Kategoriarkiv: jakt

Ett mausergevär i varje stuga

Publicerad den av
4

Runt om i Sverige finns spår från nedlagda skjutbanor, som vittnar om en tid då det fanns minst en skjutbana i varje socken. Det var en tid då det stod ett mausergevär i var och varannan garderob och ingen hade hört talas om gängskjutningar.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Det är en en morgon i juli. Gräset är blött av dagg och i ett buskage, som för några årtionden sedan var en skjutbana, sjunger en lövsångare. Det är svårt att tro att det skjutits hundratusentals skott på denna plats som naturen nu tar tillbaka.

Det var länge sedan som det markerades skjutresultat här. Tavelställen står kvar.

I den igenväxta målboden, där olika måltavlor förvaras, är det orört sedan den där dagen då den sista skjutningen skedde och banan lades ner.

Semaforen, en anordning som används för att signalera när skytte pågår, är helt omsluten av vegetation. Man måste stå alldeles intill för att se den.

Här har tiden stått stilla.

Dörren till den gamla klubbhuset står öppen. Någon har rivit runt där inne och kastat ut kvarlämnade prylar. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Där inne finns bara gammalt bråte.

Målboden.

Skytte var i över hundra år en stor folkrörelse i Sverige. Skjutbanor fanns det visserligen redan under 1500-talet, men det var under 1800-talets första hälft som skyttet tog fart som folkrörelse. Det hela började i samband med bildandet av skarpskytterörelsen.

Skarpskytterörelsen var en form av frivillig folkbeväpning i nationalistisk anda. De första skarpskytteföreningarna bildades i Stockholm och Göteborg. I mitten på 1800-talet hade antalet föreningar vuxit till 239 stycken runt om i landet.

För inte allt så länge sedan var detta en skjutbana. Nu har skjutvallarna förvandlats till artrika hagmarker.

Men den militära disciplinen gjorde att folk med tiden tröttnade. Runt 1860 föddes istället den frivilliga skytterörelsen, FSR, som fokuserade på skyttet som folksport. Dock var FSR en frivillig försvarsorganisation med årligt anslag från försvarsmakten. Ända fram till 2000-talet skänkte Försvarsmakten stora mängder av ammunition och annat materiell till landets skytteföreningar.

Många av landets skytteföreningar bildades runt sekelskiftet 1800/1900. Så är även fallet med den förening som höll till på denna bana.

Den igenvuxna semaforen.

FSR hade sin storhetstid under 1900-talets mitt. Svenskar, som på 1950-talet sysslade med skytte, kan berätta om ett helt annat samhälle, där skyttet verkligen var en folkrörelse och synen på skjutvapen var en helt annan än idag. Då var det ingen som reagerade om en tonåring kom cyklande på väg till skjutbanan, med ett mausergevär på axeln och patronaskar på pakethållaren. Tvärt om ansågs ungdomar som sysslade med skytte som sunda.

Den svenska civilbefolkningens kunskap och vana att hantera skjutvapen var under 1900-talet stor. När Hitler skissade på sina anfallsplatser mot Sverige, så räknade man med stora förluster på grund av svenskarnas skjutskicklighet och tillgång till skjutvapen.

Det fanns en tid, långt innan dagens våldsamma samhälle med sprängningar och gängskjutningar, där det stod ett mausergevär i var och varannan stuga.

Under 1900-talets sena hälft förändrades samhällets syn på skyttet och legalt vapenägande. Bostadsbebyggelse på landsbygden, hårdare regelverk och miljökrav och nya politiska vindar har gjort det allt svårare för landets skytteföreningar – och skyttar.

Den 30 maj 2009 avvecklades den Frivilliga skytterörelsen. Idag är svenskt skytte en spillra av vad det en gång var. Men fortfarande är många svenskar involverande i någon form av sportskytte.

Den gamla skytteföreningens klubbhus – som numera är omgiven av en äng där den biologiska mångfalden frodas.

Den så kallade skjutbanedöden, då banor läggs ner på grund av exploateringar, hårdare regelverk eller miljöskäl, har pågått länge. Och den fortsätter.

Att just denna skjutbana lades ner berodde på att ett villaområde skulle byggas i närheten på 1970-talet. Nu är det länge sedan skott avlossades. Av 300-metersvallen återstår knappt 100 meter öppen mark. Resten är igenvuxet.

Målboden där det mesta är orört.

I vallen på 50-meters banan har grävlingen grävt sig ett gryt.

Den tidigare gräsmattan har tack vare betande kor förvandlats till en artrik hagmark. Där, bland tuvorna, blommar orkidéer. Många ängsarter, som i Sverige minskar på grund av att hag- och ängsmarker försvinner, frodas nu på skjutbanan.

Artrik hagmark på den gamla skjutbanan.

Över den mark där gevärskulor tidigare flög fram i 900 meter per sekund, fladdrar nu en mångfald av fjärilar och om natten stryker lågt flygande fladdermöss över blommande gulmåra.

Marklösa jägare bjöds på jakt

Publicerad den av
Svara

Många unga jägare har svårt att hitta någonstans att jaga. Mikael Hellberg är ordförande i Lunda jaktlag strax utanför Arlanda. För några år sedan började han och laget bjuda in ungdomar och marklösa jägare till harjakt, med syfte att fler ska få möjlighet att jaga.

Text och foto: Jens Flyckt

Jägarporträttet. Det är den 15 februari och längs grusvägen upp till Lunda jaktlags grillplats är det tätt mellan parkerade bilar. Över trädtopparna passerar flygplanen på sin inflygning till Stockholm Arlanda Airport, som ligger några kilometer länge bort. Snön lyser med sin frånvaro.

Mikael Hellberg, ordförande i Lunda jaktlag.

-Vi har arrangerat ungdomsjakter i fyra års tid. Det är främst för unga och nyexaminerade jägare. Men det har även blivit så att äldre, marklösa jägare är med, säger Mikael Hellberg.

Han berättar att det i Stockholmstrakten är svårt att komma med i jaktlag. Det handlar bland annat om att priserna för jaktarrenden har ökat kraftigt.

-I Stockholmstrakten kan det dröja åratal utan att man får plats i jaktlag. Jakten har blivit svårtillgänglig, särskilt om man är ung, inte har råd och inte har några kontakter. Men även om man är äldre kan det vara svårt, säger han.

Varför är det så?

– I Jämtland kostar en hektar jaktmark ungefär 18 kronor per år. I de här trakterna så ligger motsvarande priser på upp till 300 kronor och ibland ännu högre. Det är inte alla som har råd att betala 25 000 kronor om året för en plats i ett jaktlag, säger Mikael Hellberg.

Många unga jägare som nyligen tagit jägarexamen har ingen egen jakttradio, men det går att låna av Lunda jaktlag.

Ungdomsjakten handlar inte enbart om dagens harjakt. En minst lika viktig del är nätverkandet. Nya bekantskaper knyts och dörrar inom jakten öppnas.
Via kontakter och sociala medier har unga och äldre jägare bjudits in till harjakten. Någon anmälningsavgift tas inte ut. Men för att hedra en av jaktlagets äldsta medlemmar som nyligen gick bort, samt att samla in pengar till Cancerfonden, gjordes en frivillig insamling bland deltagande jägare.

-Det inbringade ingen stor summa, men alla bäckar små hjälper till, säger han.

Ungdomsjakten sker bland annat i samarbete med Mälardalens beagleklubb och Svenska Jägarförbundets Unga jägare.

Mikael Hellberg är väl förtrogen med lagets marker och kan dem utantill. Han växte upp på en av de större gårdarna i trakten, ett par kilometer från jaktlagets grillplats. Tack vare en jagande pappa och farfar kom jakten och då särskilt löshundsjakten, tidigt in i hans liv.

-Jag började jaga när jag var femton år, det var då jag sköt mitt första rådjur för farfars tax. Men jag var med pappa på älgjakt långt tidigare. Det blev även mycket harjakt med farfars stövare. Jag är uppvuxen med drivande hund, säger Mikael Hellberg.

Och jaktintresset har gått i arv till den yngre generationen.

-Min lillgrabb är jakttokig och tog jägarexamen i höstas, säger han.

Mikael Hellberg är särskilt förtjust i långsamt drivande hund, vilket är ett arv från hans barndoms jakter. Själv har han beagle.

-Långsamt drivande hund är mer skonsamt för markerna. Med stötande hund, särskilt om det jagas ofta på samma mark, finns en risk att viltet trycks ut från markerna, säger han.

Det stora intresset för ungdomsjakterna vittnar om att de fyller en viktig funktion. Mikael Hellberg berättar att de som mest haft 65 deltagande, varav 25 varit unga jägare. De harar som skjuts får skyttarna behålla.

Vid årets ungdomsjakt var det mycket hare i rörelse och så brukar det vara. Totalt sköts fem tyskharar. Men de flesta harar passerade skyttar och hundförare på avstånd.

Fem harar blev resultatet av Lunda jaktlags ungdomsjakt den 15 februari Hararna fick skyttarna behålla.

-Det är roligt att ungdomsjakten uppskattas. Det är det få unga jägare som har tidigare erfarenhet av drivande hund. Det är dessutom bra att det skjuts av hare. Vi har mycket hare, för mycket. Blir de för mycket hare på markerna så kommer harpesten och det vill vi undvika, säger han.

De jagar på 1300 hektar som är fördelat på fyra områden. I år hade de en hund i varje område. Vid den senaste ungdomsjakten var det fyra-fem jägare i varje område. Men det finns plats för dubbla antalet jägare.

– I år blev det så att vår ungdomsjakt krockade med ett evenemang i Stockholm. Och därför kom det lite färre deltagare än väntat. Vi satsar på att köra ett femårsjubileum nästa år och hoppas att det ger ringar på vattnet, att informationen om detta sprids, säger Mikael Hellberg.