Förvildad ryss i Stockholm

Den 22 april år 1765 fick blomsterkungen Carl von Linné ett brev med växtfrön från Kamchatka i Sibirien.
Fröna visade sig tillhöra en för vetenskapen då okänd växt – sibirisk nunneört.
Nu i maj blommar den i slottsträdgårdar och kyrkogårdar i Stockholmstrakten.

Text och foto: Jens Flyckt.

Erik Laxman var en av Linnés många lärjungar som gav sig ut på långa upptäcktsresor världen över, och som skickade hem frön och berättelser från världens alla håll till sin läromästare i Uppsala. Mest känd är Laxman för sin kartläggning av sibiriens fauna.

Linné hade bett Laxman att samla in och skicka hem frön av löjtnantshjärta, som då var okänd i Sverige. Han förespådde att löjtnantshjärtat skulle bli populär i svenska trädgårdar. Och frön kom det, men från en helt annan växt, skulle det visa sig.

Sibirisk nunneört är ett biologiskt kulturminne som kom till Sverige som frön på 1760-talet, tack vare ett misstag som en av Carl von Linnés lärjungar gjorde i Kamchatka i Sibirien. En av flera platser där den har förvildat sig är Danderyds kyrka, där bilden är tagen.

I ett brev från juli 1765 skriver Linné entusiastiskt om hur fröna från vad han trodde var löjtnantshjärta, grodde i mullbänken på hans gård Hammarby utanför Uppsala.

”Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor” skrev Carl von Linné.

Fumaria spectabilis är det latinska namn som Linné gav växten löjtnantshjärta.

På 1760-talet trodde Carl von Linné att han fått frön av löjtnantshjärta, som då inte fanns i Europa. Linné var övertygad om att löjtnantshjärta skulle bli en populär trädgårdsväxt, vilket den mycket riktigt blev.

Linné blev nog rejält överraskad när fröna visade sig vara en för vetenskapen okänd art – sibirisk nunneört.

Carl von Linné fortsatte att odla sibirisk nunneört i Uppsala. Redan på 1820-talet nämns den som förvildad på några platser, bland annat Haga slott i Stockholm. Den odlas fortfarande och förekommer sällsynt, som förvildad, på kyrkogårdar och herrgårdar i Stockholmstrakten.


Fattigbössan i Vaxholm

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.

Björntämjaren i Härja kyrka

I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.

Text och foto: Jens Flyckt

Härja kyrka, inte långt från Tidaholm, är unik – tack vare dess romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.

Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.

Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.

Längst upp i Härja kyrkas portal från tidig medeltid syns en kvadstenen med huggen relief som visar en man som ligger över en björn och stoppar in sin ena hand i björnens käft. Där under blickar två stenansikten med välansade frisyrer, mustascher och skägg ut. I den halvrunda stenytans (tympanon) relief sitter en biskop i centrum. Till vänster knäböjer en man och personen till höger överräcker ett mystiskt föremål till biskopen.

Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.

”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.

Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.

I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.

Lite fakta:
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på.
Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten.
Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid.
Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.

Härja kyrkas torn från 1200-talet. Notera den utsmyckade kolonen i ljusöppningen.

Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.

Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.

Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund som då var under uppbyggnad.

Den romanska portalen i Härja kyrka är märklig på flera sätt. En intressant detalj som inte verkar ha uppmärksammats, är den till synes dåliga passformen delarna emellan. Delarna i portalen är från tidig medeltid och återanvändes när Härja kyrkas nya långhus byggdes 1767.

I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenyxan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.

Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.

Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.

Två nakna män som tolkats som nakna lindansare, håller sig hängande i en repstav och vidrör varandras fötter.

I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.

”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.

Detalj ur stenrelief i Härja kyrkas kor. En man ligger på marken och angrips av en djävul, som har en ödla på ryggen. En man iklädd kjortel och med draget svärd kommer springandes till undsättning.

Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.

En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.

Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.

Kolonnernas placering innebär att anläggningsytan mot ovanliggande tympanon är mindre än en tredjedel. Hade kolonnerna placerats med sin hela anläggningsyta mot ovan reliefer, så hade passagen blivit väldigt smal. Detta skulle kunna bero på att det fattas delar eller att det är ett ihopplock från flera portaler.

Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.

”En väsentlig del av korportens omfattning torde ha varit en del i Härjas sydportal” skriver Riksantikvarieämbetet.

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Den räknas som en av Sveriges förnämsta kyrkor, omskriven för sina världskända kalkmålningar. Men i vapenhuset finns en sevärdhet som sällan nämns – en ekdörr med gotiskt järnsmide från 1400-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

Täby kyrka, en romansk sockenkyrka i Uppland, är främst känd för sina kalkmålningar från 1480-talet, av mästaren Albertus Pictor. I skuggan av målningarna, där bland annat döden spelar schack, finns vapenhusets originaldörr från 1400-talet.

Tre av Täby kyrkas dörrbeslag från sen medeltid.

Det svenska, medeltida dörrsmidet kommer ofta i skymundan när kyrkornas ”skatter” nämns i skrift och tal, trots att smidet ofta är säreget och har ett stort kulturhistoriskt värde. Det gäller i alla fall många mindre sockenkyrkor där smidet kanske inte håller samma höga tekniska kvalitet, som praktverken i kyrkor på Gotland och i Västergötland.

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, nämns järnbeslagen i Täby kyrka med en enda mening:

”Vapenhuset tillfogades på 1400-talet, här finns en ekdörr, med gotiska järnbeslag, från 1400-talet bevarad.”

Gotiskt dörrsmide från 1400-talet i Täby kyrka.

När det gäller de uppländska medeltidskyrkorna måste man ofta leta noga och länge för att överhuvud taget hitta någon information om dörrarnas järnbeslag, gångjärn, handtag, låsbleck och andra smidda utsmyckningar. Men om dopfuntar, altarskåp, reliker, predikstolar och andra inredningsdetaljer finns det i regel ett överflöd av information om.

Dörren i Täby kyrka är från 1400-talet och samtida med vapenhuset.

Det är som om det medeltida kyrksmidet inte existerar, annat än i något enstaka omnämnande.

Så är fallet med Täby kyrka, vars äldsta delar är från 1200-talet. Namnet Täby nämns för övrigt första gången i lokala runstenar från 1000-talet.
Vapenhuset anses ha uppförts någon gång mellan 1425 och 1460 och i Svenska kyrkans beskrivning av Täby kyrka, nämns vapenhuset och den medeltida dörren i korthet:

”Ytterportalen är ursprunglig och består av en tjärad, rikt järnbeslagen ekdörr.”

Nitar med kors som håller beslagen i dörren i Täby kyrkas vapenhus.

Dörrens fem horisontala järnbeslag håller ihop tre ekbrädor. I detta smide finns flera intressanta detaljer. Det hör till exempel nitskallarna som är dekorerade med kors. Där finns även enklare nitar, utan kors, som möjligen har bytts ut genom århundradena.

Låsblecket kan, med lite fantasi, tolkas som två sittande fåglar med ryggarna mot varandra.

Med lite fantasi kan man uppfatta låsblecket som två fåglar med ryggarna mot varandra.

Både trä och järn är tjärat. Den torkade tjäran bildar en kornig struktur vilket i sin tur kan ge en känsla av att dörren är i dåligt skick. Men det är den inte.

En annan detalj är det ornament- eller kryssliknande mönstret som finns på det runda dörrhandtaget, som efter ett halvt årtusende är blankslitet.

Det runda och blankslitna dörrhandtaget med bitvis bevarat mönster.

I en av ekbrädorna i dörren finns en stor kvist, vilket är en svaghet i träet men även mindre estetiskt tilltalande. Men istället för att kassera brädan så har man använt den.

Brädan med kvisten.

Kyrkporten hade under medeltiden en särskild betydelse, bland annat som skalskydd, men även som skydd mot onda makter. Kulturhistoriker Nils Gustaf Näsström skriver i sin bok Forna dagars Sverige, om kyrkporten och dörrsmidets betydelse:

”Den borde kunna hålla stånd mot tjuvar och ogärningsmän men också mot allt mörksens följe, som i djävulsk ondska drev sitt spel kring helgedomen. Fördenskull fogades kyrkdörren samman av tjocka och breda plankor och hakades upp i stadiga gångjärn, och för att yttermera förstärka den – men jämväl för att pryda och hedra den – nitade man ett rikt mönstrat nätverk av rund- och plattjärn över dörrfältet och kantade nyckelhålet med starka beslag.”