En dunkel urnordiska runtext och en ristad figur som med sammanbiten blick höjer sina händer mot betraktaren. Sedan 1600-talet har den 1 600 år gamla Krogstastenen förbryllat forskare och vanliga besökare.
Text och foto: Jens Flyckt Foto porträttbild: privat
Det blåser en iskall nordanvind över det småskaliga jordbrukslandskapet i nordöstra Uppland, någon kilometer från Tuna kyrka. Det finns ingen skylt som informerar om att en av Sveriges märkligaste runstenar, som stått där sedan 500-talet, finns en bit in i den tallbevuxna hagmarken intill grusvägen.
Upplands äldsta runsten. Krogstastenen som är ristad med runor ur den 24-typiga, så kallade urnordiska, runraden. I fornlämningsregistret heter denna runsten RAÄ: Tuna 216.
Magnus Källström är runforskare och arkeolog. Han säger att Krogstastenen är en av relativt få kända runstenar i Sverige som är ristad med den urnordiska, 24-typiga runraden.
-I Uppland finns det bara två ytterligare sådana runstenar som är ristade med äldre runor. Det är Möjbrostenen i Hagby och ett fragment som hittats vid Tomteboda i Solna, säger Magnus Källström.
Runolog Magnus Källström.
Merparten av de runstenar som finns i landskapen är ristade med den yngre runraden, från tidsperioden 900-talets slut och början av 1100-talet – det vill säga brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Dessa runstenar är i regel relativt lätta att tolka och förstå.
Men de äldsta runstenarnas språkliga innebörd är betydligt mer komplicerade.
I Sverige började den 24-typiga, urnordiska runraden användas något århundrande efter Kristi födelse. Det äldsta föremålet med denna runrad är en gotländsk spjutspets från 200-talet. Den äldsta kända runstenen är den gotländska Kylverstenen – från 400-talet.
På 600/700-talet genomgick runraden en förändring. 24 runor blev 16 runor. Sveriges mest kända runsten, Rökstenen från 800-talet, innehåller både äldre och yngre runor. De flesta runstenar är från slutet av 900-talet och början av 1100-talet – brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Det var då som seden att resa runstenar tog fart. I Sverige finns cirka 4 000 runstenar, både hela stenar och fragment, varav mer än 1 300 stycken finns i Uppland.
Krogstastenen har två korta, vertikala runrader på vardera sida. Runraden på baksidan är numera knappt synlig på grund av lavar. Många forskare har försökt tolka dess runor genom åren. Teorierna/tolkningarna är flera. Men den låter sig inte tolkas så lätt. Dessutom har några runor försvunnit genom vittring av bergarten.
År 1594 nämndes Krogstastenen för första gången. Därefter har den dokumenterats åtskilliga gånger genom århundradena. Att Krogstastenen finns kvar idag är en slump. Från 1850-talet finns uppgifter om att lokalbefolkningen planerade att återanvända ” stenen med gubben” som byggnadsmaterial. Stenen låg då ner. Av olika skäl blev det inte så.
På Krogstastenens baksida finns en vertikal runrad. Runorna är idag knappt synliga på grund av lavar och att färgen har försvunnit.
Magnus Källström säger att runorna på framsidan, där det sannolikt finns en t-runa med oväntad form, kan tolkas som stainaR – som betyder sten på urnordiska. Om så är fallet kan man kunna förvänta sig ett personnamn på den andra sidan. Men istället tycks det där stå sïainaR.
-Inte ens ordet ”sten” är säkert. Ingen har lyckats få någon vettig mening i dessa runor. De är mycket svårtolkade, säger han.
Varför är Krogstastenens runor så svåra att läsa, jämfört med en runsten med yngre runor från 1000-talet?
-Språket under urnordisk tid skilde sig mycket från det som talades på vikingatiden och vi har väldigt få språkkällor från denna tid. På Krogstastenen är inskriften på framsidan skadad i slutet. En eller ett par runor saknas alltså samtidigt som de bevarade runorna ger en outtalbar runföljd, vilket inte gör det hela enklare, säger han.
Överdelen på Krogstastenens figur. Det finns åtskilliga teorier om dess innebörd. Bloggen Kulturbilder har uppmärksammat att liknande figurer, som höjer sina händer, finns på hällristningar från bronsåldern. Figurens midja, som markeras med ett uppehåll mellan över- och underkropp, har av vissa tolkats som att figuren varit dödad. En av de vanligaste uppfattningarna är att figuren varnar besökaren från att förstöra något – kanske en grav. Många personer som för första gången ser Krogstastenen, tror att dess ”gubbe” är ett dåligt skämt; att en alkoholpåverkad amatör gjort den och så vidare. Men vad som aldrig eller sällan uppmärksammas är figurens formmässiga värden. Det som uppfattas som amatörmässigt framstår snarare som ett verk av en person med en utvecklad formkänsla och som skapat en avancerad bild, i förhållande till de begränsade möjligheter som tekniken att hugga i sten har. Att rista/hugga i sten är inte som att teckna med blyerts. Den som någon gång själv har försökt hugga/rista runor, inser att figuren inte är ett havsverk – utan ett verk av en person som garanterat hade tecknat eller ristat tidigare. Pröva gärna själva att hugga en liknande figur i sten men slägga och huggmejsel. Glöm inte att använda skyddsglasögon.
Minst lika mystisk är den figur som finns avbildad på Krogstastenens framsida. Han, den eller vad det nu är, håller upp armarna – som ett tecken. Figuren är tvådelad i höjd med midjan och har ett konformat huvud med sammanbitet ansiktsuttryck. Fingrarnas placering skiljer sig mellan händerna.
Även när det gäller Krogstastenens figur finns det flera teorier. Oavsett vad man tycker och tror så har figuren en märklig förmåga att beröra betraktaren.
Vad tror du runristaren ville säga med den märkliga figuren på stenen?
-Det är nästan lika svår fråga som med stenens runor. Vissa har i den velat se någon form av adorant, eftersom han har händerna uppåtsträckta. Möjligen skulle man också kunna tänka på någon form av ontavvärjande figur. Att det skulle vara ett porträtt av den som stenen är tillägnad verkar väl mindre troligt. Bilden är i så fall inte särskilt smickrande, säger Magnus Källström.
Med adorant menas dyrkande eller tillbedjande person.
Den17x19 meter stora terrassanläggningen. En enorm arbetsinsats ligger bakom bygget av denna anläggning. Platsen är den högsta i terrängen – vilket knappast är en slump. Oavsett om terrassen anlades som grund för platåhus, annan byggnad eller för en särskild verksamhet, så valdes en plats som var väl synlig från omgivningen. På bilden syns delar av den kantkedja med stenar som markerar den nästan runda terrassen. Allt material som ligger innanför och över kantkedjan har förts dit av människohänder. Terrassanläggningen från en annan vinkel. Den gula pilen pekar på den synliga delen av kantkedjan. Den blå pilen pekar på den tre meter långa vägen upp på terrassanläggningen. Den gröna pilen pekar på terrassens plana ovandel.
Krogstastenen står i nordöstra delen av ett 100×85 meter stort forntida grav- och boplatsområde – som troligen är samtida med runstenen. Där finns bland annat 25 runda stensättningar och en stensträng.
En extra intressant lämning finns i områdets södra del. Det är en nästan rund terrassanläggning – 17 till 19 meter stor, nästan en meter hög och har en synlig kantkjedja i form av stenar. Från söder kan man se en tre meter lång väg/ramp som leder upp på terrassen.
Platsen är inte undersökt. Den sortens terrassanläggningar i järnåldersmiljöer förknippas ofta med en sällsynt typ av byggnader – platåhus. Dessa hus har påträffats i högstatusmiljöer som bland annat Hovgården på Adelsö, Signhildsberg i Upplands Bro, Granby i Vallentuna och i Julita i Sörmland.
Platåhus är i regel avlånga. I detta fall är terrassanläggningen nästan rund – beläget på områdets högsta höjd.
De gula strecken markerar vägens ungefärliga läge upp på den nästan runda terrassanläggningen, som den röda pilen pekar på. Krogstastenen står ungefär vid den tall som syns i bakgrunden till höger om pilen.
Grav- och boplatsområdet runt Krogstastenen är spännande och fullt med spår från de människor som ligger begravda där. En väl trampad stig vittnar om att platsen har många besökare – med runstenen som mål.
Runstenens placering har även den diskuterats länge. Vid Krogstastenen finns fyra stenar lagda i en fyrkant – som möjligen markerar en grav. Frågan är om runstenen restes exakt där den står nu för 1 600 år sedan?
-Miljön runt stenen är säkert den ursprungliga. Den omtalas ju redan på 1600-talet, men stenen har senare legat omkullfallen och om man på 1800-talet satt upp den exakt där den tidigare hade varit rest vet vi inte, säger Magnus Källström.
Krogstastenen i sitt omgivande gravfält. Eventuellt markerar runstenen en grav.
Det är vid tiden runt sekelskiftet 1800/1900 och platsen är infanteriskjutskolans officersmäss på Rosersbergs slott i Uppland. Idag är det närmare sextio år sedan skolan flyttade och officersmässen är nu hotell. I de omkringliggande markerna skvallrar rostiga granatsplitter i marken om en lång militära närvaro.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Övriga bilder: Public Domain.
Det är allvarliga herrar, tillika officerare, som sitter och läser tidningen. Bilden är från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och tagen i Rosersbergs slotts ena flygel. Bilden är nog tänkt att framstå som spontan. Men den är med säkerhet arrangerad. Den nedre bilden är tagen från ungefär samma plats i rummet, men cirka 120 år senare.
Notera den lilla hunden.
Rummet i Rosersbergs slott ena flyget var under Infanteriskjutskolans tid officersmäss. Bilden är från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.Samma rum som ovan. Idag bedriver Rosersberg Slottshotell verksamhet i rummet. Bilden är några år gammal.
År 1874 omorganiserades infanteriskjutskolan och förlades vid Rosersberg slott, intill Mälaren (Sigtunafjärden) i Uppland. Centrum för verksamheten blev Rosersbergs slotts undervåning och flyglar. Ett nittio hektar stor mark runt slottet blev övningsområde. Där finns idag rester av observationsvärn, bunkrar, skjutvallar, och andra fasta lämningar som vittnar om en långvarig militär övningsverksamhet. På vissa betongväggar i värnen finns kortare texter och meddelanden som uttråkade värnpliktiga skrivit.
1942 bytte skolan namn till infanteriets skjutskola.
Stridsvagnsövning på infanteriets skjutskolas övningsfält år 1948.
Övningsfältets mark är delvis sanerat från skarpa minor, granater och patroner. I det norra området, mellan slottet och den civila skjutbanan Tallmilan, sköts enorma mängder med överbliven ammunition av från mobföråd av efter andra världskriget. Hur mycket är inte känt. Där provsköts och sprängdes även försöksmodeller av ammunition, granater och minor från system som aldrig togs i bruk.
I markerna norr om Rosersberg slott, förbi Tallbilan och till FOAS tidigare hemliga forskningsstation i Boteludd, som en gång var en del i det svenska atombombsprogrammet, är äldre tallar genomborrade av splitter från artillerigranater.
Atombomsforskningen vid Boteludd var inte fokuserad på radioaktiva ämnen, utan på de luftstötvågor som är typiska för kärndetonationer. Det svenska, hemliga atombomsprogrammet avslöjades 1985 av tidningen Ny Teknik.
Där finns hundratals gropar i marken efter detonerade granater. Dessa skarpa granater sköts, som övning, från andra sidan av intilliggande fjärden och in mot infanteriskjutskolans övningsfält. Vissa av granatsplittren väger upp till 300 gram.
Större splitter från artillerigranat funnen i omkullfallen tall två kilometer nordväst om Rosersberg slott.
När delar av området sanerades i början av 2000-talet påträffade ammunitionsröjare från Försvarsmakten flera typer av granater som inte finns dokumenterade och som tros vara prototyper. Flera skarpa och odetonerade stridsvagnsminor har även påträffats i området genom åren.
Dessa lämningar utgör idag ingen fara för friluftslivet, enligt Försvarsmaken. Projektiler, granater, minor etcetera som påträffas ska aldrig vidröras.
Tonvis med detonerade granater, även blindgångare, gömmer sig i markerna runt Rosersberg slott.
Den 19 maj 1967 flyttades infanteriskjutskolan från Rosersberg. Stora delar av området är idag övningsområde för Livgardet, som är beläget knappt en mil bort på andra sidan av Sigtunafjärdens (Mälaren) strand.
Tiden då det sprängdes och sköts skarpt med militära vapen runt Rosersbergs slotts knutar är förbi. I slottets fasad ska det finnas kulhål från den tiden.
I dag är Rosersberg slott, som är ett av de kungliga slottet, ett välbesökt turistmål. Den plats där slottet ligger har det funnits någon form av gård sedan vikingatiden. År 1634 började greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna bygga de äldsta delarna av slottet. Förutom själva slottsbyggnaden är den intilliggande engelska parken en sevärdhet.
Från 1961 och fram till 2005 var Civilförsvarsskolan och Räddningsverket verksamma i slottet och på delar av övningsområdet. Numera driver Rosersberg Slottshotell verksamhet i den gamla officersmässen och övriga lokaler i slottet där Infanteriskjutskolan var förlagd.
Då militärt skjutfält och övningsområde. Idag är Rosersberg slotts omgivande marker populära strövområden.
Idag är Rosersberg slotts omgivande marker med hagar, skogar, ekdungar och stränder populära strövområden.
På 1960-talet fanns det planer för en ny betongförort som en del av det så kallade Miljonprogrammet, strax norr om Rosersberg slott. Men planerna blev aldrig verklighet – mycket tack vare den militära närvaron. Den militära närvaron finns fortfarande i form av Livgardet.
Ragnvald var krigarföljets hövding i Grekland. Det framgår av en runristning från 1000-talet på ett flyttblock, strax ovanför Edssjöns västra strand i Upplands Väsby i Uppland. Intill runblocket finns en stig – en forntida färdväg som troligen använts sedan yngre järnåldern och där folk vandrar än idag.
Text: Jens Flyckt. Nutidsfoto: Jens Flyckt. Historiskt foto: Carl Curman/PDM.
I skogen strax söder om Eds kyrka finns en 500 meter lång stig/färdväg bevarad. Från början var den betydligt längre. Idag ligger stigen en bit upp i skogen – där den följer en sträckning längs den nivå vattnet hade under yngre järnålder.
Runristningen som Ragnvald lät göra till minne av sin mor, Fastvi. Den gamla stigen/färdvägen går tätt förbi det runristade fllyttblocket.
Stigen ser inte mycket ut för världen för den ovane betraktaren. Hade det inte varit för flyttblocket, där Ragnvald lät rista två runristningar för mer än tusen år sedan, så kunde man lätt tro att det var vilken djurstig som helst. Men denna stig är en av Sveriges mest kända forntidsvägar. Sedan slutet av 1500-talet har forskare intresserat sig för sträckningen som idag kallas för Eds kyrkväg.
Att runristningarna ristades på ett flyttblock så nära stigen är ingen slump. Att låta resa en runsten, eller på ett flyttblock som i detta fall, var ingenting som vanligt folk hade ekonomisk makt eller social status för att kunna göra. Runstenarna gjordes/restes på platser, för det mesta intill överfarter, vägar, gränser och andra platser där folk rörde sig och där runtexterna fick så stor uppmärksamhet som möjligt.
På flyttblockets första runristningen står:
”Ragnvald lät rista runorna efter Fastvi sin moder, Onäms dotter, hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande.”
Och den andra runtexten lyder:
”Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.”
Det är alltså samma Ragnvald som låtit ristade båda runristningarna – vilket skedde på 1070-1100-talet.
Den andra runristningen som Ragnvald lät rista på flyttblocket och där han berättar att han var krigarföljets hövding i Grekland.
Ragnvald var troligen en lokal storman eller hövding. Formuleringen att han var krigarföljets hövding i Grekland, har tolkats som att han var ledare för väringagardet – en form av elitstyrka bestående av nordbor med uppdrag att skydda den bysantinska kejsaren.
När Ragnvald återvände till sin hemtrakt i Ed var hans mor död. Han lät då göra en runristning, som ett minnesmärke över henne. Samtidigt passade han på att göra en ristning över sig själv och sina äventyr och insatser i fjärran länder.
Det fem meter breda flyttblocket, med sina två formmässigt och innehållsmässigt utsökta runristningarna, är verkligen en plats där historiens vingslag flaxar runt de intilliggande granarna. En liten men intressant detalj är ett mindre stenblock med flat yta intill stigen – bara någon meter från den ena ristningen där Ragnvald berättar om sig själv. Det är ett stenblock som är perfekt att sitta på.
När man sätter sig på denna sten, där mossan är bortnött på sittytan, blir forntiden plötsligt väldigt närvarande. Man blir ett med de människor som suttit där genom de senaste tusen åren. Där satt nog även Ragnvald och beundrade den vackra runristningen som han visste skulle läsas av förbipasserande, långt efter att han själv var borta, i en avlägsen framtid.
På det äldsta kända fotografi av runblocket, från år 1890, sitter en av besökarna på på just denna sten – där undertecknad även sitter i bilden här nedan.
Mitt framför flyttblocket och runristning U 112, som Ragnvald lät rista till minne av sin mor inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet, finns en flat sten. Stenens form, höjd och läge gör den till en given plats för vila – för den som kommer vandrandes på den urgamla färdvägen i skogen strax ovanför Edsvikens västra strand.
I århundraden har forskare intresserat sig för Ragnvalds runristningar och den intilliggande stigen/färdvägen. Runforskaren tillika Sveriges första riksantikvarie, även om han formellt inte hade titeln, Johannes Bureus (1568-1652), var den första forskaren som uppmärksammade platsen. Från slutet av 1500-talet lär han ha besökt platsen vid flera tillfällen.
En annan samtida forskare var kyrkoherden och riksantikvarien Martin Aschaneus (cirka 1575-1641). Aschaneus efterlämnade många avbildningar och beskrivningar av fornlämningsmiljöer. I sitt verk Collectaneum Monumentale Runicum finns runblocket vid Edssjöns västra strand avbildat. Den del av verket som omfattar runstenar i Eds och Sollentuna socken var länge försvunnen. Men år 2010 återfanns de av Eva Nyström från Uppsala Universitet, i samband med att hon katalogiserade äldre skrifter på stift- och landsbiblioteket i Skara.
Collectaneum Monumentale Runicum som stift- och landsbiblioteket i Skara har scannat in.
I Collectaneum Monumentale Runicum skrev Aschaneus att stigen vid Ed kallades för Runstigen och Konungastigen. Längst ner i Martin Aschaneus avbildning finns stigen markerad nedanför runristningarna – där den legat i över tusen år.
Ur verket Collectaneum Monumentale Runicum från 1600-talet av en av dåtidens främsta forntidsforskaren- Martin Ascharneus. Bilden visas Ascharneus avbildning av runblocket i Ed – där Ragnvald lät rista två runristningar inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.
En annan forntidsintresserad forskare som intresserade sig för Ragnvalds runristningar, var den mångsidiga Carl Curman (1833-1913). Han var bland annat badhusarkitekt, anatom, tecknare, fotograf och en av världens främsta balneologer – det vill säga expert på badets medicinska verkan. Carl Curman är även ihågkommen för sina fotografier – från historiska platser och fornminnen. Vid slutet av 1800-talet, troligen 1890, var han och hans sällskap förbi Ragvalds runristningar och fotograferade. Den svartvita bilden här under anses vara ett verk av Carl Curman.
Notera att den äldre mannen (på bilden) i hatt sitter på det lilla stenblock som tidigare nämnts.
Fotografi föreställande runblocket i Edssjöns västra strand. Bilden är sannolikt tagen av Carl Curman vid tiden runt år 1890. Bilden är beskuren.
Själva flyttblocket med sina runristningar är alltså omskrivet och avbildat sedan slutet av 1500-talet. Men själva stigen/färdvägen är en betydligt mer anonym lämning. Den cirka 500 meter långa sträckningen, som är bevarad, är registrerad i fornlämningsregistret.
Längs sträckan finns spår som indikerar att det är mer än en naturlig stig – att den bitvis är förstärkt eller/och anlagd.
Cirka hundra meter söder om runblocket slingar sig stigen längs en relativt brant slänt – som kantas av granar. Men själva stigen ligger i horisontellt i sluttningen tack vare en terrass. Terrassen är med stor sannolikhet en sträcka av stigen som förstärkts av människohänder – för att göra sträckan mer framkomlig och att folk ska slippa halka ner i sluttningen när det regnar eller är mörkt.
Den cirka femtio meter långa, terrasserade sträckningen av stigen. Den blå pilen i bildens bakgrund markerar det stenblock som nämns här näst i reportaget.
Terrassen kan naturligtvis vara en naturformation, som till exempel en strandvall. Naturen kan ibland spela oss väldiga spratt och skapa märkliga formationer. På platsen finns dock synliga spår som vittnar om att det inte är en naturformation, utan en konstruktion gjord av människor – i alla fall till större del.
Vid terrassens sydöstra del (som är markerad med en blå pil på fotografiet längre upp i reportaget), där terrängen övergår till relativt plan mark, finns ett stenblock intill stigen. På den norra sidan av stenblocket, som vätter mot den terrasserade delen av stigen, syns tydligt hur jordmassorna från terrasseringen har lagts upp mot stenblocket. På stenblockets södra sidan, där terrasseringen upphör, finns inga jordmassor upplagda och blockets profil är tydlig. Hade det varit en strandvall borde jordmassorna ha tryckts upp på bägge sidor om stenblocket.
Stenblocket som tidigare i reportaget markerats med en blå pil. Den vänstra sidan av blocket vätter mot den terrasserade sträckan. De gula strecken markerar jordmassorna som är upplagda mot blocket. Terrasseringen upphör i höjd med detta stenblock. På blockets högra del (markeras av en gul pil), där det inte finns någon terrassering, finns inte heller några upplagda jordmassor.
När denna terrassering av av stigen är gjord går inte att avgöra utan en arkeologisk undersökning. En datering förutsätter dock att det finns daterbara föremål eller ämnen, som kol, i konstruktionen. Terrasseringen kan vara från järnåldern eller från 1900-talet och allt däri mellan.
Den terrasserade sträckan av stigen, med stenblocket som nämns här ovan och som markerar början eller slutet av terrasseringen. Det röda strecket markerar den naturliga nivån i terrängen från vilken stigens horisontella yta utgår från. De svarta strecken är stigens ungefärliga mittpunkt. De gula strecken markerar dels stigens yttre avgränsning (innan det börjar slutta) samt de jordmassor som är upplagds – bland annat mot stenblocket. Det blå strecket markerar terrasseringens nedre begränsning.Samma bild som ovan men utan färgglada markeringar.
Stigen/färdvägen vid Edssjön har haft och olika namn. Idag kallas den för kyrkstig. Kyrkstigar är ett kulturgeografiskt begrepp som är svårt att beskriva. Till skillnad mot kyrkvägar och kyrkbroar, som nämns i de medeltida landskapslagarna och som hade en kyrklig vägadministration under medeltiden, så är kyrkstig ett betydligt mer oklart begrepp.
Kyrkvägarna anlades och underhölls för att folket i församlingarna lättare skulle ta sig till och från kyrkorna. Kyrkostigarna funktion var den samma, men med en betydligt oklarare ansvarsfråga – om det överhuvudtaget fanns en sådan.
En väg blir inte automatiskt en kyrkväg, enbart för närheten till en kyrka. Det krävs i regel en kyrklig närvaro i den medeltida/historiska administrationen av vägen för att den ska betraktas som kyrkväg. Men med kyrkostigar tycks det vara annorlunda. Där räcker det med att folk spontant gått en stig till kyrkan, för att den ska vara en kyrkostig.
Eds kyrkas äldsta delar är från 1100-talets mitt eller senare del.
Det är inte osannolikt att folket i dessa bygder har gått stigen/färdvägen vid Edssjön till och från Eds kyrka. Men idag dominerar bilden av stigen/färdvägen som en kyrklig förbindelse i en lokalt delvis snedvriden historiebeskrivning. Detta är olyckligt då stor del av platsens historia kommer i skymundan för besökarna.
Ett exempel är den skylt som Upplands Väsby kommun nyligen satte upp och som beskriver Ragnvalds runristade flyttblock som en kyrksten. Här ger sig kommunen ut på mycket osäker mark som helt saknar vetenskapliga referenser.
Kyrkstenar finns på flera platser i Sverige. I Storefors kommun i Värmland finns tätorten Kyrksten, som fått sitt namn efter ett stort flyttblock som ligger intill en gammal färdväg. Enligt legenden eller folktron ska vandrare ha vilat vid stenenblocket, från vars topp predikningar ska ha skett innan bygget av den lokala kyrkan var klart.
Kyrksten är alltså ett flyttblock som i den kristna traditionen fått en sakral innebörd som plats för predikningar – under pågående kyrkobygge.
Skylten som hävdar att det flyttblock som Ragnvald lät göra två runristningar på under sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, är en kyrksten.
Att Ragnvalds runristade flyttblock skulle vara en kyrksten, det vill säga en plats för kristna predikningar på 1100-talet, är ett häpnadsväckande påstående som det saknas historiska belägg för.
Även på sin hemsida hävdar Upplands Väsby kommun att det flyttblock som Ragnvald lät rista runor på, är en kyrksten.
”Eds kyrka är äldst och uppfördes i slutet av 1100talet och tros ha koppling till arvet efter Ragnvald som omnämns på Kyrkstenen som berättar att han var väringahövding i Bysans.”
Över huvudtaget är kopplingen mellan Eds kyrka och Ragnvalds runristningar inte möjlig. Nuvarande Eds kyrkas äldsta delar anses vara från 1100-talets mitt eller senare del. Ragnvalds runristningar är från sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. Runristningarna fanns redan när den nuvarande kyrkan började byggas.
Även stigen/färdvägen har en historia som är betydligt äldre än den kristna närvaron och som sannolikt går tillbaka till hednisk tid. Den kan, räknat utifrån den höjd över havet som den följer, vara 500 år äldre än runristningarna. Därför går det med säkerhet säga att stigen/färdvägen ursprungligen inte var en kyrkstig.
Stigen/färdvägen ovanför Edssjöns västra strand är en orörd väg- och kulturmiljö från yngre järnålder och tidig medeltid. Stigen har idag samma sträckning som den hade i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet
Oavsett den lokalt snedvridna historiebeskrivning som idag präglar platsen, så bildar stigen/färdvägen och runristningarna en på många sätt unik och bevarad kulturhistorisk miljö från sen järnålder och tidig medeltid – som har intresserat forskare sedan 1500-talet. Och om krigarföljets hövding, Ragnvald, kom tillbaka dit idag skulle han nog inte ha några problem med att känna igen den stig där han vandrade för tusen år sedan.
Yngre järnålder är ett namn som sammanfattar den förhistoriska tiden mellan 400 eKr till 1100-talet. Denna tidsperiod innefattar perioderna vendeltid, folkvandringstid och vikingatid. Efter yngre järnålder kommer medeltiden.
Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.
En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.
I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.
Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.
I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:
”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”
Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.
Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.
Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg
Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.
I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.
Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.
På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.
En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.
När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.
Tvillingtallar vid Erikskulle.
I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.
På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.
Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.
Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.
På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.
I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.
Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.
Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.
Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.
Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.
För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.
Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.
Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget. Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.
Text och foto: Jens Flyckt
Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.
Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.
I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”
Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.
– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.
I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.
Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador. På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.
Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.
Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.
Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.
Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.
De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.
Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.
Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.
Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.
Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.
Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.
Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre. Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.
Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.
För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.
– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.
Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken: https://unt.se/4942608
Den siste indelte soldaten som bodde på torpet hette Kilberg – en mångsidig karl som lär ha skjutit sönder vedspisen i köket med sitt tjänstevapen. Soldaten är för länge sedan borta och soldattorpet är snart omringat av moderna villor.
Text och foto: Jens Flyckt
För tjugo år sedan år sedan var soldattorpet fortfarande omgärdat av syrenberså, enklare uthus och åkrar. I många år ägdes torpet av ett äldre par, som sommartid brukade parkera sin himmelsblå amerikanare under en stor björk vid uppfarten.
Den forna landsbygden fylls i hög takt med nyproducerade villor. Det är sagt att soldattorpet ska bevaras, men relativt omgående revs torpets uthus.
Soldaten Kilberg föddes år 1863. När Karl XI indelningsverk avskaffades 1901 och allmän värnplikt infördes, försörjde sig han som fjärdingsman och arbetskarl. Det var när han skulle visa sitt tjänstevapen som han hade som fjärdingsman, som skottet lär ha gått av och gått igenom ugnsluckan på spisen.
Kilbergs gamla soldattorp står tomt. Hängrännor vajar för vinden och färgen flagnar. Den nya tiden står på rak linje strax utanför knuten. Kanske känner soldattorpet på sig att slaget är förlorat och att inga fångar kommer tas i den sista striden.
Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.
Text och foto: Jens Flyckt
Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.
Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.
I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.
En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.
Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.
Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.
Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.
Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.
Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.
Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.
Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.
Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.
På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:
”SEER PÅ THE GAMBLAS EXEMEL OCH GIFWER GERNA TIL GUDS HUSSCHOLA OCH THE FATTIGA”
Texten är relativt nyligen imålad.
”Ädle människovän hör en bedjande suck…”
Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.
Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.
Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.
Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.
Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.
Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.
Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.
Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.
Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.
Den räknas som en av Sveriges förnämsta kyrkor, omskriven för sina världskända kalkmålningar. Men i vapenhuset finns en sevärdhet som sällan nämns – en ekdörr med gotiskt järnsmide från 1400-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Täby kyrka, en romansk sockenkyrka i Uppland, är främst känd för sina kalkmålningar från 1480-talet, av mästaren Albertus Pictor. I skuggan av målningarna, där bland annat döden spelar schack, finns vapenhusets originaldörr från 1400-talet.
Tre av Täby kyrkas dörrbeslag från sen medeltid.
Det svenska, medeltida dörrsmidet kommer ofta i skymundan när kyrkornas ”skatter” nämns i skrift och tal, trots att smidet ofta är säreget och har ett stort kulturhistoriskt värde. Det gäller i alla fall många mindre sockenkyrkor där smidet kanske inte håller samma höga tekniska kvalitet, som praktverken i kyrkor på Gotland och i Västergötland.
I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, nämns järnbeslagen i Täby kyrka med en enda mening:
”Vapenhuset tillfogades på 1400-talet, här finns en ekdörr, med gotiska järnbeslag, från 1400-talet bevarad.”
Gotiskt dörrsmide från 1400-talet i Täby kyrka.
När det gäller de uppländska medeltidskyrkorna måste man ofta leta noga och länge för att överhuvud taget hitta någon information om dörrarnas järnbeslag, gångjärn, handtag, låsbleck och andra smidda utsmyckningar. Men om dopfuntar, altarskåp, reliker, predikstolar och andra inredningsdetaljer finns det i regel ett överflöd av information om.
Dörren i Täby kyrka är från 1400-talet och samtida med vapenhuset.
Det är som om det medeltida kyrksmidet inte existerar, annat än i något enstaka omnämnande.
Så är fallet med Täby kyrka, vars äldsta delar är från 1200-talet. Namnet Täby nämns för övrigt första gången i lokala runstenar från 1000-talet. Vapenhuset anses ha uppförts någon gång mellan 1425 och 1460 och i Svenska kyrkans beskrivning av Täby kyrka, nämns vapenhuset och den medeltida dörren i korthet:
”Ytterportalen är ursprunglig och består av en tjärad, rikt järnbeslagen ekdörr.”
Nitar med kors som håller beslagen i dörren i Täby kyrkas vapenhus.
Dörrens fem horisontala järnbeslag håller ihop tre ekbrädor. I detta smide finns flera intressanta detaljer. Det hör till exempel nitskallarna som är dekorerade med kors. Där finns även enklare nitar, utan kors, som möjligen har bytts ut genom århundradena.
Låsblecket kan, med lite fantasi, tolkas som två sittande fåglar med ryggarna mot varandra.
Med lite fantasi kan man uppfatta låsblecket som två fåglar med ryggarna mot varandra.
Både trä och järn är tjärat. Den torkade tjäran bildar en kornig struktur vilket i sin tur kan ge en känsla av att dörren är i dåligt skick. Men det är den inte.
En annan detalj är det ornament- eller kryssliknande mönstret som finns på det runda dörrhandtaget, som efter ett halvt årtusende är blankslitet.
Det runda och blankslitna dörrhandtaget med bitvis bevarat mönster.
I en av ekbrädorna i dörren finns en stor kvist, vilket är en svaghet i träet men även mindre estetiskt tilltalande. Men istället för att kassera brädan så har man använt den.
Brädan med kvisten.
Kyrkporten hade under medeltiden en särskild betydelse, bland annat som skalskydd, men även som skydd mot onda makter. Kulturhistoriker Nils Gustaf Näsström skriver i sin bok Forna dagars Sverige, om kyrkporten och dörrsmidets betydelse:
”Den borde kunna hålla stånd mot tjuvar och ogärningsmän men också mot allt mörksens följe, som i djävulsk ondska drev sitt spel kring helgedomen. Fördenskull fogades kyrkdörren samman av tjocka och breda plankor och hakades upp i stadiga gångjärn, och för att yttermera förstärka den – men jämväl för att pryda och hedra den – nitade man ett rikt mönstrat nätverk av rund- och plattjärn över dörrfältet och kantade nyckelhålet med starka beslag.”
Den uppländska gården Åsby är belägen intill den gamla vägen på rullstensåsen – en sträckning där man har färdats i årtusenden. I gårdens knuttimrade stall finns ett färgglatt leende från en tid då Åsby var skjutshåll och gästgiveri.
Text och foto: Jens Flyckt
Ingen vet med säkerhet när det leende ansiktet tog plats på stalldörren. Expertis från Nordiska museet har daterats målningen till 1700-talet. Det lyser ännu om färgerna trots att de suttit där i över trehundra år.
Platsen har en lång historia som skjutstillhåll och gästgiveri, där resanden kunde få en bit mat och byta till utvilade hästar. Redan på 1500-talet gick huvudvägen mellan Uppsala och Stockholm förbi Åsby.
Kanske är det ett porträtt av gårdens ägare eller ett självporträtt. Sedan 1700-talet möts besökare till gästgiverigården Åsby av det leende ansiktet.
Idag är mackar, snabbmatskedjor, butiker, campingplatser och hotell ett självklart inslag längs Sveriges vägar. Men möjligheten att kunna ta en rast, äta en bit mat eller ta in hotell är en relativt ny företeelse. Historiskt sett var resandet, som skedde till fots eller med häst, betydligt mer komplicerat och det upp till var och en att försöka hitta något skjul eller stall att övernatta i.
Resandet var dessutom farligt, särskilt nattetid, då otyg, vilda rovdjur och stråtrövare kunde lura var som helst i mörkret.
Fram till slutet av medeltiden var så kallade våldgästningar ett sätt för resande stormän att tvinga till sig nattlogi hos fattiga bönder, utan att betala för sig. Men i och med Alsnö stadga runt 1280 satte kung Magnus Ladulås stopp för våldgästandet. I stadgans första artikel slogs det fast att det i varje härad skulle finnas en rättare som skulle visa vägfarare till bönder som kunde erbjuda övernattning mot betalning. Om rättaren inte kunde hänvisa till något övernattningsställe, eller om den utsedda bonden vägrade ta emot den resande gästen, var straffet böter. Den som trots stadgan gjorde sig skyldig till våldgästning kunde dömmas till fredlöshet.
Stallet i Åsby har en bevarad inredning från den tid då gården var skjutstillhåll och gästgiveri. Numera fungerar byggnaden som en föreningspub..
En bit in på 1300-talet började man diskutera ett organiserat nät av tavernor med syfte att serva resanden längs landsvägarna. Taverna är ett medeltida namn för vad som senare kom att kallas gästgiveri.
Systemet med tavernor, där det erbjöds mat, hästfoder, utvilade hästar etcetera, utvecklades under 1500-talet. Men det var först på 1600-talet och i samband med gästgivarordningen år 1649, som systemet blev allvar i större skala.
1649 års gästgiveriförordning, som upphörde att gälla 1933, innebar en rad förändringar som radikalt förenklade resandet på land. Ett exempel var införandet av den så kallade enhetsmilen, som med milstolpar och milstenar, tydligt angav avstånd till gästgiverier och städer. Innan enhetsmilen infördes så var 1 mil olika lång beroende på i vilket landskap man befann sig:
Ångemanlandmil 11 875 meter Västgötamil 13 000 meter Smålandsmil 7 000 meter Dalamil 14 485 meter
Enhetsmil 10 688 meter (år 1649)
Men det skulle dröja fram till år 1889 då 1 mil blev 10 000 meter.
De första svenska milstolparna var av trä och började användas i Sverige under 1600-talets mitt. Senare ersattes milstolparna med milstenar. Denna milstolpe, som står utanför Rånäs i Roslagen, är en nytillverkad kopia. De tidigaste milstolparna hade inte fundament utan var resta direkt på marken.
När till exempel Carl von Linné och hans medhjälpare reste runt på Gotland år 1741 så tog han in för natten hos lokala präster. Men den möjlighet hade i regel inte vanligt folk. Ju högre upp i samhället man befann sig, desto lättare var det att hitta någonstans att övernatta.
Det är med denna historiska bakgrund man bör betrakta det leende ansiktet på stalldörren i Åsby: som en spegling från en avlägsen tid, där tusentals kördrängar genom århundradena har slutit sina trötta ögon för natten mot ett mjukt underlag av hö och ljudet från hästarnas lugna tuggande.
Det gamla stallet i Åsby har under senare år använts som föreningspub av lokala bybor. Trots att det är evigheter sedan som de sista vandrarna, ryttarna, skjutsdrängarna och diligenserna passerade, så är inredningen i det gamla stallet relativt oförändrad.
Vem var det som målade ansiktet och varför? Den frågan är höljt i dunkel. Målningen är inte signerad och det är oklart om det finns fler bevarade verk av konstnären. Men enligt sägnen var det en resande gäst som målade av Åsbys ägares porträtt på dörren, som betalning för en natts logi för länge sedan.
Den var på sin tid en stor teknisk bedrift – tack vare en engelsk kylmaskin och svensk ingenjöranda. Idag är det få cyklister och fotgängare som reflekterar över bygget av Brunkebergstunneln i Stockholm, som invigdes i juni 1886.
Text och foto: Jens Flyckt
Idag är den aktuella tunneln, som förbinder Tunnelgatan med David Bagares gata, en viktig del i centrala Stockholms infrastruktur. Trafiken med cyklister och fotgängare är stundtals intensiv.
Den 231 meter långa Brunkebergstunneln som stod klar år 1886. Den används av cyklister ochbfotgängare.
När tunnelbygget genom åsen påbörjades år 1884 så var ingen lätt uppgift – varken tekniskt eller ekonomiskt. Sprickor i berget och porös sand resulterade i sättningar, vilka i sin tur hotade bebyggelse på åsen.
Ingenjören Knut Lindmark, som ett par år tidigare hade konstruerat den ångdrivna Katarinahissen i Stockholm, löste problemet genom att använda en engelsk kylmaskin, som varje natt frös ner några centimeter av åsen. Genom att nattetid skapa en konstgjord tjäle, kunde den 231 meter långa tunneln byggas utan att varken tunnelns tak eller hus på åsen rasade.
Tunnelbygget tog två år att genomföra. Arbetet påbörjades från två olika håll år 1884 och den 22 mars 1886 skedde genombrottet, då de två arbetslagen möttes under åsen.
De problem som präglade projektet gjorde att tunneln fick öknamnet ”Lindmarks undergång” av samtiden. Men tunnelbygget blev till slut en framgång – vilken Stockholmarna än idag har stor nytta av.
Efter en konkurs några år senare valde Knut Lindmark; då 53 år gammal, att ta sitt liv.
Sverigereportage 