Tomhylsorna i polisbilen

Kanske hamnade tomhylsorna i polisbilen, en Ford Galaxie från 1963, efter att amerikansk polis tvingats avlossa sin tjänsterevolver.

Text och foto: Jens Flyckt

Numera står den gamla Forden i Sverige i väntan på renovering. I bilen finns flera detaljer som vittnar om att den från början var en civil polisbil med särskild utrustning. Till exempel är V8-motorn med dubbla förgasare och tillhörande fyrväxlad manuell växellåda, något av det värsta som då gick att köpa.

Den civila polisbilen från 1963. Notera getingen, som av en slump flög förbi vid fotoögonblicket, längst ner till höger i bilden.

I gamla bilar kan man hitta alla möjliga prylar och skräp, som genom årtionden hamnat i handskfack, dörrsidor och under säten och mattor. Pengar, kort, polletter, fiskedrag, verktyg, nycklar och kondomer är sådant som ibland dyker upp.

Ibland får man, likt en arkeolog, gräva sig igenom lager med skräp och prylar, för att nå golvet.

I många amerikanska delstater hade och har man fortfarande en betydligt mer liberal vapenlagstiftning jämfört med Sverige. Det är därför inte ovanligt att ammunition påträffas i veteranbilar som importerats från USA.

Många amerikanska veteranbilar har även kulhål i sig efter att folk stått och skjutit prick på dem. På fordens vänster sida, nedanför vindrutan, syns flera hål. Men det är inga skotthål utan skruvhål från montering av sidosökare.

Borrhål från montering av sidosökare.

Forden har inte varit i trafik på många årtionden. När inredningen plockades ut hittades en patron i kaliber 22lr – eller snarare rester av en. Den var så svårt sargad av rost och oxid att den omöjligen skulle kunna avfyras.

22 lr (long rifle) har en lång historia och betraktas som världens mest spridda patron för jakt- och sportskytte.

Även en grövre patron i okänd kaliber, som säkert legat i bilen i femtio år, hittades. Hylsan är ärgad och blykulan har av ålder delat på sig.

Det mest intressanta fyndet är två tomhylsor i kaliber 38 special, som under större delen av 1900-talet var standardkaliber för många polismyndigheter i USA, låg under mattan i Forden.

Hur länge patronerna och tomhylsorna legat i den gamla polisbilen är oklart. Men mycket tyder på att de legat där i 50-60 år. Ingen av patronerna går längre att avfyra.

Denna typ av fynd kan få fantasin att rusa iväg, tillbaka i tiden till början av 1960-talet och någon dammig grusväg någonstans i USA.

Kanske tvingades en civilpolis att avlossa sin tjänsterevolver i samband med ett ingripande eller grovt brott. När han sedan skulle ladda om så hamnade hylsorna i bilen – där de blev liggande.

Eller så hamnade tomhylsor och patroner i bilen senare – då Fordens tid som civil polisbil för länge sedan var över.

Fylleblomma för kärlekskranka kvinnor

Gulmåran är de solheta torrbackarnas yviga karaktärsväxt, som genom sin honungsdoft röjer sin närvaro även om man inte ser den. Som nyttoväxt och inom folktron har den en historia som går tillbaka till antiken.

Text och foto: Jens Flyckt

Gulmåran kan knappast förväxlas med någon annan växt i den svenska floran. Det är en typisk ängs- och hagmarksväxt. Men i takt med att hävden upphör markerna växer igen, så har gulmåran hittat till vägrenar och banvallar.

Enligt legenden bäddade Jungfru Maria Jesus krubba med den väldoftande gulmåran – därav namnet Jungfru Maria sänghalm. I antikens Grekland gjorde man magiska amuletter av gulmåran som skydd mot ormbett och sjukdomar.

I den nordiska forntiden förknippades gulmåran med Freja – fruktbarhetens gudinna. Den har använts som ölkrydda, blodstillande medel och som lindring vid barnafödsel.

Trots sin gula färg så ger gulmårans rot ett rött färgämne som använts till färgning av ylle.

Inom den svenska folktron har gulmåran kallats för osämjeört, efter som man i fordom ansåg att det skapade osämja. Om gulmåra lades på golvet inför en fest, så slutade det alltid i bråk.

”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl” skriver Carl von Linné.

Linné undersökte saken. Han kom fram till att gulmåran var oskyldig och att det var spriten som orsakade bråken.

Om gulmåran gjorde mannen aggressiv så hade den motsatt effekt hos kvinnor, som ska ha blivit kärlekskranka och till dig av den gula växten.

I den svenska folksjälen har gulmårans doft en särskild plats, inte minst som ett bevis på att sommaren har kommit. Och en vas med sommarblommor på köksbordet är inte komplett utan gulmåran.

Gannarve – stenskeppet från bronsåldern

I Gannarve på Gotland finns en 3000 år gammal skeppssättning från bronsåldern. Varför forntidens människor byggde detta stenmonument intill havet är en gåta.

Text och foto: Jens Flyckt

Utsikten från den väldiga skeppssättningen är vidunderligt vacker – över ett landskap med stora naturvärden. Den var knappast mindre vacker på bronsåldern, då havsnivån stod cirka 20 meter högre än idag och stranden låg närmare skeppssättningen.

Skeppssättningen i Gannarve på västra Gotland.

Gannarveskeppet är 29 meter långt och nästen 5 meter brett. Totalt rymmer det 114 tätt ställda stenblock av gråsten. Stävstenarna, det vill säga stenarna i fören och aktern, är 1,3 meter höga.

Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar. De betraktas i regel som forntida gravar från yngre järnålder. Det finns även skeppssättningar som är betydligt äldre, från yngre bronsålder. Det landskap som har flest skeppssättningar från yngre bronsålder är Gotland med 412 stycken registrerade. Av dessa finns 352 stycken kvar.

Med den Skandinaviska bronsåldern menas tiden mellan 1700 -500 fKr. Bronsåldern delas in i en äldre och yngre del. Den yngre omfattar tiden 1100-500 fKr. Efter bronsåldern kommer äldre och yngre järnålder, som sträcker sig från 500 fKr till 1050 eKr.

Många av Gotlands skeppssättningar har förstörts genom åren. Arkeologerna uppskattar att så mycket som 30-40 procent av skeppssättningarna har försvunnit sedan de anlades på bronsåldern. Än idag förstörs skeppssättningar – av till exempel oaktsamma maskinförare.

Skeppssättningar är i monument som i många fall använts som begravningsplats för urnor med kremerade människoben. Men skeppssättningen i Gannarve, som anlades under yngre bronsålder, saknar spår från gravar.

Teckningar från slutet av 1700-talet vittnar om att det vid Gannarve fanns två skeppssättningar, som låg stäv mot stäv mot varandra. Knappt femtio år senare, på 1850-talet, var de bägge skeppssättningarna förstörda – troligen bortodlade. I slutet av 1950-talet återstod endast stävstenarna, i för och akter, från den ena skeppssättningen. Allt annat var borta eller omkullfallet.

Åren 1959 och 1961 undersöktes platsen av arkeologer. Där varje stenblock hade stått fanns gropar i marken, som vittnade om stenskeppets ursprungliga form. Utifrån tolkningen av de arkeologiska resultaten rekonstruerades Gannarve-skeppet.

Den arkeologiska undersökningen gav få fynd. Innanför den norra stäven fanns en stenpackning, cirka 2,5 meter i diameter, med skivor av kalksten. I denna packning hittades några flintavslag och hartsbitar.

Mitt i skeppet, mellan stävarna, fanns en anläggning med mindre stenar, som tolkats som ett eventuellt stolphål där en mast kan ha varit rest.

Den skeppssättning som idag finns i Gannarve är en rekonstruktion som grundar sig på resultatet av de arkeologiska undersökningarna som skedde på platsen 1959.

Relativt många av de gotländska skeppssättningarna har undersökts. Ofta har dessa stenskepp använts för begravningar. Ofta har de/den döde först bränts på bål. Benen har sedan lagts i urnor som grävts ner i eller intill skeppssättningarna. Men även brandlager med och utan ben och andra varianter förekommer.

Mycket tyder på att benen har behandlats, genom putsning och krossning, innan de lades i urnor. Dessutom verkar bara en liten del av människobenen begravts. Varför man gjorde så och vad som hände med övriga ben är oklart.

I sin avhandling, Östersjöns skeppssättningar – monument och mötesplatser under yngre bronsålder, berör arkeologen Joakim Wehlin frågan om de saknade människobenen. Han frågar sig om den dåtida synen på begravning kan jämföras med dagens begravningar.

”Att skeppssättningarna i många fall utgör rum för mänskliga kvarlevor står relativt klart. Dock är frågan om det är möjligt att tala om en grav i den betydelsen vi lägger i begreppet idag. Det förefaller nämligen så att det vanligen är endast en mindre mängd människoben som påträffas.” skriver Joakim Wehlin i sin avhandling.

Gannarve-skeppet är på den punkten ännu märkligare. När platsen undersöktes påträffades inga tydliga spår efter gravläggning, människoben eller gravplundring. Det finns ytterligare några undersökta skeppsättningar på Gotland som tycks sakna gravar.

Kanske fanns det ingen kropp att begrava eller så hade Gannarve-skeppet en annan funktion, kanske som någon form av minnes- eller mötesplats.

De enda ursprungliga stenblocken i Gannarve-skeppssättningen, är stenarna i för och akter.

Gannarve-skeppet ligger i en gammal hagmark med rik flora. Där växer pukvete, en i ögonfallande växt som en gång i tiden var ett vanligt åkerogräs, men som numera sällsynt.

Pukvete var en av många växter som Carl von Linné noterade på sin gotländska resa år 1741.

”Wäxer på Gotland och Öland allmänt i Åkrarne. Denna har jag ock sedt wäxa allmän med sina härliga ax, bland säden på Skåne slät” skrev Carl von Linné.

Den sällsynta växten pukvete växer intill skeppssättningen i Gannarve.

Namnet kommer från det fornsvenska puke, som betyder djävul eller ond. Kombinationen med vete syftar på att pukvetets frön, som påminner om vetekorn, ibland misstogs för vete och då gav brödet en dålig smak.

Puken är enligt svensk folktro en dragväsen, till exempel en katt eller hare, som gör sin ägare rik på andras bekostnad.

Åkermans vajergrävare en svensk klassiker

För sjuttio år sedan var den en nymodighet och något av det bästa som svensk industri kunde uppvisa. Nu står grävmaskinen kvar i skogen där den en gång lämnades – som ett ofrivilligt monument.

Text och foto: Jens Flyckt

Sverige har en lång tradition som tillverkare av grävmaskiner. Ett av de största och mest kända märkena var Åkerman, som grundades år 1889 i skånska Eslöv och. Senare köptes företaget upp av Volvo.

Likt ett ofrivilligt monument från en svunnen tid står vajergrävare från Åkerman kvar i skogen, med en ek som närmsta granne. Notera lagningarna i skopan.

Vajergrävare, eller lingrävare som de även heter, är tidiga grävmaskiner där skopa och bom manövreras/drivs av vajrar.

Åkerman verkstads tidiga produktion bestod bland annat av våffeljärn och väghyvlar. Som flera andra svenska verkstäder började även Åkerman att tillverka grävmaskiner under 1900-talets första årtionden. 1939 kom Åkermans första grävmaskin – en vajergrävare modell 300 som vägde 8 ton.

På 1950-talet var Åkerman Skandinaviens största tillverkare av grävmaskiner. Modellen på bilderna i detta reportage heter 610. Den väger 20 ton och tillverkades i 385 exemplar mellan åren 1959 och 1963, enligt Volvo Construktion Equipment.

”Styrkan hos Åkerman 610 förutom rätt material och tillverkning är att den är en modern grävmaskin, som är stark, effektiv och driftsäker” hette det i Åkerman verkstads ABs marknadsföring från 1953.

I slutet av 1960-talet gjorde hydraulikens utveckling att vajergrävarna blev omoderna. Det var långt ifrån alla tillverkare som klarade omställningen från vajer till hydraulik. Men Åkerman klarade detta och dessutom med stor framgång.

Med hydraulik menas trycksatt vätska, i regel olja, som används som kraftöverföring via pumpar, ventiler slangar och kolvstänger.

Åkermans vajergrävarproduktion upphörde 1974. Då hade man tillverkat 3 700 grävmaskiner. Sedan följde framgångsrika årtionden med produktion av hydraulstyrda grävmaskiner.

En gång istiden var hytten orange och lysande gul. Men på grund av väder och vind övergår färgen allt mer i rostbrunt.

610:an hade många fördelar jämfört med tidigare modeller. Bland annat var förarplatsen och motorrummet separerade med vägg, vilket innebar en betydligt bättre arbetsmiljö. Tidigare satt maskinisten i det bullriga och varma motorrummet – med motorn bakom ryggen.

I 610:ans konstruktion finns en föraning om hydraulikens kommande betydelse – hydraulväxel. Tidigare vajermaskiner drevs vajerspelet med kuggväxlar och kopplingar via tungmanövrerade spakar, vilket krävde att maskinisten anpassade kraften till markförhållandena. Men med hydraulväxeln anpassasades grävkraft och grävhastighet automatiskt, vilket gjorde maskinen betydligt mer lättanvänd.

Svenskt stål som sakta sjunker ner i jorden.

1988 köptes Åkerman upp av Volvo. Dålig lönsamhet och lågkonjunktur gjorde att tillverkningen slutligen flyttades utomlands, till Tyskland och Sydkorea. År 2000 var den hundraåriga grävmaskinstillverkningen i Eslöv till ända.

Många vajergrävare övergavs i skog och mark när de inte längre var till någon nytta. Och där står många av dem kvar än idag.

Centimeter för centimeter omsluter naturens gröna täcke vajergrävaren från Åkerman.

Med hänsyn till markägaren har Sverigereportage valt att inte nämna var den aktuella vajergrävaren står.

Mer att läsa om vajergrävare på: https://bonnsmeden.wordpress.com

Lindhagens kulle – de dödas stad

En kyrkogård från 1800-talet. Men där de döda begravts i stenåldersgravar, vikingatida högar, mausoleum, gravkammare och stentempel som för tankarna till forntida kungar.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är inte forntida kungar, hövdingar eller gudar som är begravda vid Lindhagens kulle, som är en del av Norra begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm. Men man kan lätt tro det när man går omkring där, bland kvarteren av väldiga gravmonument av granit, brons och järn. Lindhagens kulle har kallats för De dödas stad för att denna del av kyrkogården devis påminner om ett villaområde.

På toppen av Lindhagens kulle finns dessa mausoleum.

Norra begravningsplatsen, som rymmer cirka 33000 gravar och täcker en yta på 66 hektar, invigdes år 1827 som en begravningsplats åt Stockholmarna. Lindhagens kulle är belägen i norra delen av kyrkogården.

I slutet av 1800-talet började industriborgarklassen, familjer till framstående vetenskapsmän, adeln, höga befäl etcetera att uppföra monumentala gravar vid Lindhagens kulle. Bland de mer kända släkterna kan von Platen, Nobel, Bernadotte och de Laval nämnas.

Arkeologen och akademiledamoten Oscar Montelius grav – i form av en stenåldersgrav.
Gravstenen som även förseglar Oscar Montelius grav har hämtat motiv från 700-900-talets gotländska bildstenar.

En av de märkligaste monumenten är arkeologen, riksantikvarien och akademiledamoten Oscar Montelius (1843-1921) grav. Graven är byggd som en stenåldersdös. Gravens försegling har tydliga influenser från de gotländska bildstenarna.

Dös är stommen, som består av stora stenblock, i en gravtyp från yngre stenålder, runt 3300 fKr. Dösarna är de äldsta formerna av megalitgravar, som kan beskrivas som gravkammare byggda av stenblock. Megalit är grekiska och betyder stor sten.

De gotländska bildstenarna är unika. De dateras i regel från 400- till 900-talet. Många av bildstenarnas motiv tycks vara hämtade från nordisk mytologi. Ofta förekommer vikingaskepp med hissat segel.

Vissa av familjegravarna är huggna direkt ur berget.

Lindhagens kulle har i över hundra år fascinerat, förbryllat och förskräckt. Gigantiska resurser har lagts ner på överdimensionerade monument och gravbyggnader – vissa i storlek som en mindre villa. Ingenting har lämnats åt slumpen. Varenda detalj framstår som extremt påkostad – oavsett om det är bronssmide, stenhuggerier eller val av bergarter.

Många av gravmonumenten vid Lindhagens kulle är så stora att de är svåra att fotografera.

Många av dess gravar är så monumentala att de inte går att fotografera dem, i alla fall inte om man vill ge en rättvis bild. Där finns till exempel höga obelisker, omgivna av ännu högre träd, granitmonument byggda i etapper och där arkitekterna medvetet har jobbat med att skapa djup och bredd som gör dem svåra att överblicka.

Mest svårfotograferat är de kvarter med mosuleum som slingrar sig upp i terrängen. Många av dessa gravmonument är präglade av grekisk och romersk forntid.

Ett av kvartetterna vid Lindhagens kulle.

Andra exempel är familjegravar är stora gravhögar – uppenbart influerade av yngre järnålder. Men istället för att begravas inne i högen, så har de döda gravsatts i toppen, ibland i cirkelformation som omgärdas av välansade häckar.

Familjegravar som påminner om gravhögar från yngre järnålder.

Även bland de mer ”vanliga” gravstenar är forntiden närvarande. Där finns gravklot, stenar som påminner om runstenar och åtminstone en sten som är formad som en flintkniv från stenåldern.

Med gravklot menas runda stenblock, något större än en fotboll, som ibland har inhugget ornament. De förekommer på kvinnogravar under järnåldern.

Gravsten i form avgravklot.
Gravsten formad som en flintkniv från stenåldern.

Det forntida formspråket vid Lindhagens kulle upphörde inte vid 1900-talets början, utan brukas än idag.

På en av familjegravarna finns en nyligen uppsatt skylt i rostfri plåt. Texten på skylten, som är skriven av anhöriga till en tonåring som nyligen begravdes, ber föräldrarna besökarna att tänka på deras döda son. Texten avslutas med en textrad som är skriven med den 24-teckniga runraden.

Den 24-tecknings runraden började användas i Skandinavien runt 200 eKr. Det är i alla fall från den tiden de äldsta ristningarna är kända. Vid 600/700-talet genomgick runraden en förändring och ersattes med den 16-teckning runraden, som sedan kom att utvecklas och användas ända in på 1900-talet i Sverige.

Minnestext på en nutida skylt som avslutas med runor från den 24-teckniga runraden.

Mitt i detta överflöd finns även små och extremt anspråkslösa gravar. Strax utanför minneslunden, mellan en stig och skogskanten, markerar en liten ring med små gatstenar och en smultronplanta en sådan grav.

Spår i gräset intill den lilla graven, som saknar namn och som består av sexton stenar, vittnar om att det är många besökare som stannar där.

Nöthår från vikingatiden

Titta noga. Materialet i trähinken är unikt. För tusen år sedan användes det som byggnadsmaterial i Viksbåten – en båt från vikingatiden.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är så kallat nöthårsdrev – hår från kor som flätats samman till något som liknar rep. Med dessa rep eller flätor tätades springorna mellan de drygt 30 centimeter breda borden på den nästan tio meter långa Viksbåten – som hade plats cirka för sex roddare.

Nöthårsdrev från vikingatiden.

Viksbåten påträffades år 1898 vid dikning, men låg gömd och bortglömd i 87 år. Först på 1980-talet uppmärksammade marinarkeologen Gunilla Larsson de 80-tal båtdelarna av ek, som låg utspridda i olika uthus. Då uppdagades det att båten är vikingatida – från 1000-talet.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Viksbåten.

Viksbåten.

Evighetsmaskinen i Söderby-Karl

Den enda fungerande evighetsmaskin som någonsin konstruerats. Det hävdade i alla fall uppfinnaren Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, som jobbade på sin evighetsmaskin fram till sin död.

Text och foto: Jens Flyckt

”Detta är den enda gångbara evighetsmaskinen, Perpetuum Mobile, som kan uppfinnas av oss med den enda självständiga kraften: värmen och den bakomvarande allmakten…” skriver Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson i sin beskrivning av sin evighetsmaskin.

Hans mystiska evighetsmaskin finns utställd på hembygdsmuseet Erikskulle i Söderby-Karl i Uppland. Där finns även en kort biografi om Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, och ett par av hans ritningar.

Karl Verner ” Evighets-Kalle” Erikssons evighetsmaskin. Han skänkte maskinen till SöderBy-Karls fornminnes- och hembygdsförening.

Han föddes år 1865 i Lohärad i Roslagen.

Redan i unga år visade han en stor teknisk begåvning, som när han plockade isär församlingens orgel i småbitar och sedan satte ihop den igen.

Det är inte lätt att förstå principen bakom Karl Verner ”Evighets-Kalle Erikssons evighetsmaskin. Notera de många skarvarna, som vittnar att han ändrade och modifierade sin maskin åtskilliga gånger.

Han lär ha ritat ett förslag till en självspelande orgel, som han skickade till en orgeltillverkare. Men någon tillverkning blev det aldrig. Bland hans andra idéer finns en elektromagnetmaskin samt en anordning till T-Ford, som skulle förhindra dikeskörningar.

En orsak till att det aldrig blev något av hans idéer, ska ha berott på att han inte hade råd att betala patentavgifterna.

En av evighetsmaskinens ritningar i bakgrunden.

Evighetsmaskinen, Perpetum Mobile, som behåller sin ursprungliga rörelse utan att sakta av, har engagerat uppfinnare och tänkare i hundratals år. Ett av de äldsta kända beläggen är OVillard de Honnecours skiss på ett hjul som skulle drivas med tyngder, från 1230-talet.

På 1500-talet funderade en italiensk forskare på en självblåsande väderkvarn.

Leonardo da Vinci och Christopher Polhem är några av de mest kända vetenskapsmän som förgäves försökt skapa Perpetum Mobile, som enligt termodynamikens första huvudsats är en omöjlighet.

Evighetsmaskinens orimlighet gjorde att patentansökningar i ämnet förbjöds i Frankrike på 1700-talet.

Än idag engagerar och fascinerar evighetsmaskinen.

Ett gytter av stag och instruktionslappar.

Det första man ser på Erikskulle hembygdsmuseums ovanvåning, är ett märkligt ramverk av metall. Däri trängs ett gytter stag, fjädrar, cylindrar, hjul, kärl, kugghjul, plastslangar och motvikter. Delarna är antingen sammanfogade genom hårdlödning, eller med skruvar och ståltråd.

Detta är Karl Verner ”Evighets-Kalle” Erikssons maskin. Hur den är tänkt att fungera är oklart. På maskinens olika delar hänger gulnande och handskrivna lappar, som uppfinnaren själv har skrivit. Men informationen är inte direkt pedagogisk. Det krävs mer ingående studier för att förstå hans resonemang.

Uppfinnarens egna, handskrivna lappar ska förklara hur hans evighetsmaskin fungerar.

Några högre tekniska studier blev det aldrig för Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, trots att han drömde om det hela livet. Det var tidigt tänkt att han skulle ta över gården efter fadern, vilket han inte ville.

Han verkar inte haft det så lätt hemma. Han rymde två gånger. Vid det första tillfället bar det av till Stockholm, där han fick anställning på en orgelfabrik. Men han hämtades hem. Efter den andra rymningen återkom han först efter föräldrarnas död.

Efter föräldrarnas död tog Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson över gården tillsammans med sin syster. Ingen av dem bildade familj.

Gårdens jordbruk arrenderades ut. Han ägnade sig istället åt att reparera saker åt folk och att uppfinna. Evighetsmaskinen lär han han ha funderat på länge, vilket gav honom hans smeknamn. På en del i maskinen står 1963 skrivet. Kanske är det årtalet då han påbörjade bygget.

Två kärl i lödd mässing, en avlång cylinder med kolvstång i rostfritt stål och bas i bly samt en plastslang som på något sätt bildar en enhet.

Även när när han hade flyttat in på ålderdomshem, så fortsatte han jobba på sin maskin. Detta resulterade i att röken från lödningen utlöste brandlarmet.

Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson blev 93 år gammal. Han gick ur tiden 1978. När hans dödsbo tömdes så brändes det mesta av hans kvarlåtenskap, som ritningar och arbeten. Att hans evighetsmaskin fortfarande finns kvar beror på att han skänkte den till hembygdsföreningen.

Och hur var det då med maskinens funktion? Jo, den ska tydligen fungera, enligt obekräftade källor. Det är bara ”någon” detalj som först måste ordnas.

Innan sin död år 1978 skänkte Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson sin evighetsmaskin till Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening, som äger och förvaltar hembygdsmuseet Erikskulle.

Erikskulle drivs och förvaltas av Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening. Föreningen, som bildades 1918, driver och förvaltar även ett intilliggande friluftsmuseum med allmogebyggnader och tillhörande föremål.

http://www.erikskulle.se

Ett mausergevär i varje stuga

Runt om i Sverige finns spår från nedlagda skjutbanor, som vittnar om en tid då det fanns minst en skjutbana i varje socken. Det var en tid då det stod ett mausergevär i var och varannan garderob och ingen hade hört talas om gängskjutningar.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Det är en en morgon i juli. Gräset är blött av dagg och i ett buskage, som för några årtionden sedan var en skjutbana, sjunger en lövsångare. Det är svårt att tro att det skjutits hundratusentals skott på denna plats som naturen nu tar tillbaka.

Det var länge sedan som det markerades skjutresultat här. Tavelställen står kvar.

I den igenväxta målboden, där olika måltavlor förvaras, är det orört sedan den där dagen då den sista skjutningen skedde och banan lades ner.

Semaforen, en anordning som används för att signalera när skytte pågår, är helt omsluten av vegetation. Man måste stå alldeles intill för att se den.

Här har tiden stått stilla.

Dörren till den gamla klubbhuset står öppen. Någon har rivit runt där inne och kastat ut kvarlämnade prylar. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Där inne finns bara gammalt bråte.

Målboden.

Skytte var i över hundra år en stor folkrörelse i Sverige. Skjutbanor fanns det visserligen redan under 1500-talet, men det var under 1800-talets första hälft som skyttet tog fart som folkrörelse. Det hela började i samband med bildandet av skarpskytterörelsen.

Skarpskytterörelsen var en form av frivillig folkbeväpning i nationalistisk anda. De första skarpskytteföreningarna bildades i Stockholm och Göteborg. I mitten på 1800-talet hade antalet föreningar vuxit till 239 stycken runt om i landet.

För inte allt så länge sedan var detta en skjutbana. Nu har skjutvallarna förvandlats till artrika hagmarker.

Men den militära disciplinen gjorde att folk med tiden tröttnade. Runt 1860 föddes istället den frivilliga skytterörelsen, FSR, som fokuserade på skyttet som folksport. Dock var FSR en frivillig försvarsorganisation med årligt anslag från försvarsmakten. Ända fram till 2000-talet skänkte Försvarsmakten stora mängder av ammunition och annat materiell till landets skytteföreningar.

Många av landets skytteföreningar bildades runt sekelskiftet 1800/1900. Så är även fallet med den förening som höll till på denna bana.

Den igenvuxna semaforen.

FSR hade sin storhetstid under 1900-talets mitt. Svenskar, som på 1950-talet sysslade med skytte, kan berätta om ett helt annat samhälle, där skyttet verkligen var en folkrörelse och synen på skjutvapen var en helt annan än idag. Då var det ingen som reagerade om en tonåring kom cyklande på väg till skjutbanan, med ett mausergevär på axeln och patronaskar på pakethållaren. Tvärt om ansågs ungdomar som sysslade med skytte som sunda.

Den svenska civilbefolkningens kunskap och vana att hantera skjutvapen var under 1900-talet stor. När Hitler skissade på sina anfallsplatser mot Sverige, så räknade man med stora förluster på grund av svenskarnas skjutskicklighet och tillgång till skjutvapen.

Det fanns en tid, långt innan dagens våldsamma samhälle med sprängningar och gängskjutningar, där det stod ett mausergevär i var och varannan stuga.

Under 1900-talets sena hälft förändrades samhällets syn på skyttet och legalt vapenägande. Bostadsbebyggelse på landsbygden, hårdare regelverk och miljökrav och nya politiska vindar har gjort det allt svårare för landets skytteföreningar – och skyttar.

Den 30 maj 2009 avvecklades den Frivilliga skytterörelsen. Idag är svenskt skytte en spillra av vad det en gång var. Men fortfarande är många svenskar involverande i någon form av sportskytte.

Den gamla skytteföreningens klubbhus – som numera är omgiven av en äng där den biologiska mångfalden frodas.

Den så kallade skjutbanedöden, då banor läggs ner på grund av exploateringar, hårdare regelverk eller miljöskäl, har pågått länge. Och den fortsätter.

Att just denna skjutbana lades ner berodde på att ett villaområde skulle byggas i närheten på 1970-talet. Nu är det länge sedan skott avlossades. Av 300-metersvallen återstår knappt 100 meter öppen mark. Resten är igenvuxet.

Målboden där det mesta är orört.

I vallen på 50-meters banan har grävlingen grävt sig ett gryt.

Den tidigare gräsmattan har tack vare betande kor förvandlats till en artrik hagmark. Där, bland tuvorna, blommar orkidéer. Många ängsarter, som i Sverige minskar på grund av att hag- och ängsmarker försvinner, frodas nu på skjutbanan.

Artrik hagmark på den gamla skjutbanan.

Över den mark där gevärskulor tidigare flög fram i 900 meter per sekund, fladdrar nu en mångfald av fjärilar och om natten stryker lågt flygande fladdermöss över blommande gulmåra.