Liken av personer som tagit sina liv fick inte begravas på kyrkogård, utan skulle föras till skogs och där brännas av bödeln. Självmord var en olaglig handling fram till 1864. Om tillstånd för begravning på kyrkogård ändå gavs, så skedde det med hårda restriktioner och absurda ritualer.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid Håtuna kyrka i Uppland finns en trappa i murens norra del – intill den norra ingången. Denna typ av trappor finns i kyrkogårdsmurar lite var stans i landet. De brukar i folkmun kallas för ”självspillingatrappor”. Självspilling är ett gammalt namn en person som bragt sin själv om livet. Enligt lokala berättartraditioner förknippas ofta dessa trappor med transporter av självspillingar över kyrkogårdsmurarna.

I Sverige var självmord en olagligt handling fram till 1864. Den som överlevde ett självmord kunde dömmas till fängelse.
Samhällets dom över dessa olyckliga personer var inte nådig. Redan under medeltiden fanns lagar som hindrade självspillingar. att hamna i vigt jord. I Kristoffers landslag från 1442 framgår att självspillingar skulle föras till skogs och brännas på bål, en uppgift som utfördes av bödeln.

Beroende på vilket sinnestillstånd den döda hade tagit sitt liv i, kunde undantag göras så att begravning på kyrkogården kunde ske. Men kraven var många och hårda. Klockringning fick inte ske och prästen fick inte säga något. Självspillingen fick absolut inte föras in genom kyrkogårdens port – utan skulle dras eller asas över muren.

Men sällan finns några konkreta bevis för att dessa trappor verkligen har används för transport av självspillingar.

I Kulturhistorisk tidskrift från 1996 skriver historikern Rudolf Thunander (1921-2003) om en sådan trappa vid Svenarums kyrka i Småland, som enligt traditionen har använts för att lyfta självspillingar över kyrkogårdsmuren. Trappan är belägen intill porten i den södra kyrkogårdsmuren.

”Den enstämmiga uppfattningen på orten är att trappan används för att lyfta lik av självspillingar över muren på deras väg till graven” skriver Rudolf Thunander.

Rudolf Thunander menar att påståendena om självspillingatrappor framstår som sentida sägner, även om det inte kan uteslutas helt att de någon gång har använts till det ändamålet.

Han nämner flera exempel, bland annat Ambjörn i Västergötland, och skriver att trapporna i regel har tillkommit sent, att de är påkostade och att självmord var sällsynt på landsbygden i äldre tider. En genomgång av död- och begravningslängderna i Svenarum mellan 1751-1896, visar på sex noterade självmord i församlingen, enligt Rudolf Thunander.
I grannförsamlingen Nydala var frekvensen självmord något högre, med fyra noterade fall mellan åren 1805-1861, enligt Rudolf Thunander.

Han ställer sig därför frågande till om församlingarna verkligen skulle ha kostat på dyra stentrappor för ett ändamål som det knappt fanns något behov av.

Istället anser han att dessa trappor hade en praktiskt betydelse i det vardagliga livet och att de byggdes som extra in- och utgångar till kyrkogårdarna. Han nämner bland annat att dagens kortklippta och välansade kyrkogårdar är en relativt ny företeelse. Fram till 1900-talet första årtionden användes ofta kyrkogårdar till bete och slåtter.

”Det är ytterst tveksamt om någon självspilling någonsin har lyfts in på kyrkogården i Svenarum via den trappa som pekas ut som ”självspillingatrappan”. Däremot är det säkert, att den använts av kyrkvaktmästaren , när han burit hem hö från kyrkogården och av folk som av brådska tagit en genväg” skriver Rudolf Thunander.