Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar

Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.

En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.

I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.

Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.

I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:

”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”

Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.

Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.

Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg

Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.

I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.

Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.

På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.

En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.

När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.

Tvillingtallar vid Erikskulle.

I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.

På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.

Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.

Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.

På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.

I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.

Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.

Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.

Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.

Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.

För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.

Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.

Suntak gamla kyrka – en resa till 1130-talet

Vikingatiden hade nyligen övergått till medeltid då Suntak gamla kyrka uppfördes. Likt en grånad juvel står den sedan 900 år år på sin kulle utanför Tidaholm i Västergötland. Från denna märkliga plats kommer Sveriges äldsta möbel, men även berättelsen om raggare som stal en barnkista från en grav.

Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.

Suntak gamla kyrka räknas till en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor. Faktum är att det mesta som har med denna mycket speciella kyrka att göra är unikt.

-Utvändigt ser den i princip ut som på 1100-talet, med undantag från två fönster. Takstolarna är fortfarande de samma som för snart 900 år sedan. Även inredningen är unik. Vill man uppleva hur en landsortskyrka var inredd på 1600-1700-talet, med trånga bänkrader av trä och gravar under golvet, så är gamla Suntak kyrka ett bra exempel, säger Robin Gullbrandsson, 1:e antikvarie vid Västergötlands museum.

Suntak gamla kyrka, strax utanför Tidaholm i Västergötland, är en märklig plats där tiden stått stilla sedan 900 år.

Inom synhåll från kyrkogården ligger Suntak nya kyrka, som var nära att bli slutet för den gamla kyrkan.

Robin Gullbrandsson. Foto: Tilo Schöfbeck

Under 1800-talets senare del planerade Suntak och grannsocknarna en ny, gemensam kyrka. Men det blev aldrig verklighet och Suntak församling beslutade istället att bygga en egen kyrka. Den gamla hade dömts ut som omodern och liten. Tanken var då att den gamla kyrkan skulle rivas och återanvändas i nybygget.

På avstånd skymtar tornet från Suntak nya kyrka.

År 1885 beviljades rivningslov för Suntak gamla kyrka.

-Det tog några år innan bygget av den nya kyrkan påbörjades. Men då hade Vitterhetsakademin fått upp ögonen för den gamla kyrkan och det fanns även en folklig opinion mot rivningen. På 1910-talet engagerade sig Ferdinand Boberg och startade en insamling för att rädda den gamla kyrkan, säger Robin Gullbrandsson.

Kungliga Vitterhetsakademin grundades av Drottning Lovisa Ulrika år 1753, med främsta syfte att främja och finansiera forskning inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturmiljövård. Akademin har idag ett brett verksamhetsområde. Bland annat äger och förvaltar akademin flera kulturfastigheter, som Skånelaholm slott i Uppland, fornborgen Gråborg på Öland och Rettigska huset i Stockholm. Mellan 1753 och 1975 var Vitterhetsakademins och Riksantikvarieämbetets verksamheter och organisationer nära knutna till varandra.

Suntak gamla kyrka år 1918. Foto: Roland Anders/Västergötlands museum.

Ferdinand Boberg (1860-1946) räknas till en av Sveriges främsta arkitekter. Han var även tecknare. Tillsammans med sin hustru Anna reste han runt i Sverige och tecknade hotade kulturmiljöer, bland annat Suntak gamla kyrka.

Suntak gamla kyrka som Ferdinand Boberg tecknade den år 1916.

Visserligen flyttades dopfunten och predikstolen till den nya kyrkan, som stod klar 1902. Men Suntak gamla kyrka skonades från rivning och kunde räddas till eftervärlden.

Den sista begravningen vid Suntak gamla kyrka ska ha skett år 1928.

Robin Gullbrandsson säger att eftersom Suntak gamla kyrka togs över av Vitterhetsakademin så har den aldrig moderniserats som andra kyrkor. Idag ägs och förvaltas den av Statens fastighetsverk, SFV.

Den bevarade träinredning från 1600- 1700-talet. Foto: Beatriz Bandeira/SFV

En annan ovanlig detalj är den ängslika kyrkogården som omgärdas av gärdesgård och lummiga snår.

-Dagens golfbaneliknande kyrkogårdar är ett modernt påhitt som blev vanligt efter andra världskriget. Historiskt sett har kyrkogårdarna nyttjats som ängsmark, där man slog foder till kreaturen. Kyrkogården vid Suntak gamla kyrka är fortfarande en ängsmark, säger han.

Vägen upp till Suntak gamla kyrka går genom ett ålderdomligt landskap.

Det figurerar en berättelse om att lokala raggare tog sig in i kyrkan och stal kvarlevorna i en grav under golvet. Känner du till något om det?

-Jo, det känner jag till. Det var en barnkista med ett mumifierat barn som stals och ställdes på en parkeringsuppfart i Tidaholm. Det var tydligen tänkt som ett skämt. Händelsen blev ett polisärende, men hur det gick vet jag inte. Kistan och kvarlevorna återfördes till graven i Suntak gamla kyrka, säger Robin Gullbrandsson.

Suntak kyrka, som uppfördes på 1130-talet, räknas till den första generationens stenkyrkor i Västergötland.

Suntak gamla kyrkas mest kända inventarie är en trästol, med ett armstöd format som ett fantasidjur. Stolen har kallats för Sveriges äldsta möbel och består av 11 sammanfogade trästycken. Spår av färg visar att stolen en gång i tiden var målad i orange, svart, rött, vitt och grått.

Originalet förvaras på Västergötlands museum, men en kopia av stolen finns inne i kyrkan.

Suntakstolen – Sveriges äldsta möbel? Foto: Västergötlands museum.

På baksidan av stolens trekantiga krön är ”Ave Maria”, en katolsk bön, ristat med runor ur den 16-teckniga runraden. Textraden är daterad till tidigt 1200-tal.

1981 fick arkeologen och dendrolokronologen Alf Bråthen i uppdrag att datera Suntakstolen, som ursprungligen var en kyrkbänk. Alf gick ur tiden 2017, men i sin redovisning av undersökningen skriver han att stolen består av furu från olika perioder under tidig medeltid.

Dendrokronologi handlar om datering av trä med hjälp av tidigare kända mätserier av historiska årsringar från olika trädslag. Varje årsring är, genom till exempel det årets nederbördsmängd och värme, unik och kan jämföras med samma årsringar i olika trädslag. Metoden förutsätter att den yttersta årsringen i provet, till exempel virket i Suntakstolen, är intakt. Då kan man ofta på året säga när tillväxten av trädet upphörde – det vill säga avverkades.

”Kyrkan (Suntak gamla kyrka reds.anm) har daterats genom ekvirke (överliggare till portalen i söder reds anm). Eken har fällts inom perioden 1135-1138. Stolens äldre virke är således samtida med kyrkans uppförande” skriver Alf Bråthen.

Armstödet på Suntakstolen. Foto: Appun Horst/Västra Götaland museum 1958.

Fällåret för det yngre furuvirket i Suntakstolen kunde dateras till år 1232. Enligt Alf Bråthen byggdes troligen kyrkbänken om till stol vid 1200-talets mitt.

Sydportalen och den järnsmidda, medeltida dörren i Suntak gamla kyrka.

En annan märklig detalj är den kulle som Suntak gamla kyrka är byggd på. Det finns teorier om att det inte är en naturlig kulle, utan att den är anlagd och ursprungligen var en större gravhög. Några arkeologiska bevis för dessa tankegångar finns dock inte.

Suntak har många intressanta och ovanliga byggnadsdetaljer, bland annat två järnsmidda dörrar med ålderdomliga formspråk. Den ena dörren sitter i den medeltida sydportalen. På frågan om portens ursprung och ålder säger Robin Gullbrandsson att den i vilket fall är från medeltiden.

-Den är antagligen gjord av en lokal smed, säger Robin Gullbrandsson om järndörren.

Som många andra medeltida kyrkdörrar har Suntaksdörren järnnitar med korsformade skallar och ett rundhandtag, som generationer av händer slitit blank, med former och mönster som för tankarna till vikingatid.

Suntak gamla kyrka är en sällsam förnimmelse av en mycket avlägsen tid – en tidskapsel som tar oss hundratals år tillbaka i tiden.

-Det är en museikyrka som det ibland är gudstjänst i. Den är en äkta och och pedagogisk plats. Tidens gång är verkligen påtaglig där, säger Robin Gullbrandsson.

Massgravar från Långfredagsslaget

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Soldattorpets sista strid

Den siste indelte soldaten som bodde på torpet hette Kilberg – en mångsidig karl som lär ha skjutit sönder vedspisen i köket med sitt tjänstevapen.
Soldaten är för länge sedan borta och soldattorpet är snart omringat av moderna villor.


Text och foto: Jens Flyckt

För tjugo år sedan år sedan var soldattorpet fortfarande omgärdat av syrenberså, enklare uthus och åkrar. I många år ägdes torpet av ett äldre par, som sommartid brukade parkera sin himmelsblå amerikanare under en stor björk vid uppfarten.

Den forna landsbygden fylls i hög takt med nyproducerade villor. Det är sagt att soldattorpet ska bevaras, men relativt omgående revs torpets uthus.

Soldaten Kilberg föddes år 1863. När Karl XI indelningsverk avskaffades 1901 och allmän värnplikt infördes, försörjde sig han som fjärdingsman och arbetskarl. Det var när han skulle visa sitt tjänstevapen som han hade som fjärdingsman, som skottet lär ha gått av och gått igenom ugnsluckan på spisen.

Kilbergs gamla soldattorp står tomt. Hängrännor vajar för vinden och färgen flagnar. Den nya tiden står på rak linje strax utanför knuten. Kanske känner soldattorpet på sig att slaget är förlorat och att inga fångar kommer tas i den sista striden.

Fattigbössan i Vaxholm

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Den räknas som en av Sveriges förnämsta kyrkor, omskriven för sina världskända kalkmålningar. Men i vapenhuset finns en sevärdhet som sällan nämns – en ekdörr med gotiskt järnsmide från 1400-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

Täby kyrka, en romansk sockenkyrka i Uppland, är främst känd för sina kalkmålningar från 1480-talet, av mästaren Albertus Pictor. I skuggan av målningarna, där bland annat döden spelar schack, finns vapenhusets originaldörr från 1400-talet.

Tre av Täby kyrkas dörrbeslag från sen medeltid.

Det svenska, medeltida dörrsmidet kommer ofta i skymundan när kyrkornas ”skatter” nämns i skrift och tal, trots att smidet ofta är säreget och har ett stort kulturhistoriskt värde. Det gäller i alla fall många mindre sockenkyrkor där smidet kanske inte håller samma höga tekniska kvalitet, som praktverken i kyrkor på Gotland och i Västergötland.

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, nämns järnbeslagen i Täby kyrka med en enda mening:

”Vapenhuset tillfogades på 1400-talet, här finns en ekdörr, med gotiska järnbeslag, från 1400-talet bevarad.”

Gotiskt dörrsmide från 1400-talet i Täby kyrka.

När det gäller de uppländska medeltidskyrkorna måste man ofta leta noga och länge för att överhuvud taget hitta någon information om dörrarnas järnbeslag, gångjärn, handtag, låsbleck och andra smidda utsmyckningar. Men om dopfuntar, altarskåp, reliker, predikstolar och andra inredningsdetaljer finns det i regel ett överflöd av information om.

Dörren i Täby kyrka är från 1400-talet och samtida med vapenhuset.

Det är som om det medeltida kyrksmidet inte existerar, annat än i något enstaka omnämnande.

Så är fallet med Täby kyrka, vars äldsta delar är från 1200-talet. Namnet Täby nämns för övrigt första gången i lokala runstenar från 1000-talet.
Vapenhuset anses ha uppförts någon gång mellan 1425 och 1460 och i Svenska kyrkans beskrivning av Täby kyrka, nämns vapenhuset och den medeltida dörren i korthet:

”Ytterportalen är ursprunglig och består av en tjärad, rikt järnbeslagen ekdörr.”

Nitar med kors som håller beslagen i dörren i Täby kyrkas vapenhus.

Dörrens fem horisontala järnbeslag håller ihop tre ekbrädor. I detta smide finns flera intressanta detaljer. Det hör till exempel nitskallarna som är dekorerade med kors. Där finns även enklare nitar, utan kors, som möjligen har bytts ut genom århundradena.

Låsblecket kan, med lite fantasi, tolkas som två sittande fåglar med ryggarna mot varandra.

Med lite fantasi kan man uppfatta låsblecket som två fåglar med ryggarna mot varandra.

Både trä och järn är tjärat. Den torkade tjäran bildar en kornig struktur vilket i sin tur kan ge en känsla av att dörren är i dåligt skick. Men det är den inte.

En annan detalj är det ornament- eller kryssliknande mönstret som finns på det runda dörrhandtaget, som efter ett halvt årtusende är blankslitet.

Det runda och blankslitna dörrhandtaget med bitvis bevarat mönster.

I en av ekbrädorna i dörren finns en stor kvist, vilket är en svaghet i träet men även mindre estetiskt tilltalande. Men istället för att kassera brädan så har man använt den.

Brädan med kvisten.

Kyrkporten hade under medeltiden en särskild betydelse, bland annat som skalskydd, men även som skydd mot onda makter. Kulturhistoriker Nils Gustaf Näsström skriver i sin bok Forna dagars Sverige, om kyrkporten och dörrsmidets betydelse:

”Den borde kunna hålla stånd mot tjuvar och ogärningsmän men också mot allt mörksens följe, som i djävulsk ondska drev sitt spel kring helgedomen. Fördenskull fogades kyrkdörren samman av tjocka och breda plankor och hakades upp i stadiga gångjärn, och för att yttermera förstärka den – men jämväl för att pryda och hedra den – nitade man ett rikt mönstrat nätverk av rund- och plattjärn över dörrfältet och kantade nyckelhålet med starka beslag.”

Ett leende från 1700-talet

Den uppländska gården Åsby är belägen intill den gamla vägen på rullstensåsen – en sträckning där man har färdats i årtusenden.
I gårdens knuttimrade stall finns ett färgglatt leende från en tid då Åsby var skjutshåll och gästgiveri.


Text och foto: Jens Flyckt

Ingen vet med säkerhet när det leende ansiktet tog plats på stalldörren. Expertis från Nordiska museet har daterats målningen till 1700-talet. Det lyser ännu om färgerna trots att de suttit där i över trehundra år.

Platsen har en lång historia som skjutstillhåll och gästgiveri, där resanden kunde få en bit mat och byta till utvilade hästar. Redan på 1500-talet gick huvudvägen mellan Uppsala och Stockholm förbi Åsby.

Kanske är det ett porträtt av gårdens ägare eller ett självporträtt. Sedan 1700-talet möts besökare till gästgiverigården Åsby av det leende ansiktet.

Idag är mackar, snabbmatskedjor, butiker, campingplatser och hotell ett självklart inslag längs Sveriges vägar. Men möjligheten att kunna ta en rast, äta en bit mat eller ta in hotell är en relativt ny företeelse. Historiskt sett var resandet, som skedde till fots eller med häst, betydligt mer komplicerat och det upp till var och en att försöka hitta något skjul eller stall att övernatta i.

Resandet var dessutom farligt, särskilt nattetid, då otyg, vilda rovdjur och stråtrövare kunde lura var som helst i mörkret.

Fram till slutet av medeltiden var så kallade våldgästningar ett sätt för resande stormän att tvinga till sig nattlogi hos fattiga bönder, utan att betala för sig. Men i och med Alsnö stadga runt 1280 satte kung Magnus Ladulås stopp för våldgästandet.
I stadgans första artikel slogs det fast att det i varje härad skulle finnas en rättare som skulle visa vägfarare till bönder som kunde erbjuda övernattning mot betalning. Om rättaren inte kunde hänvisa till något övernattningsställe, eller om den utsedda bonden vägrade ta emot den resande gästen, var straffet böter.
Den som trots stadgan gjorde sig skyldig till våldgästning kunde dömmas till fredlöshet.

Stallet i Åsby har en bevarad inredning från den tid då gården var skjutstillhåll och gästgiveri. Numera fungerar byggnaden som en föreningspub..

En bit in på 1300-talet började man diskutera ett organiserat nät av tavernor med syfte att serva resanden längs landsvägarna. Taverna är ett medeltida namn för vad som senare kom att kallas gästgiveri.

Systemet med tavernor, där det erbjöds mat, hästfoder, utvilade hästar etcetera, utvecklades under 1500-talet. Men det var först på 1600-talet och i samband med gästgivarordningen år 1649, som systemet blev allvar i större skala.

1649 års gästgiveriförordning, som upphörde att gälla 1933, innebar en rad förändringar som radikalt förenklade resandet på land. Ett exempel var införandet av den så kallade enhetsmilen, som med milstolpar och milstenar, tydligt angav avstånd till gästgiverier och städer. Innan enhetsmilen infördes så var 1 mil olika lång beroende på i vilket landskap man befann sig:

Ångemanlandmil 11 875 meter
Västgötamil 13 000 meter
Smålandsmil 7 000 meter
Dalamil 14 485 meter

Enhetsmil 10 688 meter (år 1649)

Men det skulle dröja fram till år 1889 då 1 mil blev 10 000 meter.

De första svenska milstolparna var av trä och började
användas i Sverige under 1600-talets mitt. Senare ersattes
milstolparna med milstenar.
Denna milstolpe, som står utanför Rånäs i Roslagen,
är en nytillverkad kopia. De tidigaste milstolparna
hade inte fundament utan var resta direkt på marken.

När till exempel Carl von Linné och hans medhjälpare reste runt på Gotland år 1741 så tog han in för natten hos lokala präster. Men den möjlighet hade i regel inte vanligt folk.
Ju högre upp i samhället man befann sig, desto lättare var det att hitta någonstans att övernatta.

Det är med denna historiska bakgrund man bör betrakta det leende ansiktet på stalldörren i Åsby: som en spegling från en avlägsen tid, där tusentals kördrängar genom århundradena har slutit sina trötta ögon för natten mot ett mjukt underlag av hö och ljudet från hästarnas lugna tuggande.

Det gamla stallet i Åsby har under senare år använts som föreningspub av lokala bybor. Trots att det är evigheter sedan som de sista vandrarna, ryttarna, skjutsdrängarna och diligenserna passerade, så är inredningen i det gamla stallet relativt oförändrad.

Vem var det som målade ansiktet och varför? Den frågan är höljt i dunkel. Målningen är inte signerad och det är oklart om det finns fler bevarade verk av konstnären. Men enligt sägnen var det en resande gäst som målade av Åsbys ägares porträtt på dörren, som betalning för en natts logi för länge sedan.




Tunnel med teknisk tradition

Den var på sin tid en stor teknisk bedrift – tack vare en engelsk kylmaskin och svensk ingenjöranda. Idag är det få cyklister och fotgängare som reflekterar över bygget av Brunkebergstunneln i Stockholm, som invigdes i juni 1886.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag är den aktuella tunneln, som förbinder Tunnelgatan med David Bagares gata, en viktig del i centrala Stockholms infrastruktur. Trafiken med cyklister och fotgängare är stundtals intensiv.

Den 231 meter långa Brunkebergstunneln som stod klar år 1886. Den används av cyklister ochbfotgängare.

När tunnelbygget genom åsen påbörjades år 1884 så var ingen lätt uppgift – varken tekniskt eller ekonomiskt. Sprickor i berget och porös sand resulterade i sättningar, vilka i sin tur hotade bebyggelse på åsen.

Ingenjören Knut Lindmark, som ett par år tidigare hade konstruerat den ångdrivna Katarinahissen i Stockholm, löste problemet genom att använda en engelsk kylmaskin, som varje natt frös ner några centimeter av åsen. Genom att nattetid skapa en konstgjord tjäle, kunde den 231 meter långa tunneln byggas utan att varken tunnelns tak eller hus på åsen rasade.

Tunnelbygget tog två år att genomföra. Arbetet påbörjades från två olika håll år 1884 och den 22 mars 1886 skedde genombrottet, då de två arbetslagen möttes under åsen.

De problem som präglade projektet gjorde att tunneln fick öknamnet ”Lindmarks undergång” av samtiden. Men tunnelbygget blev till slut en framgång – vilken Stockholmarna än idag har stor nytta av.

Efter en konkurs några år senare valde Knut Lindmark; då 53 år gammal, att ta sitt liv.

Hundratals drunknade utanför Öland

Ölands norra udde är en vacker plats – med fyren Långe Erik som yttersta utpost mot havets oändlighet. På bottnen där utanför ligger vraket från ett av Sveriges mest
mytomspunna krigsskepp, amiralskeppet Mars som den 12 augusti år 1564 sprängdes och sjönk med närmare 800 man ombord.

Text och foto: Jens Flyckt

Under det nordiska sjuårskriget i mitten av 1500-talet skedde tre sjöslag i vattnen runt Ölands norra udden. Det första slaget ägde rum i slutet av maj år 1564. Det skedde efter att de danska och lybska flottorna hade förenats mellan Öland och Gotland.

Ölands norra udde med fyren Långe Erik.

Den svenska amiralen, Jakob Bagge på amiralskeppet Mars, gick till angrepp mot den dansk-lybska flottan. Svenskarna, som hade ett fyrtiotal skepp, hade vinden till sin fördel och sköt bland annat det lybiska skeppet Långa barken i sank.
Sedan vände vinden. Mars hade fått rodret sönderskjutet och kommit från den svenska flottan. Lybeckarna försökte äntra henne, vilket ledde till hårda närstrider under två dygn. Elden kom lös. Mars exploderade och sjönk med man och allt.

Mars, som även kallades Makalös, var då den svenska flottans största skepp och stolthet. Hon var för den tiden ett gigantisk krigsskepp som hade sjösatts samma år. Hon var bestyckad med 100 kanoner och hade en besättning på 600 man.

Sjöstrider i norden på 1500-talet, enligt historiken Olaus Magnus verk Historien om de nordiska folken.

Den 12 augusti samma år var det dags igen. Då låg åter den svenska flottan utanför Ölands norra udde. Den danska flottan närmade sig. Svenskarna valde att styra mot Gotland på grund av ofördelaktig vind. Samtidigt gick danskarna gick iland på Öland för att plundra.

När vinden vände till svenskarnas fördel så bestämde sig den svenka amiralen, Klas Kristersson Horn, att vända och ta strid med danskarna. Den svenska flottan erövrade tre danska skepp och tog 800 danska krigsfångar.

Tio sjömil utanför Ölands norra udde ligger vraket av amiralskeppet Mars.

Den 26 juli 1566 skedde det tredje slaget vid Ölands norra udde. Dagen innan hade Horn upptäckt fienden som hade satt kurs mot Gotland. Men motvind gjorde att svenskarna undvek strid. Den slaget kom att betraktas som oavgjord.

Danskarna togs sig därefter iland på Gotland för att begrava sin viceamiral, Christopher Morgisen som hade träffats i huvudet av en kanonkula, i vigd jord.

Samtidigt som danskarna befann sig vid Gotland bröt en svår storm ut. Den svenska flottan klarade sig med mindre skador. Den dansk-lybska flottan gick det värre för. Förutom att de förlorade många fartyg i stormen, blev 5000 man vågornas rov.

Sommaren 2011 påträffades Mars vrak. Hon ligger på 70 meters djup cirka tio sjömil utanför Ölands norra udde.

.

Grannar till en avrättningsplats

Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.

”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.

Den äldre avrättningsplatsen. Där galgen, som var en konstruktion av sten, förmodas ha legat sedan 1600-talets andra hälft och fram till 1800-talets andra hälft, finns ett antal större stenar. När bostadshuset i bakgrunden byggdes på 1930-talet ska enligt uppgift mänskliga kvarlevor ha påträffats. Någon arkeologisk utredning gjordes aldrig på platsen och händelsen tystades ner.
Galgbacken vid Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, enligt en teckning från 1856.

Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.

Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.

”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.

I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.

Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.

Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.

Den yngre avrättningsplatsen? I mitten av 1800-talet ska enligt uppgift galgbacken på Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, övergivits. Istället anlades en ny avrättningsplats, för halshuggning, knappt hundra meter från den gamla. Denna plats nämns ofta som galgbacken, vilket är missvisande då de dömda halshöggs på platsen.

Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.

Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.

Den yngre avrättningsplatsen, den från mittennav 1800-talet där dömda halshöggs, är illa åtgången och bitvis täckt av byggnadsavfall.

Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.

Den informationstavla som berättar om Hammarbyhöjden mörka historia som avrättningsplats, har tidigare försvunnit.

-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.