Sheriffen från Säffle

Det här är berättelsen om Säffle-sheriffen – en Chevrolet från 1963 vars utseende knappast lämnar någon oberörd. Det handlar även om ett lika utskällt och unikt kulturfenomen – den svenska pilsnerhäcken.

Text och foto: Jens Flyckt

Pilsnerhäck, eller pilsnerbil, är en subkultur inom svensk bilhobby som började dyka upp i slutet av 1980-talet och som idag har många anhängare – och kritiker.

Pilsnerhäck är enkelt beskrivet en större amerikansk veteranbil, ofta med inhoppat tak, som är täckt med dekaler med mer eller mindre förolämpande innebörd och som har en ljudanläggning utöver det vanliga.

Säffle-sheriffen, en Chevrolet Bel Air från 1963, är en av landets mest kända pilsnerhäckar. Bilderna, utom den mittersta, i detta reportage är tagna i juli 2009 i Västerås där motorträffen Power Big Meet arrangerades . Inte långt från flygfältet i Västerås hade polisen stoppat Säffle-sheriffen för en flygande besiktning.

Säffle-sheriffen och liknande pilsnerhäckar drar ofta till sig polisens intresse. Power Big Meet i Västerås 2006.

Bilen ägdes 2009 av Tony ”Fridde” Fridlund från Säffle. Han berättar att det inte var första eller sista gången som polisen gjorde flygande besiktning på Säffle-sheriffen och att han idag, drygt elva år senare, har lite svårt att minnas hur det gick.

-Det gick bra. Men jag är osäker på året, om det var 2012. Vi fick i alla fall inte körförbud. Poliserna var lite bitska till en början, men sedan tinade de upp och flera av dem kunde inte hålla sig från att fota Sheriffen. Jag har hört att det sitter en bild på Sheriffen på en vägg i en polisstation någonstans i Sverige, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Tony ”Fridde” Fridlund. Foto: privat

Det mesta som har med veteranbilar att göra handlar vanligtvis om att göra fordonen så fina och blänkande som möjligt. Med pilsnerhäckar är det tvärt om. Där handlar det om att göra bilen så rå och uppseendeväckande som det bara är möjligt.

För att förstå polisens intresse för Säffle-sheriffen måste man även ha klart för sig hur den såg ut. Den hade en mattsvart och rostig kaross utan en enda rak plåt. Bilen var så låg att bakre kofångare stundtals skrapade i asfalten. Takräcket var fullt med ölbackar, solstolar och väskor.

Hette bilen Sheriffen när du köpte den år 2006?

-Nej, det var jag som skapade den och namnet, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Även om många bilentusiaster fnyser åt pilsnerhäckar som Säffle-sheriffen så väcker detta unika, motorburna kulturfenomen allt mer intresse och uppmärksamhet, inte minst i internationell motorpress.   

Den svenska bilhobbyn är som sagt delad när det gäller dessa bilar som ofta uppfattas som rullande vrak. Många traditionella veteranbilsentusiaster tycker det är en skam för bilhobbyn. De anser att inhoppade tak och söndersupna bilinredningar inte är representativt för svensk bilhobby.

Ett vanligt argument mot pilsnerhäckar är att det ofta är bilar med ett högt kulturellt och ekonomiskt värde som förstörs. Dock finns det även många exempel på pilsnerhäckar som räddats från någon skogsbacke och där ägarna lagt ner hundratals arbetstimmar och bytt åtskilliga kvadratmeter med plåt för att få ut dem på vägarna igen.

Förespråkarna anser att pilsnerhäckarna är ett uttryck för individualism på hög nivå och att det råa och risiga utseendet sällan är en slump, utan resultatet av en process som både kräver tekniskt kunnande och känsla för form.

Vad många kritiker inte inser är att många av dessa bilar, som för den ovane kan se ut som rullande skrothögar som något tuggat på, i själva verket är fordon som ägarna lägger ner mycket arbete på i garage runt om i landet. För att klara av hundratals mil varje år på sommarvägarna och polisens vakande blickar, så krävs det en del jobb. Inte sällan brukar till exempel den ursprungliga v8-motorn bytas ut till en mindre, modern dieselmotor för driftsäkerheten och ekonomins skull.

Hur kommer det sig att Säffle-sheriffen är så kultförklarad och känd som den är?

-Ja, du… Den har synts så pass mycket på utställningar och bilträffar och den har ett namn. Det är väl därför den har blivit så pass känd, skulle jag tro, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Tony ägde bilen i tretton år och sålde den i september 2016. Sedan dess har bilen haft ytterligare fem ägare.

Enligt Transportstyrelsen är Säffle-sheriffen, som numera är hemmahörande i Karlstad, påställd och i trafik.  

Ett kylskåp med eldsflammor

Text och foto: Jens Flyckt

Den kallades för kylskåpet och var en svensksåld Chrysler New Yorker från 1963. Som ny gick den som direktionsbil hos den den svenska skrivmaskinstillverkaren Facit i Åtvidaberg.

Kylskåpet på Köpingsvägen, Västerås, Power Big Meet 1997.

I samband med bilträffen Power Big Meet i Västerås 1997, då bilden togs, hade bilen fått nymålade eldsflammor och en ny motor – en Chrysler 440 HP. Namnet fick bilen efter sin vita färg och att man frös i den på grund av ett dåligt fungerande värmepaketet.

Enligt uppgift ska bilen finnas kvar och vara under renovering.

Griscampingen

Text och foto: Jens Flyckt
Det är i juli och året är 1997. Platsen är bilträffen Power Big Meet i Västerås och en stor, tillfällig campingplats som kallades ”Griscampingen”. Denna camping var under många år var förlagd på sportflygfältet.

Reportage. Griscampingen var en lågpriscamping som inte gick att boka i förväg och som stundtals var en juridisk frizon som polisen drog sig för att åka in i. Där brändes det husvagnar, det kördes på fyllan, det varvades V8-motorer nätterna igenom. Utanför var och varannat tält, husvagn, bil eller buss stod ett brummande elverk. Det söps hejdvilt. Men där campade även vanligt folk. Det var intresset för amerikanska bilar som förenade besökarna.

Men Griscampingen var även en plats där plånböcker på instrumentpaneler i öppna bilar fick ligga kvar utan att någon stal den. Det var en plats där en kvarglömd fotoväska, med optik för tiotusentals kronor, återlämnades till en mycket tacksam ägare – det vill säga jag.

Själv tillbringade jag många timmar med kameran på Griscampingen genom åren – natt som dag. Jag gjorde ingen hemlighet om vem jag var journalist och varför jag fotograferade. Resultatet blev hundratals bilder.
Under alla dessa år var det aldrig någon på Griscampingen, med undantag från vissa ordningsvakter, som var otrevliga eller hotfulla mot mig.

Med åren blev dock svineriet och inte minst markskadorna på den gräsbevuxna flygfältet för mycket för arrangören. Vissa år när det ösregnade och vattnet stod en decimeter högt på campingområdet, så krävdes det traktorer för att dra loss bilar och bussar ur leran – vilket orsakade stora markskador på flygfältet. Griscampingen stängdes för gått och besökarna till Power Big Meet fick hålla till godo med etablerade campingar i Västerås.

Det är nu många år sedan Griscampingen stängdes. Bilträffen i Västerås heter numera Summer Meet. Men Griscampingen lever ännu kvar i berättelser och skrönor – även hos dem som aldrig var där.