Nu återkommer ljuset

Idag inträffar årets viktigaste händelse – vintersolståndet. Detta är den dag då ljuset övervinner mörkret och vårdträdet här hemma sakta träder fram ur mörkret.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Strax utanför torpets sovrumsfönster står en gammal ek. Detta jätteträd, som planterades som ett vårdträd för några hundra år sedan, är en del av sovkammaren i det lika gamla torpet under vår, sommar och höst.
Varje gång jag går upp eller går och lägger mig tittar jag ut på eken och dess långa grenar som sträcker sig halvvägs till den stocktimrade väggen. Sommartid somnar vi till vindsuset i dess lövverk.

Eken utanför sovrumsfönstret.

Så här års har de flesta svenskar fullt upp med att fira den rödklädda tomten, den klädda granen och andra mer eller mindre utländska traditioner som kom till Sverige på 1800-talet.

Men någonstans i bården av rök från skorstenar, trädstammarnas former och blänket i istapparna, finns det något uråldrigt. Detta något sträcker sig lågt tillbaka i tiden, förbi kristendomen och till hednisk tid. Sannolikt är denna längtan efter solens återkomst ännu äldre.

Kanske är det numera en fråga om stad eller landsbygd – om närhet till naturen eller ett liv i städer. För dem som lever dygnet runt i konstgjort ljus från gatlampor och skyltfönster, spelar kanske vintersolståndet mindre roll.

För några år sedan sålde jag en bil. När köparna, ett par från Stockholm, klev ur bilen den där sena januarikvällen blev de stående i mörkret hemma på stallbacken. Där stod de och stirrade uppåt. Sedan utbrast den ena av dem:

”Titta, stjärnor. De lyser ju.”

För personer som aldrig har stått under en stjärnklar himmel bryr sig knappast om vintersolståndet. Men för oss andra spelar det en stor roll.

Från och med slutet av oktober och början av november göms eken här hemma i mörker. Det enda jag ser från sovrumsfönstret, när jag tittar ut på mornar och kvällar, är ett kompakt mörker.

Men från och med idag vänder det. Sakta men säkert kommer ljuset återvända – och eken ska träda fram ur mörkret.

Ännu är det lång tid kvar innan ljuset gör sig påmind.

Men nu när årets kortaste dag skymmer väcker ändå ekens försvinnande silhuett glädje och känsla av delaktighet i något större – särskilt när ekot från sjöisarnas sång kommer rullandes upp genom skogen – likt en hymn från en urtida ande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s