bureus verk ”Sumlen”, som består av korta anteckningar om folk, byggnader, poesi, recept, sägner och annat. Johannes Bureus (1568-1652) var Sveriges första riksantikvarie och ägnade mycket tid åt att resa runt och nedteckna fornlämningar, runor och sägner.

Falebro strax utanför Uppsala. Enligt sägnen har platsen fått sitt namn av befälhavaren Fale Bure från Hälsingland, som på platsen stupade i strider mot danskarna år 1161. I bakgrunden skymtar vattentornet i Uppsalas industriområde Boländerna.

År 1648 påträffades en hästsporre i samband med dikning mellan Falebro och närliggande Danmark kyrka, som är från 1300-talet och som enligt prästen Olaus Magnus (1490-1557) fått sitt namn efter fiendens hemland.
På 1700-talet publicerade Johan Peringsköld ett bokverk om fornlämningar i Sverige. Där kopplar Peiringskiöld samman sporren med sägnen om Fale Bure och Falebro. Nutida forskning har dock visat att Peringskölds datering var felaktig. Sporren, som förvaras vid Historiska museet i Stockholm, är inte alls är från1100-talet, utan från 1400-talet.

Hästsporren som påträffades 1648 vid Falebro. Foto: Christer Åhlin, Historiska museet/SHM

Även sägnens kopplingar till ortnamnet är felaktigt. Bent Syse säger att Fale Bure med största sannolikhet är en uppdiktad person, som inte har något med Falebro att göra.

-Detta namn kan härledas till äldsta kända belägget Fardhabro från 1400-talet. Det har lett till tolkningen att det i Falebro ingår antingen ett personnnamn Fardhe, som skulle kunna betyda resande eller köpman, eller ett naturnamn Fardher med betydelsen vadställe, säger Bent Syse.

Nu som då är bron vid Falebro en viktig förbindelse för trafiken
mellan Roslagen och Uppsala.

Platsen där dagens Falebro ligger har varit överfart i tusen år. Den nuvarande bron är från 1967 och ersatte en bro från 1700-talets slut. I gamla tider var detta vägen till och från Uppsala, Roslagen och Stockholm. Det finns indikationer som pekar mot att det kan ha funnits en bro på 1400-talet. Två runstenar vittnar om att platsen hade någon form av överfart, kanske vadställe, redan på 1000-talet.

Några kilometer öster om Falebro ligger Mora äng och Mora stenar – den medeltida kungavalplatsen på gränsen mellan Tiundaland och Attundaland. Där valdes bland annat Magnus Ladulås, år 1275, till kung.

Runsten U 947 vid Falebro, strax utanför Uppsala. Stenen står sannolikt på sin ursprungliga plats. Texten lyder: ”Torsten och Vige lät göra denna bro för Assurs, sin svågers, ande. Nu är så sagt för själen: gud hjälpe. Äsbjörn gjorde…”
Ett par hundra meter nordöst om dagens brofäste finns två hålvägar och ett gravfält. Där står ytterligare en runsten, U 948, som berättar om en son som for till alla länder. Dessa stenar markerar troligen någon form av överfart på 1000-talet.
U-947 en sommarkväll år 2020.

-60 meter öster om nuvarande landsvägsbro fanns enligt Lantmäteriet en tidigare bro. På en karta från 1640 är bron markerad och då benämn som ”Fållebro”. Bron finns även med på 1867 års generalstabskarta och på Häradsekonomiska kartan från åren 1859-63. Inga synliga lämningar syns efter den bron idag, säger han.

Den nuvarande bron vid Falebro byggdes 1967. I bakgrunden syns Danmark kyrka från 1300-talet. Den tidigare bron var sannolikt en konstruktion från 1796. När den första bron över ån byggdes är oklart, men det finns uppgifter som pekar mot 1400-talet.

Sägnen om Fale Bure innehåller fler motsägelsefulla detaljer. Det gäller bland annat den danska prinsen, han som halshögg den svenska kungen, som tycks ha avlidit vid två tillfällen år 1161.

-Erik den heliges baneman, Magnus Henriksson, deltog i slaget vid Örebro 1161. I slaget, som skedde mellan Magnus styrkor och den svenska Karl Sverkersson, stupade Magnus. Om Fale Bure dessutom besegrade Magnus Eriksson 1161 utanför Uppsala, samtidigt som han stupar i Örebro, gör inte historien mindre osäker, säger Bent Syse.

Där strandkanten buktar ut i Sävjaån, i höjd med stolpen, låg den tidigare bron vid Falebro. I bakgrunden skymtar den andra runstenen och längst bort syns E4:an.

Möjligen är det Perngskölds teorier om sporren, som tillsammans med Bures sägen om Fale Bure, som gett upphov till slaget vid Falebro.

-Med största sannolikhet har Fale Bure inte existerat, ej heller har han varit med på Erik den heliges korståg i Finland och kanske har inte ens Erik själv varit i Finland, säger Bent Syse.

Trefaldighetskyrkan i Uppsala strax söder om domkyrkan. Detta är dock inte samma byggnad som Erik den helige deltog i mässa i när danskarna anföll och sedan halshögg kungen. Det har stått åtminstone två tidigare kyrkor på platsen. Den nuvarande byggnadens äldsta del, sakristian,är från 1200-talet.

Bent Syse fortsätter:

-Eriks påstådda korståg mot Finland saknar stöd i andra källor, och har därför kritiserats för att vara en uppdiktad berättelse med tveksamt innehåll.

Går det helt att avfärda slaget vid Falebro som myt?

-Grunden för ett slag vid Falebro är mycket osäker, i alla fall med ovanstående personer inblandade. Men det är en spännande och intressant sägen. Kanska det skulle platsa in i raden av ”sägner om slag” runt Uppsala och där finns det några till om man vill luska vidare, säger Bent Syse.

Djävlar och halshuggning av barn

Sedan år 1471 har konfirmander, brudpar och andra församlingsmedlemmar betraktat och säkert känt fasa över motiven i Roslagsbros kyrkas kalkmålningar.
I ett av motiven gör sig Abraham sig redo att med svärd halshugga sin son.

Text och foto: Jens Flyckt

Abraham betraktas, både av judar och kristna, som grundare av judendomen. Inom Islam, där han heter Ibrahim, ses han som en av de viktigaste profeterna.

Abraham ska på uppmaning från Gud offra sin son, Isak. Men i sista stund griper Guds ängel tag i hans arm och stoppar honom. Notera vedhögen där han skulle bränna kroppen på.
Medeltida kalkmålningar i Roslagsbro kyrka, Uppland.

Det är framför allt i Första Moseboken (Gamla testamentet) som det berättas om Abraham, som ska ha blivit 175 år gammal och som hundraåring fick sin sista son, Isak.
Abrahams betydelse är knuten till hans förbund med Gud – som mot hans lojalitet lovar att hans ättlingar ska få ärva landet.

Roslagsbro kyrkas mellersta valv med kalkmålningar från 1470-talet. Längst ner till höger i bilden skymtar motivet med Abrahams offer.

För att pröva Abrahams lojalitet kräver Gud att han ska offra sin son Isak som brännoffer, enligt den kristna traditionen. Abraham gör sig beredd att halshugga och sedan bränna sonen. Han höjer svärdet, men i sista sekund greppar Herrens ängeln hans arm och säger åt Abraham att offra en vädur istället.

I ett annat av många andra motiv i Roslagsbro kyrka leder djävulen en yngling ut ur koret.

Djävulen leder bort en yngling, kalkmålning i Roslags-bros kyrkas kor.

Kalkmålningarna i Roslagsbro kyrka kan spåras till 1300-talet, men ersattes med nuvarande målningar på 1470-talet. Väggmålningarna kalkades över år 1752, men togs fram 1929. Vid restaureringen skadades väggmålningarna.

Valvmålningarna, där bland annat Abrahams offer skildras, har aldrig varit överkalkade.

Enligt äldre uppgifter fanns tidigare årtalet 1471 angivet i kalkmålningarna.