Kategoriarkiv: Porträtt

Kritiserade kronprinsen – dömdes till döden

Publicerad den av
1


År 1816 dömdes löjtnanten och adelsmannen Otto Natt och Dag till döden. Orsaken var en bok där han beskrev Karl XIV Johan som tyrann och uppmanade svenska folket till uppror

Text: Jens Flyckt
Foto av dagerrotyp: Mats Landin/Historiska museet.

Den 15 mars 1817 gick en kungörelse ut från bland annat landshövdingen i Uppsala län, om att den före detta löjtnanten vid Jämtlands regemente, Otto Natt och Dag, som hade dömts till döden för förädiska uppmaningar, skulle gripas och dödsstraffet verkställas. Men vid den tidpunkten hade han redan emigrerat till Amerika.

Otto Natt och Dag föddes år 1794 i Svea Livgardes församling i Stockholm. Han växte upp som en fattig och faderlös officersson. År 1809 blev han antagen vid Kungliga Krigsakademin vid Karlberg och 1812 blev han fänrik vid Svea Livgarde i Stockholm. Han deltog i fälttåget mot Norge år 1814.

Dagerrotyp-porträtt av Otto Natt och Dag tillsammans med dotter och hustru.

Dagerrotypi är en tidig fototeknik som började användas på 1830-talet. Den enda bild som finns bevarad av Otto Natt och Dag är en degerrotyp.

År 1815, 21 år gammal, gav han ut boken, eller snarare häftet, ”Project till en ny organisation af svenska armén”. Det var ett förslag präglat av fosterlandskärlek och beundran av Sveriges forntid, till reform av den svenska armén. Där förordade han bland annat att allmän värnplikt borde införas.. Han riktade även skarp kritik mot officersutbildningen, som han menade hade grundläggande brister.

”Svenska armén är illa organiserad” skrev han.

Att en fänrik understod sig att kritisera den svenska armèn offentligt sågs som ett öppet angrepp på den kår han tillhörde. Kritiken från officerskamrater och Jean Baptiste Bernadotte, den franska krigsherren som år 1810 valdes till svensk kronprins utan att ha satt sin fot i Sverige, var hård.

Själv hävdade Otto Natt och Dag att hans reformförslag endast var avsedd för en sluten krets, att den offentliga publiceringen var ett misstag. Men det spelade ingen roll. Skadan var redan gjord.

Flera av de reformer som Otto Natt och Dag föreslog, som allmän värnplikt, genomfördes – men långt senare. Historiker menar att hans låga ålder, fattiga uppväxt, humör och brist på erfarenhet ledde till att han från början hamnade på kollision med sin ”Project till en ny organisation af svenska armén”.

På grund av kritiken begärde han avsked. Hans chefer på Svea Livgardet valde, i välvilja, att inte acceptera hans avskedsansökan. Som straff befordrades han istället förflyttning till Jämtlands regemente. Han beviljades samtidigt utlandspermission. Kravet för denna bestraffning var att han bad sina kollegor om ursäkt.

I dåtida medier beskrevs hur han tvingades ”bedja” om förlåtelse inför sina officerskollegor. Därefter brändes hans tryckta upplaga på bål, vilket Otto Natt och Dag senare skulle beskriva som djupt förnedrande.

1815 reste han till Berlin i egenskap som den svenska regeringens kurir. Därifrån skickade han sin avskedsansökan till Svea Livgarde. Han planer var då att studera och göra en militär karriär i Tyskland.
I tyska Baden kom han i kontakt med personer kring den avsatte kungen Gustav IV Aldolf. De ska ha uppmuntrade honom till att att ge ut ”Project till en ny organisation af svenska armén” på tyska, vilket han gjorde.

Otto Natt och Dags verkliga problem började med det nyskrivna förordet i den tyska upplagan, där han gick till hårt angrepp mot kronprinsen Karl XIV Johan (Jean Baptist Bernadotte) och uppmanade det svenska folket att göra uppror.

I förtexten skrev han bland annat:

”Jag kommer aldrig att gå till baka till mitt
fäderneslands tjenst, så länge Bernadotte där regerar”

Och Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) anklagade han för tyranni:

”Han har dömt mig; min Rätt är
att döma honom.
Han är en vindböjel och är en af
de allra sämsta fransoser.”

”I Sverige har han infört en hemlig
polis. Det har gått så långt, att man
öfverallt är omgiven av spioner
och icke ens i kretsen af sin fa-
mille, vågar yttra sig fritt.”

Otto Natt och Dags anklagelser mot Karl XIV Johan, om hemlig polis och tyranni, var inte grundlösa. Allt som kunde tokas som sympatisirer med den avsatta Gustav IV Adolf, ledde till dödsdomar, långa fängelsestraff och andra allvarliga konsekvenser för den anklagade. Censur av tidningar och konst var ett faktum.
När Otto Natt och Dags tyska upplaga nådde Stockholm slog den därför ner som en bomb. Regeringen och hovet var oroliga för att det svenska folket skulle göra uppror och tog därför Otto Dag och Natts utspel på största allvar. Hans förord uppfattades därför som en landsförädisk utspel.

Sverige försökte på flera sätt få Otto Natt och dag utlämnad från Tyskland, vilket misslyckades. Istället gick han under jorden. Med pengar från den tyska regeringen tog han sig till Amsterdam för fortsatt båtresa till Amerika.

Den 21 november 1816 dömde Svea Hovrätt Otto Natt och Dag, i sin frånvaro, till döden för stämplingar mot grundlagens successionsordning.

”… att han uppenbart har ådagalagt en förädisk avsikt att stämpla till rikets skada och fördärv samt beforda ändring i grundlagen. Han döms att mista sitt adliga namn och stånd samt att mista liv, ära och gods och förklaras fredlös över hela Sveriges land” står det i domen från Svea Hovrätt.

I Historisk tidskrift från 1910 kallades Otto Natt och Dag för: ”En patriotisk högförädare”

Senhösten 1816, ungefär samtidigt som domen mot honom i Sverige föll, gick Otto Natt och Dag i land i New York. Man vet inte särskilt mycket om hans tid som emigrant i Amerika. Två år senare bosatte han sig i den då nya staden Cincinnati. Han blev amerikansk medborgare och gifte sig med en tyskättad änka som hade fyra barn. Han tog namnet Frederic Frank och drev med framgång ett museum, där flera svenska landsmän fick anställning, och konstgalleri. Han ägde fastigheter, jobbade som porträttmålare och gjorde historiska målerier från amerikanska inbördeskriget.

Denna bild av Otto Natt och Dag spreds i Svenska medier på 1800-talet. Tränsnitt av Ida Falander.

Den 4 november 1865, 72 år gammal, gick Otto Natt och Dag ur tiden. Han återsåg aldrig Sverige, men fick genom åren många besök av kända svenskar. Vid sin död räknades Otto Natt och Dag, den tidigare fattiga officerssonen från Svea Livgardes församling i Stockholm, som en av Cincinnatis mest välställda och framgångsrika svenskar.

Jakten inspirerar Maria Ringström

Publicerad den av
Svara

I Maria Ringströms målningar och teckningar sker ofta ett möte – mellan människor, husdjur och skogens vilt.
Den 4–10 december ställer hon ut på Galleri Studio Animar i gamla stan i Stockholm.

Text: Jens Flyckt

Maria Ringström bor med sin familj i Moheda i Småland. Motiven och inspirationen hämtar hon hemma på gården, hos familjen, från jakten och i naturen.

-Jag är en riktig naturmänniska, säger hon.

”Hästflickan ” En av Maria Ringströms akrylmålningar med hästmotiv. Foto: Therese Sålder.

-Motiven jag målar speglar så klart mig själv, det är oftast hästar och viltmotiv, då jag är jägare och uppväxt på en gård. Jag bor även nu på gård med får, hästar, höns och katter. Där finns allt utom en hund, men det kommer nog framöver. För det är något jag längtar efter att kunna skaffa, säger Maria Ringström.

Maria Ringström – konstnär och jägare. Foto: Privat.

Sin konstnärliga bana började hon i unga år. Men det var när hon bodde i USA som tanken att verkligen satsa på konsten föddes.

-Jag har målat sedan jag har kunnat hålla i en krita. När jag gick i skola i USA och satt hemma på verandan och målade, så kom en kille förbi och undrade om han kunde beställa ett porträtt på sin fru. Jag blev jättepaff. Då hade jag inte tänk tanken att jag skulle kunna ta betalt för att måla, säger hon.

”Venbocken” akrylmålningar av Maria Ringström. Foto: Peter Johansson.

Hon återvände till Sverige för tjugo år sedan och länge var konsten en sidoverksamhet vid sidan om jobb och föräldraledighet. För nio år sedan startade hon sitt företag, Fine art by Maria Ringström. För fem år sedan sade hon upp sig från sitt jobb inom bygghandeln för att satsa på sin konst på heltid.

-Jag märkte att jag inte fick tid för alla uppdrag, säger hon.

”Nordsvenska arbetshästar” – målning i akryl. Foto: Ann-Britt Berglund.

I hennes akryl- och oljemålningar samt kolteckningar finns forkörare, kallblodshästar, barn, traktorer, jakthundar, älgar, gäss, råbockar, får och mycket annat. Där finns även mötet mellan människa och djur – ofta ur jägarens perspektiv.

”Älgarna” Foto: Therese Sålder.

Vad betyder jakten för dig?

-Jakten betyder mycket för mig. Jag var med min pappa i skogen redan som liten och kunde sitta under jakttornet i timmar. Det är i naturen som jag hittar kraft och inspiration. Självklart är det även mycket spännande med jakt. Men det är lika härligt att bara få vara ute i naturen. Det är balsam för själen, säger hon.

Målning inakryl – ”Hunden Hagel”. Foto: Mariela Lindgren


Hon berättar att hon för några år sedan sköt en sextontaggare och att det efter det blivit flera andra stora älgar i de småländska skogarna.

Maria Ringström med en av sina stora älgar. Här tillsammans med sin pappas hund, Saiva.

I skrivandets stund håller hon på med förberedelserna inför utställningen i Stockholm.

-Jag blev jätteglad när galleri Animar ringde och frågade om jag ville ställa ut. Vernisage blir den 4–5 december, det vill säga fredag och lördag. Det kommer vara öppet lite längre på kvällen. Det ska bli oerhört spännande. Det är ett stort steg i min konstresa. Målet är att nå ut över världen med min konst, säger Maria Ringström.

Maria Ringström är även en framgångsrik älgjägare. Under senare år har hon skjutit en sextontaggare, en tiotaggare och en sextaggare i de småländska skogarna.

Den bortglömda smedjan

Publicerad den av
1

För tio år sedan köpte Christian Thorén en gård i Gåsvik i Roslagen. Vad han då
inte visste var att gården ruvade på en hemlighet – en orörd och komplett smedja
från 1900-talets början, som stått öde och bortglömd i många årtionden.

Text och Foto: Jens Flyckt

Vid den slingrande byvägen ligger en liten stocktimrad byggnad med grått eternittak och jordgolv. Bakom dörren och de igengrodda fönstren gömmer sig något unikt, en orörd smedja med inredning, verktyg och maskiner från en tid då 1800-talet nyligen hade övergått till 1900-tal.

Christian Thoréns plan är at den gamla smedjan ska bevaras och användas.


-Det tog några år innan vi förstod att det var en smedja, säger Christian Thorén.

Han berättar att gården var var i mycket dåligt skick med inrasade tak, med undantag från smedjan. Det var rörigt och det låg mängder av sopor och bråte i byggnaderna.

En av många släggor insmedjan. Notera skaftet och patinan på smidesstädet.

Men nu är det uppröjt i smedjan. Det en gång vitmålade innertaket är svart med färgflagor som hänger. Vid ett av fönstren står en svart backelittelefon med nummerskiva och vev. På väggen hänger några bilder på kolorerade damer med bara överkroppar.

Smedjan i Gåsvik är en tidskapsel från tidigt 1900-tal.

Överallt i smedjan står det gängaparater, håltagningsmaskiner, smidesstäd, skruvstycken, huggmejslar, smideshammare, släggor och andra verktyg. Där ligger även mängder med järnskrot, nitar, hästskor, råämnen och halvfärdiga järnföremål. Någon bänk är uppallad med stenar och på städen ligger släggor med grovt tillyxade skaft.

Klafreström var ett järnbruk, vid Mörumsåns övre del, som mellan 1736 och 1972 producerade allt från tackjärn till smidesstäd, verkstadsmaskiner och spisar.

-I skjulet här intill smedjan stod smedens gamla Grålle-traktor kvar, berättar Christian Thorén.

I ärssan ligger stenkol kvar sedan det sista smidet. Det är svårt att se och uppfatta alla inredningsdetaljer, verktyg och föremål i smedjan. Varenda hörn är fullt med sådant som enbart smeder kan identifiera och förstå. Intill vissa bänkar, städ och maskiner är det gropar i jordgolvet där smeden en gång stod och jobbade.

Järnskodda träsläggor med okänt användningsområde.

Jordgolvet har visat sig vara rikt på fynd.

-Jag har plockat hur mycket som helst. De mesta av föremålen och verktygen här inne låg på eller i jordgolvet när jag började röja upp. Och hela tiden kommer det fram nya föremål, säger han.

Jordgolvet är fullt med järnskrot men även funktionsdugliga verktyg i bra skick.

Varken svarven, pelarborrmaskinen eller någon av de andra maskinerna i smedjan är direkt eldrivna. Istället drivs de av breda remmar som går kors och tvärs genom smedjan, upp och ner från vinden, och fram till en stor elmotor i ett mörkt hörn.

Remdriven pelarborrmaskin, uppskattningsvis från 1920-talet.

De få fasta elinstallationer som finns är från 1900-talets början. Elledningar med tygisolering, ålderdomliga brytare och proppskåp av trä, var en nymodighet för hundra år sedan. Men än idag fungerar elen.

Remdriven svarv med rakskurna drev.

-Det enda som har moderniserats i smedjan är bälgen och det gjordes inte nyligen. Smedens son har berättat att han fick stå på en pall och dra i bälgen som liten. Så bälgen är därför elektrifierad.

Eldragning model tidigt 1900-tal. Även om det ser skräckinjagande ut, så fungerar allt. Notera handtaget på brytaren i bildens nedre del.

Smeden hade i årtusenden och ända fram till mitten av 1900-talet en central roll i bondesamhället. Det var långt innan konsumtionssamhällets dagar då saker som gick sönder reparerades eller byggdes om. Sådant som inte gick att reparera blev reservdelar.
En gång i tiden hade varje by och större gård en smedja. På många håll står de gamla smedjorna utan tak och förfaller bland bland glömskans höga gräs och buskars.

Överallt ligger och hänger det verktyg som alla vittnar om en lång tids användning.

-När folk började köpa reservdelar istället för att låta smeden laga trasiga delar, då försvann behovet av smeden och den här typen av miljöer, säger han.

Men smedjan i Gåsvik finns kvar och den ska bevaras. Tanken är att glöden åter ska glöda slagen mot städen åter ska ljuda i smedjan. Nyligen publicerade Christian Thorén en förfrågan på en lokal Facebookgrupp om det fanns någon smed som var intresserad av att bedriva verksamhet i smedjan.

-Jag är själv inte smed. Men vad jag kan se och vad mer insatta personer har sagt, så är smedjan komplett och orörd. Allt finns kvar sedan den där dagen då kolet slocknade för årtionden sedan.

Gustav Stangrund (grå tröja) och Johan Lundberg Drotz är från trakten. De svarade på Christian Thorséns efterlysning om det fanns några intresserade som ville börja smida i smedjan.

Är det någon som svarat på din efterlysning?

-Ja, det är två lokala killar som ska börja smida. Det var även någon som ville arrangera event i smedjan. Men det är inte jag intresserad av. Det har inte förändrats något i smedjan sedan 1960-talet. Det är en miljö som är värd att brukas och bevaras – som smedja, säger Christian Thorén.

Bygger gård i westernstil

Publicerad den av
Svara

Hur bygger man en hel gård med boningshus, stall och affärslokal från grunden, men till en tredjedel av vad det annars kostar?
Det vet egenföretagaren Michael Karlsson som under två år har hållit på med sitt livs byggprojekt – mitt i den skog där han jagat sedan tonåren.

Text och foto: Jens Flyckt

För tre år sedan bestämde sig Mickael Karlsson och hans familj, sambon Susanne Östergren och dottern ,Mary-Liinn Karlsson att bryta upp och bygga en ny gård från grunden – mitt i den egna skogen.

-Designen är vår egen. Inspirationen fick jag när vi tittade på Jills veranda på TV, säger Michael Karlsson.

Juli 2020. Efter två åts arbete kan Michael Karlsson, sambon Susanne Östergren och dottern Mary-Linn Karlsson se mödan av allt slit. Men ännu återstår mycket att göra på den nybyggda gården i westernstil.

Michael Karlsson är 55 år gammal, egenföretagare och säljer antika vapen. Han är uppvuxen på marken. Där har han jagat sedan yngre tonåren. Bara några meter från den plats där stallet står sköt han sina första vildsvin i början av 2000-talet.

Rester av det jakttorn som i många år stod på platsen och varifrån många älgar och vildsvin har skjutits.

-Där borta dog min morfar. Det var på älgjakten när han plötsligt föll ihop, säger han och pekar mot uppfarten.

Förutom arbeten som el, VVS och eldstäder har han gjort det mesta själv – med lite hjälp från vänner.

Våren 2020. Förberedelser inför murning av skorsten.

Det är på många sätt ett unikt byggprojekt och det gäller inte enbart byggstilen. Husen är byggda med lösvirke från den egna skogen.

Sågat virke från den egna skogen runt knuten.

-Virket kommer till största del från min egen skog här utanför. Det är få sågverk som åtar sig att såga mindre partier timmer. Men jag har tur. En lokal såg har sågat upp det mesta av timret, säger han

För att hålla byggkostnaderna nere, men även av miljöskäl, har han köpt byggmaterial som antingen är begagnat eller nytt material från utförsäljningar, konkurser och privatannonser. Spik, skruv, fönster, lås, dörrar, klinkers, färgpigment och mycket annat har han köpt på Blocket och Tradera under flera års tid.  

Elskåp med porslinssäkringar är funktionssäkert och betydligt billigare än moderna proppskåp med automatsäkringar.

-Mycket av byggmaterialet är begagnat, till exempel köket. Det är från 1980-talet och det köpte vi i Dalarna. Det är ett kvalitetskök med solida träluckor. Inklusive frakten så gick det på 25 000 kronor. Då ingick bland annat spishäll samt sex år gammal kyl och frys, säger han.

Mycket i Michael Karlssons gårdsbygge är återanvänt byggnadsmaterial, som denna 1800-talsdörr från ett tingshus.

Han blandar gärna gammal och nytt. Ett exempel är dörren i hans affärslokal. Den är från 1800-talet och kommer från ett tingshus i Uppland.

-Den dörren har jag haft liggande ganska länge. Tingshuset skulle byggas om och dörren skulle kastas. Men istället för att hamna i en container så tog jag hand om den, säger han.

Gjutning av husgrund hösten 2018.

Sverigereportage har följt Michael Karlsson från byggstarten 2018 – då den blivande gården endast var en glänta med jakttorn mitt i skogen. I början av juli 2020 var det mesta klart, även om det återsodr en del detaljer.

Vintern 2018. Snöskottning av stallbygget.

Gården består av en tvåplansvilla, affärslokal för den egna verksamheten, stall, större förråd, pumphus och hönshus. En kombinerad slaktbod och kylrum, för vilt han skjuter, är under uppbyggnad.

Vintern 2019. Arbetet med boningshuset fortskrider.

Vad har bygget kostat fram tills nu?

– Cirka 1,5 miljoner kronor. Men då ingår allt, till exempel gjutning av husgrunder, borrning av brunn, avlopp, bygglovsavgifter, VVS-arbeten, murning av eldstad, kylaggregat, markarbeten och vägbyggen, säger han.

Skogen som närmsta granne.

Han säger att den största besparingen ligger i att han gjort det mesta av arbetet själv.

Huset kommer till stor del att värmas med ved från den egna skogen. För att inte slösa på vattnet från den egna brunnen så är en förbränningstoalett installerad.

Obehandlade träytor och järnsmide.

-På så sätt så slipper vi ha lastbilar körandes fram och tillbaka, vilket krävs om man har trekammarbrunn eller annan avloppsanläggning för vattentoelett, som måste tömmas med jämna mellanrum, säger han.

Spår från några av de vildsvin som skjutits på platsen genom åren.

Han betonar att han inte är miljöpartist, men säger att han och familjen ändå eftersträvar att leva i så nära samklang med naturen som det bara är möjligt. I planen ingår även en hög grad av självförsörjning. Köttet de äter kommer från jakten på marken runt knuten. Till hans mark ingår även fiskerätt i en närliggande sjö. Ägg får de från egna höns.

Affärslokal med butik i westernstil.

Vad har varit den största utmaningen?

-Det är kontakter med myndigheter och statliga företag. Det är så omständiga och även de enklaste beslut kan man få vänta i evigheter på. Samtidigt som tiden bara går och absolut ingenting händer, så tickar timkostnaderna på tusentals kronor som jag i slutändan måste betala.

Vårvintern 2020. Ännu återstår mycket arbete. Det blivande köket i bakgrunden.
Antika vapen tillverkade före 1890 är Michael Karlssons stora intresse och levebröd.
Centrum i boningshuset är ett stort rum vars funktion är både matplats, vardagsrum och kök. Val av material och planlösning för tankarna till en saloon i den amerikanska western.

Kan du ge något exempel på krångel?

-Ja, många. Ytterdörren är ett talande exempel. Min kontrollansvariga menade att det fanns risk för att kommunen inte skulle godkänna dörren i och med att den inte stämde in i byggnadsmiljön, vilket är märkligt med tanke på att det inte finns ett hus i närheten och det är långt till närmaste detaljplan, säger han.

Slaktbod med kylrum under uppbyggnad. Här ska vilt från den egna jaktmarken tas omhand.

Men ett stort orosmoln har tonat upp sig. Han suckar djupt, sätter sig på en stol i det stora öppna rum som utgör boningshusets centrum och berättar.

-Vi har ingen el. Innan jag påbörjade bygget blev jag lovad av Vattenfall att elen skulle vara dragen till augusti 2019. Men ingenting har hänt. Jag hade aldrig påbörjat bygget om jag inte hade fått löfte om framdragen el. Med en tonårsdotter i huset så kan vi inte leva ett 1800-talsliv utan el, säger han.

Den uteblivna elen beror på att en av de omkringliggande markägarna har motsatt sig att en elledning grävs ner längs en cirka hundra meter lång sträcka på hens mark.

Elen kommer tills vidare från ett elverk.

Hur har ni löst elbristen?

-Vattenfall körde oväntat hit ett dieseldrivet elverk för att vi ska ha tillgång till ström fram tills att elen är dragen, vilket jag är tacksam för. Men det är ändå konstigt. Dels blir vi ju ruinerade på dieselkostnaderna. Men framför allt känns det helt fel att ha en dieselmotor stå och gå här och spy ut avgaser, när hela tanken bakom bygget är sparsamhet och minskad miljöpåverkan, säger Michael Karlsson.

Lär Vattenfalls svar på kritiken:

https://sverigereportage.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1700&action=edit

Sheriffen från Säffle

Publicerad den av
Svara

Det här är berättelsen om Säffle-sheriffen – en Chevrolet från 1963 vars utseende knappast lämnar någon oberörd. Det handlar även om ett lika utskällt och unikt kulturfenomen – den svenska pilsnerhäcken.

Text och foto: Jens Flyckt

Pilsnerhäck, eller pilsnerbil, är en subkultur inom svensk bilhobby som började dyka upp i slutet av 1980-talet och som idag har många anhängare – och kritiker.

Pilsnerhäck är enkelt beskrivet en större amerikansk veteranbil, ofta med inhoppat tak, som är täckt med dekaler med mer eller mindre förolämpande innebörd och som har en ljudanläggning utöver det vanliga.

Säffle-sheriffen, en Chevrolet Bel Air från 1963, är en av landets mest kända pilsnerhäckar. Bilderna, utom den mittersta, i detta reportage är tagna i juli 2009 i Västerås där motorträffen Power Big Meet arrangerades . Inte långt från flygfältet i Västerås hade polisen stoppat Säffle-sheriffen för en flygande besiktning.

Säffle-sheriffen och liknande pilsnerhäckar drar ofta till sig polisens intresse. Power Big Meet i Västerås 2006.

Bilen ägdes 2009 av Tony ”Fridde” Fridlund från Säffle. Han berättar att det inte var första eller sista gången som polisen gjorde flygande besiktning på Säffle-sheriffen och att han idag, drygt elva år senare, har lite svårt att minnas hur det gick.

-Det gick bra. Men jag är osäker på året, om det var 2012. Vi fick i alla fall inte körförbud. Poliserna var lite bitska till en början, men sedan tinade de upp och flera av dem kunde inte hålla sig från att fota Sheriffen. Jag har hört att det sitter en bild på Sheriffen på en vägg i en polisstation någonstans i Sverige, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Tony ”Fridde” Fridlund. Foto: privat

Det mesta som har med veteranbilar att göra handlar vanligtvis om att göra fordonen så fina och blänkande som möjligt. Med pilsnerhäckar är det tvärt om. Där handlar det om att göra bilen så rå och uppseendeväckande som det bara är möjligt.

För att förstå polisens intresse för Säffle-sheriffen måste man även ha klart för sig hur den såg ut. Den hade en mattsvart och rostig kaross utan en enda rak plåt. Bilen var så låg att bakre kofångare stundtals skrapade i asfalten. Takräcket var fullt med ölbackar, solstolar och väskor.

Hette bilen Sheriffen när du köpte den år 2006?

-Nej, det var jag som skapade den och namnet, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Även om många bilentusiaster fnyser åt pilsnerhäckar som Säffle-sheriffen så väcker detta unika, motorburna kulturfenomen allt mer intresse och uppmärksamhet, inte minst i internationell motorpress.   

Den svenska bilhobbyn är som sagt delad när det gäller dessa bilar som ofta uppfattas som rullande vrak. Många traditionella veteranbilsentusiaster tycker det är en skam för bilhobbyn. De anser att inhoppade tak och söndersupna bilinredningar inte är representativt för svensk bilhobby.

Ett vanligt argument mot pilsnerhäckar är att det ofta är bilar med ett högt kulturellt och ekonomiskt värde som förstörs. Dock finns det även många exempel på pilsnerhäckar som räddats från någon skogsbacke och där ägarna lagt ner hundratals arbetstimmar och bytt åtskilliga kvadratmeter med plåt för att få ut dem på vägarna igen.

Förespråkarna anser att pilsnerhäckarna är ett uttryck för individualism på hög nivå och att det råa och risiga utseendet sällan är en slump, utan resultatet av en process som både kräver tekniskt kunnande och känsla för form.

Vad många kritiker inte inser är att många av dessa bilar, som för den ovane kan se ut som rullande skrothögar som något tuggat på, i själva verket är fordon som ägarna lägger ner mycket arbete på i garage runt om i landet. För att klara av hundratals mil varje år på sommarvägarna och polisens vakande blickar, så krävs det en del jobb. Inte sällan brukar till exempel den ursprungliga v8-motorn bytas ut till en mindre, modern dieselmotor för driftsäkerheten och ekonomins skull.

Hur kommer det sig att Säffle-sheriffen är så kultförklarad och känd som den är?

-Ja, du… Den har synts så pass mycket på utställningar och bilträffar och den har ett namn. Det är väl därför den har blivit så pass känd, skulle jag tro, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Tony ägde bilen i tretton år och sålde den i september 2016. Sedan dess har bilen haft ytterligare fem ägare.

Enligt Transportstyrelsen är Säffle-sheriffen, som numera är hemmahörande i Karlstad, påställd och i trafik.  

Farkosten i Slagsta marina

Publicerad den av
3

I Slagsta marina utanför Stockholm ligger en säregen båt i strandkanten. Det är en katamaran som inte liknar någonting annat och som det tagit Hallundabon Villy Lauraeus trettio år att bygga.

Text och foto: Jens Flyckt

Arton meter lång, fyrtio ton tung, sexton rum och med ett futuristiskt utseende som mer påminner om en rymdfärja än en segelbåt. Villys Lauraeus katamaranbygge väcker uppmärksamhet.

Villy Lauraeus katamaran är ett annorlunda inslag i Slagsta marina.

-Jag påbörjade bygget för trettio år sedan. Det var tjugo år för sent, säger Villy Lauraeus där han sitter i en sliten skinnsoffa i katamaranens stora akterrum, med utsikt över Vårbyfjärdens vatten. Det enda som stör utsikten är en rostfri vedkamin.

Katamaranbyggaren Villy Lauraeus.

Villy Lauraeus har varit intresserad av båtar sedan barndomen. Under större delen av sitt sjuttioettåriga liv har han sysslat med båtbyggeri – både modeller och fullskaliga båtar.

På grund av frånvarande föräldrar växte han upp hos sin farfar i centrala Åbo. Farfar var överarbetsledare på ett finskt fartygsvarv. I skolan blev det problem och ett år blev Villy underkänd i engelska och matematik.

Hur blev du intresserad av katamaraner?

– Pappa och jag byggde en gång en segelbåtsmodel. Som barn läste jag om prins Philip i England som hade en katamaran. Första båten jag byggde var en trimaran, en segelbåt med tre skrov. Den byggde jag i farfars lägenhet i centrala Åbo. När vi lyfte ut båten på gatan så stannade alla spårvagnar för att folk var så nyfikna, berättar han.

Seglade du med trimaranen?

-Ja, den gick bra rakt fram men gick inte att kryssa med, det vill säga att vända med. Men det spelade inte så stor roll. Den båten blev kvar ute i skärgården, säger han.

Han flyttade till Sverige 1976. Han utbildade sig till civilingenjör på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och 1980 påbörjade han bygget av sin andra båt – en katamaran. Han berättar att den båten var tolv meter lång och gjorde 25 knop.

-Masten byggde jag i vardagsrummet i min lägenhet i Fittja. Men det gillade inte hyresvärden. Jag hade ett tält mellan skroven. Med den båten seglade jag och min fru till Holland, säger han.

Vad hände med den katamaranen?

-Det sista jag hörde var att den stod någonstans i Finland och användes som bastu, säger han.

Styrbords sida.

Seglatsen till Holland är inte den enda långsegling han har gjort. Förutom sina äventyr på Östersjön så har han även seglat till Las Palmas och till Frisiska öarna.

Sitt nuvarande katamaranbygge påbörjade han 1989 – samma år som hans pappa dog och han ärvde 15 000 kronor.

-För pengarna köpte jag en bod och i den började jag bygga katamaranens väggar. Det var ingen som fattade vad jag höll på med, säger han och skrattar.

Under intervjun återkommer Villy flera gånger till matematikens betydelse. Han förklarar att ett problem med två paralella skrov är att de stag som förbinder skroven utsätts för mycket hög belastning i sjögången och att fästpunkterna är de svaga punkterna.

-Med ettor och nollor kan man uttrycka allt. Matematiken ljuger inte. Med ett par enkla formler så kan man räkna ut och bygga en konstruktion som tål rörelserna, säger han och börjar räkna på ett papper.

Akterrummet i Villy Lauraeus katamaranbygge.

Utseendet på Villys katamaran är alltså inte en slump utan resultatet av beräkningar. En detalj som han i efterhand är mindre nöjd med är den plana ytan mellan skroven i fören. Han menar att det blir stor påfrestning på de ytan vid hög sjögång och att den borde haft en annan form.

-Men om man bara ska segla i skärgården spelar det ingen roll i och med att sjön inte går så hög där, säger han.

Babords sida.
Katamaranens för.

Totalt har katamaranbygget kostat Villy 600 000 kronor genom åren. Varje år lägger han ner cirka 25 000 kronor på sin båt och då är inte arbetstiden inräknad. Han berättar att bara plywooden kostade 80 000 kronor. Köket betalade han 4000 kronor för. Mycket av materialet har han köpt billigt.

-Köksspisen gav jag 200 kronor för, förklarar han.

Rummen i katamaranen ligger på rad längs väggarna och i mitten ligger det öppna köket. Även om det återstår en del jobb med inredningen så kan man se en planlösning med stora utrymmen och där ljuset flödar in genom de många men små fönsterna.

Dieselmotor som väntar på montering.

Insidan är isolerade med 100 millimeter frigolit – totalt 50 kubikmeter har det gått åt, berättar han.

Runt om och under katamaranen ligger virke, rostfria rör, plaströr, elkabel och annat material som kan vara bra att ha när man bygger båt. Han vill inte kalla sitt projekt för budgetbygge, men säger samtidigt han tar vara på sådant som andra kastar och som kan komma till nytta.

Ännu återstår lite jobb med inredningen i de sexton rummen.

-De här rören fick jag igår. De används i båtkapell, förklarar han och pekar på en hög med blänkande rör i mörkret under de väldiga skroven.

Hur reagerar folk på din katamaran?

-De flesta blir glada, nyfikna och ställer massa frågor som du gör. Men det finns även personer som inte uppskattar den, säger han.

Utsikten över Vårbyfjärden från akterrummet.

När Sverigereportage besöker Villy så pågår sjösättningen för fullt runt om på Slagsta marina. Det sjuder av liv och rörelse – både på land och till sjös.

Den kanske vanligaste frågan Villy får är när katamaranen ska bli klar.  

Hans skapelse har dock aldrig varit i vattnet och på frågan när det kan tänkas bli sjösättning ler han där han sitter i skinnsoffan. Och med blicken fäst någonstans ute på fjärden svarar han lite kryptiskt:

-Det vet man aldrig.

Klassisk Volvo 164 i 80-talsstuk

Publicerad den av
Svara

Knivstabon Micke Lindberg letade efter en Volvo 164 att göra i ordning. Exemplaret han hittade visade sig vara något helt annat än väntat. Fyra år senare rullar åter hans 164:a på vägarna.

Text och foto: Jens Flyckt

Som nittonåring ägde Micke Lindberg en 164 från 1973 – i typiskt 80-talssstuk. För några år sedan föddes tanken fatt återskapa sin tonårstids 164:a. Chromefälgarna från sin tidigare 164 har han sparat på logen i alla år.

-Tanken var att bygga om den lätt som man gjorde på 1980-talet, säger Micke Lindberg.

Micke Lindberg i sin fina Volvo 164. Notera hornen på bakre kofångaren. och det kromade slutröret – som är Volvo original.

I Gävletrakten hittade han ett lämpligt objekt, Bilen såldes ursprungligen i Värmland 1969.

-Jag köpte den för fyra år sedan. Då var det en jäkla massa tvåor på den. Men det var inga allvarliga fel. Det fattades bland annat hjulmuttrar. Vänster framskärm hade plåtskador, säger han.

Ganska snabbt visade sig att bilen inte var i det förväntade skicket. Några rosthål gick inte att hitta.

– När jag hade rivit ut inredningen så hittade jag ingen rost. Det fanns inte en enda liten rostfläck i golvet. Det finns ett par äldre, små rostlagningar i bakre hjulhusen och infästningarna till huvgångjärnen har någon bytt tidigare. Men annars har den inte rostlagats. Reservhjulsbaljorna, trösklarna och skärmkanterna är original. Skicket beror dels på att den inte har rullat så mycket. Men framför allt så är underredet indränkt i underredsmassa, säger Micke Lindberg.

Skinninredningen var väldigt torr. Men efter behandling håller nu skinnet på att återfå sin mjukhet. Notera fickan på dörrsidan.

Bilen tycks ha haft en skyddad tillvaro genom åren och inte rullat särskilt mycket. Senaste godkända besiktningen var för sjutton år sedan.

Vänster framskärm för fyra år sedan. Foto: Micke Lindberg
Genomgång av 164:an. Foto: Micke Lindberg.

-Den har ägts av tre dödsbon. En av de tidigare ägarna var 101 år gammal. Den har gått 22 000 mil och haft arton ägare, säger han.

Från början var tanken att han skulle lacka om den upp till dörrlisterna. Men det blev svårt att få till en bra övergång mellan den nya lacken med den gamla.

Nylackerade och med chromefälgar från den tid dådet begav sig – på 1980-talet.

-Så när jag hade rivit ut inredning, plockat ner den och plockat ihop allting, då bestämde jag mig för en hellack. Då var det bara att plocka ner allting igen, säger han.

Inredningen är orörd och välbevarad. Skinnsätena är hela. Ratten är från en 72:a, men det är ett medvetet val från Micke Lindbergs sida då han tycker att den årsmodellens ratt är snyggare.

En del av 164:an som var i dåligt skick var elen där långt ifrån allt fungerade. Micke jobbar som elektriker. Men han har inte mycket övers för bilel.

-Det har hänt mycket med elen i 164.an på 50 år. Det är många som varit och petat och skarvat i elsystemet. Jag hatar bilel, det är i regel helt ologiskt. Jag tog bort alla extrakablar och konstiga kopplingar och skarvar. Då funkade plötsligt allt, säger han.

Ska du inte montera skyport (skämt) som man gjorde på 1980-talet?

-Nej, du. Jag tänker inte kapa sönder taket. Så gjorde jag på min 140. Men då var det inget konstigt. Det var så man gjorde på 1980-talet.

Skyport är en taklucka av glas som var populärt att eftermontera på 1980-talet (Reds.anm.).

Knivstabon Micke Lindberg.

Micke Lindberg påpekar att hans 164 inte är någon utställningsbil och att den kommer att användas.

-Den är i relativt orört bruksskick. Jag har bland annat fått frågan varför jag inte lyfter ur motorn och målar upp den. Men jag ser i dagsläget ingen anledning till att göra det. Motorrummet har en fin patina, säger han.

Volvos legendariska B30-motor (raksexa) i all sin prakt. Som med mycket annat i Micke Lindbergs 164:a är drivlinan orörd. Allmän service och justering av de dubbla Strombergförgasarna är allt som gjorts mekaniskt i motorrummet.
I Micke Lindbergs 164:a finns en hel del roliga tillbehör – vissa Volvo original och andra eftermarknadstillverkade.
Reservhjulsbaljorna är original från 1970.
Dekaltrimningen är Micke Lindbergs verk.

Bland tillbehören han lyckats få tag på finns bland annat original nackstöd till baksätet. Det kromade slutröret på avgassystemet är Volvo original. Jalusi till bakrutan, vilket varje Volvoägare med stil hade på 80-talet, ficka han tag på via en kompis i Knivsta.

Bakluckan håller samma fina och orörda skick som bilen i övrigt. Gummimattan, som det vanligtvis bara finns fragment kvar av, är hel och mjuk. Notera hockeyhjälmen.

Nu sitter det en halvmodern stereo i 164:an. Men med tiden ska Micke montera en tidsenlig Pioneer komponentstereo. På 1980-talet var detta något av det häftigaste i +ljudväg man kunde ha i bilen.

Volvo 164 tillverkades mellan åren 1968 och 1975. Det är i grunden en lyxigare och mer påkostad variant av 140-serien. 164:an skiljer sig bland annat mot 140 med en längre hjulbas, annan front och den sexcylindriga B30-motorn.

-Jag har det mesta. Det är bara radiodelen som saknas. Det är extra roligt att dörrsidorna i 164:an inte är sönderkapade i 164:an. Det är ju annars standard. och dörrsidorna ska förbli hela, säger han.

Som omväxling väntar nu utställningar och träffar med 164:an. Vanligtvis åker han och hustrun Benita Chevrolet som finbil.

Efter fyra år i Micke Lindbergs garage rullar åter 164:an på vägarna.

-Volvo 164 är annorlunda i och med att många svenskar har minnen med den bilmodellen. Det finns en igenkänningsfaktor i 164:an som gör att även personer som inte alls är intresserade av veteranbilar, kommer fram och pratar, säger Micke Lindberg.

Marklösa jägare bjöds på jakt

Publicerad den av
Svara

Många unga jägare har svårt att hitta någonstans att jaga. Mikael Hellberg är ordförande i Lunda jaktlag strax utanför Arlanda. För några år sedan började han och laget bjuda in ungdomar och marklösa jägare till harjakt, med syfte att fler ska få möjlighet att jaga.

Text och foto: Jens Flyckt

Jägarporträttet. Det är den 15 februari och längs grusvägen upp till Lunda jaktlags grillplats är det tätt mellan parkerade bilar. Över trädtopparna passerar flygplanen på sin inflygning till Stockholm Arlanda Airport, som ligger några kilometer länge bort. Snön lyser med sin frånvaro.

Mikael Hellberg, ordförande i Lunda jaktlag.

-Vi har arrangerat ungdomsjakter i fyra års tid. Det är främst för unga och nyexaminerade jägare. Men det har även blivit så att äldre, marklösa jägare är med, säger Mikael Hellberg.

Han berättar att det i Stockholmstrakten är svårt att komma med i jaktlag. Det handlar bland annat om att priserna för jaktarrenden har ökat kraftigt.

-I Stockholmstrakten kan det dröja åratal utan att man får plats i jaktlag. Jakten har blivit svårtillgänglig, särskilt om man är ung, inte har råd och inte har några kontakter. Men även om man är äldre kan det vara svårt, säger han.

Varför är det så?

– I Jämtland kostar en hektar jaktmark ungefär 18 kronor per år. I de här trakterna så ligger motsvarande priser på upp till 300 kronor och ibland ännu högre. Det är inte alla som har råd att betala 25 000 kronor om året för en plats i ett jaktlag, säger Mikael Hellberg.

Många unga jägare som nyligen tagit jägarexamen har ingen egen jakttradio, men det går att låna av Lunda jaktlag.

Ungdomsjakten handlar inte enbart om dagens harjakt. En minst lika viktig del är nätverkandet. Nya bekantskaper knyts och dörrar inom jakten öppnas.
Via kontakter och sociala medier har unga och äldre jägare bjudits in till harjakten. Någon anmälningsavgift tas inte ut. Men för att hedra en av jaktlagets äldsta medlemmar som nyligen gick bort, samt att samla in pengar till Cancerfonden, gjordes en frivillig insamling bland deltagande jägare.

-Det inbringade ingen stor summa, men alla bäckar små hjälper till, säger han.

Ungdomsjakten sker bland annat i samarbete med Mälardalens beagleklubb och Svenska Jägarförbundets Unga jägare.

Mikael Hellberg är väl förtrogen med lagets marker och kan dem utantill. Han växte upp på en av de större gårdarna i trakten, ett par kilometer från jaktlagets grillplats. Tack vare en jagande pappa och farfar kom jakten och då särskilt löshundsjakten, tidigt in i hans liv.

-Jag började jaga när jag var femton år, det var då jag sköt mitt första rådjur för farfars tax. Men jag var med pappa på älgjakt långt tidigare. Det blev även mycket harjakt med farfars stövare. Jag är uppvuxen med drivande hund, säger Mikael Hellberg.

Och jaktintresset har gått i arv till den yngre generationen.

-Min lillgrabb är jakttokig och tog jägarexamen i höstas, säger han.

Mikael Hellberg är särskilt förtjust i långsamt drivande hund, vilket är ett arv från hans barndoms jakter. Själv har han beagle.

-Långsamt drivande hund är mer skonsamt för markerna. Med stötande hund, särskilt om det jagas ofta på samma mark, finns en risk att viltet trycks ut från markerna, säger han.

Det stora intresset för ungdomsjakterna vittnar om att de fyller en viktig funktion. Mikael Hellberg berättar att de som mest haft 65 deltagande, varav 25 varit unga jägare. De harar som skjuts får skyttarna behålla.

Vid årets ungdomsjakt var det mycket hare i rörelse och så brukar det vara. Totalt sköts fem tyskharar. Men de flesta harar passerade skyttar och hundförare på avstånd.

Fem harar blev resultatet av Lunda jaktlags ungdomsjakt den 15 februari Hararna fick skyttarna behålla.

-Det är roligt att ungdomsjakten uppskattas. Det är det få unga jägare som har tidigare erfarenhet av drivande hund. Det är dessutom bra att det skjuts av hare. Vi har mycket hare, för mycket. Blir de för mycket hare på markerna så kommer harpesten och det vill vi undvika, säger han.

De jagar på 1300 hektar som är fördelat på fyra områden. I år hade de en hund i varje område. Vid den senaste ungdomsjakten var det fyra-fem jägare i varje område. Men det finns plats för dubbla antalet jägare.

– I år blev det så att vår ungdomsjakt krockade med ett evenemang i Stockholm. Och därför kom det lite färre deltagare än väntat. Vi satsar på att köra ett femårsjubileum nästa år och hoppas att det ger ringar på vattnet, att informationen om detta sprids, säger Mikael Hellberg.

Sovjetiska Antonov-flygplan som trädgårdspynt.

Publicerad den av
1

I Timo Lipitsäs trädgård lyser väderkvarnar och annat traditionellt trädgårdspynt med sin frånvaro. Där upptas grönytorna av sovjetiska Antonov An-2 flygplan, militärfordon och bunkrar. De var även tänkt att ett exemplar av jaktflygplanet J 35 Draken skulle fått en plats i trädgården.

Text och foto: Jens Flyckt

Porträtt. Redan på avstånd avtecknar sig silhuetten av två Antonov An-2:or – ett numera kultförklarat transportflygplan från Sovjetunionens dagar, på Timo Lipitsäs tomt några kilometrar från Arlanda flygplats.

Timo Lipitsä i en av sina An-2.

-An-2:an såg likadan ut under hela produktionstiden mellan 1947 och 2001. Ryssarna ändrade väldigt lite i konceptet. Det är ett så kallat bi-plan, det vill säga det har två vingar över varandra. Det är en väldigt stabil konstruktion som kan landas och starta i låga hastigheter, säger Timo Lipitsä som till yrket är entreprenör och egenföretagare.

Varför har du två flygplan i trädgården?

-Jag är intresserad av flyg och historiska flygplan. Det är dessutom mäktigt att starta upp en flygplansmotor på tusen hästkrafter i trädgården. Hade jag vetat att jag skulle bli med flygplan så hade jag planerat tomten annorlunda. En An-2:a är en extremt effektiv löv- och snöblås, säger han.

Men det är inte enbart historiskt flyg som intresserar honom. Timo är författare och fotograf och har gett ut en bok om runstenar – Runresan. Boken är en dokumentation i ord och bild över Sigtuna kommuns samtliga runstenar och runstensfragment.

Han håller nu på med ett nytt bokprojekt med runstenskoppling. Denna gång handlar det om hedniska gudars anknytning till runstenarnas bildmotiv.

Trädgårdspynt som med jämna mellanrum startas och varmkörs. An-2:an är världens största, enmotoriga dubbeldäckare. Cirka 18 000 exemplar tillverkades. Det är ett mångsidigt, robust och fältmässigt transportflygplan och som än idag bland annat använts för terrängflygningar runt om i världen.

Timo är även grundare och ordförande i Föreningen för militärhistoriskt bevarande. Årsmöten och föredrag sker ibland ombord på en av An-2:orna, den som går under namnet Greatful dead.

-Den är inredd med säten. Vi har haft föredrag i den och då har en flygvärdinna serverat medlemmarna drycker. Till sommaren planerar jag att ha visning av dokumentärfilmer i den, säger han.

I en av An-2:orna finns säten, men ingen värme. Vill man som passagerarare värma sig så är det filtar som gäller. Toalett finns inte. Hörselskydd rekommenderas.

De exemplar han äger är tillverkade 1986 och 1975 – i Sovjetunionen och i Polen. De har gått i passagerartrafik men även använts vid fallskärmshoppning.

Är de i flygbart skick?

-Den ena har flygtimmar kvar. Men den har en dålig axpump så det går inte att göra allt för hastiga gaspådrag. Men det ska fixas, säger han.

Axpump är en del i förgasaren (reds.anm.)

An-2:ans cockpit är ålderdomlig och för tankarna till 1940-tlaet, snarare än 1980-tal då detta exemplar tillverkades i Sovjetunionen.

Hur fick du hem dem?

-Det ena exemplaret bogserade en kompis hem med sin chevapickup, efter att jag monterat av vingarna. För den andra, den vita, krävdes en mer organiserad transport med följebil, säger han.

Den ena An-2:an användes fram till ganska nyligen för fallskärmshoppning. Med de färgade lamporna kommunicerar piloten med fallskärmshopparna.
Om batterierna skulle vara urladdade så kan An-2:ans motor vevas igång för hand genom detta uttag.

För några år sedan var det även tänkt att en J35 F Draken, ett legendariskt svenskt jaktflygplan, skulle ha ställts upp i Timos trädgård.

-Alla instanser hade sagt ja och i stort sett allting var klart. Transporten var beställd. Då var det plötsligt någon på försvarshögkvarteret i Stockholm som tyckte att J 35: an var krigsmateriel och i sista sekund satte stopp för planerna. Jag försökte få J 35:an krigsplacerad i min trädgård och ärendet prövades upp till högsta instans, men jag förlorade. I stället skickades J35:an till ett museum i England. Jag kan garantera att den maskinen hade varit i bättre skick än vad den är idag, om jag hade fått hem den. Jag har sett bilder på den. Den tycks bara stå där i regnet, säger han.

-För ett antal år sedan var det tänkt att denna J 35 Draken, med serienummer 35515, skulle ha ställts upp i Timo Lipitsäs trädgård. Maskinen stod i många år på en brandövningsplats vid Stockholm Arlanda Airport.

Han har även blivit erbjuden en fungerande Douglas DC-8, en flygplansmodell från 1900-talets andra hälft som miljontals skandinaver åkt på charter med, gratis – mot hämtning. Men han har inte plats på tomten och transportkostnaden skulle dessutom bli väldigt dyr.

En DC-8 som kan ta upp till 259 passagerare som trädgårdsprydnad?

-Ja, antingen det eller något annat roligt. Om man har plats, säger han.

Men flygintresset stannar inte där. Intill potatislandet stor en höghöjds radarstation på hjul – från 1964.

Radarstation från 1964.

I en maskinhall står en grön Volvolastbil, som har använts som ammunitionslastbil. I samlingarna ingår även en engelsk, trehjulig flygtankbil från 1940-talet och som en gång i tiden användes på Bromma.

Ammunitionslastbil.

Ett annat av Timos intressen är militära bunkrar. Ur ett buskars med rosenspirea sticker en betongkonstruktion upp.

Observationsbunker från tidigt 1900-tal, omgiven av rosenspirea.

-Det är en observationsbunker från 1910–1920. Under andra världskriget användes dessa av observatörer inom luftvärnet. Denna stod vid Danvikstullsbron i Stockholm men de fanns på många platser. Nu är nästan alla borta, säger han.   

I en liten sluttning, vid ett buskars av högvuxna idegranar, ligger en bunker han själv har byggt.

In- och utgången till Timos egenbyggda bunker.
Utsikten mot öster från bunkern
Bunkern som den ser ut utifrån.

-Jag byggde bunkern när jag lade om avloppet. På sommarnätterna brukar jag sitta därinne med en kall pilsner och titta på vildsvinen som går på åkern här utanfört, säger Timo Lipitsä.