Edsbro masugn, som sedan 2021 är ett riksintresse för kulturmiljövården, har utsatts för vandalisering och stöld. Någon har huggit loss slaggtegel ur en vägg och grävt sönder ett jordgolv. Länsstyrelsen har besiktigat skadorna.
Text och foto: Jens Flyckt
Edsbro masugn grundades år 1686 och är den enda bevarade masugnen i Stockholms län. I motiveringarna till Riksantikvarieämbetets beslut om riksintresse från 2021, står bland annat att Edsbros bruksmiljö representerar den tidiga järnhanteringen.
Edsbro masugn mot norr och delar av bruksområdet.
Edsbro masugn har genom århundradena byggts på – vilket syns tydligt i valen av byggmaterial. Den äldsta delen i den 16 meter höga masugnen är från 1600-talet är av murad gråsten. Därefter kommer murad slaggtegel, putsad tegel och oputsat tegel högst upp.
Det är lite oklart hur länge Edsbro masugn var i drift, 1918 eller 1919 brukar nämnas som det år då verksamheten upphörde. Bruksområdet utgörs bland annat av bruksgatan med de tidigare arbetarbostäderna, timrade hamnmagasin, den medeltida Edsbro kyrka som Sverigereportage skrivit om tidigare samt grunder från ekonomibyggnader.
Sedan 2021 är Edsbro masugn och tillhörande bruksområde riksintresse för kulturmiljövården.
Skadegörelsen uppmärksammades våren 2022 (av undertecknad). En skaderapport skickades till masugnens ägare, Norrtälje kommun, som anmälde händelsen till länsstyrelsen i Stockholms län.
Vad som skett är att någon huggit loss två eller eventuellt tre rader med slaggtegel ur en vägg i en av masugnens gångar. Upp till ett tjugotal slaggtegel kan ha avlägsnats från plattsen. Mycket tyder på att detta har skett i flera omgångar och under längre tid.
Man har även grävt sig ner i gångens jordgolv. Grävningen är så djup att vatten från den intilliggande bäcken sipprar fram i hålet.
Väggen varifrån slaggtegel har huggits loss och fraktats bort. Det är två till tre rader med ett tjugotal stenar som är borta. Det gula strecket i bildens högra hörn markerar den ursprungliga, ungefärliga golvnivån.
Varför man grävt är oklart. Flera oxiderade järnföremål, bland annat ålderdomliga huggmejslar, låg i de uppkastade jordmassorna. Möjligen har gärningsmännen sökt med metalldetektor i tron om att de skulle hitta guld eller andra skatter, vilket de garanterat inte gjorde då detta är en industrimiljö från 1600-talet.
Den eller de personer som grävt i ruinen tycks inte känt till att Edsbro masugn hör till ett av de mest förorenade markområdena i Stockholms län. Runt masugnen uppmättes 2011 höga halter, eller akuttoxiska värden som det heter, av arsenik i jorden. Den eller de personer som grävde kan därför ha utsatt sig själva för hälsofara.
Både länsstyrelsen och undertecknad har sökt i området i och runt masugnen efter det försvunna slaggteglet, men utan resultat. Troligen har gärningspersonerna fraktat bort stenarna med bil.
Denna bild är tagen från andra hållet, jämfört med tidigare bild. Här får man en uppfattning om hur djupt det har grävts. Notera stenarna som troligen härstammar från masugnens äldsta bebyggelsefas och som vräkts upp i gången i samband med den olagliga grävningen.
Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.
Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander.
Slaggteglet var en lika enkel som genial uppfinning.
Typisk murad vägg med slaggtegel vid Edsbro masugn.
Anledningen till att man utvecklade slaggtegel som byggnadsmaterial var ett tidigt hållbarhetstänkande. Masugnarna förbrukade enorma mängder träkol, som framställdes i kolmilor i intilliggande skogar. Trä/virke var därför en bristvara runt masugnarnas omgivande skogar, som med tiden blev glesare och glesare.
Att bygga med slaggtegel innebar en besparing av trä, som man istället kunde driva masugnarna med. Dessutom var slaggteglet en mer eller mindre gratis biprodukt från den egna verksamheten och som kunde tillverkas vid byggarbetsplatsen, vilket även innebar minimala transportkostnader.
Edsbro masugn mot söder med en slaggstensvägg i förgrunden.
Slagg fanns och finns det gott om vid Edsbro. Arkeologiska undersökningar som gjorts vid masugnen visar att det finns 2,2 meter djupa lager med slagg, sot, järnfragment och tegel på platsen.
Slaggteglet skiftar ofta i olika färger och kan ha fantasifulla mönster, beroende på hur den flytande slaggen har stelnat i formen. Ytan kan vara förglasad eller likna lava.
I Edsbro masugn syns tydligt de olika bebyggelseetapperna.
Slaggtegel, som producerades fram till början av 1900-talet, kallades i folkmun för fattigmanstegel. Idag har detta tidigare mer eller mindre bortglömda kulturarv en helt annan status.
I Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidsskrift från 2008 skriver antikvarien Ann Marie Gunnarsson om slaggteglets historia och betydelse:
”Slagghusen vittnar om gångna generationers arbete och livsbetingelser. De speglar även, genom att de byggts av en restprodukt vid järnframställningen, den stora efterfrågan på svenskt järn, som rådde under 1600- och 1700-talet”
Läs artikeln i Byggnadsvårdsföreningens tidskrift här.
Vid Edsbro masugn avslutade blomsterkungen Carl von Linné sin lappländska resa.
I och med att tidpunkten för vandaliseringen inte är känd, det inte finns några kända vittnen och teknisk bevisning som skulle kunna leda till åtal saknas, har länsstyrelsen valt att inte göra en åtalsanmälan.
Länsstyrelsen i Stockholms län har jobbat mycket med Edsbro och hoppas kunna uppmärksamma bruksområdet, som nu alltså är ett riksintresse för kulturmiljövården, nästa år.
…önskar Sverigereportage med en bild från fullriggaren och övningsfartyget HMS Najaden, en midsommarafton för länge sedan när det förra seklet var ungt.
Midsommardans ombord på HMS Najaden i början av 1900-talet.
HMS Najaden sjösattes i Karlskrona örlogsvarv 11 februari 1897. Fram till 1938 användes hon för utbildning av skeppsgossar i segling.
Hon är cirka 43 meter lång, 8 meter bred och är därmed en av världens minsta fullriggare.
HMS Najaden utrangerades 1945. Under andra världskriget användes hon bland annat som hamnspärr, med stora skador som följd. På 1980-talet startades föreningenNajadens Vänner som lade ner tiotusentals timmar på att återställa och bevara henne och den 500-åriga skeppsbyggartradition som hon representerar.
I många var skeppet en sevärdhet i Halmstad.
2014 såldes HMS Najaden, trots protester, till Norge.
Haga kyrka i Uppland är ett mysterium. Likt många andra små medeltidskyrkor på den uppländska landsbygden är Hagas äldsta historia höljd dunkel. Sakristian avslöjar att det från början stod en träkyrka på platsen.
Text och foto: Jens Flyckt
Med sin rosa puts syns kyrkan på långt håll. I 700 år har Haga kyrka varit ett riktmärke och en samlingspunkt för folk i bygden. Likt många andra landsortskyrkor är Haga stängd när det inte är gudstjänst eller annan verksamhet.
Haga kyrka norr om Sigtuna stad – en rosa skönhet från 1300-talet.
Men om man ringer kyrkvaktmästaren Ronny Stensvik kan han öppna och berätta om kyrkans historia. Han kan han sin kyrka väl.
-Predikstolen lutar något framåt. Många präster tycker det är obehagligt att stå där uppe och känna lutningen. Därför används den inte så ofta. Där uppe ligger Karl XII bibel, men det är mest för syns skull, säger Ronny Stensvik och visar runt i kyrkan.
I 17 år har Haga kyrka varit kyrkvaktmästare Ronny Stensviks arbetsplats
Långhusets innerväggar och valv är vitkalkade. Några vägg- eller takmålningar finns inte och har aldrig funnits, påpekar Ronny Stensvik.
Kyrkan tros ha byggts i etapper på medeltiden med start någon gång på 1300-talet. Den sista utbyggnaden, mot väster, skedde på 1400-talet. Syftet med utvidgningen var att Haga då skulle få ett torn. Utvidgningen av långhuset genomfördes, men själva tornet blev aldrig verklighet.
Valven i Haga kyrka har aldrig varit dekorerade med målningar. Till höger syns den lutande predikstolen.
Det är oklar när Haga kyrka uppfördes. I samband med en restaurering år 1974, då all puts avlägsnades, studerades kyrkans detaljer av experter. Man kom då fram till att Haga sannolikt tillkommit under flera tidsperioder. Men större delen av kyrkan tros vara från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.
-Men sakristian är troligen ännu äldre, påpekar Ronny Stensvik.
Det här med sakristian är något som sticker ut i och med att den i sitt äldsta skede tros ha byggts intill en träkyrka som stod på platsen innan den nuvarande stenkyrkan byggdes. Några andra spår av träkyrkan har inte hittats och den är därför svår att datera. Men träkyrkan är alltså äldre än den nuvarande kyrkobyggnaden.
Det har inte gjort någon arkeologisk undersökning av Haga kyrka.
Haga kyrkas kor är äldre än övriga kyrkan. Det tros ha byggts till en tidigare träkyrka.
En detalj som knappt är uppmärksammad är dörren till sakristian. Dörren är av trä. Utsidan är slagen med plåt och smidda band och beslag. Utifrån järnsmidets formspråk har dörren, i alla fall delar av den, ett medeltida ursprung.
Det är en smått svindlande känsla att gå in i sakristian med vetskapen om att stentröskeln vid dörren, inte bara är en nutida passage utan även en dörr tillbaka till medeltiden och den träkyrka som en gång i tiden stod på platsen.
Det finns två föremål i långhuset som är daterade till 1200-talet och därmed är äldre än Hagas nuvarande kyrka. Dessa föremål, en dopfunt och ett rökelsekar, kan ha tillhört den tidigare träkyrkan.
Utsikten från sakristian. I bakgrunden syns dopfunten
Dopfunten har en märklig nutidshistoria. Fram till 1920-talet, då den flyttades tillbaka till kyrkan, stod den i trädgården vid Torslunda herrgård någon kilometer nordväst om Haga. Varför den stod i Torslunda är oklart. Rökelsekaret från 1200-talet är inte enbart en indikation om en äldre träkyrka, utan även påminnelse om att Sverige var katolskt på medeltiden..
Haga kyrkas kanske mest säregna detalj finns på utsidan, inmurat i triumfbågen ovanför ingången. Därifrån tittar ett huvud från en medeltida träskulptur, troligen från 1400-talet, ner på passerande besökare. Det är ett fint träarbete och ansiktsdragen är fortfarande väl synliga efter hundratals år ute i det fria.
portalen ovanför ingången sitter detta huvud som kommer från en medeltida skulptur.
Vem trähuvudet föreställer är omdiskuterat. Enligt en teori är det Erik den helige, Sankt Erik, som år 1160 slogs ihjäl av danskar i Uppsala, men som innan dess ska ha varit över till Finland och slagit ihjäl hedningar som vägrade gå över till kristendomen och som i kyrkmålningar från 1400-talet beskrivs som varulvar. Som motivering till detta korståg, som forskarna inte är säkra på om det verkligen har hänt, ska Erik ha angett hämnd för härjningar i Mälaren, som han p` lösa grunder anklagade finländarna för.
-Men träskulpturen kan även vara Sankt Olov, tillägger Ronny Stensvik.
En annan av kyrkans sevärdheter är högaltarskåpet från 1400-talet. Skåpet är ett svenskt arbete. Expertis har påpekat likheterna med Mariakyrkans så kallade Lekmanna-altarskåp, från samma tid.
Altarskåpet är från 1400-talet och kan vara tillverkat i Sigtuna
En teori gör gällande att de bägge skåpen är tillverkade i dominikanordens konvent i Sigtuna stad.
Mariakyrkan ligger i Sigtuna stad, cirka sju kilometer från Haga. Mariakyrkan invigdes år 1247 och byggd i tegel. Strax söder om kyrkan finns grundmurarna från dominikanordens konvent, som grundades på 1230-talet och som Gustav Vasa lät riva på 1530-talet.
Den dagen som Sverigereportage är på besök i Haga kyrka pågår arbeten i grönområdet mellan kyrkan och klockstapeln. När vi står på stentrappan och blickar ut mot den avlägsna gården Österby, på andra sidan havet av åkrar, berättar Ronny Stensvik att han började med att sköta om Hagas gravar.
-Sedan tog jag över tjänsten som kyrkvaktmästare. Det är nu 17 år sedan jag började här. Det är en intressant miljö att jobba i, säger han.
I början av juni lade ett 40-tal örlogsfartyg från 13 Natoländer till vid Stockholms hamnar.Syftet med besöken var förberedelser inför den stora marinövningen Baltops 22, men även att högtidlighålla den svenska marinen som fyller 500 år.
Text och foto: Jens Flyckt
Tidpunkten för den svenska marinens födelseår räknas till den 7 juni år 1522. Det var den dagen som tio bestyckade fartyg, vilka Gustav Vasa köpt på kredit från Lübeck, anlöpte till Slätbaken – inloppet vid Söderköping. 500 år senare anlände ett 40-tal örlogsfartyg från 13 länder till Stockholms hamnar för tre dagar (2-5 juni) med förberedelser och högtidligheter.
I förgrunden syns fören på den tremastade fullriggaren HMS Af Chapman, tidigare skolskepp inom marinen, som ägs av Stockholm stad och som legat förtöjd vid Skeppsholmen sedan 1949. I bakgrunden syns två av Försvarsmaktens ytstridsfartyg – Visbykorvetterna HMS Helsingborg och HMS Nyköping.
När detta reportage publiceras pågår fortfarande Baltops 22. Exakt när övningen avslutas är lite oklart. Finland och Nato anger 17 juni medan den svenska försvarsmakten anger 16 juni.
Så här beskriver Försvarsmakten övningen:
”…Baltic Operations, Baltops, genomförs i år för 51:a gången och Sverige har varit med som partnerland sedan mitten av 1990-talet.. Övningen stärker förmågan att bevara säkerhet och stabilitet i närområdet och några exempel på det som övas är luftförsvar, ubåtsjakt, minröjning, amfibieoperationer och sjukvårdsmoment…”
I år är Sverige värdland för Baltops 22, vilket även sammanfaller med svenska marinens jubileum.
Även luftrummet över Stockholm präglades stundtals av Försvarsmakten.
I Baltops 22 deltar den svenska marinen med bland annat två korvetter (Visbyklass), ubåtsräddningsfartyget HMS Belos, ubåten HMS Gotland. två minröjningsfartyg, fyra stridsflygplan och två helikoptrar.
Den svenska personalstyrkan på cirka 500 personer kommer bland annat från Första ubåtsflottiljen, Tredje sjöstridsflottiljen, Stockholms amfibieregemente, Blekinge flygflottilj, Gotlands regemente, Livregementets husarer, Bodens artileriregemente, Helikopterflottiljen och Sjöstridsskolan, enligt Försvarsmakten.
I Baltops 22 deltar 16 länder med totalt 7 000 personer. Antal flygplan och fartyg i övningen ligger på cirka 75 respektive 45 stycken. Deltagande nationer är: Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Polen, Storbritannien, Turkiet, Tyskland och USA. samt de två partnerländerna (och nu Natoansökande) Sverige och Finland.
Källa: Försvarsmakten
Den svenska ubåten HMS Gotland.
Det örlogsfartyg som utan jämförelse väckte störst uppmärksamhet hos allmänheten var det amerikanska amfibiefartyget USS Kearsarge, som låg förtöjd på Strömmen utanför Slussen. Det med svenska mått enorma fartyget dominerade utsikten över vattnet.
När man kom gående nerför Gamla stan (Stockholms gamla stadsdel) såg det ut som det enorma fartyget svävade i luften över vattnet. Det var tjockt med folk och det var knappast någon som inte reagerade vid åsynen.
En overklig syn på Stockholms ström – även kallad Strömen.Tidigare skolfartyget HMS Af Chapman och i bakgrunden en stridsbåt 90 samt USS Kearsarge.USS Kearsarge är ett amfibiefartyg som är utrustat med med olika luftfarkoster – bland annat MV-22 B Osprey (tiltrotorflygplan), attackhelikoptrar av typen AH-1 Cobra och transporthelikoptrar som SH Seahawk.
Fakta USS Kearsarge:
Längd 257 meter, bredd 38 meter, djupgående 8 meter och hastighet 24 knop.
Hon sjösattes 1992 och togs i tjänst 1993.
Genom åren har USS Kearsarge bland annat utsatts för terrorattack (raketattacken i hamnen i Aqaba, Jordanien), deltagit i räddningsoperationer (översvämningarna 2010 i Pakistan) samt deltagit i den militära operationen Operation Inherent Resolve, vars mål var att bekämpa terrororganisationen Islamska staten.
Besättningen består av cirka 3 000 personer – cirka 100 underofficerare, 1 000 sjömän och 1 890 marinkårssoldater, enligt tillgänglig information.
En AV-8B Harrier på USS Kearsarges flygdäck. USS Kearsarge och Katarina kyrka.M/S Stockholms ström 2, byggd år 1893 som ångbåt, förtöjd intill USS Kearsarge från 1992.
En detalj som många besökare och Stockholmare antagligen inte känner till är att Strömmen och intilliggande vatten utanför Gamla stan i Stockholm har en lång maritim historia. I området har arkeologerna lokaliserat ett stort antal fartygslämningar/vrak på bottnen. På fornminnesregistrets karta över området finns så många fartygslämningar iprickade att de är svåra att räkna. Många av dessa lämningar är inte daterade, men sträcker sig från medeltid och fram till 1800-talet.
Längs stränderna, till exempel vida Waldemarsudde, flyter vrakdelar av trä ibland iland. Vissa av dessa delar, som kölsvin, kan vara flera meter långa.
Några hundra meter från den plats där USS Kearsarge låg förtöjd inträffade den 10 augusti 1628 en av Sveriges mest kända fartygskatastrofer, då regalskeppet Vasa kantrade och sjönk på sin jungfrufärd.
Kölsvin som flöt iland vid Waldemarsudde för några år sedan. Fartygsdelen kommer sannolikt från ett av de vrak som ligger på bottnen några hundra meter utanför stranden. Lämningen är varken daterad eller identifierad.
Försvarsmakten skriver att förberedelserna inför besöken av de 40-tal örlogsfartygen varit omfattande och pågått i det tysta. Hjälp med förtöjningar, lotsar, eskorter, informationstält för allmänheten, logistik och säkerheten är några områden som ingått i förberedelserna.
Förutom vid Skeppsbrokajen och ute i Strömmen låg det örlogsfartyg vid Frihamnen, Skeppsholmen, Norr Mälarstrand, Loudden och Värtahamnen.
”Fartygen har löpt in i konvojer och tillsammans med Kustbevakningen och Polisen har allt gått säkert till, skriver Försvarsmakten.
Totalt har Försvarsmakten (Marinbasen) förfogat över mer än 20 stridsbåtar, gruppbåtar och bogserbåtar i arbetet med att upprätthålla ordning och säkerhet. Sällan har så många stridsbåtar setts patrullera Stockholms vatten.
Försvarsmaktens gruppbåt (till vänster) avsedd för trupptransporter i skärgårdsmiljö och stridsbåt 90.
Enligt Försvarsmakten har cirka 300 soldater, varav 140 hemvärnssoldater, arbetet med förberedelserna och säkerheten. De 43 militärpoliserna som ingått i arbetet representerar samtliga försvarsgrenar – det vill säga marinen, flygvapnet och armén.
Totalt har man bevakat sju skyddsobjekt.
De pendelbåtar, som ingår i Stockholms kollektivtrafik och som trafikerar innerstans vatten, var från morgonen till kväll fullsatta med nyfikna turister och stockholmare som ville dokumentera USS Kearsarge. Pendelbåtarna avgick var sjunde minut under den aktuella helgen.
Även Polismyndigheten och Kustbevakningen hade en stark närvaro till sjös, i luften och på land.
En av myndigheternas uppgifter var att hålla ordning på den nyfikna allmänheten. På land var det bitvis trångt på gångytor. Det berodde dels på att Stockholm maraton arrangerades samma helg. Men den militära närvaron lockade minst lika mycket folk som löpartävlingen.
Korvetterna Helsingborg och Nyköping var populära fotoobjekt,
Skeppsbrokajen skymdes till stora delar plank, stängsel och fordon. I de luckor som sikten var fri och utsikten över vattnet bjöd på fina fotomöjligheter, var det stundtals kö.
Även på vattnet blev det stundtals trångt på grund av fullsatta pendelbåtar, turbåtar, finlandsfärjor, fritidsbåtar, vattenskotrar och civila fartyg.
En protest i det tysta intill Polismyndighetens nya patrullbåt – Marell M15. Polisbåten väger 10 ton och har en topphastighet på hela 45 knop. I bakgrunden syns en av Försvarsmakten lätta trossbåtar. Den lätta och grundgående trossbåten har bland annat som funktion att underhålla stridande förband med ammunition, bränsle och förnödenheter.
Ur folkmassan hördes ibland missnöjda kommentarer över den militära närvaron, om att amerikanarna borde hålla sig på sin sida om Atlanten, att den svenska försvarsbudgeten istället borde gå till att bygga nya cykelvägar och att silhuetten av den 257 meter långa USS Kearsarge förfulade Stockholm.
Från Försvarsmakten med Hemvärnet har 300 soldater stått för säkerhet och bevakning.
Ett av Försvarsmaktens örlogsfartyg som låg förtöjd vid Skeppsbrokajen var ubåtsräddningsfartyget HMS Belos, som tillhör Första ubåtsflottiljen i Karlskrona. Belos byggdes i Nederländerna i början av 1980-talet för transporter och oljebekämpning av oljeplattformar, men ingår numera i det svenska systemet för räddning av ubåtar.
Så här beskriver Försvarsmakten HMS Belos:
”HMS Belos kan genomföra dykning och undervattensarbeten med våtdykklocka, eller med undervattensfarkoster. Tack vare dynamisk positionering behöver HMS Belos inte ankra, utan kan ligga still över till exempel en haveriplats genom en kombination av GPS, gyrokompass och roder- och bogpropellrar. Fartyget är även utrustat med ett tryckkammarsystem för det fall då den räddade ubåtsbesättningen behöver dekomprimeras. Fartyget har en helikopterplatta i fören och är kompatibel med Natos system för ubåtsräddning, Nato Submarine Rescue System (NSRS).”
HMS Belos är även isförstärkt och är utrustad med fem kranar, varav den största är på 100 ton.
HMS Belos som låg förtöjd med aktern mot Skeppsbrokajen.Vy över HMS Belos akterparti och däck. I bakgrunden syns den gula ubåtsräddningsfarkosten, förkortad URF, som kan gå ner till 460 meters djup och rädda upp till 35 personer åt gånger, enligt soldf.com
Men jubileet handlade inte enbart om enorma, moderna och högteknologiska örlogsfartyg. Även det gamla och traditionella hade sin plats i firandet.
Lite vid sidan om händelsernas centrum låg marinens två segel/övningsfartyg – skonerterna HMS Gladan och HMS Falken, förtöjda vid Skeppsholmen. De båda segelfartygen är byggda 1946 respektive 1947.
Sedan HMS Gladan och HMS Falken var nya har de använts för utbildning av blivande officerare – i sjömanskap och ledarskap under realistiska förhållanden.
Försvarsmaktens skolfartyg HMS Gladan (längst in mot kajen) och HMS Falken.
Försvarsmakten förklarar värdet i att ha två segelfartyg i en modern verksamhet:
”Man kan tycka att segelfartyg inte har en självklar plats i en modern försvarsmakt, men när det handlar om utbildning i sjömanskap och praktisk navigation har de klara fördelar. Att segla en skonert är ofta både fysiskt och psykiskt krävande när det sker på havets och vädrets villkor.”
HMS Gladan och HMS Falken utgör den så kallade Skonertdivisionen, som är en del av Sjökrigsskolan i världsarvet Karlskrona.
Babord om HMS Gladan ligger HMS Falken.
Vid Vasamuseets pir låg ett annat populärt besöksmål. Där visade Veteranflottiljen motortorpedbåtar, patrullbåtar, robbotbåtar och andra historiska örlogsfartyg som de förvaltar.
Ett av örlogsfartygen är HMS Jägaren (V150), som var i drift inom marinen som patrullbåt från 1972 och fram till 2016 då hon avrustades. 2018 K-märktes hon. Enligt HMS Jägarens Facebooksida hade de över 12 000 besökare under jubileets första två dagar.
Veteranflottiljen visar upp några av de fartyg från den svenska marinens historia som de förvaltar.
Den 5 juni lämnade örlogsfartygen Stockholms hamnar och satte kurs ut mot Östersjön och Baltops 22.
För de utländska örlogsskeppens befälhavare blev nog navigeringen genom Stockholms skärgårds smala farleder, där försvarsanläggningar från 1500-talet och fram till Kalla krigets dagar ännu dröjer sig kvar som skuggor från förr, både en utmaning och upplevelse.
Mårten Forssman är en modern timmerman. Men innehållet i hans verktygslåda har bitvis gamla anor och många likheter med de verktyg och redskap som timmermännen i Sigtuna stad använde för 1000 år sedan. Sverigereportage och Mårten Forssman fick en visning av Sigtuna Museum And Arts magasin där spåren från Upplands äldsta timmerhus förvaras.
Text och foto: Jens Flyckt
Sigtunabon och timmermannen Mårten Forssman har byggt och restaurerat många historiska träbyggnader i trakterna runt Sigtuna och Knivsta. När detta skrivs jobbar han med Västlands kyrka i Tierp.
-Jag tycker om att jobba med historiska föremål och tekniker, säger han.
Timmermannen Mårten Forssman.
På frågan varför han valde att utbilda sig till timmerman svarar han att det var timmerhusen hemma på gården utanför Sigtuna som väckte hans intresse.
-Jag hade gått och funderat på hur de byggdes. Det var historieintresset som gjorde att jag sökte utbildningen till timmerman på Gotlands högskola, säger Mårten Forssman.
Sverigereportage möter upp med Mårten vid Sigtuna Museum And Arts magasin, strax utanför Sigtuna stad. Där förvaras 120 000 arkeologiska fynd från hundra års Sigtunaforskning. Arkeologen Ander Söderberg visar oss in i det specialbyggda och klimatanpassade rum som är avsett för gamla träföremål.
De fynd vi är intresserade av är ytterst få – men unika. Anders Söderberg tar fram en låda med några mörkfärgade och cirka 30 centimeter långa träföremål. Det blir tyst i rummet, förutom surret från klimatanläggningen som håller perfekt luftfuktighet.
Unikt. Huslämningar från slutet av 900-talet. Den stockbit som nämns i artikeln är den tillspetsade i den mittersta lådan. Detta är sannolikt det äldsta kända belägget för timring av hus i Uppland. Spåren instocken vittnar om att det sannolikt är en husknut och att den i slutet av 900-talet hade återanvänds minst tre gånger. Stockbiten är alltså äldre än de kulturlager från sent 900-tal som den hittades nerslagen i.
Där i lådan ligger bearbetade trästycken, som är mörka efter konservering, som Mårtens kollegor jobbade med i slutet av 900-talet. Det är rester av hus som påträffats långt ner i Sigtuna stads flera meter djupa kulturlager.
Mårten drar fingrarna genom sitt skägg och böjer sig ner över lådan och lyser med sin mobiltelefon ner i fyndlådan. Det är framför allt en av träbitarna som väcker hans uppmärksamhet.
Anders Söderberg berättar att föremålet, som är en del av en spetsad trästock, förmodligen är resterna av ett hus som knuttimrades för cirka tusen år sedan vid kvarteret Trädgårdsmästaren, på den plats intill Stora gatan där Systembolaget idag ligger. Spåren i stockbiten visar att stocken återanvänts minst tre gånger.
Den aktuella stocken, som sannolikt är en timmerknut som återanvänds, längst till vänster.
-Det här är sannolikt äldsta kända belägget för hustimring i Uppland. Den har förmodligen suttit i timmerknut ett timrat hus från slutet av 900-talet. Den här delen har stuckit ut ur väggen och utsatts för väder och vind. Mycket tyder på att den kan ha återanvänts från ett ännu äldre hus i Sigtuna. När det senaste huset brann eller revs återanvändes stocken en tredje gång, som stolpe, säger Anders Söderberg.
Timmerknutar i uppländsk lada.
Mårten håller med om att det mycket väl kan vara rester av en timmerknut. Han undrar hur arkeologerna kan vara säkra på att stocken återanvänts som stolpe?
Anders Söderberg svarar att stolpen stod upp när den grävdes fram ur Sigtunas kulturlager.
Mitt i den bitvis kluvna stolpbiten ser det ut som ett litet runt träföremål är inslaget. Det är sannolikt en plugg, eller dymling som det heter idag och som fortfarande används av timmermän.
-Har stocken suttit i en timrad vägg så är det sannolikt en dymling. Tekniken att dymla i knuten användes ganska länge. Man kan se att det har hänt något där. Stocken är 17 centimeter bred och det är inget ovanligt mått i timmerväggar, säger Mårten och mäter med sin tumstock.
Hur mycket bevarat trä från tidig medeltid finns det från Sigtuna?
-Så mycket som finns i det här rummet, säger Anders Söderberg.
Vid den stora arkeologiska undersökningen mellan åren 1988–90, i kvarteret Trädgårdsmästaren, påträffades relativt stora mängder bevarat trä från vikingatid och tidig medeltid. Det var där den aktuella stockbiten påträffades. I samband med en annan stor undersökning i kvarteret Professorn, i området runt biograf Gröna ladan, framkom ännu mer bevarat trä.
Träföremål med oklar användning från Sigtuna stads 1000-tal. Träföremålen ger en unik inblick i det vardagliga livet under tidig medeltid. I och med att trä lätt bryts ner är det en sällsynt fyndkategori.
-När de grävde i kvarteret Trädgårdsmästare tycke de att det var relativt mycket bevarat trä. Men när vi grävde i kvarteret Professorn var allt trä från år 1150 och äldre i jättefint skick. Vi kunde gå på en kavelbro med låga staket på sidorna och man såg syllarna på tomterna intill. Det var lite Skansenkänsla, säger Anders Söderberg.
Trots att det gått närmare 1000 år sedan timmermännen jobbade med träet är spåren av deras verktyg fortfarande väl synliga i stockarna.
Forntid och nutid i samma verktygslåda. Bila, som är belagd från vikingatid, intill en moderna elsåg samt skave – en medeltida hybel.
Känner du igen verktygsspåren i stockbitarna?
-Ja, absolut. Jag kan se ett flertal olika verktygsspår. Många av de där spåren stöter jag dagligen på i betydligt yngre träbyggnader. Samma spår lämnar även jag efter mig i mitt arbete. Ett exempel är skave. Det är en medeltida hyvel som användes fram till 1800-talet och som jag hyvlat takbrädor med en gång, säger Mårten Forssman.
Sverigereportage 
