Massgravar från Långfredagsslaget

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Soldattorpets sista strid

Den siste indelte soldaten som bodde på torpet hette Kilberg – en mångsidig karl som lär ha skjutit sönder vedspisen i köket med sitt tjänstevapen.
Soldaten är för länge sedan borta och soldattorpet är snart omringat av moderna villor.


Text och foto: Jens Flyckt

För tjugo år sedan år sedan var soldattorpet fortfarande omgärdat av syrenberså, enklare uthus och åkrar. I många år ägdes torpet av ett äldre par, som sommartid brukade parkera sin himmelsblå amerikanare under en stor björk vid uppfarten.

Den forna landsbygden fylls i hög takt med nyproducerade villor. Det är sagt att soldattorpet ska bevaras, men relativt omgående revs torpets uthus.

Soldaten Kilberg föddes år 1863. När Karl XI indelningsverk avskaffades 1901 och allmän värnplikt infördes, försörjde sig han som fjärdingsman och arbetskarl. Det var när han skulle visa sitt tjänstevapen som han hade som fjärdingsman, som skottet lär ha gått av och gått igenom ugnsluckan på spisen.

Kilbergs gamla soldattorp står tomt. Hängrännor vajar för vinden och färgen flagnar. Den nya tiden står på rak linje strax utanför knuten. Kanske känner soldattorpet på sig att slaget är förlorat och att inga fångar kommer tas i den sista striden.

Fattigbössan i Vaxholm

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Den räknas som en av Sveriges förnämsta kyrkor, omskriven för sina världskända kalkmålningar. Men i vapenhuset finns en sevärdhet som sällan nämns – en ekdörr med gotiskt järnsmide från 1400-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

Täby kyrka, en romansk sockenkyrka i Uppland, är främst känd för sina kalkmålningar från 1480-talet, av mästaren Albertus Pictor. I skuggan av målningarna, där bland annat döden spelar schack, finns vapenhusets originaldörr från 1400-talet.

Tre av Täby kyrkas dörrbeslag från sen medeltid.

Det svenska, medeltida dörrsmidet kommer ofta i skymundan när kyrkornas ”skatter” nämns i skrift och tal, trots att smidet ofta är säreget och har ett stort kulturhistoriskt värde. Det gäller i alla fall många mindre sockenkyrkor där smidet kanske inte håller samma höga tekniska kvalitet, som praktverken i kyrkor på Gotland och i Västergötland.

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, nämns järnbeslagen i Täby kyrka med en enda mening:

”Vapenhuset tillfogades på 1400-talet, här finns en ekdörr, med gotiska järnbeslag, från 1400-talet bevarad.”

Gotiskt dörrsmide från 1400-talet i Täby kyrka.

När det gäller de uppländska medeltidskyrkorna måste man ofta leta noga och länge för att överhuvud taget hitta någon information om dörrarnas järnbeslag, gångjärn, handtag, låsbleck och andra smidda utsmyckningar. Men om dopfuntar, altarskåp, reliker, predikstolar och andra inredningsdetaljer finns det i regel ett överflöd av information om.

Dörren i Täby kyrka är från 1400-talet och samtida med vapenhuset.

Det är som om det medeltida kyrksmidet inte existerar, annat än i något enstaka omnämnande.

Så är fallet med Täby kyrka, vars äldsta delar är från 1200-talet. Namnet Täby nämns för övrigt första gången i lokala runstenar från 1000-talet.
Vapenhuset anses ha uppförts någon gång mellan 1425 och 1460 och i Svenska kyrkans beskrivning av Täby kyrka, nämns vapenhuset och den medeltida dörren i korthet:

”Ytterportalen är ursprunglig och består av en tjärad, rikt järnbeslagen ekdörr.”

Nitar med kors som håller beslagen i dörren i Täby kyrkas vapenhus.

Dörrens fem horisontala järnbeslag håller ihop tre ekbrädor. I detta smide finns flera intressanta detaljer. Det hör till exempel nitskallarna som är dekorerade med kors. Där finns även enklare nitar, utan kors, som möjligen har bytts ut genom århundradena.

Låsblecket kan, med lite fantasi, tolkas som två sittande fåglar med ryggarna mot varandra.

Med lite fantasi kan man uppfatta låsblecket som två fåglar med ryggarna mot varandra.

Både trä och järn är tjärat. Den torkade tjäran bildar en kornig struktur vilket i sin tur kan ge en känsla av att dörren är i dåligt skick. Men det är den inte.

En annan detalj är det ornament- eller kryssliknande mönstret som finns på det runda dörrhandtaget, som efter ett halvt årtusende är blankslitet.

Det runda och blankslitna dörrhandtaget med bitvis bevarat mönster.

I en av ekbrädorna i dörren finns en stor kvist, vilket är en svaghet i träet men även mindre estetiskt tilltalande. Men istället för att kassera brädan så har man använt den.

Brädan med kvisten.

Kyrkporten hade under medeltiden en särskild betydelse, bland annat som skalskydd, men även som skydd mot onda makter. Kulturhistoriker Nils Gustaf Näsström skriver i sin bok Forna dagars Sverige, om kyrkporten och dörrsmidets betydelse:

”Den borde kunna hålla stånd mot tjuvar och ogärningsmän men också mot allt mörksens följe, som i djävulsk ondska drev sitt spel kring helgedomen. Fördenskull fogades kyrkdörren samman av tjocka och breda plankor och hakades upp i stadiga gångjärn, och för att yttermera förstärka den – men jämväl för att pryda och hedra den – nitade man ett rikt mönstrat nätverk av rund- och plattjärn över dörrfältet och kantade nyckelhålet med starka beslag.”

Ett leende från 1700-talet

Den uppländska gården Åsby är belägen intill den gamla vägen på rullstensåsen – en sträckning där man har färdats i årtusenden.
I gårdens knuttimrade stall finns ett färgglatt leende från en tid då Åsby var skjutshåll och gästgiveri.


Text och foto: Jens Flyckt

Ingen vet med säkerhet när det leende ansiktet tog plats på stalldörren. Expertis från Nordiska museet har daterats målningen till 1700-talet. Det lyser ännu om färgerna trots att de suttit där i över trehundra år.

Platsen har en lång historia som skjutstillhåll och gästgiveri, där resanden kunde få en bit mat och byta till utvilade hästar. Redan på 1500-talet gick huvudvägen mellan Uppsala och Stockholm förbi Åsby.

Kanske är det ett porträtt av gårdens ägare eller ett självporträtt. Sedan 1700-talet möts besökare till gästgiverigården Åsby av det leende ansiktet.

Idag är mackar, snabbmatskedjor, butiker, campingplatser och hotell ett självklart inslag längs Sveriges vägar. Men möjligheten att kunna ta en rast, äta en bit mat eller ta in hotell är en relativt ny företeelse. Historiskt sett var resandet, som skedde till fots eller med häst, betydligt mer komplicerat och det upp till var och en att försöka hitta något skjul eller stall att övernatta i.

Resandet var dessutom farligt, särskilt nattetid, då otyg, vilda rovdjur och stråtrövare kunde lura var som helst i mörkret.

Fram till slutet av medeltiden var så kallade våldgästningar ett sätt för resande stormän att tvinga till sig nattlogi hos fattiga bönder, utan att betala för sig. Men i och med Alsnö stadga runt 1280 satte kung Magnus Ladulås stopp för våldgästandet.
I stadgans första artikel slogs det fast att det i varje härad skulle finnas en rättare som skulle visa vägfarare till bönder som kunde erbjuda övernattning mot betalning. Om rättaren inte kunde hänvisa till något övernattningsställe, eller om den utsedda bonden vägrade ta emot den resande gästen, var straffet böter.
Den som trots stadgan gjorde sig skyldig till våldgästning kunde dömmas till fredlöshet.

Stallet i Åsby har en bevarad inredning från den tid då gården var skjutstillhåll och gästgiveri. Numera fungerar byggnaden som en föreningspub..

En bit in på 1300-talet började man diskutera ett organiserat nät av tavernor med syfte att serva resanden längs landsvägarna. Taverna är ett medeltida namn för vad som senare kom att kallas gästgiveri.

Systemet med tavernor, där det erbjöds mat, hästfoder, utvilade hästar etcetera, utvecklades under 1500-talet. Men det var först på 1600-talet och i samband med gästgivarordningen år 1649, som systemet blev allvar i större skala.

1649 års gästgiveriförordning, som upphörde att gälla 1933, innebar en rad förändringar som radikalt förenklade resandet på land. Ett exempel var införandet av den så kallade enhetsmilen, som med milstolpar och milstenar, tydligt angav avstånd till gästgiverier och städer. Innan enhetsmilen infördes så var 1 mil olika lång beroende på i vilket landskap man befann sig:

Ångemanlandmil 11 875 meter
Västgötamil 13 000 meter
Smålandsmil 7 000 meter
Dalamil 14 485 meter

Enhetsmil 10 688 meter (år 1649)

Men det skulle dröja fram till år 1889 då 1 mil blev 10 000 meter.

De första svenska milstolparna var av trä och började
användas i Sverige under 1600-talets mitt. Senare ersattes
milstolparna med milstenar.
Denna milstolpe, som står utanför Rånäs i Roslagen,
är en nytillverkad kopia. De tidigaste milstolparna
hade inte fundament utan var resta direkt på marken.

När till exempel Carl von Linné och hans medhjälpare reste runt på Gotland år 1741 så tog han in för natten hos lokala präster. Men den möjlighet hade i regel inte vanligt folk.
Ju högre upp i samhället man befann sig, desto lättare var det att hitta någonstans att övernatta.

Det är med denna historiska bakgrund man bör betrakta det leende ansiktet på stalldörren i Åsby: som en spegling från en avlägsen tid, där tusentals kördrängar genom århundradena har slutit sina trötta ögon för natten mot ett mjukt underlag av hö och ljudet från hästarnas lugna tuggande.

Det gamla stallet i Åsby har under senare år använts som föreningspub av lokala bybor. Trots att det är evigheter sedan som de sista vandrarna, ryttarna, skjutsdrängarna och diligenserna passerade, så är inredningen i det gamla stallet relativt oförändrad.

Vem var det som målade ansiktet och varför? Den frågan är höljt i dunkel. Målningen är inte signerad och det är oklart om det finns fler bevarade verk av konstnären. Men enligt sägnen var det en resande gäst som målade av Åsbys ägares porträtt på dörren, som betalning för en natts logi för länge sedan.




Tunnel med teknisk tradition

Den var på sin tid en stor teknisk bedrift – tack vare en engelsk kylmaskin och svensk ingenjöranda. Idag är det få cyklister och fotgängare som reflekterar över bygget av Brunkebergstunneln i Stockholm, som invigdes i juni 1886.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag är den aktuella tunneln, som förbinder Tunnelgatan med David Bagares gata, en viktig del i centrala Stockholms infrastruktur. Trafiken med cyklister och fotgängare är stundtals intensiv.

Den 231 meter långa Brunkebergstunneln som stod klar år 1886. Den används av cyklister ochbfotgängare.

När tunnelbygget genom åsen påbörjades år 1884 så var ingen lätt uppgift – varken tekniskt eller ekonomiskt. Sprickor i berget och porös sand resulterade i sättningar, vilka i sin tur hotade bebyggelse på åsen.

Ingenjören Knut Lindmark, som ett par år tidigare hade konstruerat den ångdrivna Katarinahissen i Stockholm, löste problemet genom att använda en engelsk kylmaskin, som varje natt frös ner några centimeter av åsen. Genom att nattetid skapa en konstgjord tjäle, kunde den 231 meter långa tunneln byggas utan att varken tunnelns tak eller hus på åsen rasade.

Tunnelbygget tog två år att genomföra. Arbetet påbörjades från två olika håll år 1884 och den 22 mars 1886 skedde genombrottet, då de två arbetslagen möttes under åsen.

De problem som präglade projektet gjorde att tunneln fick öknamnet ”Lindmarks undergång” av samtiden. Men tunnelbygget blev till slut en framgång – vilken Stockholmarna än idag har stor nytta av.

Efter en konkurs några år senare valde Knut Lindmark; då 53 år gammal, att ta sitt liv.

Hundratals drunknade utanför Öland

Ölands norra udde är en vacker plats – med fyren Långe Erik som yttersta utpost mot havets oändlighet. På bottnen där utanför ligger vraket från ett av Sveriges mest
mytomspunna krigsskepp, amiralskeppet Mars som den 12 augusti år 1564 sprängdes och sjönk med närmare 800 man ombord.

Text och foto: Jens Flyckt

Under det nordiska sjuårskriget i mitten av 1500-talet skedde tre sjöslag i vattnen runt Ölands norra udden. Det första slaget ägde rum i slutet av maj år 1564. Det skedde efter att de danska och lybska flottorna hade förenats mellan Öland och Gotland.

Ölands norra udde med fyren Långe Erik.

Den svenska amiralen, Jakob Bagge på amiralskeppet Mars, gick till angrepp mot den dansk-lybska flottan. Svenskarna, som hade ett fyrtiotal skepp, hade vinden till sin fördel och sköt bland annat det lybiska skeppet Långa barken i sank.
Sedan vände vinden. Mars hade fått rodret sönderskjutet och kommit från den svenska flottan. Lybeckarna försökte äntra henne, vilket ledde till hårda närstrider under två dygn. Elden kom lös. Mars exploderade och sjönk med man och allt.

Mars, som även kallades Makalös, var då den svenska flottans största skepp och stolthet. Hon var för den tiden ett gigantisk krigsskepp som hade sjösatts samma år. Hon var bestyckad med 100 kanoner och hade en besättning på 600 man.

Sjöstrider i norden på 1500-talet, enligt historiken Olaus Magnus verk Historien om de nordiska folken.

Den 12 augusti samma år var det dags igen. Då låg åter den svenska flottan utanför Ölands norra udde. Den danska flottan närmade sig. Svenskarna valde att styra mot Gotland på grund av ofördelaktig vind. Samtidigt gick danskarna gick iland på Öland för att plundra.

När vinden vände till svenskarnas fördel så bestämde sig den svenka amiralen, Klas Kristersson Horn, att vända och ta strid med danskarna. Den svenska flottan erövrade tre danska skepp och tog 800 danska krigsfångar.

Tio sjömil utanför Ölands norra udde ligger vraket av amiralskeppet Mars.

Den 26 juli 1566 skedde det tredje slaget vid Ölands norra udde. Dagen innan hade Horn upptäckt fienden som hade satt kurs mot Gotland. Men motvind gjorde att svenskarna undvek strid. Den slaget kom att betraktas som oavgjord.

Danskarna togs sig därefter iland på Gotland för att begrava sin viceamiral, Christopher Morgisen som hade träffats i huvudet av en kanonkula, i vigd jord.

Samtidigt som danskarna befann sig vid Gotland bröt en svår storm ut. Den svenska flottan klarade sig med mindre skador. Den dansk-lybska flottan gick det värre för. Förutom att de förlorade många fartyg i stormen, blev 5000 man vågornas rov.

Sommaren 2011 påträffades Mars vrak. Hon ligger på 70 meters djup cirka tio sjömil utanför Ölands norra udde.

.

Grannar till en avrättningsplats

Hammarbyhöjden är ett lika idylliskt som populärt bostadsområde i Stockholm. Men så har det inte alltid varit. Platsen var i flera hundra år Stockholms största, offentliga avrättningsplats. Åtskilliga dömda har där mist livet genom hängning och halshuggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Den händelse som gjort platsen mest känd är avrättningen av Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström, som den 27 april 1792 halshöggs och styckades.

”…skall mista högra handen, halshuggas och steglas…” heter det i domen där Anckarström dömdes till bland annat skamstraff och dödsstraff.

Den äldre avrättningsplatsen. Där galgen, som var en konstruktion av sten, förmodas ha legat sedan 1600-talets andra hälft och fram till 1800-talets andra hälft, finns ett antal större stenar. När bostadshuset i bakgrunden byggdes på 1930-talet ska enligt uppgift mänskliga kvarlevor ha påträffats. Någon arkeologisk utredning gjordes aldrig på platsen och händelsen tystades ner.
Galgbacken vid Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, enligt en teckning från 1856.

Innan Anckarström fördes till avrättningsplatsen, som då låg utanför stadsbebyggelsen, hade han utsatts för spöslitning, det vill säga piskning, i tre dagar.

Själva avrättningen och den efterföljande stegling finns dokumenterad av publicisten, biblotekarien och historikern Carl Christoffer Görwells. Efter att Anckarström halshuggits och fått höger hand avhuggen följde en rad makabra händelser.

”… De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärta och inälvor och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det i galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder” skriver Görwells.

I flera månader låg kroppsdelarna kvar på avrättningsplatsen. Senare stals de och återfanns i Årsta.

Hammarbyhöjden, eller Skanstulls avrättningsplats som den hette, är en av Sveriges mest omskrivna avrättningsplatser. Det var även Stockholms sista offentliga avrättningsplats.
Det råder en viss förvirring om områdets historia, datum och plats. Det gäller inte minst i tidningsartiklar där flera olika platser felaktigt pekas ut.

Riksantikvarieämbetet, som har två registrerade avrättningsplatser vid Hammarbyhöjden, hänvisar bland annat bland en artikel i Dagens Nyheter från 1980.
Det finns även uppgifter som cirkulerar om Skanstulls avrättningsplats som är motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Ett exempel på fel är den plats på Hammarbyhöjden som i moderna kartor pekas ut som ”galgbacken”, men som sannolikt aldrig varit galgbacke utan den plats där halshuggningar genomfördes. Halshuggning som straffmetoder infördes i mitten av 1800-talet, efter att hängning hade avskaffats.

Den yngre avrättningsplatsen? I mitten av 1800-talet ska enligt uppgift galgbacken på Skanstulls avrättningsplats, nuvarande Hammarbyhöjden, övergivits. Istället anlades en ny avrättningsplats, för halshuggning, knappt hundra meter från den gamla. Denna plats nämns ofta som galgbacken, vilket är missvisande då de dömda halshöggs på platsen.

Den äldre avrättningsplatsens, med galgen, exakta ålder är inte känd. Men den finns med på en karta från 1689.

Idag växer det en träddunge på den plats där galgen tros ha stått. Bland träden ligger en stensamling som skulle kunna vara rester från galgen, men några bevis för detta finns inte. Det kan lika gärna vara material från schaktningarna när bostadsområdet byggdes på 1930-talet. Det ryktas att mänskliga kvarlevor hittades på platsen i samband med markarbetena, men att händelsen tystades ner. Någon arkeologisk utredning gjordes inte.

Den yngre avrättningsplatsen, den från mittennav 1800-talet där dömda halshöggs, är illa åtgången och bitvis täckt av byggnadsavfall.

Platsen ligger mitt emellan två bostadshus. Idag finns det en informationstavla på platsen. Den tidigare informationstavlan har vid flera tillfällen försvunnit, enligt uppgift. Boende i området som Sverigereportage talat med säger att tavlan brukar ”försvinna” i samband med att lägenheter i området är ute till försäljning.

Den informationstavla som berättar om Hammarbyhöjden mörka historia som avrättningsplats, har tidigare försvunnit.

-Informationsskylten har tidigare försvunnit. Det är inte alla som vill bo på en avrättningsplats. Vissa är väl oroliga för att lägenheten ska bli svårsåld om det blir känt att folk hade avrättats utanför deras sovrumsfönster, säger personen.

Kungen sa ja till skjutning i Solna

Intill en tegelvägg vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna står ett märkligt stenblock – som är urgröpt i mitten efter träffar från tusentals gevärskulor. Stenblocket är numera ett minnesmärke över den skjutbana som Svenska Jägareförbundet lät anlägga på platsen år 1832 och som låg där i hundra år.

Text och foto Jens Flyckt, om inget annat anges.

År 1830 frågade en kommitté inom det nystartade Jägareförbundet, som senare bytte namn till Svenska Jägareförbundet, kung Karl XIV Johan V om de fick anlägga en ”jägarebana” vid Solna skog – ett skogsområde strax utanför Norrtull i Stockholm, som tillhörde Karlbergs kungsgård. I april samma år svarade Kungen ja, under förutsättning att banan byggdes och drevs i Jägareförbundets regi.

”…som blott till det uppgivna ändamålet må av förbundet begagnas ” skrev kungen i sitt brev till Jägareförbundet den 2 april 1831.

Samma vy från målområdet vid Solna skogs skjutbana – men med 189 års mellanrum. Ovan stentryck från 1832 och nedan fotografi från våren 2020.

Tidigt på våren 1831 påbörjades arbetet med att staka ut den 300 alnar långa skjutbanan, vilket motsvarar cirka 177 meter. Den 26 oktober samma år höll förbundet sin första målskjutning på banan. Senare uppfördes även en skjutpaviljong, som ritades av hovarkitekten Per Axel Nyström.

Skjutbanan vid Solna skog var på många sätt ett nytänkande och en av Sveriges tidigaste, allmänna, civila skjutbanor. Kanske var Solna skog rent utav den första skjutbanan i sitt slag i Sverige.

Att skjutbanan vid Solna skog anlades berodde inte enbart på att det fanns lokala jägare som ville ha en plats att öva på. Det var även ett uttryck för tidens anda och en tidig indikation på skyttets framväxt som folkrörelse, vilket Svenska Jägareförbundet hade och än idag har en stor del i.

Den så kallade kulfångstenen från Solna skogs skjutbana. 1832 var denna konstruktion, det vill säga ett stenblock som kulfång, en viktig del i skjutbanans säkerhet. Idag är ett stenblock som kulfång på en skjutbana en fullständigt orimlig tanke på grund av risken för rikoschetter.

På 1830-talet var skjutbanor som den vid Solna skog ovanliga. En annan mycket tidig skjutbanan var Wisby skyttegille, som anlades 1835.

Det var först på 1860-talet och med framväxten av den svenska skarpskytterörelsen, som var en halvmilitär organisation i fosterländsk anda som bland annat vapentränade skolelever, som allmänna skjutbanor blev vanligare.

Men det skulle dröja till slutet av 1800-talet och bildandet av den Frivilliga skytterörelsen (1893–2009) som det civila skyttet blev en riktigt stor folkrörelse. Vid den tiden och fram till 1900-talets mitt anlades det minst en skjutbana i varje socken runt om i landet. Många av de skjutbanor som anlades vid sekelskiftet 1800/1900 finns fortfarande kvar. Ett exempel är den Närtuna Gottröra skytteförening som grundades 1901 och som i högsta grad fortfarande är aktiv.

Skjutbanan i Solna skog var i drift under en mycket händelserik och avgörande period i den svenska skyttehistorien. Det handlar inte enbart om skyttets utveckling till ett folkrörelse, utan även den vapentekniska utvecklingen som i högsta grad påverkades av den industriella revolutionen. Under de hundra år som det bedrevs skytteverksamhet vid Solna skog så gick man från ålderdomliga, mynningsladdade svartkrutsvapen med flintlås, till moderna gevär med cylindermekanism och gastäta enhetspatroner med röksvagt krut – det vill säga moderna patroner.

Så här kunde ett exklusivt tävlingsgevär, eller targetrifle, se ut i mitten av 1800-talet. Detta var ett importerat vapen som långt ifrån alla hade råd med. Vanligt folk sköt då med betydligt enklare svartkrutsgevär.



Gevär m96, som fått sitt namn efter att modellen antogs av svenska försvaret år 1896, är ett klassiskt tävlingsvapen som har används i över hundra år vid ban-och fältskytte och som fortfarande är i bruk på landets skjutbanor. Denna gevärsmodell var en vanlig syn på Solna skogs skjutbana från sekelskiftet 1800/1900 och fram till 1932 då banan lades ner.

Anders Lindkvist är jakthistorisk skribent och driver bloggen Kurage -Hantverk och reenactment.

-Vid 1832 så befann sig vapenutvecklingen i en spännande tid. Flintlåsvapnen började sjunga sin svanesång för att välkomna slaglåset in i den vapentekniska historien. Förmodligen sköt de flesta tävlande skyttar år 1832 med filintlåsvapen, säger Anders Lindkvist.

Anders Lindkvist. Foto: Lars Arvidsson

Han säger att de som hade råd antagligen kostade på sig målskjutningsstudsare, men att de flesta skyttar förmodligen sköt med sina vanliga jaktbössor.

-De som grundade Jägareförbundet var huvudsakligen välbeställda herrar med fina jaktvapen, säger Anders Lindkvist.  

Vid denna tid var kvinnor en ovanlig syn vid jakt- och skyttesammanhang. Kvinnor och skjutvapen betraktades av den manliga samtiden som en opassande kombination. Det skulle dröja till 1800-talets slut innan det synsättet började luckras upp.

Enligt handlingar och samtida beskrivningar så utvecklades skjutbanan vid Solna skog ganska snabbt till en imponerande anläggning med bland annat en skottmur för pistolskytte samt en ”inrättning” för flankskjutning. Redan vid 1840 inledde Jägareförbundet kulskytte mot löpande björnfigur vid Solna skog.

Solna skogs målområde anlades i ett stenbrott som delvis finns kvar.
Där Karolinska universitetssjukhuset idag ligger, tegelbyggnaderna i bildens bakgrund, anlades år 1832 en skjutbana. Då beskrevs området, som hette Solna skog, som en stillsam och naturskön plats.

Onsdagen den 6 juni 1832 invigdes skjutbanan i Solna skog med den första allmänna tävlingsskjutningen. Då fanns en skottavla av trä och en säkerhetsmur – med kulfångsten. Ett 70-tal personer hade anmält sig till premiärtävlingen. Efter tävling och prisutdelning följde middag i skjutpaviljongen. Där åt, sjöng och skålade man för jakten och för Jägareförbundets högsta beskyddare, kronprins Oscar.

En av sångerna som sjöngs vid premiärskjutningen var denna:

”Upp! Bröder och slutom vår manliga krets..
Vårt jägarförbund uti nord!
Att jaga det onda vi äro tillfreds.
Varhelst vi det träffa på jord.
Men allt ädelt och gott
I sin vingande flykt
Är för jägarens skott
Evigt fridlyst och tryggt.
Låt nu jakthornen skalla.
Då bägaren går.
Den bäst skjuta förstår
Var konung vi kalla  
         i skogen.”

Det var tänkt att kronprinsen skulle ha närvarat vid invigningen. Men han fick förhinder. Han lovade att närvara vid nästa tävling vid Solna skog den 11 juni samma år. 

Hundra år senare, 1932, var det slutskjutet vid Solna skog och skjutbanan lades ner. På platsen skulle istället Karolinska sjukhuset byggas. Så sent som 1979 revs den skyddsvägg, eller skottmur som det hette år 1832, och som kulfångstenen satt monterad i.

Solna skogs omtalade skjutpaviljong bör ha legat på denna bergshöjd, med skjutriktning mot målområdet som låg cirka 100 meter bakom tegelhuset i bakgrunden.

Till 150-årsminnet av skjutbanans grundande, det vill säga 1982, sattes en liten metallskylt upp på platsen där målområdet för Solna skogs skjutbana en gång låg och där kulfångstenen från 1832 står kvar än idag.

Tack till: Lars Arvidsson för lån av bilden.
Mickes svartkrutsvapen (mickessvartkrutsvapen.se) för lån av vapen till fotografering.

Tre gevärstyper som kan representera vapenutvecklingen vid Solna skogs skjutbana. Överst i bilden ett flintlåsgevär, som konverterats till slaglås. I mitten targetgevär med slaglåsmekanism från 1840-talet. Längst ner gevär m96 från 1916.

.

Brohuset i Vaholm – ett säreget byggnadsminne.

Brohuset i Vaholm i Västra Götaland är en lika säregen som unik byggnadsverk med kopplingar till amerikanskt brobyggande under 1800-talet. Det exakta byggåret är inte känt, men bron finns med på en karta från 1877.

Text och foto: Jens Flyckt

Brohuset över ån Tidan i Vaholm i Skövde kommun är ett säreget inslag i traktens rika kulturlandskapet. Brohusets har som funktion och att skydda den underliggande hängverksbron mot väder och vind. Bron har två spann och en totallängd på 34 meter. Brokonstruktionen är byggd med huvudreglar i rundtimmer. Landfästena och mittstödet består av kallmurad sten.

Brohuset i Vaholm är på många sätt unikt för Sverige.

Enligt Tekniska museet är egentligen varken brohuset eller hängverksbron särskilt märkvärdiga. Det är istället kombinationen av hängverksbro och brohus som gör konstruktionen unik.

”…ett märkligt stycke kommunikationshistoria som inte representerar svensk brobyggnadstradition utan snarare en anomali, troligen inspirerad amerikanskt brobyggande…” skriver Tekniska museet i ett utlåtande från 2009.

Det är oklart när brohuset i Vaholm byggdes. Men mycket tyder på att det uppfördes i mitten av 1800-talet.

Varför denna märkliga, täckta brokonstruktion uppfördes i Vaholm har länge diskuterats. Någon liknande bro är inte känd i Sverige. Enligt Länsstyrelsen i Västra Götalands län så är liknande broar kända från flera länder, bland annat Österrike, Tyskland, Norge och Amerika. Det konstruktionssätt som bron i Vaholm är byggd med anses vara snarlik med brohus som uppfördes i Amerika under 1800-talets färsta hälft.

Brohusets exakta ålder är inte känd, men anses vara byggt någon gång mellan 1830 och 1870.

Vaholmsbron anses vara inspirerad av amerikanska byggnadstraditioner från 1800-talets första hälft.

I början av 1980-talet var brohuset så rötskadat att det stängdes av för biltrafik. Redan 1989 beviljade Riksantikvarieämbetet bidrag för renovering av brohuset, men skadorna visade sig vara för omfattande och någon renovering blev det inte då.

År 1991 beslutade Vägverket att gå in med ett större ekonomiskt bidrag. Ett samarbete mellan brons privata ägare, Västergötlands museum och Länsstyrelsen möjliggjorde en renovering och bevarande av detta märkliga byggnadsverk.

Brohuset är fristående och uppfört i enkel stolpverkskonstruktion som skydd för hängverksbron.

Vid renoveringsarbetet monterades hela bron ner och byggdes sedan upp igen med nytillverkade delar. Få delar från den ursprungliga konstruktionen kunde räddas och återanvändas.

Brohuset i Vaholm återinvigdes i maj 1992 och har sedan dess varit öppen för biltrafik.

På utflykt i en Cadillac till brohuset i Vaholm.

I juni 2010 beslutade Länsstyrelsen att byggnadsminnesförklara Vaholmsbron.

”Länsstyrelsen bedömer att Vaholms bro är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde” skriver länsstyrelsen i sitt beslut.