Det är höst vid Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift, Kaknäs på Djurgården i Stockholm. En besökare tänder ett gravljus vid en gravsten. Någon annan sitter på knä och borstar försiktigt bort löven från en grav med naturstenar som är lagd i ring. Hon på knä kisar mot den lågt stående solen mellan trädstammarna. Sorgen över den döda hunden är är något som förenar oss levande med dem som begravde sina hundar 9 300 år sedan – på jägarstenåldern.
Text och foto: Jens Flyckt
Kaknäs djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm sägs ha kommit till av en slump år 1869. Författaren August Blaches hade begravt sin hund Nero vid en plats där Vallhallavägen idag ligger. När marken skulle exploateras grävde han upp de jordiska resterna av sin fyrfota vän och begravde dem vid Kaknäs. Händelsen engagerade och berörde dåtidens Stockholmare, vilket ledde till att fler hussar och mattar började begrava sina hundar där.
Kaknäs djurkyrkogård i Stockholm.
Idag består Kaknäs djurkyrkogård av en 1200 kvadratmeter stor skogsmark som sköts av Stockholms stad. Fast någon kyrkogård är det egentligen inte i och med att det inte finns och aldrig har funnits en kyrka eller annat trossamfund platsen.
Där är även hästar, katter, kaniner och undulater begravda. På avstånd kan man tro att det är en gammal kyrkogård för människor. Där står påkostade gravstenar av våtslipad gnejs och granit intill enkla träkors. Vissa gravar markeras enbart av en större sten. På många av gravarna ligger meddelanden från barn och vuxna.
En av många hundgravar på Kaknäs djurkyrkogård.
På många gravstenar uttrycks en förtvivlan, bottenlös sorg, ensamhet och saknad. På flera av gravvårdarna finns formuleringar som vittnar om att de döda hundarna, även katter, har en status jämförbar med människor även i döden. Där ligger koppel, leksaker, fotografier och andra gravgåvor som uttrycker en föreställning om att den döda, fyrfotta vännen lever vidare någon annans stans – vilket anknyter till mycket gamla seder.
På en av gravstenarna står följande skrivet:
”Min hund är mitt liv Mitt liv är min hund Min hund – Mitt allt Älskad och saknad för alltid”
Trots att Kaknäs kyrkogård officiellt lades ner år 1940, fortsatte folk att begrava sina fyrfota och bevingade vänner där. Sedan 1993 är djurbegravningar åter lagliga på platsen. Endast urnbegravningar är tillåtna.
Det är oklart hur många hundar och andra husdjur som ligger begravda där. Men det rör sig sannolikt om hundratals
Att resa gravstenar över begravda hundar och andra husdjur är inte unikt för Sverige. Men vid Kaknäs på Djurgården ligger Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift.
1995, då föreståndare Erik Westerberg tog över skötseln, var Kaknäs djurkyrkogård en vildvuxen skog. Under 25 års tid jobbade han med djurkyrkogården – både med uppröjning och begravningar. Den 23 oktober 2020 gick Erik Westerberg ur tiden.
Kaknäs djurkyrkogård är ett populärt besöksmål – även av dem som kanske aldrig haft husdjur. Ganska ofta ses följen vandra runt bland gravarna. De tittar, pekar och funderar.
)
Seden att begrava hundar är inte enbart urgammal i Sverige – utan även i stora delar av världen.
De äldsta kända hundgravarna i Sverige är från jägarstenåldern – runt tiden vid 6 000 – 7 000 fKr. En av dessa hundbegravningar skedde för 9 300 sedan vid en känd stenåldersboplats vid Almeö intill Hornborgasjön i Västergötland. På den tiden begravdes människor bland annat liggandes på sidan i sovställning. Innan graven täcktes beströddes den döde med pulveriserad rödockra – ett jordämne som består av järnoxid och som man tror symboliserade blodet och livet. I samma sovläge hade hunden vid Almeö lagts i sin grav på gravfältet för människor och över den döda hunden hade rödockra strötts.
Under den efterföljande forntiden, från bronsåldern och fram till vikingatiden, är åtskilliga hundgravar kända i Sverige. Arkeologerna skiljer på enskilda hundgravar och hundar som begravts tillsammans med människor. Enskilda hundgravar är ett mycket gammalt fenomen som under forntiden främsta förknippas med stenålder.
Ett av de äldsta exemplen på forntida, nära relation mellan människa och hund kommer från Ein Mallaha i norra Israel. För 12 000 år sedan begravdes där en kvinna. När arkeologer undersökte graven fann de att kvinnan inte hade begravts ensam. Intill henne låg en hund som hennes ena hand vilade på.
Ingen vet exakt hur relation mellan forntidens människor och hunden såg ut. Men att hunden var uppskattad råder knappast några tvivel om, även om det även finns exempel som för oss idag kan uppfattas som motsatsen.
När kristendomen gjorde sitt intåg i Sverige i slutet av vikingatiden, förändrades synen på hunden till det negativa. Då blev det slut med hundar i eller intill människogravar. Hunden betraktades snarare som ett smutsigt djur som inte var välkommen i den kristna gemenskapen. Och än idag är hundar i sällskap med sina hussar/mattar inte välkomna inom många församlingar inom Svenska kyrkan.
Färggranna glasbitar, Ljung, änglar, gula löv och en kort mening som säger allt… på Kaknäs djurkyrkogård.
De hundbegravningar som sker idag är alltså inte unika för vår tid. Runt om i Europa finns liknande begravningsplatser för husdjur. Ser man på stenålderns hundbegravningar med känslor istället för vetenskap, är det inte så svårt att förstå varför hundar då hedrades med samma begravningsritualer som människor, att människobegravningar av hundar skedde av vördnad, sorg och saknad. Så sker än idag.
Oavsett om man betraktar ett 9 300 år gammal hundskelett från Västergötland eller en liten hjärtformad sten med en inskription på Kaknäs djurkyrkogård, så är det som om vi står bredvid varandra – stenåldersmänniskan och jag. Tillsammans blir vi ståendes bredvid varandra i ljuset från den låga oktobersolen och medan löven faller. Tillsammans förundras vi över hur kort en hunds liv är och att sorgen efter en hund kan vara bråddjup.
I forna tider offrade allmogen avbildningar av människor, fett och föremål i älvkvarnar för att blidka naturväsen och bota sjukdomar. Detta pågick i hundratals år och ända fram till mitten av 1900-talet. Än idag lever minnet av dessa offerstenar kvar.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt, Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet, Johan Schuiskt/Skansen, Upplandsmuseet, Västergötlands museum
Skålgroparna, eller älvkvarnar som är dess folkliga namn, är ett vanligt motiv i hällristningarna. De förekommer från fåtal och upp till flera hundra exemplar på stenblock och hällar i närheten av åkermark. I regel dateras skålgroparna till bronsåldern, men de förekommer även i sten- och järnåldersmiljöer. Teorierna om varför forntidens människor lade ner så mycket resurser på att skapa dessa skålformade formationer i berg och stenar är flera. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd skålgroparna hade från början.
Kymlingestenen, ett fem ton tungt stenblock som bronsålderns människor gjorde 170 skålgropar i. Under de senaste hundra åren har stenblocket flyttats runt i Stockholmstrakten. Varför bronsålderns människor, för cirka 3 000 år sedan, gjorde skålgropar i berg och stenblock vet man inte. Som många andra stenblock med skålgropar/älvkvarnar kallas Kymlingestenen för offersten.
I århundraden användes dessa stenblock med skålgropar/älvkvarnar som offerstenar av allmogen. Offren bestod dels att man smorde dem med fett. Man lade även föremål som nålar, knappar och pengar i de skålformade älvkvarnarna. Det är även belagt att man offrade människofigurer, som tillverkades från en sjuk persons hår, naglar och kläder – för att älvorna skulle hjälpa den sjuke. Bland de mer extrema offren finns uppgifter om rituella samlag på ytor med skålgropar som var fyllda med utsäde – för en god skörd.
Idag sker knappast några offer i offerstenarnas älvkvarnar. Men dessa offerstenar är långt ifrån bortglömda, snarare tvärt om. De nämns ofta på kartor, i hembygdsföreningarnas publiceringar och i media. Men framför allt så lever dessa offerstenar kvar som en muntlig berättartradition.
Numera har offerstenarna till och med letat sig in i kommunernas marknadsföring. Ett exempel är den så kallade Kymlingestenen – som är översållad med ovanligt stora skålgropar.
Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.
Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia. Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:
”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal älvkvarnar, små skålformade urgröpningar. I dem offrade forntidens jordbrukare för att få en god skörd. I kultens centrum stod frukbarhetsgudinnan, modergudinnan. Älvkvarnarnas var hennes tecken”
Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.
Kymlingestenens informationstavla där det hävdas att skålgropar var modergudinans tecken på bronsåldern.
Älvkvarn är ett ålderdomligt ord som syftar på det nordiska naturväsendet älvan/alven. Enligt folktron kunde älvan/alven som sågs dansa i vita dimslöjor på öppna fält under sommarkvällar- eller mornar, både orsaka och bota sjukdomar hos människorna. Genom offer i älvkvarnar trodde man att den sjuke kunde botas. Än idag säger man att älvorna dansar när dimma bildas på fält under skymning och gryning.
En ledtråd till förklaring av älvkvarnarnas historiska betydelse nämner folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt (1861-1932). I sin bok ” Svensk forntro och folksed i bild och ord” från 1920, ger han en förklaring till begreppet älvkvarnar. Han skriver att seden att offra i älvkvarnarna var stark hos allmogen i vissa Mellansvenska landskap:
”Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma.”
Särskilt intressant är stycket:
”…av människor urholkade eller och av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformade fördjupningar…”
Jag återkommer till detta längre fram i texten.
Offersten med skålgropar i Västergötland. Foto: Västergötlands museum.
Går man igenom äldre fotografier, handlingar och avbildningar av älvkvarnar, är begreppet ”offersten” nästan alltid knutet till stenblock och stenar. Men enligt Nils Edvard Hammarstedt kunde även berghällar med skålgropar ha den funktionen.
Idag har synen på dessa så kallade offerstenar på vissa håll spårat ur. Det finns bland annat personer med ett närmast besatt intresse för sina hembygder, som på fullt allvar menar att det skedde rituella människooffer på dessa stenblock under bronsåldern, vilket det inte finns några som helst bevis för. Enligt denna uppfattning var älvkvarnarnas syfte att samla upp blod från den offrade personen. Hedniska dopaltare, energicentra och kommunikationsinstrument för utomjordingar är några andra mer eller mindre förvirrade uppfattningar om offerstenar.
En av Upplands märkligaste offerstenar är en runsten (U 875) i Focksta inte långt från Uppsala. Runristningen är från 1000-talet. Runslingan löper ner och upp över några skålgropar. När runristaren valde att göra en runsten av stenblocket, så fanns där redan skålgroparna – som är cirka 2 000 år äldre än runristningen.
Runsten och offerstenen i Focksta, Uppland. Foto: Upplandsmuseet.
Långt senare efter att skålgropstenen blev en runsten, blev den en offersten. Från år 1727 finns uppgifter om att skålgroparna/älvkvarnarna på runstenen i Foksta, som då låg ner, var insmorda med fett.
Kopplingen mellan skålgropar, älvkvarnar och offerstenar har en dokumenterad historia som ofta nämns i handlingar och skrifter på 1700- 1800-talet. Särskilt under 1800-talet verkar denna kult vara som mest intensiv. Men det kan bero på ett ökat vetenskapliga intresset för älvkvarnar vid den tiden.
Det nutida begreppet ”offersten” är problematisk. Skålgroparnas ursprungliga syfte är höljt i dunkel. Det faktum att många stenblock med skålgropar användes som offerstenar för några hundra år sedan, innebär inte nödvändigtvis att de ursprungligen hade den funktionen på bronsåldern – för 3 000 år sedan. Ändå finns det idag en övervägande uppfattning om att denna offertradition är från bronsåldern, vilket Kymlingestenens informationstavla vittnar om.
Skålgropar kan förekomma ensamma på hällar, stenblock eller stenar. Ofta finns människofigurer, fotsulor, skepp och andra typiska motiv från bronsåldern intill skålgroparna. Bilden visar skålgropar i Slagstaristningen (innan de målades i på nytt år 2020) i Botkyrka.
Språkligt är begreppet smörjning inte unik för älvkvarnar inom folkmedicinen. Smörjning var även knuten till träd. Då handlade det om att dra sjuka barn genom träd, som genom missbildning bildat håligheter. Inom allmogen ansåg man att träd med egendomliga formationer hade magiska egenskaper, vilket är dokumenterat från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.
Sverigereportage har tidigare skrivit om smörjning, jorddragning och annan ålderdomlig folkmedicin.
Smörjningen var omgärdad av regler. Det skulle till exempel ske i gryning eller skymning, helst på torsdagar. Det gällde både älvkvarnar och smörjträd. Utövningen av denna folkmedicin är dokumenterad fram till 1950-talet.
Det finns som sagt flera parraleller mellan smörjning av träd och älvkvarnar.
En annan sten som tillför ytterligare aspekter till begreppet älvkvarn kommer från Övergran i Uppland. Stenen har djupa skåror som bildats när bergarten utsatts för en geologisk process som kallas kemisk vittring. Några skålgropar finns alltså inte på stenen. I Nordiska museets dokumentation nämns hemmansägare och organisten E. Öhlen som år 1883 berättade om den aktuella stenen:
”Älfkvarnsten från Öfver Grans socken, Håbo härad, Uppland. Från Nibbelbacka. Låg vid en brunn, ej långt från landsvägen. Ännu för omkr. tjugu år sedan (år 1863 reds. anm) använd att däri offra knappnålar, bankovittnar, knappar o.s.v. Rännorna funnos ofta smorda med talg och ister.”
Älvkvarnsstenen från Övergran i Uppland. Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.
Att en sten som saknar skålgropar ändå benämns som älvkvarnssten indikerar, som Nils Edvard Hammarstedt nämner, att det inte nödvändigtvis behövde vara skålformade fördjupningar som skapats av människohänder, för att stenarna skulle betraktas som älvkvarnstenar. Det räckte med naturliga formationer och fördjupningar i stenen för att förbindelse med älvorna skulle vara möjlig.
Ett annat exempel på en älvkvarnssten utan skålgropar kommer från Enåkers socken i Uppland.
Älvkvarnsten från Enåkers socken i Uppland. Foto: Johan Schuiskt/Skansen
Enligt Skansens uppgifter, som citerar Nils Edvard Hemmarstedt, beskrevs stenblocket i Enåker som ”denna elfkvarn” Det framgår inte om formuleringen syftar på stenblocket som helhet eller på den cirkelformade fördjupningen i blockets ovandel.
”Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.”
Den cirkelformade formationen på blocket är med största sannolikhet resultatet av en geologisk process. Det är i sin tur ytterligare exempel på att älvkvarnar ursprungligen inte var skålgropar, utan naturliga formationer.
Det finns även andra stenar/block med avvikande utseende som saknar älvkvarnar/skålgropar, men som ändå har en dokumenterad historia som offerstenar/älvkvarnstenar.
Nils Edvard Hammarstedt skriver:
”Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar.”
Han menar att allmogen först smorde skålgropar med fett som offer, men att de sedan övergick till att bruka stenar och block med märkliga formationer, som älvkvarnar.
Av föremål och dokument från 1700- och 1800-talet framgår att älvkvarnar var naturliga formationer i stenblock och stenar.
Eller kan det varit så att allmogen först använde stenar och andra naturföremål med naturliga fördjupningar att smörja i, för att sedan övergå till att offra i skålgropar? Eller användes älvkvarnar av skålgropar och naturliga formationer som älvkvarnar parallellt med varandra?
Den kanske viktigaste frågan som inte besvaras, är när allmogen började smörja älvkvarnar. Den frågan går säkert att hitta svar på om man gräver i arkiven.
Nils Edvard Hammarstedt frågar sig om seden att smörja älvkvarnar kan vara en kvarleva från bronsåldern. Han är inte ensam om den frågeställningen. Men att en sed från bronsåldern skulle överlevt i närmare 3 000 år utan att uppmärksammas fören under historisk tid är inte realistiskt.
Varför skålgroparna skapades på bronsåldern är som sagt ett mysterium. Men i och med att skålgropar även förekommer på vertikala stenytor, så kan vi åtminstone slå fast ett faktum: att syftet med skålgroparna inte borde varit att lägga lösa föremål eller hälla vätskor i dem.
Under tidigt 1900-tal hade den svenska armén under en längre tid studerat utländsk makts pansarfordon. De första försöken till svenskbyggt pansarfordon, som även användes inom svenska armén, kom 1925. Det var pansarbil m/25 som byggdes på ett lastbilschassi från Tidaholms bruk i Västergötland.
”Pansarbilvapnets inträde i vår armé” så rapporterade Major Wilhelm Odelbergs vid K3 i Skövde, från ”pansarstudierna” mellan åren1922 och 1934.
Pansarbil m/25 som byggdes på ett lastbilschassi från Tidaholms bruk.
Svenska armén hade visserligen pansarfordon redan 1921, vilken enligt Pansarhistoriska föreningen köptes in i delar från Tyskland och sedan monterades ihop. 1923 köptes en kanonbestyckad pansarvagn in från Frankrike, som i Sverige fick smeknamnet Putte.
Men den svenska armén verkar inte ha fattat tycke för de utländska pansarvagnarna. I stället beslutades att Sverige skulle konstruera en egen konstruktion.
Pansarbil m/25 var en försöksmodell som vägde 4-5 ton beroende på utrustning och kunde nå en hadtighet på 60 kilometer i timmen. Den byggdes på lastbilschassi från Tidaholms bruk i Västergötland. Beväpningen bestod av en 6,5 millimeters kulspruta från tiden runt sekelskiftet 1800/1900. Någon riktig pansarplåt var det inte heller fråga om. Dock var den plåtbeklädd.
Året därpå kom en vidareutveckling – pansarbil m/26. Skillnaden mellan de två försöksmodellerna bestod främst i en betydligt modernare kulspruta. M/26 hade en mer strömlinjeformad design med avfasade hörn.
Pansarbil m/26 som lik sin föregångare, m/25, var en försöksmodell.
Trots det något komiska utseendet så var de bägge modellerna utrustade med en rad genomtänkta lösningar i svensk ingenjörsanda, som dubbelkommando för styrning.
Totalt byggdes tre exemplar av modellerna. Ingen av dessa tidiga pansarfordon finns idag bevarade.
Det fyrmastade segelfartyget Pegasus seglade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på världshaven med ull och timmer i lasten. Sitt öde mötte hon vid Märkets fyr strax norr om Ålands hav – där många skepp har gått till bottnen genom århundradena.
Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.
Barken Pegasus var nästan 100 meter lång. Hon byggdes i Liverpol år 1884 och gick i flera år med last mellan Australien och England. Med en hastighet på 14 knop i snitt per dygn var Pegasus, vars skrov var byggd i järn, bland de snabbaste skeppen på Ulltraden – sträckan mellan Australien och London som trafikerades med skepp lastade med ull. I snitt tog ulltraden 77 dygn, skriver Sjöhistoriska museet om Pegasus historia.
Stålbarken Pegasus som 1912 förliste. Foto Sjöhistoriska museet/PDM
Bark är ett segelfartyg med tre eller fyra master. Masten i aktern kallas mesanmast och är gaffelriggad. Övriga master är råriggade.
Den 28 december år 1900 gick Pegasus på grund vid Lavernock Point vid Wales. Den gången klarade hon sig utan större skador. I maj 1910 såldes hon till Narvik i Norge. Den 27 augusti 1912 gick hon åter på grund. Den gången skedde det vid Märkets fyr norr om Ålands hav. Hela besättningen kunde räddas, men värre gick det för Pegasus som var lastad med timmer som skulle till Melbourne.
Märkets fyr ligger strax norr om Ålands hav – i Södra Kvarken mellan Åland och Roslagen. Det låga skäret som är tre hektar stort har kallats för en av världens märkligaste gränser. Det spelade en avgörande roll i gränsdragningen efter kriget mellan Ryssland och Sverige (Finska kriget 1808-1809), i samband med fredsfördraget. Finland, som hade varit svenskt under lång tid, blev då ryskt i och med Sveriges nederlag i kriget. Den nya gränsen mellan Ryssland och Sverige skulle gå mitt i Bottenviken, Södra Kvarken och Ålands hav.
Vatten runt Märket räknas till ett av Finlands farligaste vatten.
Mitt i gränsdragningen låg skäret Märket, över vars vågslipade berghällar den nya gränsen drogs. Då som nu gick en av Östersjöns stora farleder förbi Märket, som var en stor fara för sjöfarten. Området betraktas än idag som ett av Finlands farligaste farvatten.
På initiativ av den ryska tsaren, som ville lyfta fram sitt imperiums västra utpost, byggdes en fyr på Märket år 1885. En rolig detalj är att ryssarna råkade bygga fyren på fel sida om gränsen – på den svenska sida.
Enligt finska Fyrsällskapet har ett tiotal förlisningar skett vid Märkets fyr sedan 1885. En av de mer dramatiska förlisningar inträffade den 3 januari 1940 då den sovjetiska ubåten S2 sänktes av en finsk sjömina. Sänkningen skedde på finskt territorialvatten. Med ubåten följde 50 man ner i djupet.
Idag går gränsen, i ett märkligt mönster, mellan Finland och Sverige på Märket. 1982 justerades gränsen.
Märkets fyr på 1940-talet. Foto: Finska Försvarsmaktens bildarkiv, SA-kuva.
Det är oklart varför Pegasus förliste vid Märket. Kanske rådde tät tjocka eller så gick sjön hög. Efter tre dagar fick man slutligen loss Pegasus från grundet. Då var hon så skadad att endast en av fyra master, mesanmasten, stod upp.
Pegasus bogserades därefter till Hagmarsö varv i Stockholms skärgård. Där togs segel, master och andra delar av riggen togs tillvara för att återanvändas på svenska fartyg. Året därpå såldes hennes järnskrov på auktion. Vad som sedan hände har Sverigereportage inte lyckats klargöra. De uppgifter som finns tillgängliga är otydliga. Om skrovet verkligen höggs upp, det vill säga skrotades, år 1913 är oklart.
Det som idag återstår av Pegasus bland annat målningen i detta reportage. Målningen ingår i Sjöhistoriska museets samlingar i Stockholm. 1934 skänktes Pegasus galjonsfigur till museet.
Stålbarken Pegasus galjonsfigur hänger numera i Sjöhistoriska museets kafeteria.Galjonsfiguren på målningen från 1884. Foto: Sjöhistoriska museet/PDM
Pegasus galjonsfigur, som mött vågor över flera av världens hav och varit med om två grundstötningar, är av vitmålat trä och föreställer den bevingade hästen Pegasus i grekisk mytologi. Galjonsfiguren hänger numera på väggen i Sjöhistoriska museets kafeteria.
Även Pegasus ankare lär ingå i Sjöhistoriska museets samlingarna.
Målingen föreställande Pegasus tros vara gjord mellan 1884 och 1887. Den skänktes till Sjöhistoriska museet. Givaren var Susan Walker (1944-2011), via hennes make Jonny Walker. Målningen hade funnits i Susans fars släkt i flera generationer. Fadern hette Herbert Logan Tollisen Jr. Han arbetade inom amerikanska flottan fram till mitten av 1940-talet. Susans farfar far, Ole Johnson (1860-1947), föddes i Norge. Han korsade Atlanten 23 gånger – 20 gånger med segelfartyg och 3 med ångfartyg. 1883 emigrerade han till Amerika. Källa Sjöhistoriska museet.
För drygt 11 000 år sedan kom de vandrande in över det landområde som långt senare skulle bli Sverige. Efter utrotning på 1700-talet skulle det dröja fram till slutet av 1980-talet, innan de åter accepterades som en del av svensk natur.
Text och foto: Jens Flyckt
Kraniet på bilden är från ett vildsvin – ett djur som har många uppbökade gräsmattor, golfbanor, ärtåkrar och vallar på sitt samvete. Ganska ofta hörs röster om att vildsvin inte hör hemma i Sverige och att det borde utrotas.
Människan och vildsvinet anses ha vandrat in i Skandinavien samtidigt, vid tiden då inlandsisen smälte, för cirka 11 000 år sedan. Andra menar att det kom in något senare. Under stenåldern tros vildsvinets nordliga utbredning ha gått upp till Uppland, enligt arkeologiska fynd som är daterade till cirka 4 000 fKr.
Den vildsvinsstam som vi har idag härrör från i individer som rymde från hägn på 1970- 80-talet. Innan dess gjordes vid flera tillfällen försök att återinföra vildsvinet i svensk natur. Men vid samtliga tillfällen har de utrotats.
1980 fanns funderingar på att åter utrota vildsvinen och under en tid förklarades vildsvinen som ej önskvärda i Sverige, på grund av skadorna de orsakar i jordbruket. Men så blev det inte.
Från och med 1988 betraktas vildsvinen som en del i den svenska faunan.
Byn Koppslahyttan strax utanför Borlänge i Dalarna är mest känd för sin nutida alpina anläggning. Allt började med en kopparslagare på 1500-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Låga moln över Koppslahyttans berg.
De låga molnen omsluter trädtopparna på bergen strax ovanför byn Koppslahyttan. I dessa skogar finns åtskilliga lämningar efter gruvbrytning. Även ett par hyttor, där metall eller glas en gång i tiden framställdes, finns registrerade.
2013 gav några lokala hembygdsforskare ut boken ”Koppslahyttan -Nils kopparslagares by”som beskriver Koppslahyttans historia. Den började troligen på 1500-talet med kopparslagaren Nils som grundade byn.
År 1816 dömdes löjtnanten och adelsmannen Otto Natt och Dag till döden. Orsaken var en bok där han beskrev Karl XIV Johan som tyrann och uppmanade svenska folket till uppror
Text: Jens Flyckt Foto av dagerrotyp: Mats Landin/Historiska museet.
Den 15 mars 1817 gick en kungörelse ut från bland annat landshövdingen i Uppsala län, om att den före detta löjtnanten vid Jämtlands regemente, Otto Natt och Dag, som hade dömts till döden för förädiska uppmaningar, skulle gripas och dödsstraffet verkställas. Men vid den tidpunkten hade han redan emigrerat till Amerika.
Otto Natt och Dag föddes år 1794 i Svea Livgardes församling i Stockholm. Han växte upp som en fattig och faderlös officersson. År 1809 blev han antagen vid Kungliga Krigsakademin vid Karlberg och 1812 blev han fänrik vid Svea Livgarde i Stockholm. Han deltog i fälttåget mot Norge år 1814.
Dagerrotyp-porträtt av Otto Natt och Dag tillsammans med dotter och hustru.
Dagerrotypi är en tidig fototeknik som började användas på 1830-talet. Den enda bild som finns bevarad av Otto Natt och Dag är en degerrotyp.
År 1815, 21 år gammal, gav han ut boken, eller snarare häftet, ”Project till en ny organisation af svenska armén”. Det var ett förslag präglat av fosterlandskärlek och beundran av Sveriges forntid, till reform av den svenska armén. Där förordade han bland annat att allmän värnplikt borde införas.. Han riktade även skarp kritik mot officersutbildningen, som han menade hade grundläggande brister.
”Svenska armén är illa organiserad” skrev han.
Att en fänrik understod sig att kritisera den svenska armèn offentligt sågs som ett öppet angrepp på den kår han tillhörde. Kritiken från officerskamrater och Jean Baptiste Bernadotte, den franska krigsherren som år 1810 valdes till svensk kronprins utan att ha satt sin fot i Sverige, var hård.
Själv hävdade Otto Natt och Dag att hans reformförslag endast var avsedd för en sluten krets, att den offentliga publiceringen var ett misstag. Men det spelade ingen roll. Skadan var redan gjord.
Flera av de reformer som Otto Natt och Dag föreslog, som allmän värnplikt, genomfördes – men långt senare. Historiker menar att hans låga ålder, fattiga uppväxt, humör och brist på erfarenhet ledde till att han från början hamnade på kollision med sin ”Project till en ny organisation af svenska armén”.
På grund av kritiken begärde han avsked. Hans chefer på Svea Livgardet valde, i välvilja, att inte acceptera hans avskedsansökan. Som straff befordrades han istället förflyttning till Jämtlands regemente. Han beviljades samtidigt utlandspermission. Kravet för denna bestraffning var att han bad sina kollegor om ursäkt.
I dåtida medier beskrevs hur han tvingades ”bedja” om förlåtelse inför sina officerskollegor. Därefter brändes hans tryckta upplaga på bål, vilket Otto Natt och Dag senare skulle beskriva som djupt förnedrande.
1815 reste han till Berlin i egenskap som den svenska regeringens kurir. Därifrån skickade han sin avskedsansökan till Svea Livgarde. Han planer var då att studera och göra en militär karriär i Tyskland. I tyska Baden kom han i kontakt med personer kring den avsatte kungen Gustav IV Aldolf. De ska ha uppmuntrade honom till att att ge ut ”Project till en ny organisation af svenska armén” på tyska, vilket han gjorde.
Otto Natt och Dags verkliga problem började med det nyskrivna förordet i den tyska upplagan, där han gick till hårt angrepp mot kronprinsen Karl XIV Johan (Jean Baptist Bernadotte) och uppmanade det svenska folket att göra uppror.
I förtexten skrev han bland annat:
”Jag kommer aldrig att gå till baka till mitt fäderneslands tjenst, så länge Bernadotte där regerar”
Och Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) anklagade han för tyranni:
”Han har dömt mig; min Rätt är att döma honom. Han är en vindböjel och är en af de allra sämsta fransoser.”
”I Sverige har han infört en hemlig polis. Det har gått så långt, att man öfverallt är omgiven av spioner och icke ens i kretsen af sin fa- mille, vågar yttra sig fritt.”
Otto Natt och Dags anklagelser mot Karl XIV Johan, om hemlig polis och tyranni, var inte grundlösa. Allt som kunde tokas som sympatisirer med den avsatta Gustav IV Adolf, ledde till dödsdomar, långa fängelsestraff och andra allvarliga konsekvenser för den anklagade. Censur av tidningar och konst var ett faktum. När Otto Natt och Dags tyska upplaga nådde Stockholm slog den därför ner som en bomb. Regeringen och hovet var oroliga för att det svenska folket skulle göra uppror och tog därför Otto Dag och Natts utspel på största allvar. Hans förord uppfattades därför som en landsförädisk utspel.
Sverige försökte på flera sätt få Otto Natt och dag utlämnad från Tyskland, vilket misslyckades. Istället gick han under jorden. Med pengar från den tyska regeringen tog han sig till Amsterdam för fortsatt båtresa till Amerika.
Den 21 november 1816 dömde Svea Hovrätt Otto Natt och Dag, i sin frånvaro, till döden för stämplingar mot grundlagens successionsordning.
”… att han uppenbart har ådagalagt en förädisk avsikt att stämpla till rikets skada och fördärv samt beforda ändring i grundlagen. Han döms att mista sitt adliga namn och stånd samt att mista liv, ära och gods och förklaras fredlös över hela Sveriges land” står det i domen från Svea Hovrätt.
I Historisk tidskrift från 1910 kallades Otto Natt och Dag för: ”En patriotisk högförädare”
Senhösten 1816, ungefär samtidigt som domen mot honom i Sverige föll, gick Otto Natt och Dag i land i New York. Man vet inte särskilt mycket om hans tid som emigrant i Amerika. Två år senare bosatte han sig i den då nya staden Cincinnati. Han blev amerikansk medborgare och gifte sig med en tyskättad änka som hade fyra barn. Han tog namnet Frederic Frank och drev med framgång ett museum, där flera svenska landsmän fick anställning, och konstgalleri. Han ägde fastigheter, jobbade som porträttmålare och gjorde historiska målerier från amerikanska inbördeskriget.
Denna bild av Otto Natt och Dag spreds i Svenska medier på 1800-talet. Tränsnitt av Ida Falander.
Den 4 november 1865, 72 år gammal, gick Otto Natt och Dag ur tiden. Han återsåg aldrig Sverige, men fick genom åren många besök av kända svenskar. Vid sin död räknades Otto Natt och Dag, den tidigare fattiga officerssonen från Svea Livgardes församling i Stockholm, som en av Cincinnatis mest välställda och framgångsrika svenskar.
Polisen undersöker olycksbilen som tre personer omkom i.
På bilden inspekterar polismännen Sigvard Svensson och Curt Hansson resterna av olycksbilen, strax före bärgningen.
Olyckan inträffade när föraren skulle passera en obevakad järnvägsövergång i Klacka-Lernberg, Nora i Örebro län. Loket träffade bilens förarsida, som trycktes in i den våldsamma krocken. Notera de avslitna takstolparna och den böjda ratten. Förardörren syns inte på bilderna.
De tre omkomna personerna i bilen var: den 30 år gamla föraren Tord Nilsdon, skogsarbetaren Karl Gustafsson, 61 år, och dennes son Karl-Erik Gustafsson, 23 år.
Enligt uppgift slungades Karl Gustafsson ur bilen vid kollisionen med tåget. Han levde när han hittades svårt skadad på banvallen, men avled av sina skador under transport till lasarettet. Föraren och den andra passageraren tros ha omkommit omedelbart.
Bilen släpades med 90 meter längs rälsen innan det blev stopp på tåget, enligt uppgift.
Klacka-Lerberg är en tidigare gruvort i Nora kommun, Örebro län. Klacka-Berg klassas idag som ett riksintresse för sin gruv- och industrihistoria. Från medeltiden och fram till 1932 bröts järnmalm på orten.
I en skrivelse från 1815 ansåg ständerna i Stockholm att varggropar inte var tillräckligt effektiva för ”skadedjurens utrotande. Därför krävde man en förenkling av regelverket för en mer effektiv vargutrotning. Under större delen av Sveriges historia betraktades vargen som ett fredlöst skadedjur, som allmogen hade en lagstadgad plikt att förfölja och utrota. Jakt med fångstgrop är betydligt äldre i Sverige – närmare 7000 år gammal.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Vargen var under 1800-talet ett stort hot mot både kreatur och människor. Människor drabbades hårt av vargarnas framfart. Runt 1830 ska ”vargplågan”, som den kallades för, ha varit som värst. Statistiken över vargdödade tamboskap under dessa år vittnar problemens omfattning, med tiotusentals dödade får, getter, nötboskap och hästar om året. Enbart under 1829 ska till exempel 465 hästar ha dödats av vargar. Mellan åren 1827 och 1839 dödades cirka 6790 vargar i Sverige.
I ett brev från 1815 krävde ständerna, det vill säga stånden i den dåvarande ståndriksdagen, att utrotandet av vargen underlättades. Bild: Värnersborgs museum/Public Domain.
I skrivelsen från 1815 står att luderplatser, det vill säga en plats dit döda tamdjur lades för att locka dit och fånga varg, innebär större kostnader och besvär än vad de gjorde nytta. Ständerna ville istället att reglerna ändrades så att beslutsrätten om utrotning av varg lades lokalt, på socken och häradsnivå.
Vidare klagade ständerna på att så kallade vargtyg var dyra och att de är så långa att de måste förvaras i hus. Vargtyg var flera kilometer långt rep med vimplar. De användes för att på långa avstånd, ibland flera mil, styra in vargarna till fångstanordningar.
Varggrop med kallmurade väggar. Foto: Elowsson-Anda, Elly/Västmanlands läns museum
Numera är fångstgropar en vanlig fornlämning. Bruket av varggropar på 1800-talet var kulmen på en lång tradition. I Skandinavien har fångstgropar använts som fasta jaktanordningar sedan äldre stenålder. Ursprungligen användes de för fångst av älg och vildren.
Fångstgropar för varg, som i regel dateras från medeltid och fram till 1800-talets sista hälft, är historiskt sett en sen företeelse – jämförelse med fångstgropar för älg och vildren. Varggroparna förekommer främst från mellersta till södra Sverige. En varggrop brukar vara 5-10 meter i diameter och närmare fyra meter djup. De är i regel runda, men även rektangulära varggropar förekommer. Det finns även varggropar med kallmurade stenväggar.
Älggroparna har huvudsakligen en nordlig utbredning, från Lappland, via Jämtland där de flesta fångstgropar för älg finns och sedan vidare söder ut via ett smalt stråk in i Värmland. Enbart i Jämtland finns 14 000 registrerade fångstgropar.
En av cirka trettio fångstgropar mellan Fångsjön och Malmsjön i Jämtland. Dessa fångstgropar är inte undersökta, men kan vara så gamla som 5000 år. I närheten finns hällmånlningar och boplatser från stenåldern. Fångstgropar var energikrävande och värdefulla investeringar. Placeringen av dem i terrängen byggde på erfarenhet om viltets vandringsvägar.
Utseendemässigt är det lite som skiljer fångstgropar för varg och älg åt. Grundprincipen för fångstmetoden med fallgrop, oavsett vilket vilt gropen var avsett för, var att djuret skulle gå över den ristäckta gropen och ramla ner i den – utan att kunna ta sig upp.
En skillnad, jämfört med älggropen, var den plattform som kunde finnas i den täckta gropens centrum, där en get, katt eller annat tamdjur bands fast som lockbete. När vargen gav sig på betet rasade den ner i gropen – där vargen senare slogs, stacks eller sköts ihjäl.
Varggropar har även använts till att fånga älg i och en och annan varg har säkert ramlat ner i de jämtländska älggroparna. Visuellt är skillnaden mellan varg- och älggropar liten. Den största skillnaden är snarare geografisk, det vill säga att användningen är präglad av var i landet fångstgroparna är belägna.
Fångstgrop i Uppland, belägen på en höjdrygg, Bara någon kilometer från denna plats finns ytterligare varggropar.
I likhet med fångstgropa för älg anlades ofta varggroparna i system på åsar, höjdryggar och andra smala landområden där varg och annat vilt rörde sig. Placeringen var ingen slump utan byggde på jägarnas erfarenhet av viltets stigar och vandringar. Hittar man en varggrop, eller fångstgrop för älg, så är det inte ovanligt att det finns fler gropar i närheten. Men åtskilliga fångstgropar, både för älg och varg, anlades en och en – vilket ställde ännu högre krav på valet av plats.
Ett exempel på hur forntidens jägare kombinerade fångstgropar, med terrängens förutsättningar och älgarnas vandringsvägar för att maximera fångstresultaten, finns någon kilometer utanför jämtländska Strömsund – vid Fångsjön. Där finns ett trettiotal fångstgropar längs en tre kilometer lång sträcka. Fångstgroparna är anlagda som en spärr över en smal landremsa, mellan Fångsjön och Malmsjön. Dessa fångstgropar är inte daterade, men deras äldsta datering tros vara samtida med de hällmålningar, föreställande älgar, som stenålderns människor gjorde i området för 5000 år sedan.
Bruket av fångstgropar för älg förbjöds år 1864. Men i avlägsna trakter lär bruket av fångstgropar för älg kvar in på 1900-talet. En av platserna där detta ska ha skett är varggroparna vid Draget i Upplands Bro i Uppland. Det är oklart om det finns några konkreta bevis för detta.
En av flera varggropar vid Draget i Upplands Bro, i Uppland.
Fångstgropar är i vissa områden förbisedda fornlämningarna. Groparna är ofta kända av lokalbefolkningen, men folk har ofta inte reflekterat närmare över dem utan tror att de är rotvältor eller sandtag. En av bilderna i detta reportage är från ett friluftsområde i Uppland, där system med fångstgropar först uppmärksammades i samband med en arkeologisk för några år sedan
Rektangulär fångstgrop med oklart syfte i Uppland. Troligen var den avsedd för varg. På gropens högra sida syns fortfarande den vall med jord som blev över när gropen anlades –
Hur gick det då med ständernas begäran om förenklade regler om effektivisering av administrationen kring varggropar och liknande anordningar?
Två år senare, den 12 mars år 1817, avslog Kongl Maj:t ständernas begäran om förenklad byråkrati kring utrotning av varg, med motivering att de åtgärder som först föreslogs redan var möjliga enligt den då gällande lagstiftning.
”Då sådana regler redan är genomförda har Kongl Maj:t inte ansett någon ändring behövas utan Förordningen gäller” står det i svaret från 1817.
Sverigereportage 