Kategoriarkiv: Militära försvarsanläggningar

Marinen firade 500 år

Publicerad den av
Svara


I början av juni lade ett 40-tal örlogsfartyg från 13 Natoländer till vid Stockholms hamnar. Syftet med besöken var förberedelser inför den stora marinövningen Baltops 22, men även att högtidlighålla den svenska marinen som fyller 500 år.

Text och foto: Jens Flyckt

Tidpunkten för den svenska marinens födelseår räknas till den 7 juni år 1522. Det var den dagen som tio bestyckade fartyg, vilka Gustav Vasa köpt på kredit från Lübeck, anlöpte till Slätbaken – inloppet vid Söderköping. 500 år senare anlände ett 40-tal örlogsfartyg från 13 länder till Stockholms hamnar för tre dagar (2-5 juni) med förberedelser och högtidligheter.

I förgrunden syns fören på den tremastade fullriggaren HMS Af Chapman, tidigare skolskepp inom marinen, som ägs av Stockholm stad och som legat förtöjd vid Skeppsholmen sedan 1949. I bakgrunden syns två av Försvarsmaktens ytstridsfartyg – Visbykorvetterna HMS Helsingborg och HMS Nyköping.

När detta reportage publiceras pågår fortfarande Baltops 22. Exakt när övningen avslutas är lite oklart. Finland och Nato anger 17 juni medan den svenska försvarsmakten anger 16 juni.

Så här beskriver Försvarsmakten övningen:

”…Baltic Operations, Baltops, genomförs i år för 51:a gången och Sverige har varit med som partnerland sedan mitten av 1990-talet.. Övningen stärker förmågan att bevara säkerhet och stabilitet i närområdet och några exempel på det som övas är luftförsvar, ubåtsjakt, minröjning, amfibieoperationer och sjukvårdsmoment…”

I år är Sverige värdland för Baltops 22, vilket även sammanfaller med svenska marinens jubileum.

Även luftrummet över Stockholm präglades stundtals av Försvarsmakten.

I Baltops 22 deltar den svenska marinen med bland annat två korvetter (Visbyklass), ubåtsräddningsfartyget HMS Belos, ubåten HMS Gotland. två minröjningsfartyg, fyra stridsflygplan och två helikoptrar.

Den svenska personalstyrkan på cirka 500 personer kommer bland annat från Första ubåtsflottiljen, Tredje sjöstridsflottiljen, Stockholms amfibieregemente, Blekinge flygflottilj, Gotlands regemente, Livregementets husarer, Bodens artileriregemente, Helikopterflottiljen och Sjöstridsskolan, enligt Försvarsmakten.

I Baltops 22 deltar 16 länder med totalt 7 000 personer. Antal flygplan och fartyg i övningen ligger på cirka 75 respektive 45 stycken.
Deltagande nationer är: Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Polen, Storbritannien, Turkiet, Tyskland och USA. samt de två partnerländerna (och nu Natoansökande) Sverige och Finland.

Källa: Försvarsmakten

Den svenska ubåten HMS Gotland.

Det örlogsfartyg som utan jämförelse väckte störst uppmärksamhet hos allmänheten var det amerikanska amfibiefartyget USS Kearsarge, som låg förtöjd på Strömmen utanför Slussen. 
Det med svenska mått enorma fartyget dominerade utsikten över vattnet.

När man kom gående nerför Gamla stan (Stockholms gamla stadsdel) såg det ut som det enorma fartyget svävade i luften över vattnet. Det var tjockt med folk och det var knappast någon som inte reagerade vid åsynen.

En overklig syn på Stockholms ström – även kallad Strömen.
Tidigare skolfartyget HMS Af Chapman och i bakgrunden en stridsbåt 90 samt USS Kearsarge.
USS Kearsarge är ett amfibiefartyg som är utrustat med med olika luftfarkoster – bland annat MV-22 B Osprey (tiltrotorflygplan), attackhelikoptrar av typen AH-1 Cobra och transporthelikoptrar som SH Seahawk.


Fakta USS Kearsarge:

Längd 257 meter, bredd 38 meter, djupgående 8 meter och hastighet 24 knop.

Hon sjösattes 1992 och togs i tjänst 1993.

Genom åren har USS Kearsarge bland annat utsatts för terrorattack (raketattacken i hamnen i Aqaba, Jordanien), deltagit i räddningsoperationer (översvämningarna 2010 i Pakistan) samt deltagit i den militära operationen Operation Inherent Resolve, vars mål var att bekämpa terrororganisationen Islamska staten.

Besättningen består av cirka 3 000 personer – cirka 100 underofficerare, 1 000 sjömän och 1 890 marinkårssoldater, enligt tillgänglig information.

En AV-8B Harrier på USS Kearsarges flygdäck.
USS Kearsarge och Katarina kyrka.
M/S Stockholms ström 2, byggd år 1893 som ångbåt, förtöjd intill USS Kearsarge från 1992.

En detalj som många besökare och Stockholmare antagligen inte känner till är att Strömmen och intilliggande vatten utanför Gamla stan i Stockholm har en lång maritim historia. I området har arkeologerna lokaliserat ett stort antal fartygslämningar/vrak på bottnen. På fornminnesregistrets karta över området finns så många fartygslämningar iprickade att de är svåra att räkna. Många av dessa lämningar är inte daterade, men sträcker sig från medeltid och fram till 1800-talet.

Längs stränderna, till exempel vida Waldemarsudde, flyter vrakdelar av trä ibland iland. Vissa av dessa delar, som kölsvin, kan vara flera meter långa.

Några hundra meter från den plats där USS Kearsarge låg förtöjd inträffade den 10 augusti 1628 en av Sveriges mest kända fartygskatastrofer, då regalskeppet Vasa kantrade och sjönk på sin jungfrufärd.

Kölsvin som flöt iland vid Waldemarsudde för några år sedan. Fartygsdelen kommer sannolikt från ett av de vrak som ligger på bottnen några hundra meter utanför stranden. Lämningen är varken daterad eller identifierad.

Försvarsmakten skriver att förberedelserna inför besöken av de 40-tal örlogsfartygen varit omfattande och pågått i det tysta. Hjälp med förtöjningar, lotsar, eskorter, informationstält för allmänheten, logistik och säkerheten är några områden som ingått i förberedelserna.

Förutom vid Skeppsbrokajen och ute i Strömmen låg det örlogsfartyg vid Frihamnen, Skeppsholmen, Norr Mälarstrand, Loudden och Värtahamnen.

”Fartygen har löpt in i konvojer och tillsammans med Kustbevakningen och Polisen har allt gått säkert till, skriver Försvarsmakten.

Totalt har Försvarsmakten (Marinbasen) förfogat över mer än 20 stridsbåtar, gruppbåtar och bogserbåtar i arbetet med att upprätthålla ordning och säkerhet. Sällan har så många stridsbåtar setts patrullera Stockholms vatten.

Försvarsmaktens gruppbåt (till vänster) avsedd för trupptransporter i skärgårdsmiljö och stridsbåt 90.

Enligt Försvarsmakten har cirka 300 soldater, varav 140 hemvärnssoldater, arbetet med förberedelserna och säkerheten. De 43 militärpoliserna som ingått i arbetet representerar samtliga försvarsgrenar – det vill säga marinen, flygvapnet och armén.

Totalt har man bevakat sju skyddsobjekt.

De pendelbåtar, som ingår i Stockholms kollektivtrafik och som trafikerar innerstans vatten, var från morgonen till kväll fullsatta med nyfikna turister och stockholmare som ville dokumentera USS Kearsarge. Pendelbåtarna avgick var sjunde minut under den aktuella helgen.

Även Polismyndigheten och Kustbevakningen hade en stark närvaro till sjös, i luften och på land.

En av myndigheternas uppgifter var att hålla ordning på den nyfikna allmänheten. På land var det bitvis trångt på gångytor. Det berodde dels på att Stockholm maraton arrangerades samma helg. Men den militära närvaron lockade minst lika mycket folk som löpartävlingen.

Korvetterna Helsingborg och Nyköping var populära fotoobjekt,

Skeppsbrokajen skymdes till stora delar plank, stängsel och fordon. I de luckor som sikten var fri och utsikten över vattnet bjöd på fina fotomöjligheter, var det stundtals kö.

Även på vattnet blev det stundtals trångt på grund av fullsatta pendelbåtar, turbåtar, finlandsfärjor, fritidsbåtar, vattenskotrar och civila fartyg.

En protest i det tysta intill Polismyndighetens nya patrullbåt – Marell M15. Polisbåten väger 10 ton och har en topphastighet på hela 45 knop. I bakgrunden syns en av Försvarsmakten lätta trossbåtar. Den lätta och grundgående trossbåten har bland annat som funktion att underhålla stridande förband med ammunition, bränsle och förnödenheter.

Ur folkmassan hördes ibland missnöjda kommentarer över den militära närvaron, om att amerikanarna borde hålla sig på sin sida om Atlanten, att den svenska försvarsbudgeten istället borde gå till att bygga nya cykelvägar och att silhuetten av den 257 meter långa USS Kearsarge förfulade Stockholm.

Från Försvarsmakten med Hemvärnet har 300 soldater stått för säkerhet och bevakning.

Ett av Försvarsmaktens örlogsfartyg som låg förtöjd vid Skeppsbrokajen var ubåtsräddningsfartyget HMS Belos, som tillhör Första ubåtsflottiljen i Karlskrona.
Belos byggdes i Nederländerna i början av 1980-talet för transporter och oljebekämpning av oljeplattformar, men ingår numera i det svenska systemet för räddning av ubåtar.

Så här beskriver Försvarsmakten HMS Belos:

”HMS Belos kan genomföra dykning och undervattensarbeten med våtdykklocka, eller med undervattensfarkoster. Tack vare dynamisk positionering behöver HMS Belos inte ankra, utan kan ligga still över till exempel en haveriplats genom en kombination av GPS, gyrokompass och roder- och bogpropellrar. Fartyget är även utrustat med ett tryckkammarsystem för det fall då den räddade ubåtsbesättningen behöver dekomprimeras. Fartyget har en helikopterplatta i fören och är kompatibel med Natos system för ubåtsräddning, Nato Submarine Rescue System (NSRS).”

HMS Belos är även isförstärkt och är utrustad med fem kranar, varav den största är på 100 ton.

HMS Belos som låg förtöjd med aktern mot Skeppsbrokajen.
Vy över HMS Belos akterparti och däck. I bakgrunden syns den gula ubåtsräddningsfarkosten, förkortad URF, som kan gå ner till 460 meters djup och rädda upp till 35 personer åt gånger, enligt soldf.com

Men jubileet handlade inte enbart om enorma, moderna och högteknologiska örlogsfartyg. Även det gamla och traditionella hade sin plats i firandet.

Lite vid sidan om händelsernas centrum låg marinens två segel/övningsfartyg – skonerterna HMS Gladan och HMS Falken, förtöjda vid Skeppsholmen. De båda segelfartygen är byggda 1946 respektive 1947.

Sedan HMS Gladan och HMS Falken var nya har de använts för utbildning av blivande officerare – i sjömanskap och ledarskap under realistiska förhållanden.

Försvarsmaktens skolfartyg HMS Gladan (längst in mot kajen) och HMS Falken.

Försvarsmakten förklarar värdet i att ha två segelfartyg i en modern verksamhet:

”Man kan tycka att segelfartyg inte har en självklar plats i en modern försvarsmakt, men när det handlar om utbildning i sjömanskap och praktisk navigation har de klara fördelar. Att segla en skonert är ofta både fysiskt och psykiskt krävande när det sker på havets och vädrets villkor.”

HMS Gladan och HMS Falken utgör den så kallade Skonertdivisionen, som är en del av Sjökrigsskolan i världsarvet Karlskrona.

Babord om HMS Gladan ligger HMS Falken.

Vid Vasamuseets pir låg ett annat populärt besöksmål. Där visade Veteranflottiljen motortorpedbåtar, patrullbåtar, robbotbåtar och andra historiska örlogsfartyg som de förvaltar.

Ett av örlogsfartygen är HMS Jägaren (V150), som var i drift inom marinen som patrullbåt från 1972 och fram till 2016 då hon avrustades. 2018 K-märktes hon. Enligt HMS Jägarens Facebooksida hade de över 12 000 besökare under jubileets första två dagar.

Veteranflottiljen visar upp några av de fartyg från den svenska marinens historia som de förvaltar.

Den 5 juni lämnade örlogsfartygen Stockholms hamnar och satte kurs ut mot Östersjön och Baltops 22.

För de utländska örlogsskeppens befälhavare blev nog navigeringen genom Stockholms skärgårds smala farleder, där försvarsanläggningar från 1500-talet och fram till Kalla krigets dagar ännu dröjer sig kvar som skuggor från förr, både en utmaning och upplevelse.

Rosersberg slott – från övningsområde till turistmål

Publicerad den av
Svara

Det är vid tiden runt sekelskiftet 1800/1900 och platsen är infanteriskjutskolans officersmäss på Rosersbergs slott i Uppland. Idag är det närmare sextio år sedan skolan flyttade och officersmässen är nu hotell. I de omkringliggande markerna skvallrar rostiga granatsplitter i marken om en lång militära närvaro.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Övriga bilder: Public Domain.

Det är allvarliga herrar, tillika officerare, som sitter och läser tidningen. Bilden är från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och tagen i Rosersbergs slotts ena flygel. Bilden är nog tänkt att framstå som spontan. Men den är med säkerhet arrangerad. Den nedre bilden är tagen från ungefär samma plats i rummet, men cirka 120 år senare.

Notera den lilla hunden.

Rummet i Rosersbergs slott ena flyget var under Infanteriskjutskolans tid officersmäss. Bilden är från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.
Samma rum som ovan. Idag bedriver Rosersberg Slottshotell verksamhet i rummet. Bilden är några år gammal.

År 1874 omorganiserades infanteriskjutskolan och förlades vid Rosersberg slott, intill Mälaren (Sigtunafjärden) i Uppland. Centrum för verksamheten blev Rosersbergs slotts undervåning och flyglar. Ett nittio hektar stor mark runt slottet blev övningsområde.
Där finns idag rester av observationsvärn, bunkrar, skjutvallar, och andra fasta lämningar som vittnar om en långvarig militär övningsverksamhet. På vissa betongväggar i värnen finns kortare texter och meddelanden som uttråkade värnpliktiga skrivit.

1942 bytte skolan namn till infanteriets skjutskola.

Stridsvagnsövning på infanteriets skjutskolas övningsfält år 1948.

Övningsfältets mark är delvis sanerat från skarpa minor, granater och patroner. I det norra området, mellan slottet och den civila skjutbanan Tallmilan, sköts enorma mängder med överbliven ammunition av från mobföråd av efter andra världskriget. Hur mycket är inte känt. Där provsköts och sprängdes även försöksmodeller av ammunition, granater och minor från system som aldrig togs i bruk.

I markerna norr om Rosersberg slott, förbi Tallbilan och till FOAS tidigare hemliga forskningsstation i Boteludd, som en gång var en del i det svenska atombombsprogrammet, är äldre tallar genomborrade av splitter från artillerigranater.

Atombomsforskningen vid Boteludd var inte fokuserad på radioaktiva ämnen, utan på de luftstötvågor som är typiska för kärndetonationer. Det svenska, hemliga atombomsprogrammet avslöjades 1985 av tidningen Ny Teknik.

Där finns hundratals gropar i marken efter detonerade granater. Dessa skarpa granater sköts, som övning, från andra sidan av intilliggande fjärden och in mot infanteriskjutskolans övningsfält. Vissa av granatsplittren väger upp till 300 gram.

Större splitter från artillerigranat funnen i omkullfallen tall två kilometer nordväst om Rosersberg slott.

När delar av området sanerades i början av 2000-talet påträffade ammunitionsröjare från Försvarsmakten flera typer av granater som inte finns dokumenterade och som tros vara prototyper. Flera skarpa och odetonerade stridsvagnsminor har även påträffats i området genom åren.

Dessa lämningar utgör idag ingen fara för friluftslivet, enligt Försvarsmaken. Projektiler, granater, minor etcetera som påträffas ska aldrig vidröras.

Tonvis med detonerade granater, även blindgångare, gömmer sig i markerna runt Rosersberg slott.

Den 19 maj 1967 flyttades infanteriskjutskolan från Rosersberg. Stora delar av området är idag övningsområde för Livgardet, som är beläget knappt en mil bort på andra sidan av Sigtunafjärdens (Mälaren) strand.

Tiden då det sprängdes och sköts skarpt med militära vapen runt Rosersbergs slotts knutar är förbi. I slottets fasad ska det finnas kulhål från den tiden.

I dag är Rosersberg slott, som är ett av de kungliga slottet, ett välbesökt turistmål. Den plats där slottet ligger har det funnits någon form av gård sedan vikingatiden. År 1634 började greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna bygga de äldsta delarna av slottet. Förutom själva slottsbyggnaden är den intilliggande engelska parken en sevärdhet.

Från 1961 och fram till 2005 var Civilförsvarsskolan och Räddningsverket verksamma i slottet och på delar av övningsområdet. Numera driver Rosersberg Slottshotell verksamhet i den gamla officersmässen och övriga lokaler i slottet där Infanteriskjutskolan var förlagd.

Då militärt skjutfält och övningsområde. Idag är Rosersberg slotts omgivande marker populära strövområden.

Idag är Rosersberg slotts omgivande marker med hagar, skogar, ekdungar och stränder populära strövområden.

På 1960-talet fanns det planer för en ny betongförort som en del av det så kallade Miljonprogrammet, strax norr om Rosersberg slott. Men planerna blev aldrig verklighet – mycket tack vare den militära närvaron. Den militära närvaron finns fortfarande i form av Livgardet.




Bomber föll över småländsk järnväg

Publicerad den av
7

Hösten 1940 flygbombades Ydrebanan – en smalspårig järnväg mellan Vimmerby och Ydre i Småland. Aldrig tidigare hade en så stor mängd bomber fällts över svenska mark.

Text: Jens Flyckt
Foto: Järnvägsmuseet/Fotograf okänd/PDM.

Den svenska järnvägshistorien innehåller många sträckor som byggdes i början av 1900-talet, men som av ekonomiska orsaker blev kortlivade. Ett exempel var banan mellan Vimmerby och Ydrefors – den så kallade Ydrebanan. Banan började byggas 1922 och var en förlängning av Vimmerby-Spångnäs järnväg. Knappt tjugo år senare var det slut med Ydrebanan.

Den 1 september 1940 bombades Ydrebanan – en tre mil lång enkelspårig järnväg som förband Vimmerby och Ydre i Småland. Trots att över åtta ton bomber fälldes finns banvallen kvar än idag.

Järnvägen mellan Vimmerby och Ydrefors drabbades så som många andra järnvägar under 1900-talet, av ekonomiska problem. Redan 1933 upphörde persontrafiken på sträckan. Godstrafiken fortsatte fram till 1938, främst till och från sågverken i Ydrefors och Ydrehammar. Sommaren 1940 påbörjades arbetet med att riva räls, slipers och andra installationer längs Ydrebanan.

Det var i samband med rivningen som bomberna föll över banvallen – den 1 september 1940. Men det var inte fientligt flyg som anföll, utan svenska flygvapnet som i en skarp övning fällde över åtta ton bomber. Aldrig tidigare hade flygvapnet släppt släppt en så stor mängd bomber på svensk mark. Övningen, som följdes av experter från bland annat flygvapnet och järnvägsstyrelsen, innebar möjligheter att studera den då relativt nya störtbombningstekniken och dess effekter i fält.

Ydrebanan under rivning år 1940.

Bombningen var en del i den stora eskaderövningen som pågick mellan den 29 augusti och 16 september år 1940. Av bilderna att döma tycks bombningen varit fokuserad på Ydrebanans kilometerlånga sträckning vid Skiresjön.

Nazityskland och Sverige var pionjärer inom störtbombningstekniken – som innebär att ett lätt bombplan dyker i brant vinkel mot målet, släpper den på flygplanskroppen fästa bomben/bomberna och sedan stiger sedan upp igen.

Vid 1930-talets andra hälft genomgick det svenska flygvapnet förändringar. Flygvapnet skulle få ett nytt, lätt bombflygplan. Valet föll på amerikanska Northrop 841, som fick beteckning B 5 i svenska flygvapnet. I april 1938 levererades den första maskinen. Totalt beställdes flygvapnet 102 exemplar.

Sannolikt ingick B 5:or med piloter från Västgöta flygflottilj (F6) i bombningen av Ydrebanan.

Det lätta amerikanska bombplanet Northrop som i Sverige fick beteckning B 5. Svenska flygvapnet beställde hundra exemplar i olika versioner. Denna flygplansmodell, som år 1940 var helt ny inom svenska flygvapnet, användes sannolikt vid bombningen av Ydrebanan.

Sverigerepoertage har sökt efter närmare information om bombövningarna mot Ydrebanan. Material som tidigare var hemligstämplat finns tillgängligt på Riksarkivet. Men av tidsskäll har Sverigereportage inte haft möjlighet att gå igenom handlingarna hos Riksarkivet i Stockholm. Sverigereportage återkommer senare med en uppföljning av bombningarna mot Ydrebanan.

Resultatet av bombningen av Ydrebanans järnväg. Notera hur rälsen slitits av och hur många slipers som försvunnit i bombens tryckvåg.

På bilderna som tillhör Järnvägsmuseet, från 1 september 1940, syns hur personal mäter bombernas kratrar i banvallen och intilliggande terräng.
Det är oklart vilka bombtyper som fälldes. Men B 5 kunde förses med en bomblast på upp till 700 kilo. Enligt uppgifter från medier på 1940-talet fälldes både stora och mindre bomber mot Ydrebanan.

I den hårda, blockiga moränen tycks bomberna ha orsakat kratrar som var närmare fyra meter breda och knappt två meter djupa. I banvallens mjuka sand blev kratrarna betydligt större och med avsliten järnvägsräls som följd, enligt bilderna.

Mätning av en av bombkratrarna i moränen intill Ydrebanan.

Idag är Ydrebanans banvall ett populärt gång- och cykelstråk. Flera av de gamla stationshusen längs sträckan är bevarade som privatbostäder. Ett par av de bomber som släpptes den 1 september 1940 missade banvallen och detonerade i terrängen. Dessa kratrar finns kvar, enligt boenden i området som Sverigereportage varit i kontakt med.

Det finns en lokal berättelse om att en av bomberna som fälldes den där dagen inte detonerade. Istället för att spränga blindgångaren i efterhand, ska den ha täckts med sand och jord. Och där ska den ligga kvar än idag, enligt lokalbefolkning som Sverigereportage varit i kontakt med.

Bild från bombningen av Ydrebanan 1 september 1940. Närmare information om bilden har inte gått att få fram. Enligt en berättelse som cirkulerar hos lokalbefolkningen finns det en bomb från tillfället som inte exploderade och som av någon anledning inte desarmerades utan istället täcktes med jordmassor. Där ska den ligga kvar än idag, enligt uppgift.

Blindgångarens storlek och exakta position i terrängen är inte känd. Men i bildmaterialet från bombningen av Ydrebanan finns en bild på en bomb som inte exploderat och till hälften sticker upp ur sanden. Kanske är det den bomben som av någon anledning inte kunde desarmeras/sprängas och fortfarande ligger kvar under sand- och jordmassor?

Korvlinjen – Stockholms försvar

Publicerad den av
1

Med fort och skyttevärn skulle Korvlinjens norra front hindra fientligt markanfall mot Stockholm.
Mer än hundra år senare finns mycket av den gamla försvarslinjen kvar. Pierre Näsman är admin för Facebookgruppen Korvlinjen. Han är en av många personer som vill att försvarslinjen skyddas.

Text och foto: Jens Flyckt

Det har gått närmare 120 år sedan det började byggas – Gribbylundsfortet i Täby, ett par mil norr om Stockholm. Trots att ormbunkar numera täcker skottgluggarna och betongen är grön av mossor – så är det fortfarande en plats som inger respekt.

Detta är bara ett av många fort, skyttevärn och skyttegravar där svenska soldater skulle hindra fienden från att nå huvudstaden.

Gribbylundsfortet betraktas som den bäst bevarade anläggningen i norra linjen.

Pierre Näsman tar av sig ryggsäcken och tar fram kameran. Han tittar upp mot den höjd som det T-formade Gribbylundsfortet är byggt på och säger:

-Jag tycker att korvlinjen är en viktig del av Sveriges militärhistoria. Linjen visar hur viktigt allmänheten ansåg att den var och att man var beredd på att satsa stora pengar i bygget, säger Pierre Näsman.

Pierre Näsman

Korvlinjen är det folkliga namnet på två försvarslinjer, norr och söder om Stockholm, som började byggas för mer än 120 år sedan.

Den norra linjen, som det här reportaget handlar om, sträckte sig från östra Ryd i Österåker till Ed i Upplands Väsby. Det var en sträcka på 2,5 mil som bestod av ett sammanhängande system med fort, skyttevärn, kulsprutevärn, artilleribatterier, vägspärrar och mycket annat.

Längs Danderydslinjen Finn många exempel på svensk befästningskonst från tidigt 1900-tal. Detta är ett överbyggt skyttevärn. Bilden är tagen hösten 2020. Sommaren 2021 bröts dörren upp och anläggningen utsattes för ytterligare vandalisering.

Den svenska armén hade redan under 1800-talets andra hälft planer på en försvarslinje runt huvudstaden. Men finansiering saknades och det blev inget av med planerna.

Att Korvlinjen byggdes berodde dels på att det säkerhetspolitiska läget i Europa förändrades vid tiden runt sekelskiftet 1800/1900. Det fanns en rädsla för en fientlig landstigning i Roslagen, som sedan kunde leda till ett överraskningsanfall mot Stockholm.

Ståldörr vid ett av norra frontens fort.

Opinionen för en försvarslinje runt huvudstaden var därför stark. För att lösa den ekonomiska frågan bildades år 1902 Föreningen för Stockholms fasta försvar – som samlade in pengar till markköp och byggmaterial, främst till den södra linjen.

Den norra linjen finansierade med pengar från Palmqvistska fonden till Stockholms befästande. Fonden grundades av Fredrik Georg Stiernklo-Lillienberg-Palmqvist, som var kapten vid Smålands grenadjärbataljon.

De första anläggningarna i Danderydslinjen byggdes av infanterister från bland annat Vaxholms grenadjärregemente och Landstormen – men under civil ledning. När byggnationerna var klara skänktes allt till armén som tog försvarslinjen i bruk.

1904 påbörjade bygget Danderydslinjen, som är en del av Korvlinjens norra front. Typiskt för de tidiga anläggningarna är att de är murande, eller kallmurade, med natursten. Detta raserade värn är ett exempel. Intill värnet syns tydliga spår från att man röjt och grävt, troligen med tanke att förlänga det. På 1920-talet tyck platsen ha övergivits och ett nytt kulsprutevärn i betong byggdes några hundra meter bort.

Den norra linjen var uppdelad i mindre två linjer – Danderydslinjen och Sollentunalinjen. Danderydslinjen är idag den sträcka som anses vara bäst bevarad.

Bygget pågick mellan 1904 och 1920. Vissa uppgifter anger att bygget var klart 1916. Under andra världskriget förstärktes och moderniserades Korvlinjen som var i tjänst fram till 1952, då togs den ur bruk och lämnades till sitt öde.

Skogbergafortet i Täby.

Inledningsvis bemannades Korvlinjen med infanterister från landstormen, som bestod av värnpliktiga i äldre årskurser. I början av 1900-talet bestod deras utrustning främst av en trekantig hatt, armbindel, ammunitionsgördel och gevär model 1867. I övrigt bar de civila kläder.

Landstormens soldater var även bristfälligt utbildade.

Sakta tar naturen tillbaka vad människor än gång tog. Mossor och lavar, i kombination med värme och kyla, bryter sakta ner betongen i ett fort längs Korvlinjens norra front.

Pierre Näsman har grävt i arkiven och sökt i terrängen efter information om Korvlinjen. Han berättar att det finns betongkonstruktioner och andra lämningar som fallit i glömska.

– Det var otroligt mycket folk involverade i bemanningen, totalt närmare 40 000 personer. Vid den södra linjen, vid Tyresö, är det så tydligt. Där syns fortfarande var tältförläggningar, kök, kolonvägar, ammunitionsförråd och så vidare låg för hundra år sedan, säger han.

För sjuttio år sedan, då Korvlinjen togs ur bruk, var detta fort ett militärt skyddsobjekt. Längs norra fronten finns flera fort där spår av taggtråd fortfarande är synligt.

Kartor från 1900-talets början visar var kulsprutevärn och skyttevärn var placerade i terrängen för att eldgivningen skulle täcka så stora områden som möjligt, för att hindra fienden att avancera framåt.

Sjöar utnyttjades som naturliga hinder. Som pärlband i landskapet låg kulsprutevärnen placerade på höjder – med fri sikt över de landområden där fiendens infanteri och kavalleri förväntades rycka fram.

Militär karta från 1900-talets första hälft. som visar områden runt Prästgårdsfortet, samt intilliggande fort och kulsprutevärn, skulle hindra fienden att avancera framåt.

Pierre Näsman påpekar att Korvlinjen började byggas i en tid då krigsföringen såg helt annorlunda ut än vad den gör idag.

-Varken bombflyg och missiler var påtänkta och kavalleri användes fortfarande. Beväpningen längs Korvlinjen bestod inledningsvis av gevär. Kulsprutor kom något årtionde senare, säger han.

Vi går in genom Gribylundsfortet rostiga ståldörrar. Klotter syns i ljuset från dörröppningen. Längre in blir det mörkt. Vi snubblar på sprayburkar, möbler och annat bråte.

Gribbylundsfortet är som många andra fort längs med Korvlinjen vandaliserat med klotter. Notera de gjutna avsatserna längs väggarna.

Endast raderna med skottgluggar släpper in ljus. Dessa fort är alla konstruerade på samma sätt. Längs de cigarrformade betongkorvarna, med tjocka väggar och välvda tak, löper breda avsatser längs väggarna.

Pierre Näsman säger att designen är väl genomtänkt för att fungera under strid. Han ställer sig på avsatsen, tittar ut ur gluggen och låtsas lägga an.

-Avsatsen, det välvda betongtaket och gluggens utformning gör att skjutplatserna passar personer med olika kroppslängder. Det finns till och med utrymme för armstöd, säger han.

Pierre Näsman visar hur anpassade skottgluggarna i Korvlinjens fort är för eldgivning med gevär.

Sverigereportage har sedan hösten 2020 besökt flertalet av de försvarsanläggningar som finns kvar av Danderydslinjen.

Samtliga fort längs Danderydslinjen har utsatts för omfattande vandalisering och skadegörelse – framför allt med klotter. I vissa fall har besökare brutit upp lås, hackat loss betongbitar och tagit med sig järnluckor.

Ett annat nerklottrat fort längs Danderydslinjen.

Det förekommer även att villaägare använder skyttevärn som dumpningsplatser för trädgårdsavfall.

Delar av fort och värn har även rivits i samband med sentida exploateringar, bland annat i samband med etablering av nya butiker i Arninge centrum.

Östra Arningefortet i Täby som devis är rivet och där där den krossade betongen täpper för det som en gång var dörr in till ett kulsprutevärn.

-Skicket på Korvlinjens befästningar varierar. Av vissa fort återstår endast naken, vittrad betong. Men det finns även fort som är välbevarade och som har dörrar och luckor av järn kvar, säger Pierre Näsman.

Breda och vältrampade stigar vittnar om att de är populära besöksmål. På några platser har privatpersoner satt upp handmålade skyltar, som visar vägen till forten.

Många av Korvlinjens lämningar ligger svårtillgängligt. På flera platser har allmänheten monterat egentillverkade skyltar.

Men besökare som vill veta mer om Korvlinjen kan inte förvänta sig hitta någon större mängd information, såvida man vill forska och gå igenom arkivhandlingar. Endast vid Prästgårdsfortet har länsstyrelsen satt upp informationsskyltar.

Någon skrift eller webbsida med samlad information om Korvlinjen finns egentligen inte. Den information som är tillgänglig är i regel resultatet av privatpersoner och föreningars efterforskningar.

Karbybatteriet består av fyra pjäsplats, för tungt artilleri som tillhörde artilleriförbandet Positionsartileriregementet. Detta förband var verksamt mellan 1903 och 1927. Typiskt för detta artilleri var att pjäsplatserna, avsedda för haubitsar modell 1906 med hög lavett, låg bekom en jordvall. Till Karbybatteriet finns även bevarade betongtunnlar och för förvaring av granater,

Pierre Näsman håller även på att göra en hemsida sommarkafé handla om Korvlinjen.

Fanderydlinjens fort, skyttegravar etcetera registrerade som övriga kulturhistoriska lämningar i fornlämningsregistret. Men det finns även lämningar som inte är registrerade över huvud taget.

Gribbylundsvärnet

Ett exempel är den ristning som Sverigereportage hittade hösten 2020 vid ett av de tidigaste skyttevärnen, inte långt från Arninge centrum.

På den grunda ristningen, som är gjord på ett block i värnets murade vägg,mstår: ”I 26 1904”

Förkortningen står med stor sannolikhet för Vaxholms grenadjärregemente, som från 1904 var med och byggde Danderydslinjen.

1904 högg soldater från Vaxholms grenadjärregementet in detta minnesmärke.

Det är många personer som delar Pierre Näsman intresse för Korvlinjen. Ett exempel är Täby hembygdsförenings befästningsgrupp som i flera år har jobbat för att bevara den norra fronten.

Föreningen arrangerar bland annat bunkervandringar och driver även en Facebooksida om norra fronten.

Och allt fler röster höjs att Korvlinjens status borde höjas, så att lämningarna får ett starkare juridiskt skydd och därmed kan bevaras.

Västra Skavlötens kulsprutevärn är ett bra exempel på värnens strategiska positioner i landskapet.

Varför skapade du facebookgruppen om Korvlinjen?

-Jag är uppvuxen på Gotland. I min hembygd finns det en hel del bunkrar, som gjorde att jag blev intresserad. När jag hörde talas om Korvlinjen så var det svårt att hitta information om den. Sedan har det visat sig att det är fler än jag som vill veta mer Korvlinjen, säger Pierre Näsman.

Men myndigheternas syn på Korvlinjen håller på att förändras. År 2019 gav länsstyrelsen i Stockholms län företaget Arkeologikonsult i uppdrag att kartlägga Danderydslinjen, med syfte att ge den en högre klassning i fornlämningsregistret och därmed ett ökat lagskydd.

”Syftet med kartläggningen är att ge underlag till länsstyrelsen att införa en fornlämningsförklaring av delar av linjen, vilket kommer ge ett ökat lagskydd i framtiden” skriver Arkeologikonsult.

Flera hundra meter, ovanför Västra Skavlötens kulsprutevärn, bevarade skyttevärn som likt en orm slingrar sig fram genom terrängen.

Vad tycker du borde hända med Korvlinjen?

-Jag tycker att kommunerna som äger marken borde sätta upp informationstavlor. De får gärna återställa något fort eller värn till sitt ursprungliga skick för att visa allmänheten hur de såg ut och de var tänkta att användas, säger Pierre Näsman.

Varför då?

-Därför att det är en del av vår historia och den förtjänar att bevaras, säger han.

Här är länken till Pierre Facebook-sida om Korvlinjen:

https://www.facebook.com/groups/286011198230027

Här skulle svenska soldater stupa

Publicerad den av
Svara

Runt om i Sverige finns spår från beredskapstiden på 1940-talet, då Sverige fruktade för angrepp från Nazityskland och Sovjetunionen.
En av dessa platser är Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr, där fiendens stridsvagnar skulle stoppas från att nå huvudstaden.

Text och foto: Jens Flyckt

Norra Djurgården, ett par kilometer norr om Stockholms city, är med sin omväxlande och frodiga natur ett populärt strövområde. Men ur ett försvarsperspektiv sågs det öppna landskapet som en svaghet.1944 stod därför Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr klar. Spärren bestod av en tre kilometer lång linje med bland annat stridsvagnshinder av betong, skyttevärn, pjäsplatser, bunkrar och taggtråd.

Så kallade Betongpianon i Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr som skulle hindra fienden från att nå huvudstaden,

I och med separatfreden mellan Finland och Sovjetunionen 1944 så förändrades det försvarspolitiska läget för Sverige och Stockholm. Ett möjligt scenario var då att fienden skulle göra ett kuppartat anfall mot huvudstaden.

Sverige hade vid den tiden inga effektiva vapen mot pansar. Syftet med dessa stridsvagnshinder i betong var inte att stoppa en framryckande fiende, utan att sakta ner fienden så pass att svenska trupper skulle hinna bekämpa dem.

Från en tid då Sverige hotades av angrepp från flera håll står dessa draktänder kvar någon kilometer utanför Stockholms city.

Draktänder och betongpianon var inte ett svenskt påhitt. Flera länder, där ibland Tyskland och Frankrike, använde sig av denna typ av stridsvagnshinder under andra världskriget.
Norra Djurgården var långt ifrån det enda område i Sverige där dessa hinder byggdes.

På ett av de så kallade betongpianona har någon målat en lustig liten vette. Men det är egentligen ingen rolig plats. Norra Djurgårdens stridsvagnshinder var en del i Stockholms H-linje, eller huvudförsvarslinje. Här skulle svenska soldater stupa i strider med en på många sätt överlägsen fiende i striden om Stockholm.

Betongpiano är ett stridsvagnshindrer som liknar ett piano (reds.anm.)

I diset bakom trädraden ligger Stockholms universitet. Denna sträcka, som består av tre rader med draktänder, är den bäst bevarade sträckan i Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr.

Dessa draktänder och betongpianon anlades längs flacka partier där stridsvagnar kunde ta sig fram. På bergspartier och andra höjder som det inte gick att köra upp på, låg istället system med bland annat bunkrar och skyttevärn.

Ingjuten ögla för kamouflagenät eller taggtråd.

Största delen av Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr har genom åren rivits vid vägbyggen och andra byggnationer. Det är ett öde som mött många av Stockholms försvarsanläggningar från beredskapstiden.
Enligt Riksantikvarieämbetet återstår idag 112 stycken strdsvagnshinder vid Norra Djurgården. Den mest välbevarade sträckan ligger strax söder om Stockholms universitet.

De stridsvagnshinder som finns kvar vårdas inte på något sätt. Sakta håller de på att återgå till naturen. Längs flera partier har träd fallit över hindren. Flera av draktänder är helt eller delvis täcka med schaktmassor. Många av hindren är vandaliserade med klotter och annan åverkan. Bakom flera hinder finns spår från uteliggare.

Ett stridsvagnshinder som anpassats efter terrängen.

Någon informationsskylt om vad dessa historiska betongklumpar betyder finns inte. Det är anonyma lämningar som inte betyder någonting för merparten av de joggare, ryttare och motionärer som passerar draktänderna och betongpianona med hörlurarna tätt sittande mot sina öron,

Draktand vid Norras Djurgården som håller på att täckas över med stubbar, löv och schaktmassor.

Sverige angreps aldrig, Stockholm ödelades inte av bombmattor och svenska soldater behövde inte stupa i slaget om Stockholm. Men Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr är en påminnelse om att fred inte är en självklarhet och att läget snabbt kan förändras.

Spåren från den hemliga armén

Publicerad den av
Svara

Vid en liten sjö någonstans i Sverige står en tjock, söndersprängd stålplåt lutad mot en sten. Plåten är ett av många spår från den militära verksamhet som i största hemlighet utbildade 15 000 norska soldater på svensk mark, bakom regeringens rygg och i strid mot den svenska neutraliteten.

Text och foto: Jens Flyckt

Den lilla sjön är idag en öde plats utan vägförbindelse. Några sommarstugor längs stränderna utgör den enda bebyggelsen. Förutom bävrar som ibland syns simma, händer inte mycket på sjön.

De så kallade polistrupperna, som var den officiella versionen, är ett ganska okänt kapitel i Sveriges agerande under andra världskriget.

Tjocka stålplåtar som utsatts för sprängverkan ligger fortfarande kvar längs sjöns stränder,m där de norska soldaterna tränades i största hemlighet mellan 1943 och 1945. Färgen är målad under senare tid.

Det var kriminologen Revolver-Harry, eller Harry Söderman som han hette, som efter kontakt med den norska exilregeringen i London 1942, startade upp en polisutbildning för norrmän – som kom att utbilda tusentals norska soldater på svensk mark och med svenskt materiell. Verksamheten startades 1943 bakom ryggen på den svenska regeringen.

I journalisten Anders Johanssons bok, Den glömda armén, framgår att det fanns ett tjugotal norska polislagen runt om i Sverige. Det fanns vid den tiden ett stort antal frustrerade, norska män som hade flytt till Sverige efter Tysklands anfall mot Norge 9 april 1940.

Under andra världskriget var den här platsen träningsläger för 2500 norska soldater. Spåren från den hemliga verksamheten är fortfarande synliga bland mossa och rötter.

Den norska läkaren Carl Semb hjälpte till att kalla norrmännen till ”hälsoläger”, som i själva verket var en militär mönstring.

Harry Söderman ordnade även fram en stor mängd svenska vapen, som k-pistar och mausergevär. Polistrupperna hade även tillgång till lättare arteleri.

Närmare 15 000 norska soldater utbildades i hemlighet i Sverige mellan åren 1943 och 1945. Tanken var att trupperna skulle sättas in efter kriget och ersätta den norska poliskåren som infiltrerats av nazisterna. 1300 av soldaterna deltog i befrielsen av Finnmark vintern 1945. Men det fanns även läger som utbildade sabotörer som sattes in mot tyskarna under kriget, enligt Anders Johansson.

Det är länge sedan som de norska soldaterna lämnade sina logement vid den lilla sjön.  Övningsfälten har skogen tagit tillbaka. Betongplintar under mossan vittnar om var baracker och andra byggnader en gång stod.

Runt och i den lilla sjön finns fortfarande militärmilitärt material kvar från de fältpoliser, telegrafister och specialförband som utbildades där – totalt 2500 man.

Vid magnetfiske i sjön fastnar ofta granatsplitter i olika storlekar på magneten.

Det berättas om att stora mängder material sänktes i sjön efter krigsslutet. Hur det är med den saken är oklart. Men i strandkanterna ligger fortfarande skarp ammunition kvar och på bottnen i den lilla sjön finns stora mängder granatsplitter.

Sjön ligger idag avlägset och var på 1940-talet en lämplig plats för utbildning av norska soldater. Numera är det mest bävrarna, som har flera hyddor i sjön,som rör sig där.

Och så finns där tjocka, rostiga stålplåtar som användes i utbildningen och som har fläkts upp efter riktad sprängverkan. En av plåtarna har en sommarstugeägare släpat upp på tomten och målat. Och där står den nu som ett anonymt monument över en verksamhet som till stora delar än i dag är okänd.