I en skrivelse från 1815 ansåg ständerna i Stockholm att varggropar inte var tillräckligt effektiva för ”skadedjurens utrotande. Därför krävde man en förenkling av regelverket för en mer effektiv vargutrotning. Under större delen av Sveriges historia betraktades vargen som ett fredlöst skadedjur, som allmogen hade en lagstadgad plikt att förfölja och utrota. Jakt med fångstgrop är betydligt äldre i Sverige – närmare 7000 år gammal.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Vargen var under 1800-talet ett stort hot mot både kreatur och människor. Människor drabbades hårt av vargarnas framfart. Runt 1830 ska ”vargplågan”, som den kallades för, ha varit som värst. Statistiken över vargdödade tamboskap under dessa år vittnar problemens omfattning, med tiotusentals dödade får, getter, nötboskap och hästar om året. Enbart under 1829 ska till exempel 465 hästar ha dödats av vargar.
Mellan åren 1827 och 1839 dödades cirka 6790 vargar i Sverige.

I skrivelsen från 1815 står att luderplatser, det vill säga en plats dit döda tamdjur lades för att locka dit och fånga varg, innebär större kostnader och besvär än vad de gjorde nytta. Ständerna ville istället att reglerna ändrades så att beslutsrätten om utrotning av varg lades lokalt, på socken och häradsnivå.

Vidare klagade ständerna på att så kallade vargtyg var dyra och att de är så långa att de måste förvaras i hus. Vargtyg var flera kilometer långt rep med vimplar. De användes för att på långa avstånd, ibland flera mil, styra in vargarna till fångstanordningar.

Numera är fångstgropar en vanlig fornlämning. Bruket av varggropar på 1800-talet var kulmen på en lång tradition. I Skandinavien har fångstgropar använts som fasta jaktanordningar sedan äldre stenålder. Ursprungligen användes de för fångst av älg och vildren.

Fångstgropar för varg, som i regel dateras från medeltid och fram till 1800-talets sista hälft, är historiskt sett en sen företeelse – jämförelse med fångstgropar för älg och vildren. Varggroparna förekommer främst från mellersta till södra Sverige. En varggrop brukar vara 5-10 meter i diameter och närmare fyra meter djup. De är i regel runda, men även rektangulära varggropar förekommer. Det finns även varggropar med kallmurade stenväggar.

Älggroparna har huvudsakligen en nordlig utbredning, från Lappland, via Jämtland där de flesta fångstgropar för älg finns och sedan vidare söder ut via ett smalt stråk in i Värmland. Enbart i Jämtland finns 14 000 registrerade fångstgropar.

Utseendemässigt är det lite som skiljer fångstgropar för varg och älg åt. Grundprincipen för fångstmetoden med fallgrop, oavsett vilket vilt gropen var avsett för, var att djuret skulle gå över den ristäckta gropen och ramla ner i den – utan att kunna ta sig upp.

En skillnad, jämfört med älggropen, var den plattform som kunde finnas i den täckta gropens centrum, där en get, katt eller annat tamdjur bands fast som lockbete. När vargen gav sig på betet rasade den ner i gropen – där vargen senare slogs, stacks eller sköts ihjäl.

Varggropar har även använts till att fånga älg i och en och annan varg har säkert ramlat ner i de jämtländska älggroparna. Visuellt är skillnaden mellan varg- och älggropar liten. Den största skillnaden är snarare geografisk, det vill säga att användningen är präglad av var i landet fångstgroparna är belägna.

I likhet med fångstgropa för älg anlades ofta varggroparna i system på åsar, höjdryggar och andra smala landområden där varg och annat vilt rörde sig. Placeringen var ingen slump utan byggde på jägarnas erfarenhet av viltets stigar och vandringar. Hittar man en varggrop, eller fångstgrop för älg, så är det inte ovanligt att det finns fler gropar i närheten. Men åtskilliga fångstgropar, både för älg och varg, anlades en och en – vilket ställde ännu högre krav på valet av plats.

Ett exempel på hur forntidens jägare kombinerade fångstgropar, med terrängens förutsättningar och älgarnas vandringsvägar för att maximera fångstresultaten, finns någon kilometer utanför jämtländska Strömsund – vid Fångsjön. Där finns ett trettiotal fångstgropar längs en tre kilometer lång sträcka. Fångstgroparna är anlagda som en spärr över en smal landremsa, mellan Fångsjön och Malmsjön. Dessa fångstgropar är inte daterade, men deras äldsta datering tros vara samtida med de hällmålningar, föreställande älgar, som stenålderns människor gjorde i området för 5000 år sedan.

Bruket av fångstgropar för älg förbjöds år 1864. Men i avlägsna trakter lär bruket av fångstgropar för älg kvar in på 1900-talet. En av platserna där detta ska ha skett är varggroparna vid Draget i Upplands Bro i Uppland. Det är oklart om det finns några konkreta bevis för detta.

Fångstgropar är i vissa områden förbisedda fornlämningarna. Groparna är ofta kända av lokalbefolkningen, men folk har ofta inte reflekterat närmare över dem utan tror att de är rotvältor eller sandtag. En av bilderna i detta reportage är från ett friluftsområde i Uppland, där system med fångstgropar först uppmärksammades i samband med en arkeologisk för några år sedan

Hur gick det då med ständernas begäran om förenklade regler om effektivisering av administrationen kring varggropar och liknande anordningar?

Två år senare, den 12 mars år 1817, avslog Kongl Maj:t ständernas begäran om förenklad byråkrati kring utrotning av varg, med motivering att de åtgärder som först föreslogs redan var möjliga enligt den då gällande lagstiftning.

”Då sådana regler redan är genomförda har Kongl Maj:t inte ansett någon ändring behövas utan Förordningen gäller” står det i svaret från 1817.

1966 fridlystes vargen.