Massgravar från Långfredagsslaget

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Slaget i Knutby en historisk gåta

Den uppländska orten Knutby är känd för mycket. Mindre känt är slaget vid Knutby kyrka år 1469 då femhundra personer lär ha slagits ihjäl.

Reportage. 1400-talets senare hälft och början av 1500-talet var en orolig tid i Sverige som präglades av konflikter med den danska kungen, men även av inbördeskrig. En av konfliktens huvudpersoner var riksrådet och väpnaren Erik Karlsson Vasa.

Bent Syse är Upplandsmuseets tidigare chef.

-Slaget vid Knutby har bland medeltidens krig placerats inom Erik Karlsson Vasas uppror, som inte direkt kan kopplas till konflikten med den danska kungen Christian I. Eventuellt handlar Vasas uppror mot adeln och den svenska kungen Karl Knutsson Bonde, säger Bent Syse.

Knutby kyrka. Gråstensmuren är från medeltiden och på många sätt unik för Uppland. Den har i stort sett samma utseende idag som den hade på medeltiden. Mot norr, öster och väster finns medeltida stigluckorna, det vill säga in- och utgångarna till kyrkogården, bevarade.
Ålderdomligt låsvred i Knutby kyrkas östra stiglucka.

Slaget vid Knutby kyrka nämns i flera senmedeltida krönikor, bland annat Sturekrönikan. Med en ungefärlig översättning blir det så här på dagens svenska:

”Rodenmän reste sedan en här
och kom Erik Karlsson där
då fick alla fly
till en kyrka som heter Knutby
och han snabbt efter drog
och alla i hären nidher slog.”

Även den dåtida historikern Olaus Petri nämner striderna vid Knutby i sin ”Svenska krönika” från 1530-talet.

”Men konung karl sendhe itt taalfolk ifra Stockholm…” står det i Olaus Petris krönika.

Enligt folksägnen ska femhundra personer ska ha begravts efter slaget vid Knutby kyrka. Men några arkeologiska bevis för var slaget skedde finns inte.

Bent Syse berättar att Erik Karlsson Vasas ”styrkor” bestod av allsköns folk, till exempel stråtrövare. Hösten 1469 vann de ett slag mot kungens män i Arboga, som sedan plundrades. De fortsatte till Västerås, som belägrades, och gav sig sedan på Uppsala som intogs utan motstånd.

-Vad som sedan sker är att en mindre del av kung Karl Knutsson Bondes styrkor besegras av Erik Karlsson Vasa vid Knutby kyrka under senhösten eller vintern 1469, säger Bent Syse.

Bent Syse.

Bent Syse fortsätter:

-Därefter har Sten Sture (som efterträdde Karl Knutsson Bonde som riksföreståndare reds.anm.) mobiliserat allmogen från Roslagen, Dalarna och Södermanland mot Erik Karlsson Vasa. Året efter lider Erik Karlsson Vasa ett svårt nederlag vid slaget vid Uppebo färja i Dalarna. Han flyr sedan till Danmark, säger Bent Syse.   

Hur trovärdiga är de medeltida krönikorna när det gäller slaget?

-Källvärdet i krönikorna har ifrågasatts av historiker, ofta när det gäller propagandistiska inslag. Men mycket av dessa texter kan ändå vila på fakta. Slaget vid Knutby är inte en större sammandrabbning och det spelar ingen direkt politisk eller propagandistisk roll, säger han.

Knutby kyrka äldsta delar är från 1200-talet. Men arkeologiska fynd tyder på att det funnits en äldre träkyrka på platsen.

Slaget vid Knutby levde länge kvar i folksägnen. Ett exempel är ”Svenska folkets sagohävder”, som gavs ut av folklivsforskaren Arvid August Afzelius i mitten av 1800-talet. Där pekas en äng i kyrkans närhet ut som plats för slaget.

”Ett minne af striden vid Knutby i Uppland, där svenskarna försvarat sig manligen, ändock de blefvo öfermannade, är en sänkning  på en äng icke långt från kyrkan, där lantfolket säger att 500 danskar blivit begrafna” skriver Arvid Afzelius.

Det har från flera håll även hävdats att Knutby kyrkas medeltida mur skulle ha använts som en försvarsanläggning under Knutbyslaget. Ett exempel är boken Roslagens kyrkor från 1979. Några bevis för detta påstående finns inte.

Åtskilliga personer har tolkat och tolkar fortfarande den medeltida muren runt Knutby kyrka som en försvarsanläggning – en skans, som användes vid Knutbyslaget. Men några bevis för detta finns inte.

Ett annat exempel är den lokala folklivsskildraren Viktor Svensk som 1944 publicerade en teori om slagets lokalisering. Den gick ut på att Mörby, som idag är en privatägd slottsruin belägen knappt två mil sydöst om Knutby, ska ha spelat en roll i stridigheterna. Han såg en koppling till Johan Slaweka, vars sätesgård vid tiden för slaget var Mörby. Slaweka var en av flera adelsmän som stod på Erik Karlssons Vasas sida.

Mörby. År 1469 fanns inte det slott som idag står som ruin vid Mörby. Vid 1450 byggdes den förstta stenbyggnaden som idag är en del i ruinens norra länga. Vid tiden för Knutbyslaget var Mörby sätesgård åt Johan Slaweka, Han var en av flera adelsmän som stod på Erik Karlsson Vasas sida. Denna koppling resulterade i Viktor Svensk teori om att Mörby ska ha haft en roll i Knutbyslaget.

Bent Syse tvivlar inte på att slaget har ägt rum. Han poängterar att folksägnen nämner flera platser.

-Det är allt från Mörby, en äng en bit från kyrkan och en plats mellan kyrkan och Ösby – 1,5 kilometer väster om Knutby som nämns. Personligen anser jag att platsen finns att söka i närheten av kyrkan. Frågan är bara var? Mig veterligen har inga fynd som kan knytas till slaget gjorts, säger Bent Syse.

Text och foto: Jens Flyckt