Den första svenska pansarbilen

Under tidigt 1900-tal hade den svenska armén under en längre tid studerat utländsk makts pansarfordon. De första försöken till svenskbyggt pansarfordon, som även användes inom svenska armén, kom 1925. Det var pansarbil m/25 som byggdes på ett lastbilschassi från Tidaholms bruk i Västergötland.

Text: Jens Flyckt
Bilder: Karlsborg fästningsmuseum/fotograf okänd/Public Domain.

”Pansarbilvapnets inträde i vår armé” så rapporterade Major Wilhelm Odelbergs vid K3 i Skövde, från ”pansarstudierna” mellan åren1922 och 1934.

Pansarbil m/25 som byggdes på ett lastbilschassi från Tidaholms bruk.

Svenska armén hade visserligen pansarfordon redan 1921, vilken enligt Pansarhistoriska föreningen köptes in i delar från Tyskland och sedan monterades ihop. 1923 köptes en kanonbestyckad pansarvagn in från Frankrike, som i Sverige fick smeknamnet Putte.

Men den svenska armén verkar inte ha fattat tycke för de utländska pansarvagnarna. I stället beslutades att Sverige skulle konstruera en egen konstruktion.

Pansarbil m/25 var en försöksmodell som vägde 4-5 ton beroende på utrustning och kunde nå en hadtighet på 60 kilometer i timmen. Den byggdes på lastbilschassi från Tidaholms bruk i Västergötland. Beväpningen bestod av en 6,5 millimeters kulspruta från tiden runt sekelskiftet 1800/1900. Någon riktig pansarplåt var det inte heller fråga om. Dock var den plåtbeklädd.

Året därpå kom en vidareutveckling – pansarbil m/26. Skillnaden mellan de två försöksmodellerna bestod främst i en betydligt modernare kulspruta. M/26 hade en mer strömlinjeformad design med avfasade hörn.

Pansarbil m/26 som lik sin föregångare, m/25, var en försöksmodell.

Trots det något komiska utseendet så var de bägge modellerna utrustade med en rad genomtänkta lösningar i svensk ingenjörsanda, som dubbelkommando för styrning.

Totalt byggdes tre exemplar av modellerna. Ingen av dessa tidiga pansarfordon finns idag bevarade.

För er som vill veta mer om Sveriges första pansarbilar rekommenderas dessa länkar:
http://www.ointres.se/pansarbil_m25.htm
https://www.sphf.se/svenskt-pansar/fordon/stridsvagn-2/stridsvagn-renault-ft/

Likbilen som blev campingbil

Knivstabon Peter Hallbergs veteranbil är inte lik någon annan – det är en Ford likbil från 1938, som byggdes i ett exemplar i den uppländska orten Östhammar.
Numera har likkistan fått ge plats åt en säng för övernattning vid olika bilträffar.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var den lokala begravningsentreprenören i Östhammar som 1938 beställde en ny likbil.

-Det är en udda bil i och med att den enbart är byggd i ett exemplar. När den levererades från Fordfabriken till Östhammar, så bestod den enbart av chassit, bakskärmar, framskärmar, vindruta och drivlina. Karossen byggdes av Östhammars bilcentral, säger Peter Hallberg och parkerar framför den byggnad i Östhammar där hans bil byggdes för 80 år sedan.

80 år efter att Peter Hallbergs Ford-likbil byggdes var den tillbaka utanför de tidigare verkstadslokalerna i Östhammar.

Idag är det trafikskola i de gamla verkstadslokalerna. Men byggnaden ser ungefär likadan ut nu som då.

Likbilen var i tjänst i närmare 50 år i det lilla samhället och omgivande trakter.

– Mellan 1938 och 1947 användes den som likbil i Östhammar. Efter en renovering 1947 gick den sporadiskt som reservbil hos begravningsentreprenören. Det skedde ända in på 1980-talet och därefter såldes den. Det intressanta är att den aldrig varit undanställd, utan att den har rullat sedan 1938, säger Peter Hallberg.

Det är länge sedan det kördes likkistor i Peter Hallbergs Ford-likbil.

Peter Hellberg köpte likbilen 1998. Egentligen var det ett byte mot en Sugga – en Volvomodell från 1940-talet.

Likbilen är i stort sett i originalskick och utrustad med tidstypiska tillbehör som sidosökare. Motorn utbytt men är av originaltyp – en V8:a med sidventiler. Växellådan är treväxlad manuell.

Den pålitliga sidventilsmotorn var vanlig i bilar fram till 1950-talet, då den ersattes av toppventilsmotorn. En nackdel med sidventilsmotorn är att den är mindre effektiv. (reds.anm.)

-Motorblocket är nytt. Det gjöts 1974, säger Peter Hallberg.

Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst i Östhammar, så kommer vissa Östhammarsbor fortfarande ihåg den.

Det är länge sedan några lik kördes i Peters likbil. De stora sidofönstren, som är typiska för likbilar, är sedan länge igenlagda. Där kistan tidigare stod har Peter inrett utrymmet med sängstomme och förvaringsutrymmen. Där har han och sambon sovit många gånger i samband med resor till olika bilträffar runt om i landet.

-Det längsta jag åkt var till norska Halden. Det var år 2000 och när jag kom dit snöade det.

För övrigt används likbilen som en reklamplats för Peters företag.

På denna adress i centrala Östhammar var Forden hemmahörande i 50 år. Idag bor en av sönerna till den man som beställde Forden på adressen.

Peters likbil stor uppmärksamhet. Intresset för gamla likbilar, ambulanser och liknande fordon har ökat under senare år.

-Numera är det populärt med gamla likbilar. Men när jag köpte forden så var den ett känsligt ämne. Det var många som tyckte det var äckligt och läskigt. Då vågade jag knappt säga vad bilen hade använts till för att folk var så känsliga och lättkränkta, säger Peter Hallberg.

Tillbaka i det lilla kustsamhället Östhammar efter 80 år.

Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst och rullade i Östhammar, minns folk den fortfarande. I samband med att bilderna till detta reportage togs kom en man fram. Det var en av sönerna till den man som beställde forden 1938.

Skrotens tidlösa evighetsmaskiner

En gång i tiden var de någons blänkande stolthet – som de rattade i ett Sverige där vänstertrafik gällde, rökning i bilen var en självklarhet och bilbälten var extrautrustning. Men det var även en tid då bilar byggdes för att hålla – länge.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Höstlöven faller över över motorhuvar och det blir svårt att avgöra om färgerna kommer från flagande lacker eller klorofyll. I fordon som har kvar rutor rinner kondensen på insidan. Här står de – övergivna och bortglömda, tätt travade på och intill varandra.

Bilskroten må vara en plats som väldigt få personer förknippar med naturen. Ändå är naturen i högsta grad närvarande i träd som växer genom bagagerum och grön mossa som för varje år erövrar nya ytor av vad som en gång var blänkande lack, men som för länge sedan övergått i rostbruna nyanser. Det här är numera sällsynta platser – bakgårdar och igenväxta verkstadsplaner, där bilar, lastbilar, bussar, och maskiner blev stående för långe sedan.

Det människan en gång tog tar naturen nu tillbaka. Det är en enad armé av organismer, från sorkar i handskfacket, till algerna på rutorna, insekterna i inredningarna och vildsvin som bökar i jorden intill fälgarna, som står för nerbrytningen.

Dessa fordon är spår från efterkrigsårens Sverige då allting var möjligt och vanligt folk fick råd med bil, vilket innebar en revolution för vanligt folks frihet och möjlighet att semestra på egen hand – utan att förlita sig på cykel eller tåg.

Det här handlar inte enbart om nostalgi. I dessa travar av rostbruna karosser finns något som gått förlorat. Dessa veteranfordon, oavsett om de fortfarande är i trafik eller står bortglömda bakom någon lada, är kvarlevor från ett förlorat samhälle.

Under större delen av bilismens historia, som tog sin början i slutet av 1800-talet, byggdes bilar för att hålla – länge. Då fanns det inget inbyggt bäst före-datum som idag. En bil kunde i teorin hålla hur länge som helst. Fortfarande rullar det bilar på vägarna – hundra år efter de tillverkades.

Men merparten av dåtidens fordon höll inte särskilt länge. Dåligt vägar, vägsalt i kombination med obefintligt rostskydd, känsliga konstruktioner som gjorde att rosten snabbt fick fäste och dåliga oljor innebar att många bilar, lastbilar, bussar etcetera inte höll särskilt länge – ofta inte mer än tio år.

Men hade det inte varit för alla dessa faktorer som förkortade bilarnas livslängd, så hade betydligt fler av dem rullat än idag.

Mycket av denna hållbarhet handlar om att dåtidens bilar byggde med en enkel och analog teknik. Om man idag hittar en bil som ställdes av i någon lada under 1900-talets första hälft, så krävs det i regel inga större ansträngningar för att starta den. Det brukar inte krävas mer än ett nytt batteri, byte av motorolja, nya tänddelar, översyn av bränslesystem och ny bensin. Sedan går motorn.

Men om någon idag skulle ställa undan en bil som är ett par år gammal på samma sätt i samma lada, så kom mer den garanterat inte gå att starta lika lätt om sjuttio år. I moderna bilar finns flera kilometer med elkabel. Funktioner som förr styrkdes mekaniskt med länkage, vakuum och vajrar, styrs idag av datorer, elmotorer, olika kretsar, signaler och annan mycket känslig elektronik.

Tidens tand i kombination med system som stått strömlösa under lång tid, fukt, galvaniska strömmar och andra faktorer, kommer inte vara nådiga mot en modern bil.
Skulle mot all förmodan all elektronik överleva bilens törnrosasömn, så är frågan om kompetensen om femtio år finns att hantera mjukvaran från 2020-tal. Dagens miljövänliga plaster och gummin, i till exempel multiremmar, slangar, spjällhus, insug och instrument, kommer vara pulverisserade efter åren i ladan.

Dock inte sagt att allt var bättre förr och att folk ska börja köra gamla bakhjulsdrivna veteranbilar med fallförgasare, stötstångsmotorer, urusel väghållning, 6-voltssystem, och värdelös krocksäkerhet. En modern bil kan inte jämföras med en veteran när det gäller till exempel bromsar och inte minst trafik- och krocksäkerhet.

Men det finns en mycket påtaglig och besvärande motsägelse i kontrasten mellan Forden som stått i skogen sedan 1960-talet, och den nya bilen som rullar ut från bilhallen. Perspektiven har vänts upp och ner.

När andra världskriget nyligen hade slutat och begrepp som växthuseffekt och hållbarhet ännu inte var uppfunna, då höll grejerna. Idag, när miljötänket finns överallt, betande kor ses som ett tecken på världens undergång och köp av en plastpåse betraktas som en dödssynd, byggs bilar för att de inte ska hålla och att folk ska köpa nytt efter tio år – i miljöns namn.


Hundratals cruisade i Stockholm

Den sista fredagkvällen varje månad under sommarhalvåret samlas hundratals bilentusiaster vid Sveavägen i centrala Stockholm. Den så kallade Stockholmscruisingen har en lång tradition.

Text och foto: Jens Flyckt

När denna motorburna tradition startade är något oklart. Och någon arrangör finns det inte och har sannolikt aldrig funnits, Traditionen uppstod för 40-50 år sedan och har sedan dess pågått.

Cruisingen på Sveavägen har en lång tradition. Vissa menar att den började redan på 1960-talet, andra i slutet på 1970-talet eller början på 1980-talet. Idag är den mer populär än någonsin.

På 1980-talet tog det fart och fler blev intresserade. Mats Eriksson från Värmdö minns cruisingen under tidigt 1980-tal.

– Jag tror att det var 1983 då var jag och mina polare var inne i Stockholm och cruisade. Det var första gången jag hörde ordet stockholmscruisingen. Annars var det bara det vanliga raggandet, säger han.

En Plymouth Duster från 1971 på Sveavägen den 28 augusti, 2020.

I många år var de numera rivna bensinmackarna vid Norrtull den givna samlingsplatsen och utgångspunkten. Idag är samlingspunkten Sveavägen och då särskilt utanför MC Donalds, som sedan gammalt är en populär plats för hojåkare.

Roddar blir ett allt vanligare inslag.
Ford A cupé från 1928.

Från början gick crusingstråket via Sveavägen Tegnergatan Birgejarlsgatan och Kungsgatan.

GMC Jimmy från 1970 som enligt Transportstyrelsen har haft tre ägare.
Detta coustombygge, en Chevrolet Bel Air, är hemmahörande i Hedemora, Dalarna.

Stockholmscruisingen är numera inte enbart en lokal företeelse, utan ett evenemang som lockar deltagare från andra delar av landet. Under crusingen den 28 augusti sågs bland annat entusiastbilar från Dalarna och Norduppland.

Kompressormatad Plymouth Satelit från 1969. Bilen är hemmahörande i Grödinge, Södermanland.

Ursprungligen var Stockholmscruisingen något av och för ägare av ägare av amerikanska bilar i Stockholmstrakten. Men på den punkten har stora förändringar skett. Numera är äldre europeiska fordon ett vanligt inslag. Även moderna, nya sportbilar av tyskt och italienskt ursprung blir allt vanligare.

I crusingen på Sveavägen syns inte enbart amerikanska bilar.
Toyota Crown från 1972. En numera mycket sällsynt bil på svenska vägar.
Renault 4. Modellen är kanske mest känd för sin säregna växelspak.

Men alla är inte roade av att Sveavägen ibland förvandlas till ett rullande fordonsmuseum. Boende på Sveavägen vill stoppa cruisingen, som de tycker stör och förfular. En person som Sverigereportage har pratat med säger att extremt hög musik, som hörs genom husväggarna, nerskräpning, urinerande raggare och dånet från burnouter långt in på småtimmarna, är mycket störande.

I lokalpressen har denna fråga varit ett återkommande tema de senaste åren. Ett exempel är tidningen VasastanDirekt som den 31 juli i år skrev om ”raggarstöket”. I artikeln säger polisen att de brukar omhänderta en del personer för fylla under dessa kvällar. Det framgår även att polisen och kommunen har vidtagit åtgärder, som parkeringsförbud och fartgupp, och planerar insatser för att få bukt på problemen.

2018 skrev Sveriges radio att det var färdigcruisat på Sveavägen.

Chrysler Windsor från 1948.
Checker, ett amerikanskt bilmärke vars produktion pågick mellan åren 1922-1982. Här en förlängd model.
Sveavägen fredag kväll. Med undantag från cyklister som vägrar att visa hänsyn tillngngtrafikanter, så är cruisningen en lugn tillställning. Polisen har i alla fall inga uppgifter om problem från det aktuella tillfället.


Polisen kallar crusingsträckan för ”raggarrundan” och påpekar att crusingen saknar tillstånd, men att det är svårt att lagföra någon. Svårigheterna ligger i att avgöra om någon deltar eller bara befinner sig på platsen. Att köra bil på Sveavägen är inte olagligt.

Långsamt glider cruisingen fram på Sveavägen i augustikvällen.

Från deltagarnas sida menar man att kritiken är orättvis och att de kollektivt straffas för problem som ett fåtal personer, inte sällan i moderna bilar, ställer till med.
Men menar att de flesta personerna som kommer till Sveavägen för att träffa likasinnade och visa upp sina entusiastfordon som de lägger ner hundratals arbetstimmar om året på, i regel inte är några problem. Och de fortkörningar som ofta nämns i kritiken knappast begås av ägare till amerikanska bilar i halvmiljonklassen, folkabussar från 1950-talet eller motorburna barnfamiljer.

En välanvänd Buick special de luxe.
Alla Stockholmare är inte kritiska till cruisingen.

Under de fyra timmar, klockan 18 till 22, som Sverigereportage var på plats vid Sveavägen så skedde två bournouter.
Under samma tid var det åtskilliga förare moderna BMW och Audi som varvade motorer och körde fram och tillbaka i hög hastighet.
Flera incidenter inträffade med cyklister och förare på elskotrar som körde in i personer på trottoarer och vid övergångsställen.

Crusingen den 28 augusti var en lungt tillställning, enligt polisen. När Sverigereportage talade med Stockholmspolisen dagen efter, var det inte ens känt att det hade varit cruising. Men efter att polisen hade undersökt saken framkom att det inte fanns några uppgifter om problem i samband med cruisingen.

Många av bilarna som syns i Stockholmscruisingen är av hög kvalitet.

Rå T-Ford med knackad kaross

Thomas Ekström från Lidingö har en bil som drar uppmärksamhet till sig. Hans ensitsiga T-Ford från 1923 är ett tidigt, svenskt custombygge som inte liknar något annat.

Text och foto: Jens Flyckt

Det uppstår ofta folksamlingar kring Thomas Ekströms mattsvarta, ensitsiga T-Ford. Det är en på många sätt unik bil som väcker stor uppmärksamhet.

T-Forden är ett stilfullt bygge med ett rått utseende och vars linjer skapar en oemotståndlig harmoni.

-Det är många som undrar om det är en hemmabyggd roadster, men så är det inte. Men ett svenskt hemmabygge är det. Till exempel är framvagnen framflyttad och Karossen är handknackad, säger Thomas Ekström.

En roadster är en tvåsitsig, öppen sportbil. Med handknackad menas att karossen är handbygd (reds. anmärkning).

Ford-märkta glas på strålkastarna.

Han äger sedan tidigare två T-Fordar. När annonsen för detta exemplar dök upp blev han förvånad.

-Jag frågade säljaren om han verkligen skulle sälja den. Det ville han och då blev det affär, säger han.

Förarplatsen, eller sittbrunnen, är trång och bjuder inte på någon större komfort.

Har du någon aning om när och var den är ombyggd?

-Jag vet inte så mycket om dess historia. Jag köpte den indet här skicket, säger han.

När Sverigereportag träffar Thomas Ekström har han kört Forden till bilutställningen vid Nifsta gård i Norrtälje kommun. Men att köra en nästan hundra år gammal bil i dagens hetsiga trafik kräver en viss anpassningsförmåga.

Det mesta på Thomas Ekströms T-Ford är originaldelar. Notera slutröret på avgassystemet.

-Nyligen råkade jag köra ut på motorvägen. Då fick jag hålla 85 och det gick bra. Forden har broms i växellådan, men den är inte så effektiv. Det finns även en handbroms med stålbelägg. Så det gäller att hålla avstånd för att hinna stanna. Men det är inte så lätt i och med att andra bilister hela tiden svänger in framför, säger han.

I vanliga fall tycker han att 60-70 är en lämplig hastighet.

Balansering av träfälg.

Efter färden på motorvägen insåg Thomas Ekström att det var obalans i fälgarna. Men att balansera fälgar av trä är inte samma sak som att balansera plåtfälgar. Istället för särskilda blyvikter, som fästs på plåtfälgarnas kant, sitter en blybit fastsatt med en slangklämma på en av träfälgens ekrar.

Thomas Ekströms T-Ford är ett stilfullt bygge. När bilen byggdes om är oklart. Men mycket tyder på att det skedde unde


Trappsteg.

För Thomas Ekström ligger en stor del av nöjet i att äga veteranbilar i att köra dem.

-Det där att samla och enbart ha veteranbilar stående är jag inte intresserad av. Nöjet ligger i att använda bilarna, säger Thomas Ekström.

Thomas Ekström i sin säregna, ensitsiga T-Ford från 1923

Volvo 244 med gengas

Runt om i Sverige arrangeras sommartid små, lokala bilträffar. En sådan träff sker varje torsdag vid gården Nifsta några mil norr om Stockholm.

Text och foto: Jens Flyckt

Bilträffen i Nifsta lockar alla sorters bilentusiaster och hojåkare. Även lastbilar, traktorer och andra fordon är välkomna. Träffen har arrangerats i många år. Numera är det två meters avstånd som gäller för besökare.

Volvo 244 med gengasagregat.

Torsdag den 6 augusti lockade mycket folk – både med och utan entusiastbilar. Vissa kommer dit för att titta, andra för att ställa ut.

Ett fordon som ådrog sig ett särskilt stort intresse bland besökarna var en vit Volvo 244, som konverterats till gengasdrift. Gengas är ett alternativ till bensin, om om än väldigt omständigt och inte helt ofarligt. Dock betydligt billigare än bensin och skattefritt, i alla fall om man har tillgång till ved från egen skog.

Sverigereportage återkommer inom kort med ett längre reportage från bilträffen vid Nifsta gård.

Klassisk Volvo 164 i 80-talsstuk

Knivstabon Micke Lindberg letade efter en Volvo 164 att göra i ordning. Exemplaret han hittade visade sig vara något helt annat än väntat. Fyra år senare rullar åter hans 164:a på vägarna.

Text och foto: Jens Flyckt

Som nittonåring ägde Micke Lindberg en 164 från 1973 – i typiskt 80-talssstuk. För några år sedan föddes tanken fatt återskapa sin tonårstids 164:a. Chromefälgarna från sin tidigare 164 har han sparat på logen i alla år.

-Tanken var att bygga om den lätt som man gjorde på 1980-talet, säger Micke Lindberg.

Micke Lindberg i sin fina Volvo 164. Notera hornen på bakre kofångaren. och det kromade slutröret – som är Volvo original.

I Gävletrakten hittade han ett lämpligt objekt, Bilen såldes ursprungligen i Värmland 1969.

-Jag köpte den för fyra år sedan. Då var det en jäkla massa tvåor på den. Men det var inga allvarliga fel. Det fattades bland annat hjulmuttrar. Vänster framskärm hade plåtskador, säger han.

Ganska snabbt visade sig att bilen inte var i det förväntade skicket. Några rosthål gick inte att hitta.

– När jag hade rivit ut inredningen så hittade jag ingen rost. Det fanns inte en enda liten rostfläck i golvet. Det finns ett par äldre, små rostlagningar i bakre hjulhusen och infästningarna till huvgångjärnen har någon bytt tidigare. Men annars har den inte rostlagats. Reservhjulsbaljorna, trösklarna och skärmkanterna är original. Skicket beror dels på att den inte har rullat så mycket. Men framför allt så är underredet indränkt i underredsmassa, säger Micke Lindberg.

Skinninredningen var väldigt torr. Men efter behandling håller nu skinnet på att återfå sin mjukhet. Notera fickan på dörrsidan.

Bilen tycks ha haft en skyddad tillvaro genom åren och inte rullat särskilt mycket. Senaste godkända besiktningen var för sjutton år sedan.

Vänster framskärm för fyra år sedan. Foto: Micke Lindberg
Genomgång av 164:an. Foto: Micke Lindberg.

-Den har ägts av tre dödsbon. En av de tidigare ägarna var 101 år gammal. Den har gått 22 000 mil och haft arton ägare, säger han.

Från början var tanken att han skulle lacka om den upp till dörrlisterna. Men det blev svårt att få till en bra övergång mellan den nya lacken med den gamla.

Nylackerade och med chromefälgar från den tid dådet begav sig – på 1980-talet.

-Så när jag hade rivit ut inredning, plockat ner den och plockat ihop allting, då bestämde jag mig för en hellack. Då var det bara att plocka ner allting igen, säger han.

Inredningen är orörd och välbevarad. Skinnsätena är hela. Ratten är från en 72:a, men det är ett medvetet val från Micke Lindbergs sida då han tycker att den årsmodellens ratt är snyggare.

En del av 164:an som var i dåligt skick var elen där långt ifrån allt fungerade. Micke jobbar som elektriker. Men han har inte mycket övers för bilel.

-Det har hänt mycket med elen i 164.an på 50 år. Det är många som varit och petat och skarvat i elsystemet. Jag hatar bilel, det är i regel helt ologiskt. Jag tog bort alla extrakablar och konstiga kopplingar och skarvar. Då funkade plötsligt allt, säger han.

Ska du inte montera skyport (skämt) som man gjorde på 1980-talet?

-Nej, du. Jag tänker inte kapa sönder taket. Så gjorde jag på min 140. Men då var det inget konstigt. Det var så man gjorde på 1980-talet.

Skyport är en taklucka av glas som var populärt att eftermontera på 1980-talet (Reds.anm.).

Knivstabon Micke Lindberg.

Micke Lindberg påpekar att hans 164 inte är någon utställningsbil och att den kommer att användas.

-Den är i relativt orört bruksskick. Jag har bland annat fått frågan varför jag inte lyfter ur motorn och målar upp den. Men jag ser i dagsläget ingen anledning till att göra det. Motorrummet har en fin patina, säger han.

Volvos legendariska B30-motor (raksexa) i all sin prakt. Som med mycket annat i Micke Lindbergs 164:a är drivlinan orörd. Allmän service och justering av de dubbla Strombergförgasarna är allt som gjorts mekaniskt i motorrummet.
I Micke Lindbergs 164:a finns en hel del roliga tillbehör – vissa Volvo original och andra eftermarknadstillverkade.
Reservhjulsbaljorna är original från 1970.
Dekaltrimningen är Micke Lindbergs verk.

Bland tillbehören han lyckats få tag på finns bland annat original nackstöd till baksätet. Det kromade slutröret på avgassystemet är Volvo original. Jalusi till bakrutan, vilket varje Volvoägare med stil hade på 80-talet, ficka han tag på via en kompis i Knivsta.

Bakluckan håller samma fina och orörda skick som bilen i övrigt. Gummimattan, som det vanligtvis bara finns fragment kvar av, är hel och mjuk. Notera hockeyhjälmen.

Nu sitter det en halvmodern stereo i 164:an. Men med tiden ska Micke montera en tidsenlig Pioneer komponentstereo. På 1980-talet var detta något av det häftigaste i +ljudväg man kunde ha i bilen.

Volvo 164 tillverkades mellan åren 1968 och 1975. Det är i grunden en lyxigare och mer påkostad variant av 140-serien. 164:an skiljer sig bland annat mot 140 med en längre hjulbas, annan front och den sexcylindriga B30-motorn.

-Jag har det mesta. Det är bara radiodelen som saknas. Det är extra roligt att dörrsidorna i 164:an inte är sönderkapade i 164:an. Det är ju annars standard. och dörrsidorna ska förbli hela, säger han.

Som omväxling väntar nu utställningar och träffar med 164:an. Vanligtvis åker han och hustrun Benita Chevrolet som finbil.

Efter fyra år i Micke Lindbergs garage rullar åter 164:an på vägarna.

-Volvo 164 är annorlunda i och med att många svenskar har minnen med den bilmodellen. Det finns en igenkänningsfaktor i 164:an som gör att även personer som inte alls är intresserade av veteranbilar, kommer fram och pratar, säger Micke Lindberg.

Till minne av en Scania

De finns överallt i Sverige. I slutet av grusvägar med gröna mittsrängar som slingrar sig bort över krön och bakom gårdar där tiden för länge sedan stängde ladugårdsdörrarna och gick därifrån. Det kan se rätt så jävligt ut på dessa platser med bråte och skrot i högar. Men vad som är skrot är en tolkningsfråga som i högsta grad beror på vem man frågar.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. De flesta svamplockare som råkar passera platsen, en avlägset belägen gård någonstans i Uppland, reagerar med förskräckelse över den gamla Scanialastbilen i vägkanten. Och hur det ser ut på gården! Hur kan någon vilja leva så där? Och varför står det en gammal lastbil i diket bland vinbären?

Det är ofta så det börjar. Någon ringer kommunens miljökontor och klagar på denna fasasfulla, rostiga tingest på flera ton som står där utan hjul – i naturen.

Fler myndigheter kopplas in och sedan är cirkusen igång.

Markägaren, som är en notorisk samlare av skrot, båte och lump, uppmanas att snygga till på gården, vilket vederbörande naturligtvis vägrar att göra. I istället för att städa upp tillkommer ännu mer skrot, trots hot om viten och åtalsanmälan för miljöbrott.

Konflikten utvecklas till ett utnötningskrig. Markägaren gör sig på alla tänkbara sätt omöjlig och onåbar. Vägrar att svara på brev. Blir hotfull och oförskämd när tjänstemännen kommer på besök. Polis tillkallas.

Efter lång tid får myndigheterna slutligen nog. Kronofogdemyndigheten kopplas in och beslut om tvångssanering av marken tas. Portabla skrotpressar ställs upp. Personal springer runt och dokumenterar. Målar siffror på föremål och fordon. Bilar, motorcyklar, lastbilar och andra fordon pressas på löpande band.

Kvar på marken lämnas jord som färgas svart. Någon grannen påtalar att det inte var någon synlig olja i marken innan de började sanera. Men det är en röst som tystas av skrotpressens tuggande vrål.

Så sprider sig ryktet om vad som sker och folk som vet sakar och tings värde och historia, kommer till platsen. Man frågar personalen om det finns möjlighet att köpar loss vissa veteranfordon. Men svaret är lika förutspått som tydligt: NEJ! Det är värdelöst, gammalt skrot och miljöhot som hotar mänskligheten och som inte ska ut på vägarna igen.

Och Scanialastbilen, från tiden då Sverige gick från vänstertrafik till högertrafik… Den har sett sina bästa dagar men är ändå hyfsat komplett. Karossen är inte så dålig och den har en fin kran. Motorn skulle nog med lite hjälp kunna startas på plats. Ett vettigt objekt, helt enkelt. Något att renovera. Skrot i de flestas ögon, men värd en ansenlig summa tusenlappar som objekt för dem som vet och förstår.

Någon tar en bild. Drömmer och hoppas.

Någon dag senare är allting borta, krossat, fragmenterat, sorterat och bortkört. Räkningen på ett astronomiskt belopp skickas till markägaren, som redan har börjat köra dit nytt bråte och skrot. Och fler veteranlastbilar, ovanliga traktorer och bilar, som folk är beredda att batala ganska mycket pengar för som objekt, körs dit om nätterna.

Och de som frågar markägaren får till svar att inget till salu. Inget! Allt står bara där i det allt högre gräset bakom den fallfärdiga ladan – i väntan på nästa tvångssanering.

Ett kylskåp med eldsflammor

Text och foto: Jens Flyckt

Den kallades för kylskåpet och var en svensksåld Chrysler New Yorker från 1963. Som ny gick den som direktionsbil hos den den svenska skrivmaskinstillverkaren Facit i Åtvidaberg.

Kylskåpet på Köpingsvägen, Västerås, Power Big Meet 1997.

I samband med bilträffen Power Big Meet i Västerås 1997, då bilden togs, hade bilen fått nymålade eldsflammor och en ny motor – en Chrysler 440 HP. Namnet fick bilen efter sin vita färg och att man frös i den på grund av ett dåligt fungerande värmepaketet.

Enligt uppgift ska bilen finnas kvar och vara under renovering.