För inte allt för länge sedan avfyrades kanoner för att varna sjöfarare för grund och andra fartyg i dimma. Mistkanoner är idag ett nästan bortglömt kapitel i svensk sjöfartshistoria.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Övriga bilder: Lotsverket, Marinmuseum och Johan Jonsson (Public Domain).
Mistkanon, eller mistsignalkanon, användes till sjös innan tekniska hjälpmedel som radar och GPS var påtänkta. Skotten från mistkanonerna hördes på upp till två sjömils avstånd, vilket hjälpte besättningar att navigera förbi farorna
Fyrvaktare med framladdad mistkanon på Måseskär, en fyrplats på Sveriges västkust.
Så länge folk har seglat på svenska vatten har man använt tillgänglig teknik för en så säker navigering som möjligt. Länge användes mistklockor, som likt kyrkklockorna hördes på långt avstånd, och kunde varna skeppare i farliga vatten.
Tidsmässigt representerar mistkanonerna en epok på knappt 150 år – från 1760-talet och fram till 1900-talets första årtionde. De äldsta mistkanonerna var mindre, framladdade kanoner från svenska örlogsfartyg.
Östra kanonhuset på Östergarn, utanför Gotlands östkust. Bilden är tagen 1925.
På vissa platser, till exempel Ölands södra udde och Måseskär, står mistkanoner kvar som påminnelser om de hårda förhållanden som rådde på sjön under 1800-talet.
Det är oklart när kanoner började användas för navigering, varning och signalering i svenska farvatten. Vissa källor anger att det skedde år 1766 på en ö i Halland. Mistkanoner användes vid fasta fyrplatser, men även ombord på fartyg och fyrskepp.
Framladdad mistkanon på fyrskepp. Samma skepp som bilden nedanför i reportaget.
Avfyrning av mistkanon skedde alltid utan projektil – så kallat löst skott. Att skjuta skarpt mot ett fartyg, som man ville hjälpa att navigera säkert, hade inte varit populärt.
Fyrskeppet nummer 30. Notera silhuetten av mistkanonen på styrbord fördäck.
Med framladdning menas att kanonröret laddas via mynningen. Förladdning och svartkrut förs ner i loppets botten med laddstake. Laddningen avfyras sedan via ett fännhål på kanonrörets bakre del.
Att ladda via mynningen är förenat med en rad problem – i alla fall om man vill vara säker på att det ska smälla vid avfyrning. Metoden är omständig, tidskrävande och känslig för väta. Att ladda bakifrån, som på moderna kanoner, var länge inte möjligt i och med det höga tryck som då uppstår kan orsaka sprängning av kanonrör av gjutjärn. Bakladdning förutsatte kanonrör av stål.
Det var först i samband med den moderna, svenska stålindustrins födelse på 1860-talet, som stålkanoner med bakladdning kunde börja utvecklas.
På Sjöhistoriska museets kanongård i Stockholm förvaras tre rariteter. Det är tre mistkanoner av stål som är konstruerade av kommendörkaptenen C.E. Engström.
Den första mistkanon som konstruerades av stål kom 1884. Den hade en bakladdningsmekanism som konstruerats av den svenska kommendören C.E. Engström.
På Sjöhistoriska museets kanongård i Stockholm finns tre exemplar av C.E. Engströms kanoner utställda – på två betongsocklar. De är 2,2 till 3,1 meter långa. Vikten varierar mellan 0,8 och 1 ton.
Engströms kanon med bakladdningsmekanism i lavett.
Vid sekelskiftet 1800/1900 började mistkanonerna ersättas med andra ljudalstrande anordningar. Dit hör till exempel knallsignalaparat, som började användas på 1890-talet, och ångdrivna tyfoner som skapade mistsignaler.
På 1920-talet kom eldrivna nautofoner, som med jämna intervaller gav dova mistsignaler. Denna teknik kombinerades med detektorer som aktiverade nautofonen automatiskt vid dimma.
I och med utvecklingen av pejlbara radiofyrar under tidigt 1900-tal fick skeppare ett navigeringsinstrument, som fungerade oavsett väderförhållanden, och som historiska sjöfarare inte kunde drömma om.
I århundranden hade sjömän på kapsejsade fartyg omkommit för att de i hård sjö inte kunde ta sig till land. Raketpistolen var en enkel och innovativ konstruktion som gjorde det möjligt att skjuta ut räddningslinor, som besättningarna kunde firas i land via. Tekniken användes av tyska ubåtsflottan under andra världskriget och i Sverige utvecklades den till ett minröjningsvapen på land.
Text och nutidsfotofoto: Jens Flyckt Historiska bilder: Sjöhistoriska museet och Armémuseum.
Med en pistolliknande avfyringsanordning av mässing, löstagbara avfyrningsrör och en raket sköts den 230 meter långa räddningslinan mot det strandade eller sjunkande skeppet. Linan kunde även skjutas mellan fartyg. Ett fåtal exemplar Sander raketpistol finns idag bevarade på svenska museer och i hembygdsföreningarnas gömmor.
Raketpistol från tyska Sander med tillhörande läderhölster samt två raketer i ett uppländskt hembygdsmuseum. På de tidiga modellerna av Sander raketpistol var pistolen tillverkad av mässing. Senare modeller är av aluminium.
Med räddningslinan kunde starkare rep dras från skeppet/skeppen. Via denna förbindelse kunde sedan besättningen ta sig till säkerhet.
Under andra världskriget användes Sander raketpistol, eller Sander Lenienpistole som den egentligen heter, av tyska ubåtsbesättningar. Mellan två ubåtar i ytläge sköts linan, som sedan användes för att föra över reservdelar, dokument, proviant och liknande.
Den svenska försvarsmakten tycks ha antagit Sanders raketpistol år 1937 – som raketpistol m/37. Det är dock oklart inom vilka svenska förband som raketpistolen användes vid tiden runt andra världskriget. Även Kungliga Lotsverket använde Sander raketpistol.
Inom den svenska försvarsmakten fick tekniken ett helt annat användningsområde under 1900-talets första hälft – minröjning på land med så kallade minormar. Minorm, eller minröjningsorm, är enkelt beskrivet en lång serie med smala slangar som är fyllda med sprängmedel. Med en raket och bromsskärm skjuts minormen ut över minfält. När den utsträckta slangen har landat sker en kraftig explosion, som i sin tur utlöser de minor som finns i marken under den. På så sätt skapas en minfri korridor där svensk trupp kan rycka fram. Raketerna till de tidiga minormarna sköts med handhållna raketpistoler – sannolikt av märket Sander.
Sanders raketpistol kunde även användas för att upprätta en förbindelse mellan två ubåtar i ytläge. Via denna förbindelse kunde dokument, reservdelar och proviant dras mellan båtarna. Bilden visar avfyrning från en tysk ubåt någon gång under 1943.
Det var sannolikt en ganska obehaglig upplevelse att avfyra en raketpistol. Mellan varbygeln och avfyrningsröret finns ett uttag. Det är ett fäste för vertikalgrepp – ett handtag som gjorde att skytten kunde hålla i raketpistolen med två händer. Det innebar en säkrare och lättare avfyrning.
Till Sander raketpistol, som alltså fick beteckningen m/37 i Sverige, fanns även ett handskydd i form av smärtingduk, som skyddade skyttens hand från brännskador vid avfyrning. Även ett läderhölster, som syns på bilden, ingick i tillbehören. Allt förvarades i en avlång plåtlåda.
Lite är skrivet eller känt om Sander Leinenpistole, raketpistol m/37 och liknande modellers användning i Sverige. Det är oklart hur länge de var i tjänst. De ytterst få raketpistoler som finns bevarade hos svenska museer och hembygdsgårdar tycks ha skänkts till museerna i slutet av 1950-talet.
De gånger som Sander Leinenpistole dyker upp hos auktionshus i Europa och i USA, brukar slutsummorna landa på 10 000 till 20 000 kronor. Då är det endast fråga om den pistolliknande avfyrningsanordningen. Kompletta Sander raketpistoler med original tillbehör som raketer, avfyrningarna, hölster och förvaringslåda är så sällsynta att prisreferenser saknas.
Taktiken att skjuta linor mellan skepp, eller skepp och land, är inte unik för raketpistolen. Det fanns under tidigt 1900-tal flera system och tillverkare. Ett exempel är linkastargeväret från svenska Husqvarna vapenfabrik. Sverigereportage har tidigare skrivit om detta gevär.
Sander Leinenpistole kom efter kriget att vidareutvecklas som räddningsutrustning av en engelsk tillverkare. Men den tycks inte blivit någon större försäljningssuccé. När 1900-talet nådde 60-talet var tiden då man behövde raketer för att rädda sjömän över. Men inom svensk minröjning har tekniken, i form av raketer till minormar, levt kvar ända in på 2000-talet.
Bilden visar en svensk raket till en ”Provisorisk minröjningsorm”. Raketen på bilden är från 1950-talet. Likheten med Sander raketpistols raketer är uppenbar. Tekniken att skjuta ut minröjande sprängladdningar med raketer utvecklades och har levt kvar inom den svenska Försvarsmakten ända in på 2000-talet. https://digitaltmuseum.se/011024254615/minrojningsorm
Länken här nedan visar hur en minorm används. Klippet ger även en inblick i hur raketen från en raketpistol fungerar.
Hösten 1940 flygbombades Ydrebanan – en smalspårig järnväg mellan Vimmerby och Ydre i Småland. Aldrig tidigare hade en så stor mängd bomber fällts över svenska mark.
Den svenska järnvägshistorien innehåller många sträckor som byggdes i början av 1900-talet, men som av ekonomiska orsaker blev kortlivade. Ett exempel var banan mellan Vimmerby och Ydrefors – den så kallade Ydrebanan. Banan började byggas 1922 och var en förlängning av Vimmerby-Spångnäs järnväg. Knappt tjugo år senare var det slut med Ydrebanan.
Den 1 september 1940 bombades Ydrebanan – en tre mil lång enkelspårig järnväg som förband Vimmerby och Ydre i Småland. Trots att över åtta ton bomber fälldes finns banvallen kvar än idag.
Järnvägen mellan Vimmerby och Ydrefors drabbades så som många andra järnvägar under 1900-talet, av ekonomiska problem. Redan 1933 upphörde persontrafiken på sträckan. Godstrafiken fortsatte fram till 1938, främst till och från sågverken i Ydrefors och Ydrehammar. Sommaren 1940 påbörjades arbetet med att riva räls, slipers och andra installationer längs Ydrebanan.
Det var i samband med rivningen som bomberna föll över banvallen – den 1 september 1940. Men det var inte fientligt flyg som anföll, utan svenska flygvapnet som i en skarp övning fällde över åtta ton bomber. Aldrig tidigare hade flygvapnet släppt släppt en så stor mängd bomber på svensk mark. Övningen, som följdes av experter från bland annat flygvapnet och järnvägsstyrelsen, innebar möjligheter att studera den då relativt nya störtbombningstekniken och dess effekter i fält.
Ydrebanan under rivning år 1940.
Bombningen var en del i den stora eskaderövningen som pågick mellan den 29 augusti och 16 september år 1940. Av bilderna att döma tycks bombningen varit fokuserad på Ydrebanans kilometerlånga sträckning vid Skiresjön.
Nazityskland och Sverige var pionjärer inom störtbombningstekniken – som innebär att ett lätt bombplan dyker i brant vinkel mot målet, släpper den på flygplanskroppen fästa bomben/bomberna och sedan stiger sedan upp igen.
Vid 1930-talets andra hälft genomgick det svenska flygvapnet förändringar. Flygvapnet skulle få ett nytt, lätt bombflygplan. Valet föll på amerikanska Northrop 841, som fick beteckning B 5 i svenska flygvapnet. I april 1938 levererades den första maskinen. Totalt beställdes flygvapnet 102 exemplar.
Sannolikt ingick B 5:or med piloter från Västgöta flygflottilj (F6) i bombningen av Ydrebanan.
Det lätta amerikanska bombplanet Northrop som i Sverige fick beteckning B 5. Svenska flygvapnet beställde hundra exemplar i olika versioner. Denna flygplansmodell, som år 1940 var helt ny inom svenska flygvapnet, användes sannolikt vid bombningen av Ydrebanan.
Sverigerepoertage har sökt efter närmare information om bombövningarna mot Ydrebanan. Material som tidigare var hemligstämplat finns tillgängligt på Riksarkivet. Men av tidsskäll har Sverigereportage inte haft möjlighet att gå igenom handlingarna hos Riksarkivet i Stockholm. Sverigereportage återkommer senare med en uppföljning av bombningarna mot Ydrebanan.
Resultatet av bombningen av Ydrebanans järnväg. Notera hur rälsen slitits av och hur många slipers som försvunnit i bombens tryckvåg.
På bilderna som tillhör Järnvägsmuseet, från 1 september 1940, syns hur personal mäter bombernas kratrar i banvallen och intilliggande terräng. Det är oklart vilka bombtyper som fälldes. Men B 5 kunde förses med en bomblast på upp till 700 kilo. Enligt uppgifter från medier på 1940-talet fälldes både stora och mindre bomber mot Ydrebanan.
I den hårda, blockiga moränen tycks bomberna ha orsakat kratrar som var närmare fyra meter breda och knappt två meter djupa. I banvallens mjuka sand blev kratrarna betydligt större och med avsliten järnvägsräls som följd, enligt bilderna.
Mätning av en av bombkratrarna i moränen intill Ydrebanan.
Idag är Ydrebanans banvall ett populärt gång- och cykelstråk. Flera av de gamla stationshusen längs sträckan är bevarade som privatbostäder. Ett par av de bomber som släpptes den 1 september 1940 missade banvallen och detonerade i terrängen. Dessa kratrar finns kvar, enligt boenden i området som Sverigereportage varit i kontakt med.
Det finns en lokal berättelse om att en av bomberna som fälldes den där dagen inte detonerade. Istället för att spränga blindgångaren i efterhand, ska den ha täckts med sand och jord. Och där ska den ligga kvar än idag, enligt lokalbefolkning som Sverigereportage varit i kontakt med.
Bild från bombningen av Ydrebanan 1 september 1940. Närmare information om bilden har inte gått att få fram. Enligt en berättelse som cirkulerar hos lokalbefolkningen finns det en bomb från tillfället som inte exploderade och som av någon anledning inte desarmerades utan istället täcktes med jordmassor. Där ska den ligga kvar än idag, enligt uppgift.
Blindgångarens storlek och exakta position i terrängen är inte känd. Men i bildmaterialet från bombningen av Ydrebanan finns en bild på en bomb som inte exploderat och till hälften sticker upp ur sanden. Kanske är det den bomben som av någon anledning inte kunde desarmeras/sprängas och fortfarande ligger kvar under sand- och jordmassor?
Runt om i Sverige finns spår från nedlagda skjutbanor, som vittnar om en tid då det fanns minst en skjutbana i varje socken. Det var en tid då det stod ett mausergevär i var och varannan garderob och ingen hade hört talas om gängskjutningar.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Det är en en morgon i juli. Gräset är blött av dagg och i ett buskage, som för några årtionden sedan var en skjutbana, sjunger en lövsångare. Det är svårt att tro att det skjutits hundratusentals skott på denna plats som naturen nu tar tillbaka.
Det var länge sedan som det markerades skjutresultat här. Tavelställen står kvar.
I den igenväxta målboden, där olika måltavlor förvaras, är det orört sedan den där dagen då den sista skjutningen skedde och banan lades ner.
Semaforen, en anordning som används för att signalera när skytte pågår, är helt omsluten av vegetation. Man måste stå alldeles intill för att se den.
Här har tiden stått stilla.
Dörren till den gamla klubbhuset står öppen. Någon har rivit runt där inne och kastat ut kvarlämnade prylar. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Där inne finns bara gammalt bråte.
Målboden.
Skytte var i över hundra år en stor folkrörelse i Sverige. Skjutbanor fanns det visserligen redan under 1500-talet, men det var under 1800-talets första hälft som skyttet tog fart som folkrörelse. Det hela började i samband med bildandet av skarpskytterörelsen.
Skarpskytterörelsen var en form av frivillig folkbeväpning i nationalistisk anda. De första skarpskytteföreningarna bildades i Stockholm och Göteborg. I mitten på 1800-talet hade antalet föreningar vuxit till 239 stycken runt om i landet.
För inte allt så länge sedan var detta en skjutbana. Nu har skjutvallarna förvandlats till artrika hagmarker.
Men den militära disciplinen gjorde att folk med tiden tröttnade. Runt 1860 föddes istället den frivilliga skytterörelsen, FSR, som fokuserade på skyttet som folksport. Dock var FSR en frivillig försvarsorganisation med årligt anslag från försvarsmakten. Ända fram till 2000-talet skänkte Försvarsmakten stora mängder av ammunition och annat materiell till landets skytteföreningar.
Många av landets skytteföreningar bildades runt sekelskiftet 1800/1900. Så är även fallet med den förening som höll till på denna bana.
Den igenvuxna semaforen.
FSR hade sin storhetstid under 1900-talets mitt. Svenskar, som på 1950-talet sysslade med skytte, kan berätta om ett helt annat samhälle, där skyttet verkligen var en folkrörelse och synen på skjutvapen var en helt annan än idag. Då var det ingen som reagerade om en tonåring kom cyklande på väg till skjutbanan, med ett mausergevär på axeln och patronaskar på pakethållaren. Tvärt om ansågs ungdomar som sysslade med skytte som sunda.
Den svenska civilbefolkningens kunskap och vana att hantera skjutvapen var under 1900-talet stor. När Hitler skissade på sina anfallsplatser mot Sverige, så räknade man med stora förluster på grund av svenskarnas skjutskicklighet och tillgång till skjutvapen.
Det fanns en tid, långt innan dagens våldsamma samhälle med sprängningar och gängskjutningar, där det stod ett mausergevär i var och varannan stuga.
Under 1900-talets sena hälft förändrades samhällets syn på skyttet och legalt vapenägande. Bostadsbebyggelse på landsbygden, hårdare regelverk och miljökrav och nya politiska vindar har gjort det allt svårare för landets skytteföreningar – och skyttar.
Den 30 maj 2009 avvecklades den Frivilliga skytterörelsen. Idag är svenskt skytte en spillra av vad det en gång var. Men fortfarande är många svenskar involverande i någon form av sportskytte.
Den gamla skytteföreningens klubbhus – som numera är omgiven av en äng där den biologiska mångfalden frodas.
Den så kallade skjutbanedöden, då banor läggs ner på grund av exploateringar, hårdare regelverk eller miljöskäl, har pågått länge. Och den fortsätter.
Att just denna skjutbana lades ner berodde på att ett villaområde skulle byggas i närheten på 1970-talet. Nu är det länge sedan skott avlossades. Av 300-metersvallen återstår knappt 100 meter öppen mark. Resten är igenvuxet.
Målboden där det mesta är orört.
I vallen på 50-meters banan har grävlingen grävt sig ett gryt.
Den tidigare gräsmattan har tack vare betande kor förvandlats till en artrik hagmark. Där, bland tuvorna, blommar orkidéer. Många ängsarter, som i Sverige minskar på grund av att hag- och ängsmarker försvinner, frodas nu på skjutbanan.
Artrik hagmark på den gamla skjutbanan.
Över den mark där gevärskulor tidigare flög fram i 900 meter per sekund, fladdrar nu en mångfald av fjärilar och om natten stryker lågt flygande fladdermöss över blommande gulmåra.
Tyska luftvapentillverkaren Diana tillverkade från 1890-talets slut många klassiska luftvapen. Pojkpistolerna 1 och 2 var företagets första luftpistoler – som idag är sällsynta samlarobjekt.
Text och foto: Jens Flyckt
Idag skulle vara omöjligt för ett företag att marknadsföra skjutvapen för barn, även om det var luftvapen. Men i början av 1900-talet betraktades unga med skytteintresse som sunda framtidshopp. Så var det även i Sverige där den frivilliga skytterörelsen, en stor folkrörelse som uppstod i slutet av 1800-talet och hade sin storhetstid i mitten av 1900-talet, blev en inkörsport till tävlingsskytte för hundratusentals ungdomar.
Men sedan började nya politiska vindar att blåsa och skyttet kom i allt högre grad att betraktas som något farligt och fult.
Diana model 1 Junior som lågbudgetversion tillverkades av tyska Dianawerk mellan 1924 och 1930.
Diana, eller Mayer & Grammelspacher Dianawerk , startades år 1890 av verktygstillverkaren Jakob Mayer och finansiären Josef Grammelspacher. 1892 tillverkade de sitt första luftgevär. Företaget har genom åren producerat många klassiska luftvapen av hög kvalitet.
Dianas pistolmodel 1 gick även under namnet Junior. Exemplaret på bilden är en lågbudgetversion av plåt som tillverkades mellan 1924 och 1930. Den har en brytpipa som laddmekanism och levererades med ett särskilt laddverktyg.
Diana luftpistol model 2. Mekanismen spänns genom att pipan trycks in. Modellen är helt gjord i metall.
Dianas pistol model 2 är en blånerad plåtkonstruktion med en laddmekanism som spänns genom att pipan trycks in. Laddningen sker med en kula eller pil förs in i loppet längst bak. Laddningen fixeras sedan med en speciell skruv. Detta exempel tillverkades mellan 1930-1933. Men modellens konstruktion kom att kopieras av andra tillverkare och säljas ända in på 1980-talet, bland annat av det svenska postorderföretaget Hobbex.
Från och med 1940 stoppade nazisterna all civil vapentillverkning i Tyskland och Diana tvingades att tillverka delar till militära mausergevär. På grund av att fabriken övergick till militär produktion blev fabriken mål för de allierades bombningar.
Företaget styckades upp av de allierade efter krigsslutet 1945. Efter en del juridiska turer fick Diana år 1950 tillstånd att starta upp sin produktion av luftvapen.
Fotnot: Tack till mickessvartkrutsvapen.se för lånet av pistolerna i reportaget.
Stockholmsföretaget Excellent tillverkade från 1904 och fram till 1971 luftgevär som idag har en särskild plats i den svenska vapenhistorien. Men Excellent tillverkade även luftpistoler, som Phantom – en modell som idag är ett sällsynt samlarobjekt.
Text och foto: Jens Flyckt
För många svenskar, som som var barn och ungdomar i mitten av 1900-talet, är namnet Excellent förknippat med minnen. Tusentals grabbar och tjejer har lärt sig skjuta med dessa numera klassiska luftvapen.
Många förknippar därför Excellent, som är mest känt för sina karakteristiska luftgevär med pumpmekanism, med sommarlov och prickskytte bakom vedboden på landet. Excellent har därför kallats för ett svenskt folkgevär.
En idag ovanlig modell från Excellent är repeterpistolen Phantom som kom ut på marknaden år 1960.
Excellent Phantom i originalkartong.
Luftpistolen Phantom, som till utseendet liknar Walther PP, en pistolmodell som fram till början av 2000-talet var den svenska polisens tjänstevapen, kostade som ny 45 kronor.
Phantom har en slätborrad pipa i kaliber 4.4 millimeter. Pistolen, som då som nu är licensfri, laddas med en spännbygel och har ett magasin för tio kulor.
”Efter någon träning kan man skjuta tio skott i mycket snabb takt” står det i den dåtida marknadsföringen av Phantom.
Excellent Phantoms originalkartong är intressant. Den visar en ridande cowboy med revolverhölster, patronbälte och draget vapen. Men det är inte en revolver han håller i handen, utan något som liknar en pistol – kanske en Excellent Phantom-pistol.
Förhållandevis lite är skrivet om Excellents produktion – eller Aktiebolaget vapenfabriken Excellent Stockholm, som företaget egentligen hette. Det beror på att mycket av företagets dokumentation sedan länge är borta.
Det är därför oklart när bolaget startades och när den första patentansökan gjordes. Men mycket tyder på att den första ansökan gjordes år 1904. Rubriken på ansökan var ” anordning vid luftbössor”. Det handlade bland annat om en luftventil och luftbehållare till Excellents tidiga luftgevär. Den 24 augusti samma år beviljades patentet av Kungliga patent- och registreringsverket.
Därefter kom Aktiebolaget vapenfabriken Excellent Stockholm att ansöka och beviljas flera patent, som är präglade av svensk uppfinningsrikedom ingenjörsanda.
Stockholmsföretaget Excellent upphörde 1971.
Excellents luftvapen är idag, nästan femtio år efter att tillverkningen upphörde, eftertraktade samlarobjekt som går för relativt höga summor på auktioner. I och med att det finns så stora kunskapsluckor om företaget och dess produktion, så är det ett uppskattat samlarområde, Även utanför landets gränser har dessa tidiga, svenska luftvapen en närmast ikonisk status.
Fotnot: Tack till Mickessvartkrutsvapen.se för lån av vapnet i reportaget.
Svensk vapenindustri har producerat många märkliga vapen. Ett exempel är gevär modell 47 från Husqvarna vapenfabrik. Vapnet hade två användningsområden: dels som jaktvapen för bland annat val, men även för att räddning av nödställda personer.
Text och foto: Jens Flyckt
På Husqvarna museum i Husqvarna finns ett udda gevär med ett minst sagt udda användningsområden. Gevär modell 47 såldes i två versioner. Jaktversionen var avsedd för jakt på större fiskar, valross och mindre valar. Den gjordes även i en version för den dåtida räddningstjänsten. Den så kallade linkastarversionen var avsedd för att skjuta räddningslinor, till exempel till sjömän på sjunkande skepp.
Det exemplar som finns utställd på Husqvarna museum är linkastarversionen av modell 47. Notera projektilerna för harpunering och linkastning. Den svarta linhållaren levererades till den version som var avsedd för att skjuta räddningslinor med.
Oavsett användningsområde så är det i grunden samma vapenmodell. Det som skiljer versionerna åt är framför att projektilerna och vissa tillbehör. Harpunversionen hade bland annat flöten av glas. Linkastarversionen har en behållare för linan monterad under framstocken.
Framstocken är den främre delen av kolven, det vill säga den del skytten håller vapnet i (reds.anm.).
Pipan är slätborrad och i kaliber 12 – som på ett hagelgevär. Patronen, som består av en 45 millimeter hög papphylsa, är laddad med tre gram svartkrut Harpunen väger 425 gram. Vapnet har en kraftig rekyl, enligt Husqvarna museum.
Gevär modell 47 verkar inte ha blivit någon större försäljningssuccé. 150-200 exemplar tillverkades mellan åren 1933 och 1935. Nypriset låg på 135 kronor. Tillbehören, som alltså skiljde sig beroende på om det skulle användas till jakt eller rädda nödställda människor, ingick inte i grundpriset.
Sverigereportage har frågat Husqvarna museum om vilka kunder det var som köpte gevär modell 47. Men några uppgifterna detta finns inte.
Intill en tegelvägg vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna står ett märkligt stenblock – som är urgröpt i mitten efter träffar från tusentals gevärskulor. Stenblocket är numera ett minnesmärke över den skjutbana som Svenska Jägareförbundet lät anlägga på platsen år 1832 och som låg där i hundra år.
Text och foto Jens Flyckt, om inget annat anges.
År 1830 frågade en kommitté inom det nystartade Jägareförbundet, som senare bytte namn till Svenska Jägareförbundet, kung Karl XIV Johan V om de fick anlägga en ”jägarebana” vid Solna skog – ett skogsområde strax utanför Norrtull i Stockholm, som tillhörde Karlbergs kungsgård. I april samma år svarade Kungen ja, under förutsättning att banan byggdes och drevs i Jägareförbundets regi.
”…som blott till det uppgivna ändamålet må av förbundet begagnas ” skrev kungen i sitt brev till Jägareförbundet den 2 april 1831.
Samma vy från målområdet vid Solna skogs skjutbana – men med 189 års mellanrum. Ovan stentryck från 1832 och nedan fotografi från våren 2020.
Tidigt på våren 1831 påbörjades arbetet med att staka ut den 300 alnar långa skjutbanan, vilket motsvarar cirka 177 meter. Den 26 oktober samma år höll förbundet sin första målskjutning på banan. Senare uppfördes även en skjutpaviljong, som ritades av hovarkitekten Per Axel Nyström.
Skjutbanan vid Solna skog var på många sätt ett nytänkande och en av Sveriges tidigaste, allmänna, civila skjutbanor. Kanske var Solna skog rent utav den första skjutbanan i sitt slag i Sverige.
Att skjutbanan vid Solna skog anlades berodde inte enbart på att det fanns lokala jägare som ville ha en plats att öva på. Det var även ett uttryck för tidens anda och en tidig indikation på skyttets framväxt som folkrörelse, vilket Svenska Jägareförbundet hade och än idag har en stor del i.
Den så kallade kulfångstenen från Solna skogs skjutbana. 1832 var denna konstruktion, det vill säga ett stenblock som kulfång, en viktig del i skjutbanans säkerhet. Idag är ett stenblock som kulfång på en skjutbana en fullständigt orimlig tanke på grund av risken för rikoschetter.
På 1830-talet var skjutbanor som den vid Solna skog ovanliga. En annan mycket tidig skjutbanan var Wisby skyttegille, som anlades 1835.
Det var först på 1860-talet och med framväxten av den svenska skarpskytterörelsen, som var en halvmilitär organisation i fosterländsk anda som bland annat vapentränade skolelever, som allmänna skjutbanor blev vanligare.
Men det skulle dröja till slutet av 1800-talet och bildandet av den Frivilliga skytterörelsen (1893–2009) som det civila skyttet blev en riktigt stor folkrörelse. Vid den tiden och fram till 1900-talets mitt anlades det minst en skjutbana i varje socken runt om i landet. Många av de skjutbanor som anlades vid sekelskiftet 1800/1900 finns fortfarande kvar. Ett exempel är den Närtuna Gottröra skytteförening som grundades 1901 och som i högsta grad fortfarande är aktiv.
Skjutbanan i Solna skog var i drift under en mycket händelserik och avgörande period i den svenska skyttehistorien. Det handlar inte enbart om skyttets utveckling till ett folkrörelse, utan även den vapentekniska utvecklingen som i högsta grad påverkades av den industriella revolutionen. Under de hundra år som det bedrevs skytteverksamhet vid Solna skog så gick man från ålderdomliga, mynningsladdade svartkrutsvapen med flintlås, till moderna gevär med cylindermekanism och gastäta enhetspatroner med röksvagt krut – det vill säga moderna patroner.
Så här kunde ett exklusivt tävlingsgevär, eller targetrifle, se ut i mitten av 1800-talet. Detta var ett importerat vapen som långt ifrån alla hade råd med. Vanligt folk sköt då med betydligt enklare svartkrutsgevär.
Gevär m96, som fått sitt namn efter att modellen antogs av svenska försvaret år 1896, är ett klassiskt tävlingsvapen som har används i över hundra år vid ban-och fältskytte och som fortfarande är i bruk på landets skjutbanor. Denna gevärsmodell var en vanlig syn på Solna skogs skjutbana från sekelskiftet 1800/1900 och fram till 1932 då banan lades ner.
-Vid 1832 så befann sig vapenutvecklingen i en spännande tid. Flintlåsvapnen började sjunga sin svanesång för att välkomna slaglåset in i den vapentekniska historien. Förmodligen sköt de flesta tävlande skyttar år 1832 med filintlåsvapen, säger Anders Lindkvist.
Anders Lindkvist. Foto: Lars Arvidsson
Han säger att de som hade råd antagligen kostade på sig målskjutningsstudsare, men att de flesta skyttar förmodligen sköt med sina vanliga jaktbössor.
-De som grundade Jägareförbundet var huvudsakligen välbeställda herrar med fina jaktvapen, säger Anders Lindkvist.
Vid denna tid var kvinnor en ovanlig syn vid jakt- och skyttesammanhang. Kvinnor och skjutvapen betraktades av den manliga samtiden som en opassande kombination. Det skulle dröja till 1800-talets slut innan det synsättet började luckras upp.
Enligt handlingar och samtida beskrivningar så utvecklades skjutbanan vid Solna skog ganska snabbt till en imponerande anläggning med bland annat en skottmur för pistolskytte samt en ”inrättning” för flankskjutning. Redan vid 1840 inledde Jägareförbundet kulskytte mot löpande björnfigur vid Solna skog.
Solna skogs målområde anlades i ett stenbrott som delvis finns kvar.Där Karolinska universitetssjukhuset idag ligger, tegelbyggnaderna i bildens bakgrund, anlades år 1832 en skjutbana. Då beskrevs området, som hette Solna skog, som en stillsam och naturskön plats.
Onsdagen den 6 juni 1832 invigdes skjutbanan i Solna skog med den första allmänna tävlingsskjutningen. Då fanns en skottavla av trä och en säkerhetsmur – med kulfångsten. Ett 70-tal personer hade anmält sig till premiärtävlingen. Efter tävling och prisutdelning följde middag i skjutpaviljongen. Där åt, sjöng och skålade man för jakten och för Jägareförbundets högsta beskyddare, kronprins Oscar.
En av sångerna som sjöngs vid premiärskjutningen var denna:
”Upp! Bröder och slutom vår manliga krets.. Vårt jägarförbund uti nord! Att jaga det onda vi äro tillfreds. Varhelst vi det träffa på jord. Men allt ädelt och gott I sin vingande flykt Är för jägarens skott Evigt fridlyst och tryggt. Låt nu jakthornen skalla. Då bägaren går. Den bäst skjuta förstår Var konung vi kalla i skogen.”
Det var tänkt att kronprinsen skulle ha närvarat vid invigningen. Men han fick förhinder. Han lovade att närvara vid nästa tävling vid Solna skog den 11 juni samma år.
Hundra år senare, 1932, var det slutskjutet vid Solna skog och skjutbanan lades ner. På platsen skulle istället Karolinska sjukhuset byggas. Så sent som 1979 revs den skyddsvägg, eller skottmur som det hette år 1832, och som kulfångstenen satt monterad i.
Solna skogs omtalade skjutpaviljong bör ha legat på denna bergshöjd, med skjutriktning mot målområdet som låg cirka 100 meter bakom tegelhuset i bakgrunden.
Till 150-årsminnet av skjutbanans grundande, det vill säga 1982, sattes en liten metallskylt upp på platsen där målområdet för Solna skogs skjutbana en gång låg och där kulfångstenen från 1832 står kvar än idag.
Tack till: Lars Arvidsson för lån av bilden. Mickes svartkrutsvapen (mickessvartkrutsvapen.se) för lån av vapen till fotografering.
Tre gevärstyper som kan representera vapenutvecklingen vid Solna skogs skjutbana. Överst i bilden ett flintlåsgevär, som konverterats till slaglås. I mitten targetgevär med slaglåsmekanism från 1840-talet. Längst ner gevär m96 från 1916.
Sverigereportage 