Hundratals cruisade i Stockholm

Den sista fredagkvällen varje månad under sommarhalvåret samlas hundratals bilentusiaster vid Sveavägen i centrala Stockholm. Den så kallade Stockholmscruisingen har en lång tradition.

Text och foto: Jens Flyckt

När denna motorburna tradition startade är något oklart. Och någon arrangör finns det inte och har sannolikt aldrig funnits, Traditionen uppstod för 40-50 år sedan och har sedan dess pågått.

Cruisingen på Sveavägen har en lång tradition. Vissa menar att den började redan på 1960-talet, andra i slutet på 1970-talet eller början på 1980-talet. Idag är den mer populär än någonsin.

På 1980-talet tog det fart och fler blev intresserade. Mats Eriksson från Värmdö minns cruisingen under tidigt 1980-tal.

– Jag tror att det var 1983 då var jag och mina polare var inne i Stockholm och cruisade. Det var första gången jag hörde ordet stockholmscruisingen. Annars var det bara det vanliga raggandet, säger han.

En Plymouth Duster från 1971 på Sveavägen den 28 augusti, 2020.

I många år var de numera rivna bensinmackarna vid Norrtull den givna samlingsplatsen och utgångspunkten. Idag är samlingspunkten Sveavägen och då särskilt utanför MC Donalds, som sedan gammalt är en populär plats för hojåkare.

Roddar blir ett allt vanligare inslag.
Ford A cupé från 1928.

Från början gick crusingstråket via Sveavägen Tegnergatan Birgejarlsgatan och Kungsgatan.

GMC Jimmy från 1970 som enligt Transportstyrelsen har haft tre ägare.
Detta coustombygge, en Chevrolet Bel Air, är hemmahörande i Hedemora, Dalarna.

Stockholmscruisingen är numera inte enbart en lokal företeelse, utan ett evenemang som lockar deltagare från andra delar av landet. Under crusingen den 28 augusti sågs bland annat entusiastbilar från Dalarna och Norduppland.

Kompressormatad Plymouth Satelit från 1969. Bilen är hemmahörande i Grödinge, Södermanland.

Ursprungligen var Stockholmscruisingen något av och för ägare av ägare av amerikanska bilar i Stockholmstrakten. Men på den punkten har stora förändringar skett. Numera är äldre europeiska fordon ett vanligt inslag. Även moderna, nya sportbilar av tyskt och italienskt ursprung blir allt vanligare.

I crusingen på Sveavägen syns inte enbart amerikanska bilar.
Toyota Crown från 1972. En numera mycket sällsynt bil på svenska vägar.
Renault 4. Modellen är kanske mest känd för sin säregna växelspak.

Men alla är inte roade av att Sveavägen ibland förvandlas till ett rullande fordonsmuseum. Boende på Sveavägen vill stoppa cruisingen, som de tycker stör och förfular. En person som Sverigereportage har pratat med säger att extremt hög musik, som hörs genom husväggarna, nerskräpning, urinerande raggare och dånet från burnouter långt in på småtimmarna, är mycket störande.

I lokalpressen har denna fråga varit ett återkommande tema de senaste åren. Ett exempel är tidningen VasastanDirekt som den 31 juli i år skrev om ”raggarstöket”. I artikeln säger polisen att de brukar omhänderta en del personer för fylla under dessa kvällar. Det framgår även att polisen och kommunen har vidtagit åtgärder, som parkeringsförbud och fartgupp, och planerar insatser för att få bukt på problemen.

2018 skrev Sveriges radio att det var färdigcruisat på Sveavägen.

Chrysler Windsor från 1948.
Checker, ett amerikanskt bilmärke vars produktion pågick mellan åren 1922-1982. Här en förlängd model.
Sveavägen fredag kväll. Med undantag från cyklister som vägrar att visa hänsyn tillngngtrafikanter, så är cruisningen en lugn tillställning. Polisen har i alla fall inga uppgifter om problem från det aktuella tillfället.


Polisen kallar crusingsträckan för ”raggarrundan” och påpekar att crusingen saknar tillstånd, men att det är svårt att lagföra någon. Svårigheterna ligger i att avgöra om någon deltar eller bara befinner sig på platsen. Att köra bil på Sveavägen är inte olagligt.

Långsamt glider cruisingen fram på Sveavägen i augustikvällen.

Från deltagarnas sida menar man att kritiken är orättvis och att de kollektivt straffas för problem som ett fåtal personer, inte sällan i moderna bilar, ställer till med.
Men menar att de flesta personerna som kommer till Sveavägen för att träffa likasinnade och visa upp sina entusiastfordon som de lägger ner hundratals arbetstimmar om året på, i regel inte är några problem. Och de fortkörningar som ofta nämns i kritiken knappast begås av ägare till amerikanska bilar i halvmiljonklassen, folkabussar från 1950-talet eller motorburna barnfamiljer.

En välanvänd Buick special de luxe.
Alla Stockholmare är inte kritiska till cruisingen.

Under de fyra timmar, klockan 18 till 22, som Sverigereportage var på plats vid Sveavägen så skedde två bournouter.
Under samma tid var det åtskilliga förare moderna BMW och Audi som varvade motorer och körde fram och tillbaka i hög hastighet.
Flera incidenter inträffade med cyklister och förare på elskotrar som körde in i personer på trottoarer och vid övergångsställen.

Crusingen den 28 augusti var en lungt tillställning, enligt polisen. När Sverigereportage talade med Stockholmspolisen dagen efter, var det inte ens känt att det hade varit cruising. Men efter att polisen hade undersökt saken framkom att det inte fanns några uppgifter om problem i samband med cruisingen.

Många av bilarna som syns i Stockholmscruisingen är av hög kvalitet.

En växt som skydd mot blixten

Växten taklök har en lång historia inom svensk folktro. Som medicinalväxt har den använts sedan medeltiden. Men taklöken har även skyddad slott och koja mot olycka i närmare tusen år.

Text och foto: Jens Flyckt

Denna speciella växt kommer ursprungligen från södra och centrala Europas bergstrakter. Till Sverige kom den troligen under medeltiden. InSverige nämns första gången i skrift år 1677.

Taklöken, med sina typiska bladrosetter och i övrigt säregna utseende, kan ibland hittas vid gamla kulturmiljöer, som torp, kloster och medeltida kyrkogårdsmurar. En gång i tiden växte den på var och varannat tak. Men numera syns den allt sällan.

Taklök, som ännu inte slagit ut, med sina typiska bladrosetter vid 1300-talskyrkan i Ununge i Uppland.

I Sverige har taklöken en lång tradition som medicinalväxt, men även inom nutida alternativmedicinen spelar den en roll. Ett exempel är dess växtsaft som kan användas mot brännsår och insektsbett. Den innehåller även ämnen som är urindrivande och kramplösande.

Enligt sägnen var det en grekisk gud som skapade taklöken åt människorna, som skydd mot blixten.
I vissa delar av Sverige har taklöken kallats för Tore-skägg, vilket lär anknyta till asaguden Tor som på sin färd över himlen skapade åska och blixtar.

Sedan mycket gammalt är det brukligt att plantera taklök på taken, som skydd mot onda krafter och annat otyg; men även som skydd mot åska, blixtnedslag och brand.
Dess latinska namn är Sempervivum tectorum, vilket betyder ”alltid levande” och ”växer på tak”.

Nu över 500 följare

När jag startade Sverigereportage.com för drygt sju månader sedan så var planerna många. Men på grund av Covid 19 var det mycket som fick skjutas upp.

Trots en del begränsningar har mottagandet av Sverigereportage varit över all förväntan.
Nyligen passerade Sverigereportags FB-sida 500 följare, ett delmål som nåddes betydligt snabbare än planerat.

Den geografiska spridningen, det vill säga var i världen ni läsare befinner er, är både förvånande och glädjande. Statistiken visar att det klickas in på Sverigereportage.com från många av världens hörn.

63 inlägg har publicerats på Sverigereportage.com sedan februari. Dessa inlägg har i skrivandets stund genererat 40 047 inläggsklick. Det är inga enorma siffror, men betydligt bättre än väntat.

Jag vill därför tacka alla er som följer och läser Sverigereportage.


Jens Flyckt

Kvilleken – en urgammal kämpe

En människa kan bli hundra år. Kvilleken i Kvills naturreservat utanför Vimmerby i Småland är tio långa människoliv gammal. Men den tusenåriga eken, som växt på platsen sedan vikingatiden, kämpar nu för sin överlevnad.

Text och foto: Jens Flyckt

Kvillekens, eller Rumskullaeken som den även kallas för, exakta ålder är inte fastställd. Att räkna dess årsringar är inte möjligt i och med att den är ihålig. På 1930-talet kom man fram till att den då var närmare 950 år gammal. Det innebär att den grodde på vikingatiden, ungefär samtidigt som staden Sigtuna grundades av kung Erik Segersäll. Det skedde cirka tre hundra år innan digerdöden kom till Sverige och sexhundra år innan regalskeppet Vasa sjönk.

Kvillekens omgivande kulturlandskap, med stigar och hålvägar som slingrar sig fram förbi odlingsrösen, fossila åkrar och gärdesgårdar, är en sällsam påminnelse om hur ett småskaligt jordbrukslandskap såg ut i tidernas begynnelse.

-Redan på 1700-talet var Kvilleeken gammal och ihålig. Då användes den ihåliga stammen som redskapsförråd, säger Jerry Svensson från länsstyrelsen i Kalmar län.

Jerry Svensson.

Första gången Kvilleken beskrevs i text var år 1772 i häradsfogden Magnus Gabriel Craelius verk, Försök till ett landskaps beskrivning:

”…och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne…”

Idag är området en sevärdhet som lockar långväga besökare. 20 000 personer besöker varje år den gamla jätten där den står, omgiven av ett ålderdomligt jordbrukslandskap.

Jerry Svensson berättar att det inte enbart är svenskar som är intresserade, utan att Kvilleken även lockar utländska besökare, bland annat från Tyskland. Oavsett varifrån besökarna kommer så är det få som inte blir berörda av den gamla jätten.

Varje år besöker 20 000 personer Kvilleken.

– Besökare kommer till insikt över att detta träd har stått här långt innan de föddes och att det kommer stå kvar här långt efter att dagens generationer är borta. Det ger en insikt om livet, säger Jerry Svensson

År 2008 bildades ett 29 hektar stort naturreservat runt Kvilleken. I området finns även andra biologiskt värdefulla lövträd som är växtplats för flera ovanliga lavar, bland annat gulpudrad spiklav och almlav. De ålderdomliga hag- och ängsmarkerna har hävdats under hundratals år kanske tusentals, och har därför stora botaniska värden. Där finns även ett rikt insektsliv.

Bastardsvärmare.
Artrik vägkant i Kvills naturreservat.

De senaste åtta åren har ekens hälsa vacklat. Grenarna blev bladlösa och alla trodde det var slut. Men den gamla jätten visade sig ha tillräckligt med liv kvar för att sätta löv på en gren. Så har det varit de senaste tre åren.

År 2012 bildades ett nationellt expertråd för att rädda Kvilleken.

Ännu lever den urgamla och mytomspunna Kvilleken – om än med en grön gren.

Expertgruppen kom bland annat fram till att den gamla eken var angripen av ekvecklarlarver, en fjärilslarv som äter eklöv. Som det inte vore nog så var den även angripen av svampen mjöldagg. De visade sig även att Kvilleken hade för lite finrötter, som är en förutsättning för att trädet ska kunna ta upp vatten ur marken.

-Problemen beror dels på ett järnband som på 1960-talet monterades runt eken, för att hindra den från att fläkas. Det har sannolikt påverkat trädets näringstillförsel. Det bandet klipptes av 2005 i samband med ett sabotage. När man sedan satte tillbaka ett nytt stödjande förband så gjordes det för hårt, säger han.

Vajerkonstruktionen som ersatte det tidigare stålbandet som skadade Kvilleken. Den nuvarande vajerkonstruktionen, vars syfte är att eken fläks, skadar inte trädet.

Han berättar att delar av ekens krona besprutades 2013 och 2014 med ett särskilt ekologiskt algextrakt för att skapa förutsättningar för bättre lövtillväxt, som i sin tur ska generera mer kolhydrater till finrötterna

-Finrötterna främjades genom att man lade ut ett lager lövvedsflis på marken, så kallad mulchning. Detta lager skulle vid nedbrytning sakta avge näring till finrötterna som behövde bli fler för att trädet skulle kunna ta upp mer vatten och näring till kronan. Ingen bearbetning skedde således i marken. Ingen besprutning har heller skett mot ekvecklarlarv eller mjöldagg, förklarade Jerry Svensson.

Är det helt omöjligt att Kvilleken återhämtar sig?

-Ja. Vi har konstaterat att vidtagna åtgärdar för att förbättra hälsan på trädet misslyckats. Att få tillbaka ett kronverk på nytt i stora delar av kronan som innan problemen upptäcktes 2012, är inte möjligt då grenarna dött ut och barken ramlat av. Däremot kämpar vi för att den delen som ännu lever skall försätta göra så genom bevattning vid behov. Inga andra metoder som vi känner till har bedömts aktuella att kunna använda sig av, säger han.

Men ännu lever Kvilleken, en levande fornlämning, även om den bara har en grön gren kvar. Om den ska gäcka döden även nästa vår, år 2021, återstår att se. För Jerry Svensson, som redan som barn besökte eken och har jobbat med den länge, är det en sorglig upplevelse

– Varje vår går jag och letar efter knoppar på den. Kvilleken slår ut senarer än andra ekar i området, säger Jerry Svensson.

Den vår som inga gröna löv längre slår ut börjar en ny epok för Kvilleken. Den kommer stå kvar länge som ett monument, omgiven av sina hagmarker. Dess döda ved kommer sakta brytas ner och vara skafferi och barnkammare för insekter, svampar, lavar, fåglar, däggdjur etc i hundratals år framöver. Och i näringen från den en gång så väldiga Kvilleken, kommer kommer om hundratals år nya ekplantor att gro och sträcka sina gröna grenar mot skyn.

Kvilleken 2018.

Här ligger Fan själv begravd

Det gamla stationssamhället Rö i Stockholms län är historiskt inte känt för särskilt mycket. En lokal fornlämning som redan på 1600-talet nämns av kyrkoherden Nicolaus Andreae Kiällman, är en jordhög där Fan sägs ligga begravd.

Text och foto: Jens Flyckt

Efter att tågen slutade gå på 1980-talet har inte mycket hänt i Rö. Det är en jordbruksbygd som idag är känd för rallystjärnan Björn Waldegård som bodde där fram till sin död 2014 och en cementfabrik. Och så var det det här med jordhögen i närheten av Rös medeltida kyrka, där Fan sägs ligga begravd.

I träddungen på åkerholmen i bakgrunden finns rester av en hög där Fan ska vara begravd, enligt en sägen. Bonden vill inte ha spannmålen nertrampad och därför får ni nöja er med en bild på avstånd.

Vid den smala väg som leder upp till kyrkan har Rö hembygdsförening satt upp en liten skylt med utförlig information om en hög. Föreningen har grävt djupt i arkiven och citerar ur Rös första kyrkobok från 1685, där den dåvarande kyrkoherden Kiällman skriver att folk tror att Fan ligger begravd i högen.

En stoor Jordhög finnes i Härsby gärde, lijte ifrån Kyrkian, hwilken alla bönder ännu så wäija, att ingen törs hugga der af någon buske. Sädan twenne Bönder hava begynt plöija på samma hög, åk bliwit straxt der effter, med särdeles siukdom bekajade, sade dhe wij Troo att Fanen ligger der begravin.

Bakgrunden till denna sensationella uppgift finns bevarad är att man i den nyfödda stormakten Sverige såg monumentala fornminnen som en nationell angelägenhet. Man sökte därför bevis för vad man ansåg var landets storslagen och anrika historia.

Under 1600-talets andra hälft gick därför påbud ut till landets präster, om att dokumentera och skriva ner bygdernas storslagna fornlämningar. Så skedde även i Rö.

Kiällman lyckades inte få ihop några direkta storslagenheter. Förutom Fans grav nämner han kyrkan samt en offerlund där en märklig eld sades brinna nattetid under vissa årstider.

Offerlund, överwäxt med Aspeträd…”

1981 gick det sista persontåget från Rö.

Hur Kiällmans uppgifter mottogs av Antikvitetskollegium, som var ett statligt ämbetsverk som sysslade med fornlämningar, är inte känt. Men med tanke på att det bara var tio år efter de stora häxprocesserna, då hundratals män och kvinnor anklagades för satanspakt, torterades och avrättades, så borde uppgifterna om eld på en hednisk offerlund och Fans grav intill Rö kyrka, ha väckt en viss uppmärksamhet.

Även i dagens fornlämningsregistrer finns en notering om att denna jordhög är ”Hin ondes grav”.

Rå T-Ford med knackad kaross

Thomas Ekström från Lidingö har en bil som drar uppmärksamhet till sig. Hans ensitsiga T-Ford från 1923 är ett tidigt, svenskt custombygge som inte liknar något annat.

Text och foto: Jens Flyckt

Det uppstår ofta folksamlingar kring Thomas Ekströms mattsvarta, ensitsiga T-Ford. Det är en på många sätt unik bil som väcker stor uppmärksamhet.

T-Forden är ett stilfullt bygge med ett rått utseende och vars linjer skapar en oemotståndlig harmoni.

-Det är många som undrar om det är en hemmabyggd roadster, men så är det inte. Men ett svenskt hemmabygge är det. Till exempel är framvagnen framflyttad och Karossen är handknackad, säger Thomas Ekström.

En roadster är en tvåsitsig, öppen sportbil. Med handknackad menas att karossen är handbygd (reds. anmärkning).

Ford-märkta glas på strålkastarna.

Han äger sedan tidigare två T-Fordar. När annonsen för detta exemplar dök upp blev han förvånad.

-Jag frågade säljaren om han verkligen skulle sälja den. Det ville han och då blev det affär, säger han.

Förarplatsen, eller sittbrunnen, är trång och bjuder inte på någon större komfort.

Har du någon aning om när och var den är ombyggd?

-Jag vet inte så mycket om dess historia. Jag köpte den indet här skicket, säger han.

När Sverigereportag träffar Thomas Ekström har han kört Forden till bilutställningen vid Nifsta gård i Norrtälje kommun. Men att köra en nästan hundra år gammal bil i dagens hetsiga trafik kräver en viss anpassningsförmåga.

Det mesta på Thomas Ekströms T-Ford är originaldelar. Notera slutröret på avgassystemet.

-Nyligen råkade jag köra ut på motorvägen. Då fick jag hålla 85 och det gick bra. Forden har broms i växellådan, men den är inte så effektiv. Det finns även en handbroms med stålbelägg. Så det gäller att hålla avstånd för att hinna stanna. Men det är inte så lätt i och med att andra bilister hela tiden svänger in framför, säger han.

I vanliga fall tycker han att 60-70 är en lämplig hastighet.

Balansering av träfälg.

Efter färden på motorvägen insåg Thomas Ekström att det var obalans i fälgarna. Men att balansera fälgar av trä är inte samma sak som att balansera plåtfälgar. Istället för särskilda blyvikter, som fästs på plåtfälgarnas kant, sitter en blybit fastsatt med en slangklämma på en av träfälgens ekrar.

Thomas Ekströms T-Ford är ett stilfullt bygge. När bilen byggdes om är oklart. Men mycket tyder på att det skedde unde


Trappsteg.

För Thomas Ekström ligger en stor del av nöjet i att äga veteranbilar i att köra dem.

-Det där att samla och enbart ha veteranbilar stående är jag inte intresserad av. Nöjet ligger i att använda bilarna, säger Thomas Ekström.

Thomas Ekström i sin säregna, ensitsiga T-Ford från 1923

Notdragning i augustinatten

Att dra not är en gammal fiskemetod som blir allt ovanligare i svenska vatten. I Brandstorp vid Vätterns strand hålls denna tradition, som har medeltida anor, vid liv.

Text och foto: Jens Flyckt

Notdragning efter laxfisk vid Brandstorp vid Vätterns strand.


Sverigereportage återkommer med ett reportage från denna augustinatt.

Hundratals drunknade utanför Öland

Ölands norra udde är en vacker plats – med fyren Långe Erik som yttersta utpost mot havets oändlighet. På bottnen där utanför ligger vraket från ett av Sveriges mest
mytomspunna krigsskepp, amiralskeppet Mars som den 12 augusti år 1564 sprängdes och sjönk med närmare 800 man ombord.

Text och foto: Jens Flyckt

Under det nordiska sjuårskriget i mitten av 1500-talet skedde tre sjöslag i vattnen runt Ölands norra udden. Det första slaget ägde rum i slutet av maj år 1564. Det skedde efter att de danska och lybska flottorna hade förenats mellan Öland och Gotland.

Ölands norra udde med fyren Långe Erik.

Den svenska amiralen, Jakob Bagge på amiralskeppet Mars, gick till angrepp mot den dansk-lybska flottan. Svenskarna, som hade ett fyrtiotal skepp, hade vinden till sin fördel och sköt bland annat det lybiska skeppet Långa barken i sank.
Sedan vände vinden. Mars hade fått rodret sönderskjutet och kommit från den svenska flottan. Lybeckarna försökte äntra henne, vilket ledde till hårda närstrider under två dygn. Elden kom lös. Mars exploderade och sjönk med man och allt.

Mars, som även kallades Makalös, var då den svenska flottans största skepp och stolthet. Hon var för den tiden ett gigantisk krigsskepp som hade sjösatts samma år. Hon var bestyckad med 100 kanoner och hade en besättning på 600 man.

Sjöstrider i norden på 1500-talet, enligt historiken Olaus Magnus verk Historien om de nordiska folken.

Den 12 augusti samma år var det dags igen. Då låg åter den svenska flottan utanför Ölands norra udde. Den danska flottan närmade sig. Svenskarna valde att styra mot Gotland på grund av ofördelaktig vind. Samtidigt gick danskarna gick iland på Öland för att plundra.

När vinden vände till svenskarnas fördel så bestämde sig den svenka amiralen, Klas Kristersson Horn, att vända och ta strid med danskarna. Den svenska flottan erövrade tre danska skepp och tog 800 danska krigsfångar.

Tio sjömil utanför Ölands norra udde ligger vraket av amiralskeppet Mars.

Den 26 juli 1566 skedde det tredje slaget vid Ölands norra udde. Dagen innan hade Horn upptäckt fienden som hade satt kurs mot Gotland. Men motvind gjorde att svenskarna undvek strid. Den slaget kom att betraktas som oavgjord.

Danskarna togs sig därefter iland på Gotland för att begrava sin viceamiral, Christopher Morgisen som hade träffats i huvudet av en kanonkula, i vigd jord.

Samtidigt som danskarna befann sig vid Gotland bröt en svår storm ut. Den svenska flottan klarade sig med mindre skador. Den dansk-lybska flottan gick det värre för. Förutom att de förlorade många fartyg i stormen, blev 5000 man vågornas rov.

Sommaren 2011 påträffades Mars vrak. Hon ligger på 70 meters djup cirka tio sjömil utanför Ölands norra udde.

.

Rånmördaren Jonas Falks grav

Falks grav och avrättningsplats vid Hökensås utanför Tidaholm i Västergötland är en märklig företeelse.
Jonas Falk, en rånmördare som halshöggs på platsen för 165 år sedan, har för eftervärlden blivit en något av en kultperson och hans avrättningsplats en turistattraktion.

Text och foto: Jens Flyckt

Jonas Falk, som till yrket var skräddare, var 27 år gammal när han halshöggs på platsen. Där begravdes han – i ovigd jord,

Avrättningen skedde på Svedmon, som platsen heter, i Hökensås. Det är ett vidsträckt och ödsligt sagolandskap, där nattskärran surrar över den glesa tallskogen under sommarnätterna och doften av vitmossa och ljung tar följe med vinden.
.
”Här på ödsliga Svedmon finns sedan gammalt häradets gamla avrättningsplats…” skriver Tidaholm kommun på sin hemsida under fliken sevärdheter.

Ett järnkors markerar graven och avrättningsplatsen. Graven är registrerad i fornlämningsregistret som Brandstorp 1:1.

Händelsen som ledde till avrättningen tog sin början natten den 23 augusti 1854. Då rånmördades potiljonen, som var dåtidens värdetransportör, Artur Magnus Nilssén vid ett överfall vid Tunarp mellan Jönköping och Fallköping. Han sköts i ryggen av Jonas Falk och avled av sina skador på lasarettet i Jönköping den 8 september. Tillsammans med sin styvfar och medbrottsling, Anders Andersson Frid, misshandlade de skjutsdrängen Sven Larsson svårt. Men drängen överlevde och lyckades fly till närmaste gård.

Rånbytet blev 2000 riksdaler, vilket var en förmögenhet på den tiden.

Falks grav ligger vid korsningen Gamla landsvägen och Göteborgsvägen. Det är ett gammalt vägsystemet som använts sedan medeltiden.

Jonas Falk och Anders Andersson strid hade sedan tidigare haft problem med rättvisan. Anders hade fått avsked som soldat på grund av kriminalitet. Jonas, som på fyllan ska ha pratat om hur lätt det vore att råna postiljonen, hade tidigare varit misstänkt för ett rån.

Jonas och Anders flyttade till Stockholm i tron om att livet skulle bli bättre där. Men livet i storstaden verkar inte ha blivit som de tänkt sig.och bristen på pengar gjorde sannolikt att de bestämde sig för att råna postiljonen i sina hemtrakter.

Efter rånet tog de sig tillbaka till Stockholm via Hjo i tron om att de begått det perfekta brottet. Men polisen var dem på spåren och de greps i Stockholm.

De båda misstänkta transporterades tillbaka till hemtrakten och länsfängelset i Mariestad. Senare ställdes de inför tinget och dömdes till döden genom halshuggning. Anders ansökte och beviljades nåd. Hans dödsstraff omvandlades till 28 dagar på vatten och bröd, en grym behandling som få överlevde, samt livstids straffarbete. 31 år senare benådades han och frigavs.

Men Jonas Falk ansökte aldrig om nåd trots att han hade möjlighet att göra det. Under det år han suttit på länsfängelset hade han blivit djupt religös, förändrats som person och accepterat sitt straff.

Så en novemberdag år 1855 verkställdes avrättningen inför en stor folksamling.

Det finns mängder av avrättningsplatser runt om i landet där folk i århundraden har avrättats med mer eller mindre brutala metoder. I regeln är dessa platser antingen bortglömda, eller något man talar tyst om.
Men när det gäller Jonas Falks grav är det tvärt om. Kanske är det hans tragiska livsöde som har förvandlat honom till en nutida kändis med ett rykte som sträcker sig långt bortom hans gamla hembygd. Avrättningsplatsen och graven har blivit en stor sevärdhet som varje år lockar långväga turister.

Det har skrivits böcker, artiklar och gjorts TV-program och filmer om Falk. Han har även en egen tråd på nätforumet Flachback. Sanning, myt och fantasier har med tiden vävts samman.
Det hävdas bland annat att det sommartid alltid ligger färska blommor på graven och att ingen vet hur detta sker. Detta med blommorna ska ha pågått 130 år, enligt uppgift. De gånger Sverigereportage har varit på platsen har det dock inte funnits några blommor på graven.

Lokala raggare lägger cigaretter på graven där man för övrigt tror att Falk går igen vid midnatt. Korset har stulits vid ett flertal tillfällen, men alltid återfunnits. Och på den lilla informationsskylten som finns vid graven, har någon skrivit en uppmaning om att inte tända gravljus, på grund av brandrisken.

Den lilla parkeringsplatsen, som finns i närheten av graven, påminner mer om en uppkörd vändplan. Den sandiga marken runt om graven är sliten efter de tusentals besökare som gått där fram och tillbaka. Tallarna runt parkeringen har skador i barken efter att ha blivit påbackade och påkörda.

Det har gått 165 år sedan Jonas Falk avrättades. Idag är han mer uppskattad, känd och omnämnd än vad han någonsin var i livet.

Volvo 244 med gengas

Runt om i Sverige arrangeras sommartid små, lokala bilträffar. En sådan träff sker varje torsdag vid gården Nifsta några mil norr om Stockholm.

Text och foto: Jens Flyckt

Bilträffen i Nifsta lockar alla sorters bilentusiaster och hojåkare. Även lastbilar, traktorer och andra fordon är välkomna. Träffen har arrangerats i många år. Numera är det två meters avstånd som gäller för besökare.

Volvo 244 med gengasagregat.

Torsdag den 6 augusti lockade mycket folk – både med och utan entusiastbilar. Vissa kommer dit för att titta, andra för att ställa ut.

Ett fordon som ådrog sig ett särskilt stort intresse bland besökarna var en vit Volvo 244, som konverterats till gengasdrift. Gengas är ett alternativ till bensin, om om än väldigt omständigt och inte helt ofarligt. Dock betydligt billigare än bensin och skattefritt, i alla fall om man har tillgång till ved från egen skog.

Sverigereportage återkommer inom kort med ett längre reportage från bilträffen vid Nifsta gård.