Hundbegravningar genom 9 300 år


Det är höst vid Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift, Kaknäs på Djurgården i Stockholm. En besökare tänder ett gravljus vid en gravsten. Någon annan sitter på knä och borstar försiktigt bort löven från en grav med naturstenar som är lagd i ring. Hon på knä kisar mot den lågt stående solen mellan trädstammarna. Sorgen över den döda hunden är är något som förenar oss levande med dem som begravde sina hundar 9 300 år sedan – på jägarstenåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Kaknäs djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm sägs ha kommit till av en slump år 1869. Författaren August Blaches hade begravt sin hund Nero vid en plats där Vallhallavägen idag ligger. När marken skulle exploateras grävde han upp de jordiska resterna av sin fyrfota vän och begravde dem vid Kaknäs. Händelsen engagerade och berörde dåtidens Stockholmare, vilket ledde till att fler hussar och mattar började begrava sina hundar där.

Kaknäs djurkyrkogård i Stockholm.

Idag består Kaknäs djurkyrkogård av en 1200 kvadratmeter stor skogsmark som sköts av Stockholms stad. Fast någon kyrkogård är det egentligen inte i och med att det inte finns och aldrig har funnits en kyrka eller annat trossamfund platsen.

Där är även hästar, katter, kaniner och undulater begravda. På avstånd kan man tro att det är en gammal kyrkogård för människor. Där står påkostade gravstenar av våtslipad gnejs och granit intill enkla träkors. Vissa gravar markeras enbart av en större sten. På många av gravarna ligger meddelanden från barn och vuxna.

En av många hundgravar på Kaknäs djurkyrkogård.

På många gravstenar uttrycks en förtvivlan, bottenlös sorg, ensamhet och saknad. På flera av gravvårdarna finns formuleringar som vittnar om att de döda hundarna, även katter, har en status jämförbar med människor även i döden. Där ligger koppel, leksaker, fotografier och andra gravgåvor som uttrycker en föreställning om att den döda, fyrfotta vännen lever vidare någon annans stans – vilket anknyter till mycket gamla seder.

På en av gravstenarna står följande skrivet:

”Min hund är mitt liv
Mitt liv är min hund
Min hund – Mitt allt
Älskad och saknad

för alltid

Trots att Kaknäs kyrkogård officiellt lades ner år 1940, fortsatte folk att begrava sina fyrfota och bevingade vänner där. Sedan 1993 är djurbegravningar åter lagliga på platsen. Endast urnbegravningar är tillåtna.

Det är oklart hur många hundar och andra husdjur som ligger begravda där. Men det rör sig sannolikt om hundratals

Att resa gravstenar över begravda hundar och andra husdjur är inte unikt för Sverige. Men vid Kaknäs på Djurgården ligger Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift.

1995, då föreståndare Erik Westerberg tog över skötseln, var Kaknäs djurkyrkogård en vildvuxen skog. Under 25 års tid jobbade han med djurkyrkogården – både med uppröjning och begravningar. Den 23 oktober 2020 gick Erik Westerberg ur tiden.

Kaknäs djurkyrkogård är ett populärt besöksmål – även av dem som kanske aldrig haft husdjur. Ganska ofta ses följen vandra runt bland gravarna. De tittar, pekar och funderar.

Seden att begrava hundar är inte enbart urgammal i Sverige – utan även i stora delar av världen.

De äldsta kända hundgravarna i Sverige är från jägarstenåldern – runt tiden vid 6 000 – 7 000 fKr. En av dessa hundbegravningar skedde för 9 300 sedan vid en känd stenåldersboplats vid Almeö intill Hornborgasjön i Västergötland.
På den tiden begravdes människor bland annat liggandes på sidan i sovställning. Innan graven täcktes beströddes den döde med pulveriserad rödockra – ett jordämne som består av järnoxid och som man tror symboliserade blodet och livet. I samma sovläge hade hunden vid Almeö lagts i sin grav på gravfältet för människor och över den döda hunden hade rödockra strötts.

Almeöhunden. Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication

Under den efterföljande forntiden, från bronsåldern och fram till vikingatiden, är åtskilliga hundgravar kända i Sverige. Arkeologerna skiljer på enskilda hundgravar och hundar som begravts tillsammans med människor. Enskilda hundgravar är ett mycket gammalt fenomen som under forntiden främsta förknippas med stenålder.

Ett av de äldsta exemplen på forntida, nära relation mellan människa och hund kommer från Ein Mallaha i norra Israel. För 12 000 år sedan begravdes där en kvinna. När arkeologer undersökte graven fann de att kvinnan inte hade begravts ensam. Intill henne låg en hund som hennes ena hand vilade på.

Ingen vet exakt hur relation mellan forntidens människor och hunden såg ut. Men att hunden var uppskattad råder knappast några tvivel om, även om det även finns exempel som för oss idag kan uppfattas som motsatsen.

När kristendomen gjorde sitt intåg i Sverige i slutet av vikingatiden, förändrades synen på hunden till det negativa. Då blev det slut med hundar i eller intill människogravar. Hunden betraktades snarare som ett smutsigt djur som inte var välkommen i den kristna gemenskapen. Och än idag är hundar i sällskap med sina hussar/mattar inte välkomna inom många församlingar inom Svenska kyrkan.

Färggranna glasbitar, Ljung, änglar, gula löv och en kort mening som säger allt… på Kaknäs djurkyrkogård.

De hundbegravningar som sker idag är alltså inte unika för vår tid. Runt om i Europa finns liknande begravningsplatser för husdjur.
Ser man på stenålderns hundbegravningar med känslor istället för vetenskap, är det inte så svårt att förstå varför hundar då hedrades med samma begravningsritualer som människor, att människobegravningar av hundar skedde av vördnad, sorg och saknad. Så sker än idag.

Oavsett om man betraktar ett 9 300 år gammal hundskelett från Västergötland eller en liten hjärtformad sten med en inskription på Kaknäs djurkyrkogård, så är det som om vi står bredvid varandra – stenåldersmänniskan och jag. Tillsammans blir vi ståendes bredvid varandra i ljuset från den låga oktobersolen och medan löven faller. Tillsammans förundras vi över hur kort en hunds liv är och att sorgen efter en hund kan vara bråddjup.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s