Frötuna kyrkas mörka hemlighet

Att gå genom Frötuna kyrkas medeltida stiglucka är att färdas tillbaka i tiden – särskilt när decembersolen går ner och silhuetten av långhuset tonar upp dig. Intrycket blir särskilt starkt med vetskapen om att det finns gravar intill stigluckan – strax utanför den norra kyrkogårdsmuren.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax utanför Norrtälje stad, som år 2022 fyller 400 år, ligger Frötuna kyrka på en höjd intill Kyrksjön. Det är en praktfull byggnad i gråsten från sent 1100-tal, som troligen byggdes på en kultplats – helgad till den hedniska guden Frö.

En decemberkväll vid Frötuna kyrka anno 2021. Stigluckan av tegel är från medeltiden. Strax intill stigluckan, intill muren till höger i bilden, ruvar jorden på hemligheter. Där, utanför den kyrkliga gemenskapen, finns gravar som grävdes sönder sommaren 2008. Dessa gravar sträcker sig sannolikt fram till stigluckan.

Genom århundradena har kyrkan genomgått åtskilliga om- och nybyggnationer. Många spår finns kvar av den äldst kyrkbyggnaden.

Kyrkan har flera bevarade medeltida konstruktioner som utmärker sig. Dit hör bland annat ett unikt konstruerat stjärnvalv med breda ribbor från 1400-talet. I den norra muren finns en välbevarad medeltida stiglucka i slaget tegel.

Som med många andra medeltida kyrkor är jorden full med arkeologiska lämningar – från gångna tidevarv då livet var hårt – särskilt för de svaga.

Ur schaktkanten knappt en meter utanför Frötuna kyrkas norra kyrkogårdsmur, intill den medeltida stigluckan, ramlade lårben och andra mänskliga kvarlevor ut ur jorden efter grävmaskinens framfart. De döda tycks ha placerats i en nord/sydlig riktning – med huvudena mot den norra murens fundament.

År 2008 grävdes flera schakt, ett stort och ett mindre, strax utanför den norra kyrkogårdsmuren i samband med ett husbygge, som länsstyrelsen hade gett tillstånd till. Schaktningen gjordes några meter från muren och stigluckan. Ingen arkeolog var närvarande.

Undertecknad stannade av en tillfällighet vid kyrkans parkering och såg på långt avstånd att grävarbetet hade skett i påtagligt kulturpåverkad jord. Nedanför schaktkanten låg bland annat mänskliga kvarlevor.

Förutom lårben, vadben och skenben från minst två individer var några revben, bitar av ett bäckenben synligt. Benmaterialet var i varierande skick – från välbevarat till pulveriserat. Även kalkbruk, spikar, keramik och lerklining låg synligt. Ett oxiderat, halvmåneformat kisthandtag med små smidda öglor i ändarna, stack fram i den raserade jorden.

Kyrkogårdsmuren byggdes om år 1805, enligt Riksantikvarieämbetet, och ersatte en medeltida mur. Sannolikt följer den nutida muren, som alltså är från 1805, den medeltida murens sträckning. Men detta är inte säkert. Det är därför oklart om de söndergrävda gravarna ursprungligen låg innanför eller utanför den medeltida muren.

Frötuna kyrka 2008. Till höger ses stigluckan i detta reportage. Den gula pilen visar schaktet strax utanför den norra kyrkogårdsmuren där gravmaskinens skopa hade skurit genom jorden och gravar.

Det fanns tecken som tyder på att personerna vid stiglucka begravts med huvudena vilandes mot murens fundament – vilket innebär att de i så fall placerats i nord/sydlig riktning. Eventuellt sträcker sig gravarna in under muren.

Fynden och kvarlevorna är vare sig daterade eller undersökta. Fyndmaterialet kan vara från tidig medeltid eller äldre. Men de kan även vara från 1600/1700-talet eller ännu yngre. Om den sistnämnda dateringen gäller så rör det sig troligen om självspilares gravar, det vill säga personer som inte fick begravas i vigd jord på grund av att de tagit livet av sig – vilket var olagligt fram till 1864. Därför förpassats de till den ovigda jorden utanför kyrkogården – för evigt uteslutna från den kristna gemenskapen.

Sverigereportage har skrivit om begravningar utanför norra kyrkogårdsmurar tidigare.

https://sverigereportage.com/tag/hatuna-kyrka/

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten


Intill Edsbro kyrkas vapenhus står en gravsten från 1200-talets första hälft. Det är en lika ovanlig som anonym lämning från en avlägsen brytningstid
.

Text och foto: Jens Flyckt

Sveriges äldsta gravstenar med latinsk skrift är från1200-talets första årtionden. De berättar inte enbart om personer som levde för 800 år sedan, utan även om en brytningstid – då den16-teckniga runraden allt mer övergavs till förmån för det latinska alfabetet.

Iacob Michelsons gravsten intill Edsbro kyrkas vapenhus. Den andra stenen (till höger) på bilden är möjligen en annan, gammal gravsten. Men om den sistnämnda stenen har Sverigereportage inte lyckats hitta någon information om.

Det forna järnvägssamhället Edsbro i östra Uppland är främst känd för sin välbevarade masugn – den enda bevarade i sitt slag i Stockholms län. Några hundra meter norr om masugnen ligger en sagolikt vacker gråstenskyrka från 1200-talet, på en höjd med utsikt över den forna järnvägsperrongen och en ås som kantas av bautastenar från äldre järnålder.

Till kyrkan hör en klocka från 1300-talet – en av Upplands äldsta. Kyrkogårdens in- och utgång sker genom en välbevarad och ovanlig stiglucka från 1400-talet.
En annan intressant detalj är att kyrkan saknar fönster mot norr – detta för att hålla onda makter borta. Många uppländska gråstenskyrkor byggdes utan fönster mot norr. Det ovanliga med Edsbro kyrka är att fönster inte tagits upp under senare tid, enligt Riksantikvarieämbetet.

Edsbro kyrka i Östra Uppland ruvar på många kulturhistoriska skatter.


Den aktuella gravstenen står lutad mot hörnet mellan långhus och vapenhus – i takdroppet. Den är 1,6 meter hög och själva ristningen är 1,5 meter högt. På det så kallade korsbenen är ”Iacob Michelson” ristat.

På stenen är namnet Iacob Michaelson ristat.

Gravstenen, som i toppen är dekorerad med ett ringkors, borde vara samtida med stenkyrkans äldsta delar – som är från 1200-talet. En intressant detalj är ringkorsets horisontella korsarm, som i bägge ändor avslutas med en upp- och nerböjd böjd – vilket påminner om en svastika. Denna detalj är lättast synlig i släpljus. Om det är en synvilla, felhuggning eller medveten utsmyckning är oklart.

Ringkorset i släpljus notera den horisontella korsarmens avslut, som pekar upp och ner.

Vem denna Iacob Michelson var, hur gammal han blev och vad han gjorde i livet är sedan bortglömt. Kanske var han kyrkans man. Han hade i alla fall så pass hög status att hans grav fick en gravsten och hans namn skrivet i latin.

Gravstenens exakta ålder oklar. Närmare datering än till 1200-talets första hälft finns inte. Om vi utgår från att Iacob Michelson blev 50-70 år, vilket i så fall var en hög ålder på medeltiden, så kan han ha fötts under 1100-talets första hälft – då seden att resa runstenar upphörde. Det ger ett perspektiv på hur gammal den är.

Edsbro kyrkas norra vägg – som saknar fönster.

De flesta besökare som går förbi Edsbro vapenhus har ingen aning om vad det är för sten de går passerar. De reflekterar över huvudtaget inte över den. Och skulle någon mot förmodan bli intresserad, så är tillgänglig informationen begränsad till ett par meningar.

Iacob Michelsons gravsten är en sorglig påminnelse om en undanskymd kategori kulturhistoriska lämningar i de medeltida landsortskyrkorna, som sällan eller aldrig behandlas med den respekt de förtjänar – trots deras stora kulturhistoriska värden.

Till fots tillbaka till forntiden

Ragnvald var krigarföljets hövding i Grekland. Det framgår av en runristning från 1000-talet på ett flyttblock, strax ovanför Edssjöns västra strand i Upplands Väsby i Uppland. Intill runblocket finns en stig – en forntida färdväg som troligen använts sedan yngre järnåldern och där folk vandrar än idag.

Text: Jens Flyckt.
Nutidsfoto: Jens Flyckt.
Historiskt foto: Carl Curman
/PDM.

I skogen strax söder om Eds kyrka finns en 500 meter lång stig/färdväg bevarad. Från början var den betydligt längre. Idag ligger stigen en bit upp i skogen – där den följer en sträckning längs den nivå vattnet hade under yngre järnålder.

Runristningen som Ragnvald lät göra till minne av sin mor, Fastvi. Den gamla stigen/färdvägen går tätt förbi det runristade fllyttblocket.

Stigen ser inte mycket ut för världen för den ovane betraktaren. Hade det inte varit för flyttblocket, där Ragnvald lät rista två runristningar för mer än tusen år sedan, så kunde man lätt tro att det var vilken djurstig som helst.
Men denna stig är en av Sveriges mest kända forntidsvägar. Sedan slutet av 1500-talet har forskare intresserat sig för sträckningen som idag kallas för Eds kyrkväg.

Att runristningarna ristades på ett flyttblock så nära stigen är ingen slump.
Att låta resa en runsten, eller på ett flyttblock som i detta fall, var ingenting som vanligt folk hade ekonomisk makt eller social status för att kunna göra. Runstenarna gjordes/restes på platser, för det mesta intill överfarter, vägar, gränser och andra platser där folk rörde sig och där runtexterna fick så stor uppmärksamhet som möjligt.

På flyttblockets första runristningen står:

 ”Ragnvald lät rista runorna efter Fastvi sin moder, Onäms dotter, hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande.

Och den andra runtexten lyder:

”Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.

Det är alltså samma Ragnvald som låtit ristade båda runristningarna – vilket skedde på 1070-1100-talet.

Den andra runristningen som Ragnvald lät rista på flyttblocket och där han berättar att han var krigarföljets hövding i Grekland.

Ragnvald var troligen en lokal storman eller hövding. Formuleringen att han var krigarföljets hövding i Grekland, har tolkats som att han var ledare för väringagardet – en form av elitstyrka bestående av nordbor med uppdrag att skydda den bysantinska kejsaren.

När Ragnvald återvände till sin hemtrakt i Ed var hans mor död. Han lät då göra en runristning, som ett minnesmärke över henne. Samtidigt passade han på att göra en ristning över sig själv och sina äventyr och insatser i fjärran länder.

Det fem meter breda flyttblocket, med sina två formmässigt och innehållsmässigt utsökta runristningarna, är verkligen en plats där historiens vingslag flaxar runt de intilliggande granarna.
En liten men intressant detalj är ett mindre stenblock med flat yta intill stigen – bara någon meter från den ena ristningen där Ragnvald berättar om sig själv. Det är ett stenblock som är perfekt att sitta på.

När man sätter sig på denna sten, där mossan är bortnött på sittytan, blir forntiden plötsligt väldigt närvarande. Man blir ett med de människor som suttit där genom de senaste tusen åren. Där satt nog även Ragnvald och beundrade den vackra runristningen som han visste skulle läsas av förbipasserande, långt efter att han själv var borta, i en avlägsen framtid.

På det äldsta kända fotografi av runblocket, från år 1890, sitter en av besökarna på på just denna sten – där undertecknad även sitter i bilden här nedan.

Mitt framför flyttblocket och runristning U 112, som Ragnvald lät rista till minne av sin mor inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet, finns en flat sten. Stenens form, höjd och läge gör den till en given plats för vila – för den som kommer vandrandes på den urgamla färdvägen i skogen strax ovanför Edsvikens västra strand.

I århundraden har forskare intresserat sig för Ragnvalds runristningar och den intilliggande stigen/färdvägen. Runforskaren tillika Sveriges första riksantikvarie, även om han formellt inte hade titeln, Johannes Bureus (1568-1652), var den första forskaren som uppmärksammade platsen. Från slutet av 1500-talet lär han ha besökt platsen vid flera tillfällen.

En annan samtida forskare var kyrkoherden och riksantikvarien Martin Aschaneus (cirka 1575-1641). Aschaneus efterlämnade många avbildningar och beskrivningar av fornlämningsmiljöer. I sitt verk Collectaneum Monumentale Runicum finns runblocket vid Edssjöns västra strand avbildat.
Den del av verket som omfattar runstenar i Eds och Sollentuna socken var länge försvunnen. Men år 2010 återfanns de av Eva Nyström från Uppsala Universitet, i samband med att hon katalogiserade äldre skrifter på stift- och landsbiblioteket i Skara.

Edz Sochn.
Collectaneum Monumentale Runicum som stift- och landsbiblioteket i Skara har scannat in.

I Collectaneum Monumentale Runicum skrev Aschaneus att stigen vid Ed kallades för Runstigen och Konungastigen. Längst ner i Martin Aschaneus avbildning finns stigen markerad nedanför runristningarna – där den legat i över tusen år.

Ur verket Collectaneum Monumentale Runicum från 1600-talet av en av dåtidens främsta forntidsforskaren- Martin Ascharneus. Bilden visas Ascharneus avbildning av runblocket i Ed – där Ragnvald lät rista två runristningar inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.

En annan forntidsintresserad forskare som intresserade sig för Ragnvalds runristningar, var den mångsidiga Carl Curman (1833-1913). Han var bland annat badhusarkitekt, anatom, tecknare, fotograf och en av världens främsta balneologer – det vill säga expert på badets medicinska verkan.
Carl Curman är även ihågkommen för sina fotografier – från historiska platser och fornminnen. Vid slutet av 1800-talet, troligen 1890, var han och hans sällskap förbi Ragvalds runristningar och fotograferade. Den svartvita bilden här under anses vara ett verk av Carl Curman.

Notera att den äldre mannen (på bilden) i hatt sitter på det lilla stenblock som tidigare nämnts.

Fotografi föreställande runblocket i Edssjöns västra strand. Bilden är sannolikt tagen av Carl Curman vid tiden runt år 1890. Bilden är beskuren.

Själva flyttblocket med sina runristningar är alltså omskrivet och avbildat sedan slutet av 1500-talet. Men själva stigen/färdvägen är en betydligt mer anonym lämning. Den cirka 500 meter långa sträckningen, som är bevarad, är registrerad i fornlämningsregistret.

Längs sträckan finns spår som indikerar att det är mer än en naturlig stig – att den bitvis är förstärkt eller/och anlagd.

Cirka hundra meter söder om runblocket slingar sig stigen längs en relativt brant slänt – som kantas av granar. Men själva stigen ligger i horisontellt i sluttningen tack vare en terrass. Terrassen är med stor sannolikhet en sträcka av stigen som förstärkts av människohänder – för att göra sträckan mer framkomlig och att folk ska slippa halka ner i sluttningen när det regnar eller är mörkt.

Den cirka femtio meter långa, terrasserade sträckningen av stigen. Den blå pilen i bildens bakgrund markerar det stenblock som nämns här näst i reportaget.

Terrassen kan naturligtvis vara en naturformation, som till exempel en strandvall. Naturen kan ibland spela oss väldiga spratt och skapa märkliga formationer. På platsen finns dock synliga spår som vittnar om att det inte är en naturformation, utan en konstruktion gjord av människor – i alla fall till större del.

Vid terrassens sydöstra del (som är markerad med en blå pil på fotografiet längre upp i reportaget), där terrängen övergår till relativt plan mark, finns ett stenblock intill stigen. På den norra sidan av stenblocket, som vätter mot den terrasserade delen av stigen, syns tydligt hur jordmassorna från terrasseringen har lagts upp mot stenblocket. På stenblockets södra sidan, där terrasseringen upphör, finns inga jordmassor upplagda och blockets profil är tydlig. Hade det varit en strandvall borde jordmassorna ha tryckts upp på bägge sidor om stenblocket.

Stenblocket som tidigare i reportaget markerats med en blå pil. Den vänstra sidan av blocket vätter mot den terrasserade sträckan. De gula strecken markerar jordmassorna som är upplagda mot blocket. Terrasseringen upphör i höjd med detta stenblock. På blockets högra del (markeras av en gul pil), där det inte finns någon terrassering, finns inte heller några upplagda jordmassor.

När denna terrassering av av stigen är gjord går inte att avgöra utan en arkeologisk undersökning. En datering förutsätter dock att det finns daterbara föremål eller ämnen, som kol, i konstruktionen. Terrasseringen kan vara från järnåldern eller från 1900-talet och allt däri mellan.

Den terrasserade sträckan av stigen, med stenblocket som nämns här ovan och som markerar början eller slutet av terrasseringen. Det röda strecket markerar den naturliga nivån i terrängen från vilken stigens horisontella yta utgår från. De svarta strecken är stigens ungefärliga mittpunkt. De gula strecken markerar dels stigens yttre avgränsning (innan det börjar slutta) samt de jordmassor som är upplagds – bland annat mot stenblocket. Det blå strecket markerar terrasseringens nedre begränsning.
Samma bild som ovan men utan färgglada markeringar.

Stigen/färdvägen vid Edssjön har haft och olika namn. Idag kallas den för kyrkstig.
Kyrkstigar är ett kulturgeografiskt begrepp som är svårt att beskriva. Till skillnad mot kyrkvägar och kyrkbroar, som nämns i de medeltida landskapslagarna och som hade en kyrklig vägadministration under medeltiden, så är kyrkstig ett betydligt mer oklart begrepp.

Kyrkvägarna anlades och underhölls för att folket i församlingarna lättare skulle ta sig till och från kyrkorna. Kyrkostigarna funktion var den samma, men med en betydligt oklarare ansvarsfråga – om det överhuvudtaget fanns en sådan.

En väg blir inte automatiskt en kyrkväg, enbart för närheten till en kyrka. Det krävs i regel en kyrklig närvaro i den medeltida/historiska administrationen av vägen för att den ska betraktas som kyrkväg.
Men med kyrkostigar tycks det vara annorlunda. Där räcker det med att folk spontant gått en stig till kyrkan, för att den ska vara en kyrkostig.

Eds kyrkas äldsta delar är från 1100-talets mitt eller senare del.

Det är inte osannolikt att folket i dessa bygder har gått stigen/färdvägen vid Edssjön till och från Eds kyrka. Men idag dominerar bilden av stigen/färdvägen som en kyrklig förbindelse i en lokalt delvis snedvriden historiebeskrivning. Detta är olyckligt då stor del av platsens historia kommer i skymundan för besökarna.

Ett exempel är den skylt som Upplands Väsby kommun nyligen satte upp och som beskriver Ragnvalds runristade flyttblock som en kyrksten. Här ger sig kommunen ut på mycket osäker mark som helt saknar vetenskapliga referenser.

Kyrkstenar finns på flera platser i Sverige. I Storefors kommun i Värmland finns tätorten Kyrksten, som fått sitt namn efter ett stort flyttblock som ligger intill en gammal färdväg. Enligt legenden eller folktron ska vandrare ha vilat vid stenenblocket, från vars topp predikningar ska ha skett innan bygget av den lokala kyrkan var klart.

Kyrksten är alltså ett flyttblock som i den kristna traditionen fått en sakral innebörd som plats för predikningar – under pågående kyrkobygge.

Skylten som hävdar att det flyttblock som Ragnvald lät göra två runristningar på under sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, är en kyrksten.

Att Ragnvalds runristade flyttblock skulle vara en kyrksten, det vill säga en plats för kristna predikningar på 1100-talet, är ett häpnadsväckande påstående som det saknas historiska belägg för.

Även på sin hemsida hävdar Upplands Väsby kommun att det flyttblock som Ragnvald lät rista runor på, är en kyrksten.

”Eds kyrka är äldst och uppfördes i slutet av 1100­talet och tros ha koppling till arvet efter Ragnvald som omnämns på Kyrkstenen som berättar att han var väringahövding i Bysans.”

Över huvudtaget är kopplingen mellan Eds kyrka och Ragnvalds runristningar inte möjlig.
Nuvarande Eds kyrkas äldsta delar anses vara från 1100-talets mitt eller senare del. Ragnvalds runristningar är från sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. Runristningarna fanns redan när den nuvarande kyrkan började byggas.

Även stigen/färdvägen har en historia som är betydligt äldre än den kristna närvaron och som sannolikt går tillbaka till hednisk tid. Den kan, räknat utifrån den höjd över havet som den följer, vara 500 år äldre än runristningarna. Därför går det med säkerhet säga att stigen/färdvägen ursprungligen inte var en kyrkstig.

Stigen/färdvägen ovanför Edssjöns västra strand är en orörd väg- och kulturmiljö från yngre järnålder och tidig medeltid. Stigen har idag samma sträckning som den hade i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet

Oavsett den lokalt snedvridna historiebeskrivning som idag präglar platsen, så bildar stigen/färdvägen och runristningarna en på många sätt unik och bevarad kulturhistorisk miljö från sen järnålder och tidig medeltid – som har intresserat forskare sedan 1500-talet. Och om krigarföljets hövding, Ragnvald, kom tillbaka dit idag skulle han nog inte ha några problem med att känna igen den stig där han vandrade för tusen år sedan.

Yngre järnålder är ett namn som sammanfattar den förhistoriska tiden mellan 400 eKr till 1100-talet. Denna tidsperiod innefattar perioderna vendeltid, folkvandringstid och vikingatid. Efter yngre järnålder kommer medeltiden.

Hundbegravningar genom 9 300 år


Det är höst vid Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift, Kaknäs på Djurgården i Stockholm. En besökare tänder ett gravljus vid en gravsten. Någon annan sitter på knä och borstar försiktigt bort löven från en grav med naturstenar som är lagd i ring. Hon på knä kisar mot den lågt stående solen mellan trädstammarna. Sorgen över den döda hunden är är något som förenar oss levande med dem som begravde sina hundar 9 300 år sedan – på jägarstenåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Kaknäs djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm sägs ha kommit till av en slump år 1869. Författaren August Blaches hade begravt sin hund Nero vid en plats där Vallhallavägen idag ligger. När marken skulle exploateras grävde han upp de jordiska resterna av sin fyrfota vän och begravde dem vid Kaknäs. Händelsen engagerade och berörde dåtidens Stockholmare, vilket ledde till att fler hussar och mattar började begrava sina hundar där.

Kaknäs djurkyrkogård i Stockholm.

Idag består Kaknäs djurkyrkogård av en 1200 kvadratmeter stor skogsmark som sköts av Stockholms stad. Fast någon kyrkogård är det egentligen inte i och med att det inte finns och aldrig har funnits en kyrka eller annat trossamfund platsen.

Där är även hästar, katter, kaniner och undulater begravda. På avstånd kan man tro att det är en gammal kyrkogård för människor. Där står påkostade gravstenar av våtslipad gnejs och granit intill enkla träkors. Vissa gravar markeras enbart av en större sten. På många av gravarna ligger meddelanden från barn och vuxna.

En av många hundgravar på Kaknäs djurkyrkogård.

På många gravstenar uttrycks en förtvivlan, bottenlös sorg, ensamhet och saknad. På flera av gravvårdarna finns formuleringar som vittnar om att de döda hundarna, även katter, har en status jämförbar med människor även i döden. Där ligger koppel, leksaker, fotografier och andra gravgåvor som uttrycker en föreställning om att den döda, fyrfotta vännen lever vidare någon annans stans – vilket anknyter till mycket gamla seder.

På en av gravstenarna står följande skrivet:

”Min hund är mitt liv
Mitt liv är min hund
Min hund – Mitt allt
Älskad och saknad

för alltid

Trots att Kaknäs kyrkogård officiellt lades ner år 1940, fortsatte folk att begrava sina fyrfota och bevingade vänner där. Sedan 1993 är djurbegravningar åter lagliga på platsen. Endast urnbegravningar är tillåtna.

Det är oklart hur många hundar och andra husdjur som ligger begravda där. Men det rör sig sannolikt om hundratals

Att resa gravstenar över begravda hundar och andra husdjur är inte unikt för Sverige. Men vid Kaknäs på Djurgården ligger Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift.

1995, då föreståndare Erik Westerberg tog över skötseln, var Kaknäs djurkyrkogård en vildvuxen skog. Under 25 års tid jobbade han med djurkyrkogården – både med uppröjning och begravningar. Den 23 oktober 2020 gick Erik Westerberg ur tiden.

Kaknäs djurkyrkogård är ett populärt besöksmål – även av dem som kanske aldrig haft husdjur. Ganska ofta ses följen vandra runt bland gravarna. De tittar, pekar och funderar.

Seden att begrava hundar är inte enbart urgammal i Sverige – utan även i stora delar av världen.

De äldsta kända hundgravarna i Sverige är från jägarstenåldern – runt tiden vid 6 000 – 7 000 fKr. En av dessa hundbegravningar skedde för 9 300 sedan vid en känd stenåldersboplats vid Almeö intill Hornborgasjön i Västergötland.
På den tiden begravdes människor bland annat liggandes på sidan i sovställning. Innan graven täcktes beströddes den döde med pulveriserad rödockra – ett jordämne som består av järnoxid och som man tror symboliserade blodet och livet. I samma sovläge hade hunden vid Almeö lagts i sin grav på gravfältet för människor och över den döda hunden hade rödockra strötts.

Almeöhunden. Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication

Under den efterföljande forntiden, från bronsåldern och fram till vikingatiden, är åtskilliga hundgravar kända i Sverige. Arkeologerna skiljer på enskilda hundgravar och hundar som begravts tillsammans med människor. Enskilda hundgravar är ett mycket gammalt fenomen som under forntiden främsta förknippas med stenålder.

Ett av de äldsta exemplen på forntida, nära relation mellan människa och hund kommer från Ein Mallaha i norra Israel. För 12 000 år sedan begravdes där en kvinna. När arkeologer undersökte graven fann de att kvinnan inte hade begravts ensam. Intill henne låg en hund som hennes ena hand vilade på.

Ingen vet exakt hur relation mellan forntidens människor och hunden såg ut. Men att hunden var uppskattad råder knappast några tvivel om, även om det även finns exempel som för oss idag kan uppfattas som motsatsen.

När kristendomen gjorde sitt intåg i Sverige i slutet av vikingatiden, förändrades synen på hunden till det negativa. Då blev det slut med hundar i eller intill människogravar. Hunden betraktades snarare som ett smutsigt djur som inte var välkommen i den kristna gemenskapen. Och än idag är hundar i sällskap med sina hussar/mattar inte välkomna inom många församlingar inom Svenska kyrkan.

Färggranna glasbitar, Ljung, änglar, gula löv och en kort mening som säger allt… på Kaknäs djurkyrkogård.

De hundbegravningar som sker idag är alltså inte unika för vår tid. Runt om i Europa finns liknande begravningsplatser för husdjur.
Ser man på stenålderns hundbegravningar med känslor istället för vetenskap, är det inte så svårt att förstå varför hundar då hedrades med samma begravningsritualer som människor, att människobegravningar av hundar skedde av vördnad, sorg och saknad. Så sker än idag.

Oavsett om man betraktar ett 9 300 år gammal hundskelett från Västergötland eller en liten hjärtformad sten med en inskription på Kaknäs djurkyrkogård, så är det som om vi står bredvid varandra – stenåldersmänniskan och jag. Tillsammans blir vi ståendes bredvid varandra i ljuset från den låga oktobersolen och medan löven faller. Tillsammans förundras vi över hur kort en hunds liv är och att sorgen efter en hund kan vara bråddjup.


Suntak gamla kyrka – en resa till 1130-talet

Vikingatiden hade nyligen övergått till medeltid då Suntak gamla kyrka uppfördes. Likt en grånad juvel står den sedan 900 år år på sin kulle utanför Tidaholm i Västergötland. Från denna märkliga plats kommer Sveriges äldsta möbel, men även berättelsen om raggare som stal en barnkista från en grav.

Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.

Suntak gamla kyrka räknas till en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor. Faktum är att det mesta som har med denna mycket speciella kyrka att göra är unikt.

-Utvändigt ser den i princip ut som på 1100-talet, med undantag från två fönster. Takstolarna är fortfarande de samma som för snart 900 år sedan. Även inredningen är unik. Vill man uppleva hur en landsortskyrka var inredd på 1600-1700-talet, med trånga bänkrader av trä och gravar under golvet, så är gamla Suntak kyrka ett bra exempel, säger Robin Gullbrandsson, 1:e antikvarie vid Västergötlands museum.

Suntak gamla kyrka, strax utanför Tidaholm i Västergötland, är en märklig plats där tiden stått stilla sedan 900 år.

Inom synhåll från kyrkogården ligger Suntak nya kyrka, som var nära att bli slutet för den gamla kyrkan.

Robin Gullbrandsson. Foto: Tilo Schöfbeck

Under 1800-talets senare del planerade Suntak och grannsocknarna en ny, gemensam kyrka. Men det blev aldrig verklighet och Suntak församling beslutade istället att bygga en egen kyrka. Den gamla hade dömts ut som omodern och liten. Tanken var då att den gamla kyrkan skulle rivas och återanvändas i nybygget.

På avstånd skymtar tornet från Suntak nya kyrka.

År 1885 beviljades rivningslov för Suntak gamla kyrka.

-Det tog några år innan bygget av den nya kyrkan påbörjades. Men då hade Vitterhetsakademin fått upp ögonen för den gamla kyrkan och det fanns även en folklig opinion mot rivningen. På 1910-talet engagerade sig Ferdinand Boberg och startade en insamling för att rädda den gamla kyrkan, säger Robin Gullbrandsson.

Kungliga Vitterhetsakademin grundades av Drottning Lovisa Ulrika år 1753, med främsta syfte att främja och finansiera forskning inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturmiljövård. Akademin har idag ett brett verksamhetsområde. Bland annat äger och förvaltar akademin flera kulturfastigheter, som Skånelaholm slott i Uppland, fornborgen Gråborg på Öland och Rettigska huset i Stockholm. Mellan 1753 och 1975 var Vitterhetsakademins och Riksantikvarieämbetets verksamheter och organisationer nära knutna till varandra.

Suntak gamla kyrka år 1918. Foto: Roland Anders/Västergötlands museum.

Ferdinand Boberg (1860-1946) räknas till en av Sveriges främsta arkitekter. Han var även tecknare. Tillsammans med sin hustru Anna reste han runt i Sverige och tecknade hotade kulturmiljöer, bland annat Suntak gamla kyrka.

Suntak gamla kyrka som Ferdinand Boberg tecknade den år 1916.

Visserligen flyttades dopfunten och predikstolen till den nya kyrkan, som stod klar 1902. Men Suntak gamla kyrka skonades från rivning och kunde räddas till eftervärlden.

Den sista begravningen vid Suntak gamla kyrka ska ha skett år 1928.

Robin Gullbrandsson säger att eftersom Suntak gamla kyrka togs över av Vitterhetsakademin så har den aldrig moderniserats som andra kyrkor. Idag ägs och förvaltas den av Statens fastighetsverk, SFV.

Den bevarade träinredning från 1600- 1700-talet. Foto: Beatriz Bandeira/SFV

En annan ovanlig detalj är den ängslika kyrkogården som omgärdas av gärdesgård och lummiga snår.

-Dagens golfbaneliknande kyrkogårdar är ett modernt påhitt som blev vanligt efter andra världskriget. Historiskt sett har kyrkogårdarna nyttjats som ängsmark, där man slog foder till kreaturen. Kyrkogården vid Suntak gamla kyrka är fortfarande en ängsmark, säger han.

Vägen upp till Suntak gamla kyrka går genom ett ålderdomligt landskap.

Det figurerar en berättelse om att lokala raggare tog sig in i kyrkan och stal kvarlevorna i en grav under golvet. Känner du till något om det?

-Jo, det känner jag till. Det var en barnkista med ett mumifierat barn som stals och ställdes på en parkeringsuppfart i Tidaholm. Det var tydligen tänkt som ett skämt. Händelsen blev ett polisärende, men hur det gick vet jag inte. Kistan och kvarlevorna återfördes till graven i Suntak gamla kyrka, säger Robin Gullbrandsson.

Suntak kyrka, som uppfördes på 1130-talet, räknas till den första generationens stenkyrkor i Västergötland.

Suntak gamla kyrkas mest kända inventarie är en trästol, med ett armstöd format som ett fantasidjur. Stolen har kallats för Sveriges äldsta möbel och består av 11 sammanfogade trästycken. Spår av färg visar att stolen en gång i tiden var målad i orange, svart, rött, vitt och grått.

Originalet förvaras på Västergötlands museum, men en kopia av stolen finns inne i kyrkan.

Suntakstolen – Sveriges äldsta möbel? Foto: Västergötlands museum.

På baksidan av stolens trekantiga krön är ”Ave Maria”, en katolsk bön, ristat med runor ur den 16-teckniga runraden. Textraden är daterad till tidigt 1200-tal.

1981 fick arkeologen och dendrolokronologen Alf Bråthen i uppdrag att datera Suntakstolen, som ursprungligen var en kyrkbänk. Alf gick ur tiden 2017, men i sin redovisning av undersökningen skriver han att stolen består av furu från olika perioder under tidig medeltid.

Dendrokronologi handlar om datering av trä med hjälp av tidigare kända mätserier av historiska årsringar från olika trädslag. Varje årsring är, genom till exempel det årets nederbördsmängd och värme, unik och kan jämföras med samma årsringar i olika trädslag. Metoden förutsätter att den yttersta årsringen i provet, till exempel virket i Suntakstolen, är intakt. Då kan man ofta på året säga när tillväxten av trädet upphörde – det vill säga avverkades.

”Kyrkan (Suntak gamla kyrka reds.anm) har daterats genom ekvirke (överliggare till portalen i söder reds anm). Eken har fällts inom perioden 1135-1138. Stolens äldre virke är således samtida med kyrkans uppförande” skriver Alf Bråthen.

Armstödet på Suntakstolen. Foto: Appun Horst/Västra Götaland museum 1958.

Fällåret för det yngre furuvirket i Suntakstolen kunde dateras till år 1232. Enligt Alf Bråthen byggdes troligen kyrkbänken om till stol vid 1200-talets mitt.

Sydportalen och den järnsmidda, medeltida dörren i Suntak gamla kyrka.

En annan märklig detalj är den kulle som Suntak gamla kyrka är byggd på. Det finns teorier om att det inte är en naturlig kulle, utan att den är anlagd och ursprungligen var en större gravhög. Några arkeologiska bevis för dessa tankegångar finns dock inte.

Suntak har många intressanta och ovanliga byggnadsdetaljer, bland annat två järnsmidda dörrar med ålderdomliga formspråk. Den ena dörren sitter i den medeltida sydportalen. På frågan om portens ursprung och ålder säger Robin Gullbrandsson att den i vilket fall är från medeltiden.

-Den är antagligen gjord av en lokal smed, säger Robin Gullbrandsson om järndörren.

Som många andra medeltida kyrkdörrar har Suntaksdörren järnnitar med korsformade skallar och ett rundhandtag, som generationer av händer slitit blank, med former och mönster som för tankarna till vikingatid.

Suntak gamla kyrka är en sällsam förnimmelse av en mycket avlägsen tid – en tidskapsel som tar oss hundratals år tillbaka i tiden.

-Det är en museikyrka som det ibland är gudstjänst i. Den är en äkta och och pedagogisk plats. Tidens gång är verkligen påtaglig där, säger Robin Gullbrandsson.

Förvildad ryss i Stockholm

Den 22 april år 1765 fick blomsterkungen Carl von Linné ett brev med växtfrön från Kamchatka i Sibirien.
Fröna visade sig tillhöra en för vetenskapen då okänd växt – sibirisk nunneört.
Nu i maj blommar den i slottsträdgårdar och kyrkogårdar i Stockholmstrakten.

Text och foto: Jens Flyckt.

Erik Laxman var en av Linnés många lärjungar som gav sig ut på långa upptäcktsresor världen över, och som skickade hem frön och berättelser från världens alla håll till sin läromästare i Uppsala. Mest känd är Laxman för sin kartläggning av sibiriens fauna.

Linné hade bett Laxman att samla in och skicka hem frön av löjtnantshjärta, som då var okänd i Sverige. Han förespådde att löjtnantshjärtat skulle bli populär i svenska trädgårdar. Och frön kom det, men från en helt annan växt, skulle det visa sig.

Sibirisk nunneört är ett biologiskt kulturminne som kom till Sverige som frön på 1760-talet, tack vare ett misstag som en av Carl von Linnés lärjungar gjorde i Kamchatka i Sibirien. En av flera platser där den har förvildat sig är Danderyds kyrka, där bilden är tagen.

I ett brev från juli 1765 skriver Linné entusiastiskt om hur fröna från vad han trodde var löjtnantshjärta, grodde i mullbänken på hans gård Hammarby utanför Uppsala.

”Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor” skrev Carl von Linné.

Fumaria spectabilis är det latinska namn som Linné gav växten löjtnantshjärta.

På 1760-talet trodde Carl von Linné att han fått frön av löjtnantshjärta, som då inte fanns i Europa. Linné var övertygad om att löjtnantshjärta skulle bli en populär trädgårdsväxt, vilket den mycket riktigt blev.

Linné blev nog rejält överraskad när fröna visade sig vara en för vetenskapen okänd art – sibirisk nunneört.

Carl von Linné fortsatte att odla sibirisk nunneört i Uppsala. Redan på 1820-talet nämns den som förvildad på några platser, bland annat Haga slott i Stockholm. Den odlas fortfarande och förekommer sällsynt, som förvildad, på kyrkogårdar och herrgårdar i Stockholmstrakten.


Fattigbössan i Vaxholm

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.

Björntämjaren i Härja kyrka

I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.

Text och foto: Jens Flyckt

Härja kyrka, inte långt från Tidaholm, är unik – tack vare dess romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.

Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.

Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.

Längst upp i Härja kyrkas portal från tidig medeltid syns en kvadstenen med huggen relief som visar en man som ligger över en björn och stoppar in sin ena hand i björnens käft. Där under blickar två stenansikten med välansade frisyrer, mustascher och skägg ut. I den halvrunda stenytans (tympanon) relief sitter en biskop i centrum. Till vänster knäböjer en man och personen till höger överräcker ett mystiskt föremål till biskopen.

Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.

”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.

Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.

I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.

Lite fakta:
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på.
Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten.
Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid.
Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.

Härja kyrkas torn från 1200-talet. Notera den utsmyckade kolonen i ljusöppningen.

Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.

Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.

Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund som då var under uppbyggnad.

Den romanska portalen i Härja kyrka är märklig på flera sätt. En intressant detalj som inte verkar ha uppmärksammats, är den till synes dåliga passformen delarna emellan. Delarna i portalen är från tidig medeltid och återanvändes när Härja kyrkas nya långhus byggdes 1767.

I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenyxan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.

Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.

Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.

Två nakna män som tolkats som nakna lindansare, håller sig hängande i en repstav och vidrör varandras fötter.

I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.

”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.

Detalj ur stenrelief i Härja kyrkas kor. En man ligger på marken och angrips av en djävul, som har en ödla på ryggen. En man iklädd kjortel och med draget svärd kommer springandes till undsättning.

Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.

En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.

Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.

Kolonnernas placering innebär att anläggningsytan mot ovanliggande tympanon är mindre än en tredjedel. Hade kolonnerna placerats med sin hela anläggningsyta mot ovan reliefer, så hade passagen blivit väldigt smal. Detta skulle kunna bero på att det fattas delar eller att det är ett ihopplock från flera portaler.

Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.

”En väsentlig del av korportens omfattning torde ha varit en del i Härjas sydportal” skriver Riksantikvarieämbetet.

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Den räknas som en av Sveriges förnämsta kyrkor, omskriven för sina världskända kalkmålningar. Men i vapenhuset finns en sevärdhet som sällan nämns – en ekdörr med gotiskt järnsmide från 1400-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

Täby kyrka, en romansk sockenkyrka i Uppland, är främst känd för sina kalkmålningar från 1480-talet, av mästaren Albertus Pictor. I skuggan av målningarna, där bland annat döden spelar schack, finns vapenhusets originaldörr från 1400-talet.

Tre av Täby kyrkas dörrbeslag från sen medeltid.

Det svenska, medeltida dörrsmidet kommer ofta i skymundan när kyrkornas ”skatter” nämns i skrift och tal, trots att smidet ofta är säreget och har ett stort kulturhistoriskt värde. Det gäller i alla fall många mindre sockenkyrkor där smidet kanske inte håller samma höga tekniska kvalitet, som praktverken i kyrkor på Gotland och i Västergötland.

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, nämns järnbeslagen i Täby kyrka med en enda mening:

”Vapenhuset tillfogades på 1400-talet, här finns en ekdörr, med gotiska järnbeslag, från 1400-talet bevarad.”

Gotiskt dörrsmide från 1400-talet i Täby kyrka.

När det gäller de uppländska medeltidskyrkorna måste man ofta leta noga och länge för att överhuvud taget hitta någon information om dörrarnas järnbeslag, gångjärn, handtag, låsbleck och andra smidda utsmyckningar. Men om dopfuntar, altarskåp, reliker, predikstolar och andra inredningsdetaljer finns det i regel ett överflöd av information om.

Dörren i Täby kyrka är från 1400-talet och samtida med vapenhuset.

Det är som om det medeltida kyrksmidet inte existerar, annat än i något enstaka omnämnande.

Så är fallet med Täby kyrka, vars äldsta delar är från 1200-talet. Namnet Täby nämns för övrigt första gången i lokala runstenar från 1000-talet.
Vapenhuset anses ha uppförts någon gång mellan 1425 och 1460 och i Svenska kyrkans beskrivning av Täby kyrka, nämns vapenhuset och den medeltida dörren i korthet:

”Ytterportalen är ursprunglig och består av en tjärad, rikt järnbeslagen ekdörr.”

Nitar med kors som håller beslagen i dörren i Täby kyrkas vapenhus.

Dörrens fem horisontala järnbeslag håller ihop tre ekbrädor. I detta smide finns flera intressanta detaljer. Det hör till exempel nitskallarna som är dekorerade med kors. Där finns även enklare nitar, utan kors, som möjligen har bytts ut genom århundradena.

Låsblecket kan, med lite fantasi, tolkas som två sittande fåglar med ryggarna mot varandra.

Med lite fantasi kan man uppfatta låsblecket som två fåglar med ryggarna mot varandra.

Både trä och järn är tjärat. Den torkade tjäran bildar en kornig struktur vilket i sin tur kan ge en känsla av att dörren är i dåligt skick. Men det är den inte.

En annan detalj är det ornament- eller kryssliknande mönstret som finns på det runda dörrhandtaget, som efter ett halvt årtusende är blankslitet.

Det runda och blankslitna dörrhandtaget med bitvis bevarat mönster.

I en av ekbrädorna i dörren finns en stor kvist, vilket är en svaghet i träet men även mindre estetiskt tilltalande. Men istället för att kassera brädan så har man använt den.

Brädan med kvisten.

Kyrkporten hade under medeltiden en särskild betydelse, bland annat som skalskydd, men även som skydd mot onda makter. Kulturhistoriker Nils Gustaf Näsström skriver i sin bok Forna dagars Sverige, om kyrkporten och dörrsmidets betydelse:

”Den borde kunna hålla stånd mot tjuvar och ogärningsmän men också mot allt mörksens följe, som i djävulsk ondska drev sitt spel kring helgedomen. Fördenskull fogades kyrkdörren samman av tjocka och breda plankor och hakades upp i stadiga gångjärn, och för att yttermera förstärka den – men jämväl för att pryda och hedra den – nitade man ett rikt mönstrat nätverk av rund- och plattjärn över dörrfältet och kantade nyckelhålet med starka beslag.”