Häverö kyrka – tillbaka till 1300-talet

Uppländska Häverö kyrka är sällsam. Under koret har arkeologerna hittat spår från en träkyrka, som byggdes 300 år tidigare än den gråstenskyrka som sedan 1300-talet står på platsen. Genom långhusets ena hörn finns en gång som kröns med tegelvalv och där församlingsbor gått fram och tillbaka till kyrkogården i 700 år.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto klockstapeln: Einarspetz

Det är lätt att missa vackra Häverö kyrka om man kommer körandes längs den gamla vägen, som kantas av sju milstenar, mellan Älmsta och Hallstavik i Roslagen. Sommartid göms denna salkyrka från 1300-talet i en bård av grönska – som bland annat består av stora lönnar som planterades år 1813.

Häverö kyrkas sedd från kyrkogårdens västra ingång. Notera den märkliga gången genom långhusets nordvästra hörn.

1972 gjordes en arkeologisk undersökning av korgolvet. I likhet med många andra medeltidskyrkor misstänkte man att det stått en tidigare träkyrka på platsen. I Häverö kyrka finns bevis för att så är fallet.

Arkeologerna kunde konstatera att träkyrkan, som är daterad till 1100-talet, var 7×7 meter stor och sammanbyggd med den nuvarande sakristian. Man hittade bland annat syllar från den tidigare träkyrkan.

Den nuvarande kyrkan är betydligt större. Väggarna är murade av och natursten och är upp till 2,5 meter tjocka.

Dateringen av stenkyrkan bygger främst på tegel i kyrkans nordvästra hörn, målningsfragment i form av tidig gotisk ornament på en bräda som en gång satt i ett borttaget innertak av trä samt stenväggarnas oregelbundna mönster. Men helt säker är man inte på dateringen. Den kan även vara från slutet av 1200-talet.

Häverö kyrka sedd från väster. Muren på bilden är sannolikt rester från den ursprungliga, medeltida kyrkogården.

Klockstapeln av trä är byggnadstekniskt avancerad och en av Upplands äldsta. Konstruktionen har många medeltida drag. Bland annat består stapelns bas av en kista med timrade fackverk som är fyllda med sten. Så här beskriver Bebyggelseregistret klockstapeln:

”På kyrkogårdens högsta punkt, i det nordvästra hörnet, återfinns en medeltida klockstapel av imponerande mått och kvalitet. Klockstapeln har ingen säkerställd datering, men härrör med all säkerhet från 1500-talet och kan troligtvis vara äldre än så”

Klockstapelns, vars översta etapper är klädda med tjärade träspån, påminner i sin konstruktion och utseende om en stavkyrka.

Häverö kyrkas medeltida klockstapel. Foto: Einarspetz

Det finns mycket att berätta om märkliga Häverö kyrka. Den kanska mest uppseendeväckande detaljen, som sällan nämns, finns i långhusets nordvästra hörn. Där leder en gång med valvmurat tak genom väggarnas hörn.

Genomgången är samtida som långhusets äldsta bebyggelsefas – det vill säga tidigt 1300-tal.

Kyrkogården har utökats i flera etapper. I kyrkogårdsmuren västra och norra delar finns spår av fogning med kalkbruk. Dessa partier av kyrkogårdsmuren är sannolikt rester från den medeltida kyrkogården, vilken nämns i sockenstämmoprotokoll från tidigt 1700-tal. I denna mur fanns tidigare två stigluckor, som nämns år 1688.

Stiglucka är en överbyggd kyrkogårdsgrind, ofta med portar och tegeltak.

Gången genom långhusets nordvästra hörn. Notera den oregelbundna formen och att inte en linje är rak – utan har en böljande form. I bakgrunden syns kyrkogårdens västra ingång. Där grindstolparna står fanns ursprungligen en medeltida stiglucka – det vill säga en överbyggd kyrkogårdsmur.

Att man valde att konstruera hörnet på detta sätt beror på berg som ligger intill hörnet, vilket gör det svårt att gå runt hörnet, såvida man inte vill klättra. För att folk inte skulle behöva halka runt på bergsknallen för att ta sig till kyrkogården, valde man denna udda lösning.

Tittar man noga så har lägre partier av berget tagits bort. Gångens yttre vägg vilar på den bearbetade bergskanten. En annan rolig detalj är att gången inte är rak någonstans – vilket ger ett sagolikt intryck. Gissningsvis är detta en medveten formgivning.

Härkeberga – ett medeltida mästerverk

Härkeberga kyrka i Uppland är en tidsmaskin. Genom den järnbeslagna trädörren från 1300-talet förs besökaren bokstavligen tillbaka till medeltiden och mästaren Albertus Pictors färgsprakande kalkmålningar, som i 500 år har trollbundit besökare.

Text och foto: Jens Flyckt

Härkeberga kyrka räknas som en av Upplands största sevärdheter, tack vare sina välbevarade kalkmålningar från 1400-talet. Kyrkan ligger på en liten höjd, delvis omgiven av en ålderdomlig by. Strax väster om kyrkan finns åkermark där den förhistoriska byn Gymninge, som arkeologerna tror var föregångaren till Härkeberga, en gång låg. Gymninge försvann innan år 1706 och är idag helt borta ovan jord.

Härkeberga kyrka.

Kyrkan äldsta delar stod klar i början av 1300-talet. Drygt hundra år senare slogs valven och samtidigt byggdes vapenhuset. Det finns inget som tyder på att det funnits en ännu äldre träkyrka på platsen.

Kyrkogården anses ha samma utsträckning idag som när den anlades på 1300-talet. Bogårdsmuren hade ursprungligen en överbyggnad av trä och även den medeltida stigluckan, kyrkogården entré, byggdes om på 1700-talet.

En rest från den ursprungliga 1300-talskyrkan är västgavelns snidade vindskivor. Originalskivorna fanns kvar på kyrkan fram till 1935. Då hade närmare 700 år med väder och vind gjort dem dåliga och de ersattes med kopior. Originalen förvaras på Historiska museet i Stockholm.

Västgavelns vindskivor tillkom under tidigt 1300-talet. Originalskivorna ersattes 1935 med kopior.

Härkeberga kyrkas storhet blir tydlig så fort man klivit in i vapenhuset. Där inne finns en av den Nordeuropeiska senmedeltidens mest kända väggmålningar – livshjulet. Det är ett ikoniskt verk av kyrkomålaren Albertus Pictor – en av medeltidens stora konstnärer, som på 1480-talet målade Härkeberga kyrkas valv och väggar

Lyckohjulet är en medeltida sinnebild som ska påminna om livets förgänglighet och om hur snabbt ungdom, mandom och ålderdom avlöser varandra. Hjulet snurrar hela tiden och slutligen väntar döden med sin spade. Livshjulet i Härkeberga kyrka räknas till en av Albertus Pictors främsta verk.

Målningarna i vapenhuset är bara en föraning om vad som komma skall inne i långhuset.

Livshjulet från 1480-talet i Härkeberga kyrkas vapenhus.

Besökare som kommer in i vapenhusets brukar ha bråttom in i långhuset för att se valv- och väggmålningarna. En titt i gästboken i vapenhuset vittnar om att besökarna kommer långväga ifrån.

Hastigt öppnar de den stora trädörren, som hålls samman med järnband, ringhandtag och beslag som smiddes någon gång i början av 1300-talet. Denna dörr är alltså samtida med Härkeberga kyrkas äldsta delar. Men få besökare har en aning om att de bokstavligen öppnar en dörr till medeltiden.

Smidesdetaljer från 1300-talets början i Härkeberga kyrkas vapenhus dörr.

Dörrsmidets formspråk följer en tradition som representerat i kyrkor i östra Uppland under 1300-talet. En av flera detaljer som gör denna dörr unik är de fragmentariska färgspår som skymtar i mellanrummen där träet är synligt genom smidet. I dag är dörren trären. Men spåren av färg vittnar om att porten ursprungligen var rödmålad.

Dörren från tidigt 1300-tal i Härkeberga kyrkas vapenhus.

Härkeberga har ytterligare två dörrar med medeltida ursprung.

Vapenhusets ytterdörr är av tjärat trä. Den har enstaka järnbeslag och en enkel dörring. Järnbeslagen är betydligt enklare än dem på vapenhusets innerdörr. Kanske har man bytt ut dörren och då återanvänt järnbeslagen från den medeltida ytterdörren.

Även i Sakristian finns en medeltida dörr med smidda beslag, som är identiska med beslagen på vapenhusets ytterdörr. Sannolikt är det samma smed som gjort dörrarna. Sakristians dörr har förstärkts och byggts om genom århundradena.

Härkeberga kyrkas triumfkrucifix från mitten av 1300-talet.

Inne i långhuset öppnar sig ett universum av intensiva och välbevarade målningar i valv och på väggar. I taket hänger ett triumfkrucifix från mitten av 1300-talet, som är kyrkans enda bevarade medeltida inventarie.

Tack vare att Härkeberga kyrkas valv aldrig kalkades över på 1700-talet, vilket skedde i många andra kyrkor, har målningarna fortfarande en häpnadsväckande lyster och skärpa. Väggarna har dock varit överkalkade och där är många målningarna oskarpa och matta efter restaurering.

Det finns spår av enklare målningar från 1300-talet. Men de storslagna målningar som fullständigt dominerar kyrkorummet och som kyrkan är känd för, tillkom på 1480-talet. Målningarna tros ha gjorts strax efter att valven slagits.

Härkeberga kyrkas valv överkalkades aldrig på 1700-talet. Därför räknas de till Albertus Pictors bäst bevarade kalkmålningar.

Som besökare är det svårt att få en översikt över denna ofantliga bildskatt. Man börjar med att svepa blicken, men blir direkt fast i någon av alla dessa säregna, nyansrika scenerna från nya och gamla testamentet. Man fastnar i den ena fantasifulla, roliga och hemska detaljen efter den andra. Ganska snabbt är man vilse.

Relativt lite är känt om Albertus Pictors som person, men forskarna har ändå lyckats ge en bild av honom och hans verk. Han föddes troligen i Tyskland vid tiden runt 1445. Han kallas även för Albert målare och Albert pärlstickare och blev en del av staden Arbogas borgerskap vid 1465. Tolv år senare övertog han en kyrkomålares verkstad och dennes änka, som hette Anna, i Stockholm.

Typiskt för Albertus Pictors intensiva måleri är färgerna, mängden motiv och att ingen yta lämnas tom.

Albertus Pictor och hans verkstad var verksam i Uppland, Södermanland, Västmanland och Norrbotten. Idag finns ett 30-tal kyrkor med målningar som tillskrivs honom och hans verkstad. Härkeberga kyrkas målningar är en av de bäst bevarade.

Albertus Pictor dog sannolikt i Stockholm år 1509. Efter det året försvann han i alla fall ur de historiska handlingarna. Forskarna är överens om att Albertus Pictor var en mångsidig man med många begåvningar. Bland annat var han organist. De historiska källorna nämner i alla fall vid ett tillfälle att han spelade orgel.

Han hämtade sina motivval ur Biblia Pauperum, även kallad De fattiges bibel, som är en förenklad och kortfattad bibel som skrevs av en munk på 1200-talet. Verket fick en stor betydelse och spridning i Nordeuropa under senmedeltiden.

En annan av Albertus Pictors ikoniska målningar i Härkeberga kyrka är de förälskade ungdomarna.

Albertus Pictors genomtänkta bildvärld handlar om den urgamla kampen mellan ont och gott. Kyrkomålare har det funnits både innan och efter Pictor. Men när han inledde sin mycket framgångsrika karriär som kyrkomålare i mitten av 1400-talet, så gjorde han det med ett helt nytt bildspråk.

Konstexperter brukar säga att tidigare kyrkomålares motiv var platta, men att Albertus Pictors motiv är levande. Detta i kombination med ofta makabra motiv göra att helgon, jävlar och andra bibliska motiv växer fram ur målningarna.

Valvet ovanför orgelläktaren.

I Albertus Pictors värld finns ofta fantasifulla varelser som inte har med bibeln att göra, utan snarare vittnar om medeltidens föreställningsvärld. Härkeberga är inget undantag. I valv, på pelare och på väggar gömmer sig figurer som än idag får betraktare att häpna.

I vapenhuset finns ett exempel. Det är en tvåbent figur med sur min och som påminner om en blandning mellan vildsvin och igelkott.

En annan figur föreställer sannolikt en kamel.

Intill orgelläktaren finns en figur som kanske ska föreställa en elefant – med snabel, stora öron och två pucklar på ryggen.

Men allt av historiskt värde i Härkeberga kyrka är inte från medeltiden. Bänkinredningen är från år 1755, men snickaren återanvände då delar av kyrkans gamla bänkar från 1600-talet. Det inskurna årtalet 1629 vittnar om när den tidigare bänkinredningen stod klar.

Bänkinredningen kanske inte är en unik konstskatt. Men den är ett exempel på det vanliga folkets ofta anonyma historia, som allt för ofta glöms bort.

Likt slitna golvbrädor i ett gammalt torp har bänkarnas sittbrädor fått en glatt yta med utstickande årsringar. Generationer församlingsbor har suttit där genom århundradena, vid lysningar, bröllop, dop, konfirmationer och begravningar.

En av kyrkbänkarna som generationer av församlingsbor nött blanka genom århundradena.

Där har de suttit på de hårda bänkarna, försökt sträcka på benen, gäspat och hoppats på att prästen ska sluta predika. Nu som då har de med skräckblandad förtjusning tittat uppåt och förlorat sig i tid och rum i Albertus Pictors fantastiska bildvärld.

Mer att läsa om Albertus Pictor:
https://stockholmslansmuseum.se/utstallningar/medeltida-kyrkor/albertus-pictor-och-bildernas-betydelse/

Gråbrödernas ruin på Vätö

Under medeltiden anlade franciskanermunkarna i Stockholm ett terminarhus på Vätö i Roslagen – inte långt från Norrtälje stad. Det var ett ordenshus som användes vid brödernas årliga prediko- och tiggarvandringar. Ruinen ligger numera undanskymd i en lövskogsdunge ett par hundra meter söder om Vätö kyrka.

Text och nutidsfoto: foto: Jens Flyckt
Övriga bilder: https://digitaltmuseum.se/011013997101/vato-kyrka-med-klockstapel-och-kyrkogard-vato-socken-uppland-i-maj-191
https://sv.wikipedia.org/wiki/Franciskanorden#/media/Fil:Guido_di_Graciano._Staint-Francis-and-Stories-from-his-Life._1270..jpg

”Munkhärbärget” står det på en liten hemmagjord skylt intill en stig i skogsbrynet strax, söder om Vätös medeltida kyrka. Skyltarna leder besökaren längs en smal stig, upp för en slänt som sommartid beskuggas av ädellövträdens kronor. I sluttningens nakna jord avtecknar sig ruinen efter ett ovanligt stenhus – ett terminarhus som uppfördes på 1400-talet.

Ovanför de synliga murarna finns en platå med ett grånat träkors som markerar att platsen inte är övergiven och att det sommartid hålls gudstjänster på platsen. Denna platå är sannolikt en del av den anläggning som gråbröderna anlade på platsen under medeltiden. I grenverket bakom korset skymtar Vätösundets vatten.

Franciskanerorden, vars medlemmar i Sverige kallades gråbröder och barfotabröder, bildades i Italien på 1210-talet. Grundaren var den helige Franciskus av Assi som kom från en förmögen familj. Efter inre uppenbarelser där han uppmanades att återuppbygga upp Kristus kyrka, förkunnade han ett liv fattigdom, kyskhet och lydnad. Han fick snabbt tusentals följare och hans orden spreds över Europa.

Gråbröderna kom till Sverige (Visby) år 1223. Följande år grundade de konvent i bland annat Söderköping, Skara och Uppsala. Konventet i Stockholm som terminarhuset på Vätö tillhörde grundades år 1270.

Till skillnad mot andra ordnar tillhörde gråbröderna inte specifika kloster, utan provinser som kunde rymma åtskilliga konvent.

Konvent var klosterliknande sammanslutningar. Franciskus av Assi motsatte sig andra ordnars kollektivt ägda kloster. Därför hade svartbröderna, eller franciskanerna, konvent. Medlemmarna kallades bröder och systrar, inte munkar och nunnor.

Franciskanernas svenska provins hette Dacia och bestod av tre stycken mindre områden, så kallade kustoider – Stockholm, Lindköping och Bergen.

Helige Franciskus av Assi avbildad runt år 1270. Han är en av den kristna världens mest omtyckta helgon.

Enligt ett pergamentbrev från den 20 juli år 1453 skänkte kung Karl Knutsson mark på Vätö till gråbrödernas konvent i Stockholm. Platsen som nämns är Vätötorp vid Vätö kyrka. Det uppges att gråbröderna redan disponerade platsen vid tiden för gåvan.

Under gråbrödernas säsongsbundna vandringar, som kallades terminarus, vandrade de runt i landet och besökte gårdar och byar, men även avsides trakter där folk samlades. De predikade och tog emot allmosor.

Medeltidsruinen vid Vätö kyrka är dåligt uppmärksammat. En liten skylt, som sannolikt är rest av den lokala hembygdsföreningen, berättar för besökare om platsens historia.

Allmosorna förvarades säsongvis i speciella lagerlokaler – terminarhus, som ofta låg långt ifrån konventen. I slutet av säsongen fraktades de insamlade allmosorna till konventet, i Vätös fall till Stockholm.
Att terminarhuset anlades intill kyrkan på Vätö var knappast någon slump. För utom den kyrkliga närvaro fanns där ett gammalt färjeläger som förband fastlandet med Vätö. Färjelägret var i bruk fram till 1992 då en bro över sundet stod klar.

Terminarhusen hade även en funktion som härbärgen. I Vätös fall styrks funktionen som rastplats av det faktum att det ligger alldeles intill färjelägret. Det var inte enbart en passage mellan Vätö och fastlandet, utan sannolikt även för resor öster ut över Ålands hav.

Ruinens norra vägg.
Ruinen (källare?) fotad från väster. Längst bort i bilden syns den gräsbevuxna platån där korset är rest.

Enligt den folkliga berättartraditionen kallas ruinen vid Vätö kyrka för Klostret. Men att ruinen skulle vara ett kloster, eller konvent i och med att det har med gråbröder att göra, är tveksamt.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2002 redogör konstvetaren Christian Lovén, som 1996 disputerade med en avhandling Borgar och befästningar i medeltidens Sverige, för terminarhusen och den folkliga berättartradition om kloster som ibland förekommer kring ruiner.

”Terminarhus och kapell kan inte betecknas som klosterliknande. I den mån bröder vistades där under längre lid av kan de kanske kallas filialer och därmed jämställas med klosterceller, men till skillnad från dessa avsågs de inte att bebos permanent. Däremot kunde det hända att de uppgraderades till konvent.”

Gråbrödernas konvent kombinerades i regel med kapell. Christian Lovén skriver att gråbröderna inte tycks ha grundat något kapell vid Vätö och att det sannolikt kan förklaras med Vätö kyrkas närhet.

Ruinen vid Vätö torp fotad från platån, det vill säga öster. Bakom grenverket i bakgrunden skymtar Vätösundet.

Vätö kyrka räknas till en av Roslagens bäst bevarade medeltidskyrkor. Men när den började byggas är oklart och närmare datering än 1300-tal har inte kunnat ges. Den nämns första gången år 1337. Det är därför svårt att avgöra om kyrkan fanns på platsen när gråbröderna etablerade sig där.

Vätö kyrka och klockstapel i maj år 1917. Det höga gräset beror inte på en lat vaktmästare, utan för att kyrkogårdarna historiskt användes som betes- och ängsmarker.

Det finns fem kända terminarhus i Sverige – bland annat på Vätö.

Exakt vilken funktion ruinen på Vätö hade eller hur den såg ut är inte känt. Men sannolikt är ruinen, eller åtminstone delar av den, rester av terminarhuset.

Lämningarna på Vätö består enligt fornlämningsregistret av en ruin som är 30 meter lång och 9 till 12 meter bred. Största delen av de tjocka stenväggarna är övertorvade, det vill säga täckta med jord.

Under löv och grenar ligger mängder av kalkbruk och bränd lera helt synligt.

Kalkbruk och bränd lera från den medeltida ruinen vid Vätö kyrka.

Ruinen ligger i en slänt och de murar som är synliga kan ha varit en källare. Enligt fornminnesregistret har det sannolikt varit två vinkelbyggda hus. Men det är en beskrivning som är otydlig och inte riktigt stämmer överens med hur det ser ut på platsen. När inventeringen gjordes var platsen igenvuxen med täta buskars. Numera ligger ruinen relativt öppet.

Det är oklart om fornlämningsregistrets uppgifter omfattar den gräsbevuxna platån, där korset är rest. Längs plattåns södra sida finns spår efter mur- eller sylstensliknande konstruktioner, som antyder att platån varit bebyggd.

Vid platåns södra kant finns rader med stenar som kan bilda en mur eller syllstensrad. De gula strecken markerar stenradens ungefärliga sträckning.

Om man frångår krav på källkritik, accepterar den bristande kunskapen om hur det ser under marknivån och dessutom tillåts spekulera lite, framträder en avancerad och påkostad anläggning som byggts i östvästlig riktning vid Vätösundets strand.

En annan detalj som inte finns omnämnd är de stenröjda ytor som finns bland de tätvuxna hasselsnåren strax söder om ruinen. Intill dessa ytor finns stenrösen som tyder på att småskalig odling skett där. Det behöver inte vara ett verk av gråbröderna, men i och med att det ligger i anslutning till ruinen är de intressanta.

Strax söder om ruinen och platån och ruinen finns stenröjda ytor och stenrösen i den täta hasselskogen. Den sortens lämningar är i regel förknippade med forntida och historiska odlingar.

Det är som sagt oklart när gråbröderna kom till Vätö och när kyrkan började byggas. Inte heller är det känt när deras verksamhet upphörde på platsen.

Slutet för konventen och terminarhusen kom i samband med Gustav Vasas reformation. Till skillnad mot tidigare regenter var inte imponerad av tiggarordnar, som gråbröderna. Det var början på år av övergrepp, rivningar och stölder. Riksdagen i Västerås år 1527 innebar att kyrkan förlorade sin makt och därmed stora problem för gråbröderna, som bland begränsades i sin rörlighet.

Gråbrödernas sista konventet i Sverige stängdes år 1540.
Man kan därför anta att terminarhuset på Vätö övergavs eller revs någon gång i mitten av 1500-talet.

Diskreta skyltar som leder upp till ruinen som sannolikt är en av Sveriges fåtal kända terminarhus – som gråbröderna anlade på medeltiden.

Men Vätö kyrka är kvar och även franciskanerna finns kvar i Sverige, dock inte i sin gamla organisation och inte på Vätö.

Sommartid brukar Roslagens västra pastorat ställa ut sittplatser och bord intill vändplanen vid det gamla färjelägret, där gråbröder och rospiggar passerat i hundratals år, med utsikt över Vätösundet. Där är bilister, cyklister och vandrare välkomna att ta en paus. Medvetet eller ej så lever därmed Vätötorps medeltida roll som en plats för rast och vila kvar.

Bara ödekyrka – mer än bara en ruin

Det vilar något sagolikt över Bara ödekyrka – Gotlands kanske mest okända medeltidskyrka. Särskilt sommartid, då ruinen från 1200-talet står inbäddat i ett lummigt lövtäcke, förstärks intrycket av en bortglömd plats som är mest känd för ett hedniskt offerberg.

Text och foto: Jens Flyckt

Gotland är en skattkammare med ofattbart stora kulturhistoriska värden. Det gäller inte minst öns 92 medeltida stenkyrkor. Gotlands långa historia har undersökts och skildrats i hundratals år. Men fortfarande kan man hitta platser som knappt är omskrivna – där fantasier och folktro går tätt intill det skrivna ordet.

Bara gamla kyrka var redan på 1500-talet så förfallen att predikningarna upphörde. Ruinen ruvar på många hemligheter. Den har ett nästan kvadratiskt kor och ett rektangulärt, tvåskeppigt långhus. På långhusets västra del vilar resterna av ett torn.

Några kilometer norr om Hörsne kyrka ligger ruinen efter Bara kyrka – som tros ha uppförts runt år 1239. Platsen är svår att hitta, som om lokalbefolkningen vill behålla sin ödekyrka för sig själva. När man väl hittat dit slås man av hur sällsam platsen är – särskilt sommartid.

Det har skrivits hyllmeter om Gotlands medeltida kyrkor. Men den turist eller historieintresserad besökare som lyckas hittat Bara ödekyrka och vill veta mer om dess historia, blir snabbt besviken. Faktum är att lite är skrivet om denna kyrkoruin.

Ett annat exempel på det dåliga kunskapsunderlaget är Bebyggelseregistret, ett nationellt register över vårt bebyggda kulturarv Där finns mycket detaljerade redovisningar om landets medeltidskyrkor – om deras arkitektur, byggnadsår, ombyggnationer, inventarier och liknande. Men Bara ödekyrka är i stort sätt en blank sida där enbart kyrkan och kyrkogårdens mått nämns.

Resterna av korets bågformiga fönster från 1300-talet.

Dock inte sagt att Bara ödekyrka aldrig varit omskriven. I verket Sveriges kyrkor från 1947 finns en detaljerad beskrivning.

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1244048/FULLTEXT01.pdf?fbclid=IwAR2o1lnwvLaIH_UsPPMcWeezbOweazdZ4InMDIgYLJ31hSm8x4UV-ieW0nk

Men i förhållande till Gotlands övriga kyrkor är Bara anonym.

Någon har beskrivit Bara ödekyrka en byggsats där alla delar finns kvar och endast behöver monteras ihop igen. Riktigt så enkelt är det inte. Men mycket är bevarat och i bra skick. I långhuset ligger bland annat rester av den mittkollon som en gång höll uppe valven. Även rester av den ursprungliga dopfunten finns kvar.

Det finns mängder av bevarade byggnadsdetaljer i och runt ruinen. En av dessa detaljer är korets bågformiga fönster, eller snarare resterna av det, från 1300-talet. Ursprungligen hade koret rundbågiga fönster i koret.

Inne i långhuset finns en annan lämning som få besökare lägger märket till. På den medeltida puts som är bevarad på väggar och valv, finns sakrala ristningar. Dessa ristningar är de mallar som först gjordes på 1200-talet när valven skulle dekoreras med målningar. Ett arbete med att dokumentera dessa ristningar pågår.

Fortfarande är delar av långhusets innerväggar täckta av den medeltida putsen.

Sverigereportage tog dessa bilder för ett par år sedan. När undertecknad nyligen behandlade bilder till det här reportaget dök något märkligt upp på skärmen. På en av bilderna, en närbild på en ristning från 1947, framträdde ett gytter av små ristade linjer, bokstäver, siffror och runor.

På bilden framträder en ristad rad med minst tre stycken runtecken: u, n och r. Runorna syns i bildens ovankant, strax ovanför den rektangulära ristningen. (1947). Även i bildens nederkant finns runliknande tecken – grunt ristade och uppskattningsvis en halv centimeter höga.

På grund av att kameran var felinställd vid fotograferingstillfället är bildernas upplösning för dålig för att kunna zooma in på runorna. Men att det finns minst tre, 16-typiga runor är klart. Men hur gamla de är, om de är ristade på medeltiden eller på 1900-talet går inte att avgöra i nuläget.

Vid fotoögonblicket var det enbart den stora ristningen från 1947 som var synlig. Men vid behandling av bilden framträdde ett myller av streck, bokstäver och runliknande tecken. Runorna skymtar i bildens ovan- och nederkant.
Genom att förstora, ändra skärpa, kontrast och svartpunkt i bilden framträder runorna tydligare. Runorna är markerade med en gul cirkel.

Runorna är grunt ristade och bara synliga om man granskar väggen i närbild. Någon datering är idag omöjlig att göra. Runorna kan lika gärna vara ristade på 1200-talet som på 1900-talet.

Sverigereportage har rapporterat fyndet till Riksantikvarieämbetet och expertis kommer undersöka fyndet i Bara ödekyrkas medeltida puts vid nästa besök på Gotland. Inga runristningar är sedan tidigare registrerade vid eller i Bara ödekyrka.

Baras historia som församlingskyrka blev kort. Historiska källor vittnar om att kyrkan redan på 1500-talet var i så dåligt skick att predikningarna upphörde.

Den 14 februari år 1588 begärde Baraborna att predikningarna skulle återupptas i deras kyrka. Men motkraven från högre ort var bland annat att kyrkans tak och klockor först måste åtgärdas samt att församlingen skulle ordna med mässkläder till prästen. Samtidigt varnades Baraborna av kyrkan för att fortsätta med sitt avguderi. Tydligen var detta avguderi, det vill säga avbildningar som inte stämmer överens med den kristna kyrkans uppfattning om den sanna guden, så omfattande att kyrkans centralmakt var tvungen att agera.

Men det blev aldrig någon upprustning eller fortsatta predikningar, kanske pågrund av Baraborna tillbad andra gudar eller inte hade råd. Efter år 1588 nämns inte Bara kyrka fören långt senare.

Långhuset i Bara ödekyrka, en plats som ruvar på många hemligheter. I och runt ruinen finns till exempel ett antal bildstensfragment.

Cirka femhundra år efter att Bara kyrka lämnades till sitt öde kom arkitekten och författaren Anders Roland (1879-1926) med ett förslag om att återställa Bara ödekyrka till en fungerande kyrka. Under sitt yrkesliv restaurerade han åtskilliga kyrkor. Men förslaget genomfördes aldrig. Istället restaurerades ruinen med pengar från gotlänningen och riksdagsmannen och Harald Laurin (1875-1950). Arbetet leddes av arkitekten Sven Brandel (1886-1931).

På en av kyrkans innerväggar finns en tavla som påminner om arbetet.

”BARA ÖDEKYRKA K ONSERVERADES ÅR 1923 EN GÅRD AF TACKSAMHET TILL FÄDERNEÖN AF HARA LD LAURIN”

I april 2021, nästan hundra år efter restaureringen, inleddes en ny restaurering av Bara ödekyrka. Denna gång är det företaget Gotlandsbyggen som genomför arbetet. Arbetet kommer att fortsätta i år (2022).

Rester av mittkolonnen gång i tiden höll uppe Bara ödekyrkas valv.

Kulturlandskapet runt Bara ödekyrka är rikt på lämningar, som stensträngar och gravfält. I omgivningen har arkeologerna bland annat hittat mynt och keramik från 1400-talet.

2011 påträffade arkeologer en stenskodd vattenbrunn drygt hundra meter norr om kyrkan. Brunnen var känd av befolkningen i Bara by sedan länge som en plats för offer. Än idag lever platsens namn, Offerbrunnen, kvar.

Mitt emot den ålderdomliga vägsträckning som leder från den större grusvägen mot Bara ödekyrka, finns ett låglänt berg – Baraberget. På denna höjd finns bland annat rester av en fornborg och forntida gravar. Nedanför detta berg ska det enligt uppgift funnits ytterligare en offerkälla, där man offrade ull och pengar för djur och människors hälsa. Brunnen togs bort när vägen breddades i mitten av 1900-talet.

Baraberget är vida känt och betydligt mer omskrivet än kyrkan. Enligt sägnen ska det på detta berg ha stått en helig ask som aldrig fällde sina löv och därför stod grön året runt. Länsstyrelsen på Gotland skriver att detta berg var en känd offerplats under forntiden. Uppenbarligen pågick denna hedniska verksamhet ända in på medeltiden.

Sägnen säger att den heliga asken stod kvar fram till år 1452. Då dök plötsligt det svenskdanska riksrådet Ivar Axel Thott upp och grävde upp det heliga trädet.

Bara ödekyrka år 1897. Foto: J.W. Hamner

Ytterligare en offerplats, som beskrivs som ”en stor helgedom”, ska ha legat på Barabergets topp. Det var enligt luddiga källor ett stort kors av ek. Där ska ortsbefolkningen ha offrat för att kreatur som försvunnit skulle komma tillbaka.

Det är alltså fråga om tre offerplatser inom någon hektar runt Bara ödekyrka. Dessutom trodde länge ortsbefolkningen att det bodde troll i Baraberget och att ett skräckinjagande väsen, Troll-oxen, gick omkring på bygden ställde till med problem.

Trolloxen är en doldis i svensk folktro och förekommer på Öland och Gotland. Den beskrivs som en mystisk oxe som plötsligt dök upp i hagmarkerna om kvällarna. Ingen visste vem som ägde oxen. Det berättas att några bönder en gång ledde hem oxen och slaktade den. Halvvägs in i slakten, då bönderna gått in för att ta sig en sup, började trollen ropa efter sin oxe. Oxen svarade att den inte hade några ben kvar och därför inte kunde komma. Trollen ropade åt oxen att hasa sig därifrån. När bönderna kom tillbaka hade trollens oxe gett sig iväg.

Bara ödekyrkas torn.

Trots trollens härjningar, halvstyckade oxar som släpade sig fram i sommarhagar, offer och århundraden av förfall står Bara gamla kyrka kvar.

Det må vara länge sedan den förlorade sin funktion som församlingskyrka – men ingången till kyrkogården försedd med en trägrind. Muren runt kyrkogården är i fint skick och gräset i långhuset och på kyrkogården är välklippt. Varje år i december sker vinterbön i långhuset.

Och fortfarande begravs Barabor på kyrkogården intill sin ruin. Så helt öde är inte Bara kyrka.

Frötuna kyrkas mörka hemlighet

Att gå genom Frötuna kyrkas medeltida stiglucka är att färdas tillbaka i tiden – särskilt när decembersolen går ner och silhuetten av långhuset tonar upp dig. Intrycket blir särskilt starkt med vetskapen om att det finns gravar intill stigluckan – strax utanför den norra kyrkogårdsmuren.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax utanför Norrtälje stad, som år 2022 fyller 400 år, ligger Frötuna kyrka på en höjd intill Kyrksjön. Det är en praktfull byggnad i gråsten från sent 1100-tal, som troligen byggdes på en kultplats – helgad till den hedniska guden Frö.

En decemberkväll vid Frötuna kyrka anno 2021. Stigluckan av tegel är från medeltiden. Strax intill stigluckan, intill muren till höger i bilden, ruvar jorden på hemligheter. Där, utanför den kyrkliga gemenskapen, finns gravar som grävdes sönder sommaren 2008. Dessa gravar sträcker sig sannolikt fram till stigluckan.

Genom århundradena har kyrkan genomgått åtskilliga om- och nybyggnationer. Många spår finns kvar av den äldst kyrkbyggnaden.

Kyrkan har flera bevarade medeltida konstruktioner som utmärker sig. Dit hör bland annat ett unikt konstruerat stjärnvalv med breda ribbor från 1400-talet. I den norra muren finns en välbevarad medeltida stiglucka i slaget tegel.

Som med många andra medeltida kyrkor är jorden full med arkeologiska lämningar – från gångna tidevarv då livet var hårt – särskilt för de svaga.

Ur schaktkanten knappt en meter utanför Frötuna kyrkas norra kyrkogårdsmur, intill den medeltida stigluckan, ramlade lårben och andra mänskliga kvarlevor ut ur jorden efter grävmaskinens framfart. De döda tycks ha placerats i en nord/sydlig riktning – med huvudena mot den norra murens fundament.

År 2008 grävdes flera schakt, ett stort och ett mindre, strax utanför den norra kyrkogårdsmuren i samband med ett husbygge, som länsstyrelsen hade gett tillstånd till. Schaktningen gjordes några meter från muren och stigluckan. Ingen arkeolog var närvarande.

Undertecknad stannade av en tillfällighet vid kyrkans parkering och såg på långt avstånd att grävarbetet hade skett i påtagligt kulturpåverkad jord. Nedanför schaktkanten låg bland annat mänskliga kvarlevor.

Förutom lårben, vadben och skenben från minst två individer var några revben, bitar av ett bäckenben synligt. Benmaterialet var i varierande skick – från välbevarat till pulveriserat. Även kalkbruk, spikar, keramik och lerklining låg synligt. Ett oxiderat, halvmåneformat kisthandtag med små smidda öglor i ändarna, stack fram i den raserade jorden.

Kyrkogårdsmuren byggdes om år 1805, enligt Riksantikvarieämbetet, och ersatte en medeltida mur. Sannolikt följer den nutida muren, som alltså är från 1805, den medeltida murens sträckning. Men detta är inte säkert. Det är därför oklart om de söndergrävda gravarna ursprungligen låg innanför eller utanför den medeltida muren.

Frötuna kyrka 2008. Till höger ses stigluckan i detta reportage. Den gula pilen visar schaktet strax utanför den norra kyrkogårdsmuren där gravmaskinens skopa hade skurit genom jorden och gravar.

Det fanns tecken som tyder på att personerna vid stiglucka begravts med huvudena vilandes mot murens fundament – vilket innebär att de i så fall placerats i nord/sydlig riktning. Eventuellt sträcker sig gravarna in under muren.

Fynden och kvarlevorna är vare sig daterade eller undersökta. Fyndmaterialet kan vara från tidig medeltid eller äldre. Men de kan även vara från 1600/1700-talet eller ännu yngre. Om den sistnämnda dateringen gäller så rör det sig troligen om självspilares gravar, det vill säga personer som inte fick begravas i vigd jord på grund av att de tagit livet av sig – vilket var olagligt fram till 1864. Därför förpassats de till den ovigda jorden utanför kyrkogården – för evigt uteslutna från den kristna gemenskapen.

Sverigereportage har skrivit om begravningar utanför norra kyrkogårdsmurar tidigare.

https://sverigereportage.com/tag/hatuna-kyrka/

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten


Intill Edsbro kyrkas vapenhus står en gravsten från 1200-talets första hälft. Det är en lika ovanlig som anonym lämning från en avlägsen brytningstid
.

Text och foto: Jens Flyckt

Sveriges äldsta gravstenar med latinsk skrift är från1200-talets första årtionden. De berättar inte enbart om personer som levde för 800 år sedan, utan även om en brytningstid – då den16-teckniga runraden allt mer övergavs till förmån för det latinska alfabetet.

Iacob Michelsons gravsten intill Edsbro kyrkas vapenhus. Den andra stenen (till höger) på bilden är möjligen en annan, gammal gravsten. Men om den sistnämnda stenen har Sverigereportage inte lyckats hitta någon information om.

Det forna järnvägssamhället Edsbro i östra Uppland är främst känd för sin välbevarade masugn – den enda bevarade i sitt slag i Stockholms län. Några hundra meter norr om masugnen ligger en sagolikt vacker gråstenskyrka från 1200-talet, på en höjd med utsikt över den forna järnvägsperrongen och en ås som kantas av bautastenar från äldre järnålder.

Till kyrkan hör en klocka från 1300-talet – en av Upplands äldsta. Kyrkogårdens in- och utgång sker genom en välbevarad och ovanlig stiglucka från 1400-talet.
En annan intressant detalj är att kyrkan saknar fönster mot norr – detta för att hålla onda makter borta. Många uppländska gråstenskyrkor byggdes utan fönster mot norr. Det ovanliga med Edsbro kyrka är att fönster inte tagits upp under senare tid, enligt Riksantikvarieämbetet.

Edsbro kyrka i Östra Uppland ruvar på många kulturhistoriska skatter.


Den aktuella gravstenen står lutad mot hörnet mellan långhus och vapenhus – i takdroppet. Den är 1,6 meter hög och själva ristningen är 1,5 meter högt. På det så kallade korsbenen är ”Iacob Michelson” ristat.

På stenen är namnet Iacob Michaelson ristat.

Gravstenen, som i toppen är dekorerad med ett ringkors, borde vara samtida med stenkyrkans äldsta delar – som är från 1200-talet. En intressant detalj är ringkorsets horisontella korsarm, som i bägge ändor avslutas med en upp- och nerböjd böjd – vilket påminner om en svastika. Denna detalj är lättast synlig i släpljus. Om det är en synvilla, felhuggning eller medveten utsmyckning är oklart.

Ringkorset i släpljus notera den horisontella korsarmens avslut, som pekar upp och ner.

Vem denna Iacob Michelson var, hur gammal han blev och vad han gjorde i livet är sedan bortglömt. Kanske var han kyrkans man. Han hade i alla fall så pass hög status att hans grav fick en gravsten och hans namn skrivet i latin.

Gravstenens exakta ålder oklar. Närmare datering än till 1200-talets första hälft finns inte. Om vi utgår från att Iacob Michelson blev 50-70 år, vilket i så fall var en hög ålder på medeltiden, så kan han ha fötts under 1100-talets första hälft – då seden att resa runstenar upphörde. Det ger ett perspektiv på hur gammal den är.

Edsbro kyrkas norra vägg – som saknar fönster.

De flesta besökare som går förbi Edsbro vapenhus har ingen aning om vad det är för sten de går passerar. De reflekterar över huvudtaget inte över den. Och skulle någon mot förmodan bli intresserad, så är tillgänglig informationen begränsad till ett par meningar.

Iacob Michelsons gravsten är en sorglig påminnelse om en undanskymd kategori kulturhistoriska lämningar i de medeltida landsortskyrkorna, som sällan eller aldrig behandlas med den respekt de förtjänar – trots deras stora kulturhistoriska värden.

Till fots tillbaka till forntiden

Ragnvald var krigarföljets hövding i Grekland. Det framgår av en runristning från 1000-talet på ett flyttblock, strax ovanför Edssjöns västra strand i Upplands Väsby i Uppland. Intill runblocket finns en stig – en forntida färdväg som troligen använts sedan yngre järnåldern och där folk vandrar än idag.

Text: Jens Flyckt.
Nutidsfoto: Jens Flyckt.
Historiskt foto: Carl Curman
/PDM.

I skogen strax söder om Eds kyrka finns en 500 meter lång stig/färdväg bevarad. Från början var den betydligt längre. Idag ligger stigen en bit upp i skogen – där den följer en sträckning längs den nivå vattnet hade under yngre järnålder.

Runristningen som Ragnvald lät göra till minne av sin mor, Fastvi. Den gamla stigen/färdvägen går tätt förbi det runristade fllyttblocket.

Stigen ser inte mycket ut för världen för den ovane betraktaren. Hade det inte varit för flyttblocket, där Ragnvald lät rista två runristningar för mer än tusen år sedan, så kunde man lätt tro att det var vilken djurstig som helst.
Men denna stig är en av Sveriges mest kända forntidsvägar. Sedan slutet av 1500-talet har forskare intresserat sig för sträckningen som idag kallas för Eds kyrkväg.

Att runristningarna ristades på ett flyttblock så nära stigen är ingen slump.
Att låta resa en runsten, eller på ett flyttblock som i detta fall, var ingenting som vanligt folk hade ekonomisk makt eller social status för att kunna göra. Runstenarna gjordes/restes på platser, för det mesta intill överfarter, vägar, gränser och andra platser där folk rörde sig och där runtexterna fick så stor uppmärksamhet som möjligt.

På flyttblockets första runristningen står:

 ”Ragnvald lät rista runorna efter Fastvi sin moder, Onäms dotter, hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande.

Och den andra runtexten lyder:

”Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.

Det är alltså samma Ragnvald som låtit ristade båda runristningarna – vilket skedde på 1070-1100-talet.

Den andra runristningen som Ragnvald lät rista på flyttblocket och där han berättar att han var krigarföljets hövding i Grekland.

Ragnvald var troligen en lokal storman eller hövding. Formuleringen att han var krigarföljets hövding i Grekland, har tolkats som att han var ledare för väringagardet – en form av elitstyrka bestående av nordbor med uppdrag att skydda den bysantinska kejsaren.

När Ragnvald återvände till sin hemtrakt i Ed var hans mor död. Han lät då göra en runristning, som ett minnesmärke över henne. Samtidigt passade han på att göra en ristning över sig själv och sina äventyr och insatser i fjärran länder.

Det fem meter breda flyttblocket, med sina två formmässigt och innehållsmässigt utsökta runristningarna, är verkligen en plats där historiens vingslag flaxar runt de intilliggande granarna.
En liten men intressant detalj är ett mindre stenblock med flat yta intill stigen – bara någon meter från den ena ristningen där Ragnvald berättar om sig själv. Det är ett stenblock som är perfekt att sitta på.

När man sätter sig på denna sten, där mossan är bortnött på sittytan, blir forntiden plötsligt väldigt närvarande. Man blir ett med de människor som suttit där genom de senaste tusen åren. Där satt nog även Ragnvald och beundrade den vackra runristningen som han visste skulle läsas av förbipasserande, långt efter att han själv var borta, i en avlägsen framtid.

På det äldsta kända fotografi av runblocket, från år 1890, sitter en av besökarna på på just denna sten – där undertecknad även sitter i bilden här nedan.

Mitt framför flyttblocket och runristning U 112, som Ragnvald lät rista till minne av sin mor inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet, finns en flat sten. Stenens form, höjd och läge gör den till en given plats för vila – för den som kommer vandrandes på den urgamla färdvägen i skogen strax ovanför Edsvikens västra strand.

I århundraden har forskare intresserat sig för Ragnvalds runristningar och den intilliggande stigen/färdvägen. Runforskaren tillika Sveriges första riksantikvarie, även om han formellt inte hade titeln, Johannes Bureus (1568-1652), var den första forskaren som uppmärksammade platsen. Från slutet av 1500-talet lär han ha besökt platsen vid flera tillfällen.

En annan samtida forskare var kyrkoherden och riksantikvarien Martin Aschaneus (cirka 1575-1641). Aschaneus efterlämnade många avbildningar och beskrivningar av fornlämningsmiljöer. I sitt verk Collectaneum Monumentale Runicum finns runblocket vid Edssjöns västra strand avbildat.
Den del av verket som omfattar runstenar i Eds och Sollentuna socken var länge försvunnen. Men år 2010 återfanns de av Eva Nyström från Uppsala Universitet, i samband med att hon katalogiserade äldre skrifter på stift- och landsbiblioteket i Skara.

Edz Sochn.
Collectaneum Monumentale Runicum som stift- och landsbiblioteket i Skara har scannat in.

I Collectaneum Monumentale Runicum skrev Aschaneus att stigen vid Ed kallades för Runstigen och Konungastigen. Längst ner i Martin Aschaneus avbildning finns stigen markerad nedanför runristningarna – där den legat i över tusen år.

Ur verket Collectaneum Monumentale Runicum från 1600-talet av en av dåtidens främsta forntidsforskaren- Martin Ascharneus. Bilden visas Ascharneus avbildning av runblocket i Ed – där Ragnvald lät rista två runristningar inslutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.

En annan forntidsintresserad forskare som intresserade sig för Ragnvalds runristningar, var den mångsidiga Carl Curman (1833-1913). Han var bland annat badhusarkitekt, anatom, tecknare, fotograf och en av världens främsta balneologer – det vill säga expert på badets medicinska verkan.
Carl Curman är även ihågkommen för sina fotografier – från historiska platser och fornminnen. Vid slutet av 1800-talet, troligen 1890, var han och hans sällskap förbi Ragvalds runristningar och fotograferade. Den svartvita bilden här under anses vara ett verk av Carl Curman.

Notera att den äldre mannen (på bilden) i hatt sitter på det lilla stenblock som tidigare nämnts.

Fotografi föreställande runblocket i Edssjöns västra strand. Bilden är sannolikt tagen av Carl Curman vid tiden runt år 1890. Bilden är beskuren.

Själva flyttblocket med sina runristningar är alltså omskrivet och avbildat sedan slutet av 1500-talet. Men själva stigen/färdvägen är en betydligt mer anonym lämning. Den cirka 500 meter långa sträckningen, som är bevarad, är registrerad i fornlämningsregistret.

Längs sträckan finns spår som indikerar att det är mer än en naturlig stig – att den bitvis är förstärkt eller/och anlagd.

Cirka hundra meter söder om runblocket slingar sig stigen längs en relativt brant slänt – som kantas av granar. Men själva stigen ligger i horisontellt i sluttningen tack vare en terrass. Terrassen är med stor sannolikhet en sträcka av stigen som förstärkts av människohänder – för att göra sträckan mer framkomlig och att folk ska slippa halka ner i sluttningen när det regnar eller är mörkt.

Den cirka femtio meter långa, terrasserade sträckningen av stigen. Den blå pilen i bildens bakgrund markerar det stenblock som nämns här näst i reportaget.

Terrassen kan naturligtvis vara en naturformation, som till exempel en strandvall. Naturen kan ibland spela oss väldiga spratt och skapa märkliga formationer. På platsen finns dock synliga spår som vittnar om att det inte är en naturformation, utan en konstruktion gjord av människor – i alla fall till större del.

Vid terrassens sydöstra del (som är markerad med en blå pil på fotografiet längre upp i reportaget), där terrängen övergår till relativt plan mark, finns ett stenblock intill stigen. På den norra sidan av stenblocket, som vätter mot den terrasserade delen av stigen, syns tydligt hur jordmassorna från terrasseringen har lagts upp mot stenblocket. På stenblockets södra sidan, där terrasseringen upphör, finns inga jordmassor upplagda och blockets profil är tydlig. Hade det varit en strandvall borde jordmassorna ha tryckts upp på bägge sidor om stenblocket.

Stenblocket som tidigare i reportaget markerats med en blå pil. Den vänstra sidan av blocket vätter mot den terrasserade sträckan. De gula strecken markerar jordmassorna som är upplagda mot blocket. Terrasseringen upphör i höjd med detta stenblock. På blockets högra del (markeras av en gul pil), där det inte finns någon terrassering, finns inte heller några upplagda jordmassor.

När denna terrassering av av stigen är gjord går inte att avgöra utan en arkeologisk undersökning. En datering förutsätter dock att det finns daterbara föremål eller ämnen, som kol, i konstruktionen. Terrasseringen kan vara från järnåldern eller från 1900-talet och allt däri mellan.

Den terrasserade sträckan av stigen, med stenblocket som nämns här ovan och som markerar början eller slutet av terrasseringen. Det röda strecket markerar den naturliga nivån i terrängen från vilken stigens horisontella yta utgår från. De svarta strecken är stigens ungefärliga mittpunkt. De gula strecken markerar dels stigens yttre avgränsning (innan det börjar slutta) samt de jordmassor som är upplagds – bland annat mot stenblocket. Det blå strecket markerar terrasseringens nedre begränsning.
Samma bild som ovan men utan färgglada markeringar.

Stigen/färdvägen vid Edssjön har haft och olika namn. Idag kallas den för kyrkstig.
Kyrkstigar är ett kulturgeografiskt begrepp som är svårt att beskriva. Till skillnad mot kyrkvägar och kyrkbroar, som nämns i de medeltida landskapslagarna och som hade en kyrklig vägadministration under medeltiden, så är kyrkstig ett betydligt mer oklart begrepp.

Kyrkvägarna anlades och underhölls för att folket i församlingarna lättare skulle ta sig till och från kyrkorna. Kyrkostigarna funktion var den samma, men med en betydligt oklarare ansvarsfråga – om det överhuvudtaget fanns en sådan.

En väg blir inte automatiskt en kyrkväg, enbart för närheten till en kyrka. Det krävs i regel en kyrklig närvaro i den medeltida/historiska administrationen av vägen för att den ska betraktas som kyrkväg.
Men med kyrkostigar tycks det vara annorlunda. Där räcker det med att folk spontant gått en stig till kyrkan, för att den ska vara en kyrkostig.

Eds kyrkas äldsta delar är från 1100-talets mitt eller senare del.

Det är inte osannolikt att folket i dessa bygder har gått stigen/färdvägen vid Edssjön till och från Eds kyrka. Men idag dominerar bilden av stigen/färdvägen som en kyrklig förbindelse i en lokalt delvis snedvriden historiebeskrivning. Detta är olyckligt då stor del av platsens historia kommer i skymundan för besökarna.

Ett exempel är den skylt som Upplands Väsby kommun nyligen satte upp och som beskriver Ragnvalds runristade flyttblock som en kyrksten. Här ger sig kommunen ut på mycket osäker mark som helt saknar vetenskapliga referenser.

Kyrkstenar finns på flera platser i Sverige. I Storefors kommun i Värmland finns tätorten Kyrksten, som fått sitt namn efter ett stort flyttblock som ligger intill en gammal färdväg. Enligt legenden eller folktron ska vandrare ha vilat vid stenenblocket, från vars topp predikningar ska ha skett innan bygget av den lokala kyrkan var klart.

Kyrksten är alltså ett flyttblock som i den kristna traditionen fått en sakral innebörd som plats för predikningar – under pågående kyrkobygge.

Skylten som hävdar att det flyttblock som Ragnvald lät göra två runristningar på under sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, är en kyrksten.

Att Ragnvalds runristade flyttblock skulle vara en kyrksten, det vill säga en plats för kristna predikningar på 1100-talet, är ett häpnadsväckande påstående som det saknas historiska belägg för.

Även på sin hemsida hävdar Upplands Väsby kommun att det flyttblock som Ragnvald lät rista runor på, är en kyrksten.

”Eds kyrka är äldst och uppfördes i slutet av 1100­talet och tros ha koppling till arvet efter Ragnvald som omnämns på Kyrkstenen som berättar att han var väringahövding i Bysans.”

Över huvudtaget är kopplingen mellan Eds kyrka och Ragnvalds runristningar inte möjlig.
Nuvarande Eds kyrkas äldsta delar anses vara från 1100-talets mitt eller senare del. Ragnvalds runristningar är från sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. Runristningarna fanns redan när den nuvarande kyrkan började byggas.

Även stigen/färdvägen har en historia som är betydligt äldre än den kristna närvaron och som sannolikt går tillbaka till hednisk tid. Den kan, räknat utifrån den höjd över havet som den följer, vara 500 år äldre än runristningarna. Därför går det med säkerhet säga att stigen/färdvägen ursprungligen inte var en kyrkstig.

Stigen/färdvägen ovanför Edssjöns västra strand är en orörd väg- och kulturmiljö från yngre järnålder och tidig medeltid. Stigen har idag samma sträckning som den hade i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet

Oavsett den lokalt snedvridna historiebeskrivning som idag präglar platsen, så bildar stigen/färdvägen och runristningarna en på många sätt unik och bevarad kulturhistorisk miljö från sen järnålder och tidig medeltid – som har intresserat forskare sedan 1500-talet. Och om krigarföljets hövding, Ragnvald, kom tillbaka dit idag skulle han nog inte ha några problem med att känna igen den stig där han vandrade för tusen år sedan.

Yngre järnålder är ett namn som sammanfattar den förhistoriska tiden mellan 400 eKr till 1100-talet. Denna tidsperiod innefattar perioderna vendeltid, folkvandringstid och vikingatid. Efter yngre järnålder kommer medeltiden.

Hundbegravningar genom 9 300 år


Det är höst vid Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift, Kaknäs på Djurgården i Stockholm. En besökare tänder ett gravljus vid en gravsten. Någon annan sitter på knä och borstar försiktigt bort löven från en grav med naturstenar som är lagd i ring. Hon på knä kisar mot den lågt stående solen mellan trädstammarna. Sorgen över den döda hunden är är något som förenar oss levande med dem som begravde sina hundar 9 300 år sedan – på jägarstenåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Kaknäs djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm sägs ha kommit till av en slump år 1869. Författaren August Blaches hade begravt sin hund Nero vid en plats där Vallhallavägen idag ligger. När marken skulle exploateras grävde han upp de jordiska resterna av sin fyrfota vän och begravde dem vid Kaknäs. Händelsen engagerade och berörde dåtidens Stockholmare, vilket ledde till att fler hussar och mattar började begrava sina hundar där.

Kaknäs djurkyrkogård i Stockholm.

Idag består Kaknäs djurkyrkogård av en 1200 kvadratmeter stor skogsmark som sköts av Stockholms stad. Fast någon kyrkogård är det egentligen inte i och med att det inte finns och aldrig har funnits en kyrka eller annat trossamfund platsen.

Där är även hästar, katter, kaniner och undulater begravda. På avstånd kan man tro att det är en gammal kyrkogård för människor. Där står påkostade gravstenar av våtslipad gnejs och granit intill enkla träkors. Vissa gravar markeras enbart av en större sten. På många av gravarna ligger meddelanden från barn och vuxna.

En av många hundgravar på Kaknäs djurkyrkogård.

På många gravstenar uttrycks en förtvivlan, bottenlös sorg, ensamhet och saknad. På flera av gravvårdarna finns formuleringar som vittnar om att de döda hundarna, även katter, har en status jämförbar med människor även i döden. Där ligger koppel, leksaker, fotografier och andra gravgåvor som uttrycker en föreställning om att den döda, fyrfotta vännen lever vidare någon annans stans – vilket anknyter till mycket gamla seder.

På en av gravstenarna står följande skrivet:

”Min hund är mitt liv
Mitt liv är min hund
Min hund – Mitt allt
Älskad och saknad

för alltid

Trots att Kaknäs kyrkogård officiellt lades ner år 1940, fortsatte folk att begrava sina fyrfota och bevingade vänner där. Sedan 1993 är djurbegravningar åter lagliga på platsen. Endast urnbegravningar är tillåtna.

Det är oklart hur många hundar och andra husdjur som ligger begravda där. Men det rör sig sannolikt om hundratals

Att resa gravstenar över begravda hundar och andra husdjur är inte unikt för Sverige. Men vid Kaknäs på Djurgården ligger Sveriges äldsta djurkyrkogård som är i drift.

1995, då föreståndare Erik Westerberg tog över skötseln, var Kaknäs djurkyrkogård en vildvuxen skog. Under 25 års tid jobbade han med djurkyrkogården – både med uppröjning och begravningar. Den 23 oktober 2020 gick Erik Westerberg ur tiden.

Kaknäs djurkyrkogård är ett populärt besöksmål – även av dem som kanske aldrig haft husdjur. Ganska ofta ses följen vandra runt bland gravarna. De tittar, pekar och funderar.

Seden att begrava hundar är inte enbart urgammal i Sverige – utan även i stora delar av världen.

De äldsta kända hundgravarna i Sverige är från jägarstenåldern – runt tiden vid 6 000 – 7 000 fKr. En av dessa hundbegravningar skedde för 9 300 sedan vid en känd stenåldersboplats vid Almeö intill Hornborgasjön i Västergötland.
På den tiden begravdes människor bland annat liggandes på sidan i sovställning. Innan graven täcktes beströddes den döde med pulveriserad rödockra – ett jordämne som består av järnoxid och som man tror symboliserade blodet och livet. I samma sovläge hade hunden vid Almeö lagts i sin grav på gravfältet för människor och över den döda hunden hade rödockra strötts.

Almeöhunden. Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication

Under den efterföljande forntiden, från bronsåldern och fram till vikingatiden, är åtskilliga hundgravar kända i Sverige. Arkeologerna skiljer på enskilda hundgravar och hundar som begravts tillsammans med människor. Enskilda hundgravar är ett mycket gammalt fenomen som under forntiden främsta förknippas med stenålder.

Ett av de äldsta exemplen på forntida, nära relation mellan människa och hund kommer från Ein Mallaha i norra Israel. För 12 000 år sedan begravdes där en kvinna. När arkeologer undersökte graven fann de att kvinnan inte hade begravts ensam. Intill henne låg en hund som hennes ena hand vilade på.

Ingen vet exakt hur relation mellan forntidens människor och hunden såg ut. Men att hunden var uppskattad råder knappast några tvivel om, även om det även finns exempel som för oss idag kan uppfattas som motsatsen.

När kristendomen gjorde sitt intåg i Sverige i slutet av vikingatiden, förändrades synen på hunden till det negativa. Då blev det slut med hundar i eller intill människogravar. Hunden betraktades snarare som ett smutsigt djur som inte var välkommen i den kristna gemenskapen. Och än idag är hundar i sällskap med sina hussar/mattar inte välkomna inom många församlingar inom Svenska kyrkan.

Färggranna glasbitar, Ljung, änglar, gula löv och en kort mening som säger allt… på Kaknäs djurkyrkogård.

De hundbegravningar som sker idag är alltså inte unika för vår tid. Runt om i Europa finns liknande begravningsplatser för husdjur.
Ser man på stenålderns hundbegravningar med känslor istället för vetenskap, är det inte så svårt att förstå varför hundar då hedrades med samma begravningsritualer som människor, att människobegravningar av hundar skedde av vördnad, sorg och saknad. Så sker än idag.

Oavsett om man betraktar ett 9 300 år gammal hundskelett från Västergötland eller en liten hjärtformad sten med en inskription på Kaknäs djurkyrkogård, så är det som om vi står bredvid varandra – stenåldersmänniskan och jag. Tillsammans blir vi ståendes bredvid varandra i ljuset från den låga oktobersolen och medan löven faller. Tillsammans förundras vi över hur kort en hunds liv är och att sorgen efter en hund kan vara bråddjup.


Suntak gamla kyrka – en resa till 1130-talet

Vikingatiden hade nyligen övergått till medeltid då Suntak gamla kyrka uppfördes. Likt en grånad juvel står den sedan 900 år år på sin kulle utanför Tidaholm i Västergötland. Från denna märkliga plats kommer Sveriges äldsta möbel, men även berättelsen om raggare som stal en barnkista från en grav.

Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.

Suntak gamla kyrka räknas till en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor. Faktum är att det mesta som har med denna mycket speciella kyrka att göra är unikt.

-Utvändigt ser den i princip ut som på 1100-talet, med undantag från två fönster. Takstolarna är fortfarande de samma som för snart 900 år sedan. Även inredningen är unik. Vill man uppleva hur en landsortskyrka var inredd på 1600-1700-talet, med trånga bänkrader av trä och gravar under golvet, så är gamla Suntak kyrka ett bra exempel, säger Robin Gullbrandsson, 1:e antikvarie vid Västergötlands museum.

Suntak gamla kyrka, strax utanför Tidaholm i Västergötland, är en märklig plats där tiden stått stilla sedan 900 år.

Inom synhåll från kyrkogården ligger Suntak nya kyrka, som var nära att bli slutet för den gamla kyrkan.

Robin Gullbrandsson. Foto: Tilo Schöfbeck

Under 1800-talets senare del planerade Suntak och grannsocknarna en ny, gemensam kyrka. Men det blev aldrig verklighet och Suntak församling beslutade istället att bygga en egen kyrka. Den gamla hade dömts ut som omodern och liten. Tanken var då att den gamla kyrkan skulle rivas och återanvändas i nybygget.

På avstånd skymtar tornet från Suntak nya kyrka.

År 1885 beviljades rivningslov för Suntak gamla kyrka.

-Det tog några år innan bygget av den nya kyrkan påbörjades. Men då hade Vitterhetsakademin fått upp ögonen för den gamla kyrkan och det fanns även en folklig opinion mot rivningen. På 1910-talet engagerade sig Ferdinand Boberg och startade en insamling för att rädda den gamla kyrkan, säger Robin Gullbrandsson.

Kungliga Vitterhetsakademin grundades av Drottning Lovisa Ulrika år 1753, med främsta syfte att främja och finansiera forskning inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturmiljövård. Akademin har idag ett brett verksamhetsområde. Bland annat äger och förvaltar akademin flera kulturfastigheter, som Skånelaholm slott i Uppland, fornborgen Gråborg på Öland och Rettigska huset i Stockholm. Mellan 1753 och 1975 var Vitterhetsakademins och Riksantikvarieämbetets verksamheter och organisationer nära knutna till varandra.

Suntak gamla kyrka år 1918. Foto: Roland Anders/Västergötlands museum.

Ferdinand Boberg (1860-1946) räknas till en av Sveriges främsta arkitekter. Han var även tecknare. Tillsammans med sin hustru Anna reste han runt i Sverige och tecknade hotade kulturmiljöer, bland annat Suntak gamla kyrka.

Suntak gamla kyrka som Ferdinand Boberg tecknade den år 1916.

Visserligen flyttades dopfunten och predikstolen till den nya kyrkan, som stod klar 1902. Men Suntak gamla kyrka skonades från rivning och kunde räddas till eftervärlden.

Den sista begravningen vid Suntak gamla kyrka ska ha skett år 1928.

Robin Gullbrandsson säger att eftersom Suntak gamla kyrka togs över av Vitterhetsakademin så har den aldrig moderniserats som andra kyrkor. Idag ägs och förvaltas den av Statens fastighetsverk, SFV.

Den bevarade träinredning från 1600- 1700-talet. Foto: Beatriz Bandeira/SFV

En annan ovanlig detalj är den ängslika kyrkogården som omgärdas av gärdesgård och lummiga snår.

-Dagens golfbaneliknande kyrkogårdar är ett modernt påhitt som blev vanligt efter andra världskriget. Historiskt sett har kyrkogårdarna nyttjats som ängsmark, där man slog foder till kreaturen. Kyrkogården vid Suntak gamla kyrka är fortfarande en ängsmark, säger han.

Vägen upp till Suntak gamla kyrka går genom ett ålderdomligt landskap.

Det figurerar en berättelse om att lokala raggare tog sig in i kyrkan och stal kvarlevorna i en grav under golvet. Känner du till något om det?

-Jo, det känner jag till. Det var en barnkista med ett mumifierat barn som stals och ställdes på en parkeringsuppfart i Tidaholm. Det var tydligen tänkt som ett skämt. Händelsen blev ett polisärende, men hur det gick vet jag inte. Kistan och kvarlevorna återfördes till graven i Suntak gamla kyrka, säger Robin Gullbrandsson.

Suntak kyrka, som uppfördes på 1130-talet, räknas till den första generationens stenkyrkor i Västergötland.

Suntak gamla kyrkas mest kända inventarie är en trästol, med ett armstöd format som ett fantasidjur. Stolen har kallats för Sveriges äldsta möbel och består av 11 sammanfogade trästycken. Spår av färg visar att stolen en gång i tiden var målad i orange, svart, rött, vitt och grått.

Originalet förvaras på Västergötlands museum, men en kopia av stolen finns inne i kyrkan.

Suntakstolen – Sveriges äldsta möbel? Foto: Västergötlands museum.

På baksidan av stolens trekantiga krön är ”Ave Maria”, en katolsk bön, ristat med runor ur den 16-teckniga runraden. Textraden är daterad till tidigt 1200-tal.

1981 fick arkeologen och dendrolokronologen Alf Bråthen i uppdrag att datera Suntakstolen, som ursprungligen var en kyrkbänk. Alf gick ur tiden 2017, men i sin redovisning av undersökningen skriver han att stolen består av furu från olika perioder under tidig medeltid.

Dendrokronologi handlar om datering av trä med hjälp av tidigare kända mätserier av historiska årsringar från olika trädslag. Varje årsring är, genom till exempel det årets nederbördsmängd och värme, unik och kan jämföras med samma årsringar i olika trädslag. Metoden förutsätter att den yttersta årsringen i provet, till exempel virket i Suntakstolen, är intakt. Då kan man ofta på året säga när tillväxten av trädet upphörde – det vill säga avverkades.

”Kyrkan (Suntak gamla kyrka reds.anm) har daterats genom ekvirke (överliggare till portalen i söder reds anm). Eken har fällts inom perioden 1135-1138. Stolens äldre virke är således samtida med kyrkans uppförande” skriver Alf Bråthen.

Armstödet på Suntakstolen. Foto: Appun Horst/Västra Götaland museum 1958.

Fällåret för det yngre furuvirket i Suntakstolen kunde dateras till år 1232. Enligt Alf Bråthen byggdes troligen kyrkbänken om till stol vid 1200-talets mitt.

Sydportalen och den järnsmidda, medeltida dörren i Suntak gamla kyrka.

En annan märklig detalj är den kulle som Suntak gamla kyrka är byggd på. Det finns teorier om att det inte är en naturlig kulle, utan att den är anlagd och ursprungligen var en större gravhög. Några arkeologiska bevis för dessa tankegångar finns dock inte.

Suntak har många intressanta och ovanliga byggnadsdetaljer, bland annat två järnsmidda dörrar med ålderdomliga formspråk. Den ena dörren sitter i den medeltida sydportalen. På frågan om portens ursprung och ålder säger Robin Gullbrandsson att den i vilket fall är från medeltiden.

-Den är antagligen gjord av en lokal smed, säger Robin Gullbrandsson om järndörren.

Som många andra medeltida kyrkdörrar har Suntaksdörren järnnitar med korsformade skallar och ett rundhandtag, som generationer av händer slitit blank, med former och mönster som för tankarna till vikingatid.

Suntak gamla kyrka är en sällsam förnimmelse av en mycket avlägsen tid – en tidskapsel som tar oss hundratals år tillbaka i tiden.

-Det är en museikyrka som det ibland är gudstjänst i. Den är en äkta och och pedagogisk plats. Tidens gång är verkligen påtaglig där, säger Robin Gullbrandsson.

Förvildad ryss i Stockholm

Den 22 april år 1765 fick blomsterkungen Carl von Linné ett brev med växtfrön från Kamchatka i Sibirien.
Fröna visade sig tillhöra en för vetenskapen då okänd växt – sibirisk nunneört.
Nu i maj blommar den i slottsträdgårdar och kyrkogårdar i Stockholmstrakten.

Text och foto: Jens Flyckt.

Erik Laxman var en av Linnés många lärjungar som gav sig ut på långa upptäcktsresor världen över, och som skickade hem frön och berättelser från världens alla håll till sin läromästare i Uppsala. Mest känd är Laxman för sin kartläggning av sibiriens fauna.

Linné hade bett Laxman att samla in och skicka hem frön av löjtnantshjärta, som då var okänd i Sverige. Han förespådde att löjtnantshjärtat skulle bli populär i svenska trädgårdar. Och frön kom det, men från en helt annan växt, skulle det visa sig.

Sibirisk nunneört är ett biologiskt kulturminne som kom till Sverige som frön på 1760-talet, tack vare ett misstag som en av Carl von Linnés lärjungar gjorde i Kamchatka i Sibirien. En av flera platser där den har förvildat sig är Danderyds kyrka, där bilden är tagen.

I ett brev från juli 1765 skriver Linné entusiastiskt om hur fröna från vad han trodde var löjtnantshjärta, grodde i mullbänken på hans gård Hammarby utanför Uppsala.

”Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor” skrev Carl von Linné.

Fumaria spectabilis är det latinska namn som Linné gav växten löjtnantshjärta.

På 1760-talet trodde Carl von Linné att han fått frön av löjtnantshjärta, som då inte fanns i Europa. Linné var övertygad om att löjtnantshjärta skulle bli en populär trädgårdsväxt, vilket den mycket riktigt blev.

Linné blev nog rejält överraskad när fröna visade sig vara en för vetenskapen okänd art – sibirisk nunneört.

Carl von Linné fortsatte att odla sibirisk nunneört i Uppsala. Redan på 1820-talet nämns den som förvildad på några platser, bland annat Haga slott i Stockholm. Den odlas fortfarande och förekommer sällsynt, som förvildad, på kyrkogårdar och herrgårdar i Stockholmstrakten.