Till minne av en Scania

De finns överallt i Sverige. I slutet av grusvägar med gröna mittsrängar som slingrar sig bort över krön och bakom gårdar där tiden för länge sedan stängde ladugårdsdörrarna och gick därifrån. Det kan se rätt så jävligt ut på dessa platser med bråte och skrot i högar. Men vad som är skrot är en tolkningsfråga som i högsta grad beror på vem man frågar.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. De flesta svamplockare som råkar passera platsen, en avlägset belägen gård någonstans i Uppland, reagerar med förskräckelse över den gamla Scanialastbilen i vägkanten. Och hur det ser ut på gården! Hur kan någon vilja leva så där? Och varför står det en gammal lastbil i diket bland vinbären?

Det är ofta så det börjar. Någon ringer kommunens miljökontor och klagar på denna fasasfulla, rostiga tingest på flera ton som står där utan hjul – i naturen.

Fler myndigheter kopplas in och sedan är cirkusen igång.

Markägaren, som är en notorisk samlare av skrot, båte och lump, uppmanas att snygga till på gården, vilket vederbörande naturligtvis vägrar att göra. I istället för att städa upp tillkommer ännu mer skrot, trots hot om viten och åtalsanmälan för miljöbrott.

Konflikten utvecklas till ett utnötningskrig. Markägaren gör sig på alla tänkbara sätt omöjlig och onåbar. Vägrar att svara på brev. Blir hotfull och oförskämd när tjänstemännen kommer på besök. Polis tillkallas.

Efter lång tid får myndigheterna slutligen nog. Kronofogdemyndigheten kopplas in och beslut om tvångssanering av marken tas. Portabla skrotpressar ställs upp. Personal springer runt och dokumenterar. Målar siffror på föremål och fordon. Bilar, motorcyklar, lastbilar och andra fordon pressas på löpande band.

Kvar på marken lämnas jord som färgas svart. Någon grannen påtalar att det inte var någon synlig olja i marken innan de började sanera. Men det är en röst som tystas av skrotpressens tuggande vrål.

Så sprider sig ryktet om vad som sker och folk som vet sakar och tings värde och historia, kommer till platsen. Man frågar personalen om det finns möjlighet att köpar loss vissa veteranfordon. Men svaret är lika förutspått som tydligt: NEJ! Det är värdelöst, gammalt skrot och miljöhot som hotar mänskligheten och som inte ska ut på vägarna igen.

Och Scanialastbilen, från tiden då Sverige gick från vänstertrafik till högertrafik… Den har sett sina bästa dagar men är ändå hyfsat komplett. Karossen är inte så dålig och den har en fin kran. Motorn skulle nog med lite hjälp kunna startas på plats. Ett vettigt objekt, helt enkelt. Något att renovera. Skrot i de flestas ögon, men värd en ansenlig summa tusenlappar som objekt för dem som vet och förstår.

Någon tar en bild. Drömmer och hoppas.

Någon dag senare är allting borta, krossat, fragmenterat, sorterat och bortkört. Räkningen på ett astronomiskt belopp skickas till markägaren, som redan har börjat köra dit nytt bråte och skrot. Och fler veteranlastbilar, ovanliga traktorer och bilar, som folk är beredda att batala ganska mycket pengar för som objekt, körs dit om nätterna.

Och de som frågar markägaren får till svar att inget till salu. Inget! Allt står bara där i det allt högre gräset bakom den fallfärdiga ladan – i väntan på nästa tvångssanering.

4 tankar på “Till minne av en Scania

  1. Jag som älskar att åka små grusvägar stöter ganska ofta på den där tomten. Kan förfasas över allt skrot men lockas också att stiga ur bilen och fota detaljer på skrotet. Men man et aldrig vem som bor där och många skrotsamlare har stenkoll på skrotet. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s