Iacob Michelsons 800-åriga gravsten


Intill Edsbro kyrkas vapenhus står en gravsten från 1200-talets första hälft. Det är en lika ovanlig som anonym lämning från en avlägsen brytningstid
.

Text och foto: Jens Flyckt

Sveriges äldsta gravstenar med latinsk skrift är från1200-talets första årtionden. De berättar inte enbart om personer som levde för 800 år sedan, utan även om en brytningstid – då den16-teckniga runraden allt mer övergavs till förmån för det latinska alfabetet.

Iacob Michelsons gravsten intill Edsbro kyrkas vapenhus. Den andra stenen (till höger) på bilden är möjligen en annan, gammal gravsten. Men om den sistnämnda stenen har Sverigereportage inte lyckats hitta någon information om.

Det forna järnvägssamhället Edsbro i östra Uppland är främst känd för sin välbevarade masugn – den enda bevarade i sitt slag i Stockholms län. Några hundra meter norr om masugnen ligger en sagolikt vacker gråstenskyrka från 1200-talet, på en höjd med utsikt över den forna järnvägsperrongen och en ås som kantas av bautastenar från äldre järnålder.

Till kyrkan hör en klocka från 1300-talet – en av Upplands äldsta. Kyrkogårdens in- och utgång sker genom en välbevarad och ovanlig stiglucka från 1400-talet.
En annan intressant detalj är att kyrkan saknar fönster mot norr – detta för att hålla onda makter borta. Många uppländska gråstenskyrkor byggdes utan fönster mot norr. Det ovanliga med Edsbro kyrka är att fönster inte tagits upp under senare tid, enligt Riksantikvarieämbetet.

Edsbro kyrka i Östra Uppland ruvar på många kulturhistoriska skatter.


Den aktuella gravstenen står lutad mot hörnet mellan långhus och vapenhus – i takdroppet. Den är 1,6 meter hög och själva ristningen är 1,5 meter högt. På det så kallade korsbenen är ”Iacob Michelson” ristat.

På stenen är namnet Iacob Michaelson ristat.

Gravstenen, som i toppen är dekorerad med ett ringkors, borde vara samtida med stenkyrkans äldsta delar – som är från 1200-talet. En intressant detalj är ringkorsets horisontella korsarm, som i bägge ändor avslutas med en upp- och nerböjd böjd – vilket påminner om en svastika. Denna detalj är lättast synlig i släpljus. Om det är en synvilla, felhuggning eller medveten utsmyckning är oklart.

Ringkorset i släpljus notera den horisontella korsarmens avslut, som pekar upp och ner.

Vem denna Iacob Michelson var, hur gammal han blev och vad han gjorde i livet är sedan bortglömt. Kanske var han kyrkans man. Han hade i alla fall så pass hög status att hans grav fick en gravsten och hans namn skrivet i latin.

Gravstenens exakta ålder oklar. Närmare datering än till 1200-talets första hälft finns inte. Om vi utgår från att Iacob Michelson blev 50-70 år, vilket i så fall var en hög ålder på medeltiden, så kan han ha fötts under 1100-talets första hälft – då seden att resa runstenar upphörde. Det ger ett perspektiv på hur gammal den är.

Edsbro kyrkas norra vägg – som saknar fönster.

De flesta besökare som går förbi Edsbro vapenhus har ingen aning om vad det är för sten de går passerar. De reflekterar över huvudtaget inte över den. Och skulle någon mot förmodan bli intresserad, så är tillgänglig informationen begränsad till ett par meningar.

Iacob Michelsons gravsten är en sorglig påminnelse om en undanskymd kategori kulturhistoriska lämningar i de medeltida landsortskyrkorna, som sällan eller aldrig behandlas med den respekt de förtjänar – trots deras stora kulturhistoriska värden.

God jul önskar…

…Sverigereportage med en bild på julbocken – detta urgamla väsen som i gamla tider härjade i stugorna och skrämde barn i juletid.

Sverigereportage är tillbaka på juldagen, antingen med ett reportage om en gravsten från 1200-talet eller en raketpistol.

Foto: Nils Keyland 1910-1920/Nordiska museet.
Bilden är beskuren.

Nu återkommer ljuset

Idag inträffar årets viktigaste händelse – vintersolståndet. Detta är den dag då ljuset övervinner mörkret och vårdträdet här hemma sakta träder fram ur mörkret.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Strax utanför torpets sovrumsfönster står en gammal ek. Detta jätteträd, som planterades som ett vårdträd för några hundra år sedan, är en del av sovkammaren i det lika gamla torpet under vår, sommar och höst.
Varje gång jag går upp eller går och lägger mig tittar jag ut på eken och dess långa grenar som sträcker sig halvvägs till den stocktimrade väggen. Sommartid somnar vi till vindsuset i dess lövverk.

Eken utanför sovrumsfönstret.

Så här års har de flesta svenskar fullt upp med att fira den rödklädda tomten, den klädda granen och andra mer eller mindre utländska traditioner som kom till Sverige på 1800-talet.

Men någonstans i bården av rök från skorstenar, trädstammarnas former och blänket i istapparna, finns det något uråldrigt. Detta något sträcker sig lågt tillbaka i tiden, förbi kristendomen och till hednisk tid. Sannolikt är denna längtan efter solens återkomst ännu äldre.

Kanske är det numera en fråga om stad eller landsbygd – om närhet till naturen eller ett liv i städer. För dem som lever dygnet runt i konstgjort ljus från gatlampor och skyltfönster, spelar kanske vintersolståndet mindre roll.

För några år sedan sålde jag en bil. När köparna, ett par från Stockholm, klev ur bilen den där sena januarikvällen blev de stående i mörkret hemma på stallbacken. Där stod de och stirrade uppåt. Sedan utbrast den ena av dem:

”Titta, stjärnor. De lyser ju.”

För personer som aldrig har stått under en stjärnklar himmel bryr sig knappast om vintersolståndet. Men för oss andra spelar det en stor roll.

Från och med slutet av oktober och början av november göms eken här hemma i mörker. Det enda jag ser från sovrumsfönstret, när jag tittar ut på mornar och kvällar, är ett kompakt mörker.

Men från och med idag vänder det. Sakta men säkert kommer ljuset återvända – och eken ska träda fram ur mörkret.

Ännu är det lång tid kvar innan ljuset gör sig påmind.

Men nu när årets kortaste dag skymmer väcker ändå ekens försvinnande silhuett glädje och känsla av delaktighet i något större – särskilt när ekot från sjöisarnas sång kommer rullandes upp genom skogen – likt en hymn från en urtida ande.


Vikingatida väg genom villatomter

Medeltidsstaden Sigtuna anlades i slutet av 900-talet. Staden hade under vikingatid och tidig medeltid flera in- och utfarter. Den norra utfarten markeras idag av två runstenar intill gatan Runstigen.

Text och foto: Jens Flyckt

I nordvästra delen av Sigtunas stadskärna ligger den asfalterade lokalgatan Runstigen. Den följer bitvis den sträckning som den vikingatida vägsträckningen tros ha haft i slutet av 900-talet och början av 1000-talet.

Runsten U 393 står på sin ursprungliga plats och markerar vad som troligen var Sigtuna stads norra utfart på 1000-talet. Den asfalterade vägen till vänster i bilden är Runstigen. Grusvägen leder upp till berget Klockbacken. Möjligen följer grusvägen den vikingatida färdvägen, i alla fall några tiotals meter före och efter runstenen.

Exakt hur den vikingatida/tidigmedeltida vägsträckningen såg ut vet man inte. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts på platsen. Det är runstenarna som indikerar att där fanns någon form av väg eller stig genom området.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 1945 skriver arkeologen och Sigtunaforskaren Erik Floderus (1902-1955) följande om runstenarna vid Runstigen:

”Sigtunas utfartsled mot norr, mot den centrala Upplands­ bygden under 1000-talet”

Runstenar restes eller ristades för att folk skulle se dem. Ungefär som med dagens reklamskyltar valdes platser där runstenarna fick mesta möjliga exponering – vid till exempel gränser och färdvägar.
Den aktuella färdvägen började sannolikt vid Prästgatan och fortsatte sedan norrut i terrängen. Prästgatan anlades under tidig medeltid.

En mycket förenklad ”karta” över Runstigen, de två runristningarna och den vikingatida färdvägen. Ristningsytan på U 392 vetter mot väster och U 391 mot öster. Det gula strecket är en teoretisk tolkning av vägsträckningen, sträckningen som utgår från runristningarnas placering. Hur och var anslutningen till Prästgatan såg ut är okänt. Även färdvägens fortsättning norr om U 393 är höljt i dunkel.

Runstigens ena runsten, U 393, står med stor sannolikhet på ursprunglig plats, strax nedanför Klockbackens västra sluttning, cirka 85 meter norr om Prästgatan. Den låg ner på platsen fram till 1934, då den restes.
Runslingan är daterad till 1020-1080 eKr och är en av de äldst avbildade runstenarna i staden. Den finns dokumenterades redan år 1599.

Runstenen står i korsningen mellan Runstigen och den grusväg som leder upp på berget Klockbacken. Detta berg är framför allt känt för den dansbana som en gång låg där.

Runorna berättar om Ofeg som reste stenen till minne över sina två systrar. Runstenar som rest av en bror över systrar är mycket ovanliga. Kvinnonamnet Ridvi är endast känt från tre andra runinskrifter från Gotland.

”Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar, Tora och Ridvi.”

Denna runsten utmärker sig även i sin utformning. Runtexten som berättar om Ofegs systrar finns på stenens östra kortsida – som vätter Klockbacken och den vikingatida vägens förmodade sträckning.
På den sida av stenen, som är vänd mot söder, längs Runstigen och mot Prästgatan, finns en runslinga med kors som saknar runor. Ytan ytan är uppenbart grov.

Runristning på U 393 som berättar om en bror som reste runstenen till minne av sina två systrar.
Den sida av U 393 som har en runslinga och kors, men utan runor. Notera den grova ytan.

Den andra runristningen, U 392, finns på ett flyttblock som idag ligger på gränsen till en privat tomt intill Runstigen – knappt 40 meter norr om Prästgatan. Den runristningen är daterad till 980-1015 eKr. Den är alltså äldre än den andra runristningen. När U 392 ristades bör Sigtuna som stad inte varit mer än något årtionde gammal.

Flyttblockets runslinga, som vätter mot väster och den vikingatida vägsträckningen, är skadad genom vittring och därför har delar av texten gått förlorad. Redan på 1600-talet var runristningen skadad på detta

Runsten U 392. Redan på 1600-talet avbildades ristningen med den omfattande skadan.

Den fragmentariska runtexten berättar om Sven och nämner ett antal mansnamn.

”Sven lät rista dessa runor… hette den andra, Assur den tredje, Germund den fjärde… hette deras moder.”

Sven var troligen far till de namn som räknas upp. Tyvärr är även moderns namn borta.

Runsten U 392 intill Runstigen i Sigtuna stad. Exakt var den vikingatida färdvägen låg och hur bred den var är inte känt. Men sannolikt följde den det svarta staketets längdriktning.

Runstenarna U 392 och U 393 är bara två av Sigtuna stads 30-tal kända runstenar och runstensfragment. Dessutom tillkommer flera hundra runristade föremål från vikingatid och tidig medeltid, som djurben och vardagsföremål, som arkeologerna har hittat i Sigtunas bitvis metertjocka stadslager under det senaste hundra åren.

Ett av få runristade träföremål som hittats i Sigtunas stadslager. Runtexten har inte gått att tolka. Den decimeterlånga träpinnen kan ha använts som märkpinne för gods som kom med skepp till Sigtuna på 1000-talet. Pinnen, som förvaras i Sigtuna Museum & Arts museums magasin, ger en inblick i den vardagliga användningen av runor under vikingatiden och tidig medeltid.

Sigtunas stadslager (som sträcker sig över en 1100×250-650 meter stor yta) är bitvis svart av kol, sot, bebyggelselämningar och andra arkeologiska fynd. U 393 och U 392 ligger inom stadslagrens nordvästra begränsning.

På en villatomt intill Klockbackens södra kant, drygt 40 meter söder om U 392, finns ytterligare en runristning – U 391. Den ristningen, vars ålder språkliga innebörd är omdiskuterad, är ristad av Frisernas gillebröder till minne av Albod, Slides bolagsman.

Lokalgatan Runslingan mot söder. Längst bort ses Prästgatan, som har en östvästlig riktning. Bakom det gula garaget till vänster i bilden finns runristning U 392.

På en annan villatomt i närheten av U 391 och U 392 finns uppgifter om en runsten som påträffades vid schaktningsarbeten under modern tid. Antikvariska myndigheter kontaktades dock aldrig och runstenen grävdes ner på den plats den hittades – där den lär ligga kvar.

Det är inte osannolikt att Sigtunas norra utfart en gång i tiden kantades av ytterligare runstenar, som försvunnit då de återanvänds som byggnadsmaterial i stadens många stenkyrkor.


Färdväg är ett diffust begrepp.

Forntida landvägar kan vara uppenbart anlagda och kraftiga konstruktioner. Men allt för ofta är dessa transportsträckor på land inte anlagda, utan följer stränder, bergsryggar, åsar och liknande naturformationer. I sällsynta fall, där marken består av mjuka jordarter och sluttningen är den rätta, kan så kallade hålvägar bildas. Men i regel finns inga synliga spår av dessa tidiga vägar – som snarare var stigar. Så är även fallet med den vikingatida/medeltida färdvägen vid Runstigen.

Ett annat exempel är Sigtuna stads äldsta in och utfart från öster. – som är samtida med den norra. Denna färdväg markeras med tre runristningar – U 410, U 411 och U 412 på vardera sida av Garnsviken. En står vid Rosendal och två vid och i närheten av Norrthils strand.
Vid Norrthil-sidan finns fundamentet efter en brygga som är samtida med de två intilliggande runstenarna.

Norrthil är idag hårt exploaterat med villor. Den vikingatida/tidig medeltida bryggan och runstenarna ligger numera mitt i ett villaområde.
Innan byggstarten genomförde Sigtuna museum arkeologiska undersökningar i området. Trots att färdvägen, från färjelägret och förbi två runstenar utgörs av mjuk åkermark, hittades inga spår av vägen
.

Egentligen borde dessa diffusa vägar eller stigar heta färdsträckor och inte vägar. Men för att inte krångla till det får de heta fördvägar.

Kungliga Postverkets perfekta posthantering

Första världskriget rasar i Europa. Men för Kungliga Postverkets uniformsklädda personal i Haparanda tycks kriget inte spela någon roll. Pakethögen växer och lastbilarna är överlastade. Posten ska fram.

Text: Jens Flyckt
Foto:
Hildur Ortman (1860-1943)/Postmuseet/Public Domain

Den är i juni månad och året är 1915. Vid Haparanda postexpedition tonar ett berg av paket upp sig. På två lastbilsflak sträcker sig enorma paketlaster mot skyn. Paketen är exemplariskt inslagna med brunt papper och perfekt knutna snören. Inte ett enda paket tycks vara sönderslaget, öppnat eller krossat.Sannolikt kom alla paketen fram – i tid.

Det är enligt uppgift paket som ska till utlandet som ligger där i den gigantiska högen.

Det är inte enbart paketen det är ordning på. I bakgrunden syns tre personer ur Kungliga Postverkets personal – prydligt klädda i 1910 år släpuniform, vilket var en obligatorisk klädsel för postanställda. Det kravet gäller inte ogifta kvinnor, som från och med 1863 har möjlighet att bli postexpeditionsföreståndare.

Att arbeta med post var ett aktat jobb med anor från 1636. Kungliga Postverkets personal hade högt anseende. Mycket av statusen låg i ansvaret att posten skulle fram – oavsett omständigheter. En annan detalj som vittnar om postämbetets betydelse är att lantbrevbärarna var beväpnade med skarpladdade revolvrar och pistoler – som skydd mot rånförsök. Skjutvapnen fanns kvar inom Posten fram till början av 1960-talet. Även värja och senare batong ingick i postanställdas utrustning. Batongen, med varningstexten ” slå ej mot huvudet”, avskaffade Posten så sent som 1973.

Även de staplade pakethögarna på Kungliga Postverkets lastbilar är imponerade. Säkerhetsdetaljer som lastförskjutningsskydd var ännu inte påtänkte. Lastbilen till höger är en Scania-Vabis, möjligen 1912 års modell. Är det någon av er läsare som vet vad det är för märke och årsmodell på den vänstra lastbilen, så får ni gärna kommentera det.

När dessa bilder togs den där junidagen 1915 var dagens postkaos en otänkbar framtid. Men å andra sidan hade folk i slott och koja varken råd eller möjlighet att beställa en massa onödiga prylar från Kina.

Tiden då jobb på posten förknippades med status är för länge sedan förbi. Borta är även den stolthet som Kungliga Postverkets personal kände och som Postmueum för några år sedan formulerade inför en utställning:

”Mörkblått kläde och blanka knappar fyller bäraren med stolthet och skapar respekt hos allmänheten. Uniformsplikt råder för brevbärarna och visar vem du är och vilket uppdrag du har.”

Greklandsfararen från Vedyxa

En runsten med en mycket säregen form, med en ristning på två plan och en text som berättar om Greklandsfararen Vidbjörn, står vid länsväg 282 strax öster om Uppsala.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag passerar motorfordon och cyklister nära den två meter höga runstenen som sannolikt står på, eller i närheten, av sin ursprungliga plats. Redan på vikingatiden stod runstenen intill en väg. Men den vikingatida vägen, som det inte finns några synliga spår av ovan mark, gick i en helt annan sträckning – tvärs över dagens åkermark.

Runsten U 956 strax öster om Uppsala är märklig på många sätt. Ristningen löper över två plan på det L-formade stenblocket.

Runtexten är daterad till 1000-talets andra hälft. Den berättar om en kvinna som reste runstenen till minne av sin man.

”Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Åsmund Kåresson ristade.”

Ett 30-tal runstenar som berättar om greklandsresor, så kallade greklandsstenar, är kända. Majoriteten av dem finns i Uppland. När man på vikingatiden sade eller skrev att man varit i Grekland, menade man den Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – som i Norden kallades Miklagård. Idag heter staden Istanbul.

Byn Vedyxa ligger knappt en kilometer nordöst om runstenen. Byn nämns för första gången år 1348. Det finns inga uppgifter om att Vidbjörn var därifrån. Men sannolikt bodde han i närheten.

Runsten U 956 är alltså signerad av Åsmund Kåresson. Ett 60-tal runstenar är tillskrivna honom.

Åsmund och hans runristningar har länge intresserat forskarna. I sin formgivning räknas han som en av dåtidens främsta runristare – en runmästare. Men på det språkliga planet är det sämre ställt. På grund av att han ofta har stavat sitt eget namn fel misstänker vissa forskare att Åsmund Kåresson var ordblind – en vikingatida dyslektiker.

Runsten U 956 sedd från sidan. Någonstans i åkern bakom stenen gick den vikingatida vägen som denna runsten restes intill. Flera andra runstenar i närområdet markerar den vikingatida vägen. I bakgrunden syns byn Vedyxa.

U 956 dokumenterades redan på 1600-talet av arkeologen Joan Rhezelius. År 1710 besökte fornfoskaren Johan Peringskiöld (1656-1720) runstenen, vars märkliga form han tolkade som att den var sönderslagen. Den var då omkullfallen.
Flera forskare, bland annat vetenskapsmannen Anders Celsius (1701-1744), besökte platsen flera gånger på 1720-talet. De konstaterade då att runstenen inte alls var sönderslagen.

U 956 skulle ligga omkullfallen i många år. Först 1988 restes den. Runslingan målades senast i år 2008, enligt Riksantikvarieämbetet.

Dit tåget inte längre kommer

Järnvägsrälsen är för länge sedan uppriven, men andra spår från järnvägstiden finns fortfarande kvar. Nydal är en av flera faluröda stationsbyggnader längs sträckan där det sista tåget avgick för länge sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Decemberdagen skymmer och den smala stigen, som följer den igenväxta banvallen, är knappt synlig. Kvistar och grenar slår mot ansiktet. Man får gå på känn och passa sig för de gropar vildsvinen har bökat upp. Några hundar skäller på avstånd och kylan biter i ansiktet. Frosten tecknar de intilliggande vallarna och hagarna som ljusa fält i det grånande mörkret.

Banvallen är i det närmaste igenvuxen. En smal stig gör det fortfarande möjligt för vandrare att ta sig fram.

Som en befrielse öppnar sig skogen. Stigen övergår till en rak och bred banvall för enkelspårig järnväg. På avstånd syns ett rött hus i skuggan av högresta granar. Det är Nydals stationsbyggnad – en faluröd dröm från sekelskiftet 1800/1900, med vita knutar, spröjsade fönster och en handmålad stationsskylt strax under den raka taknocken.

Det är oklart om Nydal enbart fungerade som väntsal eller om den även var expeditionsbyggnad.

1977 gick det sista tåget och samma år påbörjades arbetet med att riva upp rälsen. Men Nydals stationsbyggnad står kvar intill banvallen.

Några meter norr om stationsbyggnaden skymtar en igenvuxen, kallmurad perrong eller möjligen lastkaj, av fint huggna granitblock. Från denna enkla men stiliga konstruktion syns en hundra meter lång yta som var bangård.

Det hela tog sin början år 1891 då Rimbo-Skedbo Järnvägsaktiebolag bildades med syfte att bygga en smalspårig järnväg mellan de aktuella orterna. Men på grund ekonomiska problem skulle det dröja ytterligare sex år innan rallarna kunde påbörja sitt ofattbart hårda arbete att bryta mark för banvallen genom dessa blockrika och vattensjuka skogstrakter.

Några tiotals meter norr om Nydals stationsbyggnad finns denna lastkaj eller/och perrong.

Samtidigt som byggstarten, år 1897, bytte bolaget namn till Rimbo-Sunds Järnväg. Genom skogsbygder och förbi byar drogs järnvägen. Det byggdes banvaktarstugor, stationshus och järnvägsövergångar.

Men i takt med att nya tider framskred minskade behovet av järnvägen. Persontrafiken upphörde den 25 september 1966. Godstrafiken fortsatte gå i ytterligare elva år. Men den 1 juli 1977, 80 år efter att bygget av järnvägen påbörjades, upphörde även godstrafiken och rälsen började rivas upp.

Ekstolpe med skylt från järnvägstiden mitt emot stationshuset Nydal.

På vissa håll är banvallen borta och ersatt med villatomter och andra avspärrningar som gör det omöjligt att följa hela banvallen. För varje år blir den gång- och cykellvänliga sträckan allt kortare då privata markägare använder banvallen som sandtag.

Minnen från järnvägstiden, som stationshuset vid Nydal, vårdas och ägs numera av privatpersoner. Och någonstans där ute i decembermörkret, där enstaka lampor gör sig påminda bakom torpfönster, finns en dröm om att tåget åter ska börja gå.