I norra Jämtland, inte långt från Geddede, har vattnet från det 42 meter höga Hällingsåfallet letat sig ner genom berggrunden i miljontals år och bildat en unik kanjon. Det är en häpnadsväckande och dramatiskt vacker plats – men även världens mest björntäta område.
Text och foto: Jens Flyckt
Det dånar och luften är fuktig. Så länge vattnet inte fryser bildar fallet en ständig dimma, så kallad forsdimma, med flera regnbågar. Vattnet kommer från Hällingsån, som rinner upp i Hotagen – ett fjällnära naturreservat som är nästan lika stort som Öland. Hällingsåfallet, som inte är reglerat av människohand, bildar nedströms en 800 meter lång kanjon där vattnet forsar fram. Därefter letar sig vattnet ner den tre kilometer långa sträckan till sjön Hetögeln
Hällingsåfallet i norra Jämtland. Notera regnbågen som uppstår i forsdimma – som i sin tur skapar förutsättningar för en rad ovanliga arter – bland annat akut hotade lavar.
Hällingsåfallet är en populärt besöksmål. Många turister som färdas längs Vildmarksvägen via Stekenjokk brukar göra en avstickare till Hällingsåfallet, enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län.
Redan i början av 1900-talet började platsen bli ett populärt turistmål. Men då saknades vägar på land och färden upp via det 160 kilometer långa sjösystemet, som Hetögeln ingår i, var krävande. Från Hetögeln fick turisterna gå de tre kilometrarna upp till fallet.
Men långt innan de första turisterna kom åkandes med båt, bodde det jägare i området. Runt Hetögelns stränder finns flera kända stenåldersboplatser. Typiskt för dessa förhistoriska lämningar är stenar som spruckit av värme, avfall från tillverkning av stenredskap och även färdiga vapen och verktyg av bland annat skiffer.
Hällingsåfallets vatten rinner ut insjön Hetögeln, som ligger i Strömsunds kommun. Det är världens mest björntäta skogsområde. Här jagade stenåldersmänniskor redan för femtusen år sedan.
Hällingsåfallet är sedan 1971 naturreservat. Tack vare sin säregna natur och fuktiga miljö har fallet och intilliggande mark ett högt naturvärde med hög artrikedom.
Trakterna runt Hällingsåfallet, Hetögeln och ner mot tätorten Strömsund är inte bara Sveriges mest björntäta område. Faktum är att det är världens björntätaste skogsområde med hela 0,3 brunbjörnar per 1000 hektar. Överallt syns spåren från björna som lufsat längs de mjuka strandkanterna.
Betydligt mer sällsynt är då den håriga skrovlaven. Den är akut hotad och har enbart påträffats på åtta platser i Sverige. En av dessa platser är Hällingsåfallet där forsdimma skapar de förutsättningar som laven behöver.
På grund av att de flesta svenska forsar och vattenfall har torrlagts i samband med kraftverksutbyggnader är forsdimma numera ett sällsynt fenomen (reds,anm.)
Sommarkväll vid den jämtländska sjön Hetögelns strand. Det här är en av Sveriges vackraste platser. Men det är även brunbjörnarnas rike.
I en alskog sticker två järnhjul fram mellan trädstammarna. Där bland löven på en plats som en gång var slåtteräng, skymtar rostigt järn och fragmentariska spår från bortmultnade trädetaljer. Det är en maskin som för mer än hundra år sedan revolutionerade jordbruket.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är en hästdragen slåttermaskin, eller åtminstone rester av en, som dröjer sig kvar, inte långt från en igenvuxen strand. Slåttermaskinen uppfanns under 1800-talets tidiga årtionden. Enkelt beskrivet består den av en balk med rörliga knivar, som via en växellåda drivs av två hjul, som dras fram av hästar. Knivarna, som skär av gräs och spannmål, sätts i rörelse när maskinen dras framåt.
Sitts och balk har någon tagit. Annars är denna slåttermaskin från Westeråsmaskiner i Morgongåva relativt komplett. 1908 tillverkades tusen exemplar av denna slåttermaskin. Runt om i landet står dessa maskiner kvar i lador och skogsbackar, i väntan på att entusiaster ska ta hand om dem.
Vid 1800-talets andra hälft blev slåttermaskinen allt vanligare och och några årtionden senare fick den sitt verkliga genomslag inom svenskt jordbruk.
Just detta exemplar tillverkades för mer än hundra år sedan i den uppländska orten Morgongåva av Westeråsmaskiner. Västeråsföretaget ”Westeråsmaskiner” bildades 1898, men har en historia som började år 1874 – ursprungligen under namnet Västerås mekaniska verkstad och senare Westerås lantbruksmaskiner. 1908 kom Westeråsmaskiners hästdragna slåttermaskin – en produkt som spred sig till Sveriges alla hörn.
Företaget tillverkade och sålde under flera namn och ägare en rad jordbruksmaskiner under 1900-talet I produktionen fanns även en snövessla med avanceras styrning och snöskotrar. 1981 sålde den sista svenska ägaren, Electrolux, företaget till en finsk företagskoncern.
Hästdragna slåttermaskiner var tunga att dra. Därför användes i regel två draghästar.
Under 1900-talets andra hälft drabbades företaget av ekonomiska problem. 1988 lade den finska ägaren ner all tillverkning i Morgongåva. Därmed gick en nästan hundraårig, svensk industrihistoria i graven.
Svensk vapenindustri har producerat många märkliga vapen. Ett exempel är gevär modell 47 från Husqvarna vapenfabrik. Vapnet hade två användningsområden: dels som jaktvapen för bland annat val, men även för att räddning av nödställda personer.
Text och foto: Jens Flyckt
På Husqvarna museum i Husqvarna finns ett udda gevär med ett minst sagt udda användningsområden. Gevär modell 47 såldes i två versioner. Jaktversionen var avsedd för jakt på större fiskar, valross och mindre valar. Den gjordes även i en version för den dåtida räddningstjänsten. Den så kallade linkastarversionen var avsedd för att skjuta räddningslinor, till exempel till sjömän på sjunkande skepp.
Det exemplar som finns utställd på Husqvarna museum är linkastarversionen av modell 47. Notera projektilerna för harpunering och linkastning. Den svarta linhållaren levererades till den version som var avsedd för att skjuta räddningslinor med.
Oavsett användningsområde så är det i grunden samma vapenmodell. Det som skiljer versionerna åt är framför att projektilerna och vissa tillbehör. Harpunversionen hade bland annat flöten av glas. Linkastarversionen har en behållare för linan monterad under framstocken.
Framstocken är den främre delen av kolven, det vill säga den del skytten håller vapnet i (reds.anm.).
Pipan är slätborrad och i kaliber 12 – som på ett hagelgevär. Patronen, som består av en 45 millimeter hög papphylsa, är laddad med tre gram svartkrut Harpunen väger 425 gram. Vapnet har en kraftig rekyl, enligt Husqvarna museum.
Gevär modell 47 verkar inte ha blivit någon större försäljningssuccé. 150-200 exemplar tillverkades mellan åren 1933 och 1935. Nypriset låg på 135 kronor. Tillbehören, som alltså skiljde sig beroende på om det skulle användas till jakt eller rädda nödställda människor, ingick inte i grundpriset.
Sverigereportage har frågat Husqvarna museum om vilka kunder det var som köpte gevär modell 47. Men några uppgifterna detta finns inte.
Runt om i Sverige finns spår från beredskapstiden på 1940-talet, då Sverige fruktade för angrepp från Nazityskland och Sovjetunionen. En av dessa platser är Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr, där fiendens stridsvagnar skulle stoppas från att nå huvudstaden.
Text och foto: Jens Flyckt
Norra Djurgården, ett par kilometer norr om Stockholms city, är med sin omväxlande och frodiga natur ett populärt strövområde. Men ur ett försvarsperspektiv sågs det öppna landskapet som en svaghet.1944 stod därför Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr klar. Spärren bestod av en tre kilometer lång linje med bland annat stridsvagnshinder av betong, skyttevärn, pjäsplatser, bunkrar och taggtråd.
Så kallade Betongpianon i Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr som skulle hindra fienden från att nå huvudstaden,
I och med separatfreden mellan Finland och Sovjetunionen 1944 så förändrades det försvarspolitiska läget för Sverige och Stockholm. Ett möjligt scenario var då att fienden skulle göra ett kuppartat anfall mot huvudstaden.
Sverige hade vid den tiden inga effektiva vapen mot pansar. Syftet med dessa stridsvagnshinder i betong var inte att stoppa en framryckande fiende, utan att sakta ner fienden så pass att svenska trupper skulle hinna bekämpa dem.
Från en tid då Sverige hotades av angrepp från flera håll står dessa draktänder kvar någon kilometer utanför Stockholms city.
Draktänder och betongpianon var inte ett svenskt påhitt. Flera länder, där ibland Tyskland och Frankrike, använde sig av denna typ av stridsvagnshinder under andra världskriget. Norra Djurgården var långt ifrån det enda område i Sverige där dessa hinder byggdes.
På ett av de så kallade betongpianona har någon målat en lustig liten vette. Men det är egentligen ingen rolig plats. Norra Djurgårdens stridsvagnshinder var en del i Stockholms H-linje, eller huvudförsvarslinje. Här skulle svenska soldater stupa i strider med en på många sätt överlägsen fiende i striden om Stockholm.
Betongpiano är ett stridsvagnshindrer som liknar ett piano (reds.anm.)
I diset bakom trädraden ligger Stockholms universitet. Denna sträcka, som består av tre rader med draktänder, är den bäst bevarade sträckan i Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr.
Dessa draktänder och betongpianon anlades längs flacka partier där stridsvagnar kunde ta sig fram. På bergspartier och andra höjder som det inte gick att köra upp på, låg istället system med bland annat bunkrar och skyttevärn.
Ingjuten ögla för kamouflagenät eller taggtråd.
Största delen av Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr har genom åren rivits vid vägbyggen och andra byggnationer. Det är ett öde som mött många av Stockholms försvarsanläggningar från beredskapstiden. Enligt Riksantikvarieämbetet återstår idag 112 stycken strdsvagnshinder vid Norra Djurgården. Den mest välbevarade sträckan ligger strax söder om Stockholms universitet.
De stridsvagnshinder som finns kvar vårdas inte på något sätt. Sakta håller de på att återgå till naturen. Längs flera partier har träd fallit över hindren. Flera av draktänder är helt eller delvis täcka med schaktmassor. Många av hindren är vandaliserade med klotter och annan åverkan. Bakom flera hinder finns spår från uteliggare.
Ett stridsvagnshinder som anpassats efter terrängen.
Någon informationsskylt om vad dessa historiska betongklumpar betyder finns inte. Det är anonyma lämningar som inte betyder någonting för merparten av de joggare, ryttare och motionärer som passerar draktänderna och betongpianona med hörlurarna tätt sittande mot sina öron,
Draktand vid Norras Djurgården som håller på att täckas över med stubbar, löv och schaktmassor.
Sverige angreps aldrig, Stockholm ödelades inte av bombmattor och svenska soldater behövde inte stupa i slaget om Stockholm. Men Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr är en påminnelse om att fred inte är en självklarhet och att läget snabbt kan förändras.
I kustsamhället Grisslehamn i Roslagen finns en lika oansenlig som unikt liten byggnad, som vittnar om en försvunnen tid då träfartyg trafikerade haven.
Text och foto: Jens Flyckt
Grisslehamn på norra Väddö är som många andra kustsamhällen präglat av sjöfart. I århundranden var posthanteringen och fisket på Ålands hav viktiga näringar. Idag är Grisslehamn kanske mest känt för Ålandsfärjan Eckerölinjen och det anrika Hotell Havsbaden. Men även varvsindustrin har haft stor betydelse.
Beckhuset i Grisslehamn. Stockholms läns museum anser att byggnaden är kulturhistoriskt unik.
Intill Ekbacksvägen ligger en märklig liten vitputsad byggnad med plåttak. Skorstenens konstruktion vittnar om ett särsilt användningsområde. I en inventering av gamla varvsmiljöer som Stockholms läns museum gjorde 2008, beskrivs denna lilla byggnaden som kulturhistoriskt unik. Även byggnadstekniskt är den intressant.
I byggnaden tillverkades beck – en seg och svart massa. Beck användes bland annat för impregnering av trä och tätning av fartygsskrov.
Beck och tjära var i århundraden en viktig exportprodukt för Sverige. Beck framställdes ur tjära. Processen var både illaluktande och brandfarlig. Därför anlades becksjuderierna på avstånd från bebyggelse.
Byggnadens lite märkliga skorstenar. Småbåtshamnen syns i bakgrunden.
Grisslehamns varvshistoria har anor från1800-talet. År 1897 startades Grisslehamns varv.
”En stor verksamhet med att förbygga och rusta pråmar, liksom att reparera pråmar sattes igång. Man köpte också gamla finnfartyg som man riggade av och gjorde till pråmar” skriver Stockholms läns museum.
Vad som menas med ”finnfartyg” är oklart (reds.anm.)
Verksamheten lades ner på 1920-talet, men återupptogs och moderniserades av ny ägare 1938. Ungefär på samma plats etablerades 1947 Ekbackens båtbyggeri, som sysslade med olika beställningsarbeten, enligt Stockholms läns museum.
I viken utanför platsen där varvet låg finns tre fartygsvrak registrerade, enligt Riksantikvarieämbetet. Fartygslämningar är för övrigt en ganska vanlig marin fornlämning i Roslagen.
Den sista varvsverksamheten lades ner 1967. Beckhuset är den enda varvsbyggnad som finns kvar i Grisslehamn. På platsen ligger idag en småbåtshamn och båtuppställningsplats.
En gång i tiden sysselsatte varvet ibGrisslehamn femtio personer. Varvet är sedan länge borta. Endast beckhuset återstår.
För tjugo år sedan gjordes ett sällsamt fynd i medeltidsstaden Sigtuna. Det var ett fiskeredskap, en minst tusen år gammal mjärde, som påträffades under märkliga omständigheter.
Text och foto: Jens Flyckt
Sigtuna är som många andre medeltida städer byggd på sin historia. Under asfalt, gränder, hus och rabatter finns flera meter djupa kulturlager, där spåren från de människor som en gång levde i staden är bevarade som sidor i en bok.
Medeltidsstaden Sigtuna intill Mälaren i Uppland ruvar på många hemligheter.
I samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Professorn åren1999/2000 hittades en mjärde. Kvarteret ligger intill Stora gatan – stadens huvudgata som haft samma sträckning sedan 970-talet då Sigtuna anlades, troligen av kung Erik Segersäll, efter en utarbetad stadsplan.
-Den mjärden är vansinnigt spännande. Inte minst för att dateringen är dunkel. Den hittades nedtryckt i den postglaciala leran under de nära tre meter djupa kulturlagren i kvarteret Professorn 1. Således är den det allra äldsta fyndet på platsen. Hur gammal den är vet vi inte, men allt före 970-tal i alla fall, säger arkeologen Anders Söderberg från Sigtuna Museum & Art.
Postglacial lera är en typ av lera som avsattes i samband med inlandsisens avsmältning (reds.anm.)
Mjärden från kvarteret Professorn i Sigtuna stad är än så länge ett arkeologiskt mysterium. Kanske hamnade den sjöbotten under äldre järnåldern.
I vilket skick är mjärden?
-Den är nog bevarad till 100%, men den är helt utfläkt. Så den har inte sin ursprungliga strutform bevarad. Den är gjort av någon slags vidjor, men någon vedartsanalys är inte gjord, säger han.
När huset till vänster i bild skulle byggas gjordes en arkeologisk undersökning. I den sterila leran, under de tre meter tjocka kulturlagren, påträffades mjärden. Mjärden kan vara så gammal som 1 600 år.
Det som gör mjärden så ovanlig är inte enbart att det är ett fiskeredskap, som är en ovanlig fyndkategori i Sigtuna stad. Ännu mer intressant är det sammanhang som mjärden påträffades ii och som kan innebära att den hamnade i lera redan på 300-talet, 600 år innan Sigtuna anlades.
Flöte av bark från Sigtuna stads medeltida kulturlager. Fiskeredskap är en ovanlig fyndkategori i Sigtuna.En av flera fiskekrokar som påträffats i Sigtuna stad. I bakgrunden syns några andra fiskerelaterade fynd från Sigtunas medeltid: några flöten av näver samt ett ljuster av järn.
Sedan 1980-talet har forskningen utgått från att Sigtuna, som ett kristet maktcentrum, anlades intill Mälaren på jungfrulig mark under 900-talets sista årtionden. Men det finns fynd och forskning som pekar mot att det redan på 300-talet tycks det ha pågått någon form av verksamhet på platsen.
S:t Pers kyrkoruin är en av sex, eller möjligen sju, kyrkliga byggnader från medeltiden som är kända till sina namn i Sigtuna stad. Forskningen har i årtionden utgått från att staden anlades som ett religösa maktcentrum, på jungfrulig mark intill Mälarens strand. Men det bilden håller nu på att ändras.
I senaste numret av forskningstidskriften Situne Dei, som ges ut av Sigtuna museum & Art, skriver arkeologen Rosanna Jönis om sin masteruppsats från 2019 – Sigtuna före staden – En undersökning av äldre föremål från Sigtunas kulturlager.
Rosanna Jönis redovisar en stor mängd föremål – pärlor, metallföremål och ben som hittats i Sigtunas kulturlager, men som är betydligt äldre än stadens äldsta skede. Dateringen av dessa föremål sträcker sig från 370-talet, det vill säga äldre järnålder, och fram till 800-talet (vikingatid).
De äldsta påträffade fynden i medeltidsstaden Sigtuna är från 300-talet, det vill säga äldre järnålder. På den tiden bildade den landremsa, där Stora gatan skulle anläggas 600 år senare, en smal och avlång landremsa med vatten på bägge sidor.Modell av Sigtuna under tidig medeltid. Ungefär så här tror arkeologerna att Sigtuna såg ut. Modellen finns utställd i Sigtuna museum & Arts lokaler på Stora gatan.
Vilken typ av verksamhet som kan ha pågått på platsen innan Sigtunas grundades vet ingen. Kanske låg där en marknadsplats.
Rosanna Jönis konstaterar att inget av de äldre föremålen är påträffade under den nivå som Mälaren hade på 900-talet, då Sigtuna grundades. De flesta fynden ligger ovanför 300-talets strandlinje.
”Hade alla äldre fynd varit införda efter staden grundande borde rimligen fler ligga nedanför 900-talets strandlinje” skriver Rosanna Jönis.
Trekanten, som ligger bakom museibyggnaden i bakgrunden, sedd från sydöst. På denna plats, där lövhögen ligger, slogs mellan åren 995 och 1030 landets första mynt. På platsen stod tidigare en rekonstruktion av kungens mynthus – en knuttimrad liten byggnad.
De äldre fynden är inte enbart koncentrerade till en viss höjdnivå, utan även till ett geografiskt område som heter Trekanten, en park där Sigtuna museum ligger. Området runt Trekanten kom att ha stor betydelse efter att Sigtuna grundades. Där låg kungsgården och där anlades en förmodad biskopskyrka någon gång på 1100-talet.
Trekanten, det område i Sigtuna där flest fynd från äldre fynd påträffats. I bakgrunden syns Sigtuna museums lokaler – det så kallade Fornhemmet.
En annan indikation på att platsen brukades innan 900-talet är den fornborg som ligger knappt 700 meter norr om Sigtuna och som är daterad till 500-talet – det vill säga folkvandringstid.
Den östra muren på fornborgen på Trollberget som ligger cirka 700 meter norr om staden. Fornborgen är daterad till folkvandringstid och är ett av flera indicier på att det fanns en verksamhet på platsen – långt innan Sigtuna anlades på 970-talet.
Kanske är även mjärden från den tidiga verksamheten på platsen.
Enligt Anders Söderberg finns det indikationer på att mjärden kan vara betydligt äldre än Sigtuna stad. Han påpekar att det ännu inte finns några dateringar.
Frågan är hur mjärden hamnade i leran under kulturlagren. Kanske var det någon som grävde ner ryssjan i leran vid tiden för Sigtunas grundande, då vikingatiden var på väg att övergå till medeltid. Eller så hamnade den på bottnen långt tidigare, när platsen som skulle bli Sigtuna fortfarande var havsbotten.
Mjärden är välbevarad. Trots att den är minst tusen år gammal kan man tydligt se hur personen som tillverkade den, har flätat med tunna vidjor.
-Om mjärden hamnade på lerbottnen när Mälaren stod högre, kanske till och med över Stora gatans läge, så skulle den kunna vara från äldre järnålder. Men det vet vi ännu ingenting om, säger han.
På frågan hur vanligt det är med så gamla mjädar i Sverige säger Anders Söderberg att liknande ryssjor har påträffats i Malmö.
-Men de är daterade till stenålder. De låg bevarade i leran från den tidens havsbotten. Den ryssja jag känner till från Malmö är fint strutformad, fastän platt och i förnämligt skick, säger han.
Synen på Sigtunas äldsta historia, innan staden anlades på 900-talet, håller på att förändras. Det färggranna arrangemanget i bildens förgrund är ett verk av konstnären Backa-Karin Ivarsdotter. Konstverket markerar grunden på den kyrka från 1100-talet som finns i Sigtuna Museum & Arts trädgård. Stora gatan i bakgrunden.
Anders Söderberg hoppas att C-14-analysen av de väldigt tunna kulturlager som påträffades intill Sigtuna-mjärdens fyndplats, och som borde vara samtida med fiskeredskapet, ska besvara frågan.
-Kanske har vi här en fiskekontext som är före Sigtuna, det vill säga en fiskeaktivitet på platsen innan staden anlades. Det är i så fall något som näppeligen fångats upp tidigare i forskningen. Men det återstår att se, säger Anders Söderberg.
I Maria Ringströms målningar och teckningar sker ofta ett möte – mellan människor, husdjur och skogens vilt. Den 4–10 december ställer hon ut på Galleri Studio Animar i gamla stan i Stockholm.
Text: Jens Flyckt
Maria Ringström bor med sin familj i Moheda i Småland. Motiven och inspirationen hämtar hon hemma på gården, hos familjen, från jakten och i naturen.
-Jag är en riktig naturmänniska, säger hon.
”Hästflickan ” En av Maria Ringströms akrylmålningar med hästmotiv. Foto: Therese Sålder.
-Motiven jag målar speglar så klart mig själv, det är oftast hästar och viltmotiv, då jag är jägare och uppväxt på en gård. Jag bor även nu på gård med får, hästar, höns och katter. Där finns allt utom en hund, men det kommer nog framöver. För det är något jag längtar efter att kunna skaffa, säger Maria Ringström.
Maria Ringström – konstnär och jägare. Foto: Privat.
Sin konstnärliga bana började hon i unga år. Men det var när hon bodde i USA som tanken att verkligen satsa på konsten föddes.
-Jag har målat sedan jag har kunnat hålla i en krita. När jag gick i skola i USA och satt hemma på verandan och målade, så kom en kille förbi och undrade om han kunde beställa ett porträtt på sin fru. Jag blev jättepaff. Då hade jag inte tänk tanken att jag skulle kunna ta betalt för att måla, säger hon.
”Venbocken” akrylmålningar av Maria Ringström. Foto: Peter Johansson.
Hon återvände till Sverige för tjugo år sedan och länge var konsten en sidoverksamhet vid sidan om jobb och föräldraledighet. För nio år sedan startade hon sitt företag, Fine art by Maria Ringström. För fem år sedan sade hon upp sig från sitt jobb inom bygghandeln för att satsa på sin konst på heltid.
-Jag märkte att jag inte fick tid för alla uppdrag, säger hon.
”Nordsvenska arbetshästar” – målning i akryl. Foto: Ann-Britt Berglund.
I hennes akryl- och oljemålningar samt kolteckningar finns forkörare, kallblodshästar, barn, traktorer, jakthundar, älgar, gäss, råbockar, får och mycket annat. Där finns även mötet mellan människa och djur – ofta ur jägarens perspektiv.
”Älgarna” Foto: Therese Sålder.
Vad betyder jakten för dig?
-Jakten betyder mycket för mig. Jag var med min pappa i skogen redan som liten och kunde sitta under jakttornet i timmar. Det är i naturen som jag hittar kraft och inspiration. Självklart är det även mycket spännande med jakt. Men det är lika härligt att bara få vara ute i naturen. Det är balsam för själen, säger hon.
Hon berättar att hon för några år sedan sköt en sextontaggare och att det efter det blivit flera andra stora älgar i de småländska skogarna.
Maria Ringström med en av sina stora älgar. Här tillsammans med sin pappas hund, Saiva.
I skrivandets stund håller hon på med förberedelserna inför utställningen i Stockholm.
-Jag blev jätteglad när galleri Animar ringde och frågade om jag ville ställa ut. Vernisage blir den 4–5 december, det vill säga fredag och lördag. Det kommer vara öppet lite längre på kvällen. Det ska bli oerhört spännande. Det är ett stort steg i min konstresa. Målet är att nå ut över världen med min konst, säger Maria Ringström.
Maria Ringström är även en framgångsrik älgjägare. Under senare år har hon skjutit en sextontaggare, en tiotaggare och en sextaggare i de småländska skogarna.
Sverigereportage 